David Cross: Making America Great Again på Oscarsteatern

I ett par månader har David Cross rest runt i USA, och nu senast i Europa, med sin standup-turné Making America Great Again. På varje truck stop i USA har han köpt en keps med vapen på, men den han har på sig när han kommer in är en skinande variant på "Great America"-temat - en amerikansk flagga på framsidan och brättet täckt av glitter. Fast allt är litet dåligt gjort... materialet på kepsen är inte riktigt jeanstyg, glittret är billigt, och flaggan är inkorrekt. Är kepan ens gjord i Amerika? Nej. Senare under kvällen skall Cross återkomma till "making America great again" - tillbaka till tiden innan medborgarrättsrörelsen, nej, förresten, till innan kvinnor fick rösträtt, det var då allt började gå snett!

David Cross har fler observationer från sin turné och då speciellt duschen. En fejkat ekologisk-europeisk tvål med ett hål i ger upphov till det första av kvällens många onaniskämt, och det har faktiskt Green Natüra gjort sig förtjänt av. Möjligtvis blir de lika glada för uppmärksamheten som tatueringsstudion med sin skrämmande slogan "You Get What You Get" - all reklam är väl bra reklam?!

Det är förstås roligt att höra Cross' reflektioner över saker han stött på på vägen, som hur urusla duschdörrar är i Europa. Men ännu bättre är de mer förberedda styckena, längre och genomtänkta, och finslipade på alla tidigare stopp så att röster, gester, ordval och upplägg inför smash fått nyansera och blivit prick på kornet. Det gäller sådana saker man först inte tänker på som roliga, som att det finns en affär för resväskor inne på flygplatsen, eller varför oljebolag gör reklam.

Allra bäst är den långa monologen om vapen och vapenkontroll, där Cross ger sig ut på flera sidospår, vänder tillbaka till något nytt, och lägger in överraskande vändningar. En utgångspunkt är det hemska dådet i Sandy Hook (som vissa konspirationsidiotfår till och med förnekar som fejkat). Dagen efter påstod en representat för NRA att massmorden på småbarn kunnat hejdas om lärarna haft vapen. Efter en tillrättavisning för att vi i publiken låter oss styras av våra känslor när vi mumlar ilsket i protest, fortsätter David Cross med en hisnande scen från ett klassrum - kanske är det alla trötta, underbetalda lärares dröm att ha ett ständigt draget vapen som undervisningsmedel? Cross associerar vidare, och scenerna han spelar upp blir alltmer problematiska och osmakliga. Men målet för hans satir är alltid klart; vapenlobbyn, de som låtit sig köpas av den och deras enögda, orimliga attityder.

Framträdandet avslutas med några snabba, lösa skämt av varierande kvalitet. Många i publiken har skrattat högt, själv har jag mest smilat förnöjt av humorn och Cross snabba tankehopp, och det var en rejäl hjärngymnastik och en väldigt underhållande halvannan timme.

Wild Seed av Octavia Butler

Att leva länge, i flera århundraden utan att åldras, är inte enbart en gåva. Människor omkring en som ser det kan börja undra och hata och vilja döda den onaturliga. Anyanwu har varit med om det och blivit försiktig. Det som räddar henne är att hon kan forma sin kropp till vad hon vill, även en naturligt åldrande kvinna. Hon kan känna och förändra sin kropp ända ner på cellnivå, och därför kan hon också läka skador hon får av såväl gifter som fysiskt våld, och till och med använda sin kunskap för att göra botemedel till andra människor. På så sätt har hon levt med ett par generationer av familjer i Afrikas inland.

Det är en överraskning för båda när Doro upptäcker Anyanwu. Han har levt ännu längre, i ett par tusen år, och medvetet samlat människor med speciella förmågor till egna samhällen. Han övertalar Anyanwu att ansluta sig till honom, och följa med honom på ett av slavskeppen som han använder för att forsla människor till de kolonier han håller på att bygga upp i den Nya Världen, Amerika.

Bit för bit kommer det fram  att trots att Doro och Anyanwu är lika på några sätt, är de varandras motsatser även i det de har gemensamt. Doro lever länge därför att han regelbundet tar över en ny kropp, en annan människas kropp, en människa som då dör. Han behöver göra det då kroppen slits av hans användande, han gör det ibland för att försvara sig mot angrepp, och han njuter när han tar en annan människas kropp och liv. De kolonier han bygger upp är delvis skapade för att ge honom tillgång till nya kroppar att överta. Dessutom "parar" han lämpliga kandidater med varandra för att skapa barn med förstärka förmågor, som telekinesi och tankeläsning, utan att bry sig om att en del av ättlingarna plågas av sina förmågor till den grad att de ibland tar livet av sig.

Det är djupt obehagligt att läsa om Doros själviska avelsprogram, och om hur han manipulerar sin omgivning med kärlek och hot. När som helst kan han döda en motståndare genom att ta över hens kropp, och skulle man försöka döda Doro händer samma sak. Men även det faktum att hans ihopsamlade familj är så lojala och lydiga mot honom att de låter sig paras med varandra och Doro, och villigt ställer upp med nya kroppar, känns fel på ett grundläggande plan. Octavia Butler målar upp en parallell till hållandet av slavar under 1800-talet, och i och med att hon har skalat bort den värsta fysiska tortyren och tvånget av att vara någons ägodel, det som annars skär tydligast i slavberättelser, så visar hon hur motbjudande och fel slavägande är på ett rent teoretiskt plan.

Anyanwu förfasas lika starkt över Doros manipulationer, men är lika maktlös som alla andra - nästan. I och med att hon kan hjälpa och läka de medmänniskor som plågas av sina framväxande förmågor, och därför att hon likt Doro har levt längre än vanliga människor, har hon större betydelse för honom. Hon kan inte stoppa honom, men hon kan försöka dämpa hans hunger och vilja att straffa. Det är obehagligt men givande att läsa om vad hon och hennes allierade gör för att försöka skapa mtostånd inom de ramar som Doros krafter ger.

Underbart är det dock att läsa om Anyanwus upptäckarlusta och kraftfulla framfart när hon förändrar sin form till ett djurs - en delfin som kan hoppa och simma bredvid båten som för dem till Amerika, en fågel som flyger högt, långt, länge. Det ger djup till Anyanwus och hennes medsyskons personlighet att se att de inte bara använder sina förmågor till det gemensamma bästa, utan även hur de leker med sina krafter och njuter av det.

Wild Seed är den fjärde boken i Patternist-serien, men kronologiskt den första. Att Doro finns med även i den tidsmässigt nästföljande boken gjorde mig bitvis under läsningen så modställd att jag bestämde mig för att inte läsa fler böcker i serien. Efter några slagningar på handlingen i de övriga Patternist-böckerna blev jag dock fascinerad; de kliver vidare via samtiden och in i framtiden. Den spännvidden lockar, liksom förstås Butlers fantastiska skicklighet i att skapa miljöer och människor som känns fysiskt, i skinnet, blodet och varje andetag.

Flera av böckerna jag läser innehåller en författarintroduktion där Octavia E. Butler själv säger att hon förväntar sig att vara författare vid 80 års ålder, liksom hon redan var det i tioårsåldern. Det gör det ännu mer sorgligt att tänka på att hon dog redan för tio år sedan, i den alltför tidiga åldern 58, och det gör varje bok från hennes penna till en skatt som inte får missas.

Fler böcker av Octavia Butler:
Kindred
Parable of the Sower
Parable of the Talents
Lilith's Brood
Fledgling 

Döden i Galärparken

Till utställningen Döden, mitt bland flanerande människor i Galärparken på Djurgården, leder stigar av glödgat kol. I alla fall kan de rödfärgade träflisorna se ut så för någon med aktiv fantasti. Efter en natts intensivt regnande är det glödande kolet paradoxalt nog det man vill hålla sig, då gräsmattan är sank och oinbjudande.

Att närma sig platsen och gå in i ringen av konstverk är drar mina tankar och känslor onekligen till olika föreställningar om döden. Obekymrade människor lever sina liv ett tiotal meter bort, tillräckligt långt borta för att vi aktiva besökare skall känna oss avskärmade från dem. De okommenterade verken; stora, tunga, enfärgade och då oftast i svart; utgör en upplevelse som är mäktig men sannerligen inte livfull. Från den närmaste utomhusserveringen hörs en död kvinnas ödesmättade ord, And the Lord asks me what I did with my life, i den mest själsdödande ommixningen av Whitney Houstons My Love Is Your Love.

I cirkelns periferi står några tunga resväskor, fler än en människa skulle orka bära. Vad som än var i dem får de forna ägarna klara sig utan nu; tydligen kunde de inte ta dem med sig dit de gick. Det för tankarna till människor som går mot sin död, antingen den abstrakta vi alla skall möta, eller den konkreta för en illvillig motmänniskas hand.

I en långsmal grop med raka väggar och golv står en gungbräda. Om två sitter där och gungar, kommer de att turas om att precis nå över kanten och se världen och växtlivet igen. Men på bara någon sekund är glimten över, och är man ensam kommer man aldrig ens upp så långt.

På sidan av en vagn står leksaker och prydnadsföremål på tre hyllor. Men föremålen har samma färg som väggen och sitter fast i sin omgivning, och ingen kan leka med dem igen.

Precis mittemot finns dock det mest hoppfulla verket i samlingen, något som ser ut som personliga minnesmärken, sammanfogade av saker man kan hitta i naturen och rörande i sin bräcklighet. Det som spontant gläder mig mest är hur så olika material har passats samman: stenar med fjädrar, pinnar och större träbitar. Allra mest gripande är den stora barkbiten som står snett och skyddande över vita stenar som lagts i form av ett kors. Döden är oundviklig och tung, men vi små människor får stötta varandra, och vårda minnet av dem som inte är kvar.

Trollflöjten 2.0 i Galärparken

Sorry Mozart! vi har skippat din musik, säger berättaren tillika parkteaterchefen Sissela Kyle i inledningen till Trollflöjten 2.0. Fast inte helt och hållet, för fraser av originalmusiken dyker upp här och där, bland annat som en snutt av en vaggvisa och som signal för Grindr-appen. Vi får istället medryckande musik som komponerats speciellt för den här musikalversionen av operan, vars handling för övrigt är omskriven rejält och till det bättre.

Den förvridna familjesituationen med prinsessan Pamina som rövats bort av sin far Sarastro och uppeggas av sin mor till att döda honom är avmystifierad, och har blivit mycket mer begriplig och berörande som ett modernt skilsmässodrama. Det är smärtsamt att se hur Kung Sarastro slarvar runt, glad men opålitlig, och lämnar allt ansvar till Nattens Drottning som bara blir mer och mer bitter. Nattens Drottnings sånger har lånat raseriet och flera klanger från Mozarts original, och Sharon Dyall ger dem den kraft och inlevelse de behöver för att fylla rollen. Mitt emellan föräldrarna hamnar dottern, som båda kräver kärlek och lojalitet av. Det hjälper inte att hon överöses av presenter när det hon vill ha är uppmärksamhet och omtanke.

Till största delen är dock föreställningen fantastiskt rolig, och det beror i stor grad på Prins Tamino, spelad med perfekt komiskt uttryck av Albin Flinkas. Han är en eftertraktad snygging som är besviken för att ingen av de uppvaktande kvinnorna vill lära känna honom på djupet. Men han presenterar sin yta så väl! Tjusigt poserande i sin fjäderprydda hjälm, ackompanjerad av cembaloklanger, är han den som mest liknar en operafigur. Men är det verkligen till sin fördel, när alla andra i pjäsen är klädda som parkarbetare?

En komisk motvikt till honom utgör Pagageno, spelad av Kristofer Kamiyasu, på jakt efter en man att älska och älskas av. Det är hisnande roligt i sig att se den grönklädde, jordnära Papageno intill den sprättande, överdramatiske Tamino och veta att den som är gay, det är inte han i kort kjol med gulddetaljer, utan han i Skogsmullekläder! Men även utan den skrattspegeln är Papagenos längtan och tvivel engagerande och spännande i sig, och tack vare honom får vi gå från föreställningen med kärlekssången "Han och han och han och han / Han och hon och hen och han" i minnet. Och också den sköna trösten att allt INTE slutar med en påklistrad lycka efter all misstro och allt gräl, utan litet lugnt, ganska bra, hoppfullt inför framtiden, och med numret till en psykolog att prata med för de dagarna då det svåra gör sig påmint igen. Men viktigast av allt: försoning.

Länk till Stadsteaterns sida om Trollflöjten 2.0

Foto: Bengt Wanselius

Fantastika 2016, söndagen

The space merchants - Interstellar trade for fun and profit
Jesper Stage, som är professor i ekonomi i Luleå, kan förstås inte låta bli att applicera sina fackkunskaper på den fantastik han läser och ser för nöjes skull, och resultatet av analyserna berättade han för oss i en underhållande föreläsning. Han började med några exempel ur icke nämnda verk där författaren tecknar upp några situationer som inte får konkret täckning i resten av texten.
- I Storbritannien, en generation efter civilisationens sammanbrott, tar två personer en kopp kaffe. Har man återupptagit den långväga handeln eller börjat gro kaffebönor i växthus? Eller är det surrogat?
- I en fantasy-värld där den Onde Lorden kontrollerar alla hamnar utom en, ligger det handelsskepp i den enda hamnen som innehas av de goda. Finns det handel mellan mindre nogräknade medlemmar av båda sidor?
I båda de här fallen anser Stage att det skulle ge djup åt berättelsen att nämna respektive bakgrund; bara någon mening skulle räcka. Så undfägnas vi en noggrann analys av alla orimligheter som kan uttydas ur Han Solos korta dialog med Greedo i cantinan på Mos Eisley, både rörande Hans strapatser som smugglare, Jabbas påverkan på sina underlydande och frifräsande bounty hunters, och Imperiets syn på Jabbas verksamhet.

Den kände ekonomen Paul Krugman skrev faktiskt 1978 ett verk med namnet The theory of interstellar trade, vilken dock främst rörde obligationsmarknaden. Det finns dock en annan genomgång i publikationen Astropolitics, Problems of Interplanetary and Interstellar Trade av John Hickman. Men det går lika bra att börja analysera och extrapolera från det vi redan vet om handel på samma planet:

Handel har vinnare och förlorare, till exempel
- den som kontrollerar handelsrutter har ett övertag hen kan utnyttja
- import tävlar med inhemsk produktion
- ett område kan förlora i självständighet om det blir beroende av gods utifrån

Men handel kan också ses som något som gör dig till en bättre människa; om du skall sälja något till någon behöver du sätta dig in i hens situation för att se vilket behov du kan fylla. När tidigare fiender börjar handla med varandra minskar också risken för nya krig; en av anledningarna till att EU skapades, som vi vet. Stage gav exempel på hur handel påverkar de utväxlande kulturerna - inte enbart positiva - ur Asimovs Stiftelsen, Poul Andersen, CJ Cherryh, Ken MacLeod, Ann Leckie, Carolyn Ives Gilmans Dark Orbit, och Ferengi i Star Trek.

Av olika anledningar är handelsmän i SF ofta good guys. En av dem kan vara att många SF-författare kommer från UK och USA, stora handelsnationer som vunnit på internationellt utbyte. Men också, för att återknyta till föredragets titel:
FOR FUN
- Handelsmän är bra plot devices, med en anledning att besöka nya kulturer och lära sig mer om dem. Då är det roligare om de är trevliga än opålitliga.
- Att handel ofta river upp den sociala ordningen i en kultur är nog mer accepterat i SF, där sådant händer ganska ofta.
FOR PROFIT
- Om något som importeras inte produceras lokalt, är risken mindre att lokala producenter förlorar på handeln.
- När handlingen redan sker på en interstellär skala är det lättare att se till The Big Picture, att handel är något gott och spännande, inte främst ett problem.

Det var roligt att få tankegångar som annars är mindre delar av ett verk uppspaltade så här, och framför allt var det intressant och inspirerande att höra!

Superhjältar
Anna Jakobson Lund, Finn Cederberg, Markus Sköld och Love Kölle, som alla bidragit till en ny svensk antologi med superhjältar som tema, pratade inför publik vidare om detta tema. FC sade att man kan använda en superhjältehistoria till att berätta om vad som helst. AJL lyfte fram aspekten hos en superhjälte med personens förändring (till superhjälte) och isolering för att man inte är som andra. LK tyckte att det var intressant att kontrastera superhjälten mot svenska, mer blygsamma ideal. En superhjälte är ju ursprungligen ett amerikansk fenomen, format av en annan syn på individens frihet och ansver, medan vi i Sverige oftare vill förlita oss på kollektiva insatser. MS jämförde med existerande hjältar som Zlatan, som dock får skit när de INTE dyker upp och räddar stunden.

Vilken superhjälte skulle behövas idag? FC föreslår en superdiplomat, en som får folk att förstå varandra och skapar empati. Men till något som sas av panelen, nämligen att det inte finns några gamla superhjältar, vill jag föra fram den fantastiske Kapten Stofil (skapad av Joakim Lindengren), som ställer saker till rätta flankerad av sina likasinnade Lädernuckan, Geezer Butler och Senilo.

Fantastikens Stockholm
Panelen som diskuterade Stockholm i fantastiken under ledning av Carolina Gómez Lagerlöf bestod av Kristina Hård, Boel Bermann och Maths Claesson; personer som bott i såväl Stockholm som på landsbygden och hade skilda åsikter som vilket som var bäst.

KH sade att stora städer drar till sig fler och mer annorlunda människor, vilket är grogrund för mer udda företeelser. Men när hon i sina böcker skriver om en finansminister var hon så trött på att skriva om Stockholm att hon funderade på att flytta hela statsapparaten till Lund istället. Dock har Stockholm den fördelen att alla redan är bekanta med de stadsdelar och utsiktspunkter som finns här, så att man inte behöver beskriva dem från grunden.

MC, som bott i 20 år på landet, är emot naturen, en hållning jag sympatiserar starkt med - heja asfalten! Han sade att om man vill visa att något utspelar sig i framtiden kan man välja en utsiktspunkt, t.ex Ivar Los park, och beskriva vad man ser därifrån: höghus i fjärran, höghastighetståg, kanske ett Banglatown, kanske fler spår av resten av världen.

Med avstamp i Jordskott, Cirkeln m fl mysterier på landet frågade CGL om staden blivit så normal att det är småstaden som är mystisk. Ett möjligt svar kom då man diskuterade hur deckarförfattare mutar in var sin mindre stad, därför att det går att bygga upp en småstad från grunden och fylla den med vad man vill.

I en snabb uppräkning av Stockholm porträtterat av utländska författare nämndes scenen på Millesgården som inleder den oerhört expansiva Tau Zero av Poul Andersen, en härlig bild som ger mig svindel då jag tänker på den (vilket är ganska ofta). För egen del önskar jag att fler författare skriver om Stockholm så att det känns som att det finns något dolt under gatstenen och bakom fasaderna!

Closing ceremony with choir Gléowine
Tyvärr måste även den här kongressen ta slut någon gång, men det gjorde den mycket vackert till klanger från Harry Potter, Skyrim, Game of Thrones och förstås Sagan om Ringen, skönt sjungna av Tolkiensällskapet Forodrims kör Mellonath Gléowine. Mässans ande fångades in och överlämnades till anordnarna av 2017 års Swecon, Kontur i Uppsala, så tills dess är det bara att läsa och läsa in sig på författarna som kommer dit, till Worldcon i Helsingfors och till alla andra konvent i ens närhet. Tack för i år, kära Fantastika-arrangörer!

Fantastika 2016, lördagen del 3

Feminist SF in the 70s and today
Panelen som diskuterade feministisk SF bestod av Carolyn Ives Gilman, Anna Bark Persson, John-Henri Holmberg och Suzanne van Rooyen (från Sydafrika). SvR inledde med att säga att meningen med SF är att utmana åsikter; utforska och extrapolera tillstånd för att se hur bra samhället kan bli. CIG sade att feministisk SF har förändrats; på 1970-talet kämpade kvinnor för att öka medvetandet, definiera patriarkatet och systerskap, och försöka tänka sig världar de hoppades att kunna frambringa; kollektiv, politisk och social förändring. Nuförtiden handlar den mer om individualitet och att finna sig själv. ABP fyllde i med att utopier skrivs för samtiden, för att se vilka förändringar man borde driva. Idag har vi, sade CIG, också utmaningen att förutom feminism se på multikulturalism. Man vill vara tolerant, men skall man ha överseende med kvinnors (utsatta) roll i andra kulturer?

CIG berättade att när hon skrev Halfway Human så misstänkte hon att den inte skulle komma i fråga för Tiptree-priset, eftersom den inte handlade om gender/feminism utan hade ett tredje, icke-sexuellt kön i fokus. När sedan Tiptree-vinnaren meddelades, gav man för ovanlighetens skull även en motivering till varför Halfway Human INTE fick priset. Fastän CIG redan gissat anledningen, blev hon ganska sur över att höra den ändå! ABP ser trenden  med fler berättelser om gender fluidity från ett äkta queerperspektiv, istället för att queerpersoner får vara statister eller hot vid sidan av huvudstoryn. CIG frågade om frånvaron av kön i Ann Leckies Ancillary-böcker är feministisk. SvR svarade att den blivit välkomnad av genderqueerpersoner, men att till exempel transpersoner som VILL definiera  sig själva inte längtade efter ett dylikt utsuddande av kön. ABP uppskattade att Ann Leckie använde feminina pronomina i militära och traditionellt maskulina miljöer - en omskakning av perspektiven! Elizabeth Bear använder för övrigt pronomina olika i varje bok hon skriver.

SvR påpekade att många Young Adult-författare, som ofta är kvinnor, har skrivit succéböcker, som Hunger Games och Divergent, vilka peppat unga flickor utan att vara uttalat feministiska. CIG och JHH nämnde varsin bok som gav större uppmärksamhet bland den vanliga befolkningen än hos SF-läsare, nämlingen Margaret Atwoods The Handmaid's Tale respektive Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Är det viktigt och/eller nödvändigt att läsa tidigares årtiondens feministiska SF? ABP sade ja, de visar vilket samhälle vi kommer ifrån. JHH sade att James Tiptree Jr:s berättelser är tidlösa, liksom Joanna Russ' The Female Man vilken SvR också förde fram, och Maureen McHugh. Ursula K. LeGuin lär för övrigt ha sagt att hon önskar att hon hade använt pronomenet "hon" om alla karaktärer i The Left Hand of Darkness.

Från valyriska till klingonska - så gör man ett rekvisitaspråk
Yens Wahlgren som skrivit boken Liftarens parlör till galaxen gav oss en underhållande föreläsning med många exempel på språk som uppfunnits av en eller annan anledning. Han började år 425 f Kr, då Aristofanes lade in hittepåpersiska som en komisk effekt i en av sina pjäser. Den produktiva Hildegard av Bingen lämnade efter sig ett tusental meningar på språket Lingua Ignota, och har därför blivit skyddshelgon för con-langers.

Voynich-manuskriptet är ytterligt fascinerande. Det är C14-daterat till år 1404-1438, och består av 240 sidor av tecknade bilder och otydbar text på fint kalvskinn. Skarpa hjärnor har inte kunnat dekryptera texten, men har kommit fram till att det inte är rappakalja då igenkännbara ord återkommer med olika frekvens beronde på vad illustrationerna visar.

Thomas More uppfann språket utopiska, med grammatisk struktur från latin, för sin bok Utopia år 1516. Den 26 mars år 1583 anger John Dee och Edward Kelley att ängeln Enok med hjälp av knackningar givit dem enokiska, det språk som Adam och Eva talade. Jonathan Swift lät olika folkslag tala egna språk i Gullivers resor, men det var mest lösryckta ord. Och från hästarnas språk använder vi än i dag ordet yahoo!

Med ett raskt hopp till nutid fick vi veta vilken omsorg George Lucas lade på att få fram trovärdiga språk till Star Wars-universat. Hans ljudtekniker Ben Burke lyssnade på undervisningsskivor för olika språk, fastnade för sydamerikanska ketcha, lät en begåvad språkperson tala låtsas-ketcha - och så hade de skapat huttiska. För Chewbacca krävdes ett språk som både passade individen och den inte så rörliga masken. Från ett zoo fångades in vrål från björnar och sjölejon, och så klippte Burke ut de ljud som lät glada, ledsna, arga osv, och använde dem på passande ställen. Ewoker talar tibetanska, fast filtrerat genom en flaska vodka och en äldre kvinnas strupe.

Edgar Rice Burroughs skrev ett flertal böcker om Barsooom (Mars) och fans har räknat samman 460 namn, titlar och måttenheter på barsoomiska. För 2012 års film tog Paul Frommer exakt de ord som behövdes från den vokabulär som redan fanns, för att inte behöva lägga till i onödan. JRR Tolkiens böcker innebär ett skönt omkastande av perspektiven: språken kom först, därefter frågorna: Vem talar de här språken? Hur ser deras världsbild ut?

Hergé modifierade en flamländsk dialekt till Tintin-böckerna, så att syldaviska känns igen som ett slaviskt språk, medan det aggressiva grannlandet Borduriens språk innehåller fler tyskklingande ändelser. Även det sydamerikanska anumbaya bygger på den flamländska dialekten.

För det fornspråk som talas av den ambitiöse roboten David i Prometheus, och för den fornnordiska som talas i TV-serien Vikings, har lingvister fått uppdraget att rekonstruera hur det verkligen kan ha låtit när man talade för flera sekler sedan.

I böckerna Clockwork Orange och 1984 är språket en viktig del av handlingen. I Suzette Haden Elgins bokserie Native Tongue har lingvister blivit de viktigaste personerna på jorden, eftersom de är de enda som kan kommunicera med de rymdvarelser som dykt upp. Tolkar uppfostras från 8 veckors ålder för att kunna förstå och tala det främmande språket. Men kvinnor, som är förtryckta och inte har rösträtt, skapar ett eget språk för att kunna göra uppror mot sakernas ordning.

George R R Martin har i sina böcker bara lagt in några ord här och där på de språk som talas i de olika världsdelarna, så inför filmatiseringen hölls en audition där språkkonstruktörer fick redovisa hur de ville fylla ut språken. David G Peterson vann, och sedan dess är det honom som GRRM mailar när han behöver nya ord till böckerna. Sedan klingonska vann så stor popularitet, med många som lär sig det och skriver och översätter dikter, böcker, lagtexter med mera, tas rekvisitaspråk på allvar som en viktig del av en berättelse. Nuförtiden finns det därför en matchsite där Con-Langers kan anlitas av författare som vill ha ett trovärdigt rekvisitaspråk till sin berättelse.

Reading Robert A. Heinlein today
Det var charmigt att höra John-Henri Holmberg, i samspråk med Jessica Elgenstierna, berätta om sin långa historia av Heinlein-läsning! När JHH var åtta år gammal insåg han att Heinlein var hans favorit. Till julafton två år senare önskade han sig den då alldeles nyutgivna Egen rymddräkt finnes - mycket förståeligt att han letade igenom pakethögen och försvann in på sitt rum med den dyrgripen! Tre månader efter att han börjat läsa engelska i skolan kom han förbi en bokhandel som hade Starship Troopers på engelska. Med hjälp av ett lexikon läste han den åtta gånger och lärde sig engelska på kuppen.

Dock går det att bli besviken på Heinlein. 1978-79 fick JHH en fotostatkopia av Heinleins senaste bok, The Number of the Beast. Han tog ledigt för att läsa den - men stoppade efter 40 sidor. En så dålig bok skulle inte få förstöra alla goda minnen av Heinleins skrivkonst. JE å sin sida blev ytterligt besviken på den gubbsjuka I Will Fear No Evil.

Men allra oftast är Heinlein en bra författare, en god historieberättare som krokar in dig direkt, från första sidan. Gillar du hans röst så älskar du hans verk. Är han fast i föråldrade stereotyper? Nej, väldigt många av hans verk innehåller starka kvinnor som gör viktiga insatser för att rädda jorden, stoppa krig och ordna upp problem: The Stone Family, Starship Troopers och Tunnel in the Sky är bara några exempel. I ett par fall blev hans böcker refuserade därför att förlaget tyckte att hans starka kvinnoporträtt inte var säljande, till exempel Let There Be Light. Man kan tycka att han har en hangup på att kvinnans viktigaste roll är att föda barn, men det skulle kunna vara rotat i en personlig sorg över att själv aldrig ha fått barn, och också i den positiva synen att det är ett gott framtidsprojekt att föda barn, för "mankind is worth preserving"!

Tre böcker var rekommenderade de båda, med många utvikningar och intressanta anekdoter om varje: JHH:s tre var Double Star, Have Spacesuit - Will Travel (som censuerardes på svenska!) och Starship Troopers, medan JE:s var The Door Into Summer (där JHH frågade Heinlein om han fick ändra det angivna årtalet 1971, eftersom boken gavs ut på svenska 1977, men fick nej), Citizens of the Galaxy och Orphans of the Sky.

Fantastika 2016, lördagen del 2

Appropriering och exotisering
En rolig slump gjorde att det mest exotiska i panelen som samlats var att inte ha tre namn varav första var Anna: Anna Gustafsson Chen, Anna Ceras Erlandsson, Anna Bark Persson och Nahal Ghanbari var deltagarna med Johan Jönsson som moderator.

Panelen gav konkreta exempel på vad som är dåligt med exotisering. ACE sade att skildringar av en annan kultur ofta tar de mest klassiska och dåliga delarna av den, vilket ger en skev bild. ABP lade till att det sker en viss avhumanisering i att skildra en kultur som det icke-normala. AGC fyllde på med att stereotyper är begränsande, även positiva stereotyper (som att "asiater är bra på matte"), eftersom det skapar krav på medlemmarna att följa den normen. AGC som har stor kunskap om svenska barnböcker som utspelar sig i Kina berättade att även när huvudpersonerna i böckerna är kinesiska så är det de vita personerna som initierar och agerar, och till exempel räddar de andra ur farligheter.

NG framförde att oron för att skriva felaktigt om en annan kultur är bra, för då behöver författaren skärpa sig och tänka till. Sentensen "skriv det du vet" kan också leda till en rannsakning - varför vet du (bara) det du vet och inte mer om annat? ACE tillfogade att om man lägger mer tid på research så kommer resultatet att bli bättre, och AGC påpekade att omfattande research är vanlig när man vill skriva om häster, skepp e dyl, men att det är lika viktigt i fråga om människor, eftersom människor och kulturer är annorlunda. Visserligen ligger det i människans natur att generalisera, men idag har vi tid att tänka efter längre och då är det bra att göra det. Sedan är det också så att om man vill skämta om en grupp så är det alltid känsligare när någon som inte tillhör den gruppen gör det, jämfört med när man gör det inom gruppen, om sig själva. En minoritetsgrupp kan också vilja begränsa vad som sägs om den därför att de är skörare och mer utsatta än en majoritetsgrupp.

Vi fick några rekommendationer på verk som nyanserar stereotyperna. ABP rekommenderade Nicola Griffiths Ammonite (ja, den är ju fantastisk!). NG rekommenderade författaren Saladdin Ahmed (som kommer till nästa års Swecon i Uppsala) och serien Miss Marvel, om en flicka med superkrafter som hon måste få att funka i sitt vanliga tonårsliv och i sin familj med pakistansk bakgrund (den låter riktigt kul och spännande!).

Guest of Honour interview - Carolyn Ives Gilman
Det var ju egentligen inte CIG själv, utan CIG:s syster som skulle bli författare! CIG skulle bli konsertpianist, eller skådespelare - men eftersom hon inte var tillräckligt bra, föll hon tillbaka till böckerna. Hon pluggade English Literature, och hamnade sedan som redaktör på ett förlag som även drev ett museum. Hon kom in där vid en tid då man kunde lära sig den medan man jobbade, och har sedan fortsatt att arbeta i museibranschen.

Marianna Leikomaa som ledde intervjun frågade den viktiga frågan: var CIG får sina idéer ifrån. Det är något som författare tänker på hela tiden, för de är ju inte bara deras levebröd utan också deras identitet! CIG refererade till sist GoH-tal på morgonen om medvetandet och hjärnan. Var i hjärnan uppstår idéerna? Det vet hon inte, men de dyker upp som fiskar i en damm. Att fånga fisken kräver skicklighet, en som tränas upp av läsning, konversationer, observationer. Att sedan forma fisken/idén till en berättelse med struktur och god dialog är ett hantverk. En del viktiga idéer har också kommit till CIG i form av drömmar, men hon har lärt sig att drömmar aldrig betyder lika mycket för andra som henne själv, så de är inte hennes huvudsakliga stoff.

När CIG flyttade från Minnesota till St. Louis överraskades hon av en internaliserad rasism som levde kvar där i Södern. Den tog sig uttryck i att alla tjänstemän på muséet var vita och att alla vaktmästare var svarta. Hela arkitekturen underhöll också åtskillnaden mellan människor; det fanns dörrar och gångar bakom de officiella rummen där servicepersonalen rörde sig, osynlig. Detta störde henne men blev bra stoff för en bok (Halfway Human). I SF kan du skriva om verkliga saker utan att folk känner igen sig och blir arga.

I Isles of the Forsaken ville CIG vrida på den gängse bilden av kolonialismen som ett medel att förtrycka ett naturfolk, nyansera och vända på perspektivet, och visa ett folk som lever bättre under invasion av ett annat folk. För det fick hon mycket kritik, och för att hon låter vetenskapen vinna över magin. För egen del tycker jag att det är mycket givande, parat med det att en av bokens huvudpersoner tror på lagen och litar på lagboken som ett instrument för rättvisa, så som andra tror på de gudar och traditioner som upprätthåller deras samhälle.

SF å sin sida är ju annars en genre som viasr upp många aspekter av kolonialisering; upptäcktsresande som skickar tillbaka fantastiska historier från exotiska platser. Att läsa existerande dagböcker från det ger stor inspiration, liksom den gången CIG besökte en indiansk powow, och som den enda vita människan på flera kilometers omkrets fick en känsla av sin egen obetydlighet.

CIG gillar att skriva korta verk - novellas och novellettes - för att hon inte har så mycket tid. De blir klara snabbt och kan publiceras direkt - instant gratification! För att arbeta på sitt vanliga jobb stänger hon av vissa delar i hjärnan, som hon sedan får slå på igen när det är dags att skriva. De måste användas, annars rostar de! En viktig inledning på processen är att stirra på väggen tills hon kommer på något, och hon behöver ha en hel del klart i huvudet innan hon börjar skriva. Vid datorn är cursorn för stressande, den hetsar dig till att börja skriva innan du egentligen är klar!

CIG behöver mer än en idé för att skriva en historia. För novellen Touring with the alien behövde hon tre:
1. en kvinna kör runt med en utomjording
2. översättaren får ofta skulden vid missförstånd
3. medvetande (specifikt en bok som hon fått av en svåger)

Framöver vill CIG förmodligen skriva fler berättelser i "20 planets"-universat, det där t.ex Dark Orbit utspelar sig. Härnäst känns det lockande att skriva om Vind, vilka har dykt upp i alla böcker, och hon tänker också gå tillbaka till perifera planeter. Landskapen där allt utspelar sig är viktiga, ofta till och med startpunkten för historien, som till exempel istäcket och värmekällorna i Arkfall. Hon tänker sig att skriva en bok om varje planet, och hoppas att hon inte får slut på planeter. Det projektet ser jag fram emot att följa!

Nordic Fantasy
Under moderering av Jukka Halme samtalade Rolf Andersen (NO), Flemming Rasch (DK), Kristina Hård (SV) och Saara Henriksson (FI) om speciellt nordisk fantasy. KH berättar att när hon är ute och talar brukar hon fråga om någon någonsin har sett troll. Ingen brukar svara öppet, men efteråt kommer alltid någon fram och säger att jo, de har sett troll.

RA säger att fantasy ofta är kopplad till naturen; främst skogen, men också havet och bergen. Men fram till för hundra år sedan ansågs berg som farliga; där finns troll, och där kan barn bli fångade. Men så ville Norge visa att de var annorlunda och bättre än Sverige och Danmark, och transporterade legenden om tre kungar som väntar på sin tid till de norska bergen.

SH säger att i Finland berättar sagorna om en skogsande, haltya, som inte är troll eller vätte, och inte heller är älvlika, men som kan vara välvilliga. FR berättar att den mesta danska folkloren finns på Bornholm, kopplad till naturen, vilket ger en magisk realism. I Danmark finns det elvefolk som bor under jorden som man bör hålla sig borta från.

RA nämnde vid samtalets inledning den samtida bokserien Song for Eirabu av Kristine Tofte, vilken använder sig av Ragnarök som ju är början på en ny värld, vilket ger henne möjlighet att hitta på en egen värld, den före oss. Som avslutning berättar han om en bok från 1987 som spinner på samisk mytologi,  Trommereisen av Ailo Gaup, och rekommenderar oss alla att läsa fantasy- och SF-böcker från våra grannländer, för det är inte så svårt att läsa och förstå (förutom finska). Det håller jag med om, bra sagt!

Fantastika 2016, lördagen del 1

Science, Fiction, and Discovery
I sitt Guest of Honour-speech berättade Carolyn Ives Gilman om hur hennes arbete som anställd vid muséer för Native Indians influerat böckerna hon skriver och hennes tankar om åt vilket håll vetenskapen borde röra sig. I mötena med en annan kultur kan man inte använda sina egna måttstockar för att förstå den andre. Ett exempel: tystnad betyder olika saker i olika stammar. I en stam betyder tystnad att man håller med, i en annan att du är så dum att det inte är någon idé att svara dig!

Något annat CIG upplevt i sitt arbete sida vid sida med indianer är skepsisen mot vetenskap, som kan ses som något som den västerländska civilisationen vill tvinga på dem, och som också kan ses som omoralisk och destruktiv då den inte tar hänsyn till annat än just det den kan mäta. (Det är intressant att jämföra hur CIG broderat ut det motsatsförhållandet i Isles of the Forsaken.) Även CIG ser hur vetenskapen missar viktiga fakta därför att den/dess utövare jämför med det de redan vet och, enögda av fördomar, ser det de vill se. Konkreta exempel på det är när man läser Lewis och Clarks skildringar från sina upptäcktsresor i Amerika, som innehåller stora fel trots försök till noggrann observation.

Så hur fel skulle det inte kunna bli om vi hamnar på en helt annan planet med annorlunda invånare? Det har CIG skrivit om i Dark Orbit, där planeten Iris har mycket speciella naturfenomen som är svåra att förstå när man undersöker den med kända metoder. Men hur många sådana missar har vetenskapsmän inte redan gjort på vår egen planet? Vi vet ju redan att våra sinnen filtrerar bort en del information som inte är livsnödvändig. Därför behöver vi undersöka vetenskapens metoder.

Något som CIG är missnöjd med i dagens vetenskap är att den inte kan ta in subjektiva upplevelser, då den begränsar sig till verifierbara fakta som går att upprepa. Men de känslobaserade upplevelser som mystiker i alla skilda kulturer rapporterar är förvånansvärt lika; en tunnel med ett ljus långt bort, till exempel. Dessa medvetandetillstånd borde undersökas, förstås också rigoröst och seriöst, med nya metoder. CIG säger också: "We learn so much from malfunctions; when the brain goes wrong, what does it do?" Medvetandet intresserar CIG, så hennes senaste novell, Touring with the Alien, handlar om en utomjording som är intelligent men inte medveten.

Nya utgrävningar i östgötska riddarborgar
Fastän vi inte fick se några imponerande tinnar, torn och gobelänger var Martin Rundkvists föredrag om utgrävningarna i Östergötland intressant och underhållande. Jämfört med utlandet är de svenska borgarna ganska små. De har sällan ringmurar, vilket dels beror på kostnaden och dels på att det krävdes tillstånd från kungen för att bygga ringmur, och det gavs sällan (eftersom kungen inte kunde förutspå vem som skulle komma att bli hans fiende några år senare och då sitta trygg bakom en mur).

Landsjö i Östergötland ligger i sumpigt vatten och är svår att nå även med båt. Därför tar sig ortsbor sällan dit, men berättar historier om platsen. Borgen byggdes och ägdes av Kristina Fastesdotter Plant under årtiondena innan 1280, och var även hennes sätesgård, alltså den av alla hennes gårdar där hon bodde. Där fanns en ringmur halvvägs runt borgen - andra halvan stupade ned mot vattnet och tycks inte ha behövt skyddas extra. 1340 donerades borgen sedan till ett kloster och arrenderades ut, men då bodde nog ingen där.

När adelsfamiljen Strömfeldt flyttade in på borgen år 1634 fick de skattebefrielse om de rustade upp den till en snyggare herrgård. Då kom de finaste stenarna från ringmuren till användning, så det som ligger kvar är de mindre stiliga stenarna som utgjorde murens inkråm.

Man har hittat mynt från ungefär 1260 och 1360 på borgområdet, liksom nycklar, som tycks inslängda efter att man slutat använda borgen. På 1730-talet befolkades ön igen, och än en gång plockades stenar från den tidigare borgen till vad som verkar vara en skrytbyggnad - ett finare hus på öns högst belägna plats, bebodd av någon utkommenderad torpare.

Moderna utopier
För att tala om moderna utopier samlades en panel bestående av Eva Holmqvist, Kristina Hård, Martin Halldin, Jerry Määttä och Boel Bermann.

EH fascinerades tidigt av Eldorado som det beskrevs i Voltaires Candide: människorna där levde i ett överflöd, men var ändå inte nöjda eftersom alla hade lika mycket. MH sade att SF är en utopisk genre; ingen annan genre har lika stora förutsättningar att visa hur världen kan se ut. JM sade att SF även visar nuet; slumpmässiga händelser och även tidigare utopiska rörelser har tagit oss dit vi är nu. BB sade att utopier är ouppnåeliga för att alla har olika uppfattningar om vad som behövs och vad som är gott. KH lade till att det även är svårt att skriva om ett utopiskt tillstånd för att det lätt blir banalt. Ofta är det mer intressant att skriva om jakten mot det bättre livet.

JM fyllde i att Iain Banks' utopiska The Culture ju har en omkrets, och i den periferin uppstår krockar som man kan berätta om. Man kan också skriva om en utopi som inte är fullständig utan perfekt bara i en aspekt, inte alla. Så kan man som i Ursula K LeGuins The Dispossessed beskriva två olika samhällen och kunna jämföra vad som är bra och dåligt i dem. Han sade också att andra genrer som kan ses som mer utopiska är kriminalgenren - det går alltid att följa upp ledtrådar, sätta dit mördaren och så återställa ordningen - chick litt och biografier över lyckade liv. De mest fruktbara utopierna hittills har varit de feministiska, som har visat nya sätt att leva vilket gett avtryck i den verkliga världen.

MH nämnde Tanith Lees Biting the Sun där huvudpersonen lever i en utopi men har så tråkigt att hon provocerar sig till att stötas ut från den och skapa sig ett nytt (intressant) liv. Det kan vara givande att låta utopin vara en utgångspunkt och gå vidare från den.

KH tog upp att vädret och klimatet i Norden gör att vi lättare är dystra och negativa, men att det också är roligare att skriva om dystopier och hemska saker! JM lade till att det också ofta är en prestigefråga; skriver man om glada saker anses man banal, skriver man om deppiga saker ses man som en djuping.

En publikfråga var vad en människa kan göra för gott i en utopi. I ett gott samhälle är det ju lättare att utföra goda handlingar. Finns det eller behöver det finnas goda människor i en utopi? En intressant tanke.

Fantastika 2016, fredagen

Äntligen science fiction- och fantasykongress igen! Och i de trevliga environgerna i Sickla, där Fantastika höll till redan år 2013 och nu materialiserar sig igen. Programmet är så välfyllt att föredragen börjar redan en timme innan kongressens öppnande, och jag var förstås där!

Merlin - the man, the myth, the magic
Rhuddem Gwelin som har skrivit ett antal böcker centrerade kring Merlin har förstås forskat en hel del i myterna kring honom, och berättade vad hon funnit för oss. Merlin nämns i walesisk diktning från 500-talet, då som Myrddin, en druid som blivit galen efter att ha bevittnat ett brutalt slag. Först senare kom kopplingen till Kung Arthur, och ännu senare tillkom riddare, Camelot, Runda Bordet och sökandet efter den Heliga Graal till myten, bit för bit under flera århundraden. I Britannien fanns ju ruiner från romarnas tid där, vilken lämnat efter sig många små konkurrerande furstendömen. Det gav ju grogrund för legender om en enande kung i en gyllene forntid. Ett problem var dock att Arthursagan, liksom det omgivande samhället, kristnades, vilket gjorde att det var svårt att förklara att Merlin ju var druid. Olika författare har genom seklen valt att lyfta fram olika delar av Merlin- och Arthursagan. Rhuddem Gwelin vill själv placera Merlin i olika tidsåldrar, och det behöver inte ta slut nu när hon kommit till vår tid. Publiken kom med uppmuntrande förslag till framtida böcker med Merlin i just framtiden, och varför inte i rymden? Intressant utveckling!

We remember Octavia Butler

En panel bestående av Anna Bark Persson, John-Henri Holmberg, Caroline Mullan och Martin Halldin diskuterade Octavia Butler och hennes verk. CM nämnde en essä av Butler, en följd av frågor utan svar: "What good is any literature to black people? What good is all of this to black people?" JHH kunde då berätta att Samuel Delaney såg framtiden i Starship Troopers, där man inte förrän sent i boken får en ledtråd till att huvudpersonen är av filippinskt ursprung - en framtid där etnisk bakgrund alltså inte tillmäts så stor betydelse som idag.

Av Octavia Butlers böcker har ju Kindred blivit uppmärksammad även utanför science fiction-scenen, med sin genomlysande beskrivning av förhållandena mellan slavar och slavägare. Även om hon valt att inte ha med de hemskaste exemplen av de hon funnit i verklighetens slavberättelser, så är det en kraftfull historia som också visar upp ömsesidiga beroenden och nyanser i maktförhållandena.

CM säger att Butlers tema var familjen, med utgångspunkt i Patternmaster, där familjen tas för given, och så i Kindred där familjedynamiken undersöks noggrannare. ABP håller inte med om det utan säger att Butlers tema är mänskligheten; hur kan vi bygga en bättre framtid, när mänskligheten är så ofullkomlig. MH citerar Donna Haraway som säger att Butler undersöker maktförhållanden och paradoxer däri. Jag själv vill flika in att jag upplever två starka strömningar i Octavia Butlers böcker; dels den blandat fysiska och psykologiska upplevelsen av ett beroendeförhållande, och dels det förunderliga och framåtpekande fokuset på att blanda fördelaktiga egenskaper till en ännu starkare avkomma - "avel/breeding" förekommer ju som något viktigt i Patternmaster, Fledgling, Lilith's Brood och kanske fler av böckerna jag inte hunnit läsa än. För mig utgör det en förändring av självet i hopp om att skapa en bättre morgondag vilket man även kan känna igen i budskapet God Is Change i Parable-böckerna.

CM påpekar att Octavia Butler i sina böcker använder sig av fler än vanligt av människans fem sinnen; hon vet att vi också behöver känsel och beröring. Även lukt och smak spelar stor roll, vill jag tillägga.

MH föreslår att när vi har läst alla Butlers böcker kan vi fortsätta med det som inspirerats av henne: Octavia's Brood och Dark Matter.

GoH-intervju Maria Turtschaninoff
Under vänlig ledning av Nahal Ghanbari berättade Maria Turtschaninoff om sitt författarliv, som startade redan i femårsåldern med sagor byggda på idéer som nog skulle fungera om hon tog upp dem idag. Dock sade hon aldrig till någon att hon ville bli författare eftersom vuxna alltid strular till allt. Efter hand började hon lägga till en twist i sagorna; pojken och flickan som dödat draken ville inte gifta sig med varandra på slutet! I trettonårsåldern blev tyvärr berättelserna normala och tråkiga, för det var så hon trodde att en seriös författare behövde vara. Men när hon lämnade datorn och började skriva för hand kom fantasin och den roliga känslan tillbaka.

Att skriva boken Arra gick så lätt att hon trodde det var så det skulle fortsätta, men efter det har hon ändå fått uppfinna hjulet för varje ny bok. Men böckerna börjar ofta med att hon ser en bild, och sedan följer hon upp den situationen och människorna. Hon skriver om olika platser och tidsåldrar, men ofta återkommande är unga kvinnor och våld och hot, vilket dock inte är ett medvetet val. Efter Maresi skriver hon nu en prequel, för det var så intressant att tänka på hur klostret och dess legend uppstod. Men ibland önskar hon att hon inte skrivit in så många ursystrar i Maresi, eftersom det blir så många som måste få röst i boken om dem! För egen del är jag glad att hon väljer den spännande urhistorien, och att hon sedan kommer att fortsätta i den intressanta världen.

A conversation about books
Linnéa Anglemark och Caroline Mullan är båda storläsare, liksom förstås de flesta av oss besökare. De, liksom många av oss, har alltid med en bok att plocka upp och läsa i, men CM berättade om den stora skräcken att ha med en tjock bok på semester - och tappa den när man är halvvägs igenom! (Jag kan erkänna att det har hänt mig, utanför tunnelbanan i Wien. När jag kom tillbaka två timmar senare var boken borta så jag hoppas den blev till någon annans glädje.)

Att läsa om en bok för att hitta det du minns den som kan bli snopet; efter tredje omläsningen hittar du det på en rad i ett enskilt stycke. Författare kan bli förvånade eller till och med arga för att läsare hittar andra saker än de själva tänkte sig. CM berättar en anekdot om Isaac Asmiov som hörde två gräla om innebörden av en av hans böcker - båda hade fel. När han bröt in och sade vad han egentligen menade, fick han till svar "And what makes you think you know anything about it?" Och när han sade att han var författaren, fick han igen till svar "And what makes you think you know anything about it?"

De båda bokpratarna talar om intressanta böcker, och nämner att Liu Cixin i The Three Body Problem förklarar händelser i Kinas historia så att de blir begripliga även för icke-kinesiska läsare, vilket är bra för att en bok skall kunna klara sig utanför sfären där den är skriven. På det vill jag flika in att jag upplever att många goda författare gör så, till exempel Orhan Pamuk och Alice Munro, och att det kan vara minst lika välkommet även för inhemska läsare, och ännu mer för framtida läsare som kan ha helt annorlunda referensramar.

Verklighetens Jurassic Park
Årets föredrag från Torill Kornfeldt handlade faktiskt inte om häpnadsväckande och/eller brutala parningsritualer i djurvärlden, men oundvikligen blev det en del prat om det innan själva talet började. Sedan fick vi se bilder från ett välbevarat mammuthuvud i Sibirien samt höra olika försök som gjorts för att avla fram utdöda djur, hittills medelst korsning av existerande djur för att få fram önskade egenskaper. Men vem vet vad som kommer att fungera i framtiden? Tekniken och vetenskapen utvecklas ju hela tiden!

Isles of the Forsaken av Carolyn Ives Gilman

Det är ett drama om kolonialism och frihetskamp som Carolyn Ives Gilman tecknar upp, i en värld som inte är helt lik vår. Där finns folkslag som misstror varandra; Inning, centralmakten vars flotta hållit öarna Isles of the Forsaken i lydnad under viss frihet, och de två underställda grupperna, Adaina och Torna, som båda kallas "bruna" men misstror varandra.

Hos Adaina finns ett magiskt bruk inflätat i livet; människors lidande kan samlas upp och elimineras av en av de Grå Människorna som lever bland folket. En Grå Människa känner njutning av att lossa smärtan från människorna hen är bunden till, men det tär också på hens egna krafter. För representanter från Inning är detta vidskepelse som måste upphöra enligt lagen, men att stoppa bruket helt eller ens bara dämpa det halvt kan leda till verkliga katastrofer. Det som först verkar som grundläggande läkekonst visar sig ha stor betydelse för att hålla mäktigare krafter i schack, och när flödet stoppas kan de listiga och illvilliga gudarna sätta klorna i en Grå Människa och styra hen till motsatsen av sin godsinta natur.

När invånarna på Isles of the Forsaken reser sig mot de regerande Innings blir det som händer en fruktbar blandning av uppror mot kolonialmakten och en möjlig omvälvning av magisk natur, hela tiden med aktörer som har motstridiga känslor inför vad de är i färd med att göra. Motståndet i form av Innings representanter är inte heller bara kolonisatörer med en vilja att härska, utan aktörer som tror på det de för med sig, lagboken, nästan lika starkt som Adaina tror på de magiska krafterna i sin natur.

De ingående och trovärdiga beskrivningarna av rebellrörelsen och deras attacker är inte vad som lockar mig mest, och berättelsen flyter ganska långsamt framåt innan det börjar bränna till. Isles of the Forsaken är ändå ett intressant världsbygge, med en god sammansättning av karaktärer och krafter.

Fler böcker av Carolyn Ives Gilman:
Halfway Human
Arkfall
Dark Orbit

Ingegerd Råman på Nationalmuseum i Kulturhuset

Ingegerd Råman har under flera decennier formgivit skålar, fat, glas och andra bruksföremål för företag som Svenskt Tenn, Orrefors och senast i år IKEA. Det är en fröjd att se hennes verk uppställda familjevis, och på bord, så som de oftast brukar ses och användas. Luften surrar av Råmans egen röst från små förklarande filmer intill föremålen.

Råmans design är rak och enkel men så skönt harmonisk att varje enskilt föremål blir värdefullt. Det är inte bara silhuetterna och (de få) mönstren som är viktiga, utan själva volymen. En del glas är så små att jag personligen inte känner mig lockad att använda dem, men ändå gör de perfekta proportionerna att de har en absolut skönhet som känns gott i själen.

Den geniala konstruktionen av en karaff med ett glas som lock har Råman genomfört i variationer från det timglasformade till räta linjer, slanka och inbjudande. De är vackra både en och en och alla varianter tillsammans.

Speciellt i arbetena i glas syns vilken genomgripande förståelse Ingegerd Råman har för materialet. En avfasad kant i ett glas med tjocka väggar är nog så dekorativt, när exakt rätt vinkel ger kanten rätt bredd för att harmoniera med formen i övrigt.

De svagt avlånga faten som Råman själv säger är det mest suveräna hon gjort för Orrefors är extra sköna att se staplade på varandra, antingen symmetriskt eller aningen förskjutna.

Ingegerd Råmans naturliga känsla för skönhet har frambringat mängder av bruksföremål som är tidlöst vackra. De pryder sin plats såväl i de lyckliga hem som äger dem som utställda som konst.

Länk till Nationalmuseums sida om Ingegerd Råman

Lilith's Brood av Octavia Butler

Lilith vaknar ensam i ett främmande rum. Ibland hör hon en röst som ställer frågor till henne, men under lång tid hålls hon utan information om var hon är och varför. Efter kriget som så gott som utplånade jorden och dess befolkning borde det vara gott att ha överlevt, men isoleringen och ovissheten är plågsam. Till sist vaknar hon i sin cell med en besökare som kan ge henne svar. Men besökaren är inte mänsklig, utan Oankali, en icke-jordisk livsform med ett icke-mänskligt utseende. Lilith ges tid att komma över rädslan och avsmaken för de tentakler som växer från dess kropp; tentakler som används för att uppfatta omvärlden genom de sinnen som människor har men också genom kemiskt utbyte, ett mycket mer genomgående och sanningsenligt informationsutbyte.

Människosläktet har så när utrotat sig självt, men Oankali vill helst inte låta det hända. Bit för bit får Lilith veta mer om dem, vad de lärt sig om människorna och vad de vill: skapa en ny livsform som är en blandning av människor och Oankali, och Lilith erbjuds en viktig roll i den processen.

Att läsa Octavia Butlers berättelse är ett ljuvt nöje - det känns nästan som att dricka hennes ord i form av en väldoftande mjölk. Jag undrar om jag någonsin har haft så lätt att identifiera mig med en bokkaraktär som Lilith. Hon ställer intelligenta frågor och reagerar både känslomässigt och med eftertanke. Genom hennes ögon och hela hud ser man hur lockande Oankali är, med sina finjusterade sinnen och förmåga att bygga omgivningar och verktyg som är ändamålsenliga och behagliga. Men deras byggande och utvecklande rör också levande varelser. Någon gång tänker Lilith att människor binder eller låser in djur för att få dem att stanna, medan Oankali får dem att älska att göra vad de behöver. Är inte den manipulationen ett djupt övergrepp? Skall människan ge efter och ge upp sin unika mänsklighet, hur skönt det än känns att förena sig med Oankali?

Butler är utomordentligt skicklig när hon målar upp nyanserna och motsägelserna i vad som erbjuds och vad som sker. Balanserad emellan de två extremerna att avvisa allt Oankali och att gå upp i dem helt finns Lilith, medveten om att hennes val är begränsat, nackdelarna med att kämpa emot - och insikten att hon kommer att blåsas upp som förrädare av andra människor. På liknande sätt tar olika människor till sig möjligheterna olika villigt, eller inte alls. Och framför allt är Oankali inte ofelbara - många gånger ser Lilith hur deras noggrant uttänkta planer kommer att raseras för att de inte har förstått hur människor fungerar.

Det Oankali har förstått av mänskligheten är att det finns två motstridiga principer i våra gener, intelligens och ett hierarkiskt tänkande. Det senare är vad som gång på gång leder människor till motsättningar, strider och senast kriget som skulle utplånat hela planeten. Det som däremot driver Oankali är en vilja att lära sig mer, ta in den nya kunskapen och utvecklas, även när det innebär förändring av utseende, karaktär och livsvillkor. Även den känslan, det ständiga suget efter ny kunskap och det fysiska välbehaget av att upptäcka något nytt, också när det är något för människor skrämmande som cancer, skildrar Butler så väl och så lockande att jag känner mig påverkad ned på cellnivå, eller i alla fall önskar att jag vore det.

Den första boken, Dawn, utspelar sig på Oankalis skepp, i en någorlunda kontrollerad miljö. I nästa bok, Adulthood Rites, har människor och Oankali återvänt till jorden för en ny kolonisation. Man har också börjat föda nya barn, enligt ett nytt familjemönster med fem medlemmar som tillsammans skapar sin avkomma. Det som låter komplicerat och långsökt blir helt naturligt och önskvärt under Butlers penna. Men antipatierna från människor som inte låtit sig övertygas finns och växer sig starkare. Än en gång får vi följa en person med en viktig roll att spela, Akin, som är en construct, en blandning av de två raserna. Än en gång får vi se hur grupper ställs mot varandra, hur individer kompromissar för en plats i gruppen, och hur gediget beskrivna personligheter utvecklas ytterligare.

Steg för steg lotsas vi läsare djupare in i Oankalis kunskaper och känslovärld, och i den tredje och sista boken Imago är det det tredje könet ooloi som står i fokus. Precis som i de tidigare böckerna skildras både en konfliktfylld yttre handling och personliga upplevelser med psykologisk insikt och inflätade i varandra.

Lilith's Brood berättar om ytterst främmande och icke-mänskliga livsformer och vetenskap på ett sätt som gör det mänskliga ännu tydligare. Samtidigt är teorierna och filosofierna tungt förankrade i kroppsliga förnimmelser, mänskliga och icke-mänskliga. Att läsa böckerna är som en intellektuell utmaning och samtidigt en upplevelse för alla sinnen.

Fler böcker av Octavia Butler:
Wild Seed
Kindred
Parable of the Sower
Parable of the Talents
Fledgling 

Suede på Gröna Lund

När bandet börjar spela låter de tight, och Brett Andersons röst är stadig och vacker. Det är bra! Ljudbilden är också välbalanserad, fast tyvärr litet bullrig. Det gör att Suede inte låter så välpolerade, vilket egentligen är då de kommer som bäst till sin rätt. Trots att musikerna är väl samspelta, hinner låtarna gå litet på tomgång innan de avslutas - inledande When You Are Young, Outsiders, och till och med Trash. Men det är ändå bra musik, och god scennärvaro trots minimalt med mellansnack.

Med Film Star, några låtar in, börjar en rockigare del av spelningen där bandet låter skramligare med flit. Den avbryts för några minuter av en stillsam akustisk version av She's In Fashion. Efter ytterligare några rockiga låtar vänder bandet tillbaka till det mer eleganta soundet i So Young. Det känns skönt vemodigt att lyssna till sånger om att vara ung så här ett tiotal år efter att vi och Suede verkligen var det - känslosamt, men inte alltför sorgligt, för förhoppningsvis är vi alla äldre och visare men liksom Suede fortfarande redo att ge allt när det behövs.

Beautiful People skall vara sista låten, och den är vacker och uppfordrande. Efter uppskattande applåder får vi också extranumret Saturday Night, lugnare och en fin avslutning på en bra konsert.

Fledgling av Octavia Butler

En flicka vaknar i smärta, gömd i en grotta, uppenbarligen på flykt från den eller de som skadat henne. Kroppen är bränd och huvudet är svårt skadat, men när ett stort djur närmar sig henne övermannar hon det, äter dess råa kött och känner sin styrka återvända - dock inte minnet av vad som hänt.

Efter alla vampyrberättelser som kommit de senaste åren har Octavia Butler skapat en variant som är originell, spännande och mycket sensuell. Flickan, som visar sig heta Shori, är en Ina, och lever av människors blod. Men blodsugandet är en djupt erotisk händelse; både för den som dricker och den som blir drucken är känslan berusande. Den aspekten genomsyrar alla relationer mellan Ina och deras symbionter och ger historien liv och extra spänning. För Inas bett är som en drog för människor, och efter några möten är den mänskliga parten beroende av sin Ina till den grad att de riskerar att dö om relationen på något sätt löses upp. Butler låter sina karaktärer känna tvivel, då Ina-förhållandet är så skönt, men ändå bygger på ett inducerat beroende.

En Ina behöver en grupp av människor att livnära sig av, för att inte tömma någon så helt att hen skadas och dör. En annan fascinerande aspekt är alltså hur Ina och deras symbionter finner varandra, och grupperar sig i halvstora kommuniteter där människor och Ina samarbetar.

Men det drivande i boken Fledgling är att Shoris familj sökts upp och dödats, och att endast Shori överlevt attacken. Anledningen tros vara det genetiska experiment som Shori själv utgör; en inblandning av mänskligt DNA så att Ina skall kunna röra sig i dagsljus utan att brännas av solen. Då Shori är det lyckade resultatet är hennes liv fortfarande i fara.

Med fingertoppskänsla för rasism och dess uttryck låter Octavia Butler vissa Ina-familjer äcklas av det faktum att Shori bär på mänskligt DNA, och avvisa framsteget att hennes mörka hy skyddar mot solen. Uråldriga lagar och traditioner gör att det inte är en enkel sak att hejda familjen eller familjerna som vill utplåna henne och hennes möjliga efterföljare. Nya "olyckor" sker, spänningen stiger och Shori, som berövats sina kunskaper och minnen av sederna, måste vara på sin vakt för att försvara sig.

Med Fledgling har Octavia Butler som sagt skapat en originell och spännande vampyrtradition, fascinerande och trovärdig på sitt vis. Dofter och smaker spelar en viktig roll i Inas liv, och de tycks stiga från boksidorna och ge förståelse för hur Shori känner och reagerar. Trots att Fledgling är en fristående bok känns den som ett kapitel ur en större berättelse, en som man får föreställa sig på egen hand.

Fler böcker av Octavia Butler: 
Wild Seed
Kindred
Parable of the Sower
Parable of the Talents
Lilith's Brood

Metropolis med The Metrophonic Orchestra

Fritz Langs stilbildande stumfilm Metropolis från 1927 har klippts om många gånger, och framförts med varierande musik eller ingen alls. Nu har The Metrophonic Orchestra valt ut en två timmar lång version av filmen som liknar premiärversionen, och satt sin egen framsynta musik till den. Med piano, viola, kontrabas, synt, slagverk och dator skapar de ett futuristiskt ljud som harmonierar med filmen och lyfter fram handlingen.

En stadig puls illustrerar hamrandet från maskinerna som driver den högt utvecklade staden Metropolis, men också de koreograferat dystra arbetarnas marsch - lika tyngda såväl på väg till som från skiftet. Filmens huvudroll, den skönt teatraliske Freder, ser i en syn maskinrummet förvandlas till forntida offerkammare som slukar människoliv. Sedan ser han en verklig syn som kommer att förändra hans liv: den vackra Maria från de fattiga områdena, som får upp hans ögon för att arbetarbarnen är hans syskon i världen.

Liksom Freder förtrollas vi av Marias intensiva, lysande blick och finmejslade ansikte. Hennes anletsdrag är som gjorda för att förevigas inte bara på film, utan som den förkroppsligade maskinmänniskan som uppfinnaren Rotwang lägger den sista touchen på. På så vis kan Joh Fredersen, stadens härskare och tillika Freders far, lura de arbetande massorna som lyssnar till Maria att istället göra uppror, enligt hans listiga plan att fängsla dem hårdare.

Att det är nästan nittio år sedan filmen skapades gör det ännu mer fascinerande att se den; såväl visionen av framtidsstaden som genomförandet är intelligenta och snyggt gjorda. Panoramascenerna över de höga husen och den flytande trafiken på vägbroar och genom luften blir inte mindre imponerande för att man ser att de är skapade i studio, liksom kvarteren som krossas av de inbrytande vattenmassorna när Metropolis börjar skakas från grunden.

Genom allvar, flärd, spänning och romantik ledsagas åskådarna av The Metrophonic Orchestras kongeniala musik, en musik som hjälper en att känna att man ser något från såväl förra århundradet som nästa. Metropolis med The Metrophonic Orchestra är en skön upplevelse, och nu längtar jag efter att se fler stumfilmer med levande orkester.

Parable of the Talents av Octavia Butler

Det gjorde inget att det tog nästan sex år innan jag läste Parable of the Talents, fortsättningen på Parable of the Sower, för de första kapitlen i boken går över bakgrundshistorien och händelserna som ledde fram till grundandet av Acorn. På väg genom ett sönderfallande USA har Lauren Olamina samlat människor som lyssnar på hennes vision om ett nytt, inkluderande, jordnära samhälle, och med Acorn och sammanslutningen som kallas Earthseed är det just det samhället som de håller på att bygga, en kommunitet i taget.

Sedan jag läste Parable of the Sower har jag då och då tänkt på sentensen som Olamina grundar sitt tänkande på: God Is Change - i båda böckerna är budskapet dessutom utbroderat till vackert formulerade och förklarande verser som inleder kapitlen. Eftersom jag inte har lyckats förstå och ta till mig meningen, är det en lättnad att boken låter två av Olaminas närmaste vara (nästan) lika oförstående som jag. I ett stycke berättar Olaminas make och klippa i livet, Bankole, att han inte kan ta till sig att God Is Change. Ännu fler invändningar mot såväl budskapet som organisationen får vi höra från deras dotter Lauren, som från en position ytterligare några tiotal år in i framtiden kommenterar sin mors dagboksanteckningar från händelserna på 2030-talet. Ändå är det i den här boken som Olaminas vision får sitt fokus och blir mer gripbar även för mig, i form av det konkreta livet i en gemenskap med nya ritualer, och också i de mer långtgående planerna på att hitta andra planeter för mänskigheten att sprida sig till.

Acorn är en fredlig gemenskap, dock ständigt på sin vakt och beredd på att försvara sig med våld. Men de kan inte stå emot det välplanerade överfallet av den välbeväpnade militian som under bordet är sanktionerade av landets nyvalde, populistiske president. En perverterad form av kristendom gör att medlemmar i den nybildade kyrkan Christian America ser det som rättfärdigat att tvinga lösdrivare och hedningar till arbetsläger och omskolning med hjälp av grymma bestraffningar. Det är när Olaminas grupp tvingas till underkastelse och slavarbete på Acorn, deras eget land som stulits från dem, som Olaminas kredo att God Is Change prövas som hårdast, och kanske är det just för att hon formulerat det med ett religiöst språk som de flesta ur gemenskapen kan behålla tron.

Jag tycker bättre om att tänka igenom bokens huvuddrag i efterhand än att läsa den. Precis som med Parable of the Sower är boken skriven på ett sätt som inte får mig att känna i kroppen vad som händer - paradoxalt, eftersom Butler ofta berättar om tortyrens inverkan och hur plågor skär dubbelt i Olamina, som även känner andra människors smärta. Men det mesta förklaras i snabba, sammanfattande stycken, med övergripande formuleringar som en annan läsare kan fylla med innehåll, dock inte jag. Här är ett exempel:

Michael agreed to join us because he was terrified that in spite of his odd jobs, begging, stealing, and scavenging, his wife and babies might starve. [] He kept expecting to catch us selling people into slavery or prostituting them. He didn't begin to relax until he realized that we were, in fact practicing what we preached. [] Once he accepted us, he and Noriko and the girls settled in and made Acorn very much their home. They're good people. Even Michael's suspiciousness can be a good thing. Most of the time, it helps us keep alert.

Då och då lever boken upp litet i form av miljöbeskrivningar och dialoger där känslor blottas, men större delen av boken är skriven med den här typen av neutrala, kortfattade stycken där Butler berättar vad som händer men inte hur det händer. Jag kan delvis tänka mig att det kommer av att Olamina som berättar är en klarsynt och rationell kvinna, men det gör att jag läser boken som genom en glasskiva. Dock vill jag hänvisa till Snowflake, vars omdöme jag ofta delar, som i fallet Butler och Parable-böckerna tycker tvärtemot mig! Till henne tycks böckerna tala direkt och på djupet, och jag rekommenderar hennes recension för att få en annan aspekt av Lauren Olamina och hennes arbete!

En tanke som gnager i mig under läsningen av den sista halvan av boken är väckt av Christian Americas officiella och inofficiella härjningar i framtidens USA. Varje religion och ideologi tycks gå att förvrida och blåsa upp så att den passar ens egna syften och kan användas för att sätta några i toppen och förtrycka de övriga. De flesta av oss har säkert sett det hända både både nationellt, med kommunistdiktaturer, IS etc., och privat, av folk som skryter om att de är bättre människor än andra för att de hör till en viss ideologi, har en viss tro, eller sysslar med yoga och Transcendental Meditation. En sorglig tankelek var hur motsvarande skulle se ut i Olaminas värld: "Jag är den Shaper ni skall lyssna på! Jag är trognast Earthseeds budskap!" Jag undrar om det går att vaccinera sin ideologi och sina följare mot att det händer. Jag hoppas att det lyckades för Earthseed.

Fler böcker av Octavia Butler:
Wild Seed
Kindred
Parable of the Sower
Fledgling
Lilith's Brood

Jeannin/Schuurmans på Gallerie Christian Larsen

Jag tycker om ambitiösa konstnärer och verk som vill skapa stämningar och leda in betraktaren på nya tankebanor, och speciellt konstverk som antyder en verklighet bortom den vardagliga. Instinktivt blir jag glad och nyfiken när jag kliver in i den stora mörklagda salen på Gallerie Christian Larsen och ser de omsorgsfullt skapade "altare" och votivsamlingar som antyder en övernaturlig hemlighet med flerhundraåriga rötter. Det är också vad Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans berättar för oss i klarspråk i den förklarande bakgrundsberättelsen. Historien har sitt ursprung i medeltid, bland riddare och ett hemligt sällskap.

En film i rummet intill visar riddare i aktion, dock litet underligt klippt och inzoomat; inte någon engagerande berättelse, och med bildvinklar som till exempel visar riddaren, men inte hästen och motståndaren, under ett tornerspel. Den ljusa, klara bilden (från en solig sommardag) kontrasterar mot dunklet i salen intill, och bidrar till att filmen känns alltför modern och som ett sentida påhäng till den föregivna historien.

Det som jag uppskattar minst är dock kopplingen till alkemi och påståendet att alkemi liknar grundläggande forskning inom fysik, och de framblandade Elixiren som skall lösa diverse problem. Jag tycker att det är intressant och givande när konstnärer vill skapa ett nytt, sammanhängande tankesystem och gör några hållpunkter i existerande (vetenskapliga eller icke-vetenskapliga) teorier, och det är ju precis vad Jeannin och Schuurmans har gjort. Men aspekter i deras framställning gör att utställningen tar ett steg för långt från leken. Jag kan förstås ha helt fel, men jag upplever en anti-vetenskaplig hållning som är det sista vår konspirationsteoretiserande värld behöver. Jag lämnar utställningen kluven mellan uppskattning och avståndstagande.

Länk till Gallerie Christian Larsen