Hundratusentals människor kunde det bo i ett judiskt getto. I Łódź var det inte bara några avskilda kvarter dit den judiska befolkningen fösts undan, utan ett stort område av staden med torg, flervåningshus, ödetomter och fristående hus, och även verkstäder, kontor, sjukhus och barnhem.
Hur skall man försörja så många invånare, invånare som dessutom hatas av människorna i kvarteren runt dem? Łódź getto Litzmannstadt hade ett styrande råd och en Ordförande, Chaim Rukowski, som satte sin befolkning i arbete med att producera uniformer och andra varor till den tyska armén. Genom att visa sin nytta ville han se till att de åtminstone fick rätt till att överleva i nazisternas rike.
Idén må vara god, och den räckte ganska långt. Men prisgivna åt en omgivning som hatar judar och inte ser dem som mänskliga, leder det till ständiga kompromisser och omfördelningar av ynkliga matransoner och nyckfull betalning från nyckfulla (ariska) beställare. Det schizofrena i att uppträda som stark fadersfigur för gettoinvånarna, och ödmjuka sig inför de nazistiska byråkrater som bestämde över deras öde, var Rukowskis roll. Kanske var han en dubbelnatur redan från början, säkert underblåstes det av dubbelspelet han tvingades till. Många autentiska utsagor från den tiden berättar att Ordförandens humör kunde växla till förakt och ett själviskt och hänsynslöst utnyttjande av "sina" undersåtar. Det går inte att ursäkta, men det går att förstå.
Steve Sem-Sandberg har i sin bok utgått från Gettokrönikan, en officiell loggbok över händelser som med tiden blev mer och mer detaljerad, och personliga vittnesbörd från människor som levde i gettot. Med utgångspunkt från olika invånare ger boken
De fattiga i Łódź en bred bild av hur livet i gettot kunde vara.
Under åren som gettot fanns fördes tusentals judar dit från andra städer och till och med andra länder, människor som talade tyska eller tjeckiska och måste samsas med dem som redan fanns där. Några få uppror i början slogs ned hårt, av den interna polisen med understöd av den tyska militären. Att ransonerna var knappa så att folk ständigt var utmattade av hunger, och att de tvingades att arbeta hårt för sin ranson, gjorde det nog svårt att orka tänka på något alternativ till att fortsätta det hårda livet.
Men det är ändå svårt att föreställa sig hur livet kan gå vidare efter att nazisterna har begärt att alla gamla och sjuka, och alla barn under tio år, skulle skickas ut ur lägret och säkerligen in i döden. Människor försökte smuggla undan sina åldrade mödrar och muta tjänstemän för att få behålla sina barn, och några av dem lyckades få uppskov. Men tusentals icke-arbetsföra, gamla och unga, slets ur händerna på dem som tagit hand om dem. Kapitlen som handlar om det är de allra tyngsta att läsa. Jag kan inte tänka mig något värre än att försöka leva vidare efter det, och ändå var det vad människorna måste göra.
Steve Sem-Sandbergs språk är sakligt och detaljerat i skildringar av bostadsmiljöer, familjeförhållanden, händelser och officiella dekret. Han skriver inte ut så många replikskiften, däremot sidtals av känslotunga tankar och mardrömmar. Det känns inte förmätet utan trovärdigt att få dela oron och smärtan hos huvudpersonerna i boken. Sakligheten gör att berättelsen aldrig blir en indignerad eländesskildring, och det gör allvaret och sorgen desto tyngre.
Fler böcker av Steve Sem-Sandberg:
Theres
