Lucia di Lammermoor på operan i Odessa

Världsklass! Absolut världsklass och en helt perfekt musikalisk upplevelse var Lucias vansinnesaria i den grymma men vackra operan som hon gett namnet åt. Tidigare i parken hade jag träffat en dam som sade att Odessas opera är världens näst bästa, efter La Scala. (Hon menade kanske vackraste, min ryska är knagglig.) Tills jag besökt Milano kan jag säga att Odessas opera är den bästa operahus jag har varit i; konstnärligt, arkitektoniskt, akustiskt. Och denna traditionella men personliga uppsättning av Lucia di Lammermoor borde få Gaetano Donizetti att le nöjt i sin himmel. Vackra kostymer, kongeniala med scenografin, och en Lucia av stjärnklass. Jag är så ledsen att jag inte fick reda på namnet på denna underbara sopran.

Den unga Lucia träffar i hemlighet sin älskade Edgardo vid fontänen i slottsparken. Redan när hon väntar på honom och berättar för sin sällskapsdam om spöket av den unga flickan hon sett i parken, balanserar hon på vansinnets gräns. Hennes sång är skör som ett kristallglas, men så vacker, så vacker.

Edgardo och hon lovar att älska varandra och byter ringar med varandra, men Lucias bror planerar att gifta bort henne med Arturo for att stärka makten för sin skotska klan. Hans tvång och Lucias förvirring får Lucia att skriva under ett äktenskapskontrakt, och när Edgardo upptäcker det kastar han ifrån sig sin ring och förbannar Lucia. Den stackars ensamma flickan, pressad mellan tvånget från krigare hårda som stenar! Hon drivs ännu längre in i vansinnet.

Vi hade fått biljetter på fjärde raden. Med Folkoperans uppsättning i minnet trodde jag nästan att det skulle stänka blod på oss, men Odessas regissör behövde ingen sådan rekvisita för att skapa stämning på scenen. Bröllopsfesten pågår medan de nygifta skall fullborda sitt äktenskap. Då träder den värdige kaplanen Raimondo in, synbart skakad, och förklarar att Lucia tagit en kniv, stuckit den i Arturo när han låg i sängen, och dödat honom. Inför de förstummade bröllpsgästerna vacklar Lucia in i en lång kritvit klänning med den blodfläckade kniven i handen. De ryggar tillbaka när hon stiger in bland dem, och såväl bröllopsgästerna som vi åskådare i salongen sitter trollbundna, andäktiga, medan Lucia sjunger sin berömda vansinnesaria.

Vilken briljans som krävs för att klara denna aria! Ena sekunden är Lucia lycklig, för hon tror att hon väntar på Edgardo vid sin fontän och att lyckan är nära. I nästa sekund tror hon att hon ser spöken, och fasar för sitt liv. Och i vissa ögonblick tycks hon minnas vad som verkligen har hänt, och själv inse att hon är galen, bortom all hjälp och mänsklig lycka. Det krävs stor teknisk begåvning för att klara av de fantastiskt invecklade höga tonerna, det krävs stor skådespelarkonst för att på samma gång uttrycka känslokasten, och det krävs enorm inlevelseförmaga för att ge liv och trovärdighet åt den plågade, lidande Lucia genom allt detta. Minuterna då Lucia sjöng ut sin lycka, skräck, sorg och förvirring är bland det absolut mest gripande och vackra jag sett och hört i mitt liv. Kommer Odessas opera att ge samma uppsättning med samma sångerska under sin nästa säsong, den tvåhundrade? Jag kommer att åka hit på vinst och förlust för att ta reda på det och få uppleva detta mirakel en gång till.

Bilder från trapporna i Odessas operahus

La Traviata på operan i Odessa

Jag lurade mina reskamrater att tro att det skulle bli engelsk textning på den här operan, men det var inte sant: ukrainska, som vanligt. Däremot tror jag att gästsångarna var engelska, men jag är inte saker för jag lyckades inte köpa något program av de barska damerna som sjasade åskådare till sina sittplatser.

Mellan varje akt var det paus, så tre gånger fick vi gå ut i den ljumma sommarkvällen och begrunda händelserna. Jag har all respekt för den konstnärliga integriteten hos Odessas operahus; repertoar, scenografi, regi, sångare, orkester; allt är av toppkvalitet. Men inspirerad av folksamlingen som protesterade för eller emot något angående operahuset tidigare pa dagen (jag hittade inte slagorden i min fickordbok), skall jag rada upp några förbättringsförslag.

1. Datorisera biljettsystemet!
2. Ring in innan förestallningen/nästa akt börjar, så att inte folk snubblar in långt efter introt.
3. Tryck upp fler program, sa att alla som vill kan få köpa!
Jag passar på att framföra detta just idag, eftersom jag har litet mer att klaga på...

Verdi, som jag älskar mycket, har skrivit så vacker musik till La Traviata. Det ryser i mig när jag hör de ljuva tonerna, indränkta med såväl hopp som vemod. Misterioso, Misterioso altero, Croce e delizia al cor... Tyvärr har sångaren i Alfredos roll sa mycket vibrato att hans röst låter riktigt obehaglig, och hans insatser blir inte njutbara. Likaså tycker jag att mannen som sjunger rollen av hans far missar flera toner, men publiken älskar honom och applåderar honom extra mycket. Nåja, sångerskan som framsjunger Violetta har en så intensiv och vacker röst att det uppväger mycket. Hennes uttrycksfulla stämma är kvällens höjdpunkt.

Bilder från Odessas vackra operahus

Diplomkonsert för avgångseleverna vid Odessa Operaakademi

Trots ett års studier i ryska och en veckas privatlektioner med en gedigen liten rysk dam kunde jag inte uttyda vad det stod i programmet, förutom att det var sångkonsert i operahuset. Vi köpte biljetter ändå på vinst och förlust. Och vilken upplevelse det blev! Eleverna vid Odessas Akademi för opera och balett, i vackra klänningar eller stiliga kostymer, klev en och en ut och visade upp vad de lärt sig av sin lilla bastanta fröken.

Några sjöng vackra fosterländska sånger - vi kunde uttyda orden "liv", "död", "Odessa" och "Ukraina". Däremellan kom ett helt band av pärlor ur operahistorien: de mest populära ariorna ur Romeo och Julia, La Boheme, La Traviata, Faust, Carmen, Turandot och många fler. Jag försökte höra namnet på kompositören men lyckades inte alltid. Ännu mindre lyckades jag höra vad de begåvade sångarna hette. Och så synd att inte staben av ett dussin damer som visar en till rätt plats hade några program att sälja! Om tio år kommer säkert flera av sångarna ha tagit plats på världsscenen, och det med rätta. Det enda namnet jag uppfattade var Lu Xiu, en stilig och charmerande bas. Han, liksom de två övriga asiatiska gäststudenterna, var oerhört begåvade och rev ned dånande applåder, trots den inledande lokalpatriotiska tveksamheten.

Allra sist klev fyra av studenterna fram för att sjunga den glada fest-valsen ur Verdis La Traviata, och jag fick nypa mig i armen for att inte nynna med när de övriga studenterna anslöt till sången. Åh, vilken underbar avslutning, vilken underbar kväll! Jag lovar att till nästa år skall jag vara lika uppklädd som operaeleverna!

Foton av de begåvade eleverna och nacken på en annan hänförd åhörare

Skumtimmen av Johan Theorin

Varför plockade jag upp den här boken, om jag inte intresserar mig för deckare? Jo, för att jag hört goda saker om den, och för att den utspelar sig pa Öland. Jag har tillbringat många somrar och några jular på min farmors och farfars bondgård pa Öland, och tänkte att jag skulle känna igen mig litet. Nu är det istället ett Öland i höstregn vi får läsa om, och byar med uppdiktade namn. Jag missar igenkänningsfaktorn, men är ändå nöjd med boken.

Några av ingredienserna som kan störa mig i deckare är mordet (exploateringen av en död människa), mysteriet (VEM kan ha gjort detta?) och pusslandet med ledtrådar (sådan tur att du såg den lilla röda tråden på rockärmen...). Men det är inget jag behöver oroa mig för här. Skumtimmen är en god historia med trovärdiga karaktärer, väl uppbyggd kring ett händelseförlopp med återblickar till det förgångna. Att handlingen kretsar kring en sorg och en gåta som behöver lösas gör den litet mer fängslande.

Det enda som saknades för att göra mig helt lycklig var den lokala förankringen. Jag känner att jag måste bli litet larvig och namedroppa öländska ortnamn nu: Löttorp, Bödabaden, Mörbylånga, Långe Jan, Långe Erik, Runsten, Färjestaden, Byxelkrok. Sådär, nu är jag nöjd.

Nötknäpparen på operan i Odessa

Om opera i det vackra operahuset var en upplevelse, så var baletten nästa kväll det i ännu högre grad. Inga ord som behövde oversattas och gissas på i tre led, utan en handling framdansad av mycket duktiga balettdansörer. Scenen i Odessas operahus är inte särskilt djup, men där fanns ändå plats för flera olika bakgrunder att hissa ned för de olika scenerna. De harmonierar fint med de detaljerade, färgrika dräkterna.

Barnens lek och de vuxnas fest blandas på julaftonskvällen. Barnen Clara och Fritz får av sin mystiske gudfader Drosselmeyer vackra leksaker, som verkar leva och röra sig - en ballerina, en nötknäppare, och även en Råttornas kung. Drosselmeyer verkar tro att han kan låta Råttornas kung dansa för barnen och sedan sjasa undan honom under golvet utan problem. Men under natten kommer Råttornas kung tillbaka med sin råttarmé, och hotar Clara. Till hennes räddning kommer den starke Nötknäpparen med sin armé, Nötknäpparen som avundsjuke Fritz slog sönder tidigare på kvällen, men som nu blivit en stilig prins.

Råttorna är inte helt tillintetgjorda, men Clara och prinsen kan ändå tillbringa en magisk natt tillsammans med dansande snöflingor och varelser från hela världen som uppträder for dem. Av de spanska, arabiska, kinesiska och ryska paren får den sirliga arabiska dansen starka applåder, men inte lika dånande som den intensiva ryska kosackdansen Trepak. Men ingenting går förstås upp mot de ljuvliga danserna av Clara och Nötknäpparen, ensamma och i pas-de-deux. Det är en uppvisning i teknisk briljans, utsökt känsla för musiken och även den första, söta kärleken. Jag känner med Clara som får uppleva en magisk natt i drömmens varld. Det fick jag också göra i det vackra operahuset i Odessa.

Madam Butterfly på operan i Odessa

Till min stora lycka tillbringar jag två veckor i den underbara staden Odessa vid Svarta Havet. Det är en verklig kosmopol, med invånare och arkitektur från hela vårlden. Det imponerande operahuset ritades av två arkitekter från Wien, och hela juni ut framförs ett varierat program.

Operan är så stor att tusen personer får plats där, men ändå känns inte salen så stor att man som åskådare får en känsla av ynklighet och att man är för liten. Tvärtom är salen proportionerligt byggd, och man kan känna sig nära scenen från (nästan) varje plats. Akustiken är också mycket god; ljudet bärs fram genom hela rummet och förlorar inget i klang på vägen.

På tisdag kväll var det dags för Puccinis vackra Madam Butterfly, just den kvällen med en gästdirigent från Polen. In i det sista satt åskådarna och pratade, bytte plats och glömde att stänga av sina mobiltelefoner, men stämningen var ändå inte ouppmärksam utan bara avslappnad och naturlig.

Sådan tur att jag hade en aning om handlingen! Operan sjöngs på italienska med textning på ukrainska. Mina bristfälliga kunskaper i ryska lät mig förstå en del som sades, men det kändes tidvis förvirrat. Men musiken, sångarna, och scenografin, åh, så underbart! Min 110-ariga ryskafröken kände förtjust igen namnet på primadonnan som sjöng Ciu-Ciu-San, och av hyllningarna att döma var hon popular, och det med rätta. Förutom Suzuki som inte hördes så väl, så var alla sångare mycket goda. För att inte tala om orkestern! Den var mycket professionell. Det var en kväll att minnas i en av världens vackraste städer.

Lang Lang solo i Konserthuset

Konserthusets stora sal var fylld av förväntansfulla människor när den unge pianisten Lang Lang intog scenen för andra kvällen i rad. Nu var han helt ensam med flygeln, och den stora scenen såg öde ut. Men så började Lang Lang att spela, och avståndet närmast honom började verka som en säkerhetsåtgärd för oss åhörare. Vilken kraft! Vilket anslag!

Lang Lang började med Franz Schuberts innerligt vackra Sonat A-dur D 959. Den unge mannen gestaltade musikens känslor av vemod och skönhet av hela sitt hjärta, och jag upplevde att han var en utmärkt skildrare av Schuberts romantik som jag älskar så mycket.

Efter paus var det dags för Bela Bartóks Sonat Sz 80. Jag är inte odelat förtjust i Bartók, snarare intresserad och på väg att försöka förstå hans musik bättre efter att ha hört alla hans stråkkvartetter en helg förra hösten. Men en ensam man med ett piano kan ta sig större friheter än fyra stråkar, och det var precis vad Bartók behövde! Lang Lang spelade sonaten med stor intensitet, möjligen hastigare än vanligt och med större betoning på vänsterhandens bastoner, och det gav stycket en sammanhållning och energi som gjorde verkligen gjorde musiken rättvisa. Jag fick en inre bild av hur det skulle sett ut om han varit pianist i en Disneyfilm: istället för en uppmärksam bladvänderska skulle notpapperen flugit iväg, ett efter ett, snabbare och snabbare och till slut virvlat runt den unge mannen som en tornado. Underbart! Men detta var bara början.

Jag var redan imponerad av hur Lang Lang kunnat växla mellan så olika uttryck som Schubert och Bartók, och ge båda verken just den inlevelse de behövde. Nu gjorde han det samma men med omställningstider på en sekund, i en snabb serie av underbara preludier av Claude Debussy (ur både första och andra boken). Stillsam sorg, stark kraft, porlande glädje - det fanns ingen gräns för vad Lang Lang kunde uttrycka. Utan att missa en ton gav han sig hän åt känslorna, och lät oss lyckosamma åhörare följa med på resan.

Sista annonserade numret var Frédéric Chopins gamla superhit Polonaise Ass-dur op 53. Än en gång styrka och dans, i vissa stycken till och med skämtsamt klinkande, med de stora tempoväxlingar som man kan tillåta sig om man är ensam musiker i ett stycke. Teknisk briljans, komplett inlevelse och ungdomens energi är vad som skapar den stora glädjespridaren som är Lang Lang. Ungdom, ja - under konsertens gång hade det hunnit bli hans födelsedag i Kina, och förutom alla blomsterbuketterna firades hans 27-årsdag med en tårta och Ja må han leva. Efter ett underbart extranummer kunde alla lämna Konserthuset hundra gånger lyckligare än innan.

Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson

Ofyllda ögon med tydliga ögonfransar har flickorna som är huvudpersoner i Nina Hemmingssons seriesamling Jag är din flickvän nu. De flesta andra människorna har vanliga ögon med ritade irisar och pupiller, och en del har tomma, döda ögon, vita eller svarta. Men de ofyllda ögonen hos flickorna är inte uttryckslösa.

Många av de här flickorna har gått och tänkt på saker riktigt länge, och när någon frågar dem så kommer alla tankar ut på en gång, litet för snabbt. Till en mäklare som skall värdera hennes lägenhet berättar flickan "... om man tänker sig äktenskapet som en fylla... Man måste försöka dricka måttligt. Men om jag ändå blir packad vill jag inte dölja någonting. Om jag kräks vill jag kräkas rakt ut, nitti graders vinkel mot den andres kropp, blaff, inga tveksamheter, ingen skuld, ingen skam." Japp, ibland vänder hon sig själv ut och in för andra människor, vare sig de har frågat om det eller ej. En del av dem är pojkvänner, som antingen verkar helt normala. En del är taskiga pojkvänner som skulle kunna driva vem som helst till vansinne.

Några av serierna berättar om när flickan/flickorna haft depressioner, suttit ensamma och inte velat gå ut. Den svarta humorn i de historierna ligger i antingen de plattityder som utomstående säger till flickan för att få henne att rycka upp sig, eller vad flickan svarar direkt ur hjärtat. "Förlåt att jag grät när du lämnade mig. Det var dumt och grundat på felaktig information." Fraser som låter helt logiska i ett parallellt universum.

Några av de oförutsägabara flickorna är faktiskt tanter; mormödrar som håller samman tanter emellan, antisociala för att de vill det. Det gillar jag! Jag tycker om de litet längre historier som dyker upp då och då i boken. Jag tycker också om de scener som utspelas i bara en ruta, med intensiva berättelser som säger mycket på bara några repliker. Det skulle kunna bli enahanda med så många variationer på liknande teman, men det blir det inte. Skrattet fastnar ofta i halsen, men boken är bitsk, vemodig, rolig och värd att läsa.

Clay Ketter på Moderna Muséet

Häromåret funderade jag på att jag inte sett någon utställning av Clay Ketter på länge. Strax efter det läste jag i en broschyr att Moderna Muséet planerade att visa hans verk. Bra! Fast när jag nu äntligen fick se utställningen, önskar jag att den varit mer omfattande.

Vad jag tycker om med Clay Ketters verk är att de visar upp väldigt konkreta men förbisedda detaljer ur miljön närmast oss. Socklar, spånskivor, dörrkarmar; mosaiker av det som blir kvar när man skrapat bort det civiliserande lagret av en vägg. Jag blir fascinerad av att tänka på att det finns intill oss där vi står och sitter, men täckt av tapeter, tavlor, möbler, mattor, kuddar, bokhyllar, och allt annat som skall skapa ett hem.

Eftersom jag alltid varit litet mer intresserad av människors hantverk än av naturen, blir jag glad när konstnärer visar intresse för våra vardagsmiljöer lika mycket som för att avbilda landskap och djur. Jag har tidvis känt mig som en dålig svensk för att jag inte fotvandrar i fjällen eller kan namnen på buskarna jag går förbi, men lyser upp när jag får titta på Ketters foto av en asfalterad väg. Asfalt är ett nästan levande material för mig; det ändrar färg och ibland form med tiden, och går från en het glänsande svart till mjukt lent grått.

Ett annat område där jag känner mig ofullgången är hemmasnickerier. Utan att leta upp dem, möts jag av så många tips och uppmaningar om att bygga om hemma eller spika ihop en egen hylluppsättning. En av väggarna i utställningslokalen är täckt av godtyckliga bruksanvisningar av det mer handfasta slaget. Och se där, som ett slumpmässigt svar på alla instruktioner: ett antal vita plattor monterade samman som ett nytt slags herbarium. I hörnet fanns även en konstruktion med namnet Catholic Corner. Trots diskussioner med två medföljande församlingsmedlemmar kunde vi inte komma på vad som var katolskt med hörnet! Jag får ta och leta upp mer information om meningen med namnet.

Bilderna av husgrunder sedda rakt uppifrån, och de slaktade dockskåpshusen reducerade från tre dimensioner till två, utgör abstrakta geometriska kompositioner i kraft av sina samspelande fält. Jag är fascinerad av att Ketters tavlor är så intensivt tvådimensionella samtidigt som de påminner om den tredimensionalitet de en gång haft. Det är rogivande att se på de stora tavlorna. Jag skulle ändå ha velat se fler verk av Clay Ketter på utställningen för att bli riktigt nöjd.

Länk till Moderna Muséets sida om Clay Ketter-utställningen

Jord och hav i Konserthuset

Två skilda element, två vitt skilda verk, var vad som bjöds i Konserthuset under ledning av Sakari Oramo. Först den vackra, vackra La Mer av Claude Debussy (1905). Det inledande pianissimot var så intensivt att det nästan inte blev starkare när hela orkestern föll in, men den levande gestaltningen av havet i första satsen blev en stor njutning, trots att några sektioner hamnade i otakt. Andra satsen innehöll så mycket av motsättningar som kändes som oro och besvikelser, att jag började tänka att det inte bara var vågorna utan även intrigerande vattennymfer som lekte där. Så kommer de verkliga urladdningarna i den sista, magnifika satsen. Ahh, underbart.

Gustav Mahlers Das Lied von der Erde är komponerad 1908-1909, nästan samtidigt som La Mer, men är mycket olik den. Den nyskapande formen på verket och den egensinniga musiken får mig att tänka att det är en sång som skapar och definierar en ny jord och ett nytt liv. Tenoren Torsten Kerl kastar sig in i sin första sång med styrka och engagemang, och det behövs ju när musiken är sådan att han snarast måste kämpa mot orkesterns klang och tonstyrka. Nästa sång är stillsammare orkestrerad, och låter den duktiga alten Jane Irwin sjunga nyanserat och innerligt. "Mein Herz ist müde" berättar hon med ett plågat uttryck, och jag tror henne. Det fjärde stycket, Von der Schönheit, är så ovanligt att det verkar balansera på vansinnets gräns. Båda sångarna är begåvade och uttrycksfulla i de sammanlagt sex sångerna med så olika teman, men allra bäst tycker jag om Jane Irwin. Hon artikulerar så fint i varje sång, och har en mycket vacker röst som bär stycket ända in i det starka, sköna slutet.

Länk till Konserthusets sida om konserten

No one belongs here more than you av Miranda July

Jag tycker om att läsa novellsamlingar. Det behöver inte ta mer än några sidor för att låta läsaren se in i en annan människa, och berätta en historia som antingen fascinerar för ögonblicket, vittnar om ett djupare skeende eller både och.

Miranda Julys noveller beskriver ovanliga episoder ur ensamma människors liv. Riktigt, riktigt ensamma människor, med eller utan hopp om att någonsin komma närmare en annan människa. Ensamheten är outtalad, men den känns som en underliggande oro i varje historia, en oro för att det håller på att bli för sent och att allt är ens eget fel. Det är sympatiskt att de här ensamma människorna också får en röst. Men mitt främsta intryck är ändå att de utnyttjas av författaren när hon sätter dem mitt i de udda händelserna de är med om. Jag känner det som att det är de ovanliga historierna, inte de ensamma människorna, som är viktigast för July. Vi får komma dem långt in i själen, men sedan lämnar vi dem bara och går vidare.

Det finns några noveller som jag tycker speciellt mycket om. Några av de längre berättelserna hinner berätta fylligare och därför engagerar de mer. Men min favorit är den kortaste av dem alla. This Person sammanfattar på tre dryga sidor allt, precis allt som en ensam människa kan önska sig, och även vad hon/han är rädd för mer än något annat. Det är svindlande och ypperligt.