The Riches

Jag älskar bra TV-serier, och håller alltid ögonen öppna efter nya vänner i tablån. Det finns inte en typ av program jag gillar, och jag är glad att The Riches är bra på ett nytt och annorlunda sätt. Det är ingen regelrätt komedi, men den är rolig, och den är fränare än många andra dramaserier.

Familjen Malloy, som tillhör en klan av resandefolket, bor i sin husbil och försörjer sig på bedrägerier mot buffers, icke-resande. De lever utanför lagen och socialförsäkringssystemet, men är istället hårt bundna av lojaliteter mot klanen. Wayne Malloy (Eddie Izzard) är inte nöjd med det livet, och tar en chans att kliva in med sin familj i det normala livet för buffers. Vid en bilolycka dödas paret Rich, som är på väg till sitt nya hus och nya liv i ett rikt område i Baton Rouge, Louisiana. Wayne Malloy tar över deras bilnycklar, deras hus och deras liv.

Att kunna manipulera andra och snabbt finna sig i trixiga situationer är en bra egenskap när man skall ta över ett liv från människor man inte alls kände. Wayne Malloy gör så gott han kan för att fylla rollen som företagsjurist som var menad för Doug Rich. Här var det första gången jag kände mig tveksam; kan man ännu i denna dag stega in på ett kontor, snacka en massa intetsägande management bullshit och bli trodd? Tja, tydligen! Kanske är det bara jag som blivit cynisk av att jobba på konsultbolag under och efter IT-boomen. Kanske finns det så många bullshit-snackare kvar i chefspositioner att hunsade kontorsarbetare inte förväntar sig mer. Hittills har det i alla fall funkat för Wayne.

Waynes fru Dahlia Malloy (Minnie Driver) är mer tveksam till att kliva in i rollen som Cherien Rich, speciellt som hon måste börja som hemmafru. Nu är inte hennes dagar helt sysslolösa; hon har stor användning för sina tricks för att hantera nyfikna såväl som irriterade grannar och myndighetspersoner. Men därtill har hon just kommit ut efter två år i fängelse, och de två åren har gjort henne drogberoende. Något av det bästa i serien är när Dahlias drogsug driver henne över till sin granne Nina Burns (Margo Martindale) för att tigga eller stjäla piller av henne. Hur de talar med varandra är både uppriktigt och genomfalskt, både fientligt och genuint uppskattande. Minnie Driver är perfekt som Dahlia/Cherien: hon kan polera upp ett sockersött leende när hon vill, men man märker att under ytan tål hon ingen bullshit.

Att vara tonåring och försöka passa in i skolan är jobbigt nog för vem som helst. De äldsta barnen Malloy, Cael (Noel Fisher) och Di Di (Shannon Woodward) blir inprånglade i den finaste skolan i området där de måste försöka hänga med i spelet och samtidigt dölja sin brokiga bakgrund.

Även om Malloys lurendrejerier kan ordna mirakel när det behövs, knakar det i fogarna. Dahlia och Cael är mindre nöjda över att behöva leva som buffers, och det leder till slitningar inom familjen. Övriga klanen Malloy är också rejält förbannade över att Wayne stal en stor bunt pengar från deras kassa, och är ute efter att komma åt dem i deras nya liv. Mycket trubbel att hantera, alltså, och samtidigt försöka verka som en vanlig buffer.

Det är inte alltid realistiskt framställt vad som går snett och hur det fixas, men det är riktigt underhållande och har en kärna av äkthet. Tyvärr är serien nu nedlagd efter bara två säsonger, men jag tror att den kommer att vara sevärd in i det sista.

Nobelpriset i litteratur 2008 - vilda gissningar och önskningar

Så här års är det väl många som med mig går på nålar i längtan efter att få höra vem som blir årets nobelpristagare i litteratur. Fler än jag har nog egna favoriter till priset. Jag är vanligtvis inte så interaktiv, men nu vill jag gärna höra vem andra ivriga läsare hoppas eller tror skall få Det Fina Priset!

Svenska Akademien lär ha kodnamn på de författare de diskuterar, för att inte någon spion skall kunna tjuvlyssna sig till förhandsinformation. Så för skojs skull tänker jag lista inte bara namnen på mina önskepristagare, utan även de hemliga kodnamn jag tror de har fått av Horace och hans kolleger. Here goes:

1. Tomas Tranströmer
Jag är ingen stor lyrikälskare, men Tranströmers lätta språk placerar djupa insikter mitt i läsarens själ.
Kodnamn: Joakim von Anka (jag har ingen aning om var jag fick det ifrån, men nu har det fastnat i min skalle)

2. Herta Müller
Tänk att man kan beskriva en tung verklighet så intensivt realistiskt att den känns som science fiction.
Kodnamn: Mad Hatter (lätt omkastning av namnen)

3. Mircea Cărtărescu
Raka motsatsen till Müller - en man som polerar fram den lysande fantasin ur dammet.
Kodnamn: Mr. Muscle (förvirrat onomatopoetiskt)

Uppdatering: Aha, priset gick till Le Clézio. Jag har inte läst något av honom, men ser fram emot att hans böcker kommer att tryckas om i nya upplagor och prånglas ut i alla boklådor, så att jag kan bekanta mig med hans författarskap. Hjärtliga gratulationer, Le Clézio!

Béla Bartóks stråkkvartetter med Belcea Quartet

Hela sommaren har jag förberett mig inför den här intensiva Bartók-helgen: alla hans sex stråkkvartetter, fördelade på två konserter under samma helg. Jag skaffade dem på skiva och lyssnade på dem enskilt, alla i sträck, om och om igen. Jag kan inte säga att jag tog dem till mitt hjärta, så jag bävade en aning inför den första konserten. Men väl på plats var allt helt annorlunda.

Ja, allt lät så annorlunda att jag började undra hur noga jag egentligen lyssnat på styckena tidigare. Eller var det kanske akustiken i Konserthuset, i kombination med Belceakvartettens rika ljud, som utgjorde skillnaden? (Uppdrag till mig själv: skaffa ett lyssnarrum á la vackra Grünewaldsalen för att öka musikupplevelsen...)

Under lördagens konsert spelades den första, tredje och femte av Bartóks kvartetter. Första och femte kvartetten innehöll långa partier i pianissimo, som musikerna hanterade med stor kompetens och utsökt känsla. Efter att ha turnerat med Bartoks kvartetter under året är Belcea Quartet väl sammanspelta, och kombinerar virtuositet och inlevelse med subtil spelglädje.

Söndagens konsert bjöd på den andra, fjärde och sjätte av Bartóks kvartetter. Jag blev främst tagen av hur spännande och vacker den fjärde kvartetten var. De första satserna var starkt sordinerade och ändå fulla av energi. Den fjärde satsens pizzicato var tidvis så intensivt, att jag blev förvånad över att det bara var altviolinistens sträng som brustit mitt under tredje kvartetten dagen innan.

Det var härligt att få väga Béla Bartóks alla stråkkvartetter mot varandra under två så intensiva konserter. Istället för att bli övermätt på dem kom jag hem, plockade fram inspelningarna jag har och började lyssna på dem med nya öron. Och det är underbart!

Små äktenskapliga brott på Dramaten

Gilles (Reine Brynolfsson) kommer precis hem efter två veckor på sjukhuset med minnesförlust. Eller kommer han hem? Han minns ju ingenting, han kan ju ha blivit upplockad av någon kvinna som tyckte han såg trevlig ut och vill låtsas vara hans fru. Lisa (Lil Terselius) försöker övertyga honom om att de faktiskt är gifta, att han verkligen här hemma där. Hon berättar om hans målningar, om hans många teorier om dammiga bokhyllor, fjädern i soffan, brödsmulor... Hon verkar verkligen känna honom utan och innan, efter femton års äktenskap.

Nu är det inte säkert att Gilles' minnesförlust är så komplett som han sade från början. Det är inte heller säkert att vad Lisa berättar är helt sant. Hon kanske tar chansen att skapa om Gilles till den man hon alltid velat ha?

Det kastas fram många teorier om kärleken och äktenskapet, inte minst ett par småsinta och enkelspåriga gnäll i programbladet. Men den riktiga bilden av vilken komplex resa och vilket risktagande ett liv tillsammans med, får man av att väga samman Gilles och Lisas handlingar från början till slutet.

Pjäsen av Eric-Emmanuel Schmitt är rapp i replikerna, smart och mycket rolig. Med god regi och i händerna på Reine Brynolfsson och Lil Terselius, två av Dramatens absolut bästa skådespelare, blir den en riktig pärla.

Länk till Dramatens sida om Små äktenskapliga brott

Kicki och Lasse av Peter Kihlgård

Det här är en äkta kärlekshistoria mellan två riktiga människor. Berättad från slutet till början, genom ett helt liv som vuxna, älskande människor. Är det en ploj att berätta historien baklänges? Nej, det har ett värde i sig. Eftersom Peter Kihlgård är en god författare, är Lasse och Kicki helgjutna människor från första sidan. Man känner hur de är sammanväxta i sin kärlek, och att de har en historia som inte alltid har varit enkel. Steg för steg går vi längre bak och livshistorierna fylls ut med detaljer.

Det goda med att berätta de sista händelserna först, är att man inte som läsare blir överdrivet färgad av vad som hänt tidigare. Det som kändes som en stor händelse i 30-årsåldern har sjunkit undan och blivit oviktig eller skrattretande tio år senare. Det är skönt att bli påmind om det. Men också: vad som verkar som en katastrof eller en slumpmässig händelse kan skapa en kedja av händelser som definierar ens hela liv.

Jag styr undan från de samtida svenska romaner som följer samma formulär: lägenhet i innersta'n, välbeställd medelklass, familjeproblem, dramatiska scener. Jag är trött på enkelspårigheten och det narcissistiska gnället innan jag ens börjat. Men saken är den att Kicki och Lasse prickar av alla punkter i formuläret - utan att bli navelskådande stereotyper.

Halvvägs in i boken blev jag faktiskt orolig. Lasse och Kicki verkade spela rollspel för varandra och med varandra på ett sätt som kändes oäkta. Hur kunde stämningen och handlingen ändra sig så från den goda början, och skulle resten av boken vara lika dålig? Men faktum är att när boken snart efter återvände till den ärliga, intensiva kärleken gick det upp för mig att Kicki och Lasse helt enkelt haft en dålig period i sitt liv; de hade haft problem, glidit isär och försökte mer eller mindre artificiellt nå varandra igen. Och eftersom boken redan börjat i deras mogna, ärliga kärlek visste jag att det skulle lyckas för dem. Efter de skakiga åren blev kärleken mot slutet av livet lika stark och äkta som när de just träffats. Underbart.

Stevie Wonder i Globen

När Stevie Wonder kommer in på scenen kniper det till om hjärtat. När han snart efter går loss i Master Blaster får jag tårar i ögonen. Det är verkligen han, legenden, som sitter på scenen och spelar sina gudomliga låtar för oss!

Normalt brukar jag inte gilla artister som vill leda publiken i allsång, för det är ju så att jag är där för att höra, inte sjunga. Fast alla vill ju innerst inne få sjunga med i Stevies underbara låtar, och det får vi flera chanser till. Men vi fattade inte det först när han började ropa "I love you!", utan satt tysta, fastän vi alla älskar dig tillbaka, Stevie! Det var förstås upptakten till Knock Me Off My Feet. Efter det var publiken med på att sjunga "I love you". Eftersom Stevies röst är så skön var det en njutning att bli ledd i improvisationer av honom.

Ljudet i Globen var inte helt bra, utan flöt ihop litet för mycket. Det gjorde att låtar som Don't You Worry 'Bout A Thing och Visions lät litet såsiga, tyvärr. Men Don't You Worry 'Bout A Thing är ju en kanonlåt, och den kan bara inte låta dåligt! I Higher Ground och Living For The City kom ändå Stevie Wonders banbrytande ljudexperiment med synthezisers till sin rätt.

Efter det stillsamma parti som följde höjdes temperaturen med Signed, Sealed, Delivered; ännu mer med underbara Sir Duke, och så kom Stevie Wonders storebror in på scenen, för han hade födelsedag! Gissa vilken låt som spelades sedan - jo, Happy Birthday, förstås.

Med ett så stort band så är det nog alltid någon som har födelsedag på konsertdatumen! Fast det är förstås inte enda anledningen till att ha ett stort band. Musikerna är kunniga och samspelta, har publikkontakt och kul på scenen, och är vitala delar för att bygga upp Stevie Wonders sound. Det är ju inte bara som låtskrivare och sångare som hans geni lyser, utan även i arrangemangen och ljudbilden.

Jag var nästan rädd för att få höra den sönderspelade I Just Called To Say I Love You, men det hade jag inte behövt vara. Självklart kan Stevie sjunga den så att det känns som att han menade vartenda ord, och jag kan lyssna på den som för första gången. Och kärlek, samt tacksamhet över att få spela sin musik för oss, var vad Stevie Wonder ville förmedla till oss. Med en uppmaning att älska någon någonstans, eller ännu hellre älska alla överallt, fick vi gå hem med den vackra As i öronen.

Alphabetical Order på Galleri Index

Tre olika verk skapar den alfabetiska ordningen i Galleri Index små lokaler. Jag älskar alfabetet, och jag älskar när konstnärer vill ta sig an vedertagna system och skapa egna ordningar. Men jag blir inte nöjd med det jag ser på Galleri Index.

1972 gjorde John Baldessari "Teaching a Plant the Alphabet", en inspelning där han försöker lära en krukväxt alfabetet med hjälp av bokstavskort och upprepningar. Stackars krukväxt! Det känns som ett övergrepp att tjata bokstäver i bladvecken på en liten planta som inte bett om det. Det är ju inte heller så man lär barn att läsa, så varför? Det skulle kunna vara ironiskt eller humoristiskt menat, men jag blir så skeptisk till idén att jag inte kan uppskatta den.

R.E.P. (Revolutionary Experimental Space) har gjort ett hundratal stiliserade tecken som representerar saker som Kvinna, Man, Turism, Popstjärna, Dröm, Samband, Yttrandefrihet, Skydd, Framgång, Hälsa. De kallar verket "Patriotism", och jag tror att de försöker säga något, men jag kan inte riktigt se vad det är.

Det verk jag tycker bäst om är "Somebody else's car" av Ahmet Ögüt. Han använder målarfärg och papper som han klistrar på vanliga bilar så att de blir en polisbil eller en helgul taxi. Jag gillar känslan av att ta vad man har och försöka bestämma själv vad man är, fastän det inte kommer att hålla. Papperet kommer ju att regna och blåsa bort, och man får inte utge sig för att vara polis eller taxi utan tillstånd. Det skulle ju vara dumt om fler gjorde så. Men jag gillar att Ahmet Ögüt försöker.

Länk till Galleri Index

Linn Fernström på Galleri Lars Bohman

Många människor älskar naturen, känner sig hemma i den, känner sig besläktade med den. En del intresserar sig främst för valda delar av naturen, och pressar blommor i herbarium eller sätter upp fjärilar på nålar. Att måla eller se på tavlor av djur och växter är ett annat litet distanserat sätt att intressera sig för naturen.

En av Linn Fernströms stora tavlor visar en konstnär som sitter med penslar och ett målarblock i en stiliserad miljö. Hon är omgiven av sparsamt utplacerade blommor och små döda eller bedövade möss. Men hon kan inte hålla sig till att bara studera och måla av dem; en av blomstjälkarna är täckt av färgklickar, och nu riktar hon penseln mot den närmaste lilla muskroppen.

På en annan tavla ser vi ett allvarligt barn som lyfts av en insekt i en sträng från huvudet, och av två tunna små blommor som har vuxit igenom fötterna. Det är som om de bräckliga växterna och insekterna tänkt starta ett eget herbarium (androarium?) med sina favoritexemplar av människor.

Alla verk visar en eller ett par människor i sparsamt natur-härmande scenerier: skogsmöss, undulater, blommor eller insekter är regelbundet utplacerade över ytorna. På två tavlor håller en kvinna armarna om något som inte syns, men har storleken av ett spädbarn. Det ligger spädbarn utan föräldrar i träsklandskapet på några andra av tavlorna. Fastän de är så stora, är det en känsla av bräcklighet som Linn Fernströms tavlor förmedlar.

Länk till Galleri Lars Bohman

A Proper Marriage av Doris Lessing

Martha Quest är intelligent och vill göra något av sitt liv. Världen hon ser omkring sig - småstaden i Afrika, kretsen hon rör sig i - är liten, inskränkt och orättvis. Orättvisan slår till hennes fördel som vit, men till hennes nackdel som kvinna.

Första boken om Marthas liv slutade med att hon hastade in i ett äktenskap som hon önskade sig ut ur redan innan de var vigda. Nu är hon fru Knowell, och alla omständigheter samverkar för att knyta henne hårdare till hennes roll som kvinna. Doris Lessing är fantastiskt bra på att observera och beskriva trådarna som binder samman människorna i det lilla samhället, och vi får se hur även Martha upptäcker dem bit för bit.

De jämnåriga väninnorna, de äldre fruarna, doktor Stern, hennes make, hennes påträngande mor och även hon själv påminner henne ständigt om att hennes man är en god make, att alla nygifta kvinnor önskar sig bort, att det är fint att ha barn, att hon borde skaffa ett barn till. Martha har alltid har känt att hon inte passar in i sin omgivning. Goda råd blir snarast något hon vill göra uppror mot.

Det är alltså inte bara tidens konventioner och inkrökta grannar som gör Marthas liv komplicerat. Fastän hon är så smart, fattar Martha många beslut mot eget bättre vetande eller på trots mot vad man säger till henne. Men hon är ändå intelligent nog att veta att det finns ett annat liv än det hon har, och har kraften nog att försöka hitta det. Hennes historia fortsätter i nästa bok, A Ripple from the Storm, och jag vill gärna följa den.

Fler böcker av Doris Lessing:

The Grass Is Singing

Martha Quest
A Ripple from the Storm
Landlocked
The Four-Gated City 

The Memoirs of a Survivor

Der Zauberberg revisited

Vårvinterns läsning av Thomas Manns imponerande bok Der Zauberberg fick mig att leta upp och skaffa filmen med samma namn och historia från 1982. Jag är övertygad om att jag sett den filmatiseringen förr, men inget jag såg ikväll liknade vare sig mina minnesbilder från TV:n som ung flicka, eller vad jag själv föreställt mig under läsningen. Inte Frau Chauchat, inte stämningen vid måltiderna - och den återkommande vyn med rader av upplysta hotellbalkonger visade sig vara den exakta motsatsen till vad jag trodde var en minnesbild att lita på! Jag börjar allvarligt tvivla på mina minnesförmågor nu.

Inspelningen jag fick tag i är på tyska och otextad. Det var inte så ansträngade som jag trodde; eftersom jag känner till handlingen behövde jag inte förstå varje ord för att kunna följa med. Liksom andra europeiska samproduktioner är några av skådespelarna dubbade. Irriterande, men litet rörande.

Komprimerar man en idérik bok på tusen sidor till två och en halv timmes film går förstås en del förlorat, särskilt tankar och inre monologer. Det goda med att ha en bok som förlaga är att man har detaljer att plocka fram och krydda med, detaljer som inte direkt för handlingen vidare men som skapar stämning. Men den som har läst boken har nog ändå en fördel i att kunna knyta samman de här ögonblicken med sina egna minnen av vilken betydelse de hade.

Där boken var lugn och eftertänksam, måste förstås filmen röra sig snabbare. En del av skeendena blir därför mycket mer intensiva, och händer slag i slag. Som läsare hade jag en känsla av att ha hamnat i samma långsamma rytm som de boende på Sanatorium Berghof, där veckorna, månaderna och åren flyter förbi. Filmen blir mindre av en (stillastående) bildningsresa för den unge, lidelsefulle Hans Castorp, och mer ett antal scener från ett mycket ovanligt sätt att leva. Jag föredrar boken, men filmen var ett trevligt sätt att återuppliva mina minnen från att ha levat tillsammans med Hans Castorp, Herr Settembrini och Frau Chauchat i de schweiziska Alperna.

Nostalgia av Mircea Cărtărescu

Tack, tack, tack för den här underbara boken! Efter allt intressant jag hört om Cărtărescu var jag rädd för att bli besviken, men nu sitter jag här, knockad av hans berättarkraft. Den första novellen i Nostalgia var bra nog, men allteftersom berättelserna växte fram på sidorna växte magin och sög mig in i skildringarna.

Nostalgia är namnet på boken. Varje historia har en tydlig berättare som vänder sig med sina hågkomster till en publik som ibland är du med boken i handen, ibland någon annan. Cartarescu är mycket bra på att återskapa den sköna känslan från barndomen av att det mystiska finns alldeles intill dig. Så obegriplig som världen ändå är, kan det ju lika gärna finnas hemliga gångar till magiska platser. I vissa berättelser är det verkligen övernaturliga äventyr som människorna får vara med om, men även när det sagolika bara finns i ett annat barns berättelse eller i överenskomna lekar på en skräpig bakgård är känslan överväldigande.

De litterära och geografiska referenserna är många. Jag känner mig som en del av en gammal, bildad europeisk släkt, eller nej, snarare som skolkamraten från de sjavigare kvarteren som ser in på familjebiblioteket genom de blyinfattade fönstren. Och det finns mörka korridorer överallt, där man kan råka ta sig in i mer eller mindre skrämmande äventyr.

Berättarrösterna påminner om Scheherazade, som överlevde från dag till dag genom att skapa nya världar, och om HP Lovecraft, där feberdrömmar öppnar fascinerande och fasansfulla dimensioner. Skelett, spindlar, spindelvävar och larver utgör både hot och löften om mer. Färgerna ur barndomsminnena gnistrar som ädelstenar, och ändå känner man dammet och smutsen från de små, upptrampade ytorna. Det känns som om jag också varit där, och nu är vuxen och ser tillbaka med längtan och vemod. Varför stannade man inte för alltid? För sent. Bara minnena finns kvar.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:
Orbitór: Vänster vinge
Orbitór: Kroppen
Orbitór: Höger vinge

Travesti

Snö av Orhan Pamuk

Bara några sidor in i boken märker jag att Pamuks varning till läsaren är befogad. På försättsbladet citeras bland annat ur Stendhals Kartusianklostret i Parma:

"Politik i ett litterärt verk är ett pistolskott mitt i en konsert, ett rått inslag som dock omöjligen kan ignoreras. Vi talar här om mycket fula företeelser..."

I alla Pamuks böcker har politik - maktkamp, ideologiska ståndpunkter, stridigheter, förvirring - varit en del av berättelsen, men här får den huvudrollen. Det är tyvärr det som gör den här boken mer ensidig och mindre intressant än de många andra av Pamuks böcker, som jag älskar så mycket.

Det är inte helt sant att politiken har huvudrollen i Snö. En lika stor roll har huvudpersonens starka passion för ungdomskärleken Ipek. Poeten Ka har kommit till den lilla staden Kars i hopp om att vinna hennes kärlek, men också för att skriva om varför så många av stadens unga flickor har tagit livet av sig. Kas undersökningar om deras livsöden hamnar snart i bakgrunden, när en militärkupp iscensätts i den insnöade staden.

Varvat med de politiska mord, arresteringar, utegångsförbud och andra dramatiska händelser, upptas en stor del av historien av Kas starka känslor. Han är en mycket ensam och romantisk person, som lätt kastas mellan hopp om att äntligen få känna uppslukande kärlek, och pessimism över att Ipeks kärlek snart kommer att vara över. Och som om inte kärleken är svår nog i sig, så tvingas Ka in i stadens intriger och förvecklingar mellan kuppmakarna och den islamistiska motståndsrörelsen, och det krånglar till kärleksbekymren ännu mer.

En sak jag har tyckt om med Orhan Pamuks böcker är att handlingen skruvar sig runt sig själv och djupare in i förståelsen av hur de rivaliserande grupperna faktiskt liknar varandra. Här är paradoxen klar för läsaren redan från början: när armén gör kupp för att genomföra en sekulär demokrati, är det ändå en form av tyranni. När islamisterna kämpar emot, för kvinnors rätt att välja att bära huvudduk, är det ändå en förtryckande form av individualism. Den här insikten är viktig nog, men efter femhundra sidor (ja, redan efter tvåhundra sidor) blir det mer av en upprepning att höra det igen.

En annan sak jag har älskat i Pamuks böcker är att han har uttryckt den vemodiga känslan att både vara nostalgisk över hur Turkiet var förr i tiden, och att samtidigt njuta av vad som har blivit bättre när det förändrats. Det har jag upplevt som en genuin kärlek till ett land i förändring, och det har känts mycket sympatiskt. I Snö får läsaren mindre av de här reflektionerna, och mer av upprördhet över sakernas tillstånd och politisk agitation.

Av de här anledningarna känns Snö av Orhan Pamuk mer ensidig, och är inte en lika fin läsupplevelse som nästan alla andra böcker han har skrivit. Jag hoppas att den som bara har läst Snö inte blir besviken, utan istället plockar upp några andra av Pamuks mästerverk, såsom Det tysta huset, Det nya livet och Den svarta borgen.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Mitt namn är röd
Oskuldens museum

Helena Blomqvist på Angelika Knäpper Gallery

Som en socialrealistisk dröm från Sovjettiden lyser de gråa tavlorna med röda detaljer. Och nu innefattar det kommunistiska projektet även djuren. Eller är det djuren som har tagit över programmet? Det är litet otydligt. De männniskor som syns på bilderna är antingen små ömtåliga barn, som ser väl omhändertagna ut, eller ett gäng solbadande damer i 50-talsattiraljer som skrattande står vid den stor död bläckfisk, den sista av sitt slag.

På ett gruppfoto med en massa apor i likadana uniformer står alla uppradade och tittar in i kameran. Utom en som råkar blunda och två som tittar åt fel håll, precis som det brukar vara på gruppfoton. På en annan bild sitter en apa på ett stort näckrosblad under en natthimmel. Lilla apan på äventyr! Fast på nästa bild sitter en gyllene groda på ett näckrosblad, i ännu mer hisnande grodperspektiv. Ja, det är ju så världen ser ut när man lever som groda. Men just den här grodan finns inte mer, för den är utrotad. Det enda han har lämnat efter sig är namnet på utställningen, The Last Golden Frog.

Fastän djuren ser så söta och ofarliga ut, är stämningen som tavlorna förmedlar litet kuslig. Vad är det för värld de lever i? Har människan utrotat sig själv? Har djuren tagit över för människans (och sitt eget) bästa? Fast tyvärr ser det ut som att djuren följer våra sämsta exempel; uniformerar sig och spränger atombomber. Vi är inte säkra nu heller.

Länk till Angelika Knäpper Gallery