Oscarsgalan 2013

Vissa år har startfältet för Oscarsgalan varit extra intressant: många nominerade filmer och skådespelare har varit riktigt bra och jag har mest ångrat att inte fler i varje kategori kunde vinna statyetten. Då och då har jag slitit mitt hår i förundran över (i mitt tycke) ovärdiga vinnare. I år har jag av olika skäl inte sett så många av filmerna, så mina önskningar och gissningar kommer att vara bristfälliga. Men vad är internet om inte en plats för att häva ur sig ogrundade åsikter? Här kommer mina!

Bästa filmmusik:
The Master

The Master är inte ens nominerad till bästa filmmusik, vilket är en skandal! Jonny Greenwood har skapat underbar musik som står för sig själv, men framför allt illustrerar stämningarna och Freddie Quell känslor i den intensiva filmen The Master.

Sound Editing:
Zero Dark Thirty - GRATTIS!

I fråga om ljudet är Zero Dark Thirty nästan raka motsatsen till The Master. Ett tag tänkte jag att det inte fanns någon bakgrundsmusik alls i filmen, så avskalat och icke-manipulerat upplevde jag ljudet. Men när jag lyssnade noga, hörde jag diskret pålagda toner. Dessutom avhöll sig filmen från att piska upp spänningen medelst hetsig musik. Det är värt en eloge och en gubbe av guld.

Resultat: Zero Dark Thirty och dess svenske ljudsättare Paul N.J. Ottosson, fick dela priset med tillika svenske Per Hallberg och Karen Baker Landers för Skyfall!

Visual Effects:
Prometheus

Jag vill ha en flöjt som ritar upp en tredimensionell stjärnkarta när jag spelar på den! Och jag vill ha flygande robotbollar som läser av och ritar upp en tredimensionell karta åt mig! Mitt lokalsinne måste vara snäppet bättre än den klantige geologen som hade robotarna först, så jag tycker att jag har förtjänat dem. Och de som gjorde effekterna i Prometheus förtjänar en Oscar.

Bästa manliga biroll:
Philip Seymour Hoffman i The Master
ELLER
Christoph Waltz i Django Unchained - GRATTIS!

Båda två är fantastiska i sina roller. Fastän man känner igen dem från andra filmer, är de helt naturligt den de föreställer i de här filmerna.

Resultat: Christoph Waltz, igen! Han är bra. I Quentin Tarantinos uppsnurrade filmer har han den rätta blandningen av seriös tyngd och lekfullhet.

Bästa kvinnliga biroll:
Amy Adams i The Master
ELLER
Anne Hathaway i Les Misérables - GRATTIS!

Anne Hathaway var det bästa med Les Misérables, men Amy Adams var nog ännu starkare och litet skrämmande i The Master.

Resultat: Anne Hathaway. Grattis, och alla haters kan sluta klaga på hennes eleganta klänning, pojkfrisyr och välplanerade tacktal!

Bästa manliga huvudroll:
Joaquin Phoenix i The Master

OK, jag har knappt sett någon av de andra nominerade, men Phoenix var fenomenal.

Resultat: Men Daniel Day Lewis var visst bättre.

Bästa kvinnliga huvudroll:
Quvenzhané Wallis i Beasts of the Southern Wild

Vilken naturbegåvning! Hela filmen byggde på henne, och hon bar den på sina smala axlar.

Resultat: Många har sagt att Jennifer Lawrence är jättebra i sin roll, så när jag får tillfälle skall jag ta reda på det med egna ögon.

Bästa regi:
Beasts of the Southern Wild

Att få en så ovanlig livsstil att kännas helt naturlig, och människorna i den att agera som om de alltid levt så, blanda in en drömlik stämning och ändå låta allt verka helt realistiskt - imponerande.

Resultat: Life of Pi. Den var ju bra, men jag kan inte säga att regin imponerade på mig.

Bästa film:
Vilken som helst av Django Unchained, Beast of the Southern Wild och Zero Dark Thirty. Den sistnämnda är ett fantastiskt exempel på hur man kan göra en thriller utan att manipulera fram spänning; action utan att tappa känslan av realism. Men kanske är Beasts of the Southern Wild ännu mer värd priset. Den berättar en modern saga med ett helt eget visuellt språk.

Resultat: Argo. Suck, så tråkigt. Visst är det en spännande historia, full av goda skådespelare, men de hetsiga klippen mot slutet som trissade upp spänningen blev i mina ögon så många och så  hetsiga att de förfelade sitt mål. Jag tycker inte om att bli manipulerad på det viset.

Filmpostrarna i den här posten är träffsäkra parodier från Collegehumor.

Cloud Atlas på film

Tror du att din själ kommer att återfödas på en annan tid och plats och möta människor som varit viktiga för dig om och om igen? Det tror inte jag, men jag blev ändå djupt berörd av budskapet i David Mitchells bok Cloud Atlas. Ännu mer berörd och hänförd blev jag av filmatiseringen av boken.

Till att börja med var det svårt att föreställa sig hur handlingen skulle kunna överföras till film, fastän den innehåller så intensiva scener. En viktig del i bokens uppbyggnad är också att varje berättelse berättas till hälften för att sedan avbrytas av en ny berättelse, vilka sedan en efter en avslutas så att de till slut visar sig ha påverkat varandra genom tid och rum.

Det vackra är att regissörerna, syskonen Wachowski och Tom Tykwer, har kastat om kronologin utan att kasta bort bokens karaktär. Som äkta filmskapare har de sett var de kan förändra för att utnyttja filmmediet maximalt, men ändå låtit Mitchells visioner lysa igenom, med några tillägg av regissörernas egna. Fastän de har förändrat här och där, finns många viktiga detaljer och repliker ur boken med. Vissa nyckelscener och -repliker bokstaveras tydligare för att budskapet skall gå fram, och det ser jag som nödvändigt i en film där man inte, som med en bok, kan stanna upp och fundera på vad som hände.

Kan man förstå filmen om man inte har läst boken? Jag hoppas att man kan låta sig uppslukas av den, och inte fastna i ett pusslande med identiteter och sammanhang (vilket jag vet att jag hade gjort om jag sett filmen oförberedd). Det jag vill säga för att hjälpa pusslare att slappna av är att ekvationen inte går exakt ut (vilket jag är glad för). Alla händelser har inte motsvarigheter i ett annat århundrade, och människor är inte förutbestämt onda eller goda från inkarnation till inkarnation.

Några scener är mycket korta och växlar genast över i en annan. Jag tror ändå att de är tillräckligt talande för att man skall känna att man fått tillräckligt med information för stunden, inte slussats vidare för att skapa cliffhangers utan för att berättelsen fortsätter i ett annat århundrade. Eftersom jag känner huvudpersonerna och deras öden som vore de mina kusiner har jag lätt för att hänga med i scenväxlingarna, men jag tror att de distinkta miljöerna och skådespelarnas förändrade utseende är tillräckligt för att man skall veta i vilken situation man har hamnat.

Vad är då det budskap som Mitchell, regissörerna och huvudpersonerna i filmen vill föra fram? Klumpigt och enkelt uttryckt är det att inte utnyttja andra om att man är starkare eller för att det lär vara naturens ordning, och också att den enskilda personen som ser orättvisan inte får låta sig tystas för att den rådande ordningen verkar övermäktig. "Do what you can't NOT do." Det är ofta en fråga om mod och ibland om ett personligt offer.

Därför är detta också en hyllning till de svaga men envisa personer som faktiskt gjorde denna ansträngning: från filmen Sonmi, Luisa Rey och många andra, även David Mitchell, syskonen Wachowski och Tom Tykwer som för ut deras berättelse, men också alla som satt i biosalongen och omtumlat klappade i händer efteråt, kanske för att många av oss läst boken och längtat efter att få se resultatet av alla inblandades visioner. Jämför jag biobesökare med någon som riskerar sitt liv för att säga sanningen? Det är förstås övermaga. Men just av den här filmatiseringen blev det tydligt att vi inte bara behöver frihetskämparna utan också de som berättar deras historia. Och sedan bör vi inspireras av vad vi sett och bli ytterligare en röst för frihet, förtroende och samarbete.

Och musiken, Cloud Atlas Sextet, är sublim.

World War Z av Max Brooks

En andel av mänskligheten överlevde zombie-utbrottet, och civilisationen har återupprättats. Men miljoner och åter miljoner människor gick under i det som kom att kallas krig, ett verkligt världskrig där precis alla länder på jordklotet var under attack. Detta World War Z var värre än andra krig, som en av militärerna berättar, för du stod mot en fiende som aldrig kunde svältas ut, och vars armé skrämmande länge växte när din egen krympte.

Boken World War Z består av intervjuer med människor över hela världen som alla berättar sin del av historien. Bit för bit levereras berättelsen om hur zombie-smittan bröt ut, nästan utplånade mänskligheten men till sist kunde besegras.

Att bygga en berättelse på många sammanhängande historier kan vara en riktigt bra idé som visar hur skicklig författaren är. Förutom att ge en mångfacetterad bild av vad som har hänt, kan olik episoder ha olika karaktärer och framför allt berättarröster som skiljer sig i språk och stil. Tyvärr är inte Max Brooks en tillräckligt bra författare för att kunna göra det bästa av det här upplägget.

Visst ger episoderna en bred bild av hur smittan bredde ut sig över jordklotet, men det blir ingen nyanserad bild för det. Det känns som ett enkelt knep för att Brooks skall kunna koncentrera sig på de coolaste sakerna - de största fighterna jorden runt och gripande personliga berättelser - utan att behöva bry sig om vad som försiggick före och efter.

Inte heller varierar tilltalet hos dem som för ordet. Alla har en ton av blasérad överlevare, vilket de ju förstås är, men som gör att rösterna flyter samman. Några historier får breda ut sig på flera sidor och hinner bli litet mer minnesvärda. Men framför allt lider alla redogörelser av att de bygger på vad jag vill kalla för pojkrumsdrömmar.

Låt mig förklara vad jag menar med pojkrumsdrömmar. Jag har all sympati för de drömmar om äventyr, hjältemod och i många fall revansch som frodas i pojkrummen, och jag erkänner glatt att de även frodades i mitt flickrum. Men de är ofta färgade av en ofullständig omvärldsuppfattning, brist på erfarenhet och en önskan att generalisera för att få grepp om världen. När man växer upp får man förhoppningsvis större insikter i psykologi, sociala relationer, samhällets uppbyggnad och andra kulturer, vilket hjälper till att nyansera ens åsikter.

Men i World War Z skiner de pubertala fantasierna igenom på varje sida. Historierna handlar oftast, oftast om hjältedåd då allt syns omöjligt, eller om cyniska ynkryggar som förstör för de hederliga människorna. Eftersom bokens intervjuare scannar av nyckelpersoner över hela jordklotet, får vi stereotypa bilder av många länder och deras invånare. Vi får veta hur de ryska och kinesiska myndigheterna av dumhet och/eller utan respekt för människoliv lät stora delar av befolkningen förspillas. Även USA:s armé får sin kritik, vilket i denna USA-centriska bok uttrycker sig i form av att de stora truppinsatserna först misslyckas tills några med sunt förnuft hittar rätt metoder.

Idén att beskriva zombieutbrottet med nedslag vid olika platser och tidpunkter är god, och till viss del lyckas Max Brooks med att förmedla en bred bild av förloppet. Men som sagt är boken alltför illa skriven. När den inte genomsyras av pojkrumsdrömmar är den ofta bara tråkig att läsa. Efter allt gott jag hade hört om boken, hade jag trott att den skulle vara bättre än så här.

Double Star av Robert A. Heinlein

Lorenzo Smythe är en skådespelare med medelmåttig framgång. Han lever på jorden i en inte så avlägsen framtid där människorna har koloniserat några planeter och månar i solsystemet, och på köpet stött på några urinvånare på planeterna. Smythe har inte mycket till övers för de udda marsianerna, men snart skall han bli tvungen att komma över sin motvilja för att spela SITT LIVS ROLL.

Jag kan inte sammanfatta handlingen i Double Star bättre än så här, som baksidestexten på en kioskdeckare. Det är möjligt att jag har läst boken förut, under mina tonår då jag slukade allt av Heinlein och andra sf-författare som biblioteket kunde erbjuda. Vare sig jag har läst boken eller ej var det busenkelt att gissa precis vad som skulle hända i varje kapitel.

Robert A. Heinlein är en science fiction-författare med spännande, om än daterade, idéer om framtida tekniker och hur människan förhåller sig till dem. Double Star innehåller knappt ett uns av hans visioner, och förutom de korta mötena med marsianer och en returresa till Mars nästan inget som andas science fiction. Däremot är boken full av banala ordväxlingar, tunna karaktärsskildringar och en (1) söt flicka som är någorlunda intelligent men driven av sitt bultande hjärta.

Heinlein skrev visionära romaner såväl före som efter Double Star. Därför är det irriterande att det var just den här undermåliga boken som gav honom hans första Hugopris. Visserligen var priset nyinstiftat, och han kom att få det igen senare för mycket bättre böcker. Men att de tre första Hugopriserna för bästa roman gavs till dylika lågvattenmärken bidrog kanske till att många hade svårt för att ta science fiction på allvar.

Nåväl, jag fortsätter min privata tidsresa i form av genomläsning av Hugoprisvinnarna från början till slut och ser fram emot kommande sense of wonder.

Fotnot: Längst ned i  kommentarstråden till den här underhållande artikeln finns en anekdot rörande Double Star.

Fler böcker av Robert A. Heinlein
Have Space Suit - Will Travel
Starship Troopers 
Stranger In A Strange Land

Markurells på Stadsteatern

För tjugo år sedan läste jag flera av Hjalmar Bergmans böcker. Jag älskade hans finkänsliga djupdykningar i människans psykologi, och hur hans rundmålning av Wadköping lät oss se samma händelser ur flera vinklar. Markurells var inte min favoritberättelse då, och versionen på Stadsteaterns stora scen gör mig inte heller tillfreds.

Visst ligger historian nära folklustspelet, med den vulgäre uppkomlingen Markurell som man samtidigt tycker om och irriterar sig på, och hur han skakar om Wadköpings finare samhällsskikt. Och kanske är jag överkänslig mot allt som luktar buskis, men jag tycker att scenversionen lutar för mycket åt det hållet, och speciellt då herr och fru Markurell (Philip Zandén och Katarina Ewerlöf). Manéren får ta över för mycket.

Ändå är komedin inte helt genomförd, den dyker bara upp ibland, då till publikens stora glädje. Resultatet blir en pjäs som känns urvattnad. Det hjälper inte heller den sorgliga undertonen som växer sig starkare mot slutet, när den når herr Markurell själv.

Det som ändå är underbart att se är samspelet mellan Hilding Markurell och den älskade, slarvige sonen Johan (Joel Spira). De är som två stora, busiga barn, tvillingsjälar med djup kärlek och förtroende för varandra. Ingvar Hirdwall och Sten Ljunggren står också för stabilitet och nyanser i känslosvallet som Perukmakare Ström respektive Lektor Barfoth.

Jag skulle gärna vilja se fler berättelser av Hjalmar Bergman på scen, eller varför inte på film? Jag hoppas på en ny våg av intresse för att sätta upp hans böcker och pjäser. Tills dess kan man alltid läsa (om) hans välskrivna, läsvärda böcker.

Länk till Stadsteaterns sida om Markurells

Foto: Petra Hellberg

Norrköpings Symfoniorkester i Stockholms Konserthus

Så bra att det finns andra orkestrar att bjuda in till Konserthuset när Kungliga Filharmonikerna är på turné i USA. Kvällens gäster var Norrköpings Symfoniorkester med dirigent Stefan Solyom och cellosolist Andreas Brantelid. De inledde med Andrea Tarrodis Liguria (2012). Utan att veta bakgrunden till verket, upplevde jag Ligurien som ett landskap befolkat av fiktiva väsen: inledningsvis något som kändes som ett odjur i oväder. Då det efter ett tag lugnat sig vågade sig mindre kreatur fram, och en harmonisk passus kändes som en enande punkt. Så vaknade odjuret igen, inte lika vildsint denna gången, och då den avlägsnade sig klingade musiken ut. Jag tyckte bättre om det här orkesterstycket än den kammarmusik av Tarrodi som jag har hört tidigare.

Ibland kan det kännas futtigt att bjuda in en solist för bara ett verk. Den här gången bjöds det dock på två cellokonserter; först Erich Korngolds relativt korta Cellokonsert (1945). Korngold balanserar väl mellan traditionellt klassisk komposition och nyskapande toner, presenterat med den känsla för stämningar som kom så väl till pass i hans filmmusik. I vissa partier tyckte jag att såväl solisten som orkestern lät onödigt återhållsamma, och generellt tycker jag att orkestern kunde fått spela ut nyanserna mer.

Att följa ett verk med ett äldre verk kan ibland vara vanskligt, men Joseph Haydns melodiska Cellokonsert Nr 2 i D-dur (1783) lät inte alls stram efter Korngold. Ändå var Andreas Brantelid på gränsen att dra ifrån orkestern med sitt inlevelsefulla spel. Hans expressiva spelstil kom bäst till sin rätt i det långa solot i första satsen och i hela den sista, uttrycksfulla satsen. Även orkestern lät som allra bäst; fokuserad men ändå med rik klang, trots att den decimerats för detta stycket.

Därefter fick vi inte mindre än tre extranummer: ett fint stycke av J.S. Bach, ett annat stycke där en klassisk melodi regelbundet slog sig ut i folkdanstoner, och sist en etyd av Alfredo Piatti, och jag håller med Brantelid om att det var vackert och väl värt att lyssna på.

Konserten avslutades med Pjotr Tjajkovskijs Symfoni Nr 4 (1878), som höll på att explodera redan i den underbara, inledande satsen. Utan hejd levde orkestern ut känslostormarna, och tappade ändå inte för mycket skärpa. Scherzo-satsens roliga pizzicato var riktigt väl utfört, och det är en fröjd att se och höra den på plats. Liksom i motsvarande pizzicato-lek i Korngolds konsert tidigare under kvällen är det underhållande att se och höra melodin svepa fram över stämmorna. Den sista satsen var också energisk men upplyftande, och det var en bra avslutning på konserten.

Zero Dark Thirty

Under några sekunder är det svårt att se vem som är amerikan och vem som är arab. En av männen har vildvuxet hår och skägg, den andre har kort hår och liten mustasch, det skiljer inte mycket i hudfärg. Men det är den korthårige mannen som hänger i kedjor i ett förhörsrum i Pakistan, efter att ha blivit torterad i flera dagar eller veckor av männen från CIA.

Särskilt under den första timmen visar filmen Zero Dark Thirty scener där fångar torteras för att ge information om Usama bin Laden och människorna närmast honom. Tortyren som visas är trovärdig, men inte exploaterande utan seriöst skildrad. Dan (Jason Clarke) utför tortyren som ett jobb: engagerat, men med en viss distans. Varken han eller någon annan CIA-agent skildras som någon som njuter av att förnedra sina fångar, men inte heller framställs de som hjältar, utan främst som människor hängivna sitt jobb. Den hängivenheten kommer förstås av att de håller sin uppgift för viktig: att hitta och eliminera Usama bin Laden och hans associerade innan de hinner utföra fler terrordåd.

Maya (Jessica Chastain) kastas direkt in i förhörsrummet så fort hon landat i Pakistan på sitt uppdrag. Även i det efterföljande mötet där alla rappt och till synes vårdslöst diskuterar ledtrådar känner hon sig nog nästan lika bortkommen som vi. Men månaderna går, och hon blir en rutinerad faktasökare vid sitt inklämda skrivbord. Fast arkiven hon söker i består av filmade förhörsscener där hon studerar gryniga foton och möjliga lögner från de torterade fångarna. Klick - en man hängande i rep från taket. Klick - en man i handbojor fastsatta i ett bord. Klick - en annan man i handbojor fastsatta i ett bord.

Ett erkännande kan betyda att ett annat spår valideras eller omkullkastas. Ett framtvingat namn kan leda till ett annat namn. Maya analyserar mönster och kopplar samman de fakta hon har. Många bitar måste pusslas samman, ifrågasättas och verifieras.

 Till slut pekar spåret åt ett håll, åt ett visst hus där måltavlan kan finnas. Då tar en annan fas i Mayas arbete vid; att försöka övertyga de ansvariga i Washington om att angripa. Männen i politikens korridorer har ett annat språk och en annan attityd. De är inte lika övertygade som Maya att hon har hittat rätt man, och de måste leva med konsekvenserna om hon hade fel.

Ännu närmare in på skinnet kommer det förstås att gå på männen som skall utföra aktionen. När operationen till slut fått klartecken möter Maya specialgruppen som skall ta sig in i det utpekade huset. Återigen en helt annan grupp av människor med en annan attityd. Men jag blir genast lugn när jag ser dem. Vi åskådare kan känna att de har männen har upplevt mycket tillsammans, och att de har sett och gjort svåra saker. Men än en gång är de inte blasérade, och heller inte brölande testosteronstinna bråkstakar. Genom hela aktionen är de samlade och ytterst professionella.

Det är den där balansen mellan action och allvar som regissören Kathryn Bigelow klarar så bra. Precis som i hennes förra film Hurt Locker ligger trycket tidvis tungt och laddas ur i våldsamheter. Men ingen av filmerna är en actionfilm, klippt för maximal spänning. Eldstriderna och sammandrabbningarn kommer efter långa perioder av väntan, och de skildras noggrant men neutralt. Det som tilltalar mig mest är hur hon kan låta handlingen stanna upp i ett viktigt ögonblick och låta oss vara med och uppelva känslan. När helikoptrarna lyfter för sitt uppdrag tystnar bullret och Maya blir kvar i ett vidsträckt, tyst läger. Inne i helikoptern är stämningen allvarlig. Ingen annan kommer någonsin att se och vara med om det som de ser.

Men vi har fått en skymt av det, och av arbetet som ledde fram till de ödesdigra minuterna i det avskilda huset, tack vare filmen Zero Dark Thirty. Jag uppskattar att den håller sig så (under omständigheterna) neutral, och varken demoniserar eller hjälteförklarar de inblandade. Även de långa scenerna med kontorsarbete och politisk argumentation är välgjorda, och sammanlagt är hela den långa filmen riktigt spännande och sevärd.

Var det bra så? av Lena Andersson

Stockholm läser Lena Anderssons bok Var det bra så? från 1999. Jag läste boken ganska snart efter att den kom ut, och tyckte att den var modig i hur den tog upp det jobbiga med att bo i en förort, och hur de ansvariga ständigt sopade problemen under mattan. När jag läser om boken är jag medveten om risken att den kan användas som ammunition av dem som vill skylla alla problem på invandrare. Är faran så stor? Det borde den inte vara, för boken skildrar människor av alla hudfärger som vänner eller svikare, ambitiösa, strulputtar eller kriminella.

Framför allt är boken en skildring av Lottas uppväxt med en ensamstående mamma, och skolkompisar som bråkar och själva är osäkra och olyckliga. Historien berättas i korta scener med nedslag då och då under 1970- och 80-talen. Ibland flyttas fokus till någon av Lottas klasskamrater.

Under åren som gått har jag läst andra böcker av Lena Andersson som jag har tyckt mycket mindre om. Med det i åtanke går det att märka föraningar av bristerna i Var det bra så? De korta scenerna hänger samman litet för löst. De parallella historierna leder inte alltid någonstans. En känsla av att Lena Andersson försöker säga något, med ironi och underdrifter, som alla borde förstå för att vi alla borde tänka precis som hon. Men även med det i bakhuvudet är Var det bra så? den bäst skrivna av Lena Anderssons böcker.

Fler böcker av Lena Andersson:
Du är alltså svensk? 
Duck City

Nordisk triumf i Konserthuset

De senaste månaderna har jag lyssnat på Sibelius symfonier i inspelningen av Sakari Oramo tillsammans med City of Birmingham Symphony Orchestra. Någon gång har jag bytt CD i spelaren, men snart har jag lagt tillbaka en skiva från den fantastiska boxen. Just i vinter har CD:n med Finlandia blivit min favorit, så när jag såg att den skulle uppföras med Kungliga Filharmonikerna kunde inget hålla mig borta från konserten.

Varken Sakari Oramo eller jag tycks kunna få nog av Finlandia, ett så rikt verk i sin modesta längd. I Konserthusets stora sal klingande det inledande partiet mäktigt som inlandsisen. Jag måste behärska mig för att inte sjunga med i de upproriska trumpetstötarna som följde, och som till slut integrerades med större ro i den harmoniska avslutande hymnen. Jag är så stolt och lycklig över vilken underbar musik som människan kan åstadkomma!

Från isländske Jón Leifs spelade man så scherzot ur hans Symfoni nr 1 "Sagasymfoni". Det långa inledande pizzicatopartiet som mjukades upp till andra klanger var verkligen roligt och intressant.

Så kom dagens solist, Leila Josefowicz, för att spela den Violinkonsert som Esa-Pekka Salonen skrev för just henne 2009. Vilket kraftprov! Med den sköna harpan som bollplank inledde fiolen med ett intensivt spel, snabbt och fullt av energi. Det dröjde länge innan violinisten fick sträcka ut i längre toner, men från Josefowicz strömmade kaskaderna av toner oförtröttligt och utan avkall på virtuositeten. Jag är full av beundran för hennes skicklighet och fina ton, och skulle gärna vilja höra henne i fler verk.

Carl Nielsens fjärde symfoni, "Det uudslukkelige", var likaså full av energi men i andra former. Hela orkestern svämmade över av kraft, utan att för ett ögonblick förlora i säkerhet och skärpa. Ytterligare en nordman (nej, flera) som kan skapa mäktig musik utan att låta pompös! Kungliga Filharmonikerna kommer att låta ypperligt på sin USA-turné i februari.

Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater

Replikerna mellan Jean och Kristin känns igen, men en person gör båda rollerna. Anna Pettersson ger dem var sina manér vilket först gör dem till karikatyrer, men snart tonas det ner och vi vet vem som talar. Men manéren dyker upp ändå, som upprepningar av udda repliker, utdragna "aaaa" och "jaja!", som bryter upp texten som annars forsar fram som en flod av ord. Jag tycker om den sortens lek med orden, och det är viktigt att den genomförs av en så skicklig skådespelerska som Anna Pettersson.

Kan hon framföra hela pjäsen på det viset? Ord för ord? Det gör hon, med omtagningar, partier som illustreras med ljud eller filmade närbilder, och partier som hoppas över helt, efter  överenskommelse med publiken.

Befallningar upprepas i högre och högre tonläge tills de låter hotfulla. Enklare förfrågningar tas om mer och mer smeksamt tills de låter absurda. Betoning läggs på vissa meningar på ett sätt som de kanske inte skulle framföras på en scen med tre personer i samspel. När Jeans föraktfulla avfärdanden av Julie kommer ur en kvinnas mun blir det ännu mer tydligt hur absurda de är: att en kvinna skall behöva lägga band på sig för att bevara sin heder, att hon måste ge upp sitt liv för att hon umgåtts för nära med tjänstefolket. Men lika absurt är även det försvar som Anna Pettersson ÄNTLIGEN låter Julie sätta upp mot Jean när det skrivna slutet närmar sig; ett försvar som tar stöd i hennes högre stånd, som om det vore en naturgiven lag. Men ändå, ÄNTLIGEN slår Julie tillbaka!

Foro: Elisabeth Ohlson Wallin

Fröken Julie är en välskriven pjäs som ofta blir sevärd när den sätts upp. Men även bortsett från den pinsamt kvinnosaksfientligt förklarade bakgrunden till Julies uppfostran, innehåller pjäsen ett onödigt cementerande av könsroller och en form av hederskultur. Jag tycker om traditionella uppsättningar av Fröken Julie, och jag minns med glädje den ypperliga uppsättningen på Stadsteatern häromåret. Men det är så gott när Julie gör uppror mot sitt öde, och Anna Pettersson gestaltar henne suveränt.

Länk till Teaterns sida om Fröken Julie

The Master

Freddie Quell försöker passa in bland de andra soldaterna, men han saknar gränser för vad som är OK. Sex och sprit, suget är för starkt och han kan inte kontrollera sig. Ibland duger hans hemkörda spritblandning, men han är alltid strax över gränsen för vad andra orkar med. Han är obekväm i sin kropp och han skulle nog vilja springa ifrån sitt huvud också.

Av en slump hamnar Freddie hos The Master, den karismatiske Lancaster Dodd. Han och hans hänförda lärjungar kring The Cause förklarar människans historia, från flera triljoner år tillbaka i tiden, och har hittat på tekniker för att förlösa en människas spänningar och hjälpa en att uppleva sina tidigare liv. Likt många andra sekter är de öppna mot nykomlingar, och Dodd tar sig speciellt an Freddie för att hjälpa honom lösa upp sina många knutar.

Filmen är fascinerande att se och försjunka i. Speciellt i början berättas det mesta genom scener som är lika ordlösa som Freddie själv; stämningar och ett inre tryck som byggs upp och ibland får utlopp på katastrofala sätt. Lika fängslande är scenerna när Freddie kommit under Dodds vård, Dodd som vill behandla sina patienter med upprepade frågesekvenser och övningar för hjärnan. Ordrika dialoger säger mer än bara sitt innehåll och ger ledtrådar till Freddies sinne och till metoderna hos The Cause.

The Master berättar om Freddie, och nästan lika mycket om människorna kring The Cause. Förutom Lancaster Dodd, utomordentligt spelad av Philip Seymour Hoffman, lyser Amy Adams som hans hängivna hustru, samt personer som blir mer än bifigurer: sonen Val Dodd (Jesse Plemons), den beundrande Helen Sullivan (Laura Dern) och den ifrågasättande John More (Christopher Evan Welch). På sina krökta axlar bär Joaquin Phoenix rollen Freddie Quell, mannen som i ena ögonblicket ser vacker och helt normal ut, i nästa har en galen blick och ett oberäkneligt beteende.

Speciellt vill jag tala om filmmusiken. Inte bara de väl utvalda sångerna från den tänkta tiden, som Get Thee Behind Me Satan med Ella Fitzgerald och underbara No Other Love med Jo Stafford. Mellan dem hörs Jonny Greenwoods hypnotiska melodier, som ibland skaver i disharmoni, ibland sorlar ljuvt, och låter tittarna sjunka djupare in i filmen. Musiken var en stor anledning till att jag älskade att se The Master. Jag hör till dem (de få?) som tyckte att filmmusiken i Paul Thomas Andersons tidigare film Magnolia var påträngande och jobbig. Men Jonny Greenwoods soundtrack är underbart. Att det inte har blivit Oscarsnominerat är ännu en anledning till att jag är besviken på årets nomineringar.

The Master är jag inte besviken på, tvärtom. Det är en film som inte tilltalar alla med sitt intensiva berättarspråk och sin udda handling, men den talar direkt till mitt intellekt.

Farthing av Jo Walton

Mer fantastik hade jag väntat mig av World Fantasy Award-vinnaren Jo Walton, eftersom jag inte hade läst på så noga i förhand vad boken Farthing skulle handla om. Jag tycker om att läsa böcker utan att veta särskilt mycket om dem innan, så jag läste inte ens baksidestexten.

Jag visste att boken skulle utspela sig 1949, i ett England som förhandlade fram fred med Hitler 1941 vilket resulterat i att hela Europas kontinent är i nazisternas händer. Vad jag inte hade väntat mig var att prosan skulle låta samtida med handlingen, både vad gäller kapitlen som berättas i jagform av den unga societetsdamen Lucy Kahn och de som berättas i tredje person av konstapeln som leder mordutredningen. Nej, inte heller hade jag väntat mig att boken skulle kretsa kring en mordgåta, och jag brukar inte heller välja sådana böcker.

Det här irriterade mig litet när jag läste de första kapitlen, men ganska snart vande jag mig och kom att engagera mig djupt i handlingen. Det är ett mord som begåtts, och vem är den skyldige? De få ledtrådarna portioneras ut diskret och är så kongeniala med bokens upplägg. Bit för bit blir det uppenbart att det stora problemet inte är mordet, utan samhällsklimatet, med ett Centraleuropa under nazisitiskt styre och ett England som står på gränsen till att bli totalitärt. För hatkampanjerna mot judar och inskränkningarna av mänskliga rättigheter på kontinenten går ju inte obemärkt förbi i Storbritannien.

Det som överraskar mig mest är vilken god stilist Jo Walton är. Varken 1940-talsprosan eller de torra familjerelationerna mellan de inblandade aristokraterna känns påklistrade. Tvärtom väver hon in detaljer här och där som avslöjar mycket om samhället och personernas sätt att anpassa sig till det.

Och det är ett skrämmande samhälle hon målar upp, och trovärdigt i sin krypande rasism. Walton satsar inte på chockerande händelser utan på vardagsscener som visar hur repressivt klimatet är jämfört med idag. Om andra världskriget verkligen utvecklat sig som i boken, skulle dagens värld se mycket annorlunda ut, och det vore hemskt. Att läsa boken får mig att vilja kämpa mot fördomar och korruption här och i resten av världen. Den får mig också att genast vilja fortsätta med nästa bok i serien, Ha'penny.

Fler böcker av Jo Walton:
Tooth and Claw
Ha'penny
Among Others 

Böcker som blir film eller TV-serier

Kanske har ni redan hört om att, eller till och med sett bilder från filmen World War Z med Brad Pitt som kommer i sommar. Ännu en zombiefilm, som dock bygger på en uppskattad bok med samma namn - men som tyvärr tycks ha slarvat bort det som var bra med boken. En sammanhängande hjältesaga har skarvats ihop av de berättelser i rapportform som utgör Max Brooks bok. Kommer det att bli otroligt dåligt? Jag har i alla fall reserverat boken på bibblan för att hinna skaffa mig en egen uppfattning innan filmen kommer ut.



En annan bok jag borde ta och läsa är Stephen Kings Under The Dome, som kommer att bli TV-serie till sommaren. Jag har hört mixade omdömen om boken. Är det någon som gillar den? Det var så länge sedan jag läste något av Stephen King, att jag ändå hade tänkt att göra det snart.

En bok jag började läsa så fort jag hörde rykten om att den skulle bli film var Ender's Game av Orson Scott Card. Kan det bli en bra film av den? Den innehåller en hel del av Enders tankar, men också en hel del spännande action scener som alla hoppas skall bli riktigt bra på film. Toppklassiga skådespelare som Harrison Ford, Ben Kingsley och Viola Davis delar filmduken med barnskådespelarna som utgör morgondagens armé.

Jonathan Strange & Mr. Norrell tyckte jag var en tråkig bok, men kanske kan den komma till sin rätt som TV-serie? Och om det är några som skulle kunna låta de många, långa fotnoterna i boken glänsa, så är det väl BBC!

Till sist en bok som varken är science fiction eller fantasy, men en riktigt läskig psykologisk thriller: Before I Go To Sleep av S J Watson. Vad jag kan se har filmen inte kommit längre än att den här två skådespelare kopplade till sig, Nicole Kidman och den karismatiske Mark Strong. Den boken kan nog bli riktigt bra som film.

Eliaskvartetten i Konserthuset

Det var tre seriösa stråkkvartetter som de unga, talangfulla musikerna i Elias String Quartet framförde i den fullsatta Grünewaldsalen. Haydns Stråkkvartett i Ess-dur op 64:6 (1790) inledde så behagligt, som om vi alla vore inbjudna till en soaré med vänskaplig stämning. Men trots de lätta, sköna melodierna hade kvartetten genomgående en skärpa och ett allvar, som gjorde att den var mer än bara underhållning.

Än mer allvarstyngd var Benjamin Brittens Stråkkvartett Nr 3 (1975), som fick urpremiär två veckor efter kompositörens död. I speciellt den andra och den sista satsen skapar instrumentens stämmor intrikata melodier som hakar i varandra och skapar något större. Men allra bäst tycker jag om den långasamma tredje satsen. Den är stark men samtidigt bräcklig som en istapp. Det krävs Eliaskvartettens skicklighet och innerlighet för att få detta krävande verk att klinga så sorgset och underbart på samma gång.

Lika djupt engagemang och kunnande uppvisade ensemblen i dagens sista stråkkvartett, Stråkkvartett Nr 6 i f-moll "Requiem for Fanny" (1847) av Mendelssohn-Bartholdy. Sorgen efter den älskade systern Fannys död genomsyrar verket, som går från utrop av bedrövelse över stillsam saknad till ytterligare rop i protest mot smärtan. Än en gång kunde Eliaskvartetten förmedla känslorna med exakthet och stark inlevelse.

Vi fick ändå ett ljusare avsked med en dansant vals ur Brittens Tre divertimenti. Men efter det rika programmet har jag inte fått nog av Elias String Quartet, utan hoppas att de återkommer till Sverige många gånger!