No och jag av Delphine de Vigan

Lou är en smart, fundersam trettonåring som fått hoppa över två årskurser och alltså är minst i klassen. Jag vill inte kalla henne lillgammal, för jag tycker att hennes tankar och experiment hemmavid är spännande och ett bra sätt att utforska världen. Men jag lider ju med henne för att hon är så blyg och osäker inför sina (äldre, tuffare) klasskamrater, och för att hennes mor är deprimerad och knappt talar med sin familj.

Inför ett föredrag i skolan intervjuar Lou en hemlös flicka, No, som hon har sett på stationen. Men efter att föredraget är överstått kan hon ju inte glömma No som måste bo på gatan eller hemma hos någon kompis några dagar i taget. Att kontakta No och försöka hjälpa henne gör att Lea växer och vågar mer och mer.

Förutom några partier med långa meningar fulla av satser uppradade med kommatecken emellan tycker jag om det lätta och tydliga språket. Även om boken lägger vikt vid att det inte är lätt att vinna Nos förtroende och hjälpa henne till nya möjligheter, tycker jag att mycket går litet för enkelt. Men det gör mig inte så mycket; jag är glad över att läsa om människor som ger sig in i något som de är rädda för och blir starkare på köpet.

Fler böcker av Delphine de Vigan:
Underjordiska timmar

Baserad på en sann historia 

Fadern på Stockholms Stadsteater

Privata problem placerade på scenen kan bli minnesvärda pjäser. Strindbergs äktenskapliga problem och paranoia blev pjäsen Fadren, en uppgörelse med kvinnans frigörelse som spelats gång på gång i olika former. Nu har Philip Zandén satt upp den som Fadern på Stadsteaterns stora scen.

Ryttmästaren (Kjell Bergqvist) vill skicka sin dotter Bertha (Josefin Ljungman) till staden för att hon skall bli lärarinna, och för att hon skall komma bort från sin mor och de andra kvinnorna i hemmet. Men hon skulle ju kunna bli konstnär? Är det vad hon vill? Är det vad hennes mamma vill?

Foto: Petra Hellberg

Å ena sidan sympatiserar jag med Ryttmästaren som vill ge sin dotter en ordentlig utbildning. Å andra sidan beter han sig buffligt när han kör över sin frus vilja och bestämmer över sin dotter utan att diskutera med resten av familjen. Å tredje sidan är hustrun Laura (Eva Röse) ansvarslös och svår att diskutera med. Å fjärde sidan är Ryttmästaren själv omogen och envis. Vilket jobbigt par de är, och visst finns det många par liknande dem än idag.

I varje scen är Bertha med och ser och hör allt, även om hon är osedd av alla andra på scenen. Ja, inga familjegräl undgår barnen. Men jag kan inte se att Berthas närvaro, hennes målande och plockande med saker, och tidvisa blickar ut mot publiken, tillför något till handlingen. Det är mest irriterande, faktiskt.

Om man sväljer Ryttmästarens fientliga utfall mot kvinnosläktet i allmänhet, och ser historien som en enskild berättelse, inte en allegori över hur det är och alltid kommer att vara, kan man engagera sig och sörja över att Ryttmästaren drivs in i paranoia och galenskap av några oaktsamma ord och konspirationer från en fientlig hustru. Men behöver Laura spelas som en tjurig tonåring, och Bertha som en trulig tioåring för det? Röse och Ljungman är alldeles för lättviktiga för att göra de rollerna med trovärdighet och tyngd.

Handlingen hackas upp av många pauser, rusningar över scenen, plockande och klappande på varandra. De här manéren skapar inte stillhet och eftertänksamhet, utan ser mest ryckigt ut. När tvångströjan kommer in på scenen blir jag nästan glad; äntligen något som tyglar spretigheten!

Kjell Bergqvist är en bra skådespelare, och den långa uppgörelsen med Laura i slutet av första akten är nära att bli riktigt gripande. Men efter den haltande regin som lett upp till den scenen går det inte att hitta rätt ton. Det vackraste i hela pjäsen kommer i slutscenen, när Ryttmästarens gamla amma (Lena-Pia Bernhardsson), allvarlig och vemodig, tröstar och lugnar Ryttmästaren, och så lirkar på honom tvångströjan.

Foto: Petra Hellberg

Jag förstår inte vad man vill säga med den här uppsättningen. Ofta önskar jag att jag hade en snabbspolningsknapp. Med rätt anslag kan Fadern antingen bli ett dokument över en tid med andra maktförhållanden, eller spegla något som märks av ännu idag. Men nu blir den varken det ena eller det andra, och den blir inget intressantare alternativ heller.

Länk till Stadsteaterns sida om Fadern

Micmacs på bio

Skrotet, skräpet och de underfundiga mackapärerna i varje hörn av De förlorade barnens stad och Alien: Resurrection är inte bara en påminnelse om Jenny B:s studentrum, det är också den vision av framtiden jag tror på mer än strömlinjeformade ytor i glas, granit och krom. Jean-Pierre Jenunets nya film Micmacs utspelar sig nog i vår samtid, men bor man i en soptipp och har livlig fantasi kan man bygga hur roliga och skramliga apparater som helst.

Bazil, en ensam expedit i en videobutik, får av misstag en kula i skallen under en uppgörelse på gatan utanför. Att ta ut den skulle göra honom till en grönsak, men att lämna kvar den betyder att han kan dö när som helst. Stackarn! Lägenheten och jobbet har han också förlorat när han kommer ut från sjukhuset. Tack och lov blir han omhändertagen av en samling krumelurer som bor på soptippen.

Om en mygga blir tilltufsad av två elefanter i tur och ordning, hur kan den hämnas då? Genom att tussa elefanterna mot varandra, förstås. Vapenfabriken som tillverkat kulan i Bazils huvud ligger tvärs över gatan från vapenfabriken som byggde minan som tog Bazils fars liv. Med list och dumdristighet och mycket hjälp av vännerna på soptippen lyckas Bazil trissa dem två mot varandra. Det märks att allt blir roligare när man har ett mål, och när man kan få hämnd på dem som sabbat livet för en hittills!

Det är en till största delen oblodig och kul film. Inte ens när en ammunitionsfabrik går i vädret blir någon skadad! Det är litet väl mycket tokroliga idéer och småfånig humor för min smak, och handlingen är vimsig. Å andra sidan föredrar jag en rörig och spretig film framför en strömlinjeformad en utan egna idéer.

The Scar av China Miéville

Efter alla hänförda utrop jag hört om de världar China Miéville bygger i sina böcker, kunde jag inte vänta längre med att läsa något av honom. The Scar var den första bok av honom jag fick tag på, en diger lunta på nästan åttahundra sidor om en flytande piratstad på väg mot ett brott i dimensionsväven, i en värld mycket olik vår. Det lät som osannolikhet staplad på osannolikhet på ännu en osannolikhet, och dessutom befolkades världen med kaktusmänniskor, kvinnor med skarabéhuvuden och människor omgjorda med tentakler eller motordelar så fort jag öppnade pärmen.

Så som andra kan tolerera illa skrivna deckare för spänningens skull, kan jag dras med dåliga karaktärsskildringar och överdrivet styrda intriger för svindeln av att befinna mig i ett nytt universum med andra lagar. Men China Miéville lockar inte bara fram sense of wonder, utan har till att börja med en huvudperson med trovärdiga tankar och reaktioner inför vad hon är med om. "Pubertala" science fiction-författare fläskar gärna på med underliga halv-varelser, läbbiga monster, våld och cynismer för att få sin läsare ur obalans. Här är det personerna själva som känner förundran och ibland avsmak för vad de ser.

Bas-Lag heter världen där historien utspelar sig, och dess historia, geografi, invånare, språk och flora är noggrant kartlagda av China Miéville (och hans fans). Det är viktigt att detaljer inte motsäger varandra, utan tvärtom skapar förutsättningar för viktiga vändningar i handlingen. Och även handlingen, som i kapitel efter kapitel blir ännu mer fantastisk, är väl genomtänkt och saknar logiska luckor eller till och med mindre ologiska språng som kan irritera.

Ja, att tänka ut en berättelse som startar på en hög nivå av spänning, fortsätter utan att mattas av och hela tiden utvecklar sig mot nya, fascinerande mål under åttahundra sidor är en prestation att buga sig för. Jag läste största delen av boken under en helg med många goda lästimmar under en lång tågresa, var inte uttråkad en enda minut men kände inte heller den artificiella lässtressen som sämre författare kan skapa genom att antyda att det strax kommer något ännu värre. Nej, handlingen i The Scar rör sig hela tiden vidare mot nya (del)mål av egen kraft (och med hjälp av odjur i havets djup).

Jag har knappt nämnt något konkret om handlingen och huvudpersonerna, och om jag försökte skulle det bara låta futtigt. Jag hoppas det räcker att jag droppar några nyckelord: ett jobb som översättare till krabb-språket, en piratstad som växt genom erövringar under århundraden, ett bibliotek med verk där lösningen på en gåta kan finnas, vampyrer, ett möjligt krig mot en okänd makt. Vardagsliv i en miljö där ingen dag liknar en annan och varje kvarter innehåller nya livsformer, folk med planer som korsar andras planer, smarta konspiratörer med djupa intriger, och överraskningar som varken känns som fusk eller antiklimax utan som aha-upplevelser.

Trots att jag tror att mitt liv skulle hänga på en skör tråd, önskar jag att jag skulle bli bortrövad till piratskeppet Armada och få försöka göra mig behövd där. Vilket liv och vilket äventyr det skulle vara!

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
Iron Council
Looking for Jake and other stories
The City & the City 
Kraken 

Kvinna klädd i solen på Stadsteatern

Valresultatet är klart: socialliberalerna är vågmästarparti! Anna Kruse (Anja Lundqvist), den framgångsrika ordföranden, är Sveriges mest populära kvinnliga partiledare i den senaste omröstningen. Snart kommer endera blocket att ringa henne för att be henne ingå i deras koalition. Sveriges ettrigaste grävande journalist Valter Schönlied (Ralph Carlsson) är hembjuden till Annas familj en lördagsmorgon för att kunna ta reda på att inga lik finns i garderoben.

För att gilla första akten måste man svälja några klumpar: att hela 6,5-procentspartiet Socialliberalerna består av bara partiledaren - inga andra medlemmar som vill diskutera och organisera regeringschanserna, och att nästan en hel vecka har gått efter valet utan att Socialliberalerna behövt göra annat än att sitta och vänta på att någon skall ringa. Därtill att familjmedlemmarna talar glättigt och näsvist med varandra som i en TV-komedi. De politiskt korrekta meningarna som Annas assistent Marlene (Tina Råborg) coachar fram låter mer äkta än vad som sägs vid köksbordet.

Hela första akten har svårt att hitta den rätta balansen mellan realism och komedi. Jag är beredd att ta handlingen på allvar, och när Tina Råborg och speciellt Ralph Carlsson talar låter de trovärdiga och intressanta. Det kanske låter konstigt, men mina sympatier hamnar hos Marlene, den ambitiösa påläggskalven som i varje ögonblick tänker på att formulera sig väl. Hon är nykomling i en hård värld, och spelar efter reglerna på liv och död.

Foto: Petra Hellborg

Men i andra akten ändras allt, och det är tur det! Tempot blir högre, farsnerven retas, och det blir mycket roligare när pjäsen tar ett steg närmare hysteri. Med ett ryck skiftas alla lojaliteter och personliga mål, och blir pjäser i ett blixtsnabbt Monopolspel. Till och med Annas gråbruna make Pontus (Lennart Jähkel) och deras truliga tonårsdotter Nelly (Anna Åström) tuffar till sig och blir roliga. Så skulle det ha varit från början! Den här uppryckningen gör Kvinna klädd i solen till en sevärd pjäs. Inte så djup och upplysande som programbladet antyder, men rätt så underhållande.

****************** SPOILERVARNING ********************
Det är ingen större överraskning, men en viktig del i slutscenerna som jag kommer att avslöja här. För att inte riskera Annas karriär och hennes egen karriär och framtida liv, drivs Marlene till att abortera det efterlängtade barnet hon bär på. Det är jättehemskt, och det gör ont i mig att se det. Det sker inte helt oväntat, men allvaret skär sig mot det lyckliga slutet. Jag vill bara säga det här, så att ingen tror att det går mig obemärkt förbi.


Länk till Stadsteaterns sida om Kvinna klädd i solen

Sophie Calle på Louisiana

Under flera år har jag läst om Sophie Calles projekt i skärningspunkten mellan konst och psykologi, och jag har längtat efter att se verken. Bara att läsa om dem och tänka på dem har väckt min fantasi, och jag var litet orolig att det inte skulle vara någon större skillnad att se dem utställda. Men det var det! När jag stod bland artefakterna och läste hennes noggranna beskrivningar sjönk jag verkligen in i verken, Calles utgångspunkt och vad resultatet blev.

Det första som mötte mig var en rad med foton av tomma platser. Det var ställen i (Öst)Berlin där det funnits monument med kommunistiska motiv, som plockats bort efter återföreningen med Västtyskland. Under varje foto står svaren från olika människor som intervjuats om vad som hade stått på platsen, och vad de hade haft för känslor om det. Om en skulptur där ett barn räcker en blomma åt förbimarscherande sovjetiska soldater, hade varenda tillfrågad något annorlunda att säga. Alla verkade komma ihåg olika detaljer, och en del minnesbilder motsade varandra. Samma diskrepans mellan minnena återkom för alla monument; några mindes Leninstatyn som en välvillig farbror, de flesta som någon som inte hörde hemma där utan närmast spred skräck i kvarteret med sin stränga blick.

När jag vänder mig om, är en annan vägg dedikerad till Pierre D., vars borttappade adressbok Sophie Calle hittat på gatan. Hon har ringt upp personerna som listats i boken och bett att få träffa dem, för att fråga dem om vad Pierre D. är för person. En del vägrade direkt, bland annat Pierre D:s bror. Många av dem hade inte sett Pierre D. på flera år, men har ändå klara minnen av honom som litet udda, med överraskande humor och ibland litet frånstötande.

Han tycks vara en person med karaktärsdrag man minns, drag som han uppskattar och odlar själv men som verkar stöta bort honom från nära relationer till andra. Några kvinnor som har varit förment romantiska middagar hos honom minns hur han verkade fyllas av besvikelse över att ha förlorat i kärlek redan innan kvällen var slut. Fram växer bilden av en människa med uppskattande vänner men ingen riktig närhet. När Sophie Calle till slut har talat med alla i adressboken som har svarat har hon tänkt att träffa Pierre D. själv. Men efter att ha lärt känna honom via omvägar blir hon osäker, och väljer att inte söka upp honom. Jag tycker att det är finkänsligt av henne, och att hon gör rätt i det.

Några andra verk berör mig inte lika mycket. Ett experiment där människor fick komma och sova i Sophie Calles säng under fotografering och bandupptagning, följt av intervjuer, blir mer som en gimmick utan större innebörd. I en annan foto- och filmsekvens ber hon en spådam dirigera henne till att hitta sitt öde. Det blir en resa till en strandort och en promenad med en bestämd liten tant, men det blir bara underhållning för stunden, inte några bestående tankar.

Så kommer man till utställningens tour de force: Take Care of Yourself, vilket är avslutningsorden i brevet från en älskare när han slår upp med Sophie Calle. Många är vi som fått hjärtat krossat på något mer eller mindre fegt sätt, och som ältat och ältat vartenda ord. "Vad menade han egentligen? Vad menade han med det ordet? Varför sade han så?"

I den ultimata uppgörelsen med både uppbrottet och de egna känslorna låter Sophie Calle 107 kvinnor tolka brevet utifrån sin egen yrkesroll. Oj oj oj! Det blir många analyser av grammatiken, av ordvalet, av formuleringarna. En jurist analyserar det ur synvinkeln att ett kontrakt har brutits. Calle lämnar in brevet som en brottsanmälan, och polisen svarar att de inte kan gå vidare, för inget brott har begåtts. En dansare, en clown, och en dövtolk hör till dem som tolkar brevet med fysiska uttryck. En prickskytt skjuter tre skott rakt genom en kopia av brevet! En familjeterapeut försöker reda ut situationen mellan Sophie Calle och det stumma brevet.

Nästan alla tolkningar avfärdar brevets avsändare som en självupptagen skitstövel. Alla hittar olika grunder till att han betett sig oärligt och är ett kräk. Efter att ha läst så många noggranna analyser börjar jag tycka mer illa om honom än vid första genomläsningen. Och även om jag skrattar åt många av analyserna, blir det mot slutet för mycket. Eller nej, för när det blir för mycket så börjar jag skratta åt det typiska och absurda i att vrida och vända på vartenda ord, när det ändå inte finns något att göra åt faktum. Och även om jag tröttnar på ältandet blir jag inte så trött att jag får sympati för mannen.

Det faktum att det finns över hundra tolkningar samlade i det stora rummet gör det till ett rikt och varierat verk. Analyserna är vackert presenterade, i bokform, som tavlor eller bakom glas. (Även andra av hennes verk är fint presenterade: Berlin-monumenten som en inbunden bok, Pierre D. som en tidskrift med svartvita foton och text.) Och det finns upptryckta kopior av brevet, så att alla som vill kan ta med sig det hem och analysera det på bästa sätt själva! Konsten fortsätter utanför Louisianas väggar. Jag är mycket berörd och imponerad av Sophie Calles blick för intressanta situationer, hennes utforskningar och hur hon sammanställer och presenterar vad hon hittat. Hon är en upptäcktsresande i livet och människorna runt oss.

Länk till Louisianas sida om Sophie Calle

Körsbärsträdgården på Dramaten

Det fungerar utmärkt att flytta handlingen i Körsbärsträdgården till 1996, en annan tid när folk som varit besuttna började upptäcka att deras tillgångar inte räckte till att leva på stor fot längre och fick börja sälja. Det fungerar, men förutom några detaljer märks det inte så mycket i pjäsen. Av andra anledningar känns det ändå som att den är mycket omgjord och annorlunda mot originalet.

Familjen som håller på att förlora sin älskade körsbärsträdgård beter sig så ansvarslöst att jag inte för ett ögonblick känner sympati för dem. Gång på gång berättar Lopachin vad de måste göra, gång på gång viftar de bort honom och fortsätter med sina önskedrömmar och ytliga nöjen.

De flesta av birollerna har tyvärr reducerats till stereotypa figurer som i plötsliga humörsvängningar skriker till eller rusar över scenen, genom den alltför nakna scenografin. Men flera av huvudpersonerna spelas av goda skådespelare som med tyngd och nyanseringar får sina personer att lysa genom den röriga regin: Marie Richardson (fru Ranevskaja), den alltför sällan sedda Ellen Mattsson (Varja) och framför allt Magnus Roosman (Lopachin).
 

Foto: Sören Vilks

I Mats Eks regi bryter rollerna då och då ut i dans. De ryckiga Cullbergbalettrörelserna som jag tröttnade på redan för tjugo år sedan blir mjukare och mer mänsklig när den utförs av människor som inte är tränade dansare, och skådespelarna rör sig riktigt fint. Men det finns inte en enda dansscen som jag tycker tillför något till handlingen.

Scenerna när Lopachin och Trofimov (spelad av Andreas Rothlin Svensson) bryter sina åsikter mot varandra är bland det bästa i pjäsen. Magnus Roosman är verkligen stark och uttrycksfull, och ett nöje att se i varje scen. Ja, han är nästan för bra, även om jag absolut inte vill att han skall vara sämre. Men jag är förvånad över att Lopachin inte i högre grad ser ut och uppför sig som den nyrike uppåtsträvare han är. Det förtar en hel del av pjäsens styrka. Eller ger den ett nytt hopp, om man vill se det så.

Länk till Dramatens sida om Körsbärsträdgården

Warhol after Munch på Louisiana

Edvard Munch målade den berömda tavlan Skriet, som många känt igen sig i, och han målade den i fyra olika originalversioner. Han förde dessutom över Skriet till grafiskt tryck. Fastän motivet är direkt igenkännbart, så blir formen förändrad av att vara helt i svart och vitt, och av att Munch inte kunnat använda nyanser utan bara stora färgfält och konturer för att skapa bilden.

Den tekniken använde han även för att skapa de fascinerande kvinnoporträtten med namnen Brosch och Madonna. Grafiska blad av de tre nämnda bilderna och självporträttet visas i sparsamt belysta salar med svarta väggar på Louisiana. Inramningen gör dem till unika, värdefulla objekt som man betraktar andäktigt, fastän det på informationstavlorna intill står att Munch själv lät trycka upp dem i så många exemplar att han var nära att överfylla marknaden och sänka värdet på sina egna bilder.

Med det i tankarna är det inte ett så stort steg att se Andy Warhols hyperexponering av Munchs verk i salarna intill. Det går fortfarande att säga att Warhols val av motiv och utförande är mer cynisk än Munchs; verken gjordes på beställning av en samlare, i samma stil som Warhol använt i åratal, och med nästan hundra procent säkerhet om framgång. I de grälla färgerna har porträtten förlorat sin personlighet, och de övermålade konturerna ser (avsiktligt) slarviga ut. Efter så många The Factory-serier av repeterade motiv i neonfärger, och så här många decennier efteråt, har jag svårt att se det konstnärliga i Andy Warhols versioner av Edvard Munchs verk. I originalets Madonna kan man välja om man vill se hennes ögon som förnöjt slutna eller uppspärrade, men med Warhols påmålade konturer är de alltid vidöppna och galet stirrande. Louisiana uppmanar oss att se det ytliga i Munch och det djupa i Warhol. Det är en god tanke, men den räcker bara halvvägs för mig.

Länk till Louisianas sida om Warhol och Munch

Glitterscenen av Monika Fagerholm

I böckerna Diva och Den amerikanska flickan talade Monika Fagerholm med en alldeles egen röst, med ord som både precis beskrev sådant man sett men inte satt namn på, och som beskrev saker som bara kunde finnas i den världen hon beskrev. Det utlovades en fortsättning på den intrikata berättelsen om Den amerikanska flickan, berättelsen som innehåll mystik, minst ett mord, sorg, mer död och stark vänskap mellan flickor.

Ett av de magiska orden Fagerholm använde i Den amerikanska flickan var Vinterträdgården, ett av de vackraste orden jag vet. Ett annat var Glitterscenen, ett namn som satte ord på en hägrande framgång i en hägrande framtid, som man i lyckliga fall kunde känna av redan i sitt flickrum. Till de orden fogar nu författaren Träskdrottningen, Kapu kai, de förbjudna haven, The hacienda must be built, Dödens Ängel. Fantasieggande byggstenar från lekar som kan kännas viktigare än verkligheten. Men nu är det verkligheten som bryter in och ställer villkoren, och så många av flickorna och pojkarna stöts och törnas till av den.

Det händer ovanligt många sorgliga saker i trakten genom åren. Den amerikanska flickan, Eddie de Wire, drunknar i tjärnen, andra dör eller tar sina unga liv i dess närhet, och många är ensamma och olyckliga.

Ett nytt par av flickor inleder boken; Johanna, Lille, och Ulla Bäckström. Inledningskapitlet hinner visa en av de här märkligt populära ungdomarna och svartsjukan över att gå i hennes skugga. Det är riktigt intressant, men alldeles för snart rör sig historien bakåt i tiden, till kusinstugan, tvillinghuset, tvillingarna Rita och Solveig och hur de kände människorna och händelserna kring den amerikanska flickan. Så ett steg framåt igen, till småflickorna Maj-Gun Maalamaa och Suzette Packlén. De har sin egen vänskap och sina egna historiska händelser, men de rör sig ju fortfarande bland minnena och människorna som levat och lever i trakten.

Monika Fagerholms språk är uppblandat med de här uttrycken som representerar viktiga punkter både i det förflutna och i framtiden. De ekar fram i nästan varje händelse, och jag tycker om det till att börja med; dels för att minnen oftas finns med i allt man gör, dels för att jag tycker om stämningen som de skapar, nästan som trollformler. Men sedan börjar jag tycka att upprepningarna sker för ofta, och jag ser inte alltid meningen med speglingarna mellan nutid och dåtid. Jag önskar faktiskt att boken hade haft litet mindre av de ekande orden, som inte för handlingen framåt.

Och så saknar jag flickorna som bara fick några sidor i början av boken; Johanna och Ulla Bäckström, och allra mest Doris Flinkenberg och Sandra Wärn. Men mot slutet av boken kommer de tillbaka igen ur glömskan. Språket blir också snabbare och klarare, men utan att tappa sin drömmande stil. Sorgerna, morden och självmorden rullas upp och hamnar i berättelsen, och ändå hänger mysterierna kvar kring trakten. Man får under några ögonblick verkligen skymta hur Glitterscenen manifesterar sig, och det är skrämmande och vackert och spännande på samma gång. Som hägringar kommer Vinterträdgården och Glitterscenen alltid att finnas kvar.

Fler böcker av Monika Fagerholm:
Den amerikanska flickan
Lola uppochner

Ungdomlig konsert i Konserthuset

Alltid när jag lyssnar på Ravels Pavane för en död prinsessa (1910) hemma får jag tårar i ögonen där jag sitter framför stereon. Det beror kanske mest på att jag vill att den skall spelas på min begravning, och jag tänker på hur ledsna alla kommer att vara när jag är död... I alla fall, hur ung eller gammal den döda prinsessan är, är det slutet på ett liv. Jag vill höra en stillsam, avmätt sorgesång.

När den unge dirigenten Joshua Wellerstein leder Kungliga Filharmonikerna i Ravels Pavane saknar jag känslan av sorg. Alla stämmor låter rätt, men litet för prydligt, som om det vore uppspelning i en riktigt duktig ungdomsorkester.

Så tar pianisten Christian Ihle Hadland plats vid flygeln för Mozarts Pianokonsert nr 23 i A-dur KV 488 (1786). Än en gång låter inget fel, men ändå inte så sammanhållet. Det beror förstås på stycket, men inte bara på stycket, att det verkar som att orkestern och solisten bara turas om att spela, inte spelar tillsammans. Men Mozarts musik är ju alltid vacker och underhållande, så jag vill inte klaga för mycket!

Efter paus kommer dock verket som väger upp alla försiktigheter tidigare under kvällen: Brahms' Symfoni nr 4 i e-moll op 98 (1885). Det är ett starkt stycke, som skulle kunna bli segt och rörigt. Men nu har orkestern under dirigentens ledning en transparens i klangen som gör att musiken inte blir för tung, utan fylld av liv genom hela symfonin. Varje sats har också sitt distinkta temperament. Första satsen är kraftfull och majestätisk, den andra mjukare. Den tredje satsen är så lätt och dansant, utan att förlora sin tyngd! Och den fjärde är energisk och mäktig ända in i sluttonernas klimax. Mycket väl spelat och väl dirigerat av Wellerstein.

Arrow of God av Chinua Achebe

I de två första böckerna i African Trilogy visade Chinua Achebe att han hade en skarp blick för livet såväl i en traditionell afrikansk by som i en modern, växande stad. Övergången från den ena livsstilen till det andra nämns inte, och verkar ha gått smärtfritt. I den sista boken, Arrow of God, handlar det istället om en annan by där det moderna samhällets inbrytande orsakar stora omvälvningar som kanske kommer att skaka sönder de gamla traditionerna.

Några av kapitlen berättar ur de inflyttade brittiska administratörernas synvinkel. Man märker hur de missuppfattar viktiga händelser i byn. De två mycket olika sätten att tänka och leva hamnar hela tiden i otakt med varandra: de intrikata upprätthållna reglerna som genomsyrar nästan varje händelse i byn, och den effektiva men rigida lagarna och dekreten från kolonialmakten.

Även om de inflyttade engelsmännen bara har några få sidor på sig, hinner Achuebe även visa upp små intriger och avundsjuka i deras lilla grupp. De är bifigurer, men hinner få karaktärsdrag i egen rätt.

Det är många personer som dyker upp i kapitlen om byn. Jag måste erkänna att jag har svårt att hålla isär dem, eftersom de har (för mig) likartade namn och eftersom de oftast inte är i fokus tillräckligt länge för att jag skall hinna lära känna dem. Jag tror att det medvetet är upplagt så av Achebe, som ju tidigare visat att han kan skriva kristallklara berättelser. Alla människorna, deras möjligheter i livet och deras roller, är ganska hårt styrda av traditionerna och informella regler. Redan utan kolonialmaktens inblandning är det osäkert om de hade kunnat fortsätta leva vidare som tidigare.

En person som stiger fram ur myllret är Ezeulu, byns präst och representant för en av de starkaste gudarna, Ulu. Han är fast rotad och kunnig i vad andevärlden påbjuder av människorna, men han ser även klart att den påtvingade administrationen och den växande kyrkan har andra lagar, och inte kommer att följa de traditionella gudarnas påbud. Såväl medvetet som omedvetet förstår han att de är i en brytpunkt, men vad han själv måste göra i den här tiden är inte enkelt för honom att komma fram till. Han är lojal mot traditionerna och lojal mot sitt folk. Men han är också gammal, och vet att han på något sätt måste peka ut en riktning för sin by så att de inte går under i sammanstötningarna med den nya tiden. Det är först mot slutet av boken jag förstår vidden av hans inre funderingar. Fram tills dess tyckte jag att Arrow of God var en rörig och litet sämre bok, men när jag insåg att den var ännu mer klarsynt än de två första i trilogin, blev jag djupt gripen.

Fler böcker av Chinua Achebe:
Things Fall Apart
No Longer at Ease

Line av Axel Jensen

Beat-kulturen som växte fram på 1950-talet lockade människor, särskilt unga människor, att göra sig fria från konventioner och leta nya insikter genom en vild, fri livsstil. Vågor av det nya livet har nått fram till Oslo, och ungdomarna vi möter dansar, dricker, slåss och spisar jazz (i sina rika föräldrars villor och båthus).

Jacob lämnade skolan som sjuttonåring, gav sig ut på sjön och har tillbringat två år i på havet och i främmande hamnar. Hade han varit tonåring idag hade han kunnat leva högt på sina berättelser från exotiska länder, men hans jämnåriga har så fullt upp med sina fester att de inte bryr sig om hans annorlunda erfarenheter. Jacob ser dem alla från ett avstånd. Jämfört med dem känner han sig både mer erfaren och underlägsen, men framför allt som någon som står utanför.

Men så möter han Line! Åh, en så stark kärlekshistoria de upplever, men också fumlande och förvirrad. Preventivmedel, brist på dem och en blyghet för att prata om dem orsakar missförstånd och svåra gräl. Fastän Line är den som står Jacob närmast, och fastän de pratar och är tillsammans hela sommaren, känner inte heller de två varandra, egentligen. Och Jacob har så många inre demoner han har försökt att tysta ned och glömma bort, men inget håller i längden. Åh, ungdomar! Åh, ensamma människor! Åh, människor som inte förstår sig själva, och inte kan nå varandra. På de livligaste festerna med den högsta musiken är det som allra lättast att känna sig som mest ensam och hopplös.

Sit Down Tragedy på Stockholms Stadsteater

På scenen står en butter Föreläsare (Helge Skoog) som skall berätta för oss om människans roll i världen vi lever i. Han förväntar sig inte de specialeffekter som teatern bjuder på, och vill helst tala från sitt manuskript och visa OH-bilder i en timme (och en kvart, meddelar sufflören Sofie Tallberg). Fast eftersom de inledande beskrivningarna av duktigt och hållbart djurliv är så tråkigt, är jag tacksam över ljud- och ljuseffekterna som hindrar mig från att somna till.

Så går Föreläsaren över till att ifrågasätta vår antropocentriska världsbild; att vi kallar något "glesbygd" för att där bor få människor, men ändå många djur. Att djur kallas "vilda" när det är vi (säger han) som skrämmer dem mer än något annat. Att vi kallar vårt boende för "inomhus" och djurens bon för "utomhus". Nu tycker jag inte alls att det är konstigt att människorasen i första hand mäter utifrån sig själv, och jag är själv glad att vara människa och bo i en ganska stor stad, så allt det här blir för mig mest en fånig övning i att märka ord.

Föreläsaren sveper även över de politiska partierna och deras program. Jag är glad att han påpekar att socialismen så ofta har sett naturen (och människor) som oändliga resurser att förbruka, vilket lett till skövlingar, naturkatastrofer och tragedier för såväl djurliv som människor. Men när han uppmanar liberalismen att förbjuda delar av frihandeln, för att det är onödigt att frakta "likadana" varor mellan olika länder, vill jag säga "Tycker du ja!" När jag växte upp på 70-talet indoktrinerades vi i hur illa det var att falla för reklam och köpa nytt i onödan. När jag tänker tillbaka på det ryser jag över hur tråkigt och fattigt det livet var - inte bara för att vi hade mindre pengar då, utan för att besserwissrar ville tuta i mig att min längtan efter fina klänningar var fel.

Foto: Petra Hellberg

Jag ser på Föreläsarens manchesterkavaj och undrar om den är godkänd av någon Anti-Konsumtionsbyrå. Jag undrar om hans manchesterkavaj betyder att jag får behålla den manchesterkavaj jag har hemma. Förresten, jag kan erkänna, jag har inte bara en. Skulle jag få behålla två? Eller skulle jag kunna få behålla alla fyra? För jag tycker om dem allihop, och använder dem lika ofta som mina sammetskavajer, som jag också tycker om och känner mig fin i.

Föreläsaren går ett varv över de människocentrerade religionerna, även över ateismen, och kommer sedan in på att jorden är överbefolkad. Tycker du ja! Jag är av en motsatt åsikt, tror att svält beror på korruption och felprioriteringar, och att en vidare utveckling av teknik kan ge möjlighet åt alla människor att leva gott. All form av befolkningsminskning förutom den fritt valda är mig motbjudande, och det Sufflören kommer in och utropar är också väl förenklat och skulle kunna dras till sin motsats.

Hela Föreläsarens text finns i programbladet. När jag skummade igenom den innan föreläsningen/föreställningen blev jag först så uppgiven att jag ville gå hem. Men jag tänkte att det skulle vara värt en timme och en kvart att få se texten gestaltad på scen. Helge Skoog är onekligen en bra skådespelare med god inlevelse, men Göran Palms skrivna blankvers skapar stopp i talet och hindrar det från att bli dynamiskt. (Utom just när Föreläsaren blir arg och glömmer blankversen!) Meningarna blir bara precis tillräckligt långa för att låta som förnumstiga truismer.

Upplägget med en anspråkslös talare omgiven av oönskade specialeffekter blir också bara en halmgubbe mot vilken Föreläsaren kan få verka som en enkel sanningssägare. De plötsliga blomsterregnen, ringande telefoner och gnabbet med Sufflören är banala skämt farligt nära farsnivå, liksom för övrigt alla belåtna formuleringar i texten.

Nej. Den här sortens naturförgudning och civilisationskritik biter inte på mig. Jag kommer att fortsätta att vara lycklig över att jag får jobba hela dagarna vid en dator med det jag gör bäst, handla bananer i en affär och gå hem från tunnelbanan till mitt stenhus, istället för att odla själv och hugga ved. Jag kommer aldrig att sluta vara tacksam för civilisationen och den tekniska utvecklingen, som har gett oss fjärrvärme, glasögon, stora städer, teatrar, vaccin och hjärtoperationer. Och jag är också lycklig över alla DVD-boxar jag äger, och ett femtiotal olika parfymer som Föreläsaren och Göran Palm kanske tycker luktar likadant, men som för mig är femtio olika upplevelser att välja mellan varje morgon. Hurra för människan! Hurra för civilisationen!

Länk till Stadsteaterns sida om Sit Down Tragedy

bob hund på Gröna Lund

"pnuy qoq" står det på den upp- och nedvända bannern som hänger i scenens bakgrund. Så dansar bandet in och börjar spela Tinnitus i hjärtat, följt av Düsseldorf. De är stiligt klädda i vit skjorta, och kavaj, slips, väst eller tropikhjälm. Thomas Öberg är jättefin i långa svarta handskar och ett långt pärlhalsband, som fastnar i mikrofonstativet efter hand. Då ställer han två medhörningslådor på högkant på varandra och klättrar upp och sjunger. Han kallar Stockholm för ett Shutter Island för hipsters, och alla taniga ungdomar i skojiga kläder och frisyrer ler och röker litet till.

På skivan som kom förra året lät bandet inte lika skramligt som förr, utan litet mer skirt, men ändå sig lika. På scen blir alla musik skramlig på ett annat sätt, precis som det skall vara. I titelspåret Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk får den mjuka melodin växa ut i tjutande gitarrer och tillbaka igen. Sedan kommer en lektion i demokrati som mynnar ut i Ska du hänga med? Nä! och Hörlurar. Den fantasieggande Grönt ljus låter fin, och scenbelysningen hjälper till och ger grönt ljus till alla.

Nu är det väl revolution på gång? Ja, fast sedan får vi rösta vilken låt vi vill höra! Vi får välja mellan Allt på ett kort och Istället för musik: förvirring, och när vi väljer den senare får vi några svordomar och en bra, energisk låt. Ja, energin skvätter hela spelningen igenom! Rundgångs- och gitarronanin och leken med Den Vita Konen hör inte till mitt favoritparti, men när bandet rusar ut första gången applåderar jag ändå tills de kommer tillbaka och spelar Tralala lilla molntuss, som låter fin och Ett fall & en lösning, som låter litet tråkigare och dovare.

Vi applåderar mer och bandet kommer tillbaka igen, och spelar Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem; men det gör jag, tror jag. Yay! Och det blir ett extranummer till, Jag rear ut min själ. Sedan ställer bandet in sina instrument på skumma ljud och går ut. Det var en bra spelning, med många av bob hunds bästa låtar, lagom med oväsen och jättemycket humor och energi. Tack för det!

Ryskt och Roland Pöntinen i Konserthuset

På en solig sommarkväll samlades orkester, solist och publik för säsongens första konsert. Den brittiske dirigenten Alexander Shelley ledde Kungliga Filharmonikerna i den här sommarkonserten. De inledde med en explosion, den häftiga inledningen till Don Juan op 20 (1888) av Richard Strauss. Orkestern spelade livligt men samlat, och dynamiken mellan häftigare och stillsammare partier i det här intressanta stycket blev fina.

Därefter kom Roland Pöntinen in för att spela Rapsodi över ett tema av Paganini op 43 (1934) av Sergej Rachmaninov. Jag har lyssnat mycket på stycket förut, men det var först när jag nu såg det spelas framför mina ögon som jag märkte hur fragment av melodin hoppar mellan sektioner och stämmor, och hur solist och orkester stöttar varandra. Rachmaninov har verkligen använt temat väl; plockat ut intressanta melodier och klanger och skapat variationer som aldrig blir tråkiga.

Som tack för de många applåderna spelade Pöntinen ett stycke som han räknar som sommarmusik, Ravels Pavane för en död prinsessa. Pianoarrangemanget tar fram det viktigaste ur musiken, och Roland Pöntinen kunde själv lägga eftertryck på vissa ställen. Han spelade drömskt och vackert, och jag ser fram emot att höra stycket igen med hela orkestern nästa vecka!

När jag pluggade lyssnade jag ofta på Tjajkovskijs Symfoni nr 3 c-moll "Den lillryska" op 17 (1879). Jag kan inte påstå att akustiken i mitt lilla studentrum var särskilt bra, men jag tycker om att symfonin här lät tyngre och dovare än vad jag var van vid. Orkestern lät ändå hela tiden klar och ren. Andra satsen, Andantino marziale, spelades så lätt och roligt att jag log tillsammans med förstaviolinisterna! Däremot lyckades jag fortfarande inte få någon ordning på Scherzot, där jag tycker att melodierna kommer huller om buller, men jag gillar det ändå. Pampigt och energiskt slutade symfonin med sin fjärde och sista sats. Andrew Shelley ledde orkestern till en fin klang, om än litet återhållen. Det var en bra konsert!

Life During Wartime

För drygt tio år sedan kom Todd Solondz' film Happiness, om tre väldigt olika systrar och deras dysfunktionella familjeförhållanden. Det är så många av scenerna från filmen som etsat sig in i mitt minne, och jag var glad att Solondz gjort en film om de tre systrarna tio år senare.

Life During Wartime öppnar med en scen som är en direkt spegling av öppningsscenen i Happiness, och hela filmen innehåller många direkta uppföljningar av allt som hänt. Eftersom alla roller spelas av andra skådespelare än i första filmen känns det förvirrande till en början. Efter några scener har jag vant mig, men får ändå en känsla då och då av att skådespelarna spelar de förra skådespelarna. Det är kanske bra. Det är ofta knappt människor vi ser, det är typer, och det är nog en del av meningen med filmen.

Systrarna har skruvat in sig ännu djupare i sina karaktärer. Lilla, bräckliga Joy (Shirley Henderson) med sitt stora hjärta, familjens hackkyckling som bara vill göra gott i den här svåra världen - hur kan det alltid gå så illa för henne och dem hon älskar? Mellansystern Trish (Allison Janney), den perfekta husmodern, är så svårt självupptagen att hon glömmer att se sina barn som barn. Äldsta systern Helen (Ally Sheedy), den framgångsrika författaren med alla taggar resta, är så snabb att kasta anklagelser på andra för att ingen skall hinna göra det mot henne först.

Ljuset och färgerna i fotot gör att flera av människorna ser ut som målade gipsmasker, till och med så attraktiva kvinnor som Allison Janney och Charlotte Rampling. Trish' två yngsta barn är så näpna och storögda att de ser overkliga ut. Den ende som inte ser ut att ha stelnat i en roll är pedofilpappan Bill (Ciarán Hinds), även om man inte för ett ögonblick får glömma att han är en skurk. Trots sina skumma och tvångsmässiga manér visar han en skymt av mänsklighet i sina drömmar och försök att nå fram till något.

Plötsligt tar filmen slut, litet snabbare än jag hade önskat. Jag kan inte påstå att Todd Solondz har sympati för sina rollfigurer, som så ofta säger helt fel saker fastän de tror de säger rätt, och förstör för varandra till och med när de vill väl. Men några av de djupt pinsamma och smärtsamma scenerna kunde varit hämtade direkt ur livet, ur någons jobbiga men (mestadels) ofrånkomliga liv, och det är sympatiskt hur Solondz ser dem och låter oss se dem.

Stjärneborg av Alexandra Coelho Ahndoril

Uranienborg var byggnaden Tycho Brahe uppförde på Ven 1576, som bostad och utgångspunkt för astronomiska observationer. Stjärneborg var det underjordiska observatorium han började bygga för ännu säkrare observationer.

Boken Stjärneborg börjar med brottstycken av händelser och tankar; ögonblicksbilder av Tycho/Tyge, hans livsledsagerska Kirsten, bönderna på Ven som tycker illa om Brahe och det han håller på med. Känslorna och bilderna är ofullständigt beskrivna, och de skapar ingen påtaglig stämning. Det dröjer innan jag börjar se sammanhang i historien.

Det är mycket misstro och onda känslor mellan adel, präster och bönder på Ven. Kirsten är mor till Tycho Brahes barn, men de är inte vigda, och såväl bönderna som hennes egen far ser ned på henne för det. Hennes känsla av utsatthet är ett genomgående tema i berättelsen. Däremot märks alldeles för litet av Tycho Brahes vetenskapliga kall och utforskningar, och alla andra blir bara suddiga bifigurer.

Det längsta stycket i boken berättar om Tycho Brahes barn, inför och under ett besök de får göra i faderns observatorium. Äldsta dottern, klokast och ivrigast att få hjälpa sin far, blir åsidosatt för lillebror, bara för att hon är flicka. Det är förstås allvarligt, men berättelsen känns inklistrad på ett ställe den inte passar, eftersom den är så annorlunda mot resten av boken.

Jag hade tidigare läst om de tre böcker Coelho Ahndoril skrivit, Stjärneborg, Birgitta och Katarina, och nu senast Mäster, som skildringar av människor som har stora idéer, leder mänskligheten vidare men glömmer sina närmaste. Det lät mycket intressant, men när jag nu har läst Stjärneborg är jag besviken. Den är tunn och inte särskilt välskriven, och ger mig varken en känsla för Brahes visioner eller för dåtidens omständigheter. Boken innehåller flera ansatser men ingen hel berättelse. Bildspråket är heller inte tillräckligt utvecklat för att kunna skapa ett bestående intryck. Bara en doft av urin som står kring människorna var de än går.

Uppdaterat: Mer nyanserat än jag och med personliga minnen från Stjärneborg skriver Vixxtoria här.

Tingsek på Gröna Lund

Den ypperligt begåvade Magnus Tingsek gör låtar med ett sound som om de vore organiskt framvuxna från en annan, funkigare dimension. Även med ett kompetent kompband är det svårt att få fram alla detaljer när man spelar live. På Gröna Lunds lilla scen låter musiken skramligare än på platta. Det är ju bra låtar i grunden, det hörs i vilket arrangemang som helst, men det är litet synd på så bra klanger när ljudbilden blir obalanserad.

En bit in i spelningen har ljudet svängt in sig, särskilt i de mest funkiga låtarna. Good vs Bad låter riktigt bra, förstås. Till Six Years kommer Sarah Dawn Finer upp på scenen. Tyvärr hör jag inte vad den andra gästsångerskan hette, men hon hade också en stark, fin röst. Precis som Tingsek själv! Han är så otroligt musikalisk i varje detalj: låtarna han skriver, arrangemang och sång, och allt kommer samman i ett tight, lätt psykedeliskt puttrande.

Han sparar det bästa till sist. Som första extranummer kommer You Amaze Me, och så vrids temperaturen upp till klimax i World Of Its Own. Vilken bra spelning! Tack!

Leonard Cohen i Globen 2010

När man har skrivit så många och så bra sånger under sin långa karriär, är det en välgärning att spela så många som möjligt under en lång konsert. Den leende gentlemannen Leonard Cohen är uthålligare än de flesta, och med en paus i mitten spelar han för oss i över tre timmar.

Han dansar in på scenen till Dance Me to the End of Love. Därpå följer den hårda The Future, som han sjunger med en ännu mer skrovlig och befallande röst, som lättar upp i vackra Ain't No Cure for Love och underbara Bird on the Wire. Men det är ett allvarligt första set, trots de sånger som emellanåt lättar upp stämningen. Everybody Knows har ju en deprimerande ton som jag inte helt kan skaka av mig under den vackrare In my Secret Life.

Det känns som nyss som han var här och spelade sist, eftersom jag minns den konserten så väl. Laguppställningen är densamma, de orientaliska mattorna som gör scenen till ett hem vi bjuds in i, och även de första sju låtarna är samma som på den förra konserten i Globen. Ja, varför ändra när känslan är så rätt? I början av konserten säger Mr. Cohan att det kan dröja innan han kommer tillbaka hit i norr igen, så han lovar att han skall ge oss allt ikväll. Jag tar tillvara på varje minut av konserten.

Den blodröda belysningen, som grånar till silver och svart, gör bandet till svarta skuggor mot draperierna under Javier Mas' vackra intro till Who By Fire. Det är en av mina favoriter, och jag tycker om arrangemanget där vi får höra solo från bas såväl som hammondorgel, medan Leonard Cohen själv har hängt på sig en gitarr. Med ljuset växlande från gult till rött som en eldsvåda spelas The Darkness och Born in Chains.

Det är fint att få höra Chelsea Hotel No2 i år! Men jag undrar om man inte hade kunnat spela den, och även några andra av sångerna, litet snabbare. Musikens långsamhet är säkerligen vald med flit, men en del låtar kan kännas för släpiga ibland. På tidigare skivor har en del musik låtit stompig på ett gulligt, naivt sätt för att den haft en snabbare takt, och det saknar jag faktiskt litet grand.

Efter Waiting for a Miracle följer underbara Anthem, och så en välförtjänt paus. Leonard Cohen sjunger framåtböjd, ofta stående på knä, koncentrerad och inåtvänd men helt och hållet närvarande och i samspel med publiken. Det märks att han fått in vanan på den här (och förra) turnén, för han leker med rytmen när han sjunger och skjuter in några passande ord här och där. Han menar verkligen varje ord.

Efter paus ställer sig Mr. Cohen bakom ett keyboard och startar en drömsk Tower of Song, och publiken jublar över keyboardsolot så att han skrattar och tackar oss. Så väljer han gitarr för Suzanne, och sedan kommer ännu en sång vi inte fick höra 2007, fantastiska Sisters of Mercy, som han sjunger så innerligt att jag känner hans välvilja i hjärtat.

Gypsy Wife är också en fin sång från förr, och en klockren The Partisan väcker långa och tacksamma applåder. I Boogie Street är det Sharon Robinson som låter sin vackra röst fylla ut den fullsatta Globen. Och så kommer ännu en sång med gudomlig inspiration, Hallelujah. Den börjar litet trevande, för Leonard Cohen sjunger så stillsamt, men snart hör jag hur fint hans röst blandar sig med änglakören från hans sångerskor, och sången blir till en innerlig bön.

I'm Your Man är ett förunderlig sammansmältning av text och melodi; den långsamma men lyriska uppräkningen i verserna som går över i ett rop av kättja och tillbedjan i sticket. Den låter riktigt bra nu också. Så berättar Leonard Cohen att Take this Waltz är skriven för Federico Garcia Lorca, men ikväll tillägnar han den sin gamle hädangångne vän Göran Tunström. Det var fint sagt. Och så valsar han ut, med hela sin orkester.

Men vi applåderar och vill inte släppa honom! De kommer in igen och spelar So long, Marianne, och First We Take Manhattan, som får stora delar av publiken att ivrigt klappa i otakt varje gång refrängen sjungs. Mr. Cohen dansar ut och in igen några gånger till våra enträgna applåder - vi vill inte missa ett enda extranummer!

Med en svart gitarr över axlarna spelar han Famous Blue Raincoat, en av alla vemodiga och fina historier han har hittat så talande melodier till. Inledningen till If It Be Your Will reciterar han, och låter sedan körsystrarna Webb sjunga den till harpa och gitarr. Ett snabbare tempo igen i Closing Time, men nej, vi vill inte gå hem! Vi skrattar när Leonard Cohen sjunger I Tried Before To Leave You, och till slut är vi mätta på hans briljanta musik, får en välsignelse och kan gå hem i sommarnatten.

Änkeman Jarl på Stadsteatern

Det är inte bara kärlek och omtanke det handlar om, när man gifter sig eller tar hand om sin gamle far. Ett eget hus och pengar att leva av är något att vara glad över i trettiotalets Sverige. Andreas Jarl (Ingvar Hirdvall) saknar sin Kristina, som gick bort för ett år sedan. Han klarar sig ganska bra själv i huset, men döttrarna ser ju var lorten börjar samla sig, och vill flytta in och hjälpa honom mot en liten lön.

Men det är ju inte bara faderskärlek i kvinnornas erbjudanden. Det finns baktankar där, om att få ärva huset efter honom. Ja, är det så konstigt? Andreas slår ifrån sig så ilsket som om han aldrig tänkt att dö, när han kunnat fundera på vad han skulle kunna göra för sina döttrar, som ändå helt klart älskar och bryr sig om honom.

Baktankar finns det också när Andreas besöker den stiliga grannfrun Gustava (Marika Lindström). Kan man kanske spara litet pengar på att bara värma ett hus, inte två; laga mat och tvätta för två personer samtidigt? Ja... det är ju inget dumt förslag! Det skulle betyda ett äktenskap och säkerligen kärlek därtill.

Foto: Petra Hellberg

Men. Huset, trädgården, hushållskassan, vem som skall ta hand om vem, och hur mycket det är värt - det visar sig att det var lika viktigt att prata igenom 1936 som 2010. Kärleken kan inte jämna ut alla skrynklor som uppstår när två personer inte är ense om vem som är skyldig vad därhemma. Och jag blir glad av att höra att alla "fruntimmer" i pjäsen faktiskt inte tänker städa, tvätta och laga mat utan ersättning för en tjurig liten gubbe!

Historien är förstås ingen fars, även om schackrandet och planerandet ibland är på gränsen att räknas dit. Ibland går dialogen och skådespeleriet för glättigt, och då är det farligt nära. Allra bäst är det när de två gubbarna småpratar och gnabbas - Andreas och skomakaren Mandus (Åke Lundqvist). Stockholm Stadsteater kan vara glada att de har två så bra skådespelare som Hirdvall och Lundqvist, och jag hoppas att jag får se dem ihop på scenen många gånger till!

Länk till Stadsteaterns sida om Änkeman Jarl

The Cult på Gröna Lund

Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag slamrig gitarrock. Den musik som The Cult spelar är egentligen melodisk, men på Gröna Lunds stora scen blir det en mastodontupplevelse av ringande gitarrer. Jag kan inte höra texten till låtarna, förutom Rain, Sweet Soul Sister, Spiritwalker och några andra refränger. Men många runt omkring mig sjunger med i varje låt, och jag rycks med precis som alla andra.

The Cult går ut på max och ökar ändå trycket hela tiden! De två nya låtarna har ett futuristiskt gitarrsound och låter bra, men det är de gamla hitsen som får publiken att koka. Extranumren inleds med She Sells Sanctuary, och fastän konserten bara är på en dryg timme känns den som en fullängdare.

Inga instrument slås sönder! Förutom några tamburiner. Sångaren Ian Astbury kastar ut uppåt tio tamburiner till publiken, fem av dem till en liten söt flicka på pappas axlar. När konserten är slut kastar basisten ut alla sina plektrum, och trummisen delar med sig av sina trumstockar. Schysst!

Sommarkonserter i Stockholms Konserthus

I augusti kommer Kungliga Filharmonikerna tillbaka från sommarlovet, stämmer sina instrument och spelar vacker musik för oss nästan gratis!

Torsdag den 12 augusti är den begåvade pianisten Roland Pöntinen gäst. Han spelar Rachmaninovs fascinerande Rapsodi över ett tema av Paganini. Dessutom spelar man Don Juan av Richard Strauss och Tjajkovskijs andra symfoni.
Läs mer

Söndag den 15 augusti är det dags för sommarkonserten på Gärdet, med Pia Johansson och klarinettisten Martin Fröst som gäster och många kända och älskade verk på repertoaren. Vi hoppas på fint väder!
Läs mer

Onsdag den 18 augusti, tillbaka i Konserthusets stora sal, spelas Brahms fjärde symfoni, Mozarts fina 23:e pianokonsert, och Ravels gripande Pavane för en död prinsessa.
Läs mer

Förutom konserten på Gärdet, som förstås är gratis, kostar biljetterna bara 150 kr. Hur ljuv och solig sommarkvällen än är, kan den bara bli bättre av en klassisk konsert i det blå huset vid Hötorget.

En tid for alt av Karl Ove Knausgård

Det finns berättelser och filmer om änglar som betraktar människorna, och som trots all sorg och olycka i världen ser något i oss som gör att de vill bli delar av mänskligheten. Hur kan de vilja det, de överjordiska, visa, starka varelser som får vara nära Gud? Det har tyckts mig som en grov överskattning från förvirrade människors sida.

Fastän jag är varmt troende har jag inte intresserat mig så mycket för änglarnas väsen, och inte fäst så stor vikt vid berättelserna om dem i Bibeln. Men det har ju alltid funnits noggranna uttolkare av Bibelns ord, och speciellt under 1500- och 1600-talen. Karl Ove Knausgård har läst den grundliga boken som Antinous Bellori skrev om änglarna, där han försökte fastställa deras väsen genom vad han kunde läsa i Bibeln och av senare dokumenterade möten med änglar.

Boken innehåller flera partier med genomgångar av Belloris (fiktiva) undersökningar liksom andra vetenskapliga försök till klassificeringar. Jag lär mig mycket konkret av dem, när jag dessutom verifierar mot Bibeln på mitt nattduksbord, men de här partierna är ändå ganska tråkiga. Fastän jag tror att de behövs för att "grunda" det ovanliga temat, önskar jag att de flutit lättare.

Till största delen består dock boken av berättelser ur Bibeln som Knausgård berättar som om han varit där. Och de är så bra att jag tappar andan! Det är berättelser där änglar figurerar, men aldrig så att man förstår dem, de förblir ändå ogripbara fastän de finns i samma värld som de som berättar.

Och vilken värld är det? Det är vår värld, fast ändå inte. När vi i detalj får följa bröderna Kain och Abel, deras uppväxt, rivalitet och syskonkärlek, så utspelar sig allt i ett landskap som liknar vårt nordiska. Fjäll, ängar, bäckar, skog och en snö och is på vinterhalvåret. Det odefinierade "här" kommer ännu närmare av att det känns som en by på artonhundratalet. Kain använder en sax hemifrån - tänk dig alltså att Adam och Eva har en sax i sitt hus!

I samma landskap några hundra år senare lever människorna innan Guds syndaflod sköljer bort all styggelse från jorden. Vi får läsa om Noak som barn och när han börjar bygga arken, men framför allt får vi följa hans syster Anna under hela hennes liv. Hur slutade det livet? I en flod och ett regn som inte upphör. Det stigande vattnet tar dagar och veckor att nå folket, som hela tiden flyttar sig högre upp på bergen. Beskrivningarna av hur bostadshus och skogar läggs under vatten är skrämmande, och blir ännu mer kuslig när jag tänker på hotet från de stora vattenmassorna. Och till sist finns det inget högre ställe att fly till, och vattnet stiger ovanför den högsta bergstoppen. Det griper mig så hårt att jag måste gråta länge.

Jag tycker att boken förlorar på de sista femtio sidorna, där Knausgård skriver in sitt alter ego i berättelsen. Ja, egentligen var de femtio sidorna innan också svagare, men hade ändå anknytning till handlingen. Men när Knausgård skriver som bäst, är han glimrande. Med sitt lätta språk beskriver han både miljöer och personer som är helgjutna och fängslande.

Dessutom har jag sällan mött en författare som så verkligen brinner för det han skriver. Ingen kalkylerad distans till ämnet, nej, Knausgård tar Gamla Testamentets berättelser på allvar, utgår från att de beskriver sanningen, diskuterar hur det kan hänga ihop, och dyker sedan in med hull och hår i historiens människor. Jag vet inte hur Karl Ove Knausgårds egen tro ser ut, men utan att jag var beredd på det har han gjort min livslånga Gudstro mycket mer påtaglig. Jag har hittills inte intresserat mig för mystikerna i kyrkan, men de här konkreta berättelserna om människor och änglar har rört min själ och min världsbild.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3

Pride på Stadsteatern

Alexei Kaye Campbells pjäs växlar fram och tillbaka mellan 1960 och 2010, mellan två tidsåldrar med helt olika syn på homosexualitet. Huvudrollerna är desamma, men deras roller skiftar mellan decennierna: Philip (Johannes Bah Kuhnke), Oliver (Albin Flinkas) och Sylvia (Eva Rexed). På 60-talet är Sylvia gift med Philip, på 10-talet är hon Olivers bästa vän, men i alla scener är det mellan Philip och Oliver som det finns en stark attraktion - och kanske även den djupaste, äkta kärleken.

Foto: Petra Hellberg

Växlingen mellan 1960 och 2010 sker alltid snyggt. Jag tycker att historien som utspelas 1960 är viktigare och mer intressant, och att pratigheten i den senare historien gör pjäsen för lång. Alla skådespelare gör sina roller bra nästan hela tiden, men ibland, särskilt i nutid, låter inte dialogen äkta utan så rapp och välformulerad att den bara glider över det viktiga som ligger under ytan. Det är kanske ändå inte så ovanligt i våra dagar.

Foto: Petra Hellberg

De två männens kärlek slås sönder på olika sätt då och nu. I båda fallen är det en av dem som sitter fast i en stereotyp: den trogne maken eller den tvångsmässigt pippande bögen. Fokuset på kärlekshistorierna gör att de båda inte står fram som helgjutna personligheter. Däremot hinner kvinnan, Sylvie, som resonerar och förstår och inte vill förstöra, bli en komplett människa fastän hon egentligen står i periferin. Pjäsen är välskriven; både handlingen och personerna är intressanta och sammanhängande, och jag skulle gärna se fler pjäser av Alexei Kaye Campbell.

Länk till Stadsteaterns sida om Pride

No Longer at Ease av Chinua Achebe

Andra boken i Chinua Achebes The African Trilogy utspelar sig två generationer efter Things Fall Apart. Okonkwos åsidosatte son Nwoye konverterade till kristendom. Hela samhället har steg för steg följt efter; kristendomen är en vanlig och viktig del i livet, och domstolar av västerländskt snitt har ersatt byarnas traditionella lagar.

Boken är ingen sorgesång över sedvänjor som faller i glömska, förutom att både jag och några av personerna i boken kan sakna de sedelärande fabler som berättades i hyddorna förr om åren. Men tvärtom får vi en bild av att människorna är förväntansfulla i det nya samhället med de nya spelreglerna. I trakten Umuofia har man samlat ihop pengar för att skicka en av de sina på utbildning i England, så att han kan ta plats bland de statsanställda. De skickar Obi Okonkwo, Nwoyes son. Helst av allt önskar de sig att han skall plugga juridik, men han följer sitt hjärta och läser engelsk litteratur.

Att vara den förste i en familj som studerar är inte det lättaste. Att dessutom vara den förste i hela sin by, nu placerad i en växande stad som bubblar av energi men också konkurrens, är förstås stressande för Obi. Fastän han får ett fast jobb, med tillhörande bil och chaufför, och träffar en flicka han förälskar sig i, kan saker gå väldigt fel.

Än en gång berättar Achebe historien raskt, med ett klart språk som ändå förmedlar stämningar, miljöer och känslor. Lika klarsynt som han beskrev bylivet och sederna i Umuofia, skildrar han stadslivet och hur de unga byråkraterna vänjer sig vid det nya livet. Vi vet från början hur det skall sluta, och det är sorgligt, men aldrig ömkligt.

Jag är glad att jag köpte The African Trilogy i ett vackert band med blanka sidor och ett flätat guldband till bokmärke. Det är ett nöje att hålla och läsa boken, det ger den en klassikerstatus den förtjänar, och det gör att jag kan börja läsa den tredje boken riktigt snart.

Fler böcker av Chinua Achebe:
Things Fall Apart
Arrow of God

Mr. Nobody

Jag grubblar oftast inte så mycket på om jag säger och gör rätt saker, för det brukar ordna sig i slutändan. Utom när det gäller kärlek. Då kan jag tveka i veckor, rädd för att säga fel sak, eller grubbla i veckor efteråt på om jag det var något jag gjorde fel. Det är det visst många andra som också gör. Det kan kännas väldigt tungt.

Nemo Nobody var bara åtta år när han tvingades att välja mellan att bo hos sin mor eller hos sin far. Hur skall han kunna veta vilket alternativ som är bäst? Det är ett tungt beslut föräldrarna lägger på hans smala axlar. Båda leder till helt olika liv, men även efter det stora valet kommer ögonblick efter ögonblick då ett ord eller en handling startar en helt annan väg genom livet. Speciellt i tonåren, när sprittande hormoner kan leda en till impulsiva handlingar. Jag vill egentligen inte klaga, men det är litet väl mycket tonårskärlek i den här filmen. Men det har ju sin betydelse enligt ovan.

Det finns tre jämnåriga flickor som Nemo skulle kunna välja att sitt liv älska och leva med; Anna, Elise och Jeanne. Säg att han inte väljer, säg att han lever sitt liv med var och en av dem, gifter sig och får familj. Men minnen från den ena familjen smyger in i livet med den andra. I många av minnena dör Nemo. Är det ens ett enda av liven som är "riktigt"?

I februari 2092 ligger en åldrad Nemo i en sjukhussäng, betittad av miljoner, döende men pigg. Han berättar för sin psykolog och för en reporter med antik rullbandspelare om sina liv. Är det sant, det han säger? Har han levat sitt liv om och om igen utan att behöva välja bara ett? Blir det lättare att fatta sitt beslut när man vet exakt vad varje val kommer att leda till?

Tidvis när jag såg filmen blev jag orolig. Rätt eller fel ord kan verkligen avgöra hur livet vänder. Tänk om man bara har en chans till lyckan, och missade den? Tidvis blev jag istället ledsen. Inget av valen verkar leda till lycka, alla liv har en smak av sorg. Men till slut väljer jag att tro på The Big Crunch, ögonblicket när universum drar ihop sig, tiden går baklänges och allt kan börja från början igen med nya, bättre val.

Hermia såg den här komplexa filmen redan i april! Jag är inte helt förtrollad av den. Den är litet för rörig i början, och som sagt tröttnar jag på allt tonåringssex. Men det märks så tydligt att regissören, Jaco Van Dormael, haft en stark idé som han ville visa upp för oss andra, och det tycker jag om. Jag vill gärna få titta in i andra människors drömmar, och jag vill gärna att regissörer tar sats och gör så här fantasifulla filmer.

Generation X av Douglas Coupland

Det är den tiden på året då Jenny B tar ett steg närmare förgängligheten. Som tröst och bot mot känslan av människans eviga ensamhet och skröplighet brukar en bok av Douglas Coupland fungera. För att inte missa något av hans verk började jag nu från början, med en bok jag inte förstår hur den kunnat undgå mig: Generation X.

Redan 1991 fångade Coupland en känsla som bara växt sig större och nu blivit ett bakgrundsbrus i så gott som alla moderna kulturyttringar. Tre ungdomar - Dag, Claire och Andy - har insett att de inte kommer att lyckas med det som brukade vara viktigt i livet: bilda familj och hitta ett jobb som varar resten av livet och känna sig nöjd med det. Det beror på ekonomin, på att de inte vill samma som sina föräldrar, och på att de ser att föräldrarna inte lyckades och nu lever de alla i röran efter det. Och dessutom vet de tre att de att de inte är så unga längre. De har dragit sig undan till Palm Springs, lever på enkla tjänstejobb bland alla rika pensionärer och berättar historier för varandra.

Vad som gör Generation X så mycket bättre än de flesta andra efterföljare i bok och på film är hur huvudpersonerna beter sig.
1. De tycker inte synd om sig själva. Den underton av vemod och förlorade chanser som de alla känner av, svullnar inte upp i självömkan och gnäll.
2. De tror inte de är bättre än andra. Jo, det finns släktingar och andra i deras närhet som de ser på som om de vore utomjordingar, men inte med någon nedlåtenhet.
3. De tror inte att de är unika. De förstår att det de känner, känner hundratusentals andra i samma omständigheter som de själva. Det blir extra tydligt av ordlistan som löper i fotnötterna, med förklaringar på företeelser ur Generation X' vardagsliv. Här några exempel på vad vi alla kan känna av:

Occupational Slumming: Taking a job well beneath one's skill or educational level as a means of retreat from adult responsibilities and/or avoiding possible failure in one's true occupation.

Derision Preemption: A life-style tactic; the refusal to go out on any sort of emotional limb so as to avoid mockery from peers.

Japp, allt det här säger Coupland så mycket bättre än jag och alla epigoner i den ironiska generationen. På sida efter sida dyker hans smarta formuleringar upp, utan att han behöver peka ut dem och hålla fram dem som en sämre författare skulle göra med sådana guldklimpar. Jag tycker att Generation X är den minst sammanhållna och engagerande av alla Douglas Couplands böcker. Men den är fortfarande en av de viktigaste grundstenarna i världen vi lever i idag.

Fler böcker av Douglas Coupland: 
Shampoo Planet
Life After God
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
All Families are Psychotic 
Hey Nostradamus!
JPod
The Gum Thief