Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.
Det citatet från Matteusevangeliet kommer ganska ofta upp i mina tankar, och även när jag börjar läsa Knausgårds roman Morgonstjärnan, men kanske bedrar jag mig där. Ändå är det händelser och förebud av biblisk dignitet som sker i samhället på Sørlandet när en ny stjärna oväntat stiger upp på himlen. Säkerligen händer saker i övriga Norge och i övriga världen, eller är underligheterna fokuserade till lilla Bergen?
Ju mer en berättelse är grundad i det vardagliga och igenkännliga, desto större blir kontrasten till det övernaturliga. Många har lärt känna Knausgård som en noggrann skildrare av sitt eget liv, men här (om inte förr) kan alla se hur hans insikt om detaljer som korresponderar inuti och utanför människan sträcker sig till personer under helt andra omständigheter. Scener som de flesta aldrig är med om, som en begravning av en människa utan närstående, eller en operation för att säkra organ till donation, skildras omsorgsfullt och innerligt.
Över enkla situationer som gatuarbetare i orange västar kan det komma ett skimmer av återförtrollning. Men underligare saker än så börjar hända. Djur beter sig udda, på olika sätt som antingen kan kännas uppmuntrande, hotande eller bara konstigt. Då berättelsen rör sig mellan ett antal olika människor får var och en olika påhälsningar av naturen; en orädd hjort, en aggressiv duvhök mitt i staden, en ström av krabbor som korsar vägen.
Men livets plikter ligger fortfarande på huvudpersonerna i varje kapitel, och det är klarsynt och samtidigt oroande hur stor plats omsorgen om barnen får ta. Små barn behöver bytas på och lekas med, större barn måste skyddas från skrämmande situationer, vuxna barn glider bort från föräldrarna och kan inte nås. När sorgen över tappade relationer inte ligger i öppen dager finns den som en underton i en stressad vardag och odefinierade skuldkänslor.
Boken låter sina huvudpersoner diskutera kristen tro öppet och ärligt. Egils egna berättelse om hur han fann tro är desto mer övertygande för en modern människa då han han håller fast vid rationella förklaringar och inte låter sig bäras in i tron på en våg av känslor. När förståelsen kommer är det som en lugn skälvning i själen. Och ändå löser tron inte alla problem i hans liv. Det är skrattretande men sympatiskt.
Järtecknen som dyker upp tillsammans med morgonstjärnan skulle vart och ett kunna ha vetenskapliga förklaringar. Men fler och fler oroväckande saker händer, till och med fruktansvärda saker, och till slut får vi följa en av huvudpersonerna in i ett dödsrike med paralleller till händelser i Bergen. Morgonstjärnan är också namnet på Lucifer. Vad är det som kommer i dess spår? Kunnigt men sökande skriver Karl Ove Knausgård om en grupp av människor som har att förhålla sig till nya omständigheter i världen. Fiktion är ett gott sätt att presentera filosofi i praktiken. Knausgårds diskussion om kristen tro är efterforskande och ärlig, och det är uppfriskande att få läsa en sådan diskussion, särskilt så välskriven som i boken Morgonstjärnan.
Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar