1838 publicerades berättelsen om den unge Arthur Pym, som längtar ut på havet. Och vilka äventyr han får uppleva! På en ingivelse ger han sig ut på sin första resa, tillsammans med en vän. När den lilla båten tappar styrseln ute på havet plockas de upp av en större båt på väg mot avlägsna platser. På samma sätt fortsätter det: Varje litet äventyr växer till ett större äventyr. Historien publicerades först som en (ofullbordad) följetong i tidskriften Southern Literary Messenger, och det märks på alla spännande cliffhangers.
I många av episoderna under bokens första halva måste Arthur lösa något praktiskt och livsviktigt problem. Steg för steg beskrivs hur han med logiska resonemang och en dos fantasi tar sig genom en hinderbana av kullfallna lådor, eller kommer åt mat som är inlåst i ett kapsejsat skepp.
Andra kapitel har en övernaturlig stämning. Det händer mystiska saker, eller så visar sig omständigheter vara mer makabra än de verkade från början. Under en lång period lever Arthur och hans vän Augustus under ständigt hot från myteristerna som övertagit skeppet de reste med. Senare river stormar sönder skeppet, och de få överlevande måste kämpa för sin överlevnad på de grymmaste sätt.
I bokens sista kapitel färdas Arthur och hans vän Peters söderut ombord på skeppet Jane Guy. De är ute på upptäcktsresa i Söderhavet, och även ute efter att samla pälsar och hela exemplar av intressanta djur. I några passager blir beskrivningarna av naturen och skeppslivet litet väl detaljrika. Men så blir det riktigt spännande, när de kommer till en ö där några mörkhyade människor bor. Ja, allt på ön är mörkt, det finns knappt något ljust vare sig i floran eller faunan, och invånarna verkar till och med skrämmas av vita föremål.
Till saken hör att öborna visar sig vara listiga och elaka, och snart är Arthur och Peters ensamma kvar på ön tillsammans med hundratals fiender. Hur skall det sluta? Nu börjar det verkligt fantasifulla i historien - och vips, så är den slut! Där blir man snopen. Men Poe var inte så förtjust i boken att han ville gå tillbaka och lägga ned mer tid på den, så mer blev det inte.
Boken har kritiserats som rasistisk för hur den så tydligt pekar ut det mörka som sämre och mörkhyade människor som onda och opålitliga. Även myteriet i början av historien leds av en grym och hänsynslös svart kock. Med dagens ögon är de stereotypa skildringarna av mörkhyade närmast fåniga och omöjliga att ta på allvar, men jag förstår att de har sårat många under de över 170 år som gått sedan den skrevs. Fastän boken är tunn och inte särskilt välskriven, har den influerat många andra författare och kritiker, och det var därför jag läste den. Främst läste jag den för att jag var nyfiken på den nyskrivna boken Pym av Mat Johnson, som visade sig vara en smart och underhållande fortsättning i nutid. I sin enkelhet liknade den en äventyrsbok för ungdomar, och det var litet roligt att få känna sig som tolv år igen.
I många av episoderna under bokens första halva måste Arthur lösa något praktiskt och livsviktigt problem. Steg för steg beskrivs hur han med logiska resonemang och en dos fantasi tar sig genom en hinderbana av kullfallna lådor, eller kommer åt mat som är inlåst i ett kapsejsat skepp.
Andra kapitel har en övernaturlig stämning. Det händer mystiska saker, eller så visar sig omständigheter vara mer makabra än de verkade från början. Under en lång period lever Arthur och hans vän Augustus under ständigt hot från myteristerna som övertagit skeppet de reste med. Senare river stormar sönder skeppet, och de få överlevande måste kämpa för sin överlevnad på de grymmaste sätt.
I bokens sista kapitel färdas Arthur och hans vän Peters söderut ombord på skeppet Jane Guy. De är ute på upptäcktsresa i Söderhavet, och även ute efter att samla pälsar och hela exemplar av intressanta djur. I några passager blir beskrivningarna av naturen och skeppslivet litet väl detaljrika. Men så blir det riktigt spännande, när de kommer till en ö där några mörkhyade människor bor. Ja, allt på ön är mörkt, det finns knappt något ljust vare sig i floran eller faunan, och invånarna verkar till och med skrämmas av vita föremål.
Till saken hör att öborna visar sig vara listiga och elaka, och snart är Arthur och Peters ensamma kvar på ön tillsammans med hundratals fiender. Hur skall det sluta? Nu börjar det verkligt fantasifulla i historien - och vips, så är den slut! Där blir man snopen. Men Poe var inte så förtjust i boken att han ville gå tillbaka och lägga ned mer tid på den, så mer blev det inte.
Boken har kritiserats som rasistisk för hur den så tydligt pekar ut det mörka som sämre och mörkhyade människor som onda och opålitliga. Även myteriet i början av historien leds av en grym och hänsynslös svart kock. Med dagens ögon är de stereotypa skildringarna av mörkhyade närmast fåniga och omöjliga att ta på allvar, men jag förstår att de har sårat många under de över 170 år som gått sedan den skrevs. Fastän boken är tunn och inte särskilt välskriven, har den influerat många andra författare och kritiker, och det var därför jag läste den. Främst läste jag den för att jag var nyfiken på den nyskrivna boken Pym av Mat Johnson, som visade sig vara en smart och underhållande fortsättning i nutid. I sin enkelhet liknade den en äventyrsbok för ungdomar, och det var litet roligt att få känna sig som tolv år igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar