Hembiträdet av Marie Hermansson

Att gå igenom ett villaområde och titta in genom fönstren varje kväll ger dig många idéer om människorna som bor där, men något kommer alltid att undgå dig. Att ta anställning i ett hem, arbeta igenom rummen och tala med dem som bor där är ett steg på vägen att få veta mer, men så länge man bara vet hälften kunde man lika gärna veta ingenting, så fel kan man ha.

Yvonne, en framgångsrik organisationskonsult, tar på impuls ett jobb som städhjälp under antaget namn i ett hus hon ofta gått förbi. Vi får veta hur hon byggde upp sitt företag, de sorgliga hemligheterna från barndomen hon kämpat sig ut ur, hur hon lever idag och hur hon hamnade i villakvarteret där hon gästspelar som hembiträde. Bit för bit tar Yvonne reda på mer om människorna som bor i villan där hon jobbar. Ett mysterium förklaras med ett brott, som blir ytterligare ett mysterium. Yvonne kan inte längre vara neutral observatör utan blir nästan ofrivilligt en del av historien.

Marie Hermanssons berättelse ligger inom det sannolikas gräns, men de gåtfulla ögonblicken skimrar till då och då. Språket är neutralt och lättflytande, och det gör historien intelligent och engagerande. Det som händer känns aldrig konstruerat utan trovärdigt, om än ovanligt, och är mycket mer spännande än en konventionell deckare. Boken är en helgjuten nutidssaga som jag verkligen rekommenderar.

Lojaliteten på Brunnsgatan Fyra

Glöm inte bort Sveriges 1900-tal! Inte bara de åren du själv har levt, även de första årtiondena är värda att tänka på. Någon som ännu kan minnas hur fattiga och nedtryckta människor var då är Martin Vrede (Dan Bratt). Som liten pojke hörde han Hjalmar Branting samla arbetarna för att skapa ett mer rättvist samhälle. En revolution som bygger upp, istället för att riva ned och förstöra. Alla människor var värda ett arbete som gav dem stolthet och en lön att leva på.

Martin Vrede är med när Branting, makarna Myrdal och samhället analyseras och planeras om för att ingen svag skulle komma i kläm. "Lojaliteten innebär att man möts på halva vägen." Vissa kompromisser måste alltid göras. I det godhjärtade, omhändertagande samhället byggs svagheter in, medvetet eller omedvetet, och människorna börjar lita på att Lojaliteten ordnar hela deras liv. För någon som Martin, som känt fattigdomen in på bara skinnet liksom det hopp som tändes när kloka människor försökte tänka ut ett bättre öde för samhällets nedtryckta, är den begynnande slappheten ett svek mot det han arbetade för.

Martin Vredes monolog är hämtad ur Kjell Espmarks bok med samma namn. Jag läste den för tio år sedan tillsammans med de två andra böckerna i trilogin Glömskans Tid. Den bild de ger av god vilja som leder till dumhet är klarsynt intelligent, och ändå djupt känslomässigt engagerad. Alla, oberoende av politisk färg, kan (och borde!!!) se föreställningen för igenkännandet och upprördheten den väcker. Dan Bratt är fantastisk i rollen som Rörelsens samvete, och scenografin stöder pjäsen utmärkt. Det här är något av det bästa jag sett på länge.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

Pavel Haas Quartet på Konserthuset

Från Prag kommer Pavel Haas Quartet för att uppträda för oss kammarmusikälskare i Grünewaldsalen. De öppnar med Haydns Stråkkvartett i d-moll op. 42, smäckert och vackert spelad. Nästan raka motsatsen följer i Prokofjevs Stråkkvartett nr 1. Det är ett intensivt stycke som drivs framåt av en hetsigt takt, även i den långsamma satsen. Det skapar en jagad, orolig stämning i hela verket, som jag tror kan bli starkare beroende på framförandet. Pavel Haas Quartet spelar det dock med en luftighet som balanserar olusten.

Den oroliga stämningen fortsätter efter paus, då jag får stifta bekantskap med Stråkkvartett nr 1 av mannen som gett kvartetten sitt namn. Det verket innehåller dock flera stråk av slavisk romantik, som gör det glättigare.

Beethovens Stråkkvartett f-moll "Serioso" är förstås mer konventionell än de båda tidigare, men underbart varierad i tempo och nyans. Som extranummer får vi njuta av ännu en landsman. Och det var ju faktiskt bara häromveckan som jag sist fick höra stycket; andra satsen ur Dvoraks stråkkvartett F-dur "Den amerikanska".

Pavel Haas Quartet spelar lätt och flytande, men jag önskar mig nog egentligen mer tyngd och allvar både i klangen och uttrycket för att känslorna skall få resonans.

Mäster Olof på Stadsteatern

Klarascenen är täckt med en röd, mjuk matta, från vägg till vägg och ända upp i taket. (Nej, det finns inget tak.) Det ser ut som att vi är inneslutna i Olaus Petrii eget hjärta. Det är ju passande, eftersom det är hans passioner som sätter spelet i rullning. Men tyvärr är det mer av Olofs passion som pjäsen hade behövt.

Under nästan hela första akten får vi mest se maktspel mellan kalla potentater. Till och med unge Olof (Jonas Karlsson) med sina stora gester verkar sakna glöd och fokus. Men så följer två intensiva audienser med Ers Nåde, kung Gustav Vasa (Ralph Carlsson) där skådespeleriet och dialogen flyter perfekt, och efter det får pjäsen mer energi. Hela ensemblen överlag är mycket bra, men Christer Fant är speciellt fantastisk i sina roller; slängigt nonchalant men ändå precis i sina handlingar.

Så sekulariserat som samhället är idag, så hade vi åskådare behövt en bättre inblick i vad Mäster Olofs önskade reformation innebar. Vad var det som Olof ville ge åt människorna? Vilka effekter skulle den nya ordningen ha för de som levde av och för kyrkan? Och hur kändes det för människor som funnit trygghet och lycka i sin tro, om man nu sade åt dem att de haft fel i hela sitt liv och måste börja tro något annat?

Den sista problemställningen tas upp av Olofs avoga mor (Gunilla Nyroos), och ekas faktiskt också av Olof själv, mot slutet av pjäsen när han ser det bleka resultatet av reformationen. Det var ju upproret självt som var hans drivkraft och längtan. (Eller, så säger här Strindberg i alla fall.)

Den person i föreställningen som väcker störst sympati är Olofs hustru Kristina (underbart spelad av Sofia Ledarp). Nygift, sysslolös och utan mål i livet uttrycker hon hur hon känner sig underlägsen sin make, som alltid är upptagen med viktiga saker hon inte ens förstår. Till svar kollrar Olof bort henne med en storm av anti-jämställdhetsargument som får mig att skratta och rysa på samma gång. I en senare scen försöker Kristina hålla huvudet högt medan hon måste utstå hur Olofs mor förkastar henne, och håller nästan på att mista sin make på kuppen. Där blir det tydligt att Olofs revolutionsdrömmar inte är tänkta till slut, och inte går tillräckligt långt - i alla fall inte i moderna ögon.

Allra sist bjuds vi på en fantastisk epilog! Det är en scen ur Strindbergs Gustav Vasa, skriven 30 år efter Mäster Olof, där Olof (Sten Ljunggren) och Kristina (Gunilla Nyroos) talar med sin oregerlige tonårsson Reginald (Jonas Karlsson). Där får vi äntligen se den teologiska diskussion och den nerv jag längtat efter hela kvällen, och den blir inte mindre viktig (men jätterolig!) av att den framförs med målbrottsröst av en uttråkad slyngel. Jag önskar att hela pjäsen varit mer lik den scenen, men är ändå glad att vi fick en avslutning som är laddad av både humor och intelligens.

Länk till Stadsteaterns sida om Mäster Olof

Herrgården av Anna-Karin Palm

Historian i Herrgården utspelar sig till en början på gränsen till det oförklarliga. Fyra människor på flykt undan ett inbördeskrig snubblar över en vacker, öde herrgård i skogen, märkligt opåverkad av krigstillståndet. När de tar sig in träffar de gårdens ägarinna, som inte kör ut dem utan välkomnar dem. Tillvaron på herrgården verkar vara en dröm som går i uppfyllelse för flyktingar som behöver återhämta sig från traumatiska upplevelser.

Nu berättas händelserna i dubbla återblickar: dels på vad som drivit dem på flykt, dels på vad som hände på herrgården efter att de kom dit. Vi får först aningar om att något hemskt har hänt, och bit för bit får vi veta vad det var. Jag kan irritera mig när det blir för mycket av pusslande med ledtrådar: är berättelsen bra skall det inte behövas att berättaren dinglar med morötter för att man skall läsa vidare. Nu är det inte så mycket av den varan att det blir jobbigt.

Det är inte en utan två onormala situationer som Palm beskriver; ett land som sammanfaller i inbördeskrig, och samspelet mellan hemlighetstyngda gäster och deras närmast allvetande värdinna. Palm balanserar på gränsen till det trovärdiga med sina skildringar. Även om miljöerna och människorna känns levande, så griper de inte tag i mig. Mot slutet av boken börjar jag se vad Palm istället vill säga om en herrgård, stadig och tidlös, oberörd av människor och tragedier innanför dess väggar. Jag tycker om den idén, och skulle faktiskt ha velat läsa ännu mer om just den aspekten; om de olika rummen, om vad som finns i rummen, om husets historia, om än bara i antydningar. Det skulle blivit intressant.

Glucks Orphée på Operan

I Mats Eks uppsättning av Glucks opera Orphée är Orpheus och Eurydike båda lätt skröpliga gamlingar. Det är rörande att se att den åldrade, invanda kärleken uppvärderas så här. Men förutom att det är trovärdigt att de två älskande inte vill skiljas åt efter ett liv tillsammans, så väcker det en del frågor. När Orpheus hämtar sin Eurydike från dödsriket, varför litar hon inte mer på honom trots det underliga att han inte får vända sig om och se på henne? De svåra tvivlen som en ung och nyförälskad Eurydike kan drabbas av, låter annorlunda när de kommer från en kvinna som borde känna sin man bättre. Eller är de bara fortsättningen på ett liv av mer eller mindre barnsligt gnabb och gnäll på den som står en närmast?

Jag har aldrig varit förtjust i Mats Eks koreografi. De medvetet kantiga rörelserna har känts tjatiga och hämmande i några decennier nu. Likaså Marie-Louise Ekmans estetik, även om scenografin till Orphée ändå blivit ganska OK. Men Glucks vackra musik skulle nog lysa igenom vilken uppsättning som helst. Det vackraste är vandringarna till och från dödsriket, över en öppen och naken scen. De vaktande andar som Orpheus möter är också effektfullt skrämmande; halvnakna, halvt missbildade och totalt oberäkneliga vildar. Att Orpheus lyckas blidka dem är verkligen ett kraftprov.

Alla tre sångarna, Anna Larsson (Orphée), Lisa Larsson (Eurydice) och Amor (Jeanette Bjurling), är riktigt bra, liksom Kungliga Operans Kör och dansarna som illustrerar handlingen väl. Jag är glad att jag hann höra uppsättningen till slut.

Kosmokomik av Italo Calvino

Har du liksom jag läst artiklar om hur universum uppstod, eller när de första djuren tog sig upp ur vattnet och började leva på land, eller vad som hände när dinosaurierna dog ut, och önskat att du varit där och fått uppleva det? Som tur är har herr Qwfwq varit med precis överallt där något viktigt har hänt, och är så snäll och berättar allt för oss i ett dussin spränglärda noveller!

Jag som läst Teknisk Fysik och älskar både humaniora och naturvetenskap, kan bli litet irriterad när poeter tar sig an formler och teorier och virrar bort sig totalt. Men Italo Calvinos bok är precis vad jag längtat efter! Han har god koll på den vetenskapliga bakgrunden till allt han skriver om, hittar det spännande i historien, och kastar in Qwfwq och hans lika osannolika familj och bekantskaper som åskådare och medaktörer.

Vilka är de här människorna? De är med vid Big Bang, de kan vänta i tvåhundra miljoner år på ett svar från en annan galax, de kan falla i parallella linjer i en evighet. Och då och då möts de på en internationell tandläkarkongress, och pratar om gamla minnen. De är som antikens gudar, som var lika oss människor i småsinthet, inbördes gnabb och kärleksbekymmer.

Varje novell startar i en vetenskaplig utsaga, som Calvino låter Qwfwq brodera ut med sina personliga minnen av händelsen. Så här börjar "Allt i en enda punkt", novellen som beskriver Big Bang:

På grundval av Edwin P.Hubbles kalkyler beträffande den hastighet varmed
galaxerna avlägsnar sig kan man beräkna den tidpunkt då all materia i universum,
innan den började spridas i rymden, befanns koncentrerad i en enda punkt.

Det är ju klart att vi var där allihop, sa gamle Qwfwq, var skulle vi annars varit? Att rymden skulle finnas, det var det ingen som visste ännu. Samma sak i fråga om tiden: vad vill ni vi skulle göra med tiden där vi stod som packade sillar?

Jag sa "som packade sillar" bara för att använda en litterär bild: i själva verket fanns det inte ens plats nog att packa ihop sig på.

I novellen "Vad tippar du" börjar Qwfwq och hans konkurrent Decanus (k)yK fördriva eonerna med att slå vad om detaljer i händelser flera årtusenden framåt i tiden. Till en början vinner Qwfwq hela tiden, men (k)yK kommer igen och verkar vid vår tideräkning leda stort. Jag hajade till när jag läste om (k)yK att "... hans förkärlek för det statiska har alltmer förvärrats så att han till och med här har infunnit sig i rullstol förklädd till paralytiker." Stephen Hawking, is that you? Det skulle förklara en hel del, faktiskt.

Det här är en av de bästa böcker jag läst på länge: intelligent, fascinerande och absurt rolig. Jag tyckte inte så mycket om Calvinos böcker De osynliga städerna och Om en vinternatt en resande, men Kosmokomik är lika tankeväckande och uppiggande som en bok av Borges.

Verdis Falstaff på Operan

Verdi skrev så fantastiska operor! Vackra, medryckande melodier som måste vara en fröjd för sångarna att få ta sig an. Falstaff är också en härlig komedi, som framförs med stor kraft och glädje på Kungliga Operans scen.

Falstaff (Gunnar Lundberg) är en rumlare och en suput. Hans kassa är på uppehället, men tilltron till sin dragningskraft har han kvar. Vilken kvinna skulle kunna motstå hans stora, runda mage?! Speciellt inte de två som han har satt sig i sinnet att charma, fru Ford och fru Page. Att de redan är gifta hejdar honom inte; han tänker sig kunna få dem båda på fall, den ena till glädje och den andra för hennes pengar.

Men damerna är goda vänner, och när de jämför de friarbrev de får, sluter de sig snabbt till att de har samma beundrare. De börjar planera en skojfrisk hämnd på Falstaff. Nu råkar en av damerna ha en make som får veta tillräckligt litet om planen för att bli misstänksam. Hämndplanerna riskerar att korsa varandra och skapa oreda om fru Fords äkta kärlek... men som tur var slutar det lyckligt, och med musik! Och därom var egentligen aldrig någon tvekan.

Uppsättningen är ljus och glad, och alla sångarna i ensemblen är riktigt, riktigt bra. Jag vill ändå speciellt nämna Gunnar Lundberg, Hillevi Martinpelto, Silvia Moi, Maria Streijffert och Katija Dragojevic. De sjunger alla med stor begåvning, inlevelse och glädje. Även om andra akten i högre grad trasslar in sig i de gängse ologiska operaförvecklingarna (hemliga kärleksmöten, förklädda älskare, hastiga bröllop), är historien på det hela rättfram och mycket, mycket rolig att få se och höra!

Länk till Kungliga Operans sida om Falstaff

Annika von Hausswolff och Tino Sehgal på Magasin 3

I kaffebaren på Magasin 3 möts jag av en skock halvgamla, glada, snälla hjälpsamma flickor. De verkar ha stylats till plugghästar (formlösa gråmönstrade blusar och stora glasögon), och är lika lillgamla och ivriga som barn som blivit betrodda med en viktig uppgift. Jag funderar på om de är en del av installationen, eller om de alla är feriejobbande skolbarn, och blir inte säker förrän en av flickorna viskar en halvbegriplig mening till mig efter att jag fått min inträdesbiljett. (Av en slump får jag höra samma mening igen, i sin ursprungliga form, några timmar senare när jag halvslumrande ligger och lyssnar på Kvart i fem-Ekot.)

Några av salarna är dedikerade till Tino Sehgals (övriga) mänskliga installation. I ett hörn strax innanför ingången ligger ett barn, säkert en ung balettdansös, och vrider sig långsamt och graciöst runt sig själv. Det är fascinerande och underbart att få se den här smidiga men osannolika rörelsen med egna ögon, istället för i en film på en gallerivägg. Nu kom jag själv direkt från ett smått absurt yogapass, så rörelserna i sig var inte främmande. Men att se ett barn med snickarbyxor och outgrundlig blick slå knut på sig själv tangerade ändå gränsen till det skrämmande.

I ett rum längre in stod tre (ibland fyra) människor vända mot varsitt hörn. Av och till växte sig andhämtningen starkare och började skapa ord i ett långsamt mässande. "The object of this work is to become the object of discussion", mässat av fyra olika röster, skapade en vacker och litet hotfull klang i det kala rummet. Den fjärde personen gjorde det svårt, men inte omöjligt, att gå in och ut ur rummet.

Annika von Hausswolff är ytterligt begåvad, och det är en välgärning av Magasin 3 att visa de många verk av henne som de äger. Jag kan ändå tycka att de bilder jag sett tidigare på Uppsala Konstmuseum, speciellt de i serien Spöke och Domestic Sculpture, gjorde ett starkare intryck när de var upphängda mer enskilt. Så många av von Hauswolffs verk använder sig av helt vanliga föremål som rekvisita, men något i kompositionen gör att en spänning och obehaglig stämning kommer in i bilden. Kläder sitter inte riktigt bekvämt på kroppen, och är ofta halvt avtagna (eller har kläderna själva försökt att slita sig?). Så blottas "the underpinning", alla de saker som skall hålla våra svagheter på plats: BH-band, strumpbyxor, trosor. Så många troskanter över bortvända kvinnors rumpor; det är rörande. Det är som att kvinnorna är tagna ur sitt sammanhang, bort från en hjältesscen eller en dödsscen, och därtill är kläderna (som gör mannen/kvinnan) tagna från kroppen.

Tavlorna i den övre salen verkar visa människor som fått en liten smula av något till ett högt pris. Flickan, fågeln och skogen visar en halvnaken flickkropp, en rovfågel och en brinnande skog. Ja, lilla flicka, det här är din skog och din fågel, fast tyvärr behövde du dö för att få dem.

Och så ser vi hörnet som gett utställningen sitt fantastiska namn, Ich bin die Ecke aller Räume: en glasad vägg med ett tungt draperi, som skärmar av ena hörnet av rummet. Om man kunde bära den väggen med sig (som dörren i en annan av bilderna), kunde man alltid ha sitt eget hörn, vilket rum man än var i.

Länk till Magasin 3

Protokollen av Imre Kertész och Péter Esterházy

Den tunna, vackra boken Protokollen innehåller två noveller med liknande tema: författaren, berättaren, reser med tåg från Budapest till Wien. Likheterna och olikheterna blir förstås extra tydliga när man läser dem efter varandra.

Den första novellen, Protokollet, är skriven av Imre Kertész. Han beger sig på resa till Wien. Han längtar efter miljöombytet, Wien ligger nära och han är inbjuden att ta emot ett stipendium från Institutet för Antropologiska Studier. En civiliserad tågresa mellan två civiliserade länder. Vad kan komma emellan? En tulltjänsteman utan medkänsla men med en detaljreglerande byråkrati i ryggen. Kertész har med sig otillåtet mycket österrikiska schilling, och undlåter att nämna det på tillfrågan från tullaren. Han tvingas av tåget och förhörs av tre allvarliga tjänstemän, och naturligtvis beslagtas det överskjutande beloppet. Medan detta pågår dras Kertész' tankar till såväl Kafkas Processen som hans egen roman Fiasko. Vad är det för bakgrundshistoria och förväntningar som driver tjänstemannens meningslösa översitteri och den utpekades defensiva svar? Hur modernt är ett land som tillåter detta att hända; den inbitna rädslan för överheten, den godtyckliga pennalismen?

Péter Esterházys Wienresa, berättad i novellen Liv och litteratur, drivs inte av någon reslust, tvärtom. Han skulle hellre slippa resa, och hans onda rygg påminner honom om hur han blir äldre och mer och mer orörlig. Men i hans fall träder en professionell massös in och återbördar honom till liv och hälsa. Att hennes son dör medan hon behandlar honom nämner hon i förbigående, utan att begära medkänsla. Så från Kertész' kärlekslösa samtid, där man måste dölja sin egen smärta men aldrig glömmer hur omänskligt det tvånget är, är vi bara några år senare i en värld där vi inte ens räknar med sympati från våra medmänniskor.

Det friktionslösa spelet mellan människor återspeglas i Esterházys eget möte med en tulltjänsteman som ställer samma fråga om medhavda schilling, här helt utan efterräkningar. Det lidelsefria meningsutbytet får honom att tänka tillbaka på Kertész' novell. Landet är ännu friare nu; möjligtvis även mer historielöst, för hur många har nu personliga minnen av att hunsas av tjänstemän lika grymt? Men rädslan är inte helt borta. Liksom Kertész' reaktion återspeglade århundradens förhållningssätt till överheten, är nu Kertész' erfarenhet en del av den mylla
som idag Esterházy får sin livshållning ifrån. Mer självständig, men aldrig helt säker.

Harri Monni på Angelika Knäpper Gallery

Harri Monni har skapat stora tavlor i naturstridiga färger. Abstrakta växtliknande strukturer breder ut sig från hörn till hörn. Det är litet konstigt, men på fotona från galleriet ser tavlorna mer tredimensionella ut än när jag stod precis framför dem.

Verken är imponerande, men jag förstår inte riktigt vad de vill säga till mig. Ett verk har namnet Torture Garden. Jag ser inte vad i tavlan som ger den det namnet, och vad som är skillnaden mellan den och de övriga bilderna. Jag tycker inte illa om bilderna, tvärtom, jag tycker om dem på ett odefinierat sätt. Jag brukar inte låta konstnärens kommentarer hindra min personliga tolkning av deras verk, men jag undrar om jag har fel när jag kan känna att en tavla med ett
hemskt namn är vacker.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Die Kinder der Toten av Elfriede Jelinek

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset år 2004, dukade Hedengrens bokhandel upp ett fint bord med hennes böcker. Det var nära att jag plockade åt mig en av varje, men jag lyckades nöja mig med bara en. I annat fall hade jag haft att göra några decennier framöver! I somras började jag läsa Die Kinder der Toten. Jag kände på mig att den skulle vara tungläst, så jag gav mig själv ett pensum på minst tio sidor för varje ledig dag. Jag trodde att jag skulle vara klar till jul, men det blev närmare påsk istället.

Jelinek skriver ofta ett våldsamt ordflöde, så kraftigt framvällande att det är svårt att ta till sig handlingen, och jag tror också att det är det som är meningen. Det var även den känslan jag fick när jag såg Prinsessdramer på Teater Galeasen för tre år sedan. Jag får kämpa hårt för att mitt fokus inte skall glida bort från sidan, och även när jag försöker är det svårt att behålla koncentrationen. Nu är det så att Jelinek växlar mellan att skriva mer lättläst och så här överväldigande förvirrat, och därför tror jag att det är hennes mening, när hon väl gör det.

De första respektive sista hundratjugo sidorna av Die Kinder der Toten är mer sammanhållet skrivna. Det ligger såväl humor som medkänsla i skildringen av ett helt alplandskaps törst på människoblod. En grill på en bil grinar som ett monster, berett att sluka en familj eller två; bergstoppar som tänder, redo att tugga i sig fallande människor; ja, till och med den klara, hälsobringande österrikiska himlen hungrar efter människooffer, när man tittar efter
tillräckligt noga.

Vi får möte tre namngivna döda: Karin Frenzel, Edgar Gstranz och Gudrun Bichler. De verkar först inte förstå själva att de är döda, och döden verkar inte så annorlunda än livet. De fortsätter att vandra omkring förvirrade i sitt semesterparadis, vilket de säkert skulle gjort vare sig de varit kvar i livet eller ej. Skillnaden är att de stöter på en massa andra döda; självmördare och våldsamt omkomna med bara halva kroppen kvar verkar det finnas gott om på orten. Och alla idkar de sex! Med varandra, eller frenetiskt masturberande på egen hand och tillsammans. Detta beskrivs om och om igen i mittenpartiet av boken, där Jelinek brister ut i ostoppbara ordmassor. Våld och sex, sex och våld, jättemycket sex. Inte ens när man är död upphör det mekaniska, tvångsmässiga behovet att ha sex! När jag kapitulerade inför överflödet av ord, upprepningarna och bristen på logik, kunde jag se det som en satir över fascinationen av våld och sex i våra levandes liv.

Jag tror att det är talande att jag först läste en scen mellan en man och en kvinna som ett mord med perversa inslag av sadism. När jag hejdade mig och läste om sidan, såg jag att det faktiskt var ett ganska ordinärt samlag som skildrades. Men så som Jelinek använder orden och glider mellan teman är det ena aldrig särskilt långt från det andra.

Som jag antytt är boken ganska tungläst, särskilt de mittersta trehundrafemtio sidorna. Ändå hade jag inget emot att plocka upp den varje helg för att få veckans dos av förvirrat umgänge mellan halvtrasiga döda. Jag är glad att jag har läst boken, och stämningen kommer att finnas kvar hos mig länge. Om några år kanske jag tar mig an någon annan av Jelineks böcker.

========= SKRYTVARNING ==================

Mitt intresse för Elfriede Jelinek hade väckts redan innan hon valdes ut av Svenska Akademien. När hennes Prinsessdramer sattes upp på Teater Galeasen skyndade jag mig att boka en biljett. Två dagar senare fick Jelinek Nobelpriset! Gissa om det var proppfullt på föreställningen? Men jag hade inte behövt sitta i telefonkö för att få min biljett, i alla fall. Jag med mitt känsliga pekfinger på finkulturens puls, hehe.

Filharmoniker i närbild - Mengkvartetten

Gabriel Fauré, porträtt av John Singer Sargent

Ur Kungliga Filharmonikerna lösgör sig fyra begåvade stråkar som bildar Mengkvartetten. Tillsammans med Anders Kilström på piano ger de oss tre riktigt vackra kvartetter. Klas Gagge (cello) presenterar varje stycke så att både kunnigheten och kärleken till musiken lyser igenom.

Joseph Haydns "Kvintkvartetten" i d-moll op 76:2 (1797) är rik och livfull. Den följs av Antonin Dvoráks stråkkvartett i F-dur, "Den amerikanska" op 96 (1893). Det är en mycket vacker pastoral med omisskännligt slaviska tongångar.

Efter paus uppförs Gabriel Faurés pianokvartett 1 i c-moll op 15 (1883). Satserna växlar mellan lekfull lätthet och drömska stämningar. När de båda stämningarna ställs mot varandra samtidigt blir resultatet nästan kusligt: medan pianot porlar snabbt i Allegro vivo:t, håller stråkarna tillbaka i nästan utomvärldsliga klanger. I det Adagio som följer blir stämningen närmast spöklik, medan finalsatsen, som innehåller en sekvens som liknar en nedräkning, leder mina tankar till en raketuppskjutning. Otroligt framsynt av Fauré!

Figaros Bröllop på Stadsteatern

Va' schysst, sex glada, pilska skådisar ramlar på varandra på Stadsteaterns stora scen och spelar upp en pjäs för oss sexhundra som råkar sitta där! Pjäsen handlar om sex glada, pilska människor som älskar varandra, vill älska med några andra, och intrigerar åt både höger och vänster för att se vem som älskar vem. Kunde nästan vara vem som helst idag.

Scenen är genomkorsad av resårband som lyser rött i halvmörkret, som laserstrålar som bevakar bytet i en modern "Stora stöten"-film. Vad är det de röda strålarna skyddar här? Den äkta kärleken? I alla fall hindras inte skådespelarna från att klampa fram och tillbaka över dem och trassla in sig rejält ibland. De börjar spelet i sina egna kläder, men plockar på (och av) sig rollernas kläder under hela första akten för att vara fullt påklädda i tidstrogna, röda kläder nästan hela andra akten.

Nuförtiden ser vi oftast Figaros Bröllop framföras som en underbar opera av Mozart, men ursprungligen var det en populär pjäs av de Beaumarchais (Pierre-Augustin Caron). De halsbrytande förvecklingarna är jätteroliga även utan musik, både för dem som gillar fars och för dem som inte gör det. Personerna får små vredesutbrott, fnyser, stampar, kastar sig över varandra, och rusar tvärs över scenen och runt, runt. Alla, precis alla skådespelarna är helt fantastiska i sina roller och samspelta som ett urverk: Sven Ahlström, Vanna Rosenberg, Johannes Bah Kuhnke, Tova Magnusson-Norling, Nadja Mirmiran och Alexander Stocks. Högsta betyg till dem!

Jag kan väl erkänna att jag blev litet stressad av springandet i den första akten. Andra akten är inte precis lugnare, men mer intensiv, för att historian går mot sin upplösning och alla äkta känslor faller på plats. Det är galet, osannolikt och otroligt kul.

Länk till Stadsteaterns sida om Figaros bröllop

Jörgen Melanton på Galleri Lars Bohman

Jörgen Melanton har målat av kinesiska reklamtavlor: vackra bilder och kinesisk text. Reklam målar upp en sagovärld för att förföra sina åskådare (och sälja något till dem). Reklamtavlor på ett obegripligt språk, med annorlunda estetik och färgskala, blir ännu mer sagolika. Det är den känslan jag får första gången jag ser tavlorna, och även om det är litet spännande, så blir jag inte gripen av dem. Jag vet inte om de skall föreställa science fiction, etno-kitsch eller socialrealism. Litet av varje, kanske? Men inte tillräckligt mycket av någotdera.

När jag kommer tillbaka en vecka senare, har jag sällskap av två kollegor från Kina som översätter tecknen för mig. De säger att reklamtavlorna inte verkar vara helt moderna; några snarare från 60- eller 70-talet, tycker de. En bild av en väg och två leende poliser i serietidnings-stil som gör honnör, ber oss att följa trafikreglerna. En annan tavla visar två mer allvarliga poliser skriver ut telefonnumret för att anmäla om man köpt en piratkopia. Telefonnumret (12315) innehåller det officiella datumet för Piratkopians dag i Kina, 15:e mars. Kom ihåg det om tio dagar! En tredje tavla visar den kinesiska armens flagga, en del av kinesiska muren och tre militärer, från flottan, armén och flygvapnet. Den verkar sälja armégods till privatpersoner. Mina kollegor kommer inte på vad det kan innebära, men gissar att det är något i stil med ÖoB. Det hade jag aldrig kommit på på egen hand! Ett mycket mer allvarligt ÖoB, i så fall.

Mina kolleger fnissar litet åt de flesta bilderna, och skrattar högt när vi ser en tavla där ett företag med bergsguider erbjuder sina tjänster. Det vackra berget är ett av fem kända kinesiska berg som är stora turistmål. Längst ned till höger står några tecken som skulle kunna betyda "Ett av de fem bergen". Men på grund av ett streck i ett av tecknen står det istället "Det sämsta berget"! Mina vänner kommer inte fram till om det är medvetet eller en miss av konstnären. Så välskrivna som alla andra tecken är, bör han ha haft hjälp av en kines för att få alla streck rätt. Så är felet med flit? Och i så fall, varför just där?

Som sagt, jag får inte grepp om vad konstnären vill säga med den här sviten av tavlor. Efter att ha fått tecknen översatta för mig, vet jag inte mer. För mig som inte förstår något annat än siffrorna är den obegripliga skriften otroligt vacker i sin stiliserade detaljrikedom. Fast det räcker inte för att behålla mitt intresse.

Länk till Galleri Bohmans hemsida

The Gathering av Anne Enright

Den nästan namnlösa huvudpersonen börjar Anne Enrights bok The Gathering i en klagande ton, vilket jag annars inte brukar gilla vare sig hos böcker eller människor. Men i ljuset av vad hon berättar kan jag förstå att hon mår dåligt. Hennes bror Liam, den hon stod närmast i syskonskaran, har just hittats efter att ha begått självmord. Att föra hans kropp från England tillbaka till Irland och kontakta familjen river upp många minnen, och mest dåliga minnen.

Liam och Veronica hade ingen myllrande, varm, irländsk uppväxt. Den stora syskonskaran var snarast något att skämmas för inför andra, och hemma riskerade man en smäll från pappa eller något syskon. Världen utanför utgör ännu mer av utmaningar och hot mot barn som försöker hitta sin plats bland obegripliga vuxenregler och påträngande sexuella krav. Det blir alltför lätt att ta med sig den ständiga skulden och anklagelserna tillbaka till familjen, och till och med förebrå sin bror för hans egen olycka.

Ett annat särdrag hos Veronicas berättarstil är att hon är mycket metodisk och nästan vetenskaplig i hur hon beskriver situationer, även dem hon inte närvarat vid. Det är som att hon försöker förstå livet genom att plocka händelserna i bitar. Bit för bit försöker hon också pussla ihop plågsamma händelser i barndomen, och vad som kan ha lett fram till dem.

Däremot är hon själv nästan osynlig i texten. Det enda som lyser igenom är att hon verkar äcklas av sig själv; verkar känna sig ful och ovärdig kärlek och acceptans. När hon minns och hatar hur hon och de andra syskonen alltid tassat på tå runt sin svaga mamma, tvivlar hon på att hennes egen familj känner något mer än tolerans för henne själv, om ens det.

Både innehållet och språket i boken är tungt och svårt att ta sig in i, men det känns passande till det hemska fakutm att en älskad men avlägsen bror tar sitt liv. Då och då kommenterar Enright/Veronica triviala situationer mitt i sorgen: hur ett nyss så viktigt möte lätt kan ställas in om ens svåger dör. Veronica ger en sjal till sin mamma, och låtsas att hon kan läsa hennes tankar: So this is what they give you, when your children die. Cyniskt, klarögt, tyngt av den orättvisa situationen.

Barndomsminnen, nutid och händelser från farmoderns ungdom blandas i boken. Allteftersom handlingen framskriden blir jag mer och mer tagen av vad som hänt och händer, och längtar efter att läsa vidare. Sorgen och skammen som syskonen stelnat i är så svår, och jag känner så varmt för Veronica som försöker få fotfäste igen.

Mästaren och Margarita på Stadsteatern

Historien mullrar igång med kraft från första sekunden. Woland (Jakob Eklund) behärskar scenen i samma ögonblick han glider in på den, och i förbigående nämner han för Iván (Sven Ahlström) och Berlióz (Per Sandberg) att den senare skall dö samma dag. Iván ser utsagan gå i uppfyllelse och inser att det är Satan, den onde anden, skuggornas herre, som har talat med dem. Sven Ahlström är fantastiskt rolig utan att förlora allvaret, när han rasar i frustrationen över att man inte tror på honom utan istället spärrar in honom på sinnessjukhus.

Moskvas människor har förkastat tron på Gud och Djävulen, och säger att de själva är herrar över sitt öde. Woland, som har varit överallt på jorden under flera tusen år, leker med dem och retar dem för att pröva deras övertygelse.

Inspärrad på sinnessjukhuset lär Iván känna Mästaren (Philip Zandén), vars bok om Pontius Pilatus och också hans hela karriär har gjorts ned av ideologiska skäl. En sådan värld var välkänd för Mikhail Bulgakov, författaren till boken som pjäsen bygger på. Den desillusionerade Mästaren berättar för Iván om boken han skrivit, och om den hemliga kärlekshistorian som är intimt sammanlänkad med bokens tillkomst.

Kärestan, Margarita (Frida Westerdahl) verkar stel och blodfattig under förbindelsens början, men lyser verkligen upp och finner sig snabbt tillrätta när Woland bjuder henne att flyga hem till honom på en nattlig bal som inte är av denna världen. För den nedslagne Mästaren på mentalsjukhuset finns räddningen från alla motgångar: det brända bokmanuskriptet kan plockas fram igen, det fega angiveriet kan tas tillbaka, Margarita har aldrig slutat att älska honom utan kämpar för hans liv. För att vara Satan, ond ande, skuggornas herre så är Woland generös mot dem han känner sympati för.

Hela ensemblen spelar mycket väl. Wolands brokiga följeslagare må vara en härlig färgklick bland alla gråklädda sovjetkamrater, men man behöver inte ha clownskräck för att veta att skrikande skratt kan växla över vansinne till illvilja på två röda. Uppsättningen är kongenialt tonsatt av Ale Möller band, och koreograferad med flödande energi från början till slut. Få andra teatrar gör lika fantastiska helaftonsföreställningar som Stockholms Stadsteater.

Länk till Stadsteaterns sida om Mästaren och Margarita