Kulturella höjdpunkter november 2009

Det har varit en mörk månad, med få ljusglimtar såväl på himlen som bland kulturupplevelserna. Av allt jag har hittat på, finns det bara tre saker som gör mig riktigt nöjd när jag ser tillbaka på dem:

1. Baletten Coppelia på Kungliga Operan - vacker och jätterolig!

2. Nordost på Stockholms Stadsteater - skrämmande och tung.

3. Stolarna på Strindbergs Intima Teater - förvirrande och underhållande.

Jag hoppas på mer och bättre kultur under december, och på kommentarer från andra med intressanta upplevelser!

Air på Berns

Först kommer några klagomål, och sedan kommer musiken. Halv åtta, när min biljett indikerade att konserten skulle starta, började det långsamma insläppet av de långa köerna i Berzelii park. En timme senare började det halvdåliga förbandet spela. En timme efter det klev Air på scenen. Ytterligare en timme senare var deras ordinarie set slut.

Efter en inledning med ringande gitarrer följer Love HQ från nyaste skivan Love 2. Det är i mitt tycke den minst intressanta av deras skivor, men de vill förstås spela många av sina nya låtar. So light is her footfall följer, liksom Remember från skivan Moon Safari. Det är en toppenlåt, men tyvärr är ljudet så bullrigt att nyanserna och knappt ens den roliga robotrösten kan urskiljas. Även de vackra xylofonljuden i nästa låt (som jag glömt namnet på) förlorar sin klang.

Jag vet inte riktigt varför, men vid Venus från Talkie Walkie får delar av publiken liv, och tjoar högt efter den och alla efterföljande låtar. Bara för att killarna står ganska orörliga på var sin sida av scenen betyder det inte att de är ointresserade av spelningen, nej då. Det är bara det att ljudet oftast inte kommer till sin rätt när det är uppskruvat så högt. Nu har ju bandet själva valt att lämna det drömska ljudet från Moon Safari för kraftigare, nästan psykedeliska klanger på Love 2, men jag tycker att det är synd.

Det är fint att få höra Cherry Blossom Girl, även om jag önskat den fått låta skirare. Även How Does It Make You Feel dränks i mastiga gitarrer. Vi får vissla litet i Alfa Beta Gaga, och det är ju kul. Allra sist i ordinarie kommer underbara Kelly Watch the Stars, men så snabbt den går! Det är som att killarna snabbt vill komma av scenen. Men sedan kommer de förstås tillbaka för extranummer. Alone in Kyoto låter faktiskt bra i den högljudda tappningen, och det är svårt att göra fel med Sexy Boy. Allra sist sköna, sköna La Femme d'Argent, som får svälla till ett epilepsiinducerande crescendo. Jag är inte besviken, men jag hade hoppats att gå hem euforisk, och det gjorde jag inte.

Stolarna av Ionesco på Strindbergs Intima Teater

Långsamt och kusligt knarrande rör sig Semiramis dubbelvikt över scenen. Snart (om tio minuter kan kallas snart) följer hennes lika uråldrige make henne in på scenen. De är så stela att varje rörelse tar lång, lång tid, men till slut har de justerat två röda stolar och den gamle mannen sitter i knät på sin fru.

I sjuttiofem år har de varit gifta. Anna Pettersson och Hannes Meidal visar verkligen upp ett par människor som har levt ett helt liv ihop, tätt sammanpratade men faktiskt med mer planer än minnen, som det verkar. De käbblar intensivt men kärleksfullt. Gamla historier tuggas om och om igen, tills de blir till melodiska ordlekar. Det är riktigt rörande att höra dem sjunga en sång om Paris där de bara kan en rad ur refrängen. Däremellan nynnar de ordlöst med tunna, osäkra röster en melodi de inte ens minns.

Hela livet har mannen planerat ett tal, ett uttalande för att förklara vad allt handlar om för hela världen. Åh, vilka planer! Det låter nästan för bra för att vara sant. Kommer verkligen någon att komma? Men snart börjar gästerna anlända, osynliga eller kanske imaginära. Stol efter stol ställs fram, och varje nytillkommen får personligt bemötande och mycket uppmärksamhet av det gamla paret. Besökarna blir fler och fler, gamlingarna får svårt att hinna med, och graden av såväl spänning som absurdism stiger på scenen. Ända in i slutet ökar tempot och förväntningarna.

Den korta pjäsen är mycket underhållande och slutspurten intressant, och att käbblandet några få gånger känns som upprepningar gör den bara mer trovärdig och galen på samma gång. Skådespelarna är så samspelta som behövs för att gestalta ett par med över sjuttiofem gemensamma år bakom sig, och så drivna att de kan genomföra de absurda inslagen utan att tappa takten. Mycket roligt och sevärt!

Länk till Strindbergs Intima Teater

Nordost på Stadsteatern

Det är sju år sedan tjetjenska terrorister tog artisterna och alla åskådarna på musikalföreställningen Nordost som gisslan. I flera månader efteråt tänkte jag på det varje gång jag gick till teatern. Så hemskt att gå ut en kväll för att roas, och hamna i ett blodigt drama. Så hemskt att spara ihop till biljetter för sig och sina barn, och sedan se dem skrämmas och plågas utan mat och toaletter. Hur mycket jag hatar de ryska övergreppen i Tjetjenien, kan det inte ursäkta terrorhandlingar mot oskyldiga människor.

När tre personer i chador med maskingevär stiger in på scenen och utför ett träningsprogram till musik, blir jag rädd att jag skall se något som försöker förklara och försvara terroristernas motivation. Oron försvinner inte helt när de tre kvinnorna klär av sig till civila kläder. De talar så lättsamt om sina personliga och smärtsamma erfarenheter av kriget i Tjetjenien, som om de ännu inte vet om vad som skall ske på Dubrovkateatern de där oktoberdagarna år 2002.

De tre visar sig vara en av terroristerna, en kvinna i publiken, och en läkare; tre nyckelpersoner i händelserna. De berättar om sina liv upp till den ödesdigra föreställningen, och deras berättelser och tonfall engagerar mer och mer. När, i deras berättelse, föreställningen Nordost börjar, har spänningen stigit och jag blir riktigt ledsen och orolig när jag tänker på vad som kommer att hända.

Att spela upp händelserna från Dubrovkateatern på en ny scen, för nya åskådare, är fruktansvärt effektivt. Mina nerver är på helspänn, och om man valt att överraska oss med en fejkat anfall är jag säker på att fler än jag reagerat med skräck eller aggression. Skönt nog gjorde man inte det. Däremot iscensätter man en lång period av tystnad, med gisslantagerskan i slöja blickande ut mot oss i publiken. Efter någon minut börjar jag känna hur jag måste skruva på mig, hur obekväm bänken är, att jag skulle behöva sträcka på mig. Runt omkring mig hör jag knakanden från andra som också rätar ut benen. Jag känner en svag önskan om att alla skall vara tysta och stilla så att de inte provocerar fram reaktioner från scenen. Jag påstår inte att jag vet hur det kändes att sitta i bänkraden på Dubravkateatern de där dagarna, men vi får i alla fall en aning om det.

De tre skådespelarna är engagerade och skickliga, och dramatiseringen mycket välgjord. Med bara ord och återhållna gester återskapas vad de fångna och deras anhöriga måste ha känt: oro och vrede över gisslandramat och över att tiden går utan att något händer. Så hemskt och så intensivt, och en mycket bra föreställning att få uppleva.

Länk till Stadsteaterns sida om Nordost

Dagene er gjennomsiktige av Mirjam Kristensen

Sofies lillebror Jonas dör. Det gör han redan på första sidan. Sofie är ett barn, kanske åtta-tio år gammal, och allt som händer efteråt skildras genom hennes ögon. Att lillebror är död och borta för evigt är svårt att förstå för Sofie, och strax efter olyckan talar hon ofta med honom i tankarna och har underliga upplevelser, där verkligheten förvrängs. Som till exempel här:

... det er bare bestefar som står i hyttedøra og ser på meg. Han ser på meg, han ser og ser. øynene hans blir større og større, till slutt blir de hele himmelen, og det er skyer på himmelen. Det er skyer inni øynene till bestefar, store hvite skyer så himmelen blir nesten usynlig. Jag kan nesten inte se øynene til bestefar lenger, så store er de, så lenge ser de på meg att de blir helt usynlige.

Medlemmarna i familjen reagerar på olika sätt i sorgen. De har alla svårt att se Sofie och hennes oro, men Sofie ser dem alla. Gamla sorger kommer upp till ytan, och bit för bit går familjen sönder. Det är smärtsamt att läsa om.

Det är en kort bok, men jag läste bara tio sidor om dagen. Den första halvan är så full av sorg och Sofies förvirring att det skulle blivit för tungt att läsa i ett svep. Att läsa några sidor i taget gör också att jag, läsaren, är med i tillståndet av saknad under flera dagar, precis som familjen är, och jag känner med dem. När familjemedlemmarna äntligen kan se varandra igen kan de gå vidare med sina liv, även om inget någonsin kan bli som det varit innan.

Juri Markkula på Angelika Knäpper Gallery

Det finns maskiner som skapar tredimensionella objekt efter ritning. Juri Markkula har en maskin som skapar tavlor med strukturerad yta efter fotografier. Det känns som ett steg in i framtiden.

Ett par av Juri Markkulas verk visar närbilder av timmerväggar. Träets struktur är mycket vacker och det går att förlora sig i detaljerna. Men tavlorna är färgade i silver och en röd som inte liknar Falurött. Det är alltså inte bara ett glorifierat utsnitt ur verkligheten, utan konst. Fast just här är det är ju faktiskt samma sak.

Ett verk utgörs av en förstorad gammal bild på flickor i hucklen. Man kan gå fram och titta dem i ögonen, nästan. Men bilden är uppförstorad förbi en punkt där upplösningen inte är bra längre, så de små flickorna ser inte riktigt mänskliga ut. Det ser konstigt ut: tavlan ser nog bättre ut på avstånd, men man vill ju ändå gå nära och titta.

Utställningen innehåller ganska få verk, och inga sensationella upplevelser, men jag gillar tekniken med tredimensionella ytor. Jag hoppas att den kommer att bli lättillgänglig och användas mer, av alla från konstnärer till skolbarn.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Filharmoniker i närbild med programändring

Många musikälskare hade flockats till Grünewaldsalen för att höra Mozart och Dvorak. Men med en täppt näsa går det ju inte att spela klarinett! Programmet måste ändras. En snabb ombokning av programmet var av nöden. Till konsertens räddning kom den begåvade pianisten Stefan Lindgren. Kvar av ursprungsprogrammet var Antonin Dvoraks Terzetto för två violiner och viola i C-dur op 74. Det var ett vackert verk, väl spelat av Johannes Lörstad, Anna Larsson och Pascal Siffert.

I övrigt fylldes konserten av stycken som Stefan Lindgren valt ut och framförde med stor skicklighet. Det var roligt att höra verk av Gunnar de Frumerie och Wilhelm Stenhammar. Även om jag hade önskat mig ett lättare anslag, tyckte jag också om att höra Chopins ballad i g-moll op 23 och två etyder: den mullrande vänsterhanden och den dramatiska högerhanden som måste samsas i "Revolutionsetyden" i c-moll op 10:12, och den otroligt vackra Etyden i E-dur op 10:3.

Ännu mer uppskattade jag Franz Liszts sprudlande Las jeux d'eau à la Villa d'Este och Johannes Brahms' Intermezzo A-dur op 118:2, båda intrikata och välavvägda musikstycken. Men allra främst av dagens konsertprogram sätter jag Franz Schuberts Impromptu Ass-dur op 142:2. Schuberts bedrägligt enkla melodier är inramade av ett stråk av sorg som gör klangerna ännu mer vemodigt ljuvliga. Stefan Lindgren spelade stycket briljant och innerligt ut i sista tonen. Det var riktigt, riktigt vackert.

Coppelia, balett på Operan

Ingen dör, ingen blir utblottad, ingen förlorar heder och ära i baletten Coppelia, och de kärlekssorger som förekommer ger bara blåmärken, inga krossår på hjärtat. Det är bra! Coppelia är en gladlynt och rolig balett, som man gärna kan ta med hela familjen på.

Marc Ribaud, den tämligen nye balettchefen i Stockholm, har skapat ny koreografi till Léo Delibes' musik, och även placerat handlingen på ny plats och tid. Att händelserna nu utspelar sig i och omkring Georges Méliès' filmstudio i Paris gör att några roliga scener med illröda djävlar ur Méliès' filmer kan ta plats på scenen. Det sätter också en lättsam prägel på baletten: framstegstro bland de nyskapande filmmakarna och lekfullhet mellan de dansande kärleksparen.

Méliès är inte bara fantasifull filmmakare utan även dockmakare. Men det vet inte hans skådespelare förrän de smyger sig in i hans lägenhet och hittar dansande dockor i människostorlek där. Framför allt vet inte Franz (Nikolaus Fotiadis) om det när han flirtar med den vackra flickan i fönstret och tror att hon vinkar tillbaka. Men det är Méliès (Christian Rambe) som låter sin vackraste docka, Coppelia, spela levande för ett ögonblick.

Franz' käresta Svanhilda (Nicole Rhodes) är den nyfiknaste, påhittigaste och roligaste av alla i baletten. När hon har smugit sig in i Méliès' verkstad upptäcker hon Coppelia och tar hennes plats. Den kärlekskranke Méliès ser inte skillnaden, utan tror att hans magi har gett Coppelia liv. Svanhildas dans som Coppelia, med alla sparkar och tjuvnyp hon ger Méliès i förbifarten, är fantastisk rolig!

Ensemblen är ofta klädd i svart och vitt, och tillsammans med de små inslagen av slapstick för det förstås tankarna till de svartvita stumfilmerna i början av 1900-talet. Dessutom får herrarna dansa i rutiga three piece suits - oh, så stiligt! Koreografin är lätt och vacker, och dansarna är mycket bra. Speciellt Nicole Rhodes är underbar som Svanhilda! Hon är graciös och uttrycksfull i sina gester, dråplig när situationen kräver det, och briljant i sina uppvisningsnummer.

Coppelia är både vacker och rolig att se, och jag tänker rekommendera den till alla jag känner, även de som aldrig varit på balett förut!

Länk till Operans sida om Coppelia

Rummet under golvet av Kjell Johansson

I boken Huset vid Flon lät Kjell Johansson oss möta Eva och Erik, två barn som växer upp i utkanten av det begynnande folkhemssverige. I Rummet under golvet är det barnens mormors bror, Nils, som för ordet. Han har börjat sitt liv ännu fattigare, i en fattigstuga för gamlingar med sin mor och lillasyster (Emma Charlotta, som växte upp till att bli den dominerande mormodern i Huset vid Flon).

Nils längtar hemifrån, och tillsammans med Magda från resandefolket ger han sig ut på vägarna. Magdas familj accepterar honom aldrig helt, folk de knackar på hos är inte alltid glada att få besök av tattare, och ibland drivs han av sin egen stolthet eller dumhet till att misslyckas i sitt becknande. Ända från barndomen tillsammans med systern berättar han, och alla andra, historier för att göra världen mer vänlig och förståelig.

På alla håll orättvisor och människor som inte får känna sig värdefulla. Det är trovärdigt, och jag är glad att få läsa en berättelse om människor i samhällets utkant, från en tid som inte är så långt från vår. Men Kjell Johanssons språk är så bristfälligt att berättelsen blir lidande. Det känns som att boken är skriven som en lärobok för gymnasiet. Dels gör det att historien inte får liv, och dels gör det att Nils ord skorrar illa. Skulle de här moderna orden och meningarna användas av en äldre man på femtio-talet som just släppts ur fängelse? Och det fungerar inte med Nils som allvetande berättare när perspektivet växlar till hans systers äktenskap.

Men framför allt, sorgligt nog, blir människornas liv bara ord på papper som inte engagerar. När jag klär historien i mina egna ord känner jag sympati för alla, precis alla i boken, även dem som sårar de övriga med sitt handlande. Det kan hända att andra uppskattar Kjell Johanssons stil, men för min del stör det hela boken.

Ernst Billgren, Vår tanks på 80-talet på Lars Bohman Galleri

Åttiotalsverk av Ernst Billgren samlades till en intressant utställning på Lars Bohman Galleri. På allra sista dagen kom jag iväg för att se den, och det är jag glad för.

Jag har länge tyckt om Billgrens motiv med rävar, hjortar och gräsänder, och hans användning av mosaik. Jag ser dem som ett sätt att ladda, eller åter-ladda, konsten med mystiken och spänningen från när den inte var var mans egendom. (Samtidigt behåller han folkligheten så att det inte blir en exklusiv nischaktivitet.) Jag minns en målning av en räv inlindad i bindlar, likt en egyptisk kattmumie.

Rävar, hjortar, svanar och gräsänder dyker upp i utställningens verk. Några decennier bort från barndomens sagor har de djuren nästan blivit bortglömda av mig, och det kanske gör återupptäckten ännu mer fascinerande. Mest omtalade i nyheter nuförtiden är väl älgar och vargar, och de övriga skogsdjuren förblir doldisar. Men de har ju så vackra färgställningar! Till och med i de bleka/bleknande målningarna är det de sköna färgerna jag ser efter.

Mosaik som konstart är riktigt arbetsintensivt, och jag kan tänka mig att det inte är lätt att få den att uttrycka det man vill som konstnär. Men jag tycker ändå att det är en underskattad och outnyttjad konstform, kanske för att den är så direkt tilltalande? Billgrens mosaiker ger en tyngd åt sina motiv, och faktiskt också en användbarhet. Jag blir alltså inte överraskad när jag ser härligt överdimensionerade termostater, små instrument som fått en onödigt stor överbyggnad, vilken utsmyckats med mosaik och inbyggda konstverk.

Speciellt ett motiv älskar jag: framför ett badkar i ett badrum sitter en mor med ett litet barn inlindat i en stor, mjuk handduk. Den där zen-liknande värmen man har i kroppen när man badat och torkats torr och varm, kan man få den om man ställer in termometern exakt rätt? Det kommer jag att längta efter i flera veckor framöver.

En del av verken som blivit inbyggda i galleriets väggar visar upp ännu mer av lekfullhet. Små landskap med träd eller bygator med upplysta husfönster har med hjälp av trick med speglar fått dubbel storlek och dessutom roliga optiska illusioner. Är det publikfrieri? Ja, kanske, men jag skulle vilja säga att det inte bara är det, utan en skaparglädje hos konstnären och ett sätt att väcka nyfikenhet och glädje över konsten.

Var kommer tanksen in? Jo, på en tavla står ett par framför en tanks. Paret är en nästan osynlig silhuett mot tanksen som mest är en stor svart skugga. När jag går fram mot tavlan ser det faktiskt ut som ett par som slår upp en stor blottarrock. Hm.

Länk till Ernst Billgren på Lars Bohman Galleri

Bekantskap önskas med äldre bildad herre av Kristina Lugn

Ja, den formuleringen kan jag också skriva under på. Ensamheten och längtan efter närhet känner jag också igen i Kristina Lugns dikter. Riktigt så apart som hon beskriver diktjaget känner jag mig inte, men ibland är det inte så långt ifrån.

Berättaren berättar i flera dikter om längtan efter en man, efter kärlek, efter den tvåsamhet och målmedvetenhet som alla andra verkar ha hittat. Hon känner sig förvägrad något viktigt i livet.

Alla som så ivrigt trutade med sina munnar när jag tog mina första steg på
min faders lilla kolonilott har glömt hur söt jag var.
Alla som borde ha blivit upp över öronen förälskade i mej för längesen har
flyttat ut på landet istället.

I jämförelse med människorna som verkar vara lyckliga redan, blir berättarens ojämna hårtoppar och blödande sorger ännu mer svårhanterliga. Nu vet väl de flesta att även de som ser ut att vara glada och starka också kan ha stora sorger, men för den ensamma och deprimerade människan är det svårt att inte känna sig ohjälpligt utanför. Dikterna rör sig mot NK och även in på det stora varuhuset.

När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför
Nordiska Kompaniets huvudentré.
Jag bara står där.
Och väntar.
...
Och jag älskar ju alla förbannade människor som är på väg någonstans.
Jag älskar dom så förbannat.
Därför att dom är på väg någonstans.
Och nog har jag sett hur vackra dom är.

Dikterna beskriver ett sorgesamt liv, men med så mycket sympati att jag blir tröstad av att få läsa dem. Ja, jag blir ledsen över att tänka på att människor kan känna sig så misslyckade och hopplösa, men åtminstone har Kristina Lugn gett dem en röst. Och det är en röst med humor och mer intelligens än den kanske själv inser. Om man bara kunde förmedla det till den ledsna berättaren!

Thomas Adès' kammarmusik

Under söndagen spelades två av Thomas Adès' kammarmusikverk av Calderkvartetten. Det inledande, Arcadiana (1994), var en lång, fascinerande, postmodernistisk stråkkvartett. Den rörde sig mellan ypperligt prövande modernitet, provocerande utrop, och romantiska klanger som från Gershwin eller ännu tidigare romantiker. Många sköna glissandi! De unga virtuosa musikerna i Calderkvartetten briljerade och såg ut att trivas med att spela det utmanande stycket.

Efter Adès egen önskan följdes Arcadiana av Sir Michael Tippetts Stråkkvartett nr 2 (1941-42), precis som vid uruppförandet. Det är ett skimrande stycke som inte alls låter enformigt, trots att det är mycket mer sammanhållet än Adès' Arcadiana.

Till avslutning klev Thomas Adès själv upp på scenen och satte sig vid pianot för framförandet av det andra och sista av hans verk, en Pianokvintett från år 2000. Noterna var skrivna i mycket ovanligt taktarter, som 13/26 och till och med 1/5. Det var ett medvetet drag från Adès för att skapa olika tempi i låten. Ja, kvintetten hade en stor dynamik i såväl tempo som ton, men till största delen gjorde den mig faktiskt bara illa till mods. Det fanns något tröstlöst i klangerna, något som aldrig förlöstes. Än en gång var musikerna hängivna och hänryckta, men jag kunde inte njuta av stycket. Jag behöver fundera litet mer på om jag skall gå på fler konserter med verk av Adès under Konserthusets tonsättarfestival.