Stålmannen har lovat att aldrig döda någon. Han flyger runt jorden och räddar folk, som mänsklighetens välgörare. En del skrattade åt hans godhet som naiv, men som serietidningsläsande småflicka på 80-talet tyckte jag mycket om hans ståndaktiga moraliska hållning. Under inspelningen av Man of Steel sade regissören Zac Snyder att det var dags att göra Stålmannen skitigare och inte lika svartvit. What? Skulle han ta bort det som var unikt med Stålis och göra honom till en i raden av alla superhjältar som äntligen fått egna filmer?
Men Man of Steel ger oss tack och lov en stålman som vill göra mänskligheten gott. Den berättar också en historia till det samvete som han flera gånger måste brottas med, med Kevin Costner som en inte helt tillförlitlig fosterfar, Jonathan Kent i Smallville.
Filmen målar också upp en grundlig bild av Krypton strax innan katastrofen, med maktkamper som lägger grund för General Zods personliga intresse av att söka upp och besegra filmens huvudperson. Att Zod och hans följare tar sig till jorden innan Kal-El/Clark Kent blivit Superman/Stålmannen med mänskligheten gör att den senares möjliga icke-jordiska lojalitet kan ifrågasättas. Man hinner också tänka "det är bättre att en enda man offras än att hela folket går under" - ja, Jesussymboliken återkommer ofta i filmen. Något som också återkommer, och mycket klumpigare, är produktplaceringen, fast inget av märkena finns i Sverige, haha!
Det finns olika partier i filmen som skiljer sig åt rejält. Krypton-scenerna är fulla av avancerad teknologi och dramatisk action så att 3D-glasögonen får spinn. I sin barndom får vi se Clark verkligen kämpa med att förstå sig själv och komma till rätta under vår unga, gula sol. Under en grunge-period som grovarbetare längs Amerikas nordkust får Clark träna sin styrka och sitt tålamod. Men hur länge skall han egentligen vänta, och på vad, innan han skall visa sig för världen? Det tvingas ju som sagt fram av ett ultimatum från General Zod och de andra som flytt från sitt fängelse i fantomzonen.
Alla bra actionfilmer slutar med att man kraschar centrala New York, eller i det här fallet Metropolis. Bilar flyger och kraschar under inverkan av mystiska krafter, skyskrapor vacklar och fönster krossas fighten rusar genom alla våningsplan. Jag blir nöjd av dundrandet och skakandet i såväl scenerna med handgemäng som i de mer storslagna actionscenerna.
Med sin nyskrivna bakgrundshistoria har General Zod en mer intressant roll än att bara vara ond skurk. Han spelas också ovanligt väl av den begåvade Michael Shannon. Henry Cavill som vår Superman och Amy Adams som Lois Lane kan vara både bedårande, starka och trovärdiga när det krävs. Förutom en del stora logiska luckor tycker jag om den nya Stålmannenfilmen, och jag hoppas att en uppföljare kommer snart!
Fotnot: Under våren har jag sett trailers för Man of Steel under bioreklamen. Det har huggit litet i hjärtat att se General Zod i Michael Shannons version, och en halv minut senare se den förste General Zod, den lika kraftfulle Terence Stamp, spela pensionär i en ömsint familjekomedi. Åren går.
Men Man of Steel ger oss tack och lov en stålman som vill göra mänskligheten gott. Den berättar också en historia till det samvete som han flera gånger måste brottas med, med Kevin Costner som en inte helt tillförlitlig fosterfar, Jonathan Kent i Smallville.
Filmen målar också upp en grundlig bild av Krypton strax innan katastrofen, med maktkamper som lägger grund för General Zods personliga intresse av att söka upp och besegra filmens huvudperson. Att Zod och hans följare tar sig till jorden innan Kal-El/Clark Kent blivit Superman/Stålmannen med mänskligheten gör att den senares möjliga icke-jordiska lojalitet kan ifrågasättas. Man hinner också tänka "det är bättre att en enda man offras än att hela folket går under" - ja, Jesussymboliken återkommer ofta i filmen. Något som också återkommer, och mycket klumpigare, är produktplaceringen, fast inget av märkena finns i Sverige, haha!
Det finns olika partier i filmen som skiljer sig åt rejält. Krypton-scenerna är fulla av avancerad teknologi och dramatisk action så att 3D-glasögonen får spinn. I sin barndom får vi se Clark verkligen kämpa med att förstå sig själv och komma till rätta under vår unga, gula sol. Under en grunge-period som grovarbetare längs Amerikas nordkust får Clark träna sin styrka och sitt tålamod. Men hur länge skall han egentligen vänta, och på vad, innan han skall visa sig för världen? Det tvingas ju som sagt fram av ett ultimatum från General Zod och de andra som flytt från sitt fängelse i fantomzonen.
Alla bra actionfilmer slutar med att man kraschar centrala New York, eller i det här fallet Metropolis. Bilar flyger och kraschar under inverkan av mystiska krafter, skyskrapor vacklar och fönster krossas fighten rusar genom alla våningsplan. Jag blir nöjd av dundrandet och skakandet i såväl scenerna med handgemäng som i de mer storslagna actionscenerna.
Med sin nyskrivna bakgrundshistoria har General Zod en mer intressant roll än att bara vara ond skurk. Han spelas också ovanligt väl av den begåvade Michael Shannon. Henry Cavill som vår Superman och Amy Adams som Lois Lane kan vara både bedårande, starka och trovärdiga när det krävs. Förutom en del stora logiska luckor tycker jag om den nya Stålmannenfilmen, och jag hoppas att en uppföljare kommer snart!
Fotnot: Under våren har jag sett trailers för Man of Steel under bioreklamen. Det har huggit litet i hjärtat att se General Zod i Michael Shannons version, och en halv minut senare se den förste General Zod, den lika kraftfulle Terence Stamp, spela pensionär i en ömsint familjekomedi. Åren går.
