Sammanfattning av 2010 - några intressanta teman

Jag önskar att jag talade alla språk som finns, och kunde läsa böcker från hela världen i original. Några bemästrar jag i alla fall, och några länder har en speciell plats i mitt hjärta. På Norges nationaldag insåg jag hur mycket jag älskar de goda romaner från vårt grannland som jag har läst.

Ett annat som fascinerar mig, delvis för att halva min släkt kommer därifrån och för att jag har bott där men aldrig lyckades känna mig hemma, det är Tyskland, och faktiskt alla tysktalande områden i dess närhet. Förutom Herta Müllers glimmande klara språk blev jag gripen av Juli Zehs Schilf/Fritt Fall. Jag längtar efter att läsa mer inte bara av Juli Zeh utan av andra tyskspråkiga författare på min långa lista.

------------

Min gamla kärlek till Tjeckien återupplivades av ett författarbesök på universitetet. De intressanta böckerna av Jaroslav Rudiš och Michal Ajvaz bekräftade vad de sagt, om en tjeckisk författarröst som berättar om händelser litet vid sidan av de stora historiska förloppen, om att inte höra till ett stort imperium och heller inte ha den ambitionen, utan vara nöjd med det lilla man har, så länge man har det.

Strax efter den föreläsningen fick jag också höra toner från Tjeckien, Bedrich Smetanas underbara Má Vlast. Åh, Europa, jag älskar dig och din fina kultur!

Förutom Europa älskar jag också vad jag har läst om Afrika i Chinua Achebes böcker. Jag vill absolut läsa mer av honom.

------------

Vad gäller musik, blev jag fullkomligt begeistrad av Mahler-festivalen i Konserthuset i mars. Jag gick på alla konserter utom två, och under de här veckorna hade jag mycket livligare drömmar än vanligt! Ah, det var underbart. Sommaren bjöd sedan på en jazzfestival, som vanligt, och på en fin Schumann-festival. Höstens Chopin-festivaler missade jag tyvärr, men jag har hört en hel del inspelningar från dem på radion i jul. Jag tycker att idén med en riktigt lång och intensiv festival med musik från en enda kompositör är en fantastisk idé, och jag hoppas på många fler framöver! Vilka kompositörer har jubileum de närmaste åren? Jag får slå upp det, men jag hoppas på Schubert och Sibelius.

------------

Bara för att man har en hög med femtio olästa böcker i sin bokhylla, skall man inte vara förbjuden att skaffa in andra som man kommer på att man vill läsa. Så mycket som jag älskat och älskar science fiction, varför har jag knappt läst någon alla på flera år? Efter dagligt läsande av intressanta artiklar på io9 kom jag på att jag skulle leta upp de böcker, moderna sf-klassiker, som jag ständigt stötte på. Jag har nu nosat på Octavia E Butlers Parable of the Sower, Margaret Atwoods Oryx & Crake och Charles Stross' Singularity Sky, och David Brins Sundiver (den första av hans Uplift-universum-böcker) ligger på lut. Men pladask föll jag för China Miévilles The Scar! Oj oj oj! Som jag längtar efter att läsa allt, precis allt som han har skrivit! För mig känns hans böcker som smaskiga chokladkakor som ligger och väntar på mig i affären. En sf-godispåse som jag har hemma just nu, och som jag hastigt hunnit plocka i mig hälften av, är Leena Krohns Pereat Mundus. Mer om den när jag har läst ut den.

Viktigast av allt under det här året var en period under hösten, när allt jag såg övertygade mig om en sak: fiktionen är minst så viktig som verkligheten. Kanske ännu mer sann. Ett par filmer och pjäser jag såg på kort tid: Stormen på Dramaten, Sex roller söker en författare på Stadsteatern, Inception på bio och boken Baudolino av Umberto Eco. I alla de här verken visas hur det som en människa drömmer fram växer till något mer levande än det "verkliga" livet. Fiktionen blir så stark att man vill tro på den hellre än att se igenom den, och när man börjat tro på den är den inte längre en fantasi utan en verklighet.

När jag läste, såg och kände detta gång på gång gick det en våg av glädje genom mig, ända in till själen. Vi som läser och lyssnar och ser på verk som andra har skapat, är våra förströelser mindre värda än att sysselsätta sig själv? Nej, för det som någon annan har tänkt ut, med djupare tankar än bara ett tidsfördriv, kan skaka om våra sinnen och ge oss minnen och erfarenheter som vi inte kunde fått någon annanstans ifrån. Jag har aldrig känt mig lättjefull eller världsfrånvänd, för jag är aktiv i det verkliga livet lika mycket som jag låter mig roas och oroas. Men under de här höstveckorna fick jag en innerlig känsla av värdet i det jag låter någon annan placera i mina sinnen. Jag är inte passiv, jag är inte likgiltig, jag är berörd och jag är tacksam för vad jag får ta emot av de bästa konstnärerna.

Jag önskar alla ett fint år 2011 med goda upplevelser, både i verkliga livet och i fantasin!

Wozzeck på Operan

Krig har en egen logik, och om ens eget förnuft inte stämmer överens med den kan man drivas till vansinne. Wozzeck (Daniel Suovanen) är barberare hos Kaptenen (Graham Clark), och måste lyssna på hans tjat om "ein guter Mensch, ein guuuuter Mensch". Underhållande för oss åskådare, för båda sångarna är ypperliga, men ett hån för Wozzeck som är för fattig för att kunna hålla sig med moraliska betänkligheter. Barnet han har med Marie (Sara Olsson) har han inte råd att försörja, och han lider av det. Från alla håll blir Wozzeck utnyttjad, och hånad för att han är fattig och en ynklig människa. Han drivs längre in i ett vansinne som säkert funnits hos honom länge. Vansinnet får sitt utlopp på den enda och finaste människa han någonsin älskat, Marie. Efter att han dödat henne försöker han tvätta sig ren från hennes blod, men går djupare ned i vattnet och drunknar.

Att lyssna på musiken enbart kan vara en prövning. Det ständigt närvarande vansinnet har skruvat upp musiken till ett hetsigt läge. Men att se operan framföras på scen ger historien en helt annan känsla. Allt blir förståeligt och engagerande, från början till slut, fastän operan är intensiv och spelas utan paus. När jag såg föreställningen var dessutom textmaskinen trasig, men sångarna artikulerade så väl att jag klart hörde vad de sjöng. Mass-scenerna var fulla av liv, och i dialogerna trädde rollpersonligheterna fram tydligt. Wozzeck på Kungliga Operan är en spännande uppsättning, och jag hoppas att alla intresserade tar sig tid att se den.

Länk till Kungliga Operans sida om Wozzeck

Foto: Carl Thorborg

You Must Remember This av Joyce Carol Oates

Ännu en bok om en liten, bräcklig kvinnas kärleksaffär med en stor, våldsam man, läste jag i en recension av en annan bok av Joyce Carol Oates strax innan jag började på den här. Hur många finns det egentligen? Handlar alla om samma saker - sexualitet, våld, makt och att kärlek gör ont? Men jag ville inte låta det avskräcka mig. Jag gav mig in i boken, och även om tanken dök upp några gånger igen under läsningen, så var handlingen så stark att jag inte kunde sluta läsa.

Boken börjar med ett självmordsförsök. Året är 1953, och femtonåriga Enid Maria, yngsta dottern i familjen Stevick, duktig i skolan, har samlat på sig piller för att svälja alla på en gång och ta sitt liv.

Sedan går boken tillbaka i tiden. Det som hände åren före och efter natten den 7:e juni 1953 är vad som boken till största delen handlar om. Enid Marias förhållande med en vuxen man, som är farlig och förbjuden inte bara för att han är äldre än hon, utan för att han är hennes farbror Felix. Det farliga och föbjudna och Enids egna starka känslor är vad som håller henne kvar hos honom även när hon börjar känna sig rädd av att vara med honom.

Enids farfar, Karl Stevick, tog sitt liv många år innan bokens berättelse börjar. Hans självmord finns som en skugga i familjens minnen, liksom Enids självmordsförsök, fastän man försöker låtsas som ingenting.

Joyce Carol Oatess berättelse rör sig fram och tillbaka från person till person: till Felix, till Enids far, Enids bror. Oavsett vem som står i fokus skriver Oates oerhört detaljerat om allt som den människan upplever: omgivningen, hur det fysiskt känns i kroppen, vad de tänker och känner, och hur de reagerar på vad man säger till dem. Det är som att vara innesluten med den personen i en bubbla där varje detalj är överförstorad. Men utanför den bubblan är världen otydlig. Visst känner jag som läsare fläktar av tron på framtiden och de många möjligheterna i femtiotalets USA, men bokens huvudpersoner rör sig nästan ödesbestämt, som om minsta felaktiga val skulle låta dem falla och gå under.

Alla detaljer man får veta gör att man känner sig halvt om halvt sammansmält med personen som beskrivs. När då Enid sitter bland skrattande människor som inget vet om hennes hemligheter, känner jag nästan lika starkt som hon distansen från de andra, och den tveeggade känslan av börda och upprymdhet över att inte kunna berätta något. De där dubbelexponerade känslorna är det jag tycker bäst om med hur Joyce Carol Oates skriver om människorna hon vill berätta om. Det känns som att jag har levt med Enid Maria i hennes tonårs hemlighet, och även om jag inte vill byta liv med henne, så känns det bra att ha varit med.

Fler böcker av Joyce Carol Oates:
The Gravedigger's Daughter

Blonde

Hazards of Time Travel

Fair Game

Jakten på hemlig information är oftast inte den räcka av närstrider med ett dussin skurkar, smygande efter laservapen i laboratorier och duckande för explosioner som de flesta spionfilmer innehåller. Att ta reda på vad en främmande makt planerar måste påbörjas så tidigt som möjligt, på detaljnivå. Är man på väg att utveckla kärnvapen? Har man byggt fabriker med plats för det? Har man skaffat utrustning för det? Har man de råvaror som behövs? Har man kompetenta tekniker och vetenskapsmän för att sätta ihop vapnen? De mängder av råvaror och utrustning som behövs kan sällan införskaffas obemärkt; med personliga kontakter och rätt frågor kan man hitta människor som kan bekräfta eller förneka att något är på gång.

Frågor på den nivån sysslade Valerie Plame med som handläggare på CIA. Inga handgemäng, men personliga besök i länder som skulle kunna utveckla hot mot USA, efterforskningar i källor och möten öga mot öga med människor som förmåddes att berätta vad de visste, vilket utsatte dem själva för risk. Ett sådant ärende under år 2002 var frågan om Irak var på väg att utveckla kärnvapen. Hade man köpt uranoxid från Niger? Hade man skaffat aluminiumbehållare av rätt storlek? Avdelningen som Valerie Plame ledde letade efter svar på de frågorna, bland annat genom att låta Plames make, den tidigare ambassadören Joe Wilson, söka upp gamla kontakter i Niger. Det de fann tydde på att inga massförstörelsevapen var under utveckling.

Ändå var det just på de källorna som USA:s regering ville stödja sig på när de anklagade Irak för att vara på väg att utveckla kärnvapen, och det var det som regeringen ville stödja sig på för att gå i krig med Irak. Joe Wilson ville inte låta sina uppgifter förvanskas i ett oärligt syfte, och skrev en tidningsartikel om att hans efterforskningar inte stödde misstankarna om massförstörelsevapen i Irak.

På bara två rader mot slutet av en artikel om Joe Wilson, nämndes att hans fru var CIA-anställd och den som sänt ut honom på uppdraget. Att Valerie Plame blev avslöjad gjorde att alla hennes pågående förhandlingar runt om i världen omintetgjordes, och gjorde de människor som hon kontaktat utsatta för dödsfara. Även Plame, Wilson och deras barn utsattes för hatkampanjer och utskällningar av människor som såg dem som förrädare mot sitt land.

Filmen Fair Game berättar historien ur Wilsons och främst Plames synvinkel. De båda spelas utmärkt väl av Naomi Watts respektive Sean Penn. Vi får se två engagerade människor med viktiga uppgifter och ett rikt vardagsliv, inte två stjärnor som spelar över för att imponera. Filmen är tung på fakta och betydelsefulla dialoger, men inte för invecklad för att vara begriplig och spännande.

Man bör komma ihåg vad Valerie Plame säger i filmen: en persons rapport är en åsikt, flera rapporter är vad som utgör intelligence. Det gäller även vad den här filmen säger. Det är sant att den är trovärdig och håller sig intill det jag redan visste om affären. Fakta är att Scooter Libby, ledare för vicepresident Dick Cheney, dömdes för att ha läckt Valerie Plames hemligtstämplade namn, och att inga kärnvapen funnits i Irak efter invasionen, så filmen Fair Game är trovärdig.

Men det är värt att tänka på vad den visar: flera människor letar efter pusselbitar som alla har mer eller mindre trovärdighet och betydelse. Tillsammans skapar de en berättelse som blir ett underlag för beslut. En liten mening i berättelsen kan bli vad man förstorar upp och hänger hela sin åsikt på: Joe Wilson är en lögnare! Valerie Plame är en kommunist! De hatar vårt land! Likaså finns i andra änden av spektrat de som hänger upp sig på andra detaljer i berättelsen: Presidenten är köpt! Storfinansen vill ha krig! Ju högre uppskruvat tonläget blir på båda sidorna, desto mindre blir chansen att den andra sidan skall lyssna på detaljerna och kanske förstå och förändra sig några centimeter mot sanningen, som ligger någonstans emellan de båda ståndpunkterna. Vad som borde framgå, och vad som filmen också visar, är att det inte är fruktbart att se världen i helt svart mot helt vitt, utan att det finns många nyanser däremellan, och att det ofta är de som är viktigast av allt.

Maria Callas - obesvarat liv på Stadsteatern

En världskändis i en tid när kändisarna var få och mytomspunna, en diva, men också en stark och begåvad sångerska. Hon står inför oss på scenen, omgiven av vita draperier, soffor och en flygel som föreställer hennes hem i Paris, och berättar om livet hon fört som har lett henne dit. Hon framställs av Rikard Wolff, i eleganta kläder, lösögonfransar och röda läppar och naglar. Såväl kvinnor som män blir oftast snyggare i höga klackar och makeup, och Wolff är säker i sitt rörelsemönster. Till en början har jag ändå svårt att se skådespelaren och rollen smälta samman, men efter en stund gör de äntligen det. När den lilla knubbiga Maria med de tjocka glasögonen sätter sig vid pianot i barndomshemmet är det henne, bara henne jag ser.

Lucas Svenssons manus gör nedslag i flera viktiga tidpunkt och miljöer i Maria Callas' liv, och varje händelse ägnas så mycket uppmärksamhet att den verkligen tar form inför oss åskådare/åhörare. Replikskiften, detaljer i omgivningarna och vad Maria tänker och känner är vad som skapar bilden och helheten. Det är alltid en utmaning att låta en enda skådespelares röst och gester utgöra hela handlingen, men en välskriven text framförd av en begåvad artist i en vacker scenografi gör Maria Callas - obesvarat liv till en skimrande pärla.

Det bästa är när Maria Callas/Rikard Wolff stammar och hakar upp sig litet i sin berättelse. Visst förstår man om en scenvan världsstjärna kan berätta sina minnen i fullständiga meningar med magstöd och klädsam distans, men det är när hon förlorar sig i känslan och trevar efter orden som det känns mest äkta.

 Foto: Mats Bäcker

Det vi får höra mest om är det trägna arbetet och succéerna som följde. Framspottade kommentarer berättar i förbigående om de besvikelser hon fick uppleva. Jag önskar att vi hade fått höra mer om det, och om hur hon förlikade sig med livet efter att karriären var över. Det är ingen tvekan om att Maria Callas var en målmedveten och stolt kvinna, och programbladet talar även om den passion och det raseri som blixtrar fram i hennes rolltolkningar. Jag hade gärna velat se mer av det på scenen. Men det är också vackert att Stadsteaterns bild av Maria Callas blir av en kvinna med styrka och värdighet in i slutet.

Länk till Stadsteaterns sida om Maria Callas - obesvarat liv

Singularity Sky av Charles Stross

The Singularity, som den förutspås av bland andra Ray Kurzweil och Vernor Vinge, är ett tillstånd av raska framsteg inom vetenskap och teknik som frambringar en samlad intelligens som är så hög att vi som människor inte kan föreställa oss den. Inte nu, och kanske inte ens efter att den har inträffat. När det blivit möjligt att teknologiskt förbättra sin mänskliga kropp, eller ladda upp sitt medvetande i ett annat objekt, kommer människans roll i världen att vara så förändrad att det kan vara svårt för många att förstå och förhålla sig till.

Detta har inträffat på vår planet i Charles Stross' Hugo-nominerade bok Singularity Sky från 2004. Detaljerna om hur det gick förblir oklara, men till händelserna hör att ett högre medvetande, Eschaton, splittrat upp mänskligheten på olika kolonier, på många olika platser i både tid och rum. Eschaton håller sig därefter mestadels utom synhåll, men om något samhälle tar sig för stora friheter med tidsresor och liknande teknologi, blir de utplånade. För att inskärpa det har Eschaton lämnat efter sig minnesmärken som säger just detta:

    I am the Eschaton. I am not your God.
    I am descended from you, and exist in your future.
    Thou shalt not violate causality within my historic light cone. Or else.

En av kolonierna är Rochard's World, dit Eschaton placerade de människor som hetast längtade efter ett marxistiskt samhälle så som det kunnat byggas på ett 1800-tals Östeuropa. Efter flera hundra år lever folk fortfarande som småbönder, hunsade av en kader av militärer. Moderna medicinska kurer och teknologi som gör vardagslivet lättare är förbjudet av den misstänksamma regeringen, men rymdskepp med den allra senaste teknologin köps förstås in för att utrusta armén.

Stross' berättelse är träig och full av klichéer: en senil amiral, officerer som strikt följer order och missar viktiga hot, ett samhälle med fördomar mot kvinnor och som grädde på moset en ytterst kapabel kvinnlig agent som går tvärs emot allas fördomar och dessutom inleder ett ointressant kärleksförhållande med bokens andre huvudperson. De sammanbitna dialogerna mellan de rigida militärerna är petiga, och scenerna med strider mellan rymdskepp blir inte så särskilt spännande. Jag kan tänka mig att det finns läsare som tycker om just den sortens prosa, men jag hör inte till dem.

Vad som hotar Rochard's World är inget den stela armén någonsin kunnat föreställa sig. Det är Festivalen, en icke-mänsklig företeelse som driver från värld till värld och idkar byteshandel av ett udda slag: de erbjuder vad som helst, till den som underhåller dem på något sätt. Till Festivalens uppbyggnad hör Kritiker, och i ett senare skede även dödliga Mimare. När människorna på Rochard's World börjar få det de önskar sig, efter en livstid av hunger och sjukdomar, bryts deras samhälle sönder och blir till kaos.

Det ligger ett uns humor i idén med en kringdrivande festival, men strukturen är inte tillräckligt utbyggd och beskriven för att bli begriplig. Den är varken udda nog för att chockera, eller tydlig nog för att ge större förståelse för vad som händer. Eschaton och dess gärningar beskrivs på sidan 150 i boken, Festivalen närmare slutet, och ändå räcker det inte som förklaring till varför det universum vi läser om ser ut som det gör.

Det finns som sagt två huvudpersoner, Rachel Mansour och Martin Springfield, och visst hejar man på dem, även om de inte har så mycket personlighet. Men inget av det som berättas om de parallella handlingarna är tillräckligt livligt för att väcka engagemang. Hur mycket jag än tycker om att se en socialistisk diktatur häcklas för dess oförmåga att ge sina invånare ett drägligt liv, räcker det inte. Jag gissar att Charles Stross känt sig inspirerad av uttryck som låg i tiden, som "the Singularity", "information wants to be free" och "future shock", och skrivit om vad det kan driva fram. Eftersom jag inte tycker att Stross är någon god berättare, kommer jag inte att leta upp fler böcker av honom inom den närmaste tiden.

Fler böcker av Charles Stross:
Saturn's Children
Neptune's Brood

Biutiful

Ingen rast, ingen ro. Scen följer på scen, alla fyllda av en oro som förstärks av en skakig kamera, påträngande närbilder och skrälligt ljud. Kameran följer Uxbal (Javier Bardem) från plats till plats, och man får se delarna som utgör hans liv. Han är på sjukhuset och måste ta blodprov för något allvarligt. Han talar med de papperslösa människor vars arbetskrafter han förmedlar till dem som betalar svart. Han lagar mat åt sina busiga barn, stressad, utan att orka lyssna på dem. Det enda ögonblicket av vila är när han sitter ensam med tre döda barn på en begravning. Men strax efteråt, när han överlämnar det budskap han fått från den ene döde pojken, blir han utskälld av mamman och kallad för lögnare.

Filmen följer Uxbal hem till en trång lägenhet där han bor ensam med sina två barn. Den är sliten och det står trasiga saker längs väggerna, men ändå inte så illa. Sämre då hemma hos de illegala afrikanska flyktingarna, som bor tio personer i en ännu trängre källarlägenhet. Ännu sämre i den källarlokal där 25 kineser bor och lever för att jobba för slavlöner i sweatshoppen som syr LV-imitationerna som afrikanerna säljer. Och ändå, säger deras cyniske förman, skulle miljoner kineser suga hans k-k för att få komma och ha det som de.

Biutiful. Vad är det som är vackert i Uxbals liv? Vad får honom att vilja hänga fast vid det, och förutom honom, alla de trälande invandrarna som lever illegalt i Spanien för småsmulor? Man säger att lycka inte kan köpas för pengar. Det är både sant och osant. När pengarna inte räcker till mat eller till ett tryggt hem går det inte att luta sig tillbaka och njuta av de små glädjeämnena i livet. Att ha en familj att älska och få ta hand om är en välsignelse, om man inte är för trött för att hinna vara med sina barn, eller har en familjemedlem som är galen och omöjlig att lita på.

Biutiful är ingen upplyftande film. Långsamt och in i plågsamma detaljer får vi känna i hjärtat det vi redan visste om att leva från dag till dag på småpengar utan uppehållstillstånd, eller att sitta fast i ett mer välordnat liv där det ändå finns stor olycka. Biutiful får en inte att se det sköna i de minsta glädjeämnena, den ger inget hopp, den berättar nog ingen särskilt unik historia, egentligen. Vad är det som gör att den ändå känns viktig? Att en regissör har sett till dem som kämpar med att leva varje dag utan att beklaga sig, som har tagit sig tid att se det som är svårt och det som är viktigt för dem. Att vi har fått vara med Uxbal och människorna i hans närhet gör att det känns som att de inte har levt förgäves.

Maria Nordin på Galleri Magnus Karlsson

Galleri Magnus Karlsson har ställt ut verk av Maria Nordin under samlingsnamnet IN FRAMES. Hennes bilder har en fysisk kvalitet som är både påtaglig och avstötande. De stora tavlorna är skisser i vattenfärg, i färger som är några nyanser mer rosa eller gula än "hudfärg". De föreställer människor i onaturliga men inte omöjliga poser.

Maria Nordin., CIRCUIT OF BODIES (2010)

Det är kontrasterna mellan målningens egenskaper som gör tavlorna så frånstötande och inbjudande på samma gång. De skira konturerna står i motsats till de plastiska formerna. Skuggningen och färgvalet gör att ytorna ser ut som kött och lent siden på samma gång. Kropparna som slingrar sig om varandra har (minimalt med) kläder, men plaggen är svåra att urskilja mot den nakna huden. Flera av motiven ser ut som spontana orgier. Ett annat verk är en filmslinga av två händer som försöker bända upp ett slutet öga. Underligt, obehagligt, rätt så intressant.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Maria Nordin

Filter 17-10

Tidningar och tidskrifter älskar jag att läsa, nästan lika mycket som böcker. När jag för några år sedan hörde talas om en tidskrift som snart skulle starta, i litet, tjockt format pinglade det till hos mig. Långa, ambitiösa artiklar om oväntade men relevanta ämnen, det var vad jag längtade efter i en cybervärld full av korta, krafsiga bloggposter om nonsens. (OBS! Detta var innan jag hittade alla seriösa litteraturbloggare!)

Vartenda nummer av Filter sedan starten har varit läsvärt. Filter har publicerat långa intervjuer med personer med intressanta liv (och några tråkiga kändisar), och berättat om projekt jag inte hade haft någon aning om annars. Detta varvat med korta nedslag och uppföljningar på vad de skrivit om tidigare. Jag har blivit van och tacksam över att få veta vad jag inte visste att jag ville veta.

Senaste numret, nummer 17, är ännu bättre än vanligt. Först och främst är det den långa artikeln om Inez Karlsson, som var framgångsrik boxare i Sverige, sedan flyttade till USA och började tävla som jockey. Hon måste hela tiden kämpa mot fördomar, fysiska smärtor och problem i privatlivet. Det märks att hon är en stark och målmedveten människa, och att hon varit det även när hon har känt sig svag och olycklig. Men det är ingen sorglig historia, inte en ton av klagan vare sig från Inez Karlsson eller Erik Almqvist, som skrivit reportaget. Jag blir inte deprimerad utan inspirerad av att läsa om Inez Karlsson.

Därefter följer reportage om PR-byrån Studio Total. Jag har aldrig blivit imponerad av något de har gjort. I dagens samhälle är det väldigt liten skillnad mellan provokativt, ansvarslöst och infantilt. Att blanda ihop alla tre och litet löst koppla det till ett betalande varumärke känns mer som korta hyper på repetition än hållbar PR. Att läsa om de här killarnas hybris, och om företagen som betalar för deras skräp är irriterande och underhållande.

Den tredje artikeln jag fastnar för är den om Garvarn, om Vetenskap och Folkbildning, en samling skeptiker som kämpar mot vidskepelse och pseudovetenskap, och om de samvetslösa charlataner som fejkar övernaturliga upplevelser för att lura pengar av godtrogna. Jag älskar vetenskap, och det är viktigt att den inte drunknar i gissningar och flum.

Jag rekommenderar alla att skaffa senaste numret av Filter, eller ännu hellre skaffa en prenumeration (till sig själv, som julklapp till hela familjen...) Välskrivna artiklar som går på djupet av något eller någon du kanske inte kände till innan - det är värt att betala för.

Länk till Filters sida om nummer 17-10

Ulf Lundin på Galleri Magnus Karlsson

STILL FILMS, med tillägget PANORAMA för de mer episka verken, heter bilderna som Ulf Lundin ställer ut på Galleri Magnus Karlsson. Ett av fotona är långsmalt på den vertikala ledden, de flesta breder ut sig horisontellt. Det är ju ett populärt format för turistbilder där man verkligen vill se allt.

Det första fotot jag ser verkar vara taget på sidan av Stockholms stadshus, beskuren så att man bara ser trappstegen, pelarna mellan valvbågarna, kritvita parkbänkar och människor som står här och där och ser sig om. När jag tittar närmare, ser jag att bara en av personerna har ett "nordiskt" utseende; alla andra har mörkt hår. Är det en grupp med turister från Japan på besök i Stockholm? Men de är ju i så överväldigande majoritet, och de ser på något sätt målmedvetna ut, fastän de står och går avslappnat. Mina referensramar vänds upp och ned. Är det vi ser verkligen Stockholm idag? Eller är fotot från framtiden, eller från en parallell dimension?

Ulf Lundin, STILL FILMS (PANORAMA) #2, 2008-2010

På nästa bild ser jag Hagaparken, tror jag. Även här finns det människor på regelbundna avstånd från varandra. Vad är det för mystiskt med det? Alla är i rörelse; joggar, rastar hundar, går med stadiga steg åt något håll. Inga står och pratar med varandra, inga ligger och solar. Jag får känslan av att jag ser undersåtar på obligatorisk eller frivillig friluftsdag i ett samhälle där god hälsa är en plikt.

STILL FILMS (PANORAMA) #1, 2008-2010

Det tredje fotot jag fastnar för visar människor i ett område med fritidshus som alla sysselsätter sig med att leka. Jag ser ingen boll, men några verkar spela volleyboll med varandra. En annan grupp verkar leka något annat. Så de är medvetna om varandra och de spelar tillsammans. Men det är ändå litet kusligt. Jag är inte särskilt paranoid, men det jag ser får mig att tänka på grupper med så stark vi-känsla att de gärna pekar ut avvikande för att stärka sin gruppkänsla. Tack och lov är det bara tavlor. Jag kan fundera på vad de menar utan att behöva bli rädd. Det är skickligt gjort av Ulf Lundin att förmedla så starka känslor.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Ulf Lundin

En familj - August: Osage County på Dramaten

Vad har vi lärt oss av de dysfunktionella familjers historier som vi har tröskat igenom sedan de gamla grekernas tid? Vi ser dem om och om igen, i moderniserade versioner eller trogna mot originalet, i sånger, böcker och på scenen. Vi ser dem om och om igen för att få katharsis för våra egna misslyckanden, och förhoppningsvis också för att lära oss och inte upprepa dem. Kanske kliver vår civilisation framåt och bakåt igen, till och från skamfulla hemligheter som förpestar livet, och till och från ilskna uppgörelser med dem som lett oss ned i skiten.

Tracy Letts har skrivit sin pjäs stående på axlarna av alla hatande och älskande familjer i scenhistorien. En alkoholiserad far, en pillerberoende mor, tre systrar som längtar bort, otroheten i äktenskapet - ingredienserna känns igen från många andra kända verk. Men där en viktig pjäs ofta kretsar kring ett enda tungt centrum; en hemlighet som avslöjas, ett svek som måste hämnas blodigt, en lögn som knäckte ett liv, så tar Letts det vidare, inte bara ett steg utan flera, längre än man väntar sig. Livslögner, skygglappar och gammalt agg mals ned som i en köttkvarn och kommer ut som en färs, som på blandas om och mals ned i köttkvarnen på nytt, som en annan blandning, som strax mals ned och spottas ut igen. Så det stannar inte vid den klumpen i halsen som ofta utgjorde den förklarande slutscenen; "den hemliga längtan var det som drev henne till drogerna"; "där klev hon in i föräldrarnas fotspår som självisk missbrukare och hustyrann", och det tycker jag är mycket bra!

Fadern, Beverly Weston (Jan Malmsjö), är försvunnen, och de tre systrarna kommer för att stötta sin mor Violet (Marie Göranzon). Två av dem har flyttat från trakten, för jobb och för kärlek. Man kan sköta sitt jobb så gott man kan, men det finns inga garantier för att kärleken skall hålla. Den tredje systern Ivy (Kristina Törnqvist) är kvar under inflytande av sin mor och hennes syster Mattie Fae (Kicki Bramberg).

Gång på gång sker såväl kraftiga urladdningar som intima diskussioner mellan dem som ser problem hos varandra. Jag tycker bäst om de ärliga samtal där personerna lyckas säga varandra något viktigt, men de är ju ack så få jämfört med de många gånger som det spårar ur till ömsesidigt skuldbeläggande och hårda ord som bara låser fast agget mot varandra. Det kanske är något pjäsen vill visa; hur de få uppriktiga stegen mot förståelse dränks mellan all frustration och anklagelser. Allra minst tycker jag om de okontrollerade skrikmatcherna mellan Ivy och hennes mamma, sekonderade av antingen Mattie Fae eller systern Barbara (Ingela Olsson), och den långa osammanhängande bordsbön som leds av Charlie (Börje Ahlstedt). Men stora delar av publiken jublar högt åt de scenerna, så jag förstår att de har sin plats i pjäsen.

Alla skådespelare på scenen fyller sina roller väl och samspelar så att man tror på att de har en gemensam historia med minnen och hemligheter för varandra. Ingela Olsson är som vanligt en klippa, men allra mest fantastisk är Marie Göranzon. Vilken roll, och vilken rollprestation! Familjens matriark sluddrar och snubblar, men är i varje ögonblick stark, ett kraftcentrum på scenen. Snowflake tyckte också att pjäsen och Marie Göranzon var bra. Tänk att den har spelats så länge nu, och att skådespelarna orkar ge så mycket varje gång!

Den enda till synes normala personen i pjäsen är sjuksköterskan Johnna (Sheraye Esfandari), som anställs som hjälp till modern i inledningsscenen. Så skönt för henne att stå utanför familjens band av hat och kärlek! Men det faktum att hon stannar kvar i den röran, att hon så mycket behöver jobbet för pengarna - vad har hon för situation utanför bilden? En dag kommer åren med den grälande familjen att bli ett minne i hennes liv. Hoppas att hon kommer därifrån helskinnad!

Länk till Dramatens sida om En familj - August: Osage County

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang, but a whimper

The Hollow Men, T.S. Eliot

Foto: Roger Stenberg

Viktor Rosdahl på Christian Larsen Gallery

På Christian Larsen Gallery hänger stora tavlor målade av Viktor Rosdahl. En del av dem är i färg, men de flesta är i svartvitt, där de mörka detaljerna myllrar och tar över motivet. Det ser ut som mardrömmar som väller in över en flik av normalt liv. De psykedeliska mönstren skapar nya motiv, och det är väl genomfört, men litet för nära pubertala hatfantasier för att vara riktigt intressanta. Jo, han verkar ha mycket att säga, men det enda som går fram är samhällskritik av det mest banala slaget. Jag ser bara en djupdykning i ångest och ilska som inte leder det någonvart.

Länk till Christian Larsen Gallery

Viktor Rosdahl, Dagar i hamnen (2010)

Vem är Arvid Pekon? av Karin Tidbeck

I en tunn, behändig bok samlas åtta korta historier. Det som berättas är sådant man inte väntar sig att någonsin uppleva i sitt vanliga liv: en man som blir förälskad i en vacker zeppelinare, eller en person som odlar giftiga växter, med oväntat resultat. Bra att det finns författare som låter fantasin skena och fäster det på papper!

Det är bara synd att novellerna är så väldigt knapphändiga. De första är så korta att man knappt hinner komma in i handlingen innan den är slut. Eftersom den udda stämningen är en viktig ingrediens i de flesta av novellerna, skulle jag velat att den hade fördjupats mer. Därtill använder Karin Tidbeck ofta ett enkelt språk med ett direkt tilltal. Det kan vara medvetet, för att hellre verka vardaglig än högtidlig, men jag tycker att det blir för simpelt då. De sista historierna får svälla ut och bli längre, och då hinner jag bli mer engagerad. Men då hinner jag tyvärr också stöta mig mer på den banala berättartonen. Jag är ändå glad att jag läst boken. Tack till Maria, som gjorde att jag över huvud taget fick nys om den! Jag vet fortfarande inte vem Arvid Pekon är, men jag kommer inte att glömma honom än på ett tag.

Fler böcker av Karin Tidbeck:
Amatka

Petter Zennström på Lars Bohman Gallery

I det första utställningsrummet på Lars Bohman Gallery hänger en lång rad av små tavlor i svartvitt med tydliga konturer. De visar underliga föremål som ser ut att fungera, men till vad? Några motiv upprepas flera gånger. Jag försöker avläsa dem som om de vore ett hemligt kodspråk, men hittar inget mönster. Det är i alla fall spännande. Två större verk som hänger på var sin vägg är däremot så överlastade och påträngande att jag blir stressad av att se på dem, såväl på nära som på långt håll.

När jag kommer in i nästa rum kliver jag trettio år bakåt i tiden. Bilder från åren kring 1980 visar onda kapitalister och deras lakejer som trampar på det lidande proletariatet. Grinande döskallar med hycklande pratbubblor dyker upp under rubriken "Dödens Nyheter". ÅHH SÅ TRÅKIGT! Jag är så glad att tidsandan har rört sig ifrån den här sortens plakatkonst. Till vilka vänder sig någon som gör så här infantila skriva-på-näsan-bilder? Till kapitalisterna, som skall skämmas och skänka bort sina fabriker till arbetarna? Eller till en skock av bekymrade vardagsrumsrevolutionärer som får sin världsbild bekräftad?

Petter Zennström: Nya Dödens Nyheter, med Frihet och Demokrati (1985)

Människor som skapar så här övertydliga bilder tror nog själva att de avslöjar hyckleriet i samhället, men jag ser bara att de skapar en egen kanon av vedertagna åsikter att upprört nicka i takt åt och sedan gå hem och glömma. Det finns mycket mer ifrågasättande konst idag som verkligen väcker nya idéer och får en att vilja tänka vidare, och det är jag glad för.

Länk till Lars Bohman Gallerys sida om Petter Zennström

Himmel under Berlin av Jaroslav Rudiš

Historier om unga mäns äventyr i en spännande storstad, med tillfälliga jobb, kärlekstrassel och gärna en gitarr över axeln - det blir lätt ointressant för alla andra än den unge mannen ifråga. Men när Jaroslav Rudiš berättar om Petr Bém, en ung man från Prag som tagit sig till Berlin, är det en historia med humor och stämning från tunnelbanan där han står och spelar för pengar. Att han förlägger kjoljagandet till den desperate kompisen Pancho Dirk gör att Petr själv kan få vara sympatisk, fast han blir allt litet konturlös.

Det är främst Östberlinare som Petr umgås med; Günter och herr Blume som har kört tunnelbanetåg i åratal. Ibland berättar de för honom om sina intryck av Tjeckoslovakien från resor de gjorde som barn, eller minnen från Östtyskland. Jag tycker om att höra människorna byta minnen och intryck från tiden bakom järnridån. Rudis lägger inte fokus på hur illa det var då, men det får ligga kvar som ekon av vad som hänt.

Det finns också andra ekon i tunnelbanan. Fem människor har hoppat framför tågen Günter kör, och han säger att han fortfarande ser dem då och då bland människorna som väntar på perrongen. Kanske kommer de som dör under jorden inte därifrån. Kanske är de nöjda med det.

Boken är inte tjock, men innehållrisk. Den är full av historier, som inte direkt hänger ihop men som ger en rundmålning av några människors liv i Tyskland och Tjeckien. Den här unge européns bildningsresa i Berlins tunnelbana är värd att läsa om.

Lotta Hannerz på Angelika Knäpper Gallery

Lotta Hannerz verk är mer än bara roande lekar med perspektiv. Det klara ljuset och människornas seriösa miner i tavlorna gör dem till bilder från en litet annan värld än vår. Dessutom verkar varje målning eller skulptur ha en historia som sträcker sig både före och efter ögonblicket de avbildar.

När jag kommer in i galleriet, på sista dagen för att se Lotta Hannerz verk, torkar jag noggrant av skorna på mattan innanför dörren. Litet längre in ligger en annan hallmatta med texten "WELCOME". Där står en skulptur av en människa i naturlig storlek, en kvinna med bara en liten tunn handduk runt kroppen. Oj då! Om man kan slita blicken från hennes halvnakna kropp och titta på papperet hon håller i handen, ser man en teckning av en ännu fräckare fluktare. Bilden är lustig som en skämtteckning, fast också litet otrevlig.

På en annan tavla sitter en kvinna, som jag tror är konstnären själv, vid ett glasbord på ett kafé. Är det hennes nakna underliv vi ser?! Faktiskt inte, men jag kan ju inte låta bli att luta sig fram för att titta efter ordentligt, och ändå känna mig som en fluktare igen. Men strax bakom står ett verk som inbjuder till tjuvtitt med flit, Curiosity killed the cat. Jag är nyfiken, kikar i nyckelhålet och ser...

En del verk kräver att man ser dem från exakt rätt vinkel. Står man på rätt plats ser man en man som grävt ett hål i en vägg. Fascinerande! Det krävs fantasi, uppfinningsrikedom och säkert en del experimenterande med linjer och skuggor för att skapa verken. Och som sagt är de mer än tidsfördriv. De har en laddning jag inte kan formulera, men som jag tycker mycket om.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Bernd Koberling på Galleri Andersson/Sandström

Bernd Koberling - Memories of Water: Autumn 2010 III (2010)

 Den tyske målaren Bernd Koberling, som har en lång och intressant konstnärsbana bakom sig, är inspirerad av den nordiska naturen. De alldeles nya verken som visas på Galleri Andersson/Sandström är, som titlarna säger, skapade hösten 2010 under inflytande av den isländska naturen. Verken heter alla Memories of Water: Autumn 2010. Jag tycker om att försöka hitta referensen till vatten och natur i de uttrycksfulla målningarna. Färgpartierna är utflutna som vattenfärger, det är sant. Var är naturen? Jag tänker tanken att motiven liknar molekyler av växter och djur uppförstorade till ett mönster med innehåll. Motiven är stora och färgrika, men när man står nära dem är de inte påträngande utan lätta att fästa blicken på. Och även betraktade på litet längre avstånd behåller de sin skärpa och intensitet. Vackra, rogivande men inte menlösa. I det vita utställningsrummet ser tavlorna starka och inbjudande ut. Jag vet inte vad de visar för vatten och för natur, men den naturen skulle jag kunna vila ut i.

Länk till Galleriet Andersson/Sandströms sida om Bernd Koberling

Vit, rik, fri på Stadsteatern

Avspänt och förtroligt men med distansen hos en som har kontrollen, börjar Ann Petrén eller den roll hon spelar resonera med oss i publiken och förklara upplägget för kvällens föreställning/föreläsning. Hon har makten, för det är hon som talar till oss, och också för att det är hon som definierar relationen mellan sig och oss. Men hon har inte absolut kontroll, för hon nämner att hon "har blivit ålagd" att berätta om Klytaimnestra. Hon är ju skådespelare, och även om hon på scenen ser friare ut än vi som sitter och ser på, har hon ju fått direktiv av manusförfattaren, regissören och det faktum att hon behöver komma till teatern varje kväll för att stanna kvar i sitt yrke.

 Foto: Sarah Bolmsten

Kvinnan på scenen är klädd i slacks och sidenblus i en champagnefärg som drar åt guld och ger ett intryck av understated elegance. Bakom henne står ett sminkbord i en jugendstil som är på precis rätt sida om gränsen för svulstig. Det är den sortens kläder och inredning som signalerar verklig makt; en rikedom som är så självklar att den inte behöver visa upp sig i prål, utan tvärtom visar sig i det nedtonade.

Det frivilliga nedtonandet av makten är vad den berättande kvinnan tar fasta på i historien om Klytaimnestra, som dödade sin make Agamemnon efter att han offrat deras dotter Ifigenia till gudarna. Aiskylos trilogi där pjäsen om Agamemnon ingår sägs visa övergången från ett matriarkaliskt till ett patriarkaliskt samhälle. Hur då? För att den kvinnliga makten vid just den tiden blev så säker i sig själv att den ömkade sig över den manliga längtan tilll makten, och lät den få sin vilja fram. Och männen har den starka viljan till makt, eftersom de inte skapar något evigt, av värde, eftersom de inte kan föda barn. Hmmm. Det är en intressant tanke, och den stämmer säkert i enskilda fall i världshistorien, men ett enda frivilligt steg åt sidan för tjugofem sekler sedan räcker ju inte som förklaring till patriarkatets överlevnad till idag. Det är snarare en meditation för den undertryckte, som antingen kan ge en inre styrka eller skapa förnöjsamhet med underordningen. Men det är intressant att tänka på.

Vid ett tillfälle är det tre andra röster som i tur och ordning bryter in med tre vitt skilda åsikter. Den ena rabblar på Fast Forward om våldet som medel och mening, om kampen, om moralen, målmedvetenhet. Den andra är säker i sin position och talar om att makten måste finnas hos någon, och det är bäst att den finns hos henne själv, som är bäst lämpad. Det är inte orättvist, det är bara fakta. Den sista rösten tar avstånd från all form av våld, och från makt, och från det som hör till makten, och från ansvaret. Det blir så många avståndstaganden att inget blir kvar. Ingen av de här tre är en god förebild. Den första blir en enögd revolutionär terrorist av vilken färg som helst, den sista blir en lealös statist som ger rum åt de båda andra. Om den mittersta av dem, maktmänniskan, vore intelligent och öppen för logiska argument och ansvarsfördelning vore den den mest sansade av de tre, men omständigheterna avslöjar inte om så är fallet. Ingendera av de tre personligheterna skulle kunna bygga ett samhälle.

Ann Petrén är ett med texten och helt fantastisk. När hon stakar sig eller stannar upp och letar efter nästa ord gör hon det så äkta att jag blir rädd att hon glömt sig - och det fastän jag hela tiden är säker på att hon har situationen under kontroll. Till och med när hon står och plockar i sig en halv ask Läkerol, en i taget, är det sevärt. Och en uppvisning i vem som för ögonblicket har kontrollen: hon som 'tvingar' oss att se henne göra något trivialt. Christina Ouzounidis' pjäs är drygt en timme lång, och det räcker, för det är många teorier som bollas fram. Jag håller inte med om allt jag hör, men det är tänkvärt. Det är bra att hon inte försöker skriva oss något på näsan.

Länk till Stadsteaterns sida om Vit, rik, fri

Matthias Hoch på Galerie Nordenhake

Jag älskar städer, hus och kontorsmiljöer. I dagens värld tycker jag att stadsmiljöer är lika viktiga att avbilda som vackra naturlandskap. Kanske ännu mer, därför att det är ställen där människor är i åtta timmar varje dag i flera år. Jag tänker då och då på de många arbetsplatser jag haft, på de fysiska platserna. Jag vet att många av dem är rivna eller renoverade, och jag önskar att de skulle leva kvar på fler ställen än i mitt minne.

Dresdner Bank var en av de största bankerna i Tyskland, och kontorsbyggnaden de flyttade in i 1978 var då Tysklands högsta byggnad. 2009 tog Dresdner Bank över av konkurrenten Commerzbank, så nu töms den höga byggnaden. Matthias Hoch har fotograferat miljöer i The Silver Tower, som huset kallades. Människorna har flyttat ut men mycket av inredningen är kvar: Lyxiga skinnfåtöljer ihopskjutna för att vara ur vägen skapar helt nya former. En tung dörr till ett bankvalv står öppen så att man ser hur tjock och tung den är.  Halvt nedmonterade kabelhållare och bafflar hänger kvar i taket. Det som ser ut som ett månlandskap med kratrar är märken i en grå plyschmatta efter bortflyttade fåtöljer.

Matthias Hoch, Silver Tower #12 (2010)

Jag älskar att se på det. Motiven är vackra i sig själva. Det är litet vemodigt att tänka på att verksamheten har flyttat ut. Framför allt tycker jag om att det är kontorsmiljöer som fått hamna i fokus och bevaras för eftervärlden. Det påminner mig om Lars Tunbjörks fotoserie Office med bilder från Stockholm, New York och Tokyo, fast här finns inga människor kvar.

Det är många av Matthias Hochs bilder som jag skulle vilja ha hemma för att se på igen. Månlandskapet i mattan, eller bilderna av ställverk och kartor med översikt över våningsplanen. Det är industri och poesi på samma gång.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om Matthias Hoch

Matthias Hoch, Silver Tower #21 (2010)