Level 42 på Chinateatern

I år firar Level 42 tjugofemårsjubiléet för hitskivan Running In The Family med att åka ut på turné. Hurra! Riktigt bra musiker kan visserligen bli slitna med åren, men inte nödvändigtvis sämre, för skickligheten och erfarenheten kommer alltid att ge dem en fast grund. Nu är bandet också väl samspelat efter en rad konserter i UK, och på spelningen i Stockholm kör de nästan exakt samma spellista, och de börjar med albumet Running In The Family från början till slut.

Första låten är Lessons In Love, och det är ju en superbra start! De välkända inledningsackorden upprepas några gånger under publikens jubel, och så smattrar Mark Kings drivande bas igång. Både hans och Mike Lindups röster låter bra - melodierna kräver inget enormt röstomfång utan har väl alltid legat inom deras bästa respektive register.

Efter låten berättar Mark King att de kommer att spela hela skivan, "precis som ni gjorde hemma när ni var så här stora" - han måttar med handen i midjehöjd - "och lade nålen på plattan" - han lyfter en osynlig pickup framför sig. Ja, Mark, det var precis så en tonårig Jenny B gjorde gång på gång hemma i flickrummet, även om jag var litet större än så! Och det blir en stor nostalgitripp att få höra musiken från LP:n jag lyssnade på så många gånger.

Children Say följs av härliga Running In The Family, och därefter som väntat den känsliga It's Over. King ursäktar att en ballad kommer så tidigt i konserten med att den ju faktiskt låg där, som sista låt på första sidan. Och sedan vänder man på skivan och blåser av nålen - "puff puff" - och det drivande kompet sätter igång igen med To Be With You Again, Two Solitudes och Fashion Fever. The Sleepwalkers introducerar King som "artsy and strange, really", men den låter riktigt bra på scen. För 25 år sedan fokuserade jag mer på hit-kvaliteterna, men kunde redan då uppskatta det energiska funk-soundet och låtarnas smarta uppbyggnad med synkoper och inskjutna sax-stick, som jag klappar och slappar i takt med nu precis som på 1980-talet.

Efter Freedom Someday, sista låten på skivan, byter Mark King ut basen med blå lampor längs halsen mot en akustisk gitarr, vilket även brorsan Nathan tar fram. Peter Ray Biggin lämnar trumsetet för ett par bongotrummor, och Mike Lindup plockar fram ett dragspel! Sean Freeman smyger runt utanför strålkastarna och spelar sax i låten All I Need, och han låter bra. Men ännu bättre låter de andra två akustiska låtarna, Out of Sight Out of Mind och fina Guaranteed från 1990. Med välkoordinerad rytmsektion och stämsång bevisar de att de är genuint kunniga musiker både i storm och i stillhet.

Och sedan bevisar de det igen, i funkens tecken! Från och med den instrumentala låten Heathrow, skriven av Wally Badarou 1982, lyfter sig konserten ännu ett snäpp. Spelglädjen och energin får varje låt att svänga, tightare men vildare än förut. The Sun Goes Down (Living It Up) och Starchild följs av fina Something About You, och till Hot Water har hela publiken rest sig ur sina bekväma sammetsstolar.

Det har inte ens gått två timmar, men det känns som en fullödig konsert och en helkvällsupplevelse. Men man kan inte låta Level 42 gå än! De kommer tillbaka, och nu visar Mark King vilken virtuos han är på sin bas med röda lampor längs halsen. I nästan en kvart låter han basen knattra fram toner i rasande tempo, leker fram rytmer och melodier, glider i några takter över Chics Good Times, och morphar in låten Love Games tillsammans med resten av bandet, och det är inte en överflödig sekund i det solot. Någon lyckans ost fick hans neonfärgade tumskydd efter konserten, men det lär vara slitet millimetertunt efter den bedriften. Mark King är en naturkraft, och tillsammans med hela Level 42 har han väckt funken i Stockholm.

The Summer Without Men av Siri Hustvedt

Mia är 55 år gammal när hennes make Boris lämnar henne för en kollega, en yngre fransyska. Chocken gör Mia galen, och hon tas in på sjukhus för behandling för en tid. När boken börjar har Mia tagit sig igenom sitt sammanbrott, och hon försöker fortsätta med sitt liv. Sommaren bjuder på byte av miljö och uppgifter, välbehövligt, och visar sig också bli en sommar full av kvinnor och nästan helt renons på män.

Mia, som är verksam som poet och har en viss framgång, men att vara en känd poet betyder inte att man är känd. Hennes sommarjobb blir att ge en sommarkurs i poesi för skolelever, i sin barndomsstad i Minnesota. Där bor hennes mor kvar, nu på ett ålderdomshem med sina närmaste väninnor i rummen intill. Skoleleverna visar sig vara enbart flickor, vilket inte förvånar Mia. Vart hon än vänder sig bara kvinnor, i alla åldrar. Jag skulle nog inte reflektera över det om inte Mia och de övriga gjorde det så ofta i boken: de äldre kvinnorna (omkring hundraårsstrecket) berättar historier om att ha fått stå tillbaka för makar, och i Mias tankar bubblar förstås flera bittra minnen av Boris och hans självupptagna egenheter.

Jag är inte förtjust i hur de här reflektionerna över män mynnar ut i halvvetenskapliga genomgångar av mäns fördomar mot kvinnors intelligens och fysik genom historien och i Mias historia. Säkert är de sanna, men dels kan (orkar) man inte verifiera dem medan man läser romanen, och dels påminner den sortens bittert frammuttrade anekdoter för mycket om klagovisorna man kan höra från genushatare och andra rättshaverister. Visst, visst kan jag förstå att Mia är bitter den här sommaren efter att Boris tagit en Paus med en yngre fransyska och vill klaga av sig, men de här utläggningarna får historien att halta. Fast visst är det roligt/sorgligt att höra kvinnoförtrycket motiveras på rakt motsatta sätt genom århundradena.

Det jag vill höra är ju mer om de unga flickorna i poesiklassen! Det utvecklas många handlingar parallellt, och kanske får olika läsare olika favorithistorier i boken. Jag blir mest intresserad av dynamiken mellan de sju flickorna, där sex av dem mobbar den sjunde. Hur skall Mia förhålla sig till dem alla när hon upptäcker det? Jag hade velat få läsa mer om den historien, men hela tiden kommer andra scener emellan.

Generellt får man inte så många detaljer i boken. Det gör att jag bara kan sätta mig in i Mias sorg och besvikelse över otroheten på ett intellektuellt plan, inte med hela mitt känsloregister. Jag har visserligen också blivit lurad av fega, lögnaktiga män, men jag har förstås inte blivit lämnad av en make man trott man kunnat lita på efter 30 års gemensamt liv. Med min distans ser jag också det som är gott i Mias liv, som andra kan vara avundsjuka på henne för: hon har en klok mor, en omhändertagande syster och en frisk dotter. I Mias närhet ser man människor som är fast i svårare situationer: Alice i poesigruppen, några av moderns väninnor och kvinnan i grannhuset. Men man kan förstås inte mäta en smärta mot en annan.

På det stora hela är jag inte så förtjust i Siri Hustvedts kyliga röst och hur hon låter så många historier segla förbi utan att ge sig in på djupet. Jag kan förstås inte döma ut henne efter bara en bok, så jag skall plocka upp någon annan och ge henne en ny chans. Jag tar gärna emot tips på vilka andra böcker jag borde läsa av Hustvedt, och jag vill också gärna höra från andra som uppskattar den här boken mer än jag! Jag vet ju att Siri Hustvedt har många trogna läsare, och jag tror inte att de har fel.

Skyfall

Hur länge är en agent användbar? 00:orna riskerar livet på varje uppdrag, och deras förväntade livslängd är inte hög. Även utan att ha blivit skjuten, torterad och jagad i åratal tar kroppen ut sin rätt när man blir äldre. Efter en tids frånvaro, några månaders lugnare liv, är det många i organisationen som tvivlar på att James Bond är i tillräckligt god form för att återinträda i tjänsten. Kanske är det den misstron som sporrar honom mest till att bevisa sin kraft igen? Vi åskådare vill förstås att Bond skall få grönt ljus och ge sig ut igen. Men samtidigt inställer sig frågan: klarar han av alla påfrestningar, fysiska och psykologiska, om han inte är i toppform?

Sedan Daniel Craig tog över rollen som James Bond känns filmerna som att de är på liv och död. Inte kommer väl Bond att dö i sin egen film, men allvaret och hotet är alltid påtagligt. Det understryks av att Daniel Craig ofta har ett drag av tillrättavisad skolpojke över sig. Man får ofta se ögonblick då han ställs inför en svår situation och blixtsnabbt måste fatta beslut om vad han skall göra. Hundratals liv står på spel om han väljer fel.

Javier Bardem är ett bra val för rollen som Raoul Silva, filmens huvudskurk. Han är galen på ett övertygande sätt, och även när han är skämtsam tvivlar man aldrig på att han är farlig. Pressad håller Bond kaxigt emot, men hur mycket av självsäkerheten är spelad? Tur nog får vi se några scener där Bond är genuint nöjd.

Skyfall är en visuellt imponerande film. Den rör sig genom exotiska platser och tillbaka till England. Shanghai och Macao framstår som spännande destinationer, lysande i natten: först high tech i Shanghai med neon och skyskrapor, sedan Macao med ljuslyktor och ett casino som påminner om tidigare Bondfilmer. Men som sagt, allvaret är större här. Hoten är påtagliga, och Bond känner dem in på kroppen. Även Silva är mer än en maktgalen psykopat - den personliga vendettan som driver honom gör att hans insats också är på liv och död.

När vi nu har fått se Bond trött och ur form, kan man fortsätta serien med Daniel Craig och samma stämning? Oj oj, titta på Craigs biceps så ser ni att en "otränad" 00:a ändå är starkare än de flesta. Alla agenter är inte menade för att jobba på fältet, men James Bond är det. Jag ser fram emot fler filmer med Daniel Craig på liv och död.

Filharmoniker i närbild och Mozart

Det som verkar enkelt är inte alltid lätt. Det gäller såväl högklassiga musiker, som övar i timmar för att kunna spela obehindrat på konsert, och det gäller för melodier som går att sjunga med i första gången man hör dem. Men ganska lätt måste det ändå ha varit för Mozart att komponera så många fina verk, som det än idag känns som en god dessert att få serverade. Några stråkar ur Kungliga Filharmonikerna hade valt att bjuda på en trio och en kvintett ur Mozarts produktion.

Är det något i luften just nu som gör att instrumenten stämmer ur lättare? Belcea-kvartetten dagen innan fick då och då stämma om även mellan satserna, och stråkarna på Mozart-konserten måste stämma om ännu oftare. Det tackar jag för - hellre det än missljud! Nu var det ändå så att det lilla formatet, tre musiker, gjorde att misstag hördes ganska tydligt. Men när allt stämde, lät Stråktrio i Ess-dur "Divertimento" (1788) lekande lätt, och det ganska långa stycket blev aldrig tråkigt.

Än bättre lät det i Stråkkvintett i C-dur (1787). Med fem instrument på scenen blev klangen rikare och enstaka falska toner drunknade nästan i harmonierna. Jag tyckte också att ensemblen var mer samspelt i kvintetten. Musiken kom till sin rätt på ett annat sätt än i trion. Allt som allt var det ett fint program att värma sig med i höstkylan.

Belcea-kvartetten spelar Beethoven, sista konserten

Under en dryg veckas tid har Belcea-kvartetten spelat alla Beethovens sexton stråkkvartetter: konsert nästan varje dag, oftast tre stråkkvartetter per gång. Jag har inte varit med på hela resan, bara på den första konserten och nu på den sista, som i stort sett var utsåld till sista plats.

Belcea-kvartetten inledde med ett stycke från Beethovens känslosamma mellanperiod, Stråkkvartett nr 7 F-dur op 59:1 (1806). De första två satserna inleds av cellisten som följs av de övriga instrumenten i pianissimon som nästan lät plågsamt tysta. Den tredje satsen Adagio molto e mesto lät mycket långsam och innerligt sorgsen under Belcea-kvartettens fingrar. Det går inte bara att glömma bort i en efterföljande sats i högre tempt, och så var heller inte fallet: den energiska avslutande satsen med namnet Théme Russe innehöll perioder av stillsam introspektion. Men också ett antal av Beethoven-typiska fejkade finaler: man tror att sista tonen närmar sig, men så tar musiken fart igen. Efter ett antal sådana låtsas-slut, flera pampiga och ett bortdöende i pianissimo, kom så den verkligan finalen i triumf.

Efter paus kom ett verk från Beethovens tidiga period, Stråkkvartett nr 4 c-moll op 18:4 (1799), mycket välstrukturerat men så konventionellt att det bitvis låter tråkigt. Men trösten kom strax efteråt i konsertens och även Beethovens sista stråkkvartett: Nr 16 F-dur op 135 (1826). Från första tonerna, rosaskimrande som en solnedgång, lät den som mer än en stråkkvartett. Med anspråksfulla strukturer och melodilekar liknade den ibland en begynnande symfoni. Belcea-kvartettens knivskarpa klang fick harmonierna att låta klart genom hela konserten.

Efter dånande applåder tackade violast Krzysztof Chorzelski publiken som varit med dem på den här resan, berättade att de var litet ledsna över att den var över och önskade att Beethoven skrivit ännu fler stråkkvartetter. Fastän de redan spelat den två gånger under veckan, kände de att de inte kunde låta bli att som extranummer spela Cavatina från Stråkkvartett Nr 13 i B-dur (1825) - precist och intensivt.

Beethoven komponerar. Tavla av Hermann Junker

Natascha Kampusch på Stadsteatern

Jag vet inte mer om Natascha Kampusch än det jag har läst i morgontidningarna och rubriker jag har sett på löpsedlarna för mindre seriösa tidningar. Jag har bara begränsad kännedom om vad som hände henne under de åtta år hon var kidnappad och inspärrad, och vad hon har gjort med sitt liv efteråt. Av det lilla jag har sett beundrar jag henne oerhört mycket för hennes hårda inställning som hjälpte henne att komma ut ur fångenskapen med (utåt sett) stark självkänsla, och jag tror att jag kan förstå hennes drivkraft och motståndskraft under åren.

Jag sade till mig själv att det var bra att jag inte kände till så många detaljer, så att jag inte började jämföra verkligheten med pjäsen Natascha Kampusch som Stadsteatern spelar, men istället satt jag ännu mer och undrade och tvivlade på vad som spelades upp. I en inledande scen är Natascha (Liv Mjönes) aggressiv gentemot psykiatern Margit (Kajsa Reingardt). Den okänslige professor Friedrich (Etienne Glaser) talar sedan om Natascha som bortskämd och vill förbjuda henne att gå tillbaka till sin källare. Antydningarna är intressanta: kanske blev Natascha bortskämd och fick vad hon önskade sig av sin fångvaktare, säkert var hon aggressiv efter befrielsen, och vem skulle inte förstå det.

Men mer nyanserad än så blir inte berättelsen. Professor Friedrich och psykiater Margit ställs ofta mot varandra i diskussioner om och över Natascha: han tror inte hon vet sitt eget bästa och vill vara sträng mot henne, som så många tyskspråkiga familjeöverhuvuden av den äldre generationen; hon är tillåtande och förstående och faktiskt litet dum i huvudet (och han är likaledes tomtig).

Ulrika Kärnborg har skrivit ett manus utan en enda sant klingande dialog. Man kan välja att göra scener realistiska, med naturligt talspråk och reaktioner, eller symboliska, som ett koncentrat av vad som har sagts och pågår. Men alla replikskiften låter styltiga, och ingen av skådespelarna kan göra något trovärdigt av ett så dåligt material, inte ens en så ypperlig skådespelerska som Marika Lindström som spelar modern, Birgitta. Den ende som klarar sig väl är Niklas Falk som fadern Ludwig, som uttrycker sin förtvivlan med äkta känsla.

De konspirationsteorier om moderns möjliga del i försvinnandet antyds och återkommer flera gånger. Det är bra att man låter modern vara en narcissist som på rutin kläcker ur sig elakheter hela tiden, utan att vare sig fastslå eller undanröja hennes eventuella skuld. Men Kärnborgs historia har varken den psykologiska insikt eller det berättartekniska handlaget för att göra utvecklingen intressant eller ens sammanhängande. Scener följer varandra utan någon röd tråd, och regin gör inget för att hjälpa till. Nej, tyvärr, det här var en riktigt dålig pjäs.

Länk till Stadsteaterns sida om Natascha Kampusch

Foto: Petra Hellberg

Hans Lannér på Galleri Magnus Karlsson

Hans Lannér målar motiv med vaga konturer och blekta färger. De skulle kunna avbilda svenska landskap med dämpade färgskalor eller afrikanska landskap, otydliga under starkt solljus. Utställningen heter Ingenstans/No place, så jag antar att åskådaren får välja var hen vill placera bilderna.

Kwames mamma (2012)

Jag brukar tycka om bilder som är mångtydiga och inbjuder betraktaren att fylla i med sina egna upplevelser. Men när jag ser Hans Lannérs verk tycker jag att de lämnar för mycket åt åskådaren och gör för litet själva. Föremålen är enkelt målade och människor saknas oftast i bilderna, trots att titlarna antyder att de skulle finnas där. Varken de avskalade tavlorna eller de kryptiska titlarna väcker mitt intresse. Men jag kan tänka mig att det finns andra människor som de talar direkt till, och ger en stor upplevelse.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Kattvakt (2012)

Zoo City av Lauren Beukes

Boken Zoo City utkom 2010 och utspelar sig i Johannesburg i nutid. Men det är en värld som skiljer sig från vår, inte bara för att jag är ovan vid drogerna och den cyniska behandlingen av människor i kretsarna hon rör sig, utan för inslaget av magi. Det är så att de människor som dödat någon annan får ett djur efter sig. Knapphändiga officiella rapporter insprängda i berättelsen gör klart att djuren dyker upp även om förövaren är isolerad mitt i ett fängelse, tillsammans med gummiliknande skuggor som tycks komma från helvetet, the Undertow.

Att plötsligt ha ett djur i hasorna är ett väldigt tydligt tecken på ens brott, och många människor skyr dem. I stadsdelen Zoo City bor kriminella och hemlösa, och förstås de flesta som har blivit "animalled". Djuren kan vara allt från fjärilar till rovdjur, och tycks samarbeta med sina människor. Även om det initialt är en chock att vara sammanknuten med ett djur, inser den drabbade människan snart att djuret är det enda som står emellan hen och the Undertow. Jag skall inte rabbla upp alla detaljer om hur människa och djur hänger ihop, men jag uppskattar att Beukes tänkt igenom det och berättar det, utportionerat genom boken.

Bokens berättare är Zinzi December, som hade en god uppväxt men förstörde allt för sig genom sitt drogmissbruk. Beukes låter henne ha tillräckligt mycket självinsikt för att reflektera över det utan för mycket självömkan eller förebråelser, och i ljuset av hur hennes nya liv i Zoo City ter sig. Zinzie är varken någon kallblodig överlevare eller missförstådd hjältinna med inre godhet, utan en kvinna med några bra och några dåliga relationer i sitt liv, i såväl kärleksaffärer som business.


När man blir knuten till ett djur får man en övernaturlig förmåga av något slag. I Zinzis fall är det förmågan att se om någon har förlorat något: hon ser ett svart moln av saknade ting ovanför en person och ett band till föremålet. Av den anledningen blir hon indragen i sökandet efter Songweza, den ena halvan av tvillingparet som utgör det heta nya bandet iJusi. I klubb- och musikvärlden börjar man förstås flirta så smått med zoo-världen: dansöser med djur som dansar på klubbar och en hipp-hoppare med en stor vit orm.

Tar man bort alla djur och all magi ur berättelsen är det som blir kvar en deckare. Jag är ju inte så förtjust i kriminalhistorier, så av och till är jag litet uttråkad. Det är heller inte så svårt att tänka bort magin ur berättelsen, eftersom den oftast bara dyker upp när den behövs. Djuren gör heller inte så mycket väsen av sig förutom när det krävs av storyn. Det tycker jag i och för sig är bättre än om Beukes skulle beskriva det varje gång Zinzis sengångare måste äta eller tvätta sig. Även om Johannesburg inte avtecknas så tydligt, är det intressant med de bihistorier som tar upp Nigeriabrev och flyktingströmmar mellan olika afrikanska länder. Det är vad jag tycker bäst om med boken Zoo City.

För snart ett år sedan läste jag att Zoo City skall bli film. Jag tror att det kan bli en riktigt bra film, kanske till och med snäppet bättre än boken.

Fredrik Söderberg på Galleri Riis

Fredrik Söderbergs tavlor tycks uttrycka esoteriska upplevelser för betraktaren. Söderberg gör det genom att till exempel placera en mandala med symbolisk innebörd ovan en ordinär husfasad och ställa en dröm av ett färghav emot bilden. Men fasaden är dock inte ordinär, såtillvida att C.G. Jung har bott där. Så Söderbergs utsmyckningar visar upp det som finns innanför väggarna och det som inte syns med ögonen. I utställningen på Galleri Riis finns två sådana diptyker.

Das Haus der C.G Jüngs mit Luzifer der Morgenstern and Der Traum II (2012)

Söderberg skapar symmetriska, intrikata motiv i sina tavlor av geometriska mönster, mjuka färger, skuggningar och bladguld. De är harmoniska, men också tvådimensionella. De leder mig inte in i någon djupare förståelse eller eftertanke, kanske för att jag är obekant med mönstren och eventuella innebörder.

Jag tycker om att Söderberg skapar både de här avancerade mönstren, och tavlor av utflutna färgfält helt utan raka linjer eller konturer. Alla tavlor är dekorativa och vackra att se på, men om de var tänkta att förmedla något djupare budskap, så går det mig förbi.

Länk till Galleri Riis sida om Fredrik Söderberg

Mandala with Sun-disk (2012)

En intelligent diskussion om litteratur

Visst finns det kloka och engagerade bokläsare här i landet, se bara min länklista här till höger! Jag blir glad när jag hittar någon bloggare som kan formulera tankar om litteratur och annan kultur, och ibland uppstår intressanta diskussioner i kommentarsfältet.

Men vi som kommenterar och diskuterar är inte så många, och om jag kan gå efter mig själv så har vi inte alltid tid att skriva så långa, genomtänkta svar som vi skulle önska. Inte heller på de rikstäckande tidningarnas hemsidor, med tusentals läsare, finns någon upplyftande diskussion. Många kulturartiklar har inga kommentarer alls, förutom de som nämner feminism, invandrare eller Sverige. Då svämmar strax kommentarsfältet över av gnällande rättshaverister av alla kulörer. Så är åtminstone fallet på SvD:s webbsidor, och de enstaka gånger jag gått in på Aftonbladets sidor har det sett ännu värre ut.

För några månader sedan upptäckte jag dock en sida med intelligenta litteraturartiklar, och ett kommentarsfält där mestadels smarta människor bemödar sig om att skriva genomtänkt. Det jag talar om är The Guardians sida om böcker och författare.

Till att börja med är artiklarna välskrivna, vare sig de är bokrecensioner eller författarporträtt. Skribenterna är pålästa och skriver fylliga artiklar med vältalighet och wit. Ni har kanske redan sett de humoristiska recensionerna av aktuella böcker som skrivs av Jim Crace varje vecka. Nedräkningen inför tillkännagivandet av Nobelpriset, och diskussionen efteråt, var piggare och grundligare än alla motsvarande artiklar i svenska tidningar.

Men det som verkligen återställer min tro på mänskligheten är artiklarnas kommentarsfält. Inte bara överväger antalet kommentarer från människor som bryr sig om ämnet och vet vad de talar om, utan när någon troll-liknande kommentar ändå dyker upp blir den bemött logiskt och bestämt. Fast oftast är diskussionerna så nyanserade att jag kan se saker att hålla med om i båda sidornas argument.

Här finns en novell av Hilary Mantel, som just vann Bookerpriset för andra gången! Jag läser hennes Wolf Hall just nu och ser fram emot att fortsätta med årets vinnare, Bring Up The Bodies. Här är också en tre år gammal artikel där hon skriver om parfym!

Häromveckan bjöd The Guardian in sina läsare till att bli teaterrecensenter. Alla som vill uppmanas att recensera en uppsättning av Katt på hett plåttak. Som hjälp på vägen publicerade man några tips för hur man skriver teaterkritik. (Jag håller med om en hel del men har en del egna råd jag hade velat lägga till.) Vad det kommer att leda till ser jag fram emot att upptäcka.

Så när jag känner mig desillusionerad och behöver känna kontakten med kulturen, det eviga, det som är värt att diskutera och som finns kvar i århundraden, då knappar jag mig in på The Guardians litteratursida.

Belcea-kvartetten spelar Beethoven, första konserten

Storslagna satsningar går hem, har Konserthuset upptäckt. Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till Mahler-festivalen för några år sedan, och jag minns även när Belcea-kvartetten spelade alla stråkkvartetter av Béla Bartók. Nu är de begåvade musikerna tillbaka för att spela alla Beethovens stråkkvartetter under en vecka i oktober, och via ett av mina abonnemang får jag höra två av konserterna.

Kvartetten har valt att till varje konsert spela en vardera av Beethovens tidiga, mittre och senare kvartetter. De inleder hela serien med den allra första, Stråkkvartett F-dur op 18:1 (1799). Den är habil och trevlig med löpningar över skalorna och instrument som artigt följer varandra, men inte exceptionell i mina öron.

Så fortsätter Belcea-kvartetten med Stråkkvartett Ess-dur, "Harpkvartetten" (1809), och genast börjar jag ångra att jag inte skaffat biljetter till hela serien. Det inledande pizzicato-partiet mot en ömt ljudande bakgrundsklang skimrar rosenrött som en solnedgång, och verket i sin helhet visar sig kunna mana fram väl så starka känslor från fyra stråkar som från en hel symfoniorkester. Det är en romantisk dröm som låter mycket mer levande under Belcea-kvartettens fingrar än på inspelningen jag har hemma.

Efter paus är det dags för en sen kvartett, Stråkkvartett B-dur op 130 (1825). Efter de dramatiska känslostormarna i det förra stycket är nu kompositören säker på sig själv och sin musik, och kan tillåta sig både att vara mer återhållsam och att experimentera med antalet satser - sex stycken, alla av olika karaktär. Melodierna och klangerna är själva inte speciellt vågade, men erfarenhet och förtrogenhet med vad som är essentiellt gjorde att Beethoven kunde ge dem lätthet utan att låta dem bli lättviktiga. På samma sätt är Belcea-kvartetten så kunniga och säkra att musiken ljuder intensivt och kristallklart på samma gång.

Äta Sova Dö

Jag tycker om att se filmer från fabriker. Jag har jobbat i några olika fabriker själv, men alla har olika produktion och olika krav och lösningar på de olika momenten i montering och packning. Det är roligt att se och fundera på hur allt vi hittar i våra butiker tillverkas. Tyvärr var jag varken snabb eller noggrann, men jag tyckte ändå ganska mycket om att jobba vid löpande band.

Raša (Nermina Lukac) är snabb och duktig på att väga och packa salladsblad. Hon har jobbat i grönsaksfabriken i några år, och trivs med rutinerna och med sina kollegor. En yngre kille, Nicki, har blivit hennes bästa vän, och de cyklar ikapp hem från jobbet och ses för att, i princip, leka tillsammans.

Raša bor med sin pappa, som har värk i ryggen och benen. Han går till läkare regelbundet men vill inte berätta att han har skadat sig, så han blir inte sjukskriven. När han ändå åker till Norge igen för att jobba, lägger filmen den klumpiga repliken "man får inte bli girig" i läkarens mun. Girig är det nog ingen som är i byn där filmen utspelar sig. Alla verkar nöjda med den långsamma lunken, att träffa samma gubbar och tanter varje dag och skoj-tjafsa med dem.

Det hade nog kunnat fortsätta likadant hela livet ut för Raša, men så berättar fabriksägarna att de måste säga upp personal, och oron sprider sig. Fackrepresentanten Peter (Peter Fält) försöker lugna och berätta vad han vet, men till slut hör han till dem som ändå måste gå. Scenen där en ansvarig går runt och talar med de uppsagda en efter en är hjärtskärande i sin vardaglighet.

Så är de en liten grupp som hamnar på arbetsförmedlingen. Kursen i självkänsla som de hamnar på är styrd av goda intentioner men i stort sett meningslös. Eller kanske inte. Personerna får lyssna till varandra och diskutera och ilskna till.

Det finns ju en del andra jobb att söka, men de allra flesta kräver körkort. Raša är inget energiknippe men lugn och målmedveten, börjar gå runt och fråga efter jobb och ber sina vänner om körlektioner. Det kommer nog att ordna sig för henne och pappan på något sätt.

Jag vet fortfarande inte vad jag skall tycka om filmen. Å ena sidan är jag glad över att få se en film som visar människor i småstäder, dem man sällan annars ser. (Eller rättare sagt, alla de många som bor i småstäder eller har släktingar där ser ju det livet regelbundet.) Å andra sidan är de så väldigt olika mig att jag inte kan förstå dem. Som sagt har jag också jobbat på fabrik och bott i en liten stad, men i båda fallen var det bara tillfälligt, för jag var säker på att det inte var ett liv för mig. Jag ville ha mycket mer än så.

Så när lilla sura tanten Rosi (Ruzica Pichler) mot slutet av filmen säger att ett liv som bara är att äta, sova och dö inte är värt att ha, så tycker jag ju faktiskt att det är så som människorna i filmen redan lever. Och när Peter säger att det inte finns något för Raša att göra i Malmö, för där känner hon ingen, funderar jag på hur litet de vet och hur litet de vill veta om världen. De två, besvikna Rosi och Peter som försöker göra allt rätt men kommer en förmiddag och är full, dem hade jag velat se mer av. I övrigt är de flesta människor i filmen bara suddiga bifigurer till Raša och hennes pappa, och det är ganska synd. Att handlingen är ganska splittrad stör mig inte lika mycket som att birollerna blir så anonyma och bara funktioner till Rašas berättelse.

Det är ändå i slutscenen som jag börjar förstå vad som håller de här människorna kvar i sin by. Det är den nära gemenskapen, tryggheten i det kända, kärleken från vännerna. Om det är något jag tar med mig från filmen, är det den lilla skärvan av förståelse.

Sigrid Sandström på Galleri Olsson

Sigrid Sandströms tavlor är uppbyggda av stora geometriska (ojämna) figurer. Klara färgfält i gult och blått står mot fält av breda, ojämna penselstråk, men med rakt avskurna kanter så att man inte ser början och slutet på penseldraget. De fälten är så definitivt utlyfta ur sin urpsrungliga form att min fantasi snuddar vid tanken att de kommer från en annan dimension än vår. Den tanken förstärks när jag tittar på de fält som är vita tomrum i specifika formgivna format. De är som fantom-brickor av icke-närvaro som är utlagda ovanpå de färgade fälten.

En serie med mindre tavlor som hänger för sig själva i kontoret intill den större utställningssalen visar en variant på temat. Några tavlor i milda lugna nyanser av mestadels blått har som fokus varsitt fält av riktigt mörkt blått eller svart. De respektive fälten har oregelbundna former som verkar tala emot sitt innehåll. För där de vita fälten liknade en frånvaro av något, liknar de här mörka fälten hål in till ett oändligt djup. Allra bäst tycker jag om tavlan med ett mörkt fält format som ett böjt papper. Den djupa blå färgen känns sammetsmjuk och lockande, och jag får känslan av att jag skulle kunna falla in i öppningen och falla för alltid.

Länk till Galleri Olssons sida om Sigrid Sandström

Svavelvinter av Erik Granström

 Den kompakta boken innehåller femhundra tättskrivna sidor och en helt egen värld. Kartor på de första sidorna visar Trakorien och näraliggande länder, hav och öar. Namnen på platser och personer låter som en blandning av flera indoeuropeiska och fornnordiska språk. Redan i de första kapitlen slås några viktiga pelare i historien fast: en drake, och en riddare som dragit ut för att döda draken. Artefakter för religiösa riter, med direkt verkande övernaturliga krafter. En despotisk magiker med förmågan att sätta sig över och manipulera döden.

Därefter börjar berättelsen, med introduktioner av viktiga personer och detaljerade bekrivningar av staden och landet där de lever. Jag tycker verkligen om att uppleva myllret av människor på gatorna, och bit för bit få veta mer om landets seder och de former av magi och vetenskap man använder sig av. Världen är lik vår i vissa delar men skiljer sig stort i andra. Till exempel verkar den ha rika källor av svavel och kvicksilver, och underlig klingande malm. Därtill tycks det finnas många små religiösa sällskap, alla följande sin egna profetia och med något mått av magi och viktiga uppdrag som drivkraft.

Då och då är jag rädd att tappa bort mig i persongalleriet och de politiska intrigerna, men även om jag missat något där så är den övriga berättelsen tillräckligt engagerande och framåtdrivande. De personer man får följa tar olika vägar men sammanstrålar till viktiga uppgörelser mot berättelsens slut. Jag gillar hur några händelseförlopp startas av en slump, andra av mycket noggrann beräkning och åter andra av hårt spaningsarbete i hasorna på dem med hemliga planer.

Det händer hela tiden intressanta saker i boken, och gåtfulla episoder som får sin förklaring senare håller spänningen uppe. Fastän boken tog ganska lång tid att läsa tröttnade jag aldrig på den, och jag ser fram emot att läsa nästa del i Krönikan om den femte konfluxen.

Looper

Först lät storyn jättedum. Sextio år in i framtiden är det omöjligt att göra sig av med döda kroppar, så ett gangstersyndikat sänder sina ffer trettio år tillbaka i tiden, där någon väntar för att skjuta dem och göra sig av med kroppen. En Looper är killen som står och väntar med sitt muskedunder, skjuter människan som dyker upp på avtalat klockslag och som belöning får silvertackorna som är fästa på offrets kropp.

Men det fanns så mycket mer i historien, även efter att man fått veta att den unge loopern Joe (Joseph Gordon-Levitt) en dag hamnar öga mot öga med sig själv från trettio år in i framtiden (Bruce Willis). Att en looper skjuter "sig själv" är standard. När det händer är hans belöning inte silvertackor utan guldtackor, hans tjänst är över och han kan fira... i trettio år till. Den framtid som unge Joe lever i är ändå så hård att inte alla har mat och husrum eller överlever aggressiva trafikanter med vapen, så en frist på trettio år känns säkertoändlig för någon i tjugoårsåldern. Men det finns en ödslig underton hos dem som firar efter att ha exekverat sin egen dödsdom.

Min recension är fri från viktiga spoilers, men de diskussioner jag länkar till innehåller detaljerade spoilers som man inte bör läsa om man inte har sett filmen. Jag undvek alla recensioner för att maximera överraskningseffekten, och det är jag glad för.

Filmen är otäck utan att gotta sig överdrivet mycket i obehagliga detaljer. Den börjar med att visa hur lågt människor värderar varandras liv i slummen, och fortsätter med att visa unge Joe som mekaniskt skjuter alla som dyker upp på hans avrättningsplats. Gangstersyndikatet som avlönar honom har inget överseende med misstag, vilket blir plågsamt klart när hans bäste vän just begår ett misstag - vännen misslyckas med att "släcka sin loop", alltså skjuta sig själv. På så sätt får vi både några glimtar in i hur tidsresorna fungerar och precis hur grymma gangstrarna som kontrollerar det är.

Och så sker ett nytt avbrott i Joes rutiner. Nästa man som dyker upp på hans förberedda plastduk är han själv, en trettio år äldre Joe, och när han lyckas smita är båda Joe:arnas liv i fara.

Med tre timmars daglig makeup och noggrann instudering av Bruce Willis röst och rörelsemönster är Joseph Gordon-Levitt fascinerande att se på. Han är en skicklig skådespelare som lyckas att balansera på den knivsegg som filmen ger honom: att spela en härdad mördare i en hård värld utan att bli en väsande kliché. Filmen är en future noir, med starka män som begår grymma handlingar för att de måste överleva. Och alla dessa män behöver en kvinnas kärlek för att tämja det vilda, rensa ut det onda och få frid. Den här särartsfeministiska kvinnosynen finns i olika hög grad i många actionäventyr och pojkdrömmar, och regissören Rian Johnson har i en Q&A svarat att det är medvetet.

Att jag inte dömer ut den här är för att filmen inte reducerar kvinnor till enbart kärleksgivare, och för att den är så naivt romantisk och verkligen låter alla män längta efter den mjuka, tröstande famnen. Jag är tillräckligt kärleksfull själv för att känna sympati för det, så likhetsfeminist och ingenjör jag är.

Det beror inte bara på skådespelarna, utan även på handlingen, att den unge Joe verkar klokare än den äldre Joe. Vad skulle en trettio år äldre Jenny B kunna berätta för mig idag för att hjälpa mig? Den äldre Joe verkar faktiskt mer cynisk och självisk än den redan så härdade unge Joe. Därtill kommer några actionscener med olovligt klantiga skurkar och en osannolikt tuff John McClane - jag menar Joe - men de scenerna är ändå välkomna när de kommer. Yippiee ki-yay, motherfucker. På tal om välkomna avbrott så dyker även Garret Dillahunt upp i en viktig biroll, lysande som vanligt.

Hänger manusets version av tidsresor ihop, eller finns det logiska missar? På det vill jag svara både ja och nej. Medan jag såg filmen accepterade jag det som hände, och pusslade i mitt huvud samman tidslinjerna medelst litet fuzzy logic. Men efter att jag läste kommentarerna till denna artikel om tidslinjerna fick jag också några invändningar.

Som sagt, filmen är en pojkdröm: en hård man i en hård värld tvingas fatta hårda beslut, och i slutändan bara hoppas på en kvinnas räddande kärlek. Men det är välkända ingredienser i många lyckade historier, och i Looper berättas den sagan med en ny vinkling och många spännande detaljer från framtiden. Missa den inte!

Johanna Karlsson på Galleri Magnus Karlsson

Vid ingången till de innersta rummen på Galleri Magnus Karlsson sitter två stora tavlor av fågelkadaver, färglösa sånär som på klorna. Halvt förmultnade börjar de likna okläckta foster när kännetecknen suddas ut. Men fastän Johanna Karlsson har fångat alla detaljer ser de inte obehagliga ut.

I salen innanför hänger fler tavlor som är vackra i sin detaljrikedom. De visar döda, spretande insekter i små drivor av damm. Insekter, död och förruttnelse brukar främst uppskattas av de som intresserar sig för död och dekadens, och till dem hör inte jag. Men de här tavlorna tycker jag om. De rika färgerna - brunt, gyllengult, djupsvart - detaljerna och den noggranna skuggningen gör att de vid en snabb blick ser ut som bilder av skatter och ädelstenar. Så tittar man noggrannare och ser att de är tomma skal av insekter, sådant skräp som man vanligtvis sopar bort och slänger. Men de är ju vackra! Till och med döda och spretande med de många benen ger Johanna Karlssons bilder en skönhet till de torra liken.

På väggen mittemot hänger flera modeller av landskap. De är små utsnitt av backar och sträckor av torrt gräs och avlövade träd - alltså inte frodiga, inbjudande gläntor utan kala höstlandskap, men ändå vackra i sig. Har man vandrat ute efter att gräset har vissnat och träden fällt sina löv känner man igen sig. Jag skulle gärna ha vilket som helst av scenarierna hemma hos mig som konst.

Jag tycker om konstnärer som inte bara söker det vackraste utan uppmärksammar det som är vardagligt och förbisett. Det finns glimtar av skönhet i asfalterade gångvägar och fläckar bakom tapeten. Jag tycker om när man fångar det på bild och visar upp det som sevärt. Det är därför jag gillar Johanna Karlssons genomblåsta landskap och döda insekter. Börje har också sett utställningen samt Johanna Karlssons förra utställning och kan jämföra, och tycker också om det han ser.

Länk till Galleri Magnus Karlsson med fler bilder

Mutter / Fordringsägare på Strindbergs Intima Teater

Med startpunkt i sitt samlande av muttrar rör sig författaren (Maria Salomaa) på scenen och talar till oss. Hon berättar om händelser ur sin barndom, detaljerade ögonblicksupplevelser då hon är ute och går, och mer esoteriska stämningar. Maria Salomaa har en underbar röst och gestaltning, och fångar det exakt men med små medel när känsloläget växlar. Men texten är alltför planlös och osammanhängande för att säga mig något. Även när jag försöker följa med i orden förlorar jag snabbt intresset. Men det är ändå en fröjd att se och höra Maria Salomaa. hon skulle kunna läsa ur telefonkatalogen med mer inlevelse än de flesta andra skådespelare, och till och med att se henne dränka in sig själv i blå färg och måla med sin kropp mot väggen och golvet är fascinerande.

Efter paus vidtar August Strindbergs pjäs Fordringsägare. Den börjar med att två män, Gustaf och Adolf, spelade av Samuel Fröler och Sven Ahlström, pratar om den senares hustru och hur menligt hon inverkar på hans karriär och hela liv. Jag har hört människor tala lika självsäkert om relationer och andra människors karaktär förr: dokusåpadeltagare, radhuschauvinister på Flashback, upphetsade tonåringar. Alla har det gemensamt att deras dumhet och enögdhet bara matchas av hur bestämda de är i sina åsikter. Jag skakar på huvudet och skulle kunna skratta åt dem, om det inte vore för att de här känslomässiga fjortisarna faktiskt finns och förpestar sina och andras relationer till höger och vänster.

Adolf talar om sin hustru Tekla, stark och självständig, som att han är stolt över henne och över hur fri han låter henne vara, men Gustaf behöver inte locka honom mycket förrän hans missnöje börjar välla fram. Och det är sådana småaktigheter som dras fram, blandat med självsäkra påståenden om hur kvinnor "är" och män "är" i kärlek och samspel. Allt detta också underbyggt av tidens bristfälliga kunskaper inom medicin och psykologi: Gustaf berättar om hur en bekant av sin till förstone oskyldiga hustru nu drivs mot döden medelst epileptiska utbrott, på grund av hennes starka sexlust.

Det är en styrka att regissören Åsa Kalmér låter de båda männen prata på så självrättfärdigt, för då hörs det lättare hur absurda deras uttalanden är. Man känner igen tonen, blandningen av självömkan, bitterhet och övertygelse om sin egen förträfflighet, från "jämställdister" och andra bittra rättshaverister som tyvärr översvämmar Svenska Dagbladets kommentarsrännor.

Så kommer Tekla in på scenen (Maria Salomaa igen), ett under av förnuft invid sin frustande och svartsjuke man. Hon bedyrar honom sin kärlek och försöker lugna honom, men börjar också leka och retas med honom. Jag har svårt att se hur de två skall orka med varandra någon längre tid. När vi sedan får se Tekla med sin förre man är det första gången som en skymt till ömsesidig respekt och förståelse, förutom det återkommande talet om att han skulle ha lärt henne att tänka. Det ser ändå ut att vara det mest givande förhållandet på scenen, tills det allra djupaste sveket uppenbaras.

August Strindberg har skrivit en många fantastiska pjäser som är fulla av spänning och psykologisk insikt, vilket gör dem värda att spela och se än idag trots att många förutsättningar har förändrats: jag tänker på Fröken Julie, Leka med elden, Dödsdansen. Men han har också skrivit stycken där hans personliga tillkortakommanden förstorats till sanningar som skall lära kvinnor att veta sin plats och styrka de hunsade männen. Pjäser som Kamrater och Fordringsägare är så fulla av hemsnickrad sensmoral att de mest ter sig fåniga idag. Kanske finns det människor som tycker om att sitta i åskådarplats och bli irriterade på beskäftigheterna? Jag hör inte till dem. Men jag vill ändå säga att de tre skådespelarna på scen, som hör till Stadsteaterns allra bästa, var ypperliga i varje ögonblick, och bara de var kvällens behållning.

Länk till Stadsteaterns sida om Mutter/Fordringsägare

Foto: Petra Hellberg

Stor vattenmusik i Konserthuset

Vatten var temat för konserten som chefdirigent Sakari Oramo valt ut för Kungliga Filharmonikerna, från virvlande bäckar till ett stort, skrämmande hav. Vem vill inte höra Smetanas underbara Moldau (1874)?! Under veckan innan konserten blev jag varm inombords när jag tänkte på den fina musiken jag skulle få höra. Och så vältempererat flödade floden fram från scenen: de stillsamt porlande källorna växte till en stor, dansande flod, skrämmande ibland men alltid skön. Litet hackigt tyckte jag att det lät i början när fiolerna fick spela distinkta toner istället för legato, men snart flöt allt utan anmärkningar. Och tack, för att slutackorden inte skrällde så efter att den sorlande floden runnit ur sikte! De var kraftiga men välbalanserade och ändå magnifika.

 Så kom vår begåvade sopran Katarina Dalayman in på scenen för att tillsammans med orkestern framföra Edward Elgars Sea Pictures (1899). Hennes klänning var ljuvligt skimrande turkos, men det var hennes gyllene stämma som stod i fokus under de fem sångerna. Dalaymans vackert tämjda vibrato och starka klang kom till sin rätt i de mäktiga melodierna och med hela orkestern i ryggen. Två av sångerna lät (i mitt tycke) nationalromantiska, två andra mer naturlyriska, och den femte, byggd på dikten The Swimmer, är en bragd mitt i den piskande stormen. När den ljuvliga melodislingan som fiolerna redan tidigt spelat letar sig äntligen in i sången, och sångcykeln slutar i triumf.



Efter paus spelades en symfoni av den svenske kompositören Gösta Nystroem, Sinfonia del Mare (1946-48). Nystroem bosatte sig nära havet och skrev även samlingen Sånger vid havet, och så Sinfonia del Mare som är hans mest kända verk. Det börjar med lätt vågskvalp, inte lika vänligt och inbjudande som Moldaus små bäckar, men med spännande och sköna harmonier som från ett kallare, nordiskt hav. Det hav vi får lära känna är stort och djupt, och i symfonin (som består av en enda sats) rasar ovädret över dess vidsträckta yta. I ett parti låter Nystroem violinstämmorna kämpa som om de vore ett skepp på väg hem över djupa vågor. Mitt i verket stillnar stormen för att släppa fram en sång, komponerad på Ebba Lindqvists ditk Det enda. Katarina Dalayman sjöng även denna sång, som handlar om någon som lämnat havet som man lämnar en älskare som är stark och svår, men som man vet att man kommer att återvända till. Efter sången blåste det upp till ett nytt oväder, men även det ovädret gick över. Till slut lämnades vi med en fin, borttynande melodi som förde tankarna till harmoniskt skvalpande vågor, och som jag nynnade på hela vägen hem.

Vilken god idé att spela Nystroem, och så väl kvällens tre verk kompletterade varandra! Eftersom inte alla kunde höra de skickliga Kungliga Filharmonikerna, lägger jag in andra goda inspelningar av verken så att alla kan få en uppfattning om musiken.

Kontrast 2012, söndag del 2

Kelly Link, denna fantastiska författare, var den huvudsakliga anledningen till att jag bestämde mig för att besöka Swecon för första gången. (Vilket fick den goda följden att jag läste många böcker av de andra gästerna och upptäckte hur bra de var!) Sedan första kvällen på Kontrast 2012 pryds mitt exemplar av Stranger Things Happen med Kelly Links autograf, ett litet monster och ett författartips (Margo Lanagan) baserat på min favoritnovell (Travels With the Snow Queen).

Innan Kelly Link hade lärt sig läsa, läste hennes föräldrar högt för henne: pappa läste Sagan om Ringen, mamma läste C S Lewis. Sagan om Ringen är fortfarande en viktig bok för henne, trots att hon inte alls skriver på samma sätt själv. När hon var barn och läste bokförlagens listor över vilka böcker som kommit ut under året, kunde hon inte hitta dem i bokhandel. Man fick vänta och längta mycket mer förr. Men hon tror inte att dagens barn, som har all möjlig litteratur några knapptryckningar bort, går miste om saknandet. De har ändå kvar processen att komma på vad de verkligen tycker om och leta upp det. Själv måste hon som ung leta upp böcker som Lace och Jackie Collins, för de fanns inte i hennes mammas stora boksamling. När Kelly Link senare började jobba i bokhandel fick hon äntligen tag i alla böcker hon längtat efter!

Redan under collegetiden började Kelly Link jobba med att läsa inkomna manuskript på olika förlag och redaktioner. Hon började inte skriva själv förrän efter hon redan jobbat som slush reader. hon ville egentligen inte ha det jobbet för hon trodde att det skulle bli jobbigt att behöva tacka nej till insända texter, men det visade sig inte vara så jobbigt. Det hon tycker om i pricessen är när hon ställer frågor till författaren om detaljer i berättelsen, och hen börjar fundera på svaret, fundera djupare om sin egen historia.

YA, young adult-genren, har likheter med fantasy därför att båda handlar om människor som hamnar i miljöer, situationer och utmaningar som är nya för dem. YA är relevant för ungdomar och för alla som minns hur det var att göra saker för första gången. När man skriver YA är det viktigt att inte vara tråkig, inte vara nedlåtande och inte moralisera. Kelly Links favoritförfattare i YA-genren är Holly Black, Maggie Stiefvater och de morbida böckerna Feed och Thirsty av M T Anderson.

Kelly Links skrivarprocess är väldigt långsam - hon sade själv att hon är lat, men det vill jag egentligen inte skriva - inte ett ont ord om Kelly Link! Hon skriver bara en historia i taget, och hon kan gå och tänka på den i ett år. Efter att ha skrivit ned den relativt snabbt, på kanske en månad, kan hon revidera den i ett år till. Detta är alltså i värsta fall! Hoppas att det inte är så framöver, för hon sade att hon bara har tre historier kvar till att ha en ny samling. Den längtar jag redan efter att läsa!

Kelly Link skriver sina berättelser från början till slutet, och innan hon börjar att skriva för dagen läser hon igenom det hon skrivit tidigare för att komma i stämning. A Zombie Contingency Plan, Wrong Grave, The Hortlak och Magic For Beginners är noveller som överraskade henne medan hon skrev dem. Andra noveller kan kännas jobbigare att skriva. För att komma igång kan det hjälpa henne att börja med att skriva ut en anna författares historia, och fundera på hur de har använt karaktärer, röster och liknande. Ett annat knep är att ha ett problem i handlingen eller strukturen som man måste lösa, så att man tänker på det och inte på hur jobbigt det är att skriva. Till exempel, i Luisa's Ghost, när två Luisa pratar med varandra - hur låter man läsaren veta vilken Luisa det är som pratar? Och hur gör man när man vill att läsaren inte skall vara säker på vilken Luisa det är som pratar?

En gång var Kelly Link på ett skrivarläger, vilket var kul: där fanns trevliga människor och ett pingpongbord! Det var ändå jobbigt att skriva, och hon blev bara klar med en två tredjedels sf-novella. Men någon dag skall hon skriva en roman! Det ser jag fram emot, liksom samlingen som bara behöver tre berättelser för att bli klar!

Ytterligare en intressant paneldiskussion hann jag med innan hela Swecon 2012 tog slut. Den hade rubriken The body in science fiction och samlade Peter Watts (PW), Torill Kornfeldt (TK) och George Berger (GB) under ledning av Anna Davour (AD), och diskussionen rörde mycket huruvida sf "glömmer bort" kroppen och gör för vida antaganden om att det går att skilja kroppen från medvetandet. KT och AD hävdade att personen, medvetandet, inte går att skilja från kroppen, dels för att den fysiska erfarenheten av att ha en kropp är så viktig, och dels för att vårt beteende styrs av hur vi mår just den dagen, och enligt ny forskning, av tarmbakterier!

GB ställde frågan om två personligheter, två tillstånd, som laddats upp på samma server verkligen kommer att ha samma personlighet, och kan de tänkas ha en "konversation" med varandra eller kommer det bara vara fråga om att de öppnar sina kretsar för varandra. - Mot allt det ovanstående vill jag invända att om man vill lyfta ut medvetandet från kroppen, om det skulle vara möjligt att göra en komplett uppladdning av en personlighet, så räcker det inte att bara ladda upp ett tillstånd, utan även rutiner och algoritmer för hur medvetandet skall reagera, inklusive drivkrafter som nyfikenhet, musikintresse, reslust. Alltså inte bara ett ögonblickstillstånd, det är inparametrarna, utan även programmet för körning, som måste simuleras tillräckligt väl på grundval av de nämnda drivkrafterna och mycket mer. PW undrade också om man inte teoretiskt skulle kunna simulera yttre intryck som känsel och hunger via en kabel till hjärnan. För hjärnan behöver ändå stimuli för att utvecklas, och det är extra viktigt under barndomsåren. Men det är också värt att fundera på vad GB sade om att ett frikopplat medvetande kanske hittar helt nya vägar att interagera med omvärlden.

Diskussionen gick tillbaka till att snabbt ladda upp minnen i en mänsklig hjärna. PW nämnde åter igen att för att radera och skapa nya minnen i hjärnan krävs att många kopplingar mellan hjärnceller fysiskt dras om, vilket skulle dra otroligt mycket energi, hetta upp huvudet så att man skulle behöva ha en kylande hjälm av modell torkhuv hos frissan och riskera bestående minnesproblem (ingen får skriva en berättelse på den här idén, för den har PW paxat!). Ur sin rika kunskapsbank om underliga beteenden hos djur kunde då KT berätta om små gnagare med hög ämnesomsättning vilken måste saktas ned mycket när de går i ide. Deras synapser tillbakabildas under tiden de sover, för att sedan växa tillbaka när de vaknar igen. Man har (ännu) inte undersökt hur mycket av inlärda kunskaper och "personlighet" som försvinner under dvalan, men om det är mycket som förändras så skulle man kunna se deras uppvaknande efter dvalan som en reinkarnation.

När kan man säga att en intelligens är levande? Är det när den är självmedveten? Det finns böcker och filmer som handlar om datorer som vid en tillräckligt hög uppnådd intelligens blir självmedvetna - och vill försvara sig själva, och på köpet blir fientlig mot mänskligheten (HAL, Skynet mm). Men PW påpekade att den självbevarelsedrift som vi människor har är resultatet av tusentals år av påverkan från yttre hot, så det är inte säkert att en nybildad intelligens skulle ha liknande reaktioner.

Panelen avslutade med att ge ett boktips, Accelerando av Charles Stross, som fått flera av dem att omvärdera vad medvetande är. Än en gång rekommenderas en författare som jag själv avfärdat som tråkig... men jag skall ändå läsa Accelerando, speciellt som den finns att ladda ned kostnadsfritt.

Så hölls en avslutningsceremoni i en atmosfär av tacksamhet, glädje och litet sorg, en atmosfär som säkert bevarades i statyetten som överlämnades till de ansvariga för nästa års Swecon, Fantastika 2013. Jag har redan löst medlemskap! Visst kändes det tomt när Kontrast 2012 tog slut, men jag reste hem med många nya kunskaper, boktips och signerade böcker och var lycklig och nöjd.

Kontrast 2012, söndag del 1

Jag har bott i Uppsala i sammanlagt tolv år, och i sju år pendlade jag från Uppsala till mitt jobb i Stockholm. Sedan sju år bor jag i Stockholm, och det var riktigt roligt att få komma tillbaka till Uppsala för Swecon de här tre dagarna. Men även efter tre dagar i Uppsala upplevde jag time warps, inte bara en gång utan flera! Den första gången var på morgontåget till Uppsala, då min hjärna bara inte kunde fatta att jag var på väg åt motsatta hållet än "det vanliga". Det jag såg fara förbi utanför fönstret stämde inte med våra stopp! När konduktören ropade ut "Knivsta" frös jag till i en sekund innan jag insåg att jag faktiskt var på rätt tåg.

Väl framme på kongressen fick jag flashbacks till mina år på Teknisk Fysik. Så många
kloka, vänliga, nördiga människor, sittande på rad framför entusiastiska föredragshållare i lokaler med dålig luft - det kändes som Kvantfysik I igen. Fast utan hotet från en kommande tenta, tack och lov!

Till paneldebatten Science fiction and the scientist samlades Peter Watts (PW), Anna Davour (AD), Torill Kornfeldt (TK) och Sara Stridh (SS) under ledning av Johan Jönsson (JJ). TK inledde med säga att det är bra när vetenskapsmän skriver science fiction, för ju mer man vet om sitt ämne, desto bättre kan man  skriva. Där hade dock Peter Watts några invändningar, efter sin långa tid som forskare.

PW berättade att ens skrivna språk kan påverkas av att skriva forskningsrapporter och avhandlingar. Där uppmanas man att inte bara skriva precist, utan även opersonligt, och rensa bort alla personliga pronomen. Han berättade också om the Doctor Fox hypothesis som innebär att ju mer komplicerat och mindre lättläst ditt språk är, desto mer övertygande låter du även för experter inom området. Det kan i värsta fall vara så att om du beskriver något på ett enkelt och lättfattligt sätt, kommer de som utvärderar texten att tänka "Det här var ju simpelt, varför skall vi publicera det?"

Den vältalige PW sade också att ju mer vetenskapliga detaljer du ger i din (skönlitterära) text, desto lättare blir det för andra vetenskapsmän att peta hål i dem. Och så upprepade han vad han sagt vid ett tidigare tillfälle, att de som inte har sakkunskap inom ett område ofta kan tänka friare och vara mer  fantasifulla än de som har det. Som exempel berättade PW att han då och då får beröm från neurobiologer och datavetare för att de tycker att hans böcker är kreativa och inspirerande för dem... däremot får han aldrig liknande beröm från andra marinbiologer, trots att hans Rifters-trilogi handlar om marinbiologi. Som ett annat exempel nämnde han Vernor Vinge, kunnig datavetare, vars idéer om fysik och astronomi är spännande, men vars vision om datoranvändning 10000 år in i framtiden är förvånansvärt lik Usenet och jättetråkig.

Hur är det då att läsa science fiction med en vetenskaplig inställning? AD liknade läsandet av sf med läsandet av läroböcker i fysik: man förstår kanske inte alla ord från början, men läser vidare och hoppas att betydelsen skall ge sig av den fortsatta kontexten. Hon kan också acceptera felaktigheter i vetenskapen, ex. språkets natur i China Miévilles Embassytown, om historien är intressant och hänger ihop. Men SS påpekade att om en historia innehåller onödiga vetenskapliga fel, börjar hon undra hur många andra fel den kan innehålla.

PW, som tycker att böcker om vetenskapens betydelse inte måste handla så mycket om vad som sker i ett labb utan hellre hur resultatet påverkar samhället, tipsade om att Connie Willis bok Bellweather är en bra illustration till hur gnetigt och tråkigt det kan vara med office politics. (Tyvärr har jag bara läst en bok av Connie Willis, som var jättetråkig i sig själv.)

Så var det dags för en riktigt uppiggande föreläsning: Protofantastik med Ola Wikander. Han inledde med att sjunga på sanskrit! Han sjöng ett stycke ur Righveda på en melodi som prästerna använder än idag. Stycket handlar om hur guden Indra dödar en orm och släpper de sju floderna fria. Även i Bibeln berättas, i Jesajas bok, hur JHVH har slagit och skall slå den stora draken, Leviathan. I Bibeln var guden Baal och hans lärjungar fiender till judendomen, men i kilskrift man har funnit beskrivs det på liknande sätt hur Baal slår den stora ormen. Ja, faktiskt med samma uttryck och med verb som har samma ordstam! Det fanns alltså en vitt spridd tradition av att tala om en stor orm, i vissa kulturer en orm i vattnet, som en gud slår ned. Rekommenderad vidareläsning om detta är Calvert Watkins bok How to kill a dragon0.

Medeltidens riddarepos var alltså inte de första att tala om drakar och hjältar som slog dem. Det som jag funderade på igår, om de kunde räknas som fantasy när folk faktiskt trodde att de var sanna, tog Ola Wikander upp och diskuterade. Även om sångerna och berättelserna inte fördes fram som sagor, så var man ändå medveten om att sådant inte hände varje dag. Man skilde inte heller mellan så tydligt mellan fantasi och verklighet i berättelser.

De som författade fantastiska berättelser verkade inte heller vara så mycket för källkritik, utan gärna föra vidare fantasieggande historier som de hört annorstädes. Under antiken blev en man vid Lukhianos så trött på detta att han slog tillbaka mot dem genom att överdriva ännu mer. Han skrev en historia om hur båten han färdades i lyfte och for till månen, där han bevittnade ett slag mellan solens och månens makter, och mycket mer. Och han kallade boken "Den sanna historien"! Både science fiction och ironins anfader?


Efter det roliga föredraget följde Johan Fricks intressanta genomgång av relationen mellan filmen Blade Runner och dess bokliga förlaga Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K Dick. Jag har inte läst den boken, men eftersom jag nyss läste och imponerades av Dicks The Man in the High Castle, och av vad Frick berättade om handlingen, vill jag gärna läsa boken och allt i den som inte kom med i filmen.

Men filmen Blade Runner är ändå ett mästerverk i sig själv, även om den har ändrat många viktiga detaljer. Det finns ju också en diskussion om huruvida Deckard själv är replikant eller inte. Historien om hur Philip K Dick förbisågs när filminspelningen började och blev förbittrad av det, för att sedan mjukna när han fick sin välförtjänta uppmärksamhet och fick se de första bilderna från filmen, är också tänkvärd. Och jag är mycket glad över att han inte gick med på att skriva boken Blade Runner, baserad på filmens handling, och dra in alla upplagor av Do Androids Dream of Electric Sheep? Det hade varit fascinerande om boken varit så gott som borta och de sista exemplaren vårdats som historiska dokument... fram tills pressen blev för står och de kommit i nytryck och blivit bästsäljare.

Jag hörde fler intressanta intervjuer och diskussioner på söndagen, men dem får jag ta nästa gång!