onsdag 30 november 2022

Guardians of the Galaxy Holiday Special

När det lackar mot jul får vi en tidig present - en Holiday Special från Marvelgänget med mest humor, Guardians of the Galaxy. De har tagit över Knowhere från The Collector, en riktig fixer-upper. Så ser någon i multikalendern att det snart är jul på jorden. Vore det inte kul för jordbon Peter Quill att fira jul? Han har ju varit ledsen ända sedan han måste offra sitt livs kärlek för att rädda universum.


När det handlar om Peter Quill så vill man förstås ha ett bra soundtrack, och det börjar bra med Fairytale of New York som musik till Marvel-introt. På plats på Knowhere har några rangliga musiker fått tag i instrument från jorden och skrivit en låt som handlar om vad de tror att julen är - I Don't Know What Christmas Is (But Christmastime Is Here), en blivande klassiker!



Men det räcker inte för att muntra upp Peter Quill och jaga bort hans sorgliga minnen av misslyckade jular. Så Drax kommer på en jättebra julklapp att ge till honom, och han och Mantis susar iväg till jorden för att hämta den. Tur nog landar de på Hollywood Walk of Fame där de ju smälter in perfekt.


Inte många skulle hålla med Mantis och Drax om vad som är en bra present till Peter Quill, i synnerhet inte han själv. Men vi kan känna oss ganska säkra på att historien på något sätt kommer att sluta lyckligt, och med julklappar som har speciell betydelse både för den som ger och den som får dem. Och därtill en massa ljus och dekorationer i härliga julfärger - kan det bli bättre?

tisdag 29 november 2022

Hazards of Time Travel av Joyce Carol Oates

Då och då ger sig kända författare ut från den normala fållan och prövar sig på teman från science fiction och fantasy. Det kan bli dåligt eller bra - dåligt om de slarvar med tropen de prövar sig fram i, bra om de tillför litterära kvaliteter till en redan spännande genre. I Hazards of Time Travel börjar Joyce Carol Oates med att teckna ett samhälle likt Orwells 1984, ett Nordamerika där historien började för 23 år sedan och det deklareras vilka som är landets fiender nu. Alla vet att det är farligt att vara för smart, och att protestera mot regeringen är förbjudet. Det leder till att man försvinner på ett eller annat sätt - avrättas eller skickas i tidsbestämd exil då man åtminstone har chansen att komma tillbaka rehabiliterad.

Adriane Strohls far har flyttats från sin tjänst som skicklig onkolog till enklare sysslor på avdelningen då han är en misstänkt individ. Ännu sämre gick det för hans bror som försvann, vaporiserades, efter att ha protesterat öppet. Ändå kan inte Adriane hålla inne med sina prövande frågor under lektionerna, och inte sätter hon ljus under skäppan heller. Hög intelligens och ifrågasättanden av samhällslivet är en farlig kombination. Kapitlen där Adriane hämtas från skolan, förhörs och skräms är skarpt och otäckt skrivna.

Nu flyttar handlingen till mer vana JCO-territorier: USA på 1960-talet. För exilen som Adriane skickas till är det dammiga colleget Wainscotia i Wisconsin år 1959. Det låter som ett lättare straff än det är, för dels saknar Adriane - numera Mary Ellen Enright - sina föräldrar, och dels är Wainscotia ett akademiskt fäste för sällsynt enögda tankar. Någon har påpekat att detta kanske är ett senkommet lustmord på det inkrökta college i Wisconsin där JCO själv gick.

Ännu ett av JCOs inarbetade teman dyker upp, den lilla flickans förälskelse i en äldre man. Adriane ser något i kursassistenten Ira Wolfman och blir fixerad vid honom. Är han kanske skickad i exil precis som hon? Eller - är han en spion som är satt att övervaka henne och andra i exil? De här ögonblicken av osäkerhet är spännande. Tyvärr blir det dock Hazards of Time Travel en mindre lyckad blandning av JCOs vanliga territorier - ett intensivt fokus på hur det är att växa upp i ett växande USA - och den speciella paranoian, och inte tillräckligt mycket eller bra av någondera. Berättelsens inre logik kring tidsresandet börjar krackelera, och personerna i boken börjar bete sig inte som om de är drivna av en personlighet, utan på ett sätt som skall föra handlingen vidare och förvirra Adriane. Det är förstås litet intressant med tanke på de många citat boken har av BF Skinner om hur personligheten endast är svar på yttre stimuli. Men det gör handlingen för spretig och får den att verka ogenomtänkt, framhastad till ett ändå ganska spännande och tänkvärt slut.

Fler böcker av Joyce Carol Oates:

måndag 28 november 2022

Hilma af Klint "De tio största" på Moderna Museet

Under fyrtio dagar år 1907 arbetade Hilma af Klint fram de tio målningar i stort format vilka skildrar människans fyra åldrar: Barnaåldern, Ynglingaåldern, Mannaåldern och Ålderdomen. Det är fint att se dem upphängda i ordning, även om det inte är i det runda tempel som Hilma af Klint visualiserade utan en stor sal på Moderna Museet.


Det finns en kort text till introduktion, och bänkar att slå sig ned på för att betrakta och begrunda tavlorna. Ännu en gång erkänner jag att jag fortfarande inte förstår tavlorna, förutom att jag nu ser några skillnader och likheter mellan dem, men kanske är det en övning i ödmjukhet att inse hur litet jag förstår.


De två första illustrerar Barnaåldern, med mörkblå respektive ljusblå bakgrund och inslag av blommor. Men i den andra tavlan ser vi en blå cirkel börja jämkas med en orange cirkel, och det är en stark, energisk orange som är bakgrunden i de närmast följande tavlorna som visar Ynglingaåldern. Tavla nummer tre visar många spiralformer, alla olika varandra och originella.



De fyra tavlorna som fångar Mannaåldern har alla lugnande lila bakgrund. Nu är det intressant att se färgen svart stå ut tydligare, särskilt i de två mittersta (nr 6 och 7) där svarta konturer omsluter en del av motiven.





De två tavlor som står för Ålderdomen har också de harmonisk bakgrundsfärg i rosa/krämvitt. Den näst sista ser ut som att den (livet?) börjar tömmas på innehåll, men så får vi något helt nytt i den tionde och sista tavlan: fyrkantiga former, fyra färgade fyrkanter som i sin tur är indelade i rutor, men också med de ljuvliga slingrande rörelserna, spiralerna och fantasieggande prismor till blommor. Är människan nu på väg mot ett helt nytt tillstånd?



Foto: Albin Dahlström / Moderna Museet

lördag 26 november 2022

Andor

Är det där Rymdimperiet bara ett gäng med onda men klantiga typer som rebellerna kan dra vid näsan gång på gång? Vid det här laget har den förklaringen börjat att kännas gammal. Bra då att serien Andor, döpt efter rebellpiloten Cassian Andor, ger mer nyans åt berättelserna på båda sidor.


En av de första som presenteras, Syril Karn, fångar tittarens sympati då man från början får veta mer om hans personlighet och bakgrund (noggrann med klädseln, har en dominant mamma) och också för att han inte vill låta mord på två kollegor gå ostraffade fastän hans chefer vill städa undan det som fyllebråk. Han är en tjänsteman hos Imperiet, men man vill inte hata honom, hellre då de överordnade som lägger krokben för honom. 



En annan på Imperie-sidan är Dedra Meero, som dock inte drivs av omsorg om kollegorna och undersåtarna, snarare tvärtom, och dessutom har galaxens suraste uppsyn. Men hon är skarp i tanken, och hittar och följer upp oegentligheter i bokföring och avpoletterade brott, på högre nivå och med mer befogenheter än Syril Karn.


Men visst finns det en tröghet och inlärd motvilja mot egna initiativ i Imperiet, något som vi kan hitta i alla stora imperier och i synnerhet diktaturer där fritt tänkande är suspekt. Och visst är det rebellerna vi vill heja på. Det är Cassian Andor som är huvudpersonen, och trots att hans bakgrundshistoria är ingående om sådant som ger färg men mindre djup om det man verkligen undrar över, så är det hans sökande efter en försvunnen syster som triggar Syril Karns undersökning, och sedan drar in honom som pilot i ett uppdrag för rebellerna, av en man med kameleontegenskaper och ett finger med i spelet litet överallt. 


Omständigheterna kommer att placera Cassian Andor i miljöer - en del riktigt grymma - som både ger insikt om tillståndet i galaxens styre och inblick i miljön på de olika planeterna. Ferrix, samhället där Andor vuxit upp, har en kultur och byggtradition som känns gedigen. Coruscant, där ambassadör Mon Mothma i hemlighet försöker verka för rebellerna, bjuder på festsalar i rik, sober design och högtidsdräkter i lysande färger.


I Andor är de allra flesta vi möter humanoider, vilket gör att fokus på maktspelet och vilka som står mot varandra inte splittras av spännande alien-former. När aktörerna i dramat och deras insatser är etablerat, i de sista avsnitten av serien, möter vi så några galaxinvånare med mer spännande utseenden och det vill man ju faktiskt också ha. Men viktigast av allt är den välbalanserade handlingen, där flera spelare ovetande om varandra arbetar från var sina håll för ett gemensamt mål - på både Imperie- och rebellsidan.

fredag 25 november 2022

The Stars, Like Dust av Isaac Asimov

Biron Farrill skall snart ta examen från sin utbildning på Jorden. Han väcks mitt i natten av något som verkar vara ett practical joke arrangerat av hans kursare, men det är mycket mer än så och början på en jakt från planet till planet. Att Biron Farrill är son till the Rancher of Widemos, en av de obundna planeterna i galaxen, placerar honom i siktet för Tyranni vilka bit för bit utökar sitt imperium och sitt inflytande på planeterna som ännu inte underordnat sig.

The Stars, Like Dust skrevs 1951 som en fristående roman om ett rymdimperium som utvidgar sitt inflytande, och ordnades i efterhand in mellan Robot- och Stiftelse-serierna av Asimov själv. Det vi får läsa om är inte direkt relaterat till någon av serierna men ett exempel på hur ett rike i rymden kan breda ut sig; genom att förbjuda teknikanvändning och utbildning på de erövrade planeterna så att de inte kan utveckla vapen, utan fortsätta att vara kolonier som levererar råvaror och produkter till centralmakten. De planeter som står utanför sammanslutningen hålls i schack av hotet från Tyranns överlägsna flotta.

Biron Farrills flykt från lönnmördarna ger en inblick i styret av andra planeter och hur diskussionerna går kring maktutövningen från planeten med det för en svenskspråkig så ödesdigra namnet Tyrann. Från en hög tjänsteman med hög rank får vi också höra hur cyniskt Tyranns administratörer och spelare kan tänka om världarna och invånarna de vill lägga under sig. Det hinns också med en småtrevlig förälskelse och inte bara en utan flera konspirationer. The Stars, Like Dust är en spännande äventyrshistoria som använder sina få boksidor väl.

Fler böcker av Isaac Asimov:

torsdag 24 november 2022

Alexis Soul-Gray Screen Memory på Wetterling Gallery

Några av verken i Alexis Soul-Grays utställning Screen Memory på Wetterling Gallery ser ut som välkända motiv från en parallell dimension - en annan världs pietà eller Madonna med barnet. Som om de vore en dekonstruerad version av något som en konstnär vuxit upp med - The Orange Eaters, Cry-baby, Pilgrim.





Men I didn't Want To Go berättar en egen historia, och med kunskap om att konstnärens mor valde dödshjälp för att avsluta sitt eget liv blir den uppfordrande blicken kuslig, och raderna av migrerande djursilhuetter till en värld som inte ger plats åt alla - eller kanske något helt annat.


Barnbilderna kan vara mycket små och ge en känsla av ensamhet och utsatthet. 


Men den stora målningen She was buried at the cross roads, her soul lay permanently in Purgatory (2022) - trots att personerna i bilden ser eftertänksamma ut så har de ändå varandras sällskap och olika saker att sysselsätta sig med i en ganska harmonisk skärseld. Kanske kan man välja att få tröst av det.




onsdag 23 november 2022

We Own This City


Sgt Wayne Jenkins håller ett öppningstal för sina mannar i Baltimores poliskårs nystartade enhet Gun Trace Task Force. Det går inte an att trakassera de misstänkta de stöter på på gatan, inte hota och misshandla dem för att få fram svaret de vill höra, inte ta ut sin ilska på dem. För då förlorar de förtroendet för polisen och ger dem inte det de verkligen behöver: ledtrådar för att hitta dem som ligger bakom allt, information som håller i domstolen för att till slut röja undan kriminaliteten på Baltimores gator. Det är ett brandtal för att bete sig hederligt, för att det lönar sig i längden, och vem som helst kan bli imponerad och inspirerad av det.

Och sedan går Jenkins ut och hunsar en liten stillsam farbror med en flaska sprit.


Under flera år berättade The Wire om Baltimores knarkhandel från alla synvinklar: polischeferna, poliserna på gatan, småkillarna som langade, de större fiskarna som samordnade droghandeln, Omar och hans kumpaner som stal från droghandlarna. Serien var fiktion men mycket realistisk. Nu har dess skapare, David Simon och George Pelecanos, producerat We Own This City efter en bok som dokumenterar verkliga händelser i Baltimores poliskår: hur denna nämnda Task Force började ta sig friheter i sina ingripanden, och hur andra tjänstemän försökte nysta i vad de hörde för att till slut kunna stoppa Wayne Jenkins och hans mannar.


Jodå, de gör verkliga tillslag hos knarkkungar och hittar väskor fulla med pengar och andra väskor fulla med knark. Någon gång på vägen faller det polismännen in att själva ta för sig av vad de hittar och bara rapportera in hälften eller ännu mindre. Efter hand blir tillslagsmetoderna brutalare och urskillningslösare. Det är motbjudande att se hur vem som helst som hamnar i deras synfält kan anklagas för droghandel, förlora de pengar de råkade ha på sig, och i värsta fall få rejält med stryk. En del av dem är förvisso kriminella och sedelbuntarna kommer från knarkförsäljning, men andra har just plockat in dagskassan från sin butik och är på väg till sin nyförlösta syster. Tack och lov frossar inte kameran i deras förnedring och förtvivlan, men vi får se dem några månader senare när de berättar för civila utredare vad de förlorade och hur deras liv slogs sönder. Inte sällan planteras det i efterhand bevis för att polisernas ingripanden skall rättfärdigas.


En misstro gror hos domstolen mot de många och luddigt underbyggda målen som kommer in från Gun Trace Task Force, och flera av dem skrivs av. På olika nivåer börjar civila utredare det tålamodsprövande arbetet med att nysta fram när brott begås av dem som är satta att skydda samhället; de får arbeta med avlyssning av utvalda personer, i kombination med pusslande med vänskapsförhållanden och händelser.


Handlingen i We Own This City flyter tidvis trögt och tidshoppen kan krångla till det. De mest givande scenerna är när snaran dras åt kring Wayne Jenkins och hans gäng. Några av mannarna verkar lättade över att få tala ut om vad de har gjort - de kände sig aldrig väl till mods med det, men det gick inte för sig att säga emot och stoppa Jenkins, eller skvallra på sina kolleger. Jon Bernthal gör ett ypperligt jobb i rollen som den karismatiske Wayne Jenkins, som hela tiden är övertygad om att allt han gör är rätt; när han peppar sina mannar i ännu ett brandtal, när han övertygar en osäker kollega om att de gör rätt, när han ledsen och besviken talar om allt han har gjort för sin stad och nu vill de sätta honom i fängelse. Serien får ett tillfredsställande slut men i verkligheten är inget slut än.

tisdag 22 november 2022

Futurespotting av Francesco Verso

Framtiden ser olika ut beroende på vem som beskriver den. Francesco Verso har en utgångspunkt i Europa och spinner vidare från vad han ser där. Vi får läsa om hur ens död kan bli del av ett TV-program, och om hur Milanos finansinstitut blivit aggressiva enheter som tar sig in i varje del av ens liv. Dock är historierna litet hackiga i framförandet, och jag tror inte bara att det beror på översättningen från italienska till engelska. I en del av novellerna lastas det på med många nya tekniska begrepp och förhållanden i samhället, på ett sätt som inte flyter så väl och inte ger en god känsla för hur det framtida livet är, utan bara är stödfunktioner till idén som novellen centreras kring. Om den idén är tunn blir besvikelsen dubbel.

Vi möter ofta män i komplicerade förhållanden med kvinnor, ibland i form av tråkiga asiatiska fetischer, ibland från en riktigt obehaglig berättares synvinkel som i den annars ganska intressanta historien från ett äventyrsspel som blivit större än livet. 

Bäst är den korta novellen om ett par i en lyxig semestermiljö - men de är båda egentligen uppladdade medvetanden, och minnet de lagrats håller på att ta slut så simuleringen hackas och startas om gång på gång. Det är en sorgsen och sorgligt trovärdig framtidshistoria som får en passande form i Francesco Versos fragmentariska berättarstil.

måndag 21 november 2022

Ett dockhem på Dramaten 2022

Anna Pettersson gör fantastiska saker med de klassiska pjäser hon tar sig an. Tre Torvald i rad kommer hem till sin lilla lärka Nora (Manuela Gotskozik Bjelke), frågar henne om hennes dag och läxar milt upp henne för att vara en slösa. Den förste (Per Svensson) är teatralisk och de båda skuttar runt som i ett folklustspel, den andre (Hannes Meidal) är tillbakahållet elak så att det blir otäckt, den tredje (Joel Valois) är glad och snäll och då är det Noras egen ilska som kan välla fram. 


Vi får också tre av Kristin, fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Käll), och det ger henne den större närvaro som jag alltid har tyckt att hon behöver i pjäsen. Hon kommer in i början och berättar om sitt liv idag, och i slutet kommer hon med besked som kastar om alla förutsättningar för både hopp och förtvivlan hos Nora. De tre kvinnorna Linde som nu knatar in hos Nora får småprata sinsemellan och kommentera sina trånga korsetter. Framför allt har de välbehövlig pondus i sitt viktiga samtal med Krogstad (Pierre Wilkner). Hans roll behöver dock bara en skådespelare på scenen, och detsamma gäller för Doktor Rank gestaltad av den magnifika Marie Göranzon.


litet 123-Schtunk!

Litet grand tycker jag att spänningen inte hinner bli så stark som den kunde vara under de rysliga timmarna då Nora skall underhålla maken och grannarna, vetande att brevet som skall ändra deras tillvaro ligger i deras brevlåda. Men så stegras tarantellan till ett riktigt kusligt skräckfilmsscenario, som till och med står sig över pausen. Dock kan de koreograferade danserna i alla andra scener kännas litet för långa och inte helt nödvändiga. Men sången om kärlek (av Gustave Lund) som Joel Valois sjunger är mystiskt vacker och jag hoppas att kunna höra den igen.


När det uppjagande slutet kommer blir Noras utsatthet tydligare då hon ensam står mot tre Torvald - mannen hon i hemlighet arbetat så hårt för att hjälpa, som nyss önskade att han finge vara hjälte och skydda henne från fara, som sedan förkastade henne och allt vad hon gjort, och sedan återinsatte sig själv som familjens hjälte utan en tanke på hennes uppoffringar. I dagens samhälle är omständigheterna andra men det finns många kvinnor som kan känna igen Torvalds självupptagenhet och otacksamhet från sina egna liv. Då är det skönt att med Nora slå sig fri och lämna allt.


söndag 20 november 2022

House of the Dragon

En prequel till en serie som åtminstone ett tag var älskad och intensivt studerad behöver hitta en balans mellan att knyta an till originalserien och att hitta sin egen väg. House of the Dragons huvudaktörer kommer från släkten kända från Westeros historia, och de rör sig på nästan samma platser, men det strösslas inte så mycket med de kända namnen på familjer och platser. Fokus ligger på släktena Targaryen och också Velaryon som stammar från det snart mytiska området Valyria, och man har namn som ligger väl i munnen - Rhaneyra, Rhaenys, Viserys, Alicent.


Nu är det inte mellan släkten utan inom de tätt sammanknutna familjerna som kampen om tronen pågår. En åldrad kung utan son - hur skall tronföljden säkras? Hur valet än faller kommer det att finnas missnöje och övertalningsförsök, intriger och handfasta konspirationer för att säkra sin egen plats, eller den man föredrar, på tronen. När husen försöker överbrygga motsättningarna genom att gifta bort sina barn med varandra leder det bara till ännu mer nyanserad rivalitet, i skymundan eller i öppen dager. 


Till en början är det litet frustrerande att se de många anspråken på makten i riket, då det bara verkar som ett mål i sig själv. Vi får se ytterst litet av vad en kung faktiskt gör med sin makt; inga bilder från de ofrälses vardagsliv eller dekret från kungen som gör det bättre eller sämre. Knappt ens några strider, förutom en underlig fiende i periferin som utför konstiga ritualer på motståndare som de dödar.


Det må vara hänt att stora stridsscener lyser med sin frånvaro. Istället får vi blodiga och grymma scener av ett annat men minst lika viktigt slag: barnafödslar, vilka med ofullkomlig läkekonst är minst lika vådliga som att dra ut i krig. Att föda arvingar är lika viktigt för tronföljden som att försvara riket, men leder många gånger till att barnaföderskan dör. Det är intressant och givande att få se det så tydligt gestaltat i serien, och att det också används på flera olika sätt för att visa prinsessan Rhaenyras kungliga styrka och mod.


Det till en början begränsade persongalleriet blir mer än dubblerat vid tidshoppet efter halva serien, då barnen som fötts hunnit bli halvvuxna. Nu är de i åldern där man öppet kan reta varandra och vara riktigt elak om man är det på ett smart sätt. Avundsjukan svallar - delvis för osäkerheten om hur tronföljden kommer att gå, och mer konkret i frågan om vem som har en drake och vem som inte har lyckats forma ett band med sin samfödda drakunge. Genom barnen får vi se spännande detaljer om hur drakar tämjs, och hur farliga och oberäkneliga de ändå kan vara.


Visst finns det irritationsmoment, som några klumpiga dialoger mellan familjemedlemmar som borde kunnat hållas långt tidigare och under gynnsammare former. Men på det stora hela finner House of the Dragon en självständig och intresseväckande plats i Westeros historia och det skall bli spännande att få fortsätta följa den.

lördag 19 november 2022

Gravel Heart av Abdulrazak Gurnah

Varje människas liv är en historia. Men vi vill eller orkar inte lyssna på allas historier, även om den innehåller den djupa sorg eller de många små besvikelser som lade hämsko på hens liv. Salim berättar sin historia för oss från första sidan, och följs av andra som i sin tur berättar ur sina liv för Salim. Boken saknar ändå inte den dramatisering eller beskrivningar av känslor och funderingar, tvärtom, men den får en speciell ton av att vi alla får känna oss som åhörare i första eller andra eller tredje led.

Politiska omvälvningar före Salims födelse på Zanzibar förde hans familj till en fattigare del av samhället, liksom så många andra som hade engagerat sig för fel sida i politiken. Vi får bit för bit se mer av den andra sidan av myntet; människor som lierar sig med de rätta personerna och får rikedom och välstånd som de flesta inte kan drömma om. Till Salim kommer det i form av hans morbror Amir som arbetar för regeringen utposterad i London. Amir erbjuder sig att stå för husrum och avgifter så att Salim kan komma till England och studera ekonomi, business. Salim anar redan att det inte är av omsorg om honom utan ett sätt för Amir att visa för världen hur stark och generös han är mot sin familj.

I Amirs flottar residens lever Salim på nåder och när han väljer att börja studera litteratur istället får han flytta ut, till det första av en lång rad mindre bekväma boenden. Men the OAU House är ändå en ganska sympatisk plats, tack vare de andra unga männen som bor där och hyresvärden Mr Mgeni som namngett huset efter hyresgästerna från olika delar av Afrika - the Organisation of African Unity. Här lämnar vår berättare en kort ledtråd - man frågar inte om varandras bakgrunder för alla har en lång och svår historia att berätta. Men jo, Mr Mgeni frågar, och de unga männen vet mycket om varandra.

Som sagt är prosan inte torftig men ändå mycket rakt-på-sak, och säger just det som behövs utan extra utsmyckning. Det kommer då som överraskningar när vi faktiskt stöter på mer poetiska formuleringar; i Salims och moderns brev till varandra, och också i andra hand när en flickvän berättar om sin mors sirliga skrifter och avfärdar dem i samma andetag.

När Salim flyttar lämnar han sin mor och halvsyster och den deprimerade fadern som flyttade ut från huset för flera år sedan och nu lever ett liv på gränsen till slum och hemlöshet. Vi kan ana vad som drev bort honom men det är i den sista delen av boken, när han själv berättar sin historia, som djupet av hans sorg visar sig och blir så oändligt gripande. Allt som boken tidigare berättat hamnar i ljuset av de små och stora förnedringar och besvikelser som fadern nu berättar om. Det avskalade språket kommer till sin rätt för känslosamma beskrivningar skulle inte tillfört något till den avgrund som blottar sig inom den ensamme mannen.

Fler böcker av Abdulrazak Gurnah:

fredag 18 november 2022

Helene Billgren Polka på Galleri Magnus Karlsson

Med en ovilja mot det tomma vita papperet eller duken måste det vara skönt att starta med sina egna gamla verk och skrynkla ihop dem, som Helene Billgren har gjort i sin utställning Polka på Galleri Magnus Karlsson. Hon har knycklat ihop dem i olika former och gjort nya saker av dem, och så har hon också tecknat och målat helt nya verk, delvis ihop med pappersskrynklet.



Gucci fascinerar Helene Billgren och i deras anda skrynklar hon fram sina egna initialer och fäster dem dekorativt på sina verk.



En del motiv blev favoriter efter hand och upprepades på olika sätt. En närstudie av tapetens alla detaljer kräver sitt tålamod men det är nog inget mot det som behövdes för att skapa den - eller förhoppningsvis var det en meditativ handling.