Thomas Schütte på Moderna Muséet

Utställningen på Moderna Muséet har namn efter en serie verk av Thomas Schütte, United Enemies. I både stort och litet format visar han figurer inlindade i tyg och sammanknutna med rep, nästan som presentförpackningar, med oftast sura uppsyner. Vare sig fienderna vill förgöra varandra, eller vänder sin ilska utåt enligt devisen "min fiendes fiende är min vän", så tycks de ha liten chans att göra det, för även om de skulle komma loss ur omfamningen verkar de varken ha vapen eller ens särskilt kraftiga armar och ben under inpackningen. De har bara sina mycket sura miner.

De sura minerna återkommer i utställningen, i andra serier av konstnären. I en film förklarar Schütte att han skapar sina gubbar snabbt, i litet och enkelt format, och sedan kan bli överraskad av resultatet när huvudena utförts i de stora proportionerna det var tänkt. Det är ändå imponerande hur olika ansiktsdragen är på alla personer han skapat. Speciellt tycker jag om serien Wichte, meterstora huvuden med överdrivna ansiktsdrag som ändå har utseenden som påminner om äldre tyska män jag träffat vid besök i landet.

Dock är det en stor övervikt av män som modeller; alla serier jag nämnt hittills och några till föreställer män i alla åldrar. De enda kvinnor som syns (förutom prinsessan Leia-dockor i en underhållande fotosvit) är liggande, passiva skulpturer utan lemmar, ja, till och med utan huvuden.

 Man kan inte begära att varje konstnär skall inkorporera drömmen om aktiva, jämställda kvinnor i sina verk, men det känns väldigt typiskt att en tysk man i 60-årsåldern fokuserat på och förstorat just män, män, män med makt eller i maktkamp. Men visst, det är sällan några rena hjälteporträtt Schütte skapar. De två Krigare i hårt polerat trä och övermänskligt format som står i ett hörn har stolta uppsyner, men benen och armarna är förkrympta och ser odugliga ut.

De söta teckningarna i serien Walser Drawings är inspirerade av den schweiziske författaren Robert Walser, vilkens författarskap jag inte känner till närmare, men av vad jag snabbt läser in mig på tänker jag mig att Schüttes användande av kända seriefigurer och en stil som påminner om den lurige sagofarbrorn Janosch är en blinkning till Walsers blandning av högt och lågt.

De originella arkitekturförslagen befäster bilden av Thomas Schütte som en mångsidig och idérik man, och många av hans verk är mycket underhållande, om än inte med den intellektuella tyngd som de stora formaten antyder.

Länk till Moderna Muséets sida om Thomas Schütte

 

Min pappa Toni Erdmann

Winfried Conradi är en spjuver, en som gillar att skoja med både vänner och okända. Gärna sätter han på sig en peruk och stoppar in löständer för att spela någon annan för en stund. Visst kan radhuslivet i Aachen behöva piggas upp, men det är från början litet sorgligt att se Winfrieds skämt inför sin tillvanda familj. Masken hamnar emellan en ärlig vänskap med exfrun och, viktigast av allt, dottern Ines vars karriär fört henne till Bukarest.

Spontant följer Winfried efter Ines till Rumänien och klampar in i såväl hennes yrkesroll som hennes privatliv - de två är för övrigt sammantvinnade, som det ofta kan bli när man lever som managementkonsult i ett annat land. Ines är kompetent och målinriktad trots motvind i form av beordrade shoppingturer, maktspel, pikar och från uppdragsgivarna.

Att kalla Min pappa Toni Erdmann för en komedi är en överdrift. Där finns rum för några gapskratt, men desto mer av obehagskänslan från The Office som här oftare tippar mot svåruttalad sorg över den försvagade far-dotterrelationen. Men filmens styrka är att den aldrig väljer de enkla lösningarna, som att låta pappans clownerier öppna dottern för skratt och ge upp sitt karriärsjagande. Ines är en kämpe som stretar på med möte efter möte, förhandlingar och diskussioner, har ett tveksamt privatliv men på det stora hela håller sitt liv på rätt spår. Ur faderns synvinkel tänker han sig nog gärna vilja skaka fram glädjen hos dottern, men han är också driven av ensamhet och en viss egoism.

Motsatserna syns också i landskapet, i den breda bilden av Rumänien som filmen ger. Genom bilrutor, på lyxiga fester och på primitiva borrstationer ser vi en stad och ett land som håller på att bygga om sig självt. De vackra sekelskiftebyggnaderna, de förfallna barackerna, de trånga men välskötta lägenheterna där vänner samlas känns alla i huden som verkliga platser under varma sommardagar och -nätter. Där finns konsulterna och de superrika som inte behöver bekymra sig om pengar; de som lever på lantbruk som de alltid gjort; och så de många unga flickorna däremellan, som jobbar hårt för att passa in, men som vid huvudpersonernas kriser är de enda som frågar "Are you OK?".

Slapstick och lyteskomik är något jag finner oerhört tråkigt. Fastän Toni Erdmanns uppenbarelse skulle kunna dra med sig just det, låter regissören Maren Ade aldrig filmen slå över åt det hållet. Winfried/Toni Erdmann får följa med Ines på arbete och även lura iväg med henne på sådant hon inte skulle upptäckt själv, i långa, självförklarande scener där så mycket händer under ytan. Bit för bit minns vi med Ines hur mycket roligt hon och pappan gjorde tillsammans när hon var barn, vilket också förklarar hur snabbtänkt hon är i alla situationer och säkert har hjälpt henne i hennes yrke. De mycket olika scenerna när Ines och Winfried närmar sig förståelse av varandra är fulla av smärta och motstånd men till slut djup kärlek.

Min pappa Toni Erdmann är en mångbottnad berättelse om två människor som glömt bort att de hör ihop och finner varandra igen. Båda är rika personligheter, ingen av dem behöver offra något för att hitta fram och båda växer av att ha varandra igen. Sorgen och glädjen är trovärdig och filmen är ytterst minnesvärd.

Det ska vi fira på Teater Alma

De tre paren är uppklädda för finrestaurang - visserligen alla i likadana svarta kostymer med slips, men könstillhörigheterna lyser tydligt fram så snart pjäsen börjar. Det ska vi fira (Celebration) är en av Harold Pinters senare verk, från 1999, men konversationen och genusrollerna för tankarna till tidigare decennier - ett sextiotal där explicit frigjordhet utgjorde en form av uppror mot konventioner. Suki berättar eftertryckligt för sin make Russell om när hon innan de möttes idkat sex bakom dokumentskåp, och känner snart igen en gammal älskare i sällskapet intill.

De å sin sida - ett par bröder och ett par systrar ihopparade i äktenskap - drar sig inte heller för att bryta mot konvenansen och förolämpa varandra med lätt hand. De parallella konversationerna vacklar hela tiden mellan normalt, gott uppförande och uttalanden med chockvärden, med övertoner av surrealism. Den artige hovmästaren får berätta sitt livs historia, och alla hänger vid läpparna på mytomanen till servitris, när hon brister ut i ytterligare en osannolik historia om sin farfars berömda vänner.

Man kan ana att de unga skådespelarna på scenen gestaltar rollfigurer som egentligen skall vara något mer till åren komna, men det lägger ytterligare ett abstraherande raster över pjäsen, och är framför allt inget hinder eftersom alla spelar sina roller säkert och övertygande. Handlingen och fokus kickas runt mellan personerna som flipperkulor. Vill pjäsen förmedla någon insikt om människans villkor? Några kan säkert hitta någon djupare mening i den, men den här gången gjorde inte jag det, och det gör inget för Det ska vi fira var en dryg timmes Pintersk verklighetsflykt, något som gör gott för själen bara sådär.

Länk till Teater Almas sida om Det ska vi fira

China Mountain Zhang av Maureen F. McHugh

Något av det mest fascinerande med Maureen F. McHughs framtidsscenario är hur väldigt mycket saker och ting är sig lika, och samtidigt väldigt annorlunda mot idag. Mars är mödosamt koloniserad; människor jackar in sig för att se och helst känna med när drakjägare tävlar ovanför städerna; Kina och den socialistiska revolutionen har räddat USA, som numera är en andraklassnation; många fler detaljer vittnar om ett teknikskifte som räcker in i människornas kroppar, till och med. Men däremellan lever människorna liv som liknar sådant vi känner till: de blir förälskade, får hjärtat krossat, letar efter nya nöjen, förlorar jobbet och måste söka nytt - allt dock med den extra pressen av att leva i en diktatur.

Vartannat kapitel följer Zhang, som har två hemligheter att dölja: att han inte är fullblodskines, fastän han ser ut som det, och att han är homosexuell. Vartannat kapitel följer personer i Zhangs periferi, och kan därigenom fylla ut världsbygget med insikter i livet för en drakflygare eller en marskolonisatör - fascinerande detaljrika, både trovärdiga och spännande. Det är sympatiskt att McHugh inte bara plockar in dessa aktörer för att utgöra bakgrund till Zhang och släpper dem, utan låter oss höra mer från dem i andra kapitel, så att hela deras liv visar på alternativa livsöden.

Zhang själv kommer att leva ett mycket innehållsrikt liv. Från att ha levt blygsamt men bekvämt hamnar han i den mest extrema av miljöer, en forskningsstation vid Sydpolen, därifrån till Kina och tillbaka till USA. Nedslagen i hans liv sker vid speciellt viktiga tidpunkter, och det är givande att se hur tidigare upplevelser formar hans beslut längre fram. Detaljer som att känna sig obekväm i omoderna kläder ger både ledtrådar till hans personlighet som till den snabba pulsen i städerna han bebor.

Boken lyckas mycket väl med att ställa invanda tankar på huvudet och skapa upplevelsen av Kina som världens medelpunkt, det framgångsrika samhället som alla längtar till eller avundas. Hur har det skett, och hur har USA blivit så genomsocialiserat? Det berättas mot slutet av boken, och det går att hålla sig tills dess, eftersom samhällsförhållandena är så sakligt beskrivna. De ledtrådar som ges tidigare låter en skeptisk läsare föreställa sig blodbad och starkare motstånd än de lättsamt beskrivna striderna mellan olika ideologiska fraktioner, men det faktum att Kanada har klarat sig väl på egna ben och japanska omnämns med vänlighet leder tankarna bort från ett postapokalyptiskt tillstånd med ett samhälle rustat till tänderna.

Men som sagt, det är en totalitär stat som beskrivs, och det finns många tentakler som sträcker sig in i människors liv. I mellanrummen lyckas Zhang och de flesta andra i boken hitta plats för det som ger dem lycka för stunden och på lång sikt.

Framtidsberättelser från andra decennier kan kännas mycket föråldrade, då de ofta tar avstamp i tidsandan och extrapolerar därifrån. Det överraskade mig när jag efter läsningen upptäcktes att China Mountain Zhang skrevs 1992, för snart tjugofem år sedan, eftersom den inte alls känns daterad på det sättet. Det beror på McHughs sätt att väva in nya teknologier enbart som medel för berättelsen, och behålla fokus på människorna i systemet. Därför förblir China Mountain Zhang en tidlös och klarsynt framtidsvision några år till.

Fler böcker av Maureen F. McHugh:
After the Apocalypse

Flykten till framtiden

Det är 1973, och 22-årige Svante har ett fel på hjärtat som kommer att ända hans liv ganska snart. Så orättvist! Han är ju ung och vill leva; lyssna på musik och gå på fester med vännerna! I framtiden kommer man att kunna operera och hjälpa honom, säger läkaren, men framtiden och räddningen ligger alltid några år bort.

Helt oväntat är det dock Svante som hamnar i framtiden, tack vare ett tunnelbanetåg i silver och blått som stannar vid hans perrong. De kända kvarteren på Söder ser inte ut som nyss, när Svante kliver av i 2016, och i hans lägenhet bor den kavata unga Elsa som tror att han driver med henne. Tur nog kommer det fler tidsresartåg till Zinkensdamms T-banestation, så Svante kan komma hem igen. Allt skulle kunna vara en feberdröm, men han fick ju med sig Elsas "walkie-talkie", som han visserligen inte kan ringa med, men som innehåller bilder från 2016 som bevis för att han inte yrade.

Ulf Malmros film kramar det bästa ur skillnaderna mellan sjuttiotalet och nutid, och låter oss njuta av och skratta åt den dåtida klädstilen och jargongen - kompisen Gunnar som hoppas på ormgrop på varenda fest de går till! Lyxen i att äta "drömskinka" - en skinkbit med ananas, grädde och tomat! Kulturkrockarna mellan då och nu är många och maximalt roliga - ännu roligare ju mer man själv minns av 1970-talet. Typiskt nog jobbar filmens två stolta auktoriteter i varsin dödsdömt bransch, skivaffär respektive skrivmaskinstillverkning.

Det är en skön upplevelse att få leva sig in i proggarlivet på avstånd, och personligen gillar jag den mesta av musiken som spelas (nyskriven av Jimmy Lagnefors), även den tvärflöjtslåt Bengan i skivbutiken skrivit som ett ångestrop från ett kalhygge. Ulf Malmros har alltid varit bra på att väva in det övernaturliga i mycket jordnära miljöer. Hans regi tillsammans med Jaana Fomin låter skådespelarna vara trovärdiga och skapar en lättsam stämning som tar tillvara på alla möjligheter till humor.

Men filmen ger också utrymme åt Svantes förvirring i den konstiga nya tiden, för att inte tala om hans oro när datumet för hans frånfälle börjar närma sig. Hur tidsresorna kan ske medelst tunnelbanetåg är inte närmare förklarat, men enligt filmens inre logik måste vissa saker ske vid rätt tidpunkt för att någon inte skall försvinna i tidslinjerna - eller för att inte Svante skall dö av sitt hjärtfel. Spänningen är hög in i det sista!

*** SPOILER ***

Oj, vad jag hade önskat att det efter eftertexterna dykt upp en grottmänniska som sade "ugga bugga!", pekade mot sitt bröst och hostade!

*** SPOILER ***

Mad Horizon på Galleri Index

Vi kan tyvärr inte resa till Mars för att filma scener som är tänkta att utspela sig där. Inspelningsteamen kan ibland inte heller resa till Schweiz för att spela in handling på plats. Sedan filmindustrin började växa fram i Hollywood har näraliggande platser i Kalifornien ofta fått utgöra bakgrund till händelser som skall tänkas ske på helt andra platser i världen.

I ett femton minuter långt verk filmar John Skoog signifikanta platser i Kalifornien som fått föreställa andra länder eller till och med världar i kända filmer. För egen del kan jag säga att jag sällan känner igen i vilka filmer de olika landskapen skall ha figurerat, och i tankarna börjar jag mappa platser med de titlar jag minns från presentationen. Dock kommer jag inte långt med det, och låter mig istället dras iväg i stämningar som jag tror att scenerna skall skapa. Den här båtfärden, sker den i väntan på ett kärleksmöte, eller har den hotfulla övertoner? Vad har skett under det här trädet?

Till saken hör att filmen är i svartvitt, och är ljudsatt med musik som oftast låter ödesdiger. Få människor syns i bild. De gråa nyanserna får landskapet att se overkligt, närmast icke-jordiskt ut, vilket ju gör det hela till en spännande berättelse i sig.

Till utställningen hör konkreta verk på platsen, samlade och presenterade av Emanuel Röhss. Störst plats tar Röhss egna avgjutningar av väggpaneler från det välkända Ennis House i Los Angeles. Designad år 1924 av Frank Lloyd Wright att likna ett maya-tempel är huset överdådigt, och dess interiörer har ofta dykt upp i filmer som Blade Runner och Mulholland Drive. De litet klumpiga plastavgjutningarna av dekorelementen är något helt annat; på nära håll är det svårt att bli imponerad av mönstren. Det är ju förstås heller inte meningen.

Ändå tycker jag mycket om den delen av utställningen, där de förevisade verken inte är presenterade med namn utan hopträngda bakom och till och med mellan de ganska tätt staplade Ennis House-panelerna. Där finns minnen från fiktiva världar skapade från andra filmer: utgrävda rester från inspelningsplatsen för Cecil B. DeMilles De tio budorden, ett foto av den enda kvarvarande byggstenen från en scen hos Tyrell Corporation i Blade Runner, och en återskapad Tele Pad från Stanley Kubricks 2001. Jag gillar att sakerna visas fram litet huller om buller, som om de plockats samman av ett hängivet fan som inte har någon museilokal men gärna vill visa vad hen lyckats hitta. Och litet så är det ju också; det krävs en extra nivå av hängivenhet för att intressera sig för saker som egentligen är perifera till huvudverken (filmerna). Utställningen Mad Horizon är inspirerande med sin arkeologiska blick på samtidsnöjen.

Länk till Mad Horizon på Galleri Index

The Childhood of Jesus av J.M. Coetzee

Mottagningen av de nyanlända är genomtänkt och korrekt. Det vill säga, på ritbordet, men i verkligheten är den fläckvis misslyckad och orsak till mycket frustration. När Simón och David kommer till Novilla blir de tilldelade ett rum att bo i i förläggningen. Dock är kvinnan som har nyckeln till rummet omöjlig att få tag i, och det går inte att byta rum eller komma runt hindret på annat sätt. Litet med vänster hand låter en annan anställd på förläggningen mannen och pojken sova över i hennes trädgård.

Synbarligen finns det ett system på plats för de ständigt ankommande människorna, så man borde ju inte klaga, men inget är riktigt tillfredsställande, så det går inte riktigt att komma till ro. Men av stadens invånare tycks det bara vara Simón som är missnöjd; alla andra är tillfreds med allt och föreslår artigt andra, ointressanta lösningar på hans problem. Kosten är med smärre variationer bröd med bönröra; sällan kött eller frukt, aldrig några kryddor. Skildringen av Simóns vilsenhet i det nya landet ger en mycket god känsla för hur det kan kännas för dagens flyktingar att komma till ett aldrig så välmenande västland: allt är ändamålsenligt och välordnat men ändå på något sätt livlöst. Simón kan för övrigt själv vara irriterande och påflugen i sina ifrågasättanden, och inte minst konstigt tjurskallig i sökandet efter Davids mor.

Återkommande kommentarer gör dock tydligt att Simóns och Davids ankomst till Novilla är något helt annat än vad som sker i vår värld. De har kommit med båt någon annanstans ifrån, från ett tidigare liv där de hade andra namn, men vilka namn och vilket liv kan de inte komma ihåg. Alla uppmanar Simón att glömma det gamla och fokusera på det nya livet, men han minns ju och kan inte släppa minnena av kött, kryddor, kärlek, sex. I Novilla får de lära sig ett nytt språk, spanska, vilket går ganska snabbt och lätt. Vilket var deras tidigare hemland? Pojken har (ödesmättat!) fått lära sig första versen av Goethes Erlkönig i original, men varken han eller Simón förstår vad orden betyder då ingen av dem, säger de, kan engelska.

En fin bok har David hittat och älskar: Don Quixote. Men i den här världen är den skriven av moren Benengeli, alltså den som Cervantes i sin bok tillskriver författarskapet i en lek med metanivåer. Jag funderar på om det är så att de befinner sig i den litterära världen vilken alla böcker är skrivna om. Tänker man på att bokens titel är The Childhood of Jesus går det att föreställa sig att detta är den människa om vilken Bibelns Jesus skrevs, och då i förlängningen att evangelierna är förvrängningar av "sanningen". Men andra delar av boken, i synnerhet pojken själv, motsäger den tolkningen.

J.M. Coetzee blandar skickligt mysterier med en ytterst vardaglig lunk, och även om några partier känns mindre viktiga och till och med onödiga, bjuder handlingen på spänning. Mystiken uppstår både i de svårbegripliga förhållandena i det nya landet och i några kryptiska uttalanden från pojken själv. Är de bara barns förvirring eller har de djupare innebörd? Det faktum att boken heter The Childhood of Jesus gör att man gärna vill tolka Davids ord profetiskt. Extra glad är jag att jag läste boken först i år, när Coetzee hunnit skriva fortsättningen The Schooldays of Jesus, för boken slutar i ett frågetecken och jag vill gärna veta mer om såväl David/Jesus, Simón och världen de befinner sig i.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands

Life & Times of Michael K
Boyhood
Elizabeth Costello
Slow Man
The Schooldays of Jesus  

The Death of Jesus

Jätten

Rikard är född med flera missbildningar: hans kropp är förkrympt så att hans gång blir stapplande, och större delen av ansiktet är täckt av en utväxt som deformerar hans huvud. Elaka människor retar honom för troll, och kanske hade han blivit kallad det på riktigt om han levat för några hundra år sedan. Men varför måste han vara ett troll? Skulle han inte kunna vara en jätte istället? I drömscener ser vi en jättestor Rikard vandra över fälten och gatorna där han bor. De stora runda stenarna som inlandsisen lämnade efter sig sades förr vara kastade av jättar. Kloten som Rikard kastar är mindre, men tunga och viktiga: att spela boule på klubben är det roligaste och viktigaste i hans liv.

Det är fint att i filmen få se glädjen och omtanken mellan Rikard och hans närmaste: Elisabeth på gruppboendet och Roland från bouleklubben. Genom åren har jag själv sett hur människor med olika handikapp bemöts: en del människor är avoga, rädda och till och med elaka, men andra kan se personligheten bakom handikappet och bygga verklig vänskap. Rikards mamma gick in i en depression efter hans födelse och klarar inte av att träffa någon alls, men Rikard har en ny familj i sina boendekamrater och ett sammanhang i bouleklubben.

Men, som sagt, alla kan inte hantera relationerna till en handikappad person. När Rikard får ett klot i huvudet under spel vågar inte längre klubben ta ansvar för honom, och utesluter honom från det kommande mästerskapet. Så oerhört grymt att ta ifrån honom det allra viktigaste i hans liv! Men filmen har låtit oss se människorna i klubben som tafatta, välvilliga, litet dumma, men kort sagt mänskliga och därför kapabla att besluta något sådant utan att egentligen vilja honom illa. Desto värre är det med de fulla svennegubbarna som i yran efter en firmafest börjar mobba Rikard; fega, usla mobbare som sparkar på någon som är svag och annorlunda för några simpla skratt.

Filmen innehåller så många scener av orättvisa mot pojken som redan fått en svagare hand i livet. Om det för något ögonblick kan verka osannolikt att så mycket drabbar en enda människa så kan man påminna sig om att filmen bara fört samman viktiga händelser i Rikards liv, och undersökningar har visat att handikappade människor verkligen får utstå mer mobbing, mindre inklusion och fler olyckor. Men tack och lov finns ju också vännen Roland, som ser till att drömmen om boule-VM hålls vid liv. De starka känslorna av sorg och medlidande som filmen väcker blandas upp med humor och engagemang!

Christian Andrén spelar sin roll som Rikard mycket fint: glädje, sorg och oro lyser igenom den otympliga masken. Människorna omkring honom är skönt vanliga i klädsel och beteende och bidrar till känslan av realism och är motvikt till scenerna ur jättens värld. Johannes Nyholm har skrivit och regisserat filmen noggrant och med mycket medkänsla, och jag är väldigt glad att han låtit en ovanlig person vara hjälte i sin egen saga och visar det för oss.

Fransk kammarmusik i närbild

Med kort varsel fick konsertprogrammet ändras på grund av sjukdom, men inte blev kvaliteten lidande för det! Filharmonikernas Blåsarkvintett fick sällskap av den älskvärde Bengt Forsberg vid flygeln, och resultatet blev ett program med ljuvlig fransk kammarmusik från ett spann av ett halv sekel. Alla dagens musiker intog scenen för inledande Divertissement op 6 (1906) av Albert Roussel, ett stämningsfullt och melodiskt stycke. Så följde det nyaste av konsertens verk, Elégie för valthorn och piano (1957) av Francis Poulenc, skriven till minne av en berömd men förolyckad hornist, och smärtan kändes i musiken. Kristofer Öberg lät hornet klinga mycket vackert.

Det fina konsertprogrammet väckte minnena av sommarens underbara kammarmusikfestival med franskt tema i Allhelgonakyrkan. Där var ett stående inslag ett pianostycke av Eric Satie tidigt i programmet: gymnopedier och gnossienner. Då skrev jag att det var extra bra att få höra dem utportionerade en om dagen, men just därför blev det idag så skönt att få höra Tre gymnopedier för piano (1888) i rad, finkänsligt spelat av den inlevelsefulle Bengt Forsberg. Likheterna och skillnaderna framstod fint, och en tacksam stillhet bredde ut sig i mitt bröst.

Mer Poulenc: Trio för oboe, fagott och piano (1926); tre till stor del raska och energiska satser, där den första nästan marscherade, och den sista också stegade fram med hast men utan militära övertoner. Musikernas skicklighet prövades av de utmanande noterna och befanns mycket stor!

Cécile Chaminade

Efter paus var Debussy utannonserad, men den gode Bengt Forsberg passade på att börja med ett stycke av Cécile Chaminade, en kompositör han lyfte fram redan i somras. Hennes Automne var ett dramatiskt, underhållande och mycket melodiskt tilltalande stycke, och jag är väldigt glad att få ha hört mer av Chaminade!

Så följde tre preludier av Claude Debussy (1910/1913): Steg i snön, Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen. Alla är mycket uttrycksfulla, nästan så att man kan höra historien de bär på, och Bengt Forsberg vid flygeln var inte bara en begåvad pianist utan även sagoberättare, speciellt i den suggestiva Den sjunkna katedralen.

Poulenc igen! Alla musiker samlades åter på scenen, för Sextett för piano och blåsare (1932/1939), ett rikt och välkomponerat verk som både lät melodin leka sig fram mellan stämmorna och utnyttjade instrumentens särdrag. Men det var inte slut där! De sex männen hade hunnit med att repetera in ett extranummer, en riktig Ohrwurm, nämligen den dansanta Vals ur Sjostakovitjs Jazzsvit Nr. 2. Det var en rolig avslutning på ett varierat men ändå väl sammanhållet program, inte alls framhastat utan säkert och inkännande framfört av alla medverkande.

Dorian Grays porträtt på Stadsteatern

Youth is wasted on the young... Den unge Dorian Gray (Emil Ljungestig) är tilldragande inte bara för sin skönhets skull utan för sin ungdom med allt vad det betyder: energi, möjligheter, ett helt liv framför sig, och ett skönt liv, omsvärmad som han är av både kvinnor och män. Konstnären Basil Hallway (Richard Wolff) är fascinerad av honom och försöker fixera hans skönhet i sina målningar.

Uppfylld av omvärldens beundran och på väg att lära sig navigera i en skoningslöst dömande societet, är Dorian bitsk, krävande och lätt föraktfull mot dem som älskar honom. Men han är ingen match mot den erfarne maktspelaren Lord Henry Wotton (Richard Turpin) som gladeligen lockar honom djupare in i cynism och kyla. En människa tog livet av sig för Dorians skull? Än sen, då! Basil försöker vädja till det humana i Dorian, men pojkmannen är berusad av sin oförstörbara skönhet och makt över medmänniskorna.

I Emil Graffmans regi är Dorian Grays porträtt ett kammarspel i grått och svart. Scenrummets väggar är kala men ser ut att dölja många hemligheter. De skarpa skuggorna tycks spela ytterligare ett drama bakom de propert klädda männen. Jag hade önskat mig litet mer magi i föreställningen, inte bara kring det hemliga porträttet som bär på Dorian Grays synder, utan även mer om hur pojken förtrollar sin omgivning, men uppsättningen på Stadsteatern väljer en egen mystik: den visar spelet mellan människor som inte låter andra känslor än den egna lusten styra; en grå, svart och skuggrik värld, vacker och spännande men i slutändan kall och omöjlig. Det är en bra och mycket sevärd tolkning av Oscar Wildes berättelse.

Länk till Stadsteaterns sida om Dorian Grays porträtt

Foto: Petra Hellberg

Doctor Strange

Dr. Stephen Strange är den bäste neurokirurgen i New York, nej, förmodligen i världen. Självsäkerheten slår över i övermod, när han framsusande i bilen pratar igenom några förslag på nya patienter (vilka för övrigt låter som nuvarande och blivande Avengers eller superskurkar, med sina spännande bakgrundshistorier). Bilen flyger av vägen, Dr. Strange slås sönder och samman, räddas av sin krockkudde och sina kirurgkollegor - men händerna, de viktigaste instrumenten i hans verksamhet som kirurg, de är söndertrasade och bara hjälpligt rörliga. Rehabiliteringen känns hopplös, så när Dr. Strange får höra om en förlamad patient som mirakulöst blivit helt frisk, följer han det spåret till Katmandu.

Redan tidigt i filmen har vi fått se kåpklädda människor utföra fantastiska krökningar av verkligheten under strider om en hemlig och farlig rit. Men Dr. Strange har inte upplevt det, så det är inte att undra på att han, vetenskapsmannen, avfärdar som flum allt det som berättas för honom av The Ancient One. Hämta krafter från andra universa! Styra om processerna i den egna kroppen och manipulera omgivningen efter egen vilja! Svaret blir en hisnande resa mellan alla de omtalade universa; underliga, lockande och skrämmande. Det är ytterst omskakande för Stephen Strange och skönt underhållande för oss i IMAX-salongen.

Trots att Strange fortfarande tvivlar på sin egna förmåga tickar hans briljanta hjärna igång, letar upp de farligaste böckerna i biblioteket och pusslar samman magiska formler för att ta reda på sådant som hålls utom räckhåll för de nyblivna eleverna. Och hans blixtsnabba lärande kommer genast till användning, för snart kommer de upproriska forna lärjungarna tillbaka för att utplåna The Ancient One och alla andra som gör motstånd.

Klostret där de kunniga lär ut sin magi - eller som The Ancient One säger till Stephen Strange: "kalla det program om du hellre vill det" - är ändamålsenligt och vackert formgivet. Från en central plats intill det stora biblioteket finns passager till de tre templen i New York, London och Hong Kong. Ah, den pirrande känslan att öppna en dörr och kliva ut till en helt annan plats hinner knappt ta plats innan striden dundrar fram från en världsdel till en annan. De historietyngda tillflyktsorterna trasas sönder strax efter att vi sett den vackra, diskreta symbolen som märker ut deras plats i staden för den som vet att leta.

Striden pågår i flera plan på samma gång, och både tid och rum blir vapen för de olika fraktionerna. När huskroppar vrider sig runt sig själva och explosioner sker baklänges är det fascinerande att se på, men det är jordens öde som står på spel. Som avfällig serietidningsläsare är jag bara ytligt bekant med figuren Dr. Strange, men filmen ger honom en spännande origin story och en tydlig, unik karaktär som kommer att göra skäl för sin plats i Marvel-filmserien framöver. De två scenerna under eftertexterna pekar mot var sitt spår av uppföljning, och jag ser fram emot båda två.

Inte bara Schumanns Konsertstycke för fyra horn och orkester

Antonín Dvořák

Jag hade nästan inte kunnat önska mig ett bättre program än det som Kungliga Filharmonikerna satt samman: vackra stycken, lugnande för själen men ändå fulla av energi och hopp. Till första stycket, Serenad i E-dur för stråkar av Antonín Dvořák, samlades orkesterns stråkar kring dirigent Sakari Oramo och spelade med utsökt klang. De fem satserna i det rika, varierade verket fick alla sin specifika karaktär och ton; ett varmt surrande i andra satsen, och helt olika sorters livlighet i tredje satsen Scherzo: Vivace och femte satsen Finale: Allegro vivace.

Så steg inte mindre än fyra solister fram ur Filharmonikernas övriga stämmor, för Robert Schumanns Konsertstycke för fyra horn och orkester. Det är alltid fint att få höra mer av hornets mjuka, vackra klang, och Schumann låter de fyra solisterna glänsa enskilt, spela i kombinationer, både stillsamt och snabbt, så att hornets och solisternas bredd framstår tydligt och imponerande. De fyra solisterna överraskade också med ett dansant extranummer.

Foto: Bo Söderström

Wolfgang Amadeus Mozarts Symfoni nr 36 "Linz" var en underbar avslutning på konserten - så lättsam och underhållande, men absolut inte banal! Musikerna tycktes vara på strålande humör, lät alla verk komma till sin rätt, och spred en stor och välbehövlig mängd glädje till oss tacksamma åhörare.

The Girl on the Train av Paula Hawkins

Rachel sitter i tågsätet och ser på sina medpassagerare och det som passerar utanför fönstret. Som tidigare jobbpendlare själv känner jag igen hur hon njuter av tiden; en stund för sig själv i ett mellanläge utan krav hemifrån eller från jobbet. Men Rachels resa är inte problemfri. Det finns inget väntande jobb i London längre; hon fick sparken efter att ha raserat en kundrelation. Och vad ser hon utanför fönstret? Huset hon själv bodde i för några år sedan med sin dåvarande make Tom, när hon fortfarande var lycklig. Att Tom bor kvar där med sin nya fru och deras barn värker i Rachel varje dag.

Litet längre ned på samma gata bor ett annat ungt par som Rachel ofta ser i sin trädgård och har fantiserat ihop ett lyckat liv åt. Men det är lätt att bara se det vackra och glömma bort att det finns annat, när man bara susar förbi två gånger om dagen.

The Girl on the Train är en thriller, och snart hamnar det på löpsedlarna: den unga hustrun som Rachel vävt ett fantasiliv kring försvinner spårlöst. Rachel ser sin chans att bidra med vad hon har sett och på något sätt bli viktig och till och med delaktig i makarnas liv. Men förstör hon inte mer än hon hjälper, när hon berättar vad hon såg innan Megan försvann? Och vilka händelser är förlorade i minnesluckorna som kommer av att hon dricker sig berusad när hon försöker ta reda på mer om försvinnandet?

Då jag sällan läser spänningsromaner blir jag lätt fascinerad av dem som hamnar i min väg, såsom Gone Girl och Before I go to sleep. Vad gäller The Girl on the Train är det inte handlingen som intresserar mig förrän i de sista rafflande kapitlen. Dock känner jag djupt med den trasiga Rachel. Kraschat äktenskap, en karriär som gått i stöpet, hon hatar sig själv för det, dricker hårt för att glömma sig och hatar sig själv för det också. Desperationen när hon trasslar in sig med människor i sorg för att kanske hitta något sammanhang, de många misslyckandena och självtvivlet - jag blev väldigt sorgsen när jag läste boken. Tur nog gick den ganska snabbt att komma igenom, för visst vill man bläddra vidare och se hur det går. Skildringen av den vacklande Rachel är inte djup men gripande, och för mig är den ändå behållningen med boken.

Radioskugga på Teaterverket

När Neil Armstrong och Buzz Aldrin landade på månens yta sommaren 1969 stannade Michael Collins kvar i skeppet som tagit dem dit. I Sophie Smiths pjäs Radioskugga är det han som i halvannan timme för ordet, ensam kvar på skeppet Columbia och under största tiden också i radioskugga, avskärmad från kommunikation med såväl de andra astronauterna som NASA. Det är en fascinerande situation, väl värd att utforska i litteratur, teater och film: ett hedersuppdrag, ett äventyr som krävt enorma förberedelser, världens ögon vilar på en men om något går snett är det ute med en.

Pjäsens utgångspunkt är bra: Michael Collins visar upp utrustningen och redovisar för de regelbundna kontrollerna av värdena i skeppet, inklusive självkontroll - några frågor om familjesituation och ett logiskt test som skall säkerställa att han är vid sina sinnens fulla bruk. Sally Ståhl som den ensamme astronauten är trovärdigt uppklädd i otymplig rymddräkt, självsäker i sitt kunnande om alla instrument och knappar, men litet väl käck i sitt tilltal. Ofta liknar hon mer en sagotant än en seriös vetenskapsman och rymdtekniker.

Halvvägs igenom pjäsen sänker sig allvaret över den ensliga platsen, och pjäsen får de egenskaper som jag längtat efter: stillhet, oro, eftertänksamhet. Det blir också några ögonblick av en välkommen koncentration  efter att handlingen hoppat till synes mållöst från tema till tema. Michael Collins filosoferar över sin ensamhet och längtar till hustrun Pat. Tyvärr tar paniken överhanden och driver honom in i en centrifug av känsloyttringar - ilska mot Neil och Buzz, rädsla, litet storhetsvansinne, glädjetjut - och återigen tappar handlingen fokus. Det hela mynnar ut i framblixtrade kortscener av tilltagande galenskap.

Pjäsen hade vunnit mycket på ett långsammare tempo, perioder av tystnad och fokus på några av de infall som tumlade förbi. Något av det bästa i Radioskugga var när Michael Collins berättade hur han orienterade sig efter Andromedagalaxen, och hur de stjärnbilder som på jorden är avlägsna prickar med exotiska namn blir hans förtrogna i rymdens väderstreck. Det här är som sagt en fruktbar utgångspunkt för stycken som kan bli mycket givande trots att det bara står en skådespelare på scenen, och jag hoppas på fler pjäser av det här slaget.

Länk till Teaterverkets sida om Radioskugga

Michael Collins i simulatorn för kommandomodulen

 

Nixon in China på Operan

Femton år är gott om tid för att få perspektiv på stora händelser. Det är den tid som förflöt mellan president Richard Nixons besök hos ordförande Mao i Kina år 1972, och premiären på John Adams opera om den veckan. Nästan trettio år senare skulle tiden ha kunnat lagt till ytterligare perspektiv, men istället framstår det hur klarsynt och allmängiltigt Adams och librettisen Alice Goodman såg och gestaltade händelserna redan 1987.

Att skapa en tidlös tolkning är förstås lättare om man utesluter den rent dokumentära aspekten, men redan i inledningsscenen kan man extrapolera den amerikanske presidentens tankar in i nutiden: hur detta ögonblick, stegen nedför flygplanstrappan, handskakningarna med de kinesiska dignitärerna, blir världsnyheter som flyger runt jorden.

Operan rör sig ofta över gränsen till dröm, där överträdelser mot protokollet kan ses som symboler för stämningen mellan de båda länderna, eller senare Kinas historia så som den beskrevs officiellt och som den upplevdes av det förtryckta folket. Nixon möter premiärministern Zhou Enlai, och Mao själv, uppbackad av tre uppassande kvinnor i likadana anonyma grå dräkter. Nixon börjar tala konkret politik, men Mao svingar sig ut i propaganda; fraser som låter kraftfulla, har visat sig vara tomma och inte inbjuder till seriösa förhandlingar. Det är lätt att leva sig in i desperationen hos USA:s president, vars ställning beror av folkets vilja i det kommande valet, och som skulle hjälpas av konkreta förbättringar i ländernas relationer.

Med på resan är hustrun Pat Nixon, som inte ens har tryggheten av rådgivare och säkerhetspersonal när hon leds runt på en surrealistisk demonstration av lekande barn, och av glada grisar som hon uppmanas att klia bakom örat. En stund tycks situationen nästan bli hotfull, när en rad av bondeuniformerade kineser sluter samman på led och sjungande marscherar mot henne. Detta, och Maos kryptiska beteende vid det första mötet, är en föraning om att de två delegationerna kommer från två olika kulturer och kanske inte kommer att kunna finna större förståelse för varandra. En operaföreställning uppvisar än större symbolik, när en av huvudpersonerna, tyrannen och våldtäktsmannen som får sitt straff, liknar eller kanske till och med är USA:s utrikesminister Henry Kissinger, och fru Nixon följd av sin make vid tillfälle springer upp på scenen för att hjälpa en ung kvinna som tycks piskas på riktigt. Det får Maos maka Chiang Ch'ing att bryta in med hård stämma och hårda ord om nödvändigheten av kulturrevolutionen och hennes egen roll i den.

Kissinger, som är med i operan från början, tycks oberörd av den allmänna förvirringen, grundad i verkligheten som han är med repliker som "Var är toaletten?" men likväl en storspelare. I operans sista akt sjunger föreställningens två par, Nixon och Mao med respektiva maka, inte om veckans händelser och eventuella resultat, utan minns längre bak i tiden, tiden då de fann varandra och hade andra problem än världsfreden att tänka på. Samtidigt mediterar Zhou Enlai över dagarna, vemodigt framfört av Jeremy Carpenters ljuvliga baryton. Veckan som tycktes så stor och avgörande kanske varken gjorde något från eller till ändå.

John Adams musik har de goda aspekterna av minimalismen i form av skallöpningar i orkestern som driver handlingen och sångarna framåt. Men till vissa scener är musiken ytterst dansant: jazz, och i synnerhet Gershwin, har fått influera men trimmats av Adams till att smälta in sömlöst i helheten. Det är fint att höra paret Nixons kvällssamtal på hotellrummet till lättsamma lounge-toner. Men viktigast av allt är att många av ariorna är underbart melodiska. Pat Nixons sång där kärleken till Amerika och omsorgen om maken lyser fram är en höjdpunkt, också tack vare Hanna Husáhrs fina, inlevelsefulla röst.

Nixon in China är en fascinerande opera, och uppsättningen på Kungliga Operan i Stockholm är en fullträff i regi och framförande. Jag hoppas att den kommer att återkomma på repertoaren i framtiden.

Länk till Operans sida om Nixon in China

Foto: Markus Gårder

 

All That Man Is av David Szalay

Det är inte förvånande att alla huvudpersoner i novellsamlingen All That Man Is befinner sig på resa. Det är ett grepp som inte alls känns sökt, eftersom varje berättelse och resa har sina egna förutsättningar, och resultatet blir mycket gott. Vi är nog många som upptäckt mer om oss själva när vi varit på andra platser än den välkända, och behövt navigera under nya förhållanden. Det är just vad som händer männen i David Szalays bok.

Historierna utspelar sig alla i vår samtid; 2013 nämns ett par gånger. Resorna företas främst mellan olika platser i Europa, då och då förbi Park Lane i London. Mönstren tar form efter hand, utan att störa läsningen, eftersom varje novell är så fokuserad på just sin huvudperson och hans livssituation, och alltid mycket annorlunda än novellerna före och efter. Novellerna är ordnade kronologiskt efter personernas ålder.

De första berättelserna handlar alltså om unga pojkar på väg att förstå vilka de är och vart de skulle kunna gå i livet, tack vare upplevelser som inte alls blir som de tänkt. Szalay beskriver mycket väl känslan av vilsenhet blandad med vacklande beslutsamhet inför omvärldens krav, under en livsperiod då man börjar förstå vad som är viktigt för en själv och samtidigt fatta att andra kan ha helt andra önskningar. Och så många av kraven och önskningarna handlar om sex! Presenterat i följd blir världens sexfixering både irriterande och skrattretande.

För de vuxna männen på livets middagshöjd, vare sig de har lyckats eller misslyckats i livet, börjar en tvekan om livets mening och mål att smyga sig in. För de äldsta männen kommer döden allt närmare i såväl tankar som vardag. Men dessa snabba sammanfattningar gör inte novellerna rättvisa; som sagt är varje historia så välskriven att den skulle kunna läsas fristående med stor behållning. Helt olika europeiska landskap bidrar till skiftande yttre och inre stämningar. Där finns den förvuxne pojken från England som flyttat till en kroatisk by för att kunna leva någorlunda gott men billigt - flyttat eller kanske flytt från en misslyckad tillvaro. Där finns också den ryske mångmiljonären som i slag på slag förlorar allt han förvärvat, och inte ser något finnas kvar. Szalay låter ångesten och ensamheten krypa in, oftast oartikulerad men desto mer svårbemästrad.

Goda författare behärskar både det inre och det yttre landskapet, och när omgivningen samspelar med sinnesomvälvningar blir effekten desto större. David Szalay har ett utmärkt öga för sidorna av Europa som vi många gånger har sett men sällan fastnat på kort eller i minnet: Londons bakgator en tidig morgon, mörka, regniga nätter längs Autobahn, en dammig by i inlandet där inget längre händer. All That Man Is var en vemodig njutning, och jag ser fram emot att läsa mer av David Szalay.

The Girl With All The Gifts

Regissören Colm McCarthy har gjort några stora förändringar när han flyttat M R Careys bok The Girl With All The Gifts till filmduken. Några stora bifigurer och sidohistorier har utelämnats för att ge ett mer koncentrerat händelseflöde, några huvudpersoner har förändrats liksom några viktiga ögonblick, speciellt mot slutet. När jag läser har jag en suddig bild av dem jag läser om, vilket gör att jag sällan blir överraskad eller besviken av rolltillsättningen, snarare tvärtom. I den här filmatiseringen har jag dock litet svårt för att se Gemma Arterton som Miss Justineau, då jag minns hur ofta Melanie talade om hennes fina svarta hy. Dock är det lätt att acceptera hudfärgsrockaden när Melanie spelas av den mer än utmärkta Sennia Nanua.

                                                                                                            
När en bok bygger på så många inre monologer som Careys behövs det förstås några avgörande förändringar fungera på film. McCarthy gör det kloka valet att gå åt helt andra hållet, låta scenerna tala för sig själva och ofta vara helt tysta eller ljudsatta med suggestiv musik. Mycket av detta bärs av huvudfiguren Melanie, ett spinkigt barn som fastspänd i rullstol tillsammans med andra skolbarn i säckiga röda kläder förs till underliga lektioner i en bunker.

Den jag mest av allt längtade efter att se var Glenn Close, och det var ingen överraskning att hon var övertygande som Dr. Caldwell, forskaren som säger sig vara på vippen att hitta ett vaccin mot smittan som gör människor till "hungries". Dilemmat är att hon för det behöver skära upp Melanie, som i våra ögon liknar ett oskyldigt barn, och som väckt Miss Justineaus beskyddarinstinkt.

Men varken Melanie eller de andra i klassen är ju barn, utan en speciell form av hungries. Jämfört med de vuxna hungries utanför stängslet, som är vanställda av sitt tillstånd och nog så otäcka när de attackerar i grupp, blir skräckeffekten ändå större när ett runt barnansikte förvrids av hunger och käftarna börjar klippa efter människokött. Hur skall gruppen av människor som drivits på flykt kunna känna sig trygga med ett sådant farligt väsen inpå livet? Å andra sidan, hur skall de kunna låta bli att behandla Melanie som ett barn med känslor och behov, när hon så villigt sätter på sig munkorgen över sitt nyblodade ansikte för att vara dem till lags?

Melanie upptäcker världen utanför bunkern med solljus och grässtrån, men vi tittare upptäcker världen efter katastrofen med skogar av smittade människor att smyga igenom i hopp om att inte bli upptäckta, och andra faror som lurar i skuggorna. Bilderna från den nya världsordningen med öde städer överväxta av en helt ny flora är skrämmande men fascinerande. För människogruppen är Melanie en flicka med många gåvor, en som kan gå mellan klungorna av odöda och hitta räddning åt dem som ännu lever. Med blod från byten över hela bröstet är hon en hårdare figur i filmen än i boken, och det är vad som behövs i det som inte längre är den civilisation vi byggde en gång.