Siobhán Hapaska på Andréhn-Schiptjenko

Siobhán Hapaskas blandning av natur och industrimaterial får de uppryckta trädstammarna att se ut som offer för överfall. Det ena verkets olivträd, en fredssymbol, är uppstyckat och uppsatt på ändarna av stålställningar och ingjutet i plast. Att kala grenar och rötter spretar uppåt i en kal utställningssal gör att det ser ännu mer ut som något levande som behandlats illa.

Ännu mer så med ett annat träd som placerats i en ställning som skakar det utan uppehåll. Det ligger blad som skakats loss nedanför kronan som ett ytterligare tecken på den omilda behandlingen. Att ställningen är inklädd i (fejkad) djurhud antyder ett rovdjurs-byte-förhållande.

Men i ett verk ser det ut som att natur och människoskapade material nått försoning. Fyra stora kristaller står på ett podium, upplysta inifrån, så att alla vackra ojämnheter i kristallerna syns. Mindre harmonisk är de oskarvade stålrör som ligger blottade strax under ytan där kristallerna står. Inte lika snyggt, men en påminnelse om vad det är som lyfter upp skönheten. Det lilla urvalet av verk på Andréhn-Schiptjenko ger mig dock inte tillräckligt med insyn i Siobhán Hapaskas tankevärld för att jag skall uppskatta hennes ganska klumpiga verk fullt ut.

Länk till Andréhn-Schiptjenkos sida om Siobhán Hapaska

Pappan på Stadsteatern

Pappan, André, börjar bli gammal och glömsk. Men det är inte bara litet tankspriddhet; det han glömmer är fundamentala fakta i vardagen, och därtill svänger hans humör från minut till minut. Florian Zellers pjäs tecknar ett finkänsligt porträtt av en man som stegvis förlorar sitt fotfäste i takt med att minnet blir opålitligt.

Till en början kan man skratta åt många scener; Andrés ilska över att sköterskan skulle ha stulit hans klocka är fullständigt bortglömd när han har den på armen. Men underströmmen av förlust blir starkare allteftersom förvirringen blir större. Andrés instinkt när något inte är som han minns är att andra har gjort fel, och att dottern vill lura på honom en sköterska irriterar honom och driver honom till att skälla ut henne å det grymmaste. I de ögonblicken ligger sympatin hos dottern Anne, som måste svälja förolämpningarna under tystnad för att inte rucka Andrés svaga grepp om verkligheten. Men när man påminner sig om varför hon låter honom hållas värker hjärtat ännu mer för André, på väg ut från sammanhang och förståelse.

Vi får uppleva världen tillsammans med André: från scen till scen ändras förutsättningar och lägenhetens möblemang obegripligt. Skulle inte Anne flytta till London med en man? Nej, det var det aldrig tal om. Och vilka är de där okända människorna i vardagsrummet, som säger att de är Anne och maken Pierre? Det står klart som aldrig förr vilken opålitlig och rentutsagt skrämmande verklighet André lever i.

Under alla år som jag har gått på teater så gott som varje vecka har jag aldrig sett någon spela så innerligt, övertygande och äkta som Peter Andersson gestaltar André. Han glider mellan känslolägen - brusar upp i anklagelser om att andra försöker lura honom, slår på charmen och skarvar ihop att han var steppdansör innan han pensionerades, glömmer bort det som hände nyss och sjunker ibland samman under insikten om att han förlorar greppet om verkligheten. Den demente mannens känslosvängningar är större, och mer rättfärdigade, än någon annan människas, och Peter Andersson sömmar finkänsligt samman dem till ett äkta och smärtsamt porträtt av en man som var någon en gång.

Länk till Stadsteaterns sida om Pappan

Foto: Petra Hellberg

The Space Merchants av Frederik Pohl och Cyril M. Kornbluth

Mitch Courtenay är en skicklig och framgångsrik copywriter i ett framtida Amerika. Och i en värld som numera styrs av företag, är reklambranschen en otroligt viktig maktspelare. Det skall dock inte förglömmas att det inte bara är annonser och jinglar som får konsumenter att köpa produkter; det finns ofta något beroendeframkallande inblandat i kaffet, cigaretterna, mellanmålsbitarna och så vidare. Men reklambranschen gör sitt till, och konkurrensen mellan de olika byråerna är ännu skarpare än mellan produkterna de säljer:

Killing in an industrial feud is a misdemeanor. Killing without Notification is a commercial offence.

Detta känner Mitch av in på bara skinnet när han sätts som chef över den oerhört viktiga kampanjen för att locka bosättare till Venus. Att locka, eller snarare lura, folk att kolonisera den heta planeten med giftig atmosfär kommer att bli ett tufft jobb, men Mitch vet att han kan klara det, och låter inte några mordförsök hejda sig. Men sabotage från en kollega? Där går det för långt. Mitch ger sig av till Antarktis för att göra upp, men snubblar in i en konspiration som är djupare och vidare förgrenad än han kunnat föreställa sig.

Bortsett från Venus-temat är det inte handlingen i sig som är science fiction, utan den värld som skymtar förbi i Mithcs liv, först som priviligerad star-class-medborgare, och senare på botten av samhällsstegen. Boken är skriven 1952, och är förvånansvärt framsynt i sin framtidsbild. Har man råd äter man New Meat, medan övriga får hålla tillgodo med Regenerated Meat, som inte smakar lika bra. (En läskig och fascinerande beskrivning av hur kycklingkött odlas dyker upp i ett par kapitel.) Träd och annan växtlighet tycks vara närmast utrotad, eftersom trä nu värderas högre än guld och platina och används i små mängder i dyrbara ringar. Mot denna miljöförstöring och konsumism står en underjordisk rörelse, Consies, det vill säga Conservationists som vill bevara naturen, och som betraktas som galna och motarbetas av etablissemanget.

En annan klarsynthet är att Mitchs hustru Kathy (de har ett årslångt kontrakt som kan förnyas eller avlutas) är läkare och en mycket självständig person som inte vill låta ett hemmafruliv stå ivägen för arbetet. Kathys roll väger nästan upp kvinnosynen i resten av boken, som har litet väl mycket av känslan "grabbar skriver för andra grabbar", en attityd man väl får vänja sig vid när man läser tidig SF. Boken är skriven i jagform, med ett förtroligt tilltal till läsaren, med ett halsbrytande tempo och knappt tillräckligt med detaljer för att sätta stämningen i varje ny scen.

Jätteföretag och reklambyråer samarbetar alltså för att hålla största delen av befolkningen fast i slavförhållanden, antingen under produkterna de är beroende av att konsumera eller i rena trälarbeten på fleråriga kontrakt. Något av det roligaste i boken är Mitchs optimistiska cynism när han ignorerar förhållanden och kämpar för att få tillbaka sin ställning som star-class-medborgare. Det är också spännande att se hur konspirationsringarna hakar i varandra, även om jag hade önskat mig ett eller par extra plot twists mot slutet, bara för nöjes skull. Men trots att jag hade velat veta mer om precis hur de tänkt sig kolonisera Venus, är The Space Merchants en underhållande roman med aspekter vi intressant nog kan känna igen över sextio år senare.

Marjetica Potrč på Galerie Nordenhake

Under temat Indigenous Knowledge visar Marjetica Potrč vad hon lärt sig av samlevnaden med och närstudiet av det isolerade, självorganiserade samhället (vid) Croa River i Amazonas. Människorna lever av naturen, nära naturen och inom de ramar som tillgångarna sätter gräns för. Med den utgångspunkten skissar Marjetica Potrč upp ett önskesamhälle, Florestania, som hon vill skall influera dagens industrialiserade värld.

All Architecture Comes from Weaving I (2007)

Utan att direkt peka ut fabriker och bilar som dåliga, visar Potrčs målade/teckande/skrivna tavlor en drömvärld där hantverk uppvärderas och blir en symbol för symbiosen mellan människorna och världen vi lever i. När jag tänker tillbaka på Potrčs förra utställning på Galerie Nordenhake minns jag att den innehöll konkreta påståenden om hur ett naturbruksinriktat samhälle var att föredra, och att jag vände mig emot de utsagorna. Här är hon inte lika påbjudande, men jag tar ändå inte till mig hennes drömsamhälle. Tvärtom visar hon i ett sidospår en liten skiss av Tokyo med nöjesparker och skyskrapor. Det är ju där som jag vill bo, hellre än i en självförsörjande by där kvittrande fåglar ersätter TV och teater.

Visst finns det anledning att plocka in ekologisk tänkande, återbruk och måttfullhet i vår moderna värld, och även storstadsmänniskor uppskattar parker och andra fickor av grönt i vardagen. Men de som vurmar för en enklare livsstil bör komma ihåg att vi är många som älskar att bo i stora städer, med asfalt, tunnelbana, jourbutiker och höga hus. Marjetica Potrčs visioner är inte mina, utan irriterar mig mest.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om  Marjetica Potrčs utställning

Nomads Inhabit Islands, Settlers Build Walls (2016)

Claudius Svensexa med Dramakvarnen på Improvisation & Co

Snart skall Claudius gifta sig med Gertrud, änkan efter hans bror som var kung i Danmark. Claudius (Michael Borch) har redan kungakronan rejält nedtryckt över huvudet, men är klädd i en stylad svart sopsäck - nu är det fest, svensexa, jättemycket alkohol, droger och dans! För festen utspelar sig i nutid, och en inhyrd DJ (Julia Sporre) spelar musik och ropar ut streetsmarta festtips i en megafon, tips som också kommenterar det som händer.

Det är fest, det är det som händer, och är det inte fest än så är det på gång och alla förbereder sig. Stämningen är konstant hög, både när man dricker och shotsar och när två eller tre strålar samman för att tala allvar och gräla. Vilda partyscener och intrigerande varvas snyggt, och scener ur Hamlet flätas in i handlingen med en modern twist, ibland helt annorlunda mot originalet. En av presenterna till Claudius är en döskalle i guld. "Vet du vem det är? Det är Shakespeare!" Lika skickligt smygs det in flera blinkningar till en annan berömd dansk, H.C. Andersen. Det enda som känns långsökt är kommentarerna om svenskar som kommer flyende över sundet - ett oförklarat stickspår som inte tillför något. Men det länder ensemble, regi och manus till heder att Vålnadens budskap framförs av en kombinerad strippa och medium (Eric Ernerstedt), som är både charmig, rolig och trovärdig i sina ögonblick.

Alla på scenen är mer eller mindre huvudpersoner; de har intressanta historier och roller att spela i handlingen, och de är mycket väl spelade och samspelta. Det märks att Hamlet och Laertes (Michael Hamory och Robert Isberg) har en långtida bakgrund som frenemies. Ofelia (Allis Lindqvist) är sårad och arg, men inte självmordsbenägen. Polonius och Horatio (Gert Fylking och Joakim Thelin) gör sitt till för att hålla händelserna på spåret, och Gertrud (Margareta Eriksson Bergius) har en del att säga om den gamle kungen. Och se där! Strax efter att Shakespeares skalle förevisats, ramlar Romeo och Julia (Antonio Tengroth och Bettina Gerleman) in i handlingen och smälter ypperligt in.

Alla skådespelare är mycket, mycket bra, och som sagt väl samspelta. Manuset av Manne Hedén är också intelligent och välskrivet, och Urban Erikssons regi har fyllt pjäsen med energi och känslor utan att den har förlorat fokus. Jag hoppas på att se många fler pjäser i den här stilen eller en helt annan från Dramakvarnen.

Länk till Dramakvarnens sida om Claudius Svensexa

The Tin Men av Michael Frayn

Det ligger en särskild lockelse i att läsa böcker om kontorstjänstemän som är uppfyllda av sin relevans utan att göra något särskilt viktigt dagarna. En sådan är Michael Frayns The Tin Men som dessutom är skriven 1965. Medmer än femtio år på nacken och ett nostalgiskt skimmer över sextiotalets kostymklädda gentlemen (mest herrar) som tilltalar varandra förtroligt med efternamn, känns det möjligt att det funnits och kanske finns hela kontorsbyggnader där man tillbringar hela dagar djupt sysselsatta med i grunden onödiga saker.

Helt onödiga saker kanske inte produktionsbolaget Amalgamated Television gör med sitt succéprogram It's a Giggle och det intellektuella alibit Athens of the North, ett diskussionsprogram på klassisk grekiska med tittarsiffror så små att de inte är mätbara. Men herrarna och damerna på kontoret tycks mer sysselsatta med andra saker än TV-programmen, som att intrigera och spionera på varandra. En av dem, Rowe, är djupt engagerad i att skriva en roman. Eller rättare sagt, han har börjat med att skriva de lysande recensionerna av boken och dess författare, för att därifrån lista ut vad den skall handla om och fästa det på papper.

Av någon outgrundlig anledning skall en flygel i byggnaden upplåtas åt ett forskningsinstitut som sysslar med praktiska experiment i etik. Det väcker ett visst intresse, men ännu mer intresse väcker det faktum att drottningen skall komma för att inviga flygeln. Det formas snabbt ett antal kommittéer för att planera inför det kungliga besöket - kommittéer som tycks föröka sig och bli fler från dag till dag, med nya ansvarsområden och åsikter på tvärs med varandra.

Ett mycket framsynt parti i boken berättar om ett experiment som faktiskt börjat förverkligas i våra dagar: The Newspaper Department försöker programmera en dator att på egen hand skapa nyhetsartiklar, med hjälp av indata av vilka nyheter - olyckor, flickor i rullstol - som väcker störst intresse, men med förenklingar i komponenterna och rubriksammansättningarna som får historierna att verka komma från en annan verklighet.

Det är roligt att se en snabbtänkt humorist som Michael Frayn redan i datorålderns linda ta sig an synen på datorn och dess roll som assistent i en värld under utveckling. I ett av kapitlen diskuterar den idérike Macintosh med Rowe hur datorer kan ta över uppgiften att producera sportresultat och statistik, istället för att gå den krångliga vägen över verkliga matcher och tävlingar.

"... In fact all the complex mass of statistics produced by the sports industry can without exception be produced not only more economically by computer, but also with more significant patterns and more amazing freaks. I take it that the main object of organized sports and games is to produce a profusion of statistics?"
"Oh, yes," said Rowe. "So far as I know."
[...]
"I think we can assume that a computer is a more efficient statistics-producing machine than any possible combination of horses, dogs, or muscular young men. But that's not the end of it. [...] So we automate the bingo industry. But now consider the activity of the person who plays the bingo. Isn't his activity - covering the numbers on a board as they are called and signalling when a certain pattern is completed - precisely analogous? Couldn't his work be done for him by a computer fed with a very simple programme indeed?"

Från Michael Frayns pjäser Demokrati och Köpenhamn vet vi att han är allmänbildad och intelligent, från hans Rampfeber att han kan vara otroligt rolig. I The Tin Men har han kombinerat detta till en dråplig berättelse, snyggt färgad av tidsandan men tidlöst underhållande.

The Revenant

Naturen som möter oss i inledningsscenerna är inte inbjudande, men den är ändå vacker på sitt eget sätt; karg, utmanande, och därför så mycket mer givande när de magiska ögonblicken dyker upp och försvinner. Hugh Glass och hans son Hawk kliver i vattnet mellan smala trädstammar för att hitta ytterligare en hjort att skjuta. Tillbaka i lägret sitter männen i Glass grupp och flår de skjutna hjortarna och bereder skinnen för att kunna säljas till bra pris; ett makabert göra som inte går att skilja från villkoren för den mer rofyllda jakten.

I nästa ögonblick blir förhållandena sju resor värre. Gruppen blir överfallen av en grupp indianer på jakt efter en bortrövad dotter. Med brutal detaljrikedom visas pilar och gevärsskott som tränger genom kroppar från långt håll, och yxhugg, knivhugg och annan närstrid; blodigt och grymt.

Glass är anlitad för att leda männen genom skogarna och bergrområdena i Dakota, till hjortarna de jagar genom den svårforcerade naturen, men framför allt undan de fientliga indianstammarna i området. Att gruppen förlorat två tredjedelar av sina män och måst lämna de flesta skinnen efter sig gör att många är ilskna på Glass, främst John Fitzgerald som vill ha sin lön och flytta vidare till Texas.

Det är nästan som att filmen vill visa att det är farligt att stanna upp och se det vackra i naturen. Under en runda Glass företar sig på egen hand kommer genom den gröna skogen fem lekande björnungar. Och bakom honom frustar deras mor. Hennes attack på Glass är oundviklig och mycket brutal. Det liknar hur hon, med sin överlägsna styrka och skarpa tänder, övermannar Glass, sliter och kastar med hans kropp över marken, trampar på honom och känner sig fram, verkar ha tröttnat men går till attack igen. Scener är utdragen och ytterst grym, men det går inte att hata björnhonan: hon gör vad hennes instinkter säger åt henne för att skydda sina barn.

Glass sönderslagna kropp hittas av männen i hans grupp. Det kommer att dröja innan vi får se såren, men redan på hans plågade rörelser och ansiktsuttryck, och med synen av den hårda attacken i minnet, går det att leva sig in i hur skadad Glass är. Gruppen bär honom med sig på en bår, men når en brant klippvägg de inte kan lyfta båren uppför, och bestämmer att lämna Glass tillsammans med tre män som skall vårda honom tills han dör. Sonen Hawk är självskriven, och den yngste medlemmen Bridger är frivillig. Mindre förståeligt är att den avoge Fitzgerald lämnas att stanna, men då han lovas extra ersättning för besväret är det han som blir kvar med de två pojkarna och Glass som inte kan röra sig.

Med en opålitlig Fitzgerald och fientliga indianstammar smygande mellan stammarna blir Glass öde etter värre; lämnad ensam, halvt nedskottad i graven han inte är redo för än. Desperationen och styrkan lyser igenom varje plågad rörelse när Glass kämpar sig fri. Nej, själen i den hårt sargade kroppen är inte redo att lämna jordelivet än, och med obegripliga styrkeprestationer, krypande och efter mer läkning gående, ger sig Glass iväg mot gruppens befästa läger flera mil bort. På vägen kommer han att möta så många fler hinder och motgångar att det är närmast overkligt att han överlever. Å andra sidan är hans ärrade kropp ett bevis på vilken stark livsvilja han har, särskilt med ett viktigt mål för ögonen.

Även under de grymmaste och inte alls vackra scenerna är ändå omgivningarna, djuren och människorna fascinerande att se på. Bilden visar ofta ett stort stycke natur i brett format, där de enskilda människorna och djuren ändå är i fokus, och färgskalorna är kalla och klara. Jag är inte alls någon naturvän och känner mig extra tacksam för mitt kontorsjobb, men det går att föreställa sig lockelsen och stoltheten hos den som klarar av att leva i den svårbemästrade naturen. Under premiärveckan visades The Revenant i IMAX-format, och jag är litet ledsen att jag missade det. Trots en del förbryllande logiska luckor hos människornas agerande i filmen, speciellt mot slutet, är The Revenant en fantastisk berättelse och en fantastisk film som jag är glad att jag har sett.

Bonuskonsert 2016 med många ljusglimtar i Konserthuset

När Konserthussäsongen går mot sitt slut bjuder Kungliga Filharmonikerna in oss med säsongsabonnemang på en bonuskonsert. Det är en trevlig tradition, inte minst för att vi i år fick många små smakbitar från olika kompositörer, en del redan kända och älskade, andra nya bekantskaper som imponerade och lockade till mer lyssning.

Dirigent Joana Carneiro inledde med den medryckande ouvertyren till Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart. Därpå kom ett Scherzo ur Serenad i D-dur av Ethel Smythe, en kompositör som inte fick mycket uppmärksamhet under sin verksamma tid kring förra sekelskiftet och ett halvsekel framåt. Men så bra hennes musik var; melodisk, inte extremet experimentell men intrikat och suggestiv. I verket djupnade Filharmonikernas lätta anslag till seriösa klanger. Jag ser verkligen fram emot att höra mer av henne under nästa säsong!

Från den magnifika orgeln hördes den ännu mer fantasieggande Hamburger Totentanz ur Trois préludes för orgel av Guy Bovet, spelad av organist Ulf Norberg. Ännu en kompositör och ett verk jag vill höra mer av!

Jean Sibelius välkända Valse Triste vill man förstås också höra ofta, och den hade en fin grundad men inte tung styrka i Filharmonikernas och Carneiros tappning. Så fick orkestern en fin gäst inför ett specialframförande av Johannes Brahms Ungersk dans nr 5 i g-moll arr Schmeling: via speciell dirigentpinne kunde dirigentens rörelser registreras och föras över till en motsvarande blindskrift av rörelserna under den blinda flöjtisten Wu Jings fotsula. Fantastiskt! Här är ett radioinslag om tekniken och soloflöjtisten.

Jazz med symfoniorkester kan vara en subtil upplevelse. Det var vackert, om än litet långsamt och anonymt, att höra vokalisten Isabella Lundgren framföra Bernard Ighners Everything Must Change tillsammans med Filharmonikerna. Därefter följde ytterligare två välkomponerade och välspelade och väl omtyckta verk: Pjotr Tjajkovskijs Polonaise ur Eugen Onegin och Intermezzo ur Cavalleria rusticana av Pietro Mascagni. Och så det festliga sistanumret, Svenskt Festspel av August Söderman. Det var ett riktigt fint och varierat program vi bjöds på, och det vittnar om orkesterns och dirigentens professionalism att kunna ge varje verk det framförande det krävde. Tack för i år och kom snart tillbaka, kära Filharmoniker!

Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman

Något jag gillade mycket med Carolyn Ives Gilmans tidigare böcker, Halfway Human och Arkfall, är att hon tecknade upp ett universum där en expanderande mänsklighet upptäcker planeter att terraforma eller kolonisera som de är, med annorlunda flora och fauna - och ibland redan befolkade med människor från en tidigare kolonisationsvåg som nu fallit i glömska. Beskrivningar av utomjordiska varianter på natur fascinerar mig, och i Dark Orbit bjuder Ives Gilman på mycket spännande exoflora.

I Ives Gilmans böcker kan förflyttning ske med ljusets hastighet, i form av en koncentrerad stråle av ljus, men över de stora avstånden kan även det ta tiotals år - år som alltså resenären inte känner av, men som tickar fram för människorna de lämnar efter sig. Därför är de som ger sig ut på forskningsresor till andra planeter en nomadisk grupp, löst sammanhållen av minnen av att komma tillbaka till en hemplanet som kan ha förändrats radikalt, och att sällan ha några släktingar eller nära vänner kvar i livet.

Med några snabba avstamp från boken Halfway Human tar berättelsen sin början. Ett av rekognosceringsskeppen som sändes ut för några sekler sedan har hört av sig - det har hittat en planet med beboeligt klimat, så det är dags att skicka en vetenskaplig expedition dit för att undersöka och avgöra om den nya världen, Iris, är lämplig för kolonisation. Ett fascinerande uppdrag, och trots att restiden är 58 år sätts snabbt en grupp kompetenta forskare och säkerhetspersonal samman. Bokens ena huvudperson, Sara Callicot, får på omvägar en plats i expeditionen med det hemliga uppdraget att hålla ett öga på den andra huvudpersonen, Thora Lassiter. Under en tidigare resa till planeten Orem hamnade hon mitt i ett uppror på grund av syner som kan ha förvärrats eller skapats av hennes egna psykiska problem, så inflytelserika släktingar vill få bort henne ur allmänhetens blickfång men samtidigt inte lämna henne i sticket.

Det intressanta med planeten Iris är att den befinner sig i ett område som är tätt av det vi betecknar som mörk materia. Carolyn Ives Gilman fyller ut våra begränsade kunskaper om mörk materia till en sektion av kosmologi som har spännande följder för planetens existens och livsvillkor. Besättningen märker delvis av det redan vid ankomsten, och oundvikligen kommer de speciella betingelserna att orsaka allvarligare problem när de börjar utforska Iris yta.

Dark Orbit har en mycket välbalanserad blandning av hård och mjuk SF. Beskrivningen av ett samhälle som byggts upp av helt blinda människor känns ytterst levande, både den genomtänkta miljöskildringen och hur invånarna agerar. Det går lätt att föreställa sig att vara på plats, där dofter, ljud och variationer i markytan guidar en rätt. Lika fantasieggande beskrivs det omvända förhållandet, när någon som aldrig har sett förut skall lära sig att tolka sina synintryck.

Dark Orbit är den bästa av Carolyn Ives Gilmans böcker som jag har läst. De tekniskt utmanande förutsättningarna, det politiska spelet i gruppen och de olika personerna är väl beskrivna, och efter den här nya pusselbiten i Ives Gilmans universum vill jag gärna läsa mer om the Twenty Planets och deras vidare upptäckter.

Fler böcker av Carolyn Ives Gilman:
Halfway Human
Arkfall
Isles of the Forsaken 

Civilisation - människans energi och idérikedom

Ibland förundras jag över den långa utveckling som tagit oss fram till där vi är idag. Vi i de priviligerade delarna av världen kan sitta bekvämt i varma och luftkonditionerade boningar, se nästan all världens nöjen i en handflatestor apparat, eller kliva in i en plåtcylinder och flyga till en helt annan plats på jordklotet. Det är en så lång process från tämjandet av elden och den första användningen av hjulet till dagens samhälle. Människan har drivits av viljan att göra livet bättre, att göra arbetet lättare, och också av lusten att göra vackra eller roliga saker för sig själv och andra.

För fem år sedan besökte jag British Museum i London, som samlat föremål som vittnar om viktiga episoder i mänsklighetens historia, från Rosettastenen över syriska miniskulpturer av dansande kvinnor till förmedeltida schackpjäser. Framför montrarna stod jag och häpnade över skickligheten och inte minst fantasin hos de människor som för tusen år sedan försökte sig på att skapa något som inte fanns förut, som följde en inre vision som kanske omgivningen skrattade åt eller inte förstod meningen av.

Lyckligtvis finns ännu BBC:s podcast The History Of The World tillgänglig, hundra delar om de hundra viktigaste föremålen ur British Museums samlingar. På så sätt kan man få konkreta fakta om historien, och säkert också den svindlande känslan av årtusendens verk, även om man inte kan se samlingarna på plats.

Om dagens civilisation slogs sönder, skulle vi kunna bygga upp den igen? Skulle det ta fem år eller femtusen år? Jag har läst flera dystopier i mina dagar; en del som säger att det med möda skulle kunna gå att återskapa och fylla det kvarvarande utanpåverket med tekniken som drev det (A Canticle for Leibowitz), andra som visar en värld där befolkningen lever på skrot från den tidigare civilisationen men aldrig lyckas skapa något eget att bygga vidare från (Riddley Walker). Båda alternativen är fascinerande men deprimerande; att leva i skuggan av en guldålder och veta att allt trasades sönder en gång måste kunna lägga en tung hand på initiativförmågan.

Ändå kan man se den motsatta impulsen på många håll i världen idag: människor som röjer upp och bygger upp igen efter att naturkatastrofer eller brutala krigshetsare förstört samhällen, och som hjälper dem som skadats och är svagare. Jag vill tro att det alltid kommer att finnas människor som strävar efter ny kunskap, samarbete för något gott och ett liv som är mer än överlevnad, och jag hoppas att jag alltid kan vara en av dem.

Du ska veta mitt värde på Stadsteatern

Pjäsens titel är påbjudande. När jag först såg den på en av Stadsteaterns reklamskärmar trodde jag att handlingen skulle vara förlagd i en fattig norrländsk glesbygd på 1800-talet. Så fel jag hade! Generalfel! Titeln Du ska veta mitt värde blev ännu mer mångskiftande när det framkom att pjäsen handlar om Ayn Rand, kvinnan bakom tegelstenarna The Fountainhead/Urkällan och Atlas Shrugged/Och världen skälvde, kvinnan som höll egoism och girighet för något gott och därigenom blivit ett rött skynke för människor på den politiska vänstern, nästan i högre grad ju mindre man känner till hennes filosofi.

Illustratör: Thomas Olsson

Stadsteatern hade den ytterst goda smaken att bjuda på en introduktion till pjäsen; ett samtal med dramatikern Joakim Sten och regissören Carolina Frände, lett av frilansskribenten Mattias Svensson. De förra två har ju redan tidigare samarbetat i pjäsen om Herbert Tingsten, och ser det som en viktig uppgift att föra in en idédiskussion på scenen för att stimulera det intellektuella samtalet i Sverige. (Stort tack för det!) En skillnad från Tingsten-pjäsen var att man där kunde låta den vara en monolog, eftersom han själv står för ifrågasättande av sina åsikter och självreflektion. Med Ayn Rand skulle det inte gå, för hos henne finns ingen självkritik, och därför behövs en grupp av människor omkring henne som hennes tankar kan brytas mot.

Att skildra Ayn Rand i kretsen av hennes närmaste är givande på flera sätt, främst därför att det ger tillfälle för att visa gråzonerna, när ideologin stöts mot vardagliga situationer, på ett liknande sätt som Ayn Rands romaner fyller ut ekonomiska teorier genom att sätta dem i sociala sammanhang och visa deras konsekvenser. (Detta är ju inget unikt för Ayn Rands verk; många andra författare speciellt inom science fiction och annan spekulativ fiktion gör samma sak.)

Där hade dock samtalarna en brasklapp till Rands verk: Ja, Atlas Shrugged är ett mycket övertygande verk, för övrigt inte alls tungt och tråkigt som många tror utan en riktig bladvändare, och när man läst ut den kan man lätt känna sig omvänd - tills man tänker på hur Rand renodlat samhällsförhållandena och persongalleriet, så att ont och gott blir mer tydliga än vad vi vanligtvis ser i vår vardag.

Efter den gedigna introduktionen blev det extra intressant att se pjäsen, vars två akter utspelar sig 1955 respektive 1968 i lägenheten där Ayn Rand (Ann Petrén) och hennes make Frank O'Connor (Per Sandberg) levde och tog emot sina vänner. Det ligger något för mig lockande i att hålla en salong; att regelbundet ta emot gäster för intellektuella diskussioner. Här får vi se en vänskapskrets, som ironiskt kallar sig Kollektivet, som är (ideologiskt påbjudet) övertygade om sin egen intelligens och sitt värde, och om att ens idéer är oumbärliga för att skapa ett bättre samhälle. De är starka och energiska - men samtidigt aningen på sin vakt, för man måste ständigt vara beredd att försvara sina åsikter i enlighet med Rands ideologi (som ännu inte fått sitt namn, objektivism). Och det gör de, oftast i intensiva, välformulerade, genomtänkta monologer. Värre går det för gästen Marlene (Maja Rung), en ung dansös som beundrar Ayn Rand men inte lyckas formulera och försvara sina egna livsval.

Ungefär där kan åskådarens halvfärdiga invändningar hinna börja ta form. Gruppen kritiserar Marlene för att hon är dansös i en grupp (om än med ambitioner att bli solist och stjärna). Men en perfekt samtrimmad danstrupp är ju en imponerande syn, mer inspirerande än ett tiotal osynkroniserade solister, hur bra de än är en och en, och på samma sätt behöver en symfoniorkester bestå av människor med ett gemensamt mål. Ett motexempel på individualism som löper amok i vår tid är ju de många förhoppnignsfulla halvbegåvade människor som köar för Idol-uttagningarna - det finns en gräns för hur många solister världen behöver.

Det är dock glädjande att INTE höra gruppen (åtminstone inte i pjäsen) peka ut behovet en tjänarklass, en massa som skall ägna sig åt kollektivt arbete åt en ambitiös elit. Men detta är ändå en logisk dissonans i ideologin som presenteras. Det är förståeligt att Ayn Rand efter att ha sett missunnsamheten, förtrycket och fasorna som kollektivtanken i kommunismen och socialismen förde med sig valde att den rakt motsatta ståndpunkten, att egoism är bra, och att man bara skall tänka på vad som är bra för en själv. Men en logiskt hederlig genomgång av systemet borde visat upp inkonsekvenser. Förmodligen tänks de kommas runt med "mer av samma sak", och lösas av sig själva när det perfekta systemet är på plats, så som man tänkt i många religioner och ideologier på såväl höger som vänster flank.

En ledtråd till detta finns ju i hur gruppen så ofta lovordar Howard Roark och John Galt. De är två starka, ideologiskt säkra män som kämpar för sig själva mot en oförstående omvärld. Men Roark och Galt finns inte i verkligheten, de är huvudpersoner i Rands böcker. I verkligheten avbryter Rand sin make när han talar och försöker formulera om hans bristande framgång till en protest mot systemet.

I andra akten ser vi hur fler och fler av rollfigurerna hamnar i mörkret strax utanför scenen, på olika sätt avpolletterade av huvudpersonen. Verkligheten blir rörig och saker går inte som Rand vill, och helt trogen sin självcentrering lägger hon skulden hos den svikande Nathaniels svaghet, utan att applicera sin ideologi på honom och se att han handlat i egenintresse. Här glöder Nathanies maka Barbara (Annika Hallin) till, med en lågmäld styrka och intellektuell rörlighet som låter henne justera sina tanker och rättfärdiganden i enlighet med objektivismen. Att Ayn Rand i ljuset av allt som hänt inte omprövar sin världsbild är både dumt och imponerande. Pjäsen låter henne sluta med en lång, självsäker monolog, helt oemotsagd men förstås med möjligheter för publiken att tänka sig invändningar och alternativ. Den här presentationen av en intensiv människas tankevärld är en stor bedrift, och det är ett nöje att få se på Stadsteaterns scen.

Länk till Stadsteaterns sida om Du ska veta mitt värde

Foto: Markus Gårder

Maresi av Maria Turtschaninoff

Det röda klostret är en harmonisk plats. Systrarna och noviserna lever stilla i samklang med den omgivande naturen, och livet följer årstidernas växlingar och klostrets högtider enligt vad som ärvts sedan Ursystrarna kom till ön och grundade sin gemenskap. En ritning på bokpärmens insida visar en överblick över klostergården, och berättelserna och ritualerna ger tyngd åt de byggnadernas lockande namn - Rosens Tempel, Kunskapens Hus, även Aftontrappan och Gryningstrappan.

Lugnet och vänskapen i klostret är välgörande för många av noviserna där, som kommit till ön från hårda förhållanden och till och med förföljelser. Maresi, vår berättare, plågas fortfarande av hur hennes lillasyster dog av svält under en kall vinter, men den nykomna Jai verkar ha flytt från något ännu värre. I klosterlivets rytm får de unga flickorna ro att lära känna varandra, lära sig de vidareförda berättelserna och riterna, och fundera över vilken plats de själva är kallade till att få i systrarnas gemenskap.

Maria Turtschaninoff målar med ett vackert, känsligt språk upp gemenskapen och hur de religiösa riterna ger djup även åt de vardagliga sysslorna. Speciellt fantasieggande är beskrivningarna av portarna i klostret och vad de har för innebörd. Systrarnas religion är också fint sammanvävd av jordnära gärningar med övernaturliga kopplingar. Speciellt mycket tycker jag om att Haggan är en av de tre viktiga gestalterna i tron - även om hon står för det farliga och skrämmande gillar jag att se skällsordet hagga upplyft till gudastatus. Beskrivningarna får klosterlivet att kännas lockande och välkomnande även för mig, en nutida teknikälskande läsare.

Det får mig dock att tänka på hur ensidigt kvinnlig klostret och systrarnas tro är. Skulle en man eller pojke som läser boken känna samma harmoni och längtan som jag? Ingen man får stiga iland på ön, och berättelserna från världen utanför talar om svårt kvinnoförtryck som man förstår att kvinnorna vill fly ifrån. Men det är synd att nästan alla män i berättelsen framstår som hot, som brutala varelser som vill slå, våldta och plundra. Tack och lov sås ett frö till förändring i bokens sista kapitel. Men jag hoppas ändå att det fiktiva klostret med sin harmoniska gemenskap får stå kvar länge till.

Captain America: Civil War

Captain America ger namn åt filmen, men flera kända och okända superhjältar står vid hans sida - och på motståndarsidan. Precis som i Batman vs. Superman har jordens befolkning börjat protestera mot hur superfighterna mot superskurkarna slår sönder städer och kostar människoliv. Nu vill 117 av världens länder att Avengers skall göra som de och skriva under ett fördrag om att inte använda sina krafter utan att ha blivit ombedda om det.

Redan första gången de möttes hamnade Iron Man och Captain America på kant med varandra - den nonchalante playboyen mot mannen som vill vinna genom att följa reglerna. Därför är det förståeligt men också dubbelt obegripligt att de hamnar på olika sidor i den här frågan: Iron Man/Tony Stark ser att de håller på att få opinionen emot sig och vill stävja missnöjet, och flera av Avengers håller med honom. Det vägrar Captain America att gå med på, och hans uppror blir personligt när det startas en världsvid jakt på hans forne bäste vän Bucky, The Winter Soldier, som hjärntvättats till att strida mot honom men ändå har kvar glimtar av den gamle vännen.

Filmen startar med flera superhjältar i spel - Captain America, Falcon, Black Widow, Red Witch, Iron Man, War Machine, Vision - och fyller på med ännu fler från olika håll. Yay, vilka fighter det blir när de brakar samman, människorna med övermänsklig styrka och/eller dräkter som förstärker deras förmågor! (Dräkten som ger Black Widow hennes krafter är, som vanligt för kvinnliga hjältar, förstås en snygg urringing och flygande hår.) Det är en sådan jakt som inleder filmen, och den ser så imponerande ut som man kan önska i IMAX.

En bit in i filmen blir dock alla dräkter och vapen konfiskerade, men lägligt nog bryter det ut en fight även då, så att vi får se hjältarna i ett äkta handgemäng - litet verkligare, litet råare. Till nästa stora fight är serietidningskänslan tillbaka i full kraft. Nu har superhjältarna ställts mot varandra, är tillbaka i sina dräkter och har fått såväl förstärkning som motstånd från oväntade håll. En utrymd flygplats och några flygplan är skådeplats för den skickligt utförda striden, där båda sidor vill vinna men inte skada varandra, så att stämningen ändå är rätt god.

Men det går inte att fortsätta med att bara slåss för skojs skull. Filmens illvillige bakgrundsspelare drar upp konflikter från längre bak i tiden, avslöjar hemliga HYDRA-program för världsherravälde och sår verklig fiendskap mellan Captain America och Iron Man. I den sista stora striden är det inte på låtsas längre. I några av scenerna är det en stor tillgång att ha en riktigt bra skådespelare som Robert Downey Jr i en av rollerna; någon som verkligen kan visa hat, smärta och rädsla med en skiftning i ansiktsdragen.

Captain America: Civil War plockar upp trådar från ett par tidigare filmer och sätter några nya superhjältar på uppvärmning för egna kommande filmer. Om än handlingen är omotiverat uppblåst och forcerad, så bjuder filmen på några välkomna pusselbitar i Marvels universum och inte minst på långa, snygga actionsekvenser.

The Events med Gothenburg English Studio Theatre på Stadsteatern

Att sjunga i kör gör gott för själ och kropp av många anledningar; man träffar andra människor, man skapar något tillsammans, skön musik fyller hela människan inifrån henne själv och från omgivningen. Prästen Claire leder en kör i kyrkan dit det kommer prövade människor; gamla, asylsökande, ensamma mödrar; människor som finner ett sammanhang på repetitionerna. Som Claire får anledning att säga: de är inte propaganda för mångkulturen, de ÄR mångkulturen.

Kristina Brändén Whitaker spelar Claire, uppskruvad och med känslorna på ytan redan innan The Events. Efter våldshandlingen som krossade hennes kör försöker hon, i ett alltmer uppjagat tillstånd, förstå gärningsmannen - var han sjuk eller ond? Men gärningsmannen dyker upp i hennes blick som en hotande skugga, skrämmande för såväl Claire som för publiken. Motspelaren Ashley Gerlach är ypperlig; med förändrad röst och mimik spelar han Claires partner Catriona, gärningsmannens far, hans skolkamrat, en politiker. Men aldrig är han mer otäck än när han tittar fram med huvudet på sned i öppningen under den svarta hoodien.

David Greigs pjäs är bara en timme lång, men innehållsrik och mycket omskakande. Jag vill säga några saker om de avslutande scenerna, så den som inte vill få dem avslöjade bör sluta läsa här. Det första är att gestaltningen av attacken känns riktigt hemsk, särskilt efter det obehag som växt till sig under pjäsens gång medan man befarat vad som skall komma. Det andra är att när Claire slutligen möter gärningsmannen i fängelset så är mötet ytterst otillfredsställande, inte någon väg till förståelse utan snarare en ny möjlighet till manipulation. Det tycks mig djupt realistiskt; en så illasinnad handling kan inte förstås, förklaras eller förlåtas i ett samtal. Det är inte en gåta som kan lösas med rätt ord.

Det sista är att kören i slutscenen samlas igen, och verkligen visar den sjudande kraften i att sjunga tillsammans. Körmedlemmarna samlar sig kring Claire som en skogsdunge av välkomnande klanger, och ger henne den omtanke och det stöd som hon hade velat ge dem. Men i svåra stunder behöver vi stödja varandra. I den omsorgen kanske Claires oro äntligen kan stillas.

Länk till Stadsteaterns sida om The Events

Länk till Gothenburg English Studio Theatre

 

Childhood's End av Arthur C. Clarke

Stephen Hawking med flera varnar för att utomjordiska civilisationer kan vara fientliga och farliga för mänskligheten. Men även om de inte är fientliga, även om de vill vårt bästa, skulle det vara bra för Jordens befolkning? En dag befinner sig enorma skepp över centrala städer på alla kontinenter, och dess befälhavare talar till människorna - inte hotfullt, men påbjudande. Under milt tvång från den överlägsna makten i skyn harmoniseras alla jordens kulturer till en civiliserad, välmående människoras.

Arthur C. Clarkes bok Childhood's End är skriven som en serie av spännande händelser; mysterier som antyds för att till slut få sin förklaring. Syfy-serien som gjordes efter boken hade kanske kunnat ta tillvara alla cliffhangers bättre i fler och utbroderade episoder, men då hade berättelsen kunnat bli för spretig för TV. I den här relativt korta men innehållsrika boken ger till exempel kidnappningsdramat i inledningen en bredare bild av stämningarna under mänsklighetens nya Overlords.

Ett initialt spänningsmoment är att rymdskeppens besättning inte visar sitt utseende; det dröjer femtio år innan människorna får se dem. Boken följer detta tidshopp och målar upp ett samhälle fritt från konflikter - men kanske inte från problem. Det sägs flera gånger att fler människor är fria att ägna sig åt att skapa konst, film eller vad som än faller dem in, men ändå skapas inga nya mästerverk som kan mäta sig med dem från tidigare sekel. Forskningen har också hamnat i en återvändsgränd när utomjordingarna, med egna förbehåll, ger människor vetenskapliga upptäckter samt teknologi till flygtransport och liknande vardagshjälp. Vart är mänskligheten på väg? Har the Overlords planer som de ännu inte delat med sig av?

Det ligger en stillsam, ödesmättad stämning över hela boken. Allt eftersom mer avslöjas, växer känslan av att vara en liten civilisation i ett stort universum. Där finns många andra civilisationer och intelligenser, men glimtarna från dem skapar snarare en ännu djupare känsla av litenhet.

Trots att Childhood's End är kort är den i vissa partier pratig och upprepar det den vill säga flera gånger över några sidor. Det är dock något som är lätt att ha överseende med. Det stegvisa uppenbarandet av nya mysterier och de svindlande perspektiven är spännande i sig, och gör boken mycket läsvärd.

Leon Bridges på Nalen

Man skulle kunna säga att Leon Bridges är född femtio år för sent, men det vore ju fel, för då skulle han inte vara här för oss att höra på idag! Men onekligen är hans musik inspirerad av soul, jazz, pop och rock från femtio- och sextiotalet; ovanligare i vår tid men desto mer välkommet.

Det samspelta bandet öppnar med gungande, medryckande Smooth Sailin', och den unge Leon Bridges dansar in med sin personliga stil, expressivt men litet kantigt, som en tonåring som håller på att finna sig till rätta i världen. Ensemblen fortsätter med ett nummer där den boogie-woogie som ofta lurar under ytan får bryta ut och ta över helt. Snart kommer ett nytt parti med melodiösa stycken: den intrikata Better Man, Brown Skin Girl och Coming Home. Även i de långsammare låtarna är energinivån hög, med en tungt dunkande puls. Det råder ingen tvekan om att musikerna spelar från djupet av en genuin kärlek till musiken.

Vi får en nyskriven låt: Lonely Road, som verkar inspirerad av turnélivet. Annars låter det som att den unge Texasbons inspiration kommer från sina föräldrar och mor- och farföräldrar och deras rötter i Louisiana och Tennessee med sina starka musiktraditioner. Bridges berättar att han skrev Twistin' and Groovin' om hur hans mor/farföräldrar möttes. När han visade Shine, ett av hans många nummer som skulle klinga äkta i ett kyrkorum, för sin mamma, sade hon "Boy, you sound like an old man!" Ja, Leon, tack för att du lyssnar till de "äldre" människornas musik och ger oss den i nya men lika gentila former!

Skivan och konserten är bräddfylld av många korta och uttrycksfulla låtar. Efter en timme kommer sista ordinarie nummer, den stora balladen River, med bara keyboardisten, doasångerskan (jag beklagar att jag inte kan deras namn!) och Leon Bridges själv på gitarr. Men det räcker inte för den hänryckta publiken! Vi får extranummer som mynnar ut i entusiastisk allsång i Mississippi Kisses. Tack, Leon Bridges och bandet, för den underbara musiken ni ger oss!

Karolina Henke Back To Nature på Abecita Konstmuseum Borås

De stora fotografierna av barn i skogsmiljö ser ut som sagoillustrationer. Men det är flitigt arbete med naturliga material som har skapat de fascinerande dräkterna barnen bär: täta klänningar av tjocka, grönskande blad; en rustning av bark med vacker ytstruktur; hundra timmar lade Karolina Henke ned på att skapa rustningen och skölden av kottars fjäll.

I mina ögon ser barnen ut som skogsvarelser som håller på att växa fram i symbios med växtligheten; en ny sorts människa eller kanske inte ens människor alls längre? Karolina Henkes egen förklaring är dock en annan: hon ser dem som barn som flyttat ut i skogen för att försvara den, anklagande vuxenvärlden för att förstöra det arv de borde lämna efter sig till kommande generationer. Det förklarar förstås rustningarna och sköldarna, men som med all god konst tar jag som betraktare mig rätten till min egen tolkning! Andra besökare på utställningen kan se andra betydelser, och det är bra.

Oavsett tolkningar tycker jag mycket om Karolina Henkes ambition och genomförande av fotosviten Back To Nature. Den är olik hennes tidigare utställningar, och det ger anledning att tro att Henke kommer att hitta och presentera nya visioner i fantasieggande scenerier framöver.

Länk till Abecita Konstmuseums sida om Karolina Henke

Här kan jag dock bara tro att den lilla modellen tänker "Kan du bli klar med kortet snart, det KLIAR!"

Hemsöborna med 123 Schtunk på Borås Stadsteater

Många kan inledningsorden till Hemsöborna utantill: "Han kom som ett yrväder en aprilafton..." och handlingen, i alla fall på en höft. 123 Schtunk kan också handlingen och inledningen, men börjar avvika från den med improvisationer så snart de har klarat av den musikaliska inledningen. Aha - var det någon på första raden som rättade dem? Kan han inledningsmeningen bättre? Han kanske vill kliva upp och köra pjäsen själv? Inte det, men han kommer att få gå upp på scenen i andra akten, och då minsann...

Teatergruppen 123 Schtunk spelar med clownnäsor, minimal men flexibel rekvisita och ständiga improvisationer verk ur teater- och litteraturhistorien: Rid inatt, Raskens, Romeo och Julia och Hemsöborna. Publiken på de första raderna får räkna med att bli indragna i handlingen, upphämtade på scen eller bara utpekade på sin plats, men stämningen är god trots låtsade hot och uppspelade konflikter mellan aktörerna. Mellan de regelbundna gapskratten slutar jag aldrig le åt det som händer på scenen.

Visst spelar gruppen handlingen i mål, men det viktiga är alla utvikningar på vägen i form av stundens infall, improvisationer över lokala förhållanden och publiken, lyteskomik och en god förmåga hos skådespelarna att se humorn i varje ögonblick. Jag kan ha svårt att skratta åt den sortens humor, men 123 Schtunk är så skickliga att det är hisnande att se deras humorakrobatik. Hur respektlöst de än beter sig blir de heller aldrig osympatiska mot pjäsen, rollfigurerna eller publiken. Varje kväll är unik, säger det själva, och det är en av anledningarna till att gå på en uppsättning med 123 Schtunk oavsett om man sett just den pjäsen tidigar. Ett tre timmar långt skratt tillsammans med andra gör gott för själen.

Länk till 123 Schtunks hemsida

Gehen, Ging, Gegangen av Jenny Erpenbeck

Richard lämnar sitt arbete som professor i forntida språk och bär hem sina papper och böcker till hemmet, ett rymligt hus vid en sjö i Berlins utkanter. Som änkling och nyligen pensionerad har han nu inget som kräver hans uppmärksamhet. Han håller fast vid sina rutiner, och hans analytiska sinne är, tycks det som, på väg att dras in i en spiral av reflektioner kring vardagsting, likt ett immunsystem som utvecklar allergier i brist på verkliga prövningar. En man drunknade i sjön i början av sommaren; tills han är funnen tillhör sjön honom och Richard avstår från att bada där.

Av en händelse ser han ett nyhetsreportage om hungerstrejkande flyktingar på Oranienplatz, mitt i staden. Han besöker ett informationsmöte för de asylsökande männen och andra engagerade, och kort därefter flyttas flyktingarna till ett före detta ålderdomshem i samma stadsdel som Richards hus. Med sin myckna fria tid att spendera besöker Richard hemmet där flyktingarna befinner sig, och tar några små steg för att intressera sig för dem. Under förevändningen att han gör en undersökning för universitetet har han en lista med frågor att ställa männen. Frågorna är välskrivna och välstrukturerade, men redan vid första samtalet går svaren och livsskildringen långt utöver vad en aldrig så välskriven lista kan sammanfatta.

Tyst inom sig ger Richard männen namn efter deras likar i kulturhistorien medan han lär känna dem. En man med gyllene skor liknar Hermes, en annan Arthursagans Tristan, då även hans mor dog då han föddes. Richards sätt att närma sig männen är distanserat, men samtidigt det enda sätt han kan. En av männen vill spela piano, så Richard bjuder honom hem till sig för att traktera pianot han äger. En annan man talar italienska, så han får läsa den enda bok på italienska som Richard har, Dantes Inferno.

Gehen, Ging, Gegangen är inte lika omedelbart gripande som Jenny Erpenbecks tidigare böcker. Det långsamma framskridandet av handlingen parat med Richards avmätta engagemang skapar en distans även till läsaren. Erpenbecks vida perspektivseende, som hon delar med Richard, skapar en del skarpa bilder, såsom tanken på att en man tillryggalagt tretusen kilometer för att komma till Richards trädgård och sopa löv. Det är också uppfriskande att läsa om en man som gör gott utan att vara ren altruist; till stor del ställer Richard upp som tysklärare för att han vill komma närmare den etiopiska kvinna som undervisar i grundläggande läsning och skrivning.

Den djupaste behållningen med boken är beskrivningen av hur Richard steg för steg kommer närmare männen och hur de blir mer och mer verkliga inför honom och oss läsare. Att hundratusentals människor flyr från svält och krig är en siffra som är omöjlig att begripa; de grymmaste levnadsödena gör ont på en skala som också är svår att förstå. Att tillsammans med Richard lära känna några av människorna och se dem försöka finna sig tillrätta i Europa är en bra mellanväg till djupare förståelse och sympati. På samma sätt är Richards privata engagemang, där han inte kan hjälpa alla tusentals flyktingar men några av dem, en form av engagemang som inte löser alla problem men sår ett frö till något bättre, och det är minst lika viktigt i det näraliggande perspektivet.

Fler böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Heimsuchung
Aller Tage Abend

Edvard Koinberg på Abecita Konstmuseum Borås

Edvard Koinbergs bearbetade blomsterfoton är inspirerade av barockens bildspråk. Under barocken målades många stilleben och blomsterarrangemang där något - en dödskalle, vissnande blommor, frukter nära förruttning - påminde om att vi är dödliga, memento mori. mitt i allt prunkande liv. Koinberg säger att han vill återuppliva det litet över axeln sedda bildspråket, men också uppdatera det, blåsa bort dammet från arrangemangen.

Fotografier har efterbearbetats och fått en finish som balanserar på gränsen mellan foto och måleri, med den djupt svarta bakgrunden som gör att färgerna och formerna ser ännu mer dyrbara men bräckliga ut. Koinberg visar eklektiskt sammansatta buketter, lika gravitationstrotsande som de målade från barocktavlorna; närstudier av svulstiga blomknoppar och några dödskalleskepnader skapade av vissnade kronblad han svept samman. Allra bäst tycker jag om den dödskalle som själv är på väg att lösas upp i kanten - så många lager av döende, i blombladen, i dödskallen, i dödskallens upplösning.

Jag tycker mycket om att någon vill ta upp en estetik från tidigare århundraden och använda den på ett personligt sätt idag. Dock tycker jag att Koinbergs bilder är något opersonliga och platta, men hoppas att han fortsätter och fördjupar sin teknik. För övrigt håller jag inte med Koinberg om att barockmålningarna känns dammiga idag; i mina ögon glänser de av en iver att samla det vackraste som finns och visa det i en tid då bilder inte alls var lika vanliga som idag. Konstnärens ambition att visa sin skicklighet i svåra motiv som glänsande fiskfjäll och ostron, och inkluderandet av slokande och vissnande blommor som kan vara nog så tilldragande, ger barockmålningarna en känsla av livsglädje som kan tilltala oss än idag, ett fyrahundratal år senare.

Länk till Abecita Konstmuseums sida om Edvard Koinberg

Blommor i en vas av Jan Brueghel d.ä.

Jag är ett barnhemsbarn med Adas Musikaliska Teater

Man lägger märke till rubriken: inte "Jag var ett barnhemsbarn" utan "Jag är ett barnhemsbarn". Ännu som vuxen och med ett eget hem finns barnhemsbarnet och följderna av uppväxten kvar inuti. Även biologiska föräldrar kan vara elaka, kalla eller utstuderat grymma mot sina barn. Men om barnet redan en gång lämnats bort av sina föräldrar har det en rotlöshet och en utsatthet som gör att varje plåga ekar dubbelt i det.

Fia Adler Sandblad berättar, backad av Jonas Franke-Blom, sin egen historia. Scenografin är sparsam men tillräcklig: bjälkar bildar ett hus utan väggar, behängt med dukar som kan visa bilder ur Fias liv, och där finns ett piano som skall visa sig bli en glädje i hennes barndom. Historien berättas i stort sett kronologiskt, stillsamt och känsligt.

Kvinnan som tog hand om Fia från det att hon var några månader gammal var inte extremt ondsint, men kylig och krävande mot den lilla, som hade behövt omtanke, närhet, välkomnande. Det gör ont att höra om den äldre fosterbrodern som dövade sina känslor/brister med hasch. Andra röster i föreställningen kommer från andra barnhemsbarn, som vittnar om grymmare uppväxter och kraftigare motreaktioner. Men Fia Adler Sandblads behärskade berättelse gör att inlevelsen kan bli desto starkare i hennes rotlöshet och hur såväl medvetna som välmenande  knuffar i livet kan få henne ur balans.

Det är något att vara tacksam för, att Fia Adler Sandblad väljer att dela med sig av sorgerna i sitt förflutna så att någon vittnar om hur det kunde gå till. Det är också hoppfullt att se henne stark nog att kunna berätta, också för att andra i liknande situation skall kunna spegla sig och veta att hen inte är förbisedd av alla. Mest av allt bör vi alla minnas att se och stötta de av våra medmänniskor som inte funnit fotfäste i livet, hur prydliga de än ser ut på ytan.

Länk till Adas Musikaliska Teaters sida om Jag är ett barnhemsbarn

Starship Troopers av Robert A. Heinlein

Robert A. Heinlein tjänstgjorde i USA:s flotta under 1920- och 1930-talet, fick lämna sin tjänst på grund av TBC, men kunde bidra vid utformningen och byggandet av flygplan för flottan då andra världskriget bröt ut. Under Kalla Kriget blev han upprörd över uppropen för att nedmontera USA:s kärnvapenarsenal, då han såg vapnen som det enda som kunde avskräcka Sovjetunionen. Hans uppfattning om en stark armé som uppbackning för patriotismen fick honom att 1959 skriva Starship Troopers, en ingående beskrivning av en soldats hårda träning och lika hårda strider.

Med undantag av ett tjugotal inledande sidor och de avslutande kapitlen, som beskriver markstrider mot först Skinnies och sedan Bugs, två olika utomjordiska raser, håller sig boken på jorden och följer huvudpersonens utbildning till soldat, varvat med filosofiska diskussioner kring en uppfordrande militärisk moral. Hela samhället genomsyras av ett rättssystem med hård och direkt bestraffning av överträdelser, i form av offentlig piskning och i allvarliga fall dödsstraff. Det sägs rent ut, med en lätt fnysning, att "socialarbetare" med alltför förlåtande attityd till ungdomsbrottslingar lade grunden till en period av anarki och våld, som inte kunde stoppas förrän före detta soldater sattes till att leda världen.

Varför är just före detta soldater (de enda) lämpliga för att kunna leda ett samhälle? Inte för att de är vana att lyda order, inte för att de har sett våld och pina och varit beredd att bära dem själv, utan för att de är tränade och vana att sätta kollektivets bästa framför sitt eget bästa. Det är en intressant variant på tidens fokus på individualism som motvikt till kommunismens människomassa. Ett über-kommunistiskt samhälle ser vid dock hos Bugs, där den stora massan av arbetare eller krigare styrs av några centrala hjärnor. Skillnaden mellan dem och människor är att människor inte blint låter sina kamrater offras för rasens överlevnad utan värderar de enskilda människoliven.

Det är signifikant att hvuudpersonens namn endast framkommer i förbifarten, och inte förrän på de sista sidorna nämns det var på Jorden han kommer ifrån. Starship Troopers skall inte vara en bok om en hjältemodig huvudperson, en som utför stordåd för att han gör något oväntat och fantastiskt, och det är den inte heller. Johnnie är en soldat, senare officer, ständigt full av respekt för såväl över- som underordnade med lång erfarenhet och stor pliktkänsla.

Personligen är jag ganska förtjust i berättelser om hård arméträning, och uppskattar omväxlingen i en bok där det är gemensam kamp och inte en övermänsklig hjälte som står för segern. Dock är Starship Troopers så pepprad med militära detaljer som officers grad och vem som rankas över vem, att jag då och då förlorar intresset. Den hårdföra filosofin är också litet för självsäkert framförd; kursen i Historia och Moralfilosofi som framhåller bestraffingskulturen är till och med kategoriserad som naturvetenskap, så pass exakt anses den vara.

Jag uppskattar Starship Troopers som en produkt av sin tid - jag önskar bara att den hade innehållit fler utomjordingar!

Fler böcker av Robert A. Heinlein:
Double Star
Have Space Suit - Will Travel
Stranger In A Strange Land