Yerma på Dramaten&

Yerma är gift med en man som inte vill röra henne och inte vill ge henne ett barn. Han arbetar på deras gård hela dagarna, vill arbeta, vill spara, bevakar sin Yerma svartsjukt. Borde inte Yerma vara glad över att slippa dela deras inkomst med ett barn, som bara är till besvär och som driver äkta makar från varandra? Nej, Yerma längtar efter barn, hela hennes kropp gör det, alla hennes vänner vet det, och när bästa väninnan blir gravid och föder ett barn växer Yermas längtan ännu mer.

Som ung tonåring såg jag Yerma som TV-teater och blev mycket tagen. Jag kände igen mig i hennes barnlängtan, även om jag inte ville se barnlöshet som en skam, och jag förstod hur barnet och moderskapet var Yermas enda väg till ett eget liv i den tid som Federico García Lorca skrev om. I kvällens föreställning har man uppdaterat här och där till en nutid och till Stureplan, men jag tycker inte riktigt det fungerar. I alla fall kan vi se att en människas längtan efter barn idag fortfarande är lika stark som på Yermas tid.

Jag tycker inte alltid att sångnumren säger något som inte replikerna gett, men ibland är de helt rätt bara för att de gör känslorna så konkreta. Det gäller främst när Gabriella Gutarra kommer in på scenen och skall lära Yerma (Sheraye Esfandyari) att dansa, fysiskt, lockande, med hela kroppen, som om hon skulle kunna besvärja sin man att komma till henne. Det känns också djupt i hjärtat när Niklas Jarneheim sjunger till det kompetenta bandet på scen. Han är ett steg bort från Yerma, han är inte hennes make, men i de få orden de två växlar märker man djup kärlek och intresse för varandras inre. Niklas Jarneheim är lysande i rollen, och får fram en intensiv glöd som jag gärna vill se mer av.

Men - men? Skall det sluta så här lyckligt? Eller olyckligt, med ett pålagt soundtrack? Hur gick det till? Jag är snopen. Det blev ju faktiskt inget slut alls nu.

Länk till Dramatens sida om festivalen Felanmäld

Realisant mon espoir på Dramaten&

I ett hårt bearbetat skick framför Mattias Lech den sista pjäsen som Bernard-Marie Koltès skrev, Roberto Zucco, baserat på ett verkligt fall med en psykiskt sjuk och hänsynslös mördare. Lech är ensam på scenen, och för att göra det ännu svårare för sig är handlingen i pjäsen upphackad och replikerna är renodlade in absurdum. Men det är inte alls fel; jag tänker på en tavla som inte är fullbordad utan en skiss som framhäver vissa detaljer och bara antyder andra.

Vissa dialoger upprepas till idiotins gräns; två poliser skriker till varandra "HÖRDE DU NÅGOT?" "NEJ, HÖRDE DU NÅGOT?" om och om igen, som för att måla upp dem som Kling och Klang-typer? I andra scener har alla repliker skalats bort utom en av personernas, och han/hon får kasta ur sig sina ord i rasande tempo utan paus. I det som blir ett ursinnigt babbel kan man urskilja vissa återkommande ord, till exempel de udda smeknamnen på lillasystern som hela familjen vill beskydda.

Varje scen inleds med att en neutral kvinnoröst läser upp några beskrivande ord. Det är en automatisk röst som läser upp orden utan att veta deras innebörd. Försöken till språkmelodi blir lätt komiska och alienerande. Den neutrala stämningen blir riktigt hemsk när så rösten får läsa upp en lång monolog där brodern (Zucco?) förkastar sin syster, för nu när hon inte har oskulden kvar är hon inte längre värd att bevaras och skyddas, utan kan lika gärna bli hora. Det är genialiskt att låta den neutrala rösten med artificiella försök till känslor läsa upp de hårda, kalla orden i ett lugnt tempo. När meningarna inte varken skriks fram med vrede eller kallt förakt framstår de bara som ännu mer absurda - och hjärtlösa.

Därefter följer en scen mellan de båda systrarna, säger berättarrösten. Den framförs genom att Mattias Lech (endast iförd kalsonger) står framför oss, nära publiken, och gråter hjärtslitande till "Ne me quitte pas". Det tar flera minuter att framföra scenen, och jag blir varken generad eller uttråkad, utan tänker mig vad som måste sägas mellan de två systrarna, och att detta är scenens essens.

Sedan blir Lech mer personlig, och börjar tala om sig själv. Det följer också scener där kurskamrater (?) i publiken kliver in och deltar i scener. Och en kampsportstränad man, med vilken Lech sparras på riktigt, hårt, så att blodet rinner! Men jag måste säga att så fort att det framförda blir mer personligt, dvs mer ett uttryck för Mattias Lechs egna tankar, så förlorar det några inbjudande kvaliteter. Visst kan jag känna igen mig i några av känslorna han beskriver, men det gav mig mer att försöka ta in pjäsen dess uttryck.

Jag läser i programmet att det här är slutproduktioner av skådespelare som arbetat med sitt personliga uttryck, och jag ser att det är mycket utvecklande. Men det är ändå i mer allmängiltiga scener och i sammanhängande historier som är både lika och olika mitt liv, som jag kan pröva mina egna tankar och reaktioner, hur brutala och absurda scenerna än är. Den föreställande teatern behöver inte pensioneras än.

Länk till Dramatens sida om programmet Felanmäld

Catching Fire av Suzanne Collins

Så bra att jag inte behövde vänta länge på att fortsätta med nästa del när jag läst ut The Hunger Games! Jag tycker också om att ha sett bilderna på Jennifer Lawrence i rollen som Katniss. Jag tror att hon är ett gott val, och de andra skådespelarna (Woody Harrelson, Stanely Tucci, Lenny Kravitz m fl) kan också bli bra i sina roller. Det gör mig inget att ha fått ansikten på personerna i boken, eftersom det fortfarande är jag som får tänka fram scenerna jag läser.

***Spoilers*** om man inte läst ut The Hunger Games...

Katniss är tillbaka i Distrikt 12 efter att ha överlevt Hungerspelen, men president Snow är inte nöjd med hur hon satte sig upp emot regimen. En rebellisk handling kan starta uppror i distrikten, och Katniss kan vara den tändande gnistan. I den diktatur de lever i vet hon att hon hur lätt som helst kan dö i en "olycka", och om regeringens PR-konsulter spinner rätt, kommer den blodtörstiga publiken bara att snyfta till och acceptera det som ännu ett sorgligt kapitel i sagan om hungerspelens barn. Och vad väljer då regeringen att göra? Jo, att låta nästa års tributer till hungerspelen väljas bland de tidigare vinnarna. På så sätt hamrar de in budskapet att ingen går säker.

Spinndoktorer och vackra historier... Som vanligt är det viktigt hur de tävlande ser ut och uppför sig på intervjuerna som leder upp till hungerspelen. För mig är det direkt fascinerande att höra om de vackra klänningar och de spännande sminkningar som Katniss och de andra styrs ut i, men det är mer än så. Stylingen och preparationerna visar ju de skarpa motsatser som alla är tyst ense om att acceptera (ett tag till): lyxen i huvudstaden mot knappheten i distrikten; den fejkade ytan som gör alla mer lika än individuella; lättsinnet i att klä upp och skämma bort en människa som kanske kommer att klubbas ihjäl redan imorgon.

På de första sidorna störs jag av flödet i Katniss' inre monolog. Den innehåller många upphackade meningar som väl skall illustrera hårdhet och cynism, men tonen stämmer inte riktigt. Som tur är flyter språket bättre i dialogerna, och den tillkämpade hårdheten försvinner efter ett trettiotal sidor. Det beror förstås också på att handlingen tar fart; triumftåget mellan alla distrikt visar sig farligt för fler än Katniss, och så kommer ju beskedet om att vinnarna (alltså Katniss, i vilket fall som helst) kommer att behöva kämpa i nästa upplaga av Hungerspelen. Där blir jag snarare besviken över att ingen blir mer förbannad över att tvingas igenom Hungerspelen en gång till. Yttre protester skulle förstås inte hjälpa utan bara förvärra, men att alla bara biter ihop och börjar träna för fullt gör mig litet överraskad. Nåja, det är ju det klokaste de kan göra, så jag klagar inte mer på det.

Det är självklart riktigt spännande när Hungerspelen sätter igång. Jag läser med en klump i magen och bläddrar snabbt genom sidorna om de sista dagarna innan, och när deltagarna hamnar på spelplanen vill jag vara med, se över Katniss' axel och hjälpa henne och varna henne för fiender. Men hon klarar sig så bra själv - eller snarare, inte själv, utan med nya allierade. Det är litet klichévarning över vilka hon väljer och vilka som väljer henne, men allt är så spännande att jag gärna låter mig sugas med. Så hårt trängda som de är i spelen, kan deltagarna ändå signalera något till publiken som får dem att sätta sig upp mot förtrycket?

Så bra att jag började läsa The Hunger Games efter att alla delar i trilogin kommit ut! Jag behövde inte vänta alls på att fortsätta med sista delen, Mockingjay, när jag kommit till slutet av Catching Fire. Snart vet jag hur det går med Katniss, och om det mytomspunna Distrikt 13 är den räddning som många hoppas på.

Fler böcker av Suzanne Collins:
The Hunger Games
Mockingjay

Invigningsutställning på Galleri Riis

Galleri Riis har just sträckt ut ett finger från Oslo till Stockholm, och öppnar med en samlingsutställning med flera av konstnärerna knutna till galleriet. De flesta av dem är okända för mig, men på galleriets hemsida finns många fler bilder av deras verk. Det är bra, för det är svårt att få uppfattning om en konstnär av bara ett verk.

Spontant tycker jag om Sverre Wyllers skurna, tunga, rostiga stålkonstruktion, och när jag ser efter på hemsidan hittar jag fler verk av honom som jag uppskattar. Där kan jag också se att Tone Vigelands skira skulptur, som är ganska intetsägande i sin enkelhet, har en massa syskon av liknande art, och sedda tillsammans (en efter en) blir de mer intressanta.

De flesta av verken är väldigt stora och behöver mycket plats för att inte bli komiskt överväldigande. Dan Wolgers fem tavlor är däremot små och kräver att man kliver nära för att se den ännu mindre bilden och texten till. Wolgers låter bilder av serierutestorlek ackompanjeras korta dialoger som skulle kunna vara saxade ur en veckotidning från femtiotalet. Skämten är så sorgligt tråkiga! De är inte ens så tråkiga att de blir roliga. Bilderna ovanför verkar varken illustrera eller skära sig mot texterna. Jag brukar tycka om Dan Wolgers verk, men de här är bara förvirrande och inte så intressanta.

Det skall bli intressant att se mer framöver av konstnärerna som Galleri Riis tar hit.

Länk till Galleri Riis

Säsongsfinal i Konserthuset

Jag minns och saknar den fina Mahlerfestivalen förra året. Kväll efter kväll gick jag till Konserthuset och hörde underbar musik, och jag har sällan drömt så livligt som under de två veckorna. Häromveckan startade jag en egen Mahlerfestival och lyssnade igenom symfonierna igen. Och nu, på säsongens sista konsert, spelade Kungliga Filharmonikerna den enda fullbordade satsen, Adagiot, från Mahlers tionde symfoni (1910). Den är så vacker! Man hör fåglar och känner ljuset och vinden på grönskande ängar. Men musiken är inte bara vacker, utan har en underton i den skarpa klangen som talar om något djupare. Den är inte så stark att den skapar oro, den bara påminner oss om att njuta av det som är vackert så länge det varar.

Ännu mer pastoralt låter det i Allan Petterssons åtta Barfotasånger (1943-45). Melodierna och harmonierna är komplexa men ändå lätta, och jag önskar att man fick höra dem oftare, kanske till och med sjunga dem i skolan. De är naturlyriska och romantiska - om man vore cynisk skulle man kalla dem banala, men jag tycker om de naiva och söta texterna.

Är det tröttsamt att kyssas av solen
Blomma säg, blomma säg?
Är det tröttsamt att vänta på handen
Som skall bryta just dig?

Det är inte bara blommor, vind och fåglar som dyker upp i sångerna, utan till och med flugor och en flugsmälla som smätter till! De dyker upp i såväl texten som musiken, och det tycker jag är oemotståndligt charmigt. Anders Larsson, baryton, sjunger sångerna vackert och inlevelsefullt, precis som på den CD jag köpte sista exemplaret i butiken av! Annars finns skivan på Spotify, och jag skall länka den snarast.




Efter paus samlade sig orkestern till Carl Nielsens magnifika Symfoni nr 4, "Det uudslukkelige" (1916). Så starkt och jublande som verket börjar, lika mäktigt slutar det också, men med nyanser och skiftningar däremellan som gör att jublet inte blir jämntjockt. Vilken stark avslutning på säsongen! Skriven i skuggan av första världskriget, var symfonin Nielsens hyllning till det liv som inte ville släckas ut. Jag får verkligen tillfälle att njuta av hur begåvade Kungliga Filharmonikerna är - skickliga och samspelta, och ändå nyanserade och känslorika i varje ögonblick. Vi är så lyckligt lottade att ha Sakari Oramo till chefsdirigent i Konserthuset, så väl som han kan leda musikerna till att prestera sitt bästa! Han fick en bukett med blommor i vitt och blått, och innerliga applåder från oss i publiken. Jag längtar redan till nästa säsong!

Brighton Rock

Vad är det för England jag ser på bioduken? Det är inte de vanliga scenerna vi brukar få se: en slitsam men trivsam bondgård, ett fattigt men gediget arbetarhem under världskriget, Swinging 60's London eller 2000-talets Cool Britannia. Det är nöjespiren på Brighton Beach, det är kallt och blåsigt och alls inget väder för semester, och de stiliga byggnaderna är förfallna och rostiga. Som om Brighton hade byggts av klokare människor som nu har försvunnit, och de som är kvar vet inte hur de leva där. De försöker pynta sig och pynta hemmet, men det goda livet är alltid utom räckhåll. Med den dramatiska musiken som illustrerar stämningen känns filmen nästan som science fiction, ja, i alla fall som en dystopi.

Det är 60-tal, och de två kriminella gängen i Brighton har hamnat i djupare bråk med varandra än det var tänkt. Fumlighet, dumhet och slumpen trissar upp hämndaktionerna. I de inledande scenerna är det inte aggressiva macho-hannar som slåss mot varandra, utan nervösa och rädda män som försöker rädda sig när de vet att deras liv står på spel. Hoten och våldet känns fysiskt påtagliga, och stämningen är skrämmande tryckt.

Pinkie Brown, den unge pojken i ett av gängen, är en av dem som inte verkar veta hur man lever. Allt han känner till är hot, våld och död. Han skulle vara så vacker, men hans pojkaktiga ansikte är alltid förvridet i förakt.

Ingenting är vackert i filmen Brighton Rock. Alla rum är för trånga, smutsiga och sönderskavda, och ingen människa är avslappnad och lyckligt leende. Kameran stannar aldrig på en enda scen av skönhet i naturen eller på den upplysta piren. Jag hoppas inte på ett lyckligt slut för någon; inte för Pinkie (Sam Riley), inte för lilla Rose (Andrea Riseborough) som lägger sitt unga hjärta i handen på den hårde Pinkie, inte för de envisa restaurangägarna Ida och Phil (Helen Mirren och John Hurt) som försöker stoppa Pinkies hänsynslösa framfart. Ändå vill jag inte sluta titta. Jag vill veta hur det går.

En film som baseras på en bra bok kan inte redovisa alla detaljer i boken, men en bra film låter dem skapa en underbyggnad som ger filmen tyngd. Filmen Brighton Rock baseras på en bok av Graham Greene, och den använder sig av bilder för att antyda alla psykologiska nyanser som måste finnas i förlagan. När jag trodde att jag förstod hur berättelsen skulle sluta tog den ett steg till... och ett till... och ett till. Finns det överhuvudtaget godhet, en himmel och äkta kärlek? Jag blir förbluffad över hur mycket tröst som ryms i det ödsliga slutet på filmen.

Perdido Street Station av China Miéville

China Miévilles andra bok är den första som utspelar sig i Bas-Lag, en parallell värld full av varelser som liknar oss, figurer från våra myter och figurer som skruvats samman i Miévilles rika fantasi. I egyptiska målningar finns khepri avbildade; människor med huvuden av skarabéer. I hinduism och buddhism finns garuda, människor med fågelvingar. I Bas-Lag är de inte mytologiska varelser utan folk med egen historia, lagar och religion.

Perdido Street Station är navet i stadsstaten New Crobuzon. Den är grundad av människor, men istället för Chinatown eller liknande har man ett kvarter som helt befolkas av khepri; en stadsdel ombyggd till ett växthus för att skapa en bekväm miljö för cacatae, högväxta levande kaktusvarelser, och i hamnen arbetar vodyanoi, rundlätta varelser som kan skulptera vattenmassor och hjälpa till att lotsa båtar i hamn. Staden har till och med en ambassadör från helvetet! Samhällsskicket påminner om Dickens under diktatur. Vetenskapen vilar på steampunk, magi (som kallas thaumaturgi) och utforskande av traditioner och hemligheter hos alla olika folkslag som finns i Bas-Lag.

Miéville målar upp ett myllrande stadsliv med många detaljer, och jag förstår varför. Han vill ge oss en känsla av en värld helt olik vår; en känsla för staden där historien utspelar sig, och skapa en berättelse som inte följer vanliga strukturer. Allt fylls med energi och liv till bristningsgränsen, men det blir litet för mycket för mig. Visst skapar han en fantastisk bakgrund till en oförutsägbar historia, men jag tycker bättre om King Rat och The Scar, där han dragit åt tyglarna litet både vad gäller handling och miljöskildringar. Fast jag förstår som sagt att han vill kasta oss in i färgerna och dofterna i New Crobuzon, och jag suger åt mig så mycket jag kan av förhållandena i Bas-Lag (det finns också wikipedia-sidor med information om dess folkslag, språk och historia).

Det kändes inte nödvändigt att ta reda på handlingen innan jag började läsa; jag litade på att Miéville skulle underhålla mig. På sida efter sida upptäckte jag fler mystiska folkgrupper, konspirationer och magiska bravader. Jag gillar speciellt hur China Miéville låter sina mest skickliga karaktärer manipulera rumsdimensionerna! Och kanske existerar Bas-Lag i dimensioner som skär igenom många andra, inklusive vår egen värld. Säkert är det på så sätt som likheterna med vår värld uppkommit, och på så sätt som varelser därifrån dykt upp i våra mytologier.

China Miéville har i en intervju med The Believer sagt: "I’m in this fucking business for the monsters. The monsters are the main thing that I love about the fantastic." Och vilket monster han har drömt ihop för New Crobuzon! Hemskt, kanske oövervinnerligt?! De som kallas in för att slåss mot monstret är inte mindre fantasifullt konstruerade, de. (Och när jag säger konstruerade, så menar jag det!) Jag fascineras av allt, men blir inte helt engagerad i historien. Boken Perdido Street Station känns nästan som en encyklopdi och historik över Bas-Lag, med några socialistiska och feministiska kommentarer, löst sammantråcklad till en berättelse. Det känns också som att han har lagt ut ledtrådar och bakgrundshistorier som han tänker återkomma till - till exempel är det på grund av händelserna i Perdido Street Station som The Scar tar sin början. Jag hoppas att det betyder att Miéville tänker gräva mer i myllan kring New Crobuzon. Det är bra! Jag tänker läsa allt som China Miéville har skrivit, och jag kommer att lära mig allt om Bas-Lag på köpet.

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
The City & The City 
Kraken

Angels in America Perestrojka på Stadsteatern

I slutet av första delen bröt hon sig äntligen igenom taket till Prior Walters lägenhet; ängeln med stålgrå vingar, som förkunnat sin ankomst för Prior sedan sjukdomen började märka hans kropp. Underbart egocentrerad tvingar hon ut sin profet på gatorna, och Prior sveper sig i en rock och ger sig ut.

Foto: Carl Thorborg

Men pjäsen inleder med en kärleksakt. Priors före detta pojkvän Louis är den som bjuder in Joe Porter Pitt till sin säng och till hans första relation med en man. Det är en av de starkare förförelsescener jag har sett på länge, och männens attraktion och ömhet är så stark. Men kom ihåg att Louis, som är så kärleksfull mot Joe, övergav sin långvarige pojkvän Prior när Prior behövde honom som bäst. Och vad Louis inte vet är att Joe är biträde åt Roy Cohn, förhatad åklagare som gärna slår ned på samhällets svaga, bland dem homosexuella.

Roy Cohn ligger nerbäddad i sjukhussäng och talar med matt stämma i så gott som alla sina scener, men han är som ett svart hål som drar till sig allt ljus och all uppmärksamhet i rummet. Fortfarande aggressiv verkar han leva för att förolämpa och gräla med alla inom räckhåll. Och när han nu möter sina jämlikar i sjuksköterskan Belize och spöket av Ethel Rosenberg dånar det i scenerna mellan dem. Det är bland det bästa i pjäsen.

Alla skådespelare på scenen är helt rätt i sina roller och väl samspelta. Precis som i första delen, Millenium, är pjäsen full av brutal uppriktighet och brutal humor i dödens skugga. Men också av allvaret, som får en att förstå vilken hotfull tid 80-talet var för bögar. Och därtill den metafysiska tvisten med ängeln och hennes uppdrag till Prior. Vad betyder uppdraget? Vad säger det om Gud, och hur skall vi förhålla oss till den plåga som HIV och AIDS var och fortfarande är? Oberoende av Priors uppdrag är jag tacksam för att vi nu har bromsmediciner och för att det blivit mindre av ett stigma att vara homosexuell. Målet kan aldrig vara att gå tillbaka till skuldbeläggande och smusslande. Frihet och tolerans för andras kärlek är vägen framåt och målet.

Länk till Stadsteaterns sida om Angels in America Perestrojka

Helena Blomqvist på Angelika Knäpper Gallery

Helena Blomqvist, Group Portrait in Forest, 2011

Spöket av en sorgsen flicka talar med en kanin, en kanin som är ett spöke från en sorgsen flickas fantasi. Så lyder versen målad på väggen till galleriet, och versen är hämtad ur katalogen till Helena Blomqvists utställning The Elephant Girl. Elefantflickan kanske är den sorgsna flickan som talar. På bilderna syns småflickor, alla klädda i vita böljande klänningar, med skönlockigt hår och ögon som tindrar så att man nästan blir rädd.

Helena Blomqvist, Les feuilles Mortes / Autumn Leaves, 2011

En av flickorna har elefantiasis; groteskt stora fötter och en utväxt på kinden. Hon ser förskräckt ut på många bilder. Kanske har hennes sinne skapat denna begränsade fantasi av änglasöta flickor och bedårande smådjur med stora ögon, i ett hus som ser ödsligt ut fastän det är stadigt byggt och delvis övervuxet med växtrankor.

Barnen tycks ditönskade för att skapa en idyll, men även om de inte ser olyckliga ut, så verkar de inte veta vad de skall göra. Leka, busa, prata? Jag hoppas att de ändå ger elefantflickan sällskap och tröst.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Helena Blomqvist, Bluebirds, 2011

Angels in America Millennium på Stadsteatern

När alla riksdagspartier engagerar sig i Pride och dragshow-drottningar ställer upp i Melodifestivalen kan det vara svårt att minnas hur mycket skam som omgärdade homosexualitet för bara tjugofem år sedan. Det är när man hör om slagsmål vid Pride-parader i våra europeiska grannländer och läser i pissrännan (kommentarsfältet på dagstidningarnas web-versioner) som man påminns om det. Och även när man ser Tony Kushners mastodontverk Angels in America, scener från ett åttiotal där föraktet och hyschandet var så påtagligt att homosexuella böjde sig inför strukturerna som om det inte fanns något annat val.

Det som fyller hela pjäsen med en framåtdrivande kraft, stark som en stormvind, är att alla som gestaltas inte bara ser sina givna roller, utan ser igenom dem och vet att alla andra också ser igenom dem. Därför går deras repliker rakt på sak, blir ofta hetsiga, bitska och till slut cyniska. Det äkta och olyckliga paret Harper och Joe Porter Pitt, mormoner från Utah som båda gifte sig med sin enda bästa vän fastän de visste att det inte skulle gå väl. Prior Walter som ber sin pojkvän Louis tala på juridikspråk i sängen, för det attraherar och lugnar honom när han plågas av sin sjukdom.

Foto: Carl Thorborg

Sjukdomen, den svåra och obotliga plågan som kastade en skugga över de nöjen som homosexuella män ända vågade sig på vid sidan av de som samhället godkände. Så fruktansvärt orättvist att ens starkaste känsla, kärlek till män, dömde en till att höra till en föraktad grupp, och därtill kom så en smitta som vanställde och plågade en tills man dog, en smitta som det var så lätt att kalla för en dom över omoral. Finns det ingen gräns för straffet över bögvärlden? I Prior Walters kropp blir orimligheten så stark att han dödshotet förvrids till en profetia om utvaldhet! Varje svart, oformligt märke på hans kropp blir ett nytt tecken på ängeln som är på väg mot jorden, till honom, till hans sjuksäng!

Stadsteaterns Klarascen är full av goda skådespelare som fyller sina roller med kött, blod och känsla. Kärleken mellan Prior (Ola Rapace) och Louis (Emil Almén) är så öm och trovärdig. Bergljót Arnadottir och Peter Gardiner är så starka och egensinniga som de skall vara. Ida Engvolls nerviga spel är perfekt som Harper Amaty Pitt, som har blivit galen och vet om det själv. Hon var säkert sjuk redan när hon gifte sig med Joe (Johannes Bah Kuhnke), men hans icke-åtrå till henne och fängelset som skapas av hemmafrulivet utplånar hennes identitet och får henne att implodera till en (farlig) drömvärld. Jag är glad att en pjäs som mest handlar om homosexuella män också har en så viktig kvinnoroll som visar hur lögner och smusslande skadar även de hängivna kvinnorna vid deras sida. Fastän Harper är så låst och skadad, njuter jag ändå av varje ögonblick som Ida Engvoll låter henne spraka till.

Män som dras till män... män som hjälper män... makt som kräver mer makt... allt det personifieras i Roy Cohn, advokat och viktig politisk spelare i New York och Washington. Ständigt beredd till kamp möter han varje motgång med aggression - till och med det faktum att han helt klart fått sjukdomen som främst smittar homosexuella. Allan Svensson är ruskigt imponerande och tung som den självsäkra och målmedvetna maktmänniskan som kan ordna allt och inte har några samvetsbetänkligheter.

Lena B Eriksson är en skådespelerska jag beundrat länge, men här är hon märkligt dämpad. Hon är nästan resignerad, om än saklig respektive omtänksam i sina roller som Roy Cohns läkare och Prior Walters sjuksköterska. Jag önskar att hon skulle bita ifrån mer, speciellt mot Cohn. Inte förrän i den allra sista scenen lyser hon upp, som den underbart självupptagna ängeln som färdats med kraft mot Prior, och ropar "jag, jag, jag!" när hon når sitt mål! Vad är det för budskap hon bär på? Om tre dagar kommer jag att få se den andra och sista delen av verket, Angels in America Perestrojka.

Länk till Stadsteaterns sida om Angels in America Millenium

Guldpelikanen av Stefan Chwin

De första hundra sidorna är så perfekta att jag inte vill lägga boken ifrån mig. En man växer på några boksidor upp i en icke namngiven stad som raseras och återuppbyggs efter andra världskriget. Umbärandena finns kanske kvar i pojkens minne, men på det stora hela var han skyddad från det värsta. Som vuxen man är han välutbildad och privilegierad: han arbetar på Juridiska fakulteten och har referenser och konferenser runt om i Europa, och det är nog på de resorna han har införskaffat sina kläder och attiraljer av hög kvalitet.

Att staden han bor i är Gdansk framkommer av de målande stadsbeskrivningarna. På väg genom de vackra parkerna till fakultetens imponerande byggnad passerar huvudpersonen Jakub en och annan uteliggare, och nervösa studenter på väg mot sina intagningsprov. Orosmomenten finns i bakgrunden, men de stör inte det balanserade, goda livet Jakub lever. På samma sätt är presentationen av Jakub uppblandad med verkliga händelser ur 2000-talets nyhetsskörd. Och ävenså med referenser till Afrodite, Barabbas, Dürer och annat ur idéhistorien, tillsammans med moderna företeelser som Stjärnornas krig, Karl Lagerfeld och Claudia Schiffer.

Detta är precis vad jag önskar mig: en berättelse med bildning och östeuropeisk tyngd som väver samman dåtid och nutid. Stillsam reflektion, ett förnöjt njutande av världens goda. Och även när en tragisk händelse bryter igenom Jakubs lugn, följer jag gärna hans intelligenta analyser när han försöker få rätsida på vad som har hänt.

På sitt tjänsterum söks Jakub upp av en upprörd ung kvinna som blivit kuggad av honom vid intagningsprovet till juridiska fakulteten. Hon försöker övertala honom att godkänna henne, för han hade ju godkänt henne från början, hon såg ju när han skrev in resultatet, det måste ha blivit något fel! Jakub är oberörd och orubblig; nej, han ändrar inte resultatet, det som är offentliggjort är slutgiltigt, det han har skrivit, det har han skrivit. Men efteråt börjar Jakub tveka. Han ser igenom sina papper, och funderar över sin roll som domare över en ung persons framtida liv - att godkännas eller kuggas kan ju betyda skillnad som natt och dag för en människa. Ännu värre blir det när han hör viskningar om att en student tagit sitt liv för att hon inte blev antagen. Vad hette hon? Vem var det? Jakub hörde inte riktigt och vågar inte fråga, men han börjar undersöka polisprotokoll för att få reda på sanningen.

Nu börjar en stegvis färd ned från den priviligerade position Jakub hittills haft; det fysiska sökandet börjar påverka hans sinne och han lösgörs mer och mer från sin roll i världen. Till en början är det så säkert beskrivet att jag uppskattar Jakubs små snedsteg. Men så träder Jakubs oförsonliga fru in i handlingen, och beskrivningen av henne är så kolsvart att jag tar illa upp. Efter all finkänslighet kastar Chwin in en sådan klichéartad harpya? Så synd.

Men jag har ändå fått starka sympatier för Jakub, och när hans missnöjda fru kickat honom djupare in i förvirring och depression, och längre ut ur samhället, läser jag oroat. Nej, de sista tvåhundra sidorna lever inte upp till de första hundra, men den första tredjedelen var god nog för att göra ett bestående intryck på mig.

Henschelkvartetten i Konserthuset

"Gubbkvartetten" är det svenska namnet Haydns Stråkkvartett i Ess-dur (1781), men på engelska kallas den "The Joke". Det är ett glatt stycke med fina melodier, och Henschelkvartetten spelar lätt och luftigt. Mot slutet av sista satsen kommer det roliga; efter en melodifigur tystnar musiken. Var det slut där? Nej, det var bara ett skämt! Figuren kommer tillbaka - följt av en ny paus. Och så en figur till! Ja, det är roligt, men ändå musikaliskt fulländat.

Därefter följer Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 7 i fiss-moll (1960). Om man spelar Sjostakovitj aggressivt, så låter hans musik lätt frånstötande. Men Henschelkvartetten spelar så mjukt och känsligt, att tonerna får sammanhang och skönhet. De ovanliga harmonierna låter inte skeva utan bedjande, och när intensiteten stiger till ett fortissimo är det inte en attack mot publiken, utan medryckande. Jag har sällan hört Sjostakovitj spelas så inbjudande - tack, Henschelkvartetten!

Efter paus kommer en stråkkvartett som ligger mitt mellan de båda första; både seriös men ljuvligt klingande. Mendelssohn-Bartholdys Stråkkvartett nr 4 i e-moll (1837). Till och med stycket självt binder samman allvar och lek. Den första satsen är nästan sorglig, men följs av ett livligt scherzo. Andante, den tredje satsen, fortsätter med glädjerika klanger, och musikerna stabiliserar sig noggrant i den långa sluttonen. Allra sist en uppfordrande sats, Presto agitato, som låter seriös men ändå hoppfull. Vackert! Efter kraftiga applåder gav ensemblen ett extranummer: tredje satsen ur Erwin Schulhoffs första stråkkvartett, ett intressant stycke musik som kvartetten spelade lika klokt och känsligt som de spelat Sjostakovitj. Henschelkvartetten imponerade mycket på mig med sin mjuka men distinkta klang och virtuositet, och jag hoppas att få höra dem många gånger igen!

I see a woman crying

Kubister, expressionister, impressionister och så många andra nyskapande -ismer ville visa världen med nya färger och i nya vinklar. Om konstnärerna visar världen på ett nytt sätt, skall man se på den på ett nytt sätt också? De som har sett många konstverk och funderat på dem kan kanske inte glömma bort det de har tänkt och analyserat av den samlade konsthistorien. Vem ser världen med oförstörda ögon?

Rineke Dijkstra har filmat en grupp av barn i tioårsåldern som ser på Picassos tavla Gråtande kvinna och får förklara vad de ser. Vi ser inte tavlan, bara barnens ansikte, medan kameran rör sig fram och tillbaka mellan dem som pratar. Barnen berättar vad de ser. De nämner synliga detaljer: en kvinna som gråter, hon håller en näsduk. Efter hand börjar de spekulera i varför hon gråter. Det är roligt och rörande att höra anledningarna barnen kommer på: någon föreslår att hon är ledsen för att någon hon känner har dött, en annan att hon har gjort något hon skäms för. De spinner vidare på varandras förklaringar eller hittar på något helt annat.

Barnen får stå och tala riktigt länge utan att bli avbrutna. Det är generöst, det är en rolig övning som jag gärna skulle ha varit med på när jag var tio-elva. Men jag kan inte säga att det är en "ren" och opåverkad bild av konst som barnen ger. Vi ser hur barnen står; en litet tufft lutad mot en annan, en annan litet på sidan av, några nära i en grupp av kompisar. Det finns stark dynamik i en grupp av skolbarn, vare sig de känner varandra eller ej. Om han säger något, skall jag hålla med? Eller skall jag säga något tvärtemot?

Barn vill gärna imponera på varandra, och inte minst på de vuxna som håller kamerorna eller konstnären som samlat dem till sitt projekt. Jag minns från när jag var liten hur jag ofta kände förväntningar från vuxna om hur ett barn skulle vara. Säger jag vad de vill höra nu? Jag lyssnar på vad barnen säger, men jag ser också på hur de funderar och funderar på vad de kan säga. Den minsta, sötaste pojken säger så kloka saker, han tänker i kedjor av flera led och engagerar sig i kvinnans sorg. Flickan längst ut på sidan säger inte så mycket, men hon verkar önska att hon hade mer att säga. Det är överdrivet att påstå att barnen är utnyttjade av konstnären, men jag tycker att det stora i verket är att se hur barnen försöker ta form som individer.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Renee Dijkstra

Sade i Globen 2011

Över den tomma scenen fladdrar belysta skynken, och det hörs uppfordrande rytmer från trummor och bas. Men var är bandet, Sade Adu och hennes trogna vapendragare Stuart Matthewman, Andrew Hale och Paul Denman? Ur öppningar i scengolvet lyfts de upp till publikens jubel och till tonerna av Soldier of Love. Sade själv är klädd i helsvart kroppsnära dräkt, kanske kevlarförstärkt, ändå ytterst elegant. Soundet på den nyaste skivan är hårdare än tidigare, men det passar ändå med de älskade klassikerna som bandet också spelar. Your Love is King och Kiss of Life varvas med nya låten Skin. Knappt en ton har ändrats i de tio- och tjugo-åriga arrangemangen, och varför skulle de det, när de var rätt från början?

Till ännu nyare Love is Found projiceras silhuetterna av Sade och en manlig dansare som rör sig aggressivt men kontrollerat. Men till lugnare In Another Time samlas bandet på högra sidan av scenen, sätter sig nära varandra och sjunger om hur det som känns svårt nu kommer att gå över och försvinna. Sade skrev sången under en period där hon såg att hennes dotter hade det svårt. Men de tröstande orden gäller inte bara för tonårsdöttrar utan för alla oss som lyssnar.

Bandet lämnar scenen, och på väggen visas en kort animerad historia om coola musiker på en jazzklubb på en bakgata i en storstad. Skyskrapor, tända fönster, neonskyltar - vart är vi på väg? "Diamond life / Loverboy / He move in space with minimum waste and maximum joy..." Till Smooth Operator kommer musikerna tillbaka klädda i vita skjortor, svarta byxor och väst; stiligt, professionellt, samstämt och fullt av spelglädje.

Därefter kommer Jezebel, som jag älskar, och i sin intima sättning låter den Sades vackra röst lysa i styrka och innerlighet. Det låter bra när den följs av Bring Me Home från nyaste skivan, en låt som jag också gillar väldigt mycket. De rullande basgångarna under de komplexa ackorden liknar hjul mot en räls, och spårvägar, bilvägar och skogsvägar är vad som syns på de transparenta draperierna som delvis döljer scenen.

Is It a Crime är en av världens mest fulländade låtar i melodi, text, arrangemang och framförande. Sades röst går från tillbakahållen och bedjande till att bli så stor att den fyller Globen. Publikens jubel vill nästan inte sluta! De gamla konsertbilder som projiceras medan bandet sedan sjunger Still in Love With You berättar om en kärlekshistoria som innefattar bandet, som hållit samman i så många år, och även kärleken mellan bandet och dess publik. Mer kärlek följer i All About Our Love. Sedan hörs smattrande från en helikopter och hetsande gitarrer, men det är inget från den senaste plattan utan underbara Paradise i ett nytt arrangemang. Bakgrundssångarna tar över i Nothing Can Come Between Us medan Sade är borta ett tag.

Stillsamt och känslosamt spelar bandet Morning Bird och King of Sorrow, men dansar igen till ljuvliga Sweetest Taboo. De blir åter allvarliga under The Moon and the Sky, och till gripande Pearls står Sade ensam mot en bakgrund av en brännande och exploderande sol. No Ordinary Love är ju egentligen också en sorglig låt, men den är så vacker att man kan njuta av den, medan strålkastarna blänker som vattenspeglingar över scenen och över åskådarna. Sade har fotsid vit klänning, utsläppt hår och bara fötter när hon dansar över scenen.

När bandet spelar By Your Side låter det som en kärleksförklaring till alla oss som lyssnar. Tack för det! Tack för att ni gjort ny musik och kommer och spelar den för oss! Bandets egen glädje och tacksamhet över att ha engagerade lyssnare till sin musik är det som gör konserten så varm och inbjudande. Halvt dold bakom tygsjok lyfts Sade Adu, nu helt i rött, flera meter upp på en liten plattform tills hon liknar en lysande frihetsgudinna bakom och framför de projicerade stadsbilderna. Cherish the Day är deras sista budskap till oss.

Gardar Eide Einarsson på Bonniers Konsthall

Power has a fragrance heter utställningen med verk av den norske konstnären Gardar Eide Einarsson (GEE). Vilken doft är det? Kanske gummi från barrikaden uppbyggd av däck mitt i första salen. Nästan alla verk går i svartvitt, med skarpa kontraster. En flagga liknande USA:s har ränder i svart och vitt och istället för stjärnor texten "Liberty or Death". Det ser hotfullt ut, inte hoppfullt.

Gardar Eide Einarsson, Barricade (Stockholm), 2011

Jag tycker illa om det reflexmässiga rebell-uppdraget som många konstnärer tar på sig. Även om det är nyttigt att ifrågasätta allmänna åsikter och strukturer, kan revolutionskramandet bli cyniskt i sin naivitet. Svartvitt är just hur jag upplever GEE:s verk, när han ställer upp symboler för makt och terrorism utan nyanseringar. Det görs ingen skillnad mellan Oklahoma-bombarens ritningar inför sitt terroristdåd, polisers batongträning och de små koner som japanska poliser dirigerar trafik med. Ett utställt objekt är matsalsmöblerna från ett amerikanskt fängelse: bord och stolar sitter ihop, med rundade hörn och fastskruvade i golvet, för att inte kunna användas som tillhygge vid bråk. Är det dumt, det? Vore det bättre om fångarna skulle kunna slå varandra och vakterna blodiga med lösa stolar. Eller flytta borden och pallarna så att någon extra mäktig får större plats och/eller provocerar någon annan? Det tycker jag inte.

Untitled (Dining Cluster), 2006; Hate Monger, 2010 

Foto: Mattias Givell

Anarkister klagar ofta på polisens våldsmonopol. Jag tycker absolut att polisbrutalitet skall stoppas och straffas, men jag ser inget behov av att luckra upp monopolet. Behövs det mer våld i samhället? Litet mer slagsmål vid gatuprotester? Nej, verkligen inte. Det är skillnad på när thailändare bygger barrikader och protesterar mot sin korrupta regering än när självupptagna pojkrumsrevolutionärer går ut och skriker mot det svenska samhället utan risk för repressalier.

Svartvitt, skarpa kontraster och en rebell-image är ju ett sätt att få uppmärksamhet i konstvärlden. För egen del föredrar jag konst som undersöker nyanser och förmedlar en djupare insikt.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om GEE

Thor 3D

Det tar ett litet tag att sätta sig in i mytologin - alltså Marvels mytologi, ett mischmasch av de coolaste namnen och superhjältekrafterna från asatron uppblandat med modern teknik och stridskonst. Som barn höll jag mig till DC Comics, alltså Stålmannen, Läderlappen och Rymdens Hjältar. Marvel Comics verkade så rörigt, med en massa superhjältar med dåligt humör som i oväntade bärsärkagångar slog sönder halva städer och bara i förbifarten även slog ihjäl månadens rymdskurk. Men jag förstod att det här med okontrollerbara vredesutbrott var något som frustrerade pojkar (och flickor) kunde sympatisera med, när jag såg hur min lillebror identifierade sig med Hulken, och vrålade och vevade med armarna.

Förutom Hulken och Thor finns det många andra superhjältar som har fått eller skall få glänsa på bioduken: Iron Man (två filmer finns), Captain America (kommer snart), och nästa år samlas alla till kollektivfilmen The Avengers, regisserad av Joss Whedon och därför omgiven av skyhöga förväntningar. Cameos, korta referenser och en gemensam historia gör att jag vill hålla koll på vad som händer i Marvels universum, och Thor 3D var en kugge i hjulet som jag inte ville missa.

På wikipedia snabbläste jag de stora dragen i Thors bakgrund enligt serietidningarna, så därför kände jag igen namn och relationer när de dök upp i filmen. Här finns också en spoilerfri sammanfattning. Det var bra att vara förberedd, så att jag inte behövde skruva nervöst på mig när de metallklädda gudarna klampar igenom den asamytologi som jag ändå känner litet bättre. Istället fick jag vrida mig i biostolen och kämpa för att inte sucka högt åt den sinnesslöa dialogen och bristen på logik. När Sir Kenneth Branagh regisserade Sir Anthony Hopkins, Natalie Portman och andra någorlunda begåvade skådespelare, kalkerade han scenerna på de simplaste actionfilmerna med oförstående myndighetspersoner och sista-minuten-räddningar. Ta Portman, till exempel. Antingen ropar hon argt och oförstående när myndigheterna tar hennes forskningsdata, eller så säger hon Va? Va? Va? när Thor berättar om sin gudabakgrund, eller så förstår hon intuitivt när han berättar om Yggdrasil och är beredd att presentera hans teckning på nästa forskningskonferens.

Thor själv börjar som urtypen för det jag tyckte minst om i Marvel-serierna: en impulsiv, korkad och självupptagen kille som är för stark för sitt eget bästa. Åh, vad jag önskade att han skulle åka på rejält med däng under den första halvtimmen, men det gjorde han inte. Jo, det gjorde han, men jag hade hoppats på ännu mer däng!

Den rejäla näsknäppen kommer istället nere på jorden, dit han har blivit förvisad av sin far Oden. Stolt slår han sig fram till sin hammare Mjölner för att återfå sin gudastyrka - men misslyckas med att greppa den och förblir en svag människa! Då saktar filmen ned och blir mer eftertänksam. Portman börjar undra om mannen med de fantastiska musklerna kanske var en förrymd dåre i alla fall, och Thor börjar också tvivla på sig själv. Det blir en stunds spänning på ett nytt plan.

Och sedan är det pang på igen! För då kommer en metalljätte som stjäl mer än lovligt från Terminator, såväl från den första som från min favorit T-1000. Men strunt samma, nu blir det rejält med action: gator som böljar som vågar, vältande bilar, eldkastning och verkliga kraftprov. Yay! Fast det är inte slut på flosklerna än, och nu får jag bita ihop läpparna för att inte sucka högt.

Jag hör inte till dem som brukar heja på The Bad Guy, men som de presenteras här så är det Loke som blir den mest helgjutne personen. Han och den självsäkre Agent Coulson är de som agerar mest logiskt under filmen, så jag kan inte låta bli att gilla dem mest. Här är en ganska spoilerfri och läsvärd intervju med Tom Hiddleston, som spelar Thor. Jag önskar att de valt en snyggare skådespelare till att spela Thor! Det här var ingen höjdarfilm ens för att vara 3D-action, men om man sitter kvar till efter de långa eftertexterna får man se en scen som ger en ledtråd till nästa film.

Norrlands Akvavit med Västerbottensteatern

För femtio år sedan var Olof Helmersson runt i bygden djupt i Norrlands inland, predikade om frälsningen och bibringade traktens unga välsignelsen med att tro och med tandborstning. Nu, 83 år gammal, återvänder han till gårdarna och söker upp sin gamla hjord för att förklara för dem att förklara att Gud inte finns, att allt han sade och gjorde var falskt, och att de bör ge upp tron han väckte i dem i början av deras liv.

Foto: Patrick Degerman

Torgny Lindgrens bok Norrlands Akvavit är dramatiserad så att två personer spelar alla roller, och Västerbottensteatern gör ett kort gästspel med pjäsen på Teater Pero i Stockholm. Stig Östman spelar Olof Helmersson, och Bodil Carr Granlid spelar nästan alla andra roller. Då scenografin är enkel och skådespelarna få, skapas stämningen främst av Torgny Lindgrens formuleringar De är jordnära och högtidliga om vartannat, och man kan skratta åt dem och ta dem på allvar på samma gång. Allra bäst låter det i munhuggningen mellan Olof och Eskil, som böjd över sin rullator spottar tillbaka hur tron hjälpte honom i allt han åstadkom - barnens uppfostran, bönehuset, och mycket mer - fastän det mesta visst är bortglömt nu.

För kan Olof ta tillbaka den tro han sådde ut en gång? Har han rätt i att göra det, har han ens rätt till att göra det? När han kommer till den gamla vännen Gerda, som ligger på sin dödsbädd (sedan tre år tillbaka), hejdar han sig i sin avkristningsiver. Gudstron är stark hos henne, och när hon nu vill höra just Olofs ord för att få styrka på sin väg mot döden, så är det som att han inte ens behöver uttala dem, hon hör honom ändå säga precis vad hon behöver.

På sina besök på gårdarna är det tydligt hur bygden avfolkas. De gamla ungdomsvännerna är nu gamla och skröpliga, och för Asta som jobbar inom hemtjänsten är ju de sjuka och gamla basen för hennes förvärvsverksamhet, säger hon insiktsfullt, och de får gärna föröka sig för hennes del.

Det är fint att höra de gamla människorna, som var nära vänner och viktiga för varandra en gång, minnas och smågräla med ett helt livs minnen mellan sig. De två skådespelarna på scenen får liv i varje dialog. Kanske är det etnocentriskt av mig som huvudstadsbo att önska att de varit ännu mer norrländska, lugna i talet och med egensinniga dialekter, men pjäsen är ändå en klok bild av en liten krets med många minnen.

Länk till Västerbottensteaterns sida om Norrlands Akvavit

Xavier Veilhain på Andréhn-Schiptjenko

Jag älskar vetenskap, och jag älskar konst. Det finns skönhet i vetenskapen; i fraktaler, bilder av partikelkollisioner och även i hur en lösning på en formel ser ut. I konsten gillar jag både det sublima, oförklarliga, och den konst som verkar bygga på noggrann undersökning och planering.

Xavier Veilhains utställning Dark Matter är inspirerat av det faktum att vårt universum innehåller en stor mängd mörk materia som vi inte kan observera visuellt, endast genom hur den påverkar universums gravitation och galaxernas flykthastighet.

I Veilhains verk tar sig det mörka temat uttryck i kolsvart, koboltblått och laboratorievitt. Färgerna är verkligen djupa och intensiva, och de drar till sig min blick. Men jag förstår mig inte på hur färgerna är tänkta att samverka och vad formlerna skall föreställa eller förmedla. Det hänger cirklar med vardera två färgfält på rad, det hänger tavlor med knallblå ramar och knallblå streck som löper i spiraler över varandra. Jag ser inte tanken bakom dem, och de tilltalar mig inte estetiskt.

Xavier Veilhain, Utställningsbild Dark Matter (2011)

Bäst tycker jag om de svarta skulpturer som ser ut att vara mänskliga former reducerade till de enklaste förbindande ytorna mellan utvalda punkter. De är både estetiskt och vetenskapligt fulländade. De skulle vara vackra och imponerande i vilken storlek som helst; tio gånger större eller tio gånger mindre. Även om jag inte ser kopplingen till mörk materia, är de vad jag tycker om bäst med utställningen.

Länk till Galleri Andréhn-Schiptjenko