Candide på Operan

 På operan är det mesta larger than life så det passar riktigt bra att göra operett av Voltaires vildsinta satir Candide från år 1759. Leonard Bernstein tonsatte historien år 1956, under pågående utrensningar av kommunister och andra feltänkande i ett förment demokratiskt samhälle. Uppsättningen på Kungliga Operan börjar sockersött i Westfalen, där alla är skyddade från stötar i stora klotformade och pastellfärgade kostymer. Candide älskar Cunegonde och de skall gifta sig, men det hinner de inte för landet attackeras av den bulgariska armén.

Den armén är otroligt otäck, utstyrda till stelt grinande skelett med långa blodröda spjut, väl koreograferade i sin dödliga dans på Operans scen. De drar fram och dödar, lemlästar, våldtar och rövar i Westfalen. Candide torteras grymt och tror att Cunegonde är död efter allt grymt hon har fått utstå. Den irriterande optimistiske Dr. Pangloss som har förklaringar till allt som händer, förklaringar som visar på hur väl världen är formad, dör dock inte heller ögonblickligen utan hinner stöta på Candide igen och sjunga en rolig sång om syfilisens väg genom världen och ända fram till honom själv.

Den underliggande sorgen går inte att dölja i den glättiga melodin Glitter and Be Gay som sjungs av Cunegonde, som överlevde grymheterna för att nu tvingas bli lyxprostituerad. När så Candide finner henne flyr de till Spanien och sedan vidare till Sydamerika. Livet i Den Nya Världen blir förstås inte enkelt och skönt, för överallt finns det människor som vill utnyttja andra människor för pengar och för sin egen njutning. Här flikar uppsättningen in en hel del kommentarer om Sveriges skuld i slavhandeln via kolonin i Saint-Barthélemy. 

Voltaires historia är ytterst grym, med brutala händelser slag i slag som nästan ingen tycks kunna undkomma, som man bara får resa sig från och snubbla vidare ifrån. Kanske är det då inte så dumt att vara obotlig optimist? Förutom Pangloss' dillanden får operetten Candide inte riktigt fram det löjeväckande i att alltid välja att tro det bästa om vad som händer, för när de unga älskande till sist får varandra i en underbar duett är det ändå så att man unnar dem att glömma allt som hänt, stänga ute världen och odla sin trädgård.

Vi ser många fantastiska kostymer och hör stadiga, vackra röster. Föreställningen förgylls avde skickliga sångarna Miriam Treichl (den gamla rumphuggna damen), Jeremy Carpenter (Pangloss med flera), Niklas Björling Rygert (guvernören med flera), Elin Rombo (Cunegonde) och framför allt den ljuvligt klingande Joel Annmo (Candide). Trots att handlingen blir mer och mer komplicerad och förvirrande i andra akten är det mycket bra att Kungliga Operan sätter upp operetten Candide.

Länk till Operans sida om Candide

Foto: Sören Vilks

Dead Astronauts av Jeff VanderMeer

Om och om igen närmar de sig staden, de tre som binds samman av sitt uppdrag och sin kärlek. Någon gång antyds invånare och vad som kan vara stadsliv, men oftast ser vi en udda City omgiven av en förvrängd natur, där huvudbyggnaden för the Company tar sig olika former men oftast är stor och skrämmande redan på håll. Om och om igen avancerar de, i olika världar där verkligheten tar olika uttryck men några inslag återkommer i varierande former: den blå räven, den hotfulla ankan med ett öga och en vinge. Man hinner tänka att de är som avatarer i ett dataspel som måste spelas om och om igen för att komma litet närmare, och flera av scenerna kan få en att tro att det som sker är virusangrepp och kodomskrivningar i ett dataprogram som getts symboliska former: Chens förvandling till en flock av salamandrar, hur alla kan läsa vad som finns inuti Moss och hur hon kan förändras och plocka upp alla andra iterationer av Moss hon möter.

Men det är nog inte så enkelt, och även om det vore det skulle det vara komplicerat nog. Andra delar av boken Dead Astronauts understryker att det handlar om fysiska liv, och alltför ofta om livsformer som skapas för att prövas, plågas och förkastas. Moss står ofta och tittar ned i de bassänger dit dessa varelser slängts bort för att gå under, som en blinkning tillbaka till biologen i VanderMeers Annihilation. Men dessa tidal pools drar också tankarna till vattenpölarna i "världen mellan världarna" i C.S. Lewis' Min morbror trollkarlen som kunde föra en från en värld till en annan om man bar på rätt ring.

Ett parti mitt i boken verkar utspela sig i något som liknar vår värld, bland galna och olyckliga människor. För ett tag kan man tro att allt vi läst innan är en fantasi sprungen ur anteckningsboken som den hemlösa kvinnan Sarah bär med sig. Men snart är vi tillbaka hos den enögda ankan och den döda astronautens ständiga kamp, och åter igen känns det som att det är den verkliga världen och vår verklighet bara är en dröm. Men det som sker i de övriga världarna ekar även i vår värld.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Shriek: An Afterword
Annihilation
Authority
Acceptance 

Eno Remixed for Orchestra i Berwaldhallen

 Digitala klanger återskapade med analoga instrument är både uppfinningsrikt och dekadent i sig, och därtill ofta också underbart att lyssna på. Den ambitiöse Hans Ek har för Radiosymfoikerna arrangerat ett flertal låtar av Brian Eno, mannen som skapat nya världar av ljud. Orkestern är också kompletterad med Adam Hagstrand på gitarr, Niklas Gabrielsson på trummor och sång, Markus Jägerstedt med ett helt batteri av keyboards kring sig, och Moto Boy med gitarr och fager stämma. 

Med största sannolikhet hade det låtit som allra bäst på plats i Berwaldhallen, men det är en glädje att konserten spelats in och finns att tillgå med bild och ljud på Berwaldhallen Play. Harmonierna är tilltalande från början till slut. Tre låtar in, i Ho Renomo, blir det rent lyriskt vackert. Vi rör oss vidare och till och med till Kraftwerks Radioland, som inte låter så kristallklart som de tyska ur-syntharna brukar imponera, men fint på ett eget sätt. I And Then So Clear smyger Moto Boys vänliga röst in, kongenial med musiken och texten. 

Foto: Arne Hyckenberg

Hittills har inte orkestern gjort så stor skillnad som jag hade hoppats, men så får de äntligen ta mer plats i Once In A Lifetime. Det här hade jag gärna hört mer av; stråkar och blåsinstrument som bidrar med sina specifika toner för att skapa något unikt!

Laurie Andersons Speak My Language och Bowie-låtarna, i synnerhet Warszawa, är fint komplexa och gör sig bra i den här sättningen. Det gör också Brian Enos vackra Music for Airports. Sedan glimmar det till några skira rader ur Bowies Heroes innan konserten rör sig närmare ren popmusik i form av U2:s With or without you och Coldplays UFO och Paradise, där den sistnämnda är stort och njutbart orkestrerad. Helt passande får vi An Ending som sista låt. Som sagt skulle jag gärna vilja höra ännu mer analoga tolkningar av digitalt baserad musik, men Hans Ek har gjort ett bra jobb med att lyfta fram den tidlösa skönheten i Brian Enos verk.

Länk till konserten på Berwaldhallen Play

Länk till musiker och låtar i konserten

Rann heter egentligen något annat på Uppsala Stadsteater

 Signe ramlar in från snöstormen utanför och berättar, knappt utan att hämta andan, om hur hon och maken Tyko voltat med bilen men som tur var såg hon att det lyste i "Liggis", den gamla delen av Sanatoriet, så då tänkte hon att de kunde övernatta där, hon och maken som är på hemlig bröllopsresa. Detta och mycket mer med många detaljer berättar hon för den mållöse mannen som hon har skrämt upp ur sängen. Honom har vi just sett jobba vid en arbetsbänk, steka ett ägg till sin kvällsmacka, ställa undan allt ordentligt, fälla ned sängen och krypa ned, allt utan ord men utfört till solig fransk sextiotalspop.

Signe pratar så mycket om sin man som aldrig tycks hitta in genom dörren, att man kan börja misstänka att hon är mytoman och Tycho inte finns. Men så snubblar han också in från snöstormen, och Papphamrar sig runt och välter ut lådorna i alla hyllorna under de korta stegen fram till de två väntande människorna. Utan att tveka är det de två som tar plats i den bäddade sängen, och Rann får sova sittande vid sitt arbetsbord. Ja, innan alla lägger sig får de två oväntade gästerna ur sin motvillige värd att han heter Rann. Fast egentligen heter han inte det.

Man får / Rann får inte bosätta sig i "Liggis", den gamla liggsalen som nu är kulturhus med blandat utbud. Men Rann som har blivit både arbetslös och bostadslös har inrättat sig fint där ändå, och tränar på att göra intarsia så bra att han själv blir nöjd. (Det verkar faktiskt bo någon mer i kulturhuset, för vi hör slammer från geni-koreografen Wattenstierna på våningen ovanför under alla timmar på dygnet.)

Signe och Tyko är driftiga personer - när vi stöter på dem ett halvår senare har de kommit över ett stort parti av flätade halmlöv, sådana man brukade sätta i fönstret så att solen inte skulle bränna krukväxterna. Dem skulle Rann kunna sälja, om man spelar på folks nostalgi köper de säkert dussintals med prydnadslöv! Att Rann inte är intresserad irriterar Signe. Att han bara vill stå utanför allt! "Hoppa på i farten!" uppmanar hon honom. För övrigt... är såväl Signe som Tyko mycket intresserade av Rann som kärlekspartner. Och visst verkar kärleken besvarad.

Men att hoppa på i farten verkar inte göra livet bättre för Rann. Jo, när vi möter honom efter paus så är han först glad och entusiastisk i sitt nya förhållande, men så börjar det fina krackelera, först i smågräl och så i stora svek och bedrägerier.

Foto: Sören Vilks

Inte behöver en pjäs ha en sensmoral, tvärtom är det bra om en historia inte skriver en på näsan vad man skall lära sig av den. Men pjäsen Rann heter egentligen något annat är litet väl spretig, med bihistorier och utbroderade scener som visserligen är roliga och underhållande i ögonblicket men också distraherande. Dock är det ändå skönt att försjunka i känslan när kärleksparet dansar till Jerry Williams Did I Tell You och kärleken ändå känns möjlig och stark. Det är då man kan tänka sig att alla de där distraktionerna ändå var en del av livet. Fast ändå kan man unna Rann att få fortsätta leva obemärkt vid sidan av allt med sina vardagsprylar prydligt instoppade i lådor när de inte behövs.

Länk till pjäsen på Uppsala Stadsteater

Fotnot: föreställningen öppnade för upp till fem frivilliga ur publiken att träna in en lätt dans, vilken sedan uppfördes tillsammans med de övriga alldagliga amatördansarna i Wattenstiernas kompani. Undertecknad var en av dem under detta det sista framförandet av föreställningen.

The Trials of Koli av M.J. Carey

 Musik är en viktig identitetsskapare, och i Kolis fall är det till och med hans räddning i många situationer. Den underbara friheten av att kunna gå runt och lyssna på sin älsklingsmusik i en Sony Walkman (eller freestyle som de hette i Sverige) utvecklades till små nätta mp3-spelare med stora lagringsmöjligheter, och nu hjälper oss Spotifys algoritmer att hitta musik vi inte visste att vi älskade. Den DreamSleeve som Koli lyckades väcka till liv bar på en AI modellerad efter popstjärnan Monono Aware, och efter en komplicerad uppgradering i första boken har hon blivit mindre av en retsam musikkompis och mer av en snabbtänkt stridspartner med livsviktiga kunskaper om hur forntidens teknologi fungerar.

De små byarna runt om i Ingland är isolerade från varandra av den fientliga naturen, och alltför många av grupperna försöker också tvinga andra till lydnad med våld. Tidigt i boken The Trials of Koli blir Koli åter igen tillfångatagen och jag suckar först över det, då det är så frustrerande att se människor hänfalla åt stridigheter istället för samarbete. Men jag får anledning att istället glädjas åt listiga motdrag, och så se Koli, Ursala och Cup fortsätta i sitt sökande efter Sword of Albion i London, där det borde finnas fler människor, mer gammal men användbar teknik och större chanser till att bygga ett livskraftigt samhälle.

Vi vänder också tillbaka till Kolis hemby Mythen Rood och följer Spinner, som upptäcker fler och fler hemligheter om de forntida vapnen efter att hon blivit ingift i familjen Vennastin, de enda som lyckats väcka den gamla teknologin till liv de senaste generationerna. Nu är det mycket som snabbt blir riktigt spännande, och jag ser fram emot att läsa den sista boken i trilogin, The Fall of Koli.

Fler böcker av Mike Carey:
The Book of Koli

The Fall of Koli

The Girl with all the Gifts
The Boy on the Bridge

Fellside

Lucifer

The Unwritten

What If...?

 Det är mycket som skall klaffa för att actionfilmer skall sluta lyckligt. Det är inte utan att man undrar vad som skulle hända om någon av hjältarna snubblade, eller om skurkarna hade den smartaste planen. Flera böcker och filmer handlar om hur det skulle kunnat gå om någon detalj varit annorlunda, och även i Marvel Cinematic Universe har de tankarna redan blänkt till. Den tecknade TV-serien What If...? undersöker detta fullt ut, med tilltänkta superhjältar som dör i förtid och andra förändringar mot vår värld.

Det första avsnittet låter Peggy Carter hoppa in i apparaten som gör henne, inte Steve Rogers, stor och stark och uthållig, och så har vi en Captain Carter på de godas sida i andra världskriget. Redan i det avsnittet ser vi några mystiska jättetentakler som skall återkomma vid andra tillfällen under seriens gång.

Även för oss som generellt har tröttnat på zombier är avsnittet där hälften av våra favoriter blivit zombiesmittade riktigt roligt och underhållande. Flera andra avsnitt är dock sorgligare och verkar gå mot undergång för jorden och människorna i den tidslinjen.

Om man läser avsnittens titlar får man en aning om att oron och oredan i tidslinjerna tilltar ju mer vi får se. Till och med vår allvetande guide, The Watcher, börjar luta åt att han bör ingripa i skeendena trots att det ligger utanför hans uppgift. Säsongen får en tillfälligt tillfredsställande avslutning men det ligger öppet för en andra säsong.

Flera av skådespelarna från filmerna bidrar med sina röster, vilket blir litet uncanny då deras tecknade versioner inte riktigt liknar dem och heller inte är så värst väl animerade. Desto snyggare är bakgrundsmiljöerna, välgjorda och med fin finish. Underhållande bifigurer som The Collector, Grandmaster och Howard the Duck dyker också upp. Vi kan nog tänka oss att en del av det vi ser kommer att komma tillbaka i kommande filmer, inte minst i Doctor Strange 2. Och så kan Marvel behålla vår uppmärksamhet för evigt, med miniserier och parallella världar...

Jolanta på Operan

 Prinsessan Jolanta är blind, men hon vet inte om det. Hennes far, kungen av Provence, har förbjudit alla att berätta det för henne och att ens nämna ljus eller att se. Vilken underlig tillvaro det måste vara! Vi får se litet av hur hovdamerna pysslar om sin prinsessa i den paradisiska slottsträdgården, och deras vaggvisa för henne är vacker men tyvärr spretig i fråga om tonträffar. Men deras omtanke gör Jolanta förvirrad och skuldmedveten, och därtill har hon börjat fundera på om det inte finns något mer i livet.

Kungen av Provence anländer med en morisk läkare, Ibn-Hakia, som kanske med en operation kan göra så att Jolanta kan se. Men i en spännande aria med exotiska klanger och scenen dränkt i rött ljus berättar han (med Dmitry Yankovskys stadiga röst) hur Jolanta själv måste vilja se igen för att metoden skall lyckas.

Sedan tidigare är Jolanta förlovad med Robert av Burgund vilken hon aldrig har träffat, och som av en slump snubblar han och hans bäste vän greve Vaudémont in på borggården efter att ha gått vilse i skogarna. Robert bekänner att han önskar att förlovningen upplöses då han är kär i en annan prinsessa. Under tiden blir Vaudémont (sjungen av Igor Morozov som har en innerlig och välljudande röst) blixtförälskad i den ljuvliga sovande kvinnan han ser. När Jolanta vaknar dröjer det ett tag innan han upptäcker att hon faktiskt är blind. I en duett med underbar melodi berättar han för henne om allt vackert i världen, och Jolanta svarar att hon inte behöver se för att uppleva världens skönhet - men nu har hennes önskan att kunna se blivit väckt.

Tjajkovskijs opera Jolanta är endast halvannan timme lång, så när allt skall knytas samman till ett lyckligt slut går det litet hastigt, men det gör inget. Det behövs inte mer än så för att ge en fläkt av dramatik och kärlek satt till härlig, underbar musik.

Länk till Jolanta på Kungliga Operan

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen av Agota Kristof

Två små pojkar lämnas av hos sin mormor på landet för att undkomma svälten och eländet av det pågående kriget. Den avoga mormodern kallar tvillingpojkarna för horungar. Barnen är mindre känsliga än denna läsare och börjar med en serie övningar för att härda sig. De slår varandra, ligger orörliga, avstår från mat en hel dag trots att mormor frestar med godsaker, allt för att lära sig att tåla livets grymheter.

Agota Kristofs språk är korthugget och lika burdust som händelserna i den lilla staden vid gränsen mot ett annat land. Vi kan ha i bakhuvudet att Kristof skrev på franska, inte sitt modersmål ungerska, men vi kan också minnas att det är pojkarnas ambition att i sin stora skrivbok inte använda ett enda ord i onödan. Som läsare kan man om man vill stanna upp och fylla de knapphändiga scenerna med de känslor som borde finnas under de få orden. Men man kan också läsa det som att i den påtvingat hårda världen finns inget utrymme för känslor och detaljer, bara överlevnad.

Till Mormor säger vi:
- Vi skulle behöva två par gummistövlar.
Hon svarar:
- Något mer ni vill ha? Var skulle jag skaffa pengar till det?
- Mormor, veden är nästan slut.
- Då får vi hushålla med den.
Vi går inte längre ut. Vi gör en massa övningar, vi täljer olika träsaker, slevar och skärbrädor och så studerar vi till sent på kvällen. Mormor ligger till sängs nästan jämt. Det är inte ofta hon går ut i köket. Vi får vara ifred.

I den här karga tillvaron sker ändå ett utbyte av tjänster och varor, ibland med ett stråk av hjälpsamhet som nästan kan tas för omtänksamhet, och ofta, ofta tar sig en perverterad sexualitet in i byteshandeln. Allt tycks de pressade människorna kunna uthärda. Men när en hånad folkgrupp förs bort för att deporteras begår Mormor nästan obegripligt en svårförståelig vänlig handling, och pojkarna följer i hennes spår men på ett grymmare sätt.

De tre böckerna samlade i en svensk utgåva vinner på att läsas i ett svep, så att man kan jämföra vad som INTE stämmer mellan berättelserna. När andra boken Beviset börjar är Lucas ensam kvar i den lilla staden, och ingen han talar med tycks ens minnas hans tvillingbror Claus. De första sidorna i boken är också nästan lyriska i beskrivningarna av miljöer och händelser, tills de förs tillbaka på sitt knapphändiga format. Men nu ser vi mer av vänlighet, svårförklarad och svår att förstå och ta emot för många av människorna som fortfarande lider av tidigare plågor. 

Allteftersom handlingen fortgår skall vi också få möta Claus, men lägg märke till att namnen Lucas och Claus innehåller samma bokstäver men i olika ordning. De två bröderna har inte var sina berättelser utan flera. Är någon av dem sann? Agota Kristofs verk är ännu ett gott exempel på att det viktiga inte är att söka "sanningen" i vad som berättas, och att det förresten sällan går att sätta ett finger på en enda sanning som kan förklara allt.

Moonbase 8

När man slår på för stort utan en hållbar plan kan det gå fel. Det såg vi dubbelt upp i TV-serien Space Force, både i dess historier om ett rymdprogram och i hur humorn inte lyckades. Det bästa avsnittet utspelade sig i ett avskilt tält där man simulerade att bo på månen. Det är i en sådan miljö som hela den korta serien Moonbase 8 utspelar sig, med mycket bättre resultat. 

Det går att göra mycket humor med små medel men bra idéer. Det finns något roligt bara i utgångspunkten, att alla inblandade måste låtsas som att de befinner sig på månen och noggrant dra igen alla spännen på sina rymddräkter innan de går utanför dörren. Även när det är för att undersöka vem som rotar i deras saker om natten, alltså något djur eller människa som inte alls bryr sig om att låtsas att det inte finns någon atmosfär. Under en lång period på begränsat utrymme kommer de utsända astronauternas mer udda egenskaper att krypa fram och kanske börja reta någon av de andra.

Loser-perspektivet ger också goda möjligheter till skämt, som att dräkterna och den övriga utrustningen är ganska slitna, att NASA verkar ha dem där ute på nåder och att flera astronauter faktiskt skickas till månen före dem. En av de bärande rollerna spelas av Fred Armisen som är en mästare på de små absurditeterna i en udda vardag, och bara det lyfter serien Moonbase 8. John C. Reilly och Tim Heidecker sköter sina roller bra, och gästskådespelarna skakar om saker och ting, inte minst de dryga ungdomarna från SpaceX-kolonin intill. Kommer NASA/Showtime att avveckla Moonbase 8? För min del får det gärna bli en säsong till.

Ett eget rum - Konstnärsrollen under det sena 1800-talet på Waldemarsudde

 Utställningen på Waldemarsudde plockar upp citatet Ett eget rum från Virginia Woolf och utforskar i synnerhet kvinnornas del av konstnärsrollen under det sena 1800-talet. Med rollen som familjemoder utstakad för sig fanns det många invändningar mot kvinnor som plockade upp penseln och till och med ville försörja sig på måleri. Waldemarsuddes fina samling och inlåning av representativa tavlor är exempel på hur kvinnliga konstnärer etablerade sig och sin kompetens. Detta var förstås inte unikt för de kvinnliga målarna: här och där visas också jämförbara verk av manliga konstnärer från samma tid.

Den egna personen är förstås den lättaste modellen att få tag i, och varför inte föreviga sig själv och samtidigt visa sin skicklighet som konstnär. Från verken på väggarna blickar många väl fångade ansikten ut, med uppsyner och detaljer som får en att ana deras personligheter och förhoppningar om framtiden. Två av dessa är Mina Carlson-Bredbergs Självporträtt (1889) och Elin Danielson-Gambogis Självporträtt (1900).

Men det självporträtt jag stannar till längre vid är målat av Beda Stjernschantz (1892). Till skillnad från de andra verken på väggen som målar med ljusa, lösa konturer och spännande omgivningar visar Beda Stjernschantz med en outgrundlig blick upp sig mot en enfärgad bakgrund, och även porträttet självt utgörs av större färgfält med tydligare konturer. När jag jämför med ett foto av henne så har hon till och med strukit ut sina vackra lockar för en stram form på håret.

Min fascination får mig att leta upp mer information och fler verk av Beda Stjernschantz. Denna finländska konstnär hörde under sitt alltför korta liv till symbolisterna. Tavlan Överallt en röst oss bjuder påminner mig om Rita Lundqvists verk från nutid med sin aura av överjordiskhet mitt i barnens lek. Andra tavlor av Beda Stjernschantz trollbinder på andra sätt. Jag hoppas innerligt att få se mer av henne vid andra tillfällen.

Utställningen rör sig vidare från självporträtt till det minst lika vanliga motivet vänporträtt. Även där var det på många sätt fördelaktigt att framställa konstnären i arbete. Danska Bertha Wegmann och svenska Jeanna Bauck hade ett långt och givande förhållande och målade av varandra i olika situationer och med olika uttryck. Bertha Wegmanns Den svenska målaren Jeanna Bauck (1885) är en modig porträttering av en propert klädd kvinna med spefull blick och litet vågade gester.

Anna Sophie Petersen visar i En kväll hos väninnan. Vid lampskenet (1891) ett ypperligt kulturellt sällskap man gärna skulle velat sitta ned med - skickliga konstnärer som samlats bland upphängda skisser och målningar för att höra musik. Den sortens målningar förekom ofta men det ovanliga här var förstås att det endast syntes kvinnor i sällskapet.

De flesta av vänporträtten på Waldemarsuddes utställning är väninnor som målar av varandra. De avmålningar över könsgränserna som syns är av äkta par: en hustru som målar av sin man eller vice versa, som till exempel paret Michael och Anna Ancher. Av de dylika tavlor vi får se är William Blair Bruces Femme sculpteur – Carolina vid kavaletten (1891) imponerande - beslutsam och med leriga händer betraktar konstnären verket hon försöker få form på, och man förstår hur allt annat kommer i andra hand för henne just då.

Flera av konstnärernas interiörer från sina ateljéer är sköna ögonblicksbilder av skaparprocessen och roliga att leta detaljer i. Norska Asta Nørregaards I ateljén (1883) har en fantastisk komposition med ljuset som faller in från fönster högt upp i rummet, och på vänster sida skymtar vi den altartavla till Gjøvik kirke som hon färdigställt året innan.

Många av oss vet att Jenny Nyström målade mycket mer än trevliga tomtar, och i hennes Ateljéinteriör (1886) och andra tavlor med samma motiv får vi verkligen prov på det, i såväl myllret av rekvisita som i det säkra utförandet av verken. Utställningen på Waldemarsudde ger såväl en vacker konstupplevelse som en välförtjänt inblick i livet för de konstnärerna bakom verken.

Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen

Light of Impossible Stars av Gareth L Powell

 En ohelig allians av människor och utomjordingar, Fleet of Knives, kämpar mot en allians av människor med syftet att bekämpa den våldsbenägna mänskligheten så att inte stridigheterna drar till sig de grymma hyperrymddrakarnas uppmärksamhet. Ologiskt, ja, men sådan ser ofta krigets logik ut, och vi får i några kapitel följa en människa som dedikerat sitt liv åt den saken. Men främst följer boken Light of Impossible Stars några människor och skepp på rebellsidan, samt några som i krigets periferi sysselsätter sig med artefakter från en högstående och numera försvunnen ras av utomjordingar.

Artefakterna är dyrbara och bara delvis användbara, men en del av människorna har mer än en aning om hur de kan användas och andra kommer att få veta mer inom en snar framtid. Stora delar av mänskligheten lever på alienbyggda plattor svävande kring en planet nära The Intrusion, en reva i universum in till ett annat universum med andra grundlagar. Utbrott från denna reva skapar då och då kaos i sin närhet, vilket gör att många inklusive rymdarméerna hållit sig borta därifrån länge, men nu närmar sig kriget denna reva av många anledningar.

Det var visst sista boken i en trilogi, Embers of War, som jag råkade plocka upp. Dock är jag nöjd med att bara ha läst den för det känns som att jag fått maximalt av vad som intresserar mig - övergivna artefakter och andra universa - och mindre av ganska platta karaktärer och inte helt sammahängande historier.

No Time To Die

 Den Bond som Daniel Craig gestaltar var aldrig lika oberörd som de tidigare inkarnationerna. Hans strider ser ut att vara på liv och död på riktigt, och som den goda skådespelare han är ser vi honom också bli orolig och ledsen över spillda liv och hot mot oskyldiga. Att han vill dra sig tillbaka från de hårda uppdragen är inget konstigt, inte heller att han blir upprörd över falskspel från personer han trott han kunnat lita på, även om agentlivet har innehållit bedrägeri och svek som regel snarare än undantag.

Vi lever i en värld där en ensam person med "rätt" vapen kan slå ut världsvida organisationer och institutioner. Nåja, inte helt sant, den personen har också en hängiven organisation bakom sig och en verksamhet som tilltalar ännu fler kriminella organisationer världen över. Medelst attacker som utnyttjar Bonds personliga sorger blir han måltavla för flera av sina gamla fiender och så några nya, med ännu grymmare planer för världen.

Handlingen rör sig mellan flera världsdelar, och alla platser är exotiska och lockande på skilda sätt, vare sig det är en dekadent fest i ett slitet och vackert palats på Kuba eller en luftig och ljus stuga i den norska naturen. På alla ställen lurar nya faror men också nya allierade, ofta i form av stiliga kvinnor med styrka och beslutsamhet under den sköna ytan.

Actionscenerna är många och spektakulära men det är just som man förväntar sig. Den stora urladdningen sker i en tung funktionell bunker byggd på 1950-talet på en ö på omstritt vatten, svårnavigerad men kusligt vacker. Spänningen är hela tiden hög men filmen känns inte överlastad, och de nära tre timmarna är vad den sista delen av Daniel Craigs Bond förtjänar och gör något riktigt bra av. 

Matrixen på Uppsala Stadsteater

 Lever vi i en illusion, finns det en helt annan värld bakom slöjan? För över tjugo år sedan kom filmen som fick hela världen att fundera på världen vi ser egentligen är en simulering. Pjäsen Matrixen på Uppsala Stadsteater är en lekfull version av den - litet väl lekfull och skojfrisk till en början, men mer spännande ju mer seriöst man skalar av lagren på löken. Inledningsvis strösslas det friskt med referenser till andra ikoniska filmer som Bladerunner och Spring, Lola, och likt de många smågrälen om vem som skall baka kaka till fiket tar de fokus i onödan, men när de sidospåren dämpats finns det fortfarande humor kvar i den egentliga handlingen, liksom väldigt mycket spänning.

Skådespelarna på scenen hanterar dockor med ansikten gjorda efter deras avbild, och som alltid är det fascinerande att se hur en rörelse på ett stelt dockhuvud kan uttrycka en känsla. Att handlingen gestaltas av dockor betyder också att man kan gå all-in på superfräcka actionscener och, förstås, bullet time. Att huvudpersonen Uno Andersson jobbar på en dockfabrik låter oss se dockor som hanterar dockor! Men det kommer att bli mycket mer meta än så, inklusive några skilda sätt att bryta den fjärde väggen. 

Uno följer en vit kanin och efter en omtumlande upplevelse rycks han ut från sin dockkropp och får upptäcka sig själv som människa, medelst en hel del fysisk komedi. Likheterna med filmen Matrix blir större och större, och självklart finns det bland människorna en kille med det övertydliga förrädarnamnet Brutus Iskariot som gör återbesöken i dockvärlden livsfarliga för den lilla gruppen av människor som lyckats ta kontroll över sina egna kroppar.

Men i den här pjäsen är det inte bara simulationen och verkligheten som ställs emot varandra, det finns många fler livslögner och inofficiella påbud att avslöja, klä av och rövknulla medan våra huvudpersoner försöker hitta sin egen vilja i en historia som de inte verkar kunna styra. Alla provar egna vägar, kaoset tilltar på alla plan, och det är nog den bästa vägen som historien kan ta istället för att ge ett enkelt svar, för halvkontrollerat kaos är ju ändå en stor del av vad livet är. (Eller är det?)

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Matrixen

Great Circle av Maggie Shipstead

En bit ovanför Marians huvud, farligt nära trädtopparna, brummar ett flygplan förbi. Året är 1927 och The Flying Brayfogles kommer till den lilla staden Missoula för att visa flygkonster mot pengar. Marian är tolv år gammal men redan fascinerad av bilar, och flygfordonet och dess motor och att ta sig upp i luften med det väcker en längtan som aldrig skall komma att gå över. 

Marian och tvillingbrodern Jamie lever någorlunda bekymmersfritt nära naturen med sin farbror Wallace, sedan en fartygskatastrof som skedde när de var spädbarn. De första kapitlen i boken Great Circle handlar om människor i barnens periferi för att steg för steg närma sig föräldrarna och olyckan som gjorde dem föräldralösa.

Ingen tror väl att en kortklippt flicka som rattar bageribilen kan vara hantlangare åt spritsmugglare under förbudstiden? På så vis kan Marian tjäna pengar och spara till en egen bil, med drömmen om att en dag lära sig flyga och skaffa ett eget flygplan. Men piloterna på flygfältet i Missoula har ingen lust att ta med en liten flicka i sina plan, hur gärna hon än vill betala för flyglektioner. Ingenting händer på den fronten förrän traktens starke man Barclay Macqueen drar i trådarna, men efter det är Marian insnärjd även i hans planer.

Det är inte en utan två böcker som Maggie Shipstead har skrivit. Då och då saxas historien om Marian Graves med kapitel från nutid, där Hadley Baxter, en filmstjärna från en fantasyserie (tänk Twilight) straffat ut sig och blivit sparkad från franchisen. När hon nu måste bevisa sig själv får hon chansen att spela huvudrollen i en film om aviatrisen Marian Graves som försvann under sista sträckan av sin Great Circle, en omflygning kring hela jorden som tog henne över såväl Nordpolen som Sydpolen. Det finns likheter mellan Hadley och Marian: båda förlorade sina föräldrar som barn, och båda har fått betala med sina kroppar för att få chansen att sysselsätta med det de vill. I övrigt är de båda berättelserna vitt skilda i tempo och ton, och det är skickligt av Shipstead att kunna ändra sin berättarröst så radikalt, men det gör det också tydligt hur hetsigt och skränigt det lyxiga Hollywoodlivet är.

Kapitlen om Marian, Jamie och deras samtida är å andra sidan vackrare skrivna, med bitvis lyriska skildringar av naturen, stadslivet och människornas prövande relationer till varandra. Maggie Shipstead har skrivit reseskildringar från Arktis och Antarktis och bilderna därifrån känns så vackra och skrämmande att det svindlar. Marians dragning till tekniken och lyckan av att känna hur planet gör vad hon vill är en fröjd att läsa om. Det är ingen överraskning att höra henne berätta för Jamie hur det under hennes första loop kändes som att hennes hantering av reglagen fick världen att vrida sig kring henne, inte tvärtom. Utan att skönmåla de farligare stunderna innehåller Great Circle så många medryckande beskrivningar att alla de knappt sexhundra sidorna blir läsvärda.

Nine Perfect Strangers

 Det låter lockande att överlämna sig till en lyxigt spa-liknande reträtt där man blir coachad till att bli en bättre och nöjdare person. Alltså inte bara äta nyttigt i sköna miljöer utan lösa problem inom sig själv som man inte visste att man hade. Dock skulle jag vara på min vakt mot en allvetande guru med en egen, hemlig metod för upplysning, men det är vad som väntar den utvalda skara som gett TV-serien dess namn. 

De nio är utvalda för att utgöra en heterogen grupp som gurun, den ryska Masha, skall lotsa till förlösning. Några är mer eller mindre kända och har hittat reträtten när de letat efter det dyraste som finns, andra är pro-bono-fall som Masha bjudit in för att hon känner att de både skulle utvecklas mycket av sitt deltagande och bidra till dynamiken i gruppen. Alla är inte främlingar för varandra; tre är föräldrar och dotter med en sorglig familjehemlighet, två andra är ett hypermodernt par som håller på att drunkna i pengar och likes, och några andra som ses för första gången gruffar så mycket att man gissar att de kommer att bli bästisar eller nästan.

Och visst kommer vi att se en hel del genombrott, kontaktförsök och omsorg mellan gästerna, medan förtroendet för Masha rubbas och de först så rofyllda spa-medarbetarna börjar fräsa av frustration. Det som livar upp serien är den taggiga men roliga och sympatiska Frances som spelas helhjärtat av Melissa McCarthy, och hur väl Regina Hall gestaltar den timida Carmel och hennes plötsliga raseriutbrott. Som alltid gör Michael Shannon en god insats som familjefadern Napoleon Marconi, och hans fru och dotter spelas lika finkänsligt av Asher Keddie och Grace van Patten.

Halvvägs igenom serien börjar det som ett tag var ett uppfriskande kaos att se ut som pusselbitar som varit redo från början och nu skall glida på plats. Det gör att det är svårt att ta på allvar de allt mer osannolika hoppen i de sista avsnitten, och det är synd. Nine Perfect Strangers är en underhållande serie som börjar spännande men slutar som en bagatell.