Death of the Author av Nnedi Okorafor

I boken Death of the Author är själva science fiction-berättelsen inbäddad i historien om dess författare, Zelu. Zelus historia utspelar sig fem minuter in i vår framtid, med självkörande bilar, smarta AI-appar i telefonen och, vilket spelar en stor roll, ett exoskelett som låter Zelu resa sig ur rullstolen hon varit bunden vid sedan en olycka i tolvårsåldern. 

Det är av uppgivenhet efter att ha blivit avskedad från sitt arbete med att leda Creative Writing som Zelu börjar skriva en boken som blir hennes största succé. Från att aldrig ens ha läst science fiction skriver hon en berättelse om robotar och AI:n i en postapokalyptisk värld övervuxen med periwinkle grass. Så fort hon har sänt den till sin agent får hon miljonkontrakt på att skriva två böcker till och ett filmkontrakt för den första boken. Redan innan den har blivit utgiven får Zelu miljontals följare på sociala medier, och när boken blivit tillgänglig läses den av människor över hela jorden. Även Zelus privata liv blir till en Askungesaga, när den ene tech-biljonären efter den andre erbjuder henne exklusiva gåvor. Det är på det viset som hon får den unika möjligheten att utrustas med ett avancerat exoskelett som låter henne gå igen.

Men Zelu möter även motgångar. Efter några ilskna repliker i en offentlig intervju droppar hennes följare på sociala medier av. Och hennes stormiga familj - föräldrar, de många syskonen och släkten i Nigeria - tycks aldrig ha annat än klagomål på henne även under de största framgångarna. I de instuckna kapitel som utgör intervjuer med Zelus närstående bedyrar alla att de älskar henne, men det är svårt att se det som mer än tomma ord när deras interaktioner mest utgörs av gräl. 

Överhuvudtaget består boken Death of the Author av många ordrika förklaringar av någon känner eller vad som händer, ofta en räcka av rena överord i upprepning. Men om förklaringarna hade haft täckning i vad som faktiskt händer i boken så hade författaren inte behövt skriva oss läsare på näsan vad vi skall tycka om handlingen.

"I did it," she whispered. She burst into tears. The ending was breathtaking. It was dramatic and poignant and pacey - everything she'd wanted it to be.

I synnerhet hopas många exalterade kommentarer över boken-i-boken, Rusted Robots. Alla som läser den ropar till Zelu att det är den BÄSTA bok de någonsin läst och att hon är en FANTASTISK författare! Men de kapitel ur Rusted Robots som varvas in då och då är högst mediokra och är skrivna med lika platta karaktärer, ogrundad handling och banal dialog som den övriga boken. Då och då skimrar det till av spännande skildringar av framtidens miljöer, alltid övervuxen av periwinkle grass. Men det är svårt att tänka sig att boken Rusted Robots skulle ta hela världen med storm, inklusive den stora andelen läsare som inte intresserar sig för science fiction. Jag kan inte tycka att Death of the Author, eller Rusted Robots, är en underbar och livsomvälvande bok bara för att Nnedi Okorafor respektive Zelu skriver att det är det som läsaren skall tycka.

Fler böcker av Nnedi Okorafor:

Kabu-Kabu

The Summer War av Naomi Novik

De grymma händelserna på bokens första sidor får hjärtat att kallna. I sorg och ilska ropar Celia till sin bror Argent att att ingen någonsin kommer att älska honom, ovetande om att anmoderns magi just blommat upp i henne och gör orden till en verklig förbannelse. Mellanbrodern Roric räknas inte, då hans mor var av lägre börd. Celia själv kommer inom några år att giftas bort med en lämplig prins för att befästa faderns ambitioner. Och så följer en kortfattade redogörelse för hur fadern vunnit makt genom sin strategi i strid, där så många spillda liv blivit spelbrickor i kriget mot Summer Lands.

Det är om somrarna, men inte varje sommar, som arméerna kommer från Summer Lands för att fortsätta kriget som pågått i över hundra år. De har en sorglös, vårdslös styrka förstärkt av magi, och om en människa vandrar in i Summer Lands kanske hen kommer ut femtio år senare eller aldrig mer. Även om Celias far lyckats slå tillbaka summerlings på listiga sätt kommer kriget att fortgå så länge de minns hur kungahuset bedrog dem den gången de var på väg att sluta fred.

Efter den dystra inledningen smyger sig dock mer hopp in i berättelsen, i Celias vänskap med Roric och hur de betraktar palatsintrigerna - med humor och förslagenhet, med öga för sin egen plats i historien. Sedan får vi uppleva den målande skönheten i Summer Lands, en skönhet med en farlig skärpa som gör Celias överraskande vistelse där ännu mer skrämmande. Inte nog med att hon själv är fångad hos de obegripliga, fientliga summerlings, hon vet att alla försök att göra sig fri kommer att förlänga kriget mellan de två rikena och döma brodern Argent till ett olyckligt liv. Omständigheterna är nu ännu svårare än på de första sidorna, men eftersom vi har lärt oss mer om såväl summerlings som de tre syskonen, blir det desto mer spännande att följa deras försök att lösa den hårda knuten som bundit dem till ett långt krig.

Fler böcker av Naomi Novik:

Uprooted

Spinning Silver

The Incandescent av Emily Tesh

Magi kan läras ut som ett akademiskt ämne, inklusive många praktiska övningar, och en del av Dr. Waldens elever vid Chetwood School går vidare till att studera det vid Oxford, Cambridge eller andra seriösa universitet. Dr. Waldens specialområde är demoner, klassificerade alltifrån nästan harmlösa imps till mäktiga och farliga demoner av elfte klassen eller högre. De fyra studenterna i hennes sistaårsklass har alla starka magiska förmågor med viss variation, och också självtvivel och personliga problem likt andra sjuttonåringar. 

En klassrumsdiskussion blir ett lämpligt sätt för författaren Emily Tesh att utveckla kunskaperna om demoner, vilket man som läsare kan ha hunnit fundera över redan när Dr. Waldens elever fick kalla fram en fjärderangsdemon och ställa mer eller mindre onödiga frågor till den. När vi förstår att demonernas plan är en ständig strid mellan rovgiriga krafter, är det inte så konstigt att mindre och svagare demoner och imps tycker det är fridfullt att besätta en printer i människovärlden och i stort sett sköta sig själva.

På en flera sekel gammal internatskola finns det mycket energi från årskurser av halvt magikunniga tonåringar, förvirrade av hormoner och en önskan att hävda sig. För demoner är det ytterst lockande, och risken finns att den mäktiga demonen Old Faithful skall bryta igenom till människovärlden igen. Emily Tesh målar mycket inlevelsefullt upp hur magin formar om den synliga verkligheten när något sådant händer, och beskriver strider mellan olika krafter så att det verkligen känns som att livet står på spel i varje stund.

Dr. Sapphire Walden är en skicklig lärare med öga för elevernas potential och problem, även om hon inte är tillräckligt bra på småprat och socialt engagemang för att kunna handleda dem. I gengäld är hon bra på att analysera situationer och se praktiska möjligheter och hinder i såväl stora som små katastrofsituationer, och många läsare kan säkert känna igen sig i hennes sätt att resonera. Men förmodligen är det en förlitan på sin riskaversion och noggranna analyser som gör att Dr. Walden gör sig blind för att hon i praktiken släpper potentiellt farliga aktörer in på bara livet. Visst kan man som läsare redan tidigt identifiera några möjliga hot i skolans omgivning, men det är imponerande hur skickligt Emily Tesh broderar ut handlingen med varierande faror på alla plan - elevernas risktagande, det sociala planet och demonernas plan. Balansen mellan privata problem i människovärlden och hur det får följder i magin är mycket väl hållen, och handlingen växer från fascinerande till ett crescendo av ytterst spännande och farliga planer som måste gå i lås, en resa som är väl värd att följa.

Fler böcker av Emily Tesh:

Some Desperate Glory

What Stalks the Deep av T. Kingfisher

Alex Easton har varit med om en hel del övernaturliga händelser. Det är just därför som kas före detta officerskollega Denton har bett kan att komma till Amerika. Dentons kusin Oscar försvann när han undersökte en sedan länge nedlagd gruva. Det enkla svaret vore förstås att han omkommit, av ett ras, giftiga gaser eller något annat, men breven han skickade vittnar om underligheter i gruvgångarna, och för sina efterforskningar vill Denton ha stöd av någon som har förståelse för att det finns underligare saker i världen än vad sunt förnuft säger.

Såväl ovan som under jord letar så den lilla gruppen som samlats efter ledtrådar till vart Oscar kan ha tagit vägen. "Vilken tur att jag inte har klaustrofobi" upprepar Easton så ofta att vi kan gissa att ka nog har åtminstone en mindre släng av det, och inte är det konstigt att man känner oro i mörkret under tonvis av sten, med mystiska fotsteg och vagt rött ljus framför eller bakom en i de trånga gångarna. Expeditionerna under jord är spännande skildrade, nästan så att spänningen försvinner när förklaringarna kommer till vad som har hänt. Men det är då som riktigt otäcka saker börjar hända! Den tredje delen i The Sworn Soldier-serien är ett underhållande äventyr, lagom långt för att fylla kortromanens boksidor till brädden.

Fler böcker av T. Kingfisher:

Nettle and Bone

Thornhedge

A Sorceress Comes to Call

What Feasts At Night

The River Has Roots av Amal El-Mohtar

Nära staden Thistleford finns magin. Den finns i den undflyende trakten Arcadia, där man kan hamna av en slump och inte alltid komma tillbaka i samma form. Den magin märks också av i floden Liss som flyter mellan trakterna, och i pilträden som växer längs dess stränder. Magin från floden och träden uttrycker sig i grammatik, vilket såväl bokens författare som dess karaktärer använder sig av för att berätta historier och ibland bara för nöjet av att leka med ord.

Systrarna Esther och Ysabel sjunger gärna egna sånger tillsammans, och det är inte bara de finurliga texterna utan också melodierna och deras röster som gör sångerna så speciella. Särskilt för invånarna i Arcadia, som själva inte kan sjunga. En av dem är Rin, och mellan Rin och Esther uppstår en kärlek som ingen annan kan förstå.

Boken The River Has Roots är poetisk och berättar om en magi som ibland är svårbegriplig i de udda former de tar. Kanske är det just det som gör den trovärdig i sin originalitet, men inslagen av magi och grammatik känns inte som att de drar åt samma håll. Rin, Esther, Ysabel och de andra i historien får aldrig riktigt kött och blod, utan förblir märkliga livsöden att berätta om i sagoform. Dock gör det boken i slutändan ganska så lättviktig.

Cinder House av Freya Marske

Den Askungen vi möter i Freya Marskes berättelse är inte bara piga åt sin styvmor och styvsystrar, hon är bunden till huset de äger eftersom det var där hon dog, för styvmoderns hand. På sjunde steget i trappan förlorade Ella livet, men istället för att stillsamt försvinna blev hon ett spöke, knuten till huset där hon växt upp och mån om att hålla det rent och oförstört. Om styvfamiljen vill tvinga Ella att göra något, eller bara plåga och straffa henne, skräpar de ned eller förstör något i inredningen. Ella känner det som i sin egen kropp, om hon varit vid liv, och gör allt hon kan för att städa upp och ställa allt till rätta.

Den fysiska smärtan och frustrationen är nästan lika plågsam att läsa om som för Ella att uppleva. Men bit för bit återvinner hon nya områden av frihet. Till en början kan hon inte ens lämna huset, men av en slump hittar hon en väg ut. Under sina nattliga vandringar möter hon en fé som kan hjälpa Ella att för tre kvällar få fysisk form och kunna dansa på balerna som anordnats för att landets prins skall kunna välja sig en fästmö.

Freya Marskes variant av Askungesagan låter en blandning av element från andra folksagor skapa en historia som i vissa delar är mer skrämmande än de vanliga berättelserna, och med en öppning för att alla kan sluta annorlunda än förväntat. Skildringarna av föremål och kläder - Askungens balklänning! - är detaljrika och njutningsfulla, och efterlängtade kärleksmöte beskrivs mycket sensuellt, varken för kyskt eller för överdrivet. Inom kortromanens pärmar och Ellas avgränsade liv hinner mycket spännande hända.

Automatic Noodle av Annalee Newitz

Det behövs alltid nudelhak i postapokalypsen. Eller i framtiden, i alla fall. Helt har inte civilisationen kraschat i Kalifornien efter kriget med Amerika, människor i San Francisco kan än en gång leva sina liv utan att huka för bomber. Men de vi möter på de första sidorna av Automatic Noodle är inte människor utan robotar. De har varit avstängda längre än vanligt, i nästan ett år, och vaknar upp till att snabbmatsstället där de har arbetat är översvämmat. Hur gick det här till? Tja, kanske var det med flit som de skumma ägarna till snabbmatskedjan Fritz Co. ville kursa, eftersom de tryckte ut knappt ätbar mat till alltmer missnöjda kunder.

De fyra robotarna är mycket olika sinsemellan, och det gör att de kompletterar varandra väl på restaurangen. Sweetie har en människoliknande överkropp, har redan tidigare jobbat med kundrelationer i en bankautomat, och står sig bra bakom en disk. Hands har ett par fingerfärdiga händer som kan tillreda mat snabbt. Cayenne är bläckfiskformad, med åtta tentakler och dessutom utrustad med ett gott sinne för smaker och dofter. Egenskaperna som var perfekta för att leta efter överlevande i rasmassor och liknande katastrofsituationer blir nu användbara för att analysera maten som lagas. Staybehind har varit soldat, och visar sig litet överraskande vara bra på att inreda men också på en hel del annat arbete.

En intressant aspekt är också att de fyra robotarna i olika grad är självbestämmande. Kalifornien erkänner medborgerliga rättigheter för HEEI, human-equivalent embodied intelligence. Men fastän det gäller för Staybehind, så är de övriga robotarna skapade under olika andra former av kontrakt, och skulle i teorin kunna återtas av Friz Co. Det är intressant hur Annalee Newitz fortsätter tankarna om robotars självständighet som hon redan tog upp i boken Autonomous.

Man kan ha synpunkter på när robotar blir alltför antropomorfa och framförallt känslosamma i sina beteenden. Det är logiskt att de programmerats att kunna reagera på smärta, dels för att kunna skydda sig själva, dels för att kunna förstå hur människor reagerar. Det känns mindre trovärdigt att de kan bli så deprimerade att de inte orkar arbeta. Är det inte just byggda för att kunna arbeta utan uppehåll?

En stark önskan som robotarnas har, och som är lättare att läsa som en grundläggande programmering, är att göra ett bra jobb. Cayenne och Hands är ytterligt missnöjda med den dåliga mat de tvingades laga under åren med Fritz Co. och längtar efter att istället få laga riktigt god mat. Så blir Automatic Noodle till en positiv berättelse om att skapa något bra för sitt nära samhälle, men utan att tippa över i alltför söt feelgood.  

Fler böcker av Annalee Newitz:

Autonomous

The Terraformers

A Drop of Corruption av Robert Jackson Bennett

När vi återvänder till Ana och Din, efter att ha sett dem lösa svåra gåtor i boken The Tainted Cup, är de sända till riket Yarrow vilket ligger i förhandlingar om att bli en provins i Khanum-imperiet, vilket ogillas av många. I Yarrow sker den ytterst farliga hanteringen av de kroppar man lyckats döda och bevara av de enorma havsodjur, leviathan, som årligen försöker bryta sig genom vallarna i andra delar av landet. Det är ur leviathans blod och märg som man distillerar ingredienser vilka kan göra växter och mossor potenta nog att i sin tur modifiera människor och föremål. Från hamnen i Yarrowdale kan man se the Shroud, på behörigt avstånd och omgärdat av växtteknologi som både vaktar området från intrång och skyddar världen utanför från det som hanteras där. För det är inte bara levande leviathan som är dödliga; deras lämningar är giftiga på skilda vis, men ack så nödvändiga för att vidmakthålla samhällena i Yarrow och Khanum.

Just som i första boken ställs de båda utredarna inför ett låsta rummet-mysterium av grymmaste slag. Listiga intervjuer med berörda parter och andra efterforskningar leder Din och Ana till svaret på just denna mordgåta, men då uppdagas svårare intriger och antydningar om en djupare konspiration. Det blir extra allvarligt då ytterligare attentat visar att arbetet med leviathan är hotat, utifrån eller kanske inifrån.

Det vi läsare får veta under Dins och Anas efterforskningar är inte bara ledtrådar till brotten som fortfarande begås i Yarrow, utan också insikter i hur växtdekokter används för att förhöja och ibland förvränga människosinnena. Vår huvudperson Dinios Kol är ju en Engraver med skärpt förmåga att uppfatta detaljer och återge dem exakt. I en värld utan kameror är hans egenskaper efterfrågade. Därtill får vi också glimtar av den spännande förhistorien som har format Yarrow, med de mytiska tidigare härskarna som har lämnat efter sig magnifika byggnader och en längtan efter att återupprätta det forna rikets glans. Robert Jackson Bennetts skicklighet i miljöskildringarna av de mest fantastiska scenerier, att berätta om traditionerna på ett trovärdigt sätt och att lägga ut ledtrådar även för oss läsare gör A Drop of Corruption till en ännu mer fascinerande bok än den redan så välskrivna föregångaren.

Fler böcker av Robert Jackson Bennett:

The Tainted Cup

Excession av Iain M. Banks

Humanoider och andra levande varelser inlemmade i the Culture får sina behov och önskningar tillgodosedda av Minds, vilka är enormt kapabla AI:n med förmåga att förutse och hantera händelser för flera miljoner på samma gång. Men de är inte alls kalla, abstraherande data-enheter, utan har olika personligheter och egenheter, till den grad att vissa av dem ses som litet suspekta, och hålls under uppsikt så att de inte gör något alltför konstigt. Boken Excession låter oss i huvudsak följa ett antal Minds, vilka till största delen sitter i/utgör skepp med passagerare som lever och underhålls där. Ett av skeppen kallas Sleeper Service, och efter att det har börjat dra sig undan reguljär Culture-kultur och bli Eccentric, attraherar det fortfarande människor som vill låta sina nedsövda kroppar lagras i dess excentriska tablåer. Skeppen som utgör sammanslutningen Elench har helt lämnat Culture och dess vana att assimilera kulturer de möter, för att istället låta sig omformas av de nya kulturer så mycket som möjligt. 

Vad som startar händelseutvecklingen i Excession är dock en entitet av synbarligen helt annat slag. Det är inte okänt för Culture att det finns såväl äldre som yngre universa än vårt, och också ännu äldre civilisationer med förmågor att manipulera och använda sig ännu mer effektivt och sofistikerat av energilagren som omger vårt universum. En dylik entitet dyker upp i periferin, till synes oberörd och ointresserad av sin omgivning. Skepp från Culture, Elench och den aggressiva civilisationen Affront drar sig ditåt för att undersöka föremålet och eventuellet använda sig av det, samtidigt som ett antal andra konspirationer och krigsförberedelser utvecklar sig i hemlighet på flera olika plan.

Det är spännande att få reda på mer om kosmologin i Cultures universum, inklusive att en del civilisationer väljer att lämna den opålitliga fysiska verkligheten bakom sig och Sublimera. "Meat!" är för övrigt ett svärord för Minds, hur omtänksamt de än tar hand om sina köttsliga passagerare. Men när jag läser de blixtrande konversationerna mellan Minds känner jag mig kroppsligen handikappad då jag inte alltid kan skilja mellan de olika Minds och deras bevekelsegrunder. Än mer störande är det att läsa om de människor som utgör huvudpersoner i handlingen. Än en gång måste inte bara en utan två motvilliga personer lockas bort av Special Contact från något de är mitt uppe i, under ständigt gnabbande med sin respektive skyddsdräkts-AI/familjebetjänt i drönarform. Uppdragen de rekryteras till verkar i efterhand inte vara så meningsfulla, och eftersom människorna i fråga har så irriterande personligheter blev deras bihistorier bara fåniga distraktioner. I min läsning utgör största delen av Excessions handling en rad av halvt framkvädna inledningar på konspirationer och uppladdningar för något större, vilket efter hand börjar kännas mer frustrerande än spännande, och nöter ned intresset för avslöjandena som kommer på slutet. De långa sektionerna om hur Culture fungerar är aningen överlastat men innehåller matnyttiga detaljer varur man kan hitta mer information om just det man undrat över själv.

Fler böcker av Iain M. Banks:

Consider Phlebas

The Player of Games

Use of Weapons

The State of the Art

The Algebraist

Proxi av Aiki Mira

När VR-världen Proxi kraschar, är tre av dess besökare på samma plats och utbyter hastigt sina adresser i den verkliga världen med varandra. Ett dygn senare är de samlade i en husbil på väg för att starta om Proxi. Det postapokalyptiska landskapet som de färdas genom kallas Proto, och är botten av den nu uttorkade Östersjön, bemängd med och omformad av mikroplaster och annat avfall från hetskonsumtionen. 

In der Frontscheibe der SolarCampers wölbt sich ein Meer - kristallin und bunt. Darin schieben sich Dünen zu Wellen. Überall dazwischen wachsen Skulpturen aus Müll, von Sturm und Sonne verschmolzen zu Plastiglomerat. Baumskelette in Neonlaserfarben – Solariumlila, Plutoniumgrün, Ozonblau und Dieselgelb. Nichts können diese Bäume mit ihrer Umwelt austauschen. Weder Wasser noch Gase oder Nährstoffe. Sie durchstechen den Himmel und schreiben in zittrigen Linien, was niemand mehr lesen kann. Ihr Anblick frisst sich in den Körper.

I Proto är de en man, en kvinna och en syntetisk människa av kvinnlig form. I Proxi var de den hyllade sångerskan Monae, en svart panter respektive en förslavad muskelknutte. Det är oklart hur de vet vart de skall bege sig, och varför de är (eller ser sig som) de enda med målet att starta om Proxi, men boken hoppar över det samt eventuella longörer kring hur de samlades, för att istället fokusera på den inte så litet psykedeliska resan de är ute på.

Utanför samlingsstaden och tillflyktsorten Europolis finns bosättningar, grupperingar och till och med nya livsformer som stadsinvånarna bara delvis känner till. De flesta av dem är inte aggressiva, utan den större faran utgörs av agenter som förföljer trion för att fånga in en av dem, den syntetiska människan Dion. I prövningarna som de tre utsätts för har de var för sig egenskaper från Proxi såväl som sina vanliga liv som kan hjälpa dem. Den före detta dataspel-stjärnan Kawi kan, med risk för återfall i sitt beroende, använda sina gaming skills och också sina mekaniskt förstärkta biceps. Tell lär sig bit för bit att uttrycka Monaes hypnotiska röst och gestalt i sin manligt kodade kropp. Så får vi genom de tre äventyrarna lära oss mer om det fascinerande livet i periferin av den postapokalyptiska världen, som de Solartrolls som i Solarståd utvecklat egen teknologi som avslöjar ännu ett lager av energierna som håller på att omvandla världen.

Det förvånar mig litet att vi aldrig får höra att husbilen skakar eller skadas av det, enligt min fantasi, ojämna underlaget, men jag sorterar undan det som ett icke-problem för en författare från landet av ändlös Autobahn och jämnt framglidande lyxbilar. Även om jag hade önskat mig mer tydlig logik kring hur Proxi, övriga VR-världar och gaming-världar hanteras och hur man når dem, ligger behållningen i Aiki Miras bok Proxi i de suggestiva miljöskildringarna, där såväl skönheten som faran i den förgiftade världen genomsyrar våra huvudpersoner och alla andra mer och ju närmare mittpunkten de kommer.

A Prayer for the Crown-Shy av Becky Chambers

I boken A Psalm for the Wild-Built mötte den ambulerande munken Dex roboten Mosscap under en avläggare i den djupare skogen. Det speciella var att vildmarken är robotarnas hem, medan människorna håller sig borta från stora delar av naturen för att den skall få växa fritt. Men där finns alltså också en kommunitet av robotar som reparerar och bygger om varandra, ända sedan de valde att lämna mänskligheten för sig själv. Mosscap är den första robot som någon människa har mött på länge, och nyfikenheten på båda sidor är stor.

Efter att ha lärt känna varandra i första boken är nu Dex och Mosscap på väg tillbaka till mer bebodda områden. I linje med den lättsamma tonen i Becky Chambers berättande behöver vi inte förvänta oss större fientlighet. I det första samhället som de båda resande stöter på blir det snarare så att såväl byborna som Mosscap ivrigt försöker ta reda på hur de kan hjälpa varandra i en ganska humoristisk scen.

Samtidigt försöker Dex komma till rätta med att hen själv har rätt att slappna av utan att ha betalat för det i form av tjänster och omsorg. Den här känslan önskar jag att Chambers hade gett större utrymme. Egentligen verkar den ha varit startpunkten för hela historien, och den återkommer på de sista sidorna, men den hanteras så lättvindigt att det blir en besvikelse för någon som vill ha mer än bara feelgood. Å andra sidan behöver världen rejält mycket feelgood och en försäkran om att det är OK att bara existera och ta emot omsorg, och inte behöva känna att man står i skuld för det. I böckerna ser vi ju också gång på gång vilken glädje det är för såväl människa som robot att kunna hjälpa någon annan.

Fler böcker av Becky Chambers:
The Long Way to a Small, Angry Planet
A Closed and Common Orbit

Record of a Spaceborn Few
To be taught, if fortunate

The Galaxy, and the Ground Within

A Psalm for the Wild-Built

Clownpojken av Linda Wincent

Pojken leker för sig själv utanför hennes fönster. Hon får idén att bjuda honom på en kaka och han blir glad och tacksam. Det är lätt att göra honom nöjd. Hon har egna barn men de kommer bara till henne någon helg i taget, inte ens varje helg. Hon är inte så bra på att hålla reda på datumen och andra saker, så det kanske är bäst så. Men pojken utanför fönstret kan till och med hon göra glad med saker hon kommer på; mer godis, gå och bada, ännu mer mat och några av barnens prylar. Litet senare skall hon se lägenheten där pojken bor med sin mamma och två småsystrar, och det är inte så bra.

Handlingen utspelar sig under sommardagar som är så ljusa och varma att man kan ha svårt att tänka klart. Linda Wincent är bra på att mana fram en känsla av att vara losskopplad från verkligheten och kanske få göra vad man vill. Ibland verkar det som att clownpojken är ett påhitt i kvinnans fantasi, men spåren kring honom är konkreta. 

Men att ta hand om ett barn är en viktig uppgift som inte tar slut när man själv blir trött på den, inte ens när det gäller en lättroad clownpojke som man gett kaka och kramar. Redan tidigt i berättelsen börjar man oroa sig för att kvinnan bara med sitt tillfälliga kamratskap har lovat för mycket till någon som behöver ännu mer.

Ödmården av Nils Håkanson

Landhöjningen är icke mer, nu sjunker Sverige från söder till norr, alltfler områden blir till sankmark och insjöar och civilisationen har brakat samman. Ett folk (rättare sagt flera) som kan hantera framkrypande vattenmassor är holländare, eller Nedrigländare som de kallas nu, valloner, flaam, svarta tulpaner. Men de har inte kommit till Sverige som flitiga dräneringsingenjörer utan som en forna tiders överlägsna ockupationsmakt, med förnedring och misshandel som ett sätt att hålla lokalbefolkningen i schack, och handel med sitt finaste krimskrans som bekräftar svenskarnas underlägsenhet.

Dock är befolkningen i Ödmården ganska duktiga på att hålla varandra kvar i armod och elände. Ödfursten Bernt är direkt negativ till försöken att använda den manick som ramlat ned i de lokala träskmarkerna, och när de mer tekniskt skickliga faktiskt fått igång denna raktor och därigenom kan driva rakaprater och annat som jagar bort fokten ur hålorna där folket bor, så kommer han och petar småsint på fläktarna så att de går sönder.

Livet i Ödmården är präglat av ogästvänliga miljöer och bostäder, muterade och självdöda djur till mat; sårskorpor, varbölder, sjukdomar, kroppsvätskor som släpps frivilligt tillsammans med okvädingsord; försök till uppryckelse av omständigheterna eller uppror mot Nedrigländarna vars halva misslyckanden får räknas som framgångar. Nils Håkansons språk är ett fantastiskt sammelsurium av ord som stavas på gammaldags svenska, fonetiska uppfattningar av forntida (nutida) företeelser, inslag av det förhatliga Nedriglänska som man helst inte vill ta i med tång, och originella nyordsbildningar ur Håkansons kreativa sinne. Varpa har tagit platsen av kasta, i en uppräkning av ting från fordom glimtar frensarena till. I en fotnot kan det låta så här:

Tord, exempelvis, som tror att han blifver märkvärdigh bara för han sitter på syrran sins rygg och "förhåller sig kritist" till den fursteliga politiquen

Ödmården är beläget i Uppland och igenkännbara platser som Tobo, Knutby och Gimo dyker upp. Andra landsdelar har stöpts om till Götabanken och Gefle bucht. I den framvällande prosan låter folks ytterst vanliga namn Pia, Lotten och Göte som anakronismer. I de ymnigt kommaterade meningarna blir uppradningen av brutalt beskrivna företeelser till komik:

ja, kanske att man börjar om då med förgrämligheterna: att man aldrig får nåt gjordt, att ingen annan får nåt gjordt, att folk ha all betänketid i verlden utan att det blifver något gjordt, inga storverk, bara hafsverk, slompvis fortlevnad, förvällandet av karaktärn i smågnabb, plockepin, potatistryck, tjat, skrävel, upprepningar, gräl, trätor, tjat, skrävel, endast ibland en oppriktigt stämning, pilsnabbt förbi-ilande i en host, straxt överröstad af glädjefattiga kärleksförslag, af det evinnerliga tragglet om vädret, om finkelrännan, om kattjäveln som sprang vilse på tjärn, så fan den pisskatten sprang vilse, säger man, det var jag som dränktena, hon var ju så helvetes ful! att se på! lägger man till, fastän det är onödigt, fastän alla förstå, fastän man inte har en aning om vart kattstackarn blitt av, fastän man häldst bara sutte tyst och hölle käft - för att få tiden att gå, för att man bliver så olidligt sne av att behöfva bevittna alla medmänskernas oppsyn;

Tid och plats och folkmängd är som ett ständigt rörligt kaos där sjukdom, internbråk och de onda Nedrigländarna gång på gång kan decimera det som finns för handen, men där en kritisk massa av burdusa Ödmårdsbor alltid kommer att finnas kvar och käbbla under skiftande omständigheter. Nils Håkansons bok är ett mästerverk i de genialiska ordbildningarna och i hur han knådar fram en handling ur det oborstade populaset.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Tung metall

Franz K.

Filmen om Franz Kafka av Agnieszka Holland är splittrad i utförandet. Det hade kunnat vara lyckat, men det drar åt för många olika håll och en del av gimmickarna känns som genvägar. Tillbakablickar till barndomen och hopp till signifikanta scener är förstås inget ovanligt, men i den här filmen har de svag förankring i den pågående handlingen i nuet. Vi får se Franz Kafka pressas mellan familjens förväntningar och arbetet på försäkringsbolaget å ena sidan, och vänkretsens och systerns uppmuntrande till fortsatt skrivande å andra sidan. Fastän miljöerna och scenerna är genomtänkta saknar de sammanhang och handlingen hoppar hit och dit, om än till största delen kronologiskt framåt.

Till de lyckade knepen i filmen hör att iscensätta den blodiga handlingen i novellen I straffkolonin och korsklippa den med åhörare som vämjes och lämnar uppläsningen. Det ger också en välbehövlig svindel att låta en museiguide i våra dagar berätta att för varje enskilt ord som Kafka skrev, har man skrivit tio miljoner ord om honom och hans verk. Museibesökarna som tittar in på Franz Kafkas bevarade skrivbord stirrar genom seklet tillbaka på honom i hans skrivarstuga.

Mindre lyckat är hur Franz vänner och släktingar talar in i kameran för att prata om vad som hände utanför bild, eller hur han tänkte och kände eller hur de runt omkring honom tänkte och kände. Det är alltför mycket av att berätta istället för att visa, och även om man kunnat acceptera någon kommentar eller två, så blir det alldeles för mycket av den varan mot slutet av filmen. Med det sagt är det ändå en glädje att få en återblick på upphovsmannen till en av litteraturens största och mest fantasieggande gåtor.

The State of the Art av Iain M. Banks

Ett par av berättelserna i samlingen The State of the Art utspelar sig uttryckligen i the Cultures universum, och många känner nog en kittling av att i titelnovellen få se jorden genom Cultures ögon, närmare bestämt upplevt av Diziet Sma som vi möter på fler ställen i den klassiska bokserien. Ja, att se hur jorden år 1977 utvärderas som en möjlig kandidat för Contact och senare inlemning i Cultures post-scarcity leverne är spännande, men också ganska frustrerande eurocentrisk. Diziet Sma rör sig mellan London, Paris, Berlin och även New York för att undersöka kulturyttringar, och även om det antyds att andra ambassadörer studerar ekonomiska och politiska system, låter det som att stora delar av jordens länder och i synnerhet de fattiga delarna och diktaturerna inte väger särskilt tungt i helhetsbilden. Mot slutet av novellen blir det ändå ganska intressant att se hur argumenten för och emot jordmänniskors kaotiska, orättvisa liv i ljuset av de vidare möjligheterna inom Culture, men diskussionerna på vägen dit har varit litet väl långrandiga.

Ett par andra kortare noveller lindar inte in sin kritik mot kapitalism och religion tillräckligt väl i handlingen för att det skall bli mer än plakatpolitik och förutsägbara överraskningar till slut. Några andra berättelser är dock riktigt givande, i synnerhet Descendant där en man och hans AI-försedda rymddräkt hinner fundera och diskutera vad som är liv och meningen med livet under en livsfarlig färd över en ogästvänlig planetyta. Det avslutande kapitlet om hur Culture fungerar är aningen överlastat men innehåller matnyttiga detaljer varur man kan hitta mer information om just det man undrat över själv.

Fler böcker av Iain M. Banks:

Consider Phlebas

The Player of Games

Use of Weapons

Excession

The Algebraist

Ni lyser i mörkret av Liliana Colanzi

Liliana Colanzi håller inte igen; redan på första sidan, i första stycket, händer något brutalt som snart överträffas av vad som händer på nästa uppslag. Det är en grym värld som Colanzi beskriver, och några av dem som lever i den har lärt sig att de måste vara lika grymma själva för att överleva.

Men i den grottan som den första novellen utspelar sig sker också vackrare händelser; kärleksmöten mellan två älskande från fiendestammar, och generationerna av insekter och fjärilar som får liv av den rika fladdermusspillningen. Dock, dödande och ny tillväxt sker om och om vartannat i cykler, sedan dinosauriernas tid och in i framtiden, i den här tidslinjen och eventuellt på liknande sätt i en annan tidslinje.

En mer indirekt form av brutalitet sker på en annan nivå i andra noveller, i trakten kring  den hårt bevakade Anläggningen där det är svårt att säga vad den suger upp och släpper ut, förutom produkterna som alla måste köpa. Förutom likgiltigheten för människoliv sprids efter hand en skrämmande övernaturlig smitta genom staden. Även när människorna skall skyddas från den onda omvärlden, som i den sista novellen, är det mot deras egen vilja och över deras döda kroppar om de inte lyder.

Liliana Colanzi skriver om en cynisk värld i ett spektrum av många likartade cyniska världar. Det går inte att förneka att liknande förhållanden och människor som utnyttjar andra finns i vår samtid. Ändå, trots att jag inte egentligen önskar att få läsa mer om hemskheterna som sker, så vill jag säga att berättelserna är så kortfattat skrivna, och i ett sådant virrvarr av övernaturligt, statligt sanktionerat och personligt våld, att de inte lämnar något bestående intryck, förutom kanske tidsloopen i den första novellen.

Parmenides av César Aira

Det är svindlande och uppmuntrande att tänka på att det finns verk som har överlevt i tusentals år, exempelvis religiösa skrifter från olika kulturer, liksom teaterpjäser och traktater från antiken. De måste ha skrivits av någon (eller några). Vi kan forska och spekulera i hur det gick till, och hur det dagliga livet och arbetet upplevdes av människorna i fråga. César Aira har tagit sig an en sådan situation och skrivit en berättelse om det som är kort men rik på tankar och även på komik.

Bokens huvudperson är Perinola, en ganska uppskattad poet i den grekiska kulturvärlden femhundra år före Kristi födelse. Av boktitelns Parmenides blir han kallad till ett uppdrag: Parmenides vill ha hans hjälp för att skriva en bok med alla de tankar han har om världen och livet. 

Skriven år 2006 är det fascinerande hur César Airas bok föregriper dagens genvägar till kreativitet via AI, där man formulerar sina önskningar och en annan entitet producerar själva verket. Perinola själv snuddar vid tanken att han genom detta kommer att bli någon sorts... spök-skrivare... Men det är i den här processen som den lågintensiva humorn infinner sig. Parmenides håller långa utläggningar för Perinola om vad han vill skriva, eller rättare sagt hur han vill att det skall vara formulerat: Lättförståeligt, men med klokhet. Börja med stora idéer och sedan röra sig mot konkreta exempel ur livet, eller kanske gå den rakt motsatta riktningen. Perinola försöker med kloka frågor och förslag få Parmenides att specificera sina tankar, men vid varje möte instämmer Parmenides förnöjt med frågorna och ger samma nebulösa icke-svar som förra gången.

Parmenides är en välbeställd man med inflytande i trakten, ersätter Perinola rundligt för hans insats, är allmänt generös och sätter ingen press på Perinola att faktiskt skriva något under åren de umgås. Efter inre överläggningar låter Perinola de återkommande samtalen fortgå, och kan under tiden dessutom, utan avoghet mot den generellt sympatiske Parmenides, formulera tankar om skillanderna i liv mellan fattiga och rika, och om skrivandets konst i sig.

Till en början kan boken Parmenides kännas trögläst då dess långa bisatsfyllda meningar fyller sidorna i det ovanligt lilla bokformatet. Det behöver dock inte dröja länge förrän man ser förbi det och sveps med i berättandet. Som vi kan minnas från filosofins historia, eller kvickt dubbelkolla via valfritt medium, så existerar boken Om Naturen av Parmenides, eller åtminstone fragment därav och därtill samtida mycket uppskattande omdömen om verket. Vi kan gissa att något faktiskt kommer att komma ut från de bådas långvariga samarbete, men njuta av den intellektuella resa som boken bjuder på innan den kommer fram till slutet.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow på Thielska Galleriet

Kring förra sekelskiftet och ett par decennier framåt begåvades världen med illustrerade sagor för barn som var så kloka och välgjorda att de med rätta läses och älskas än idag. Flera av dem kom från Elsa Beskows penna, såväl egna illustrerade sagor som bilder till till exempel Alice Tegnérs barnvisor. Den första av dem var Sagan om den lilla, lilla gumman, efter en redan känd saga, där Elsa Beskow med inspiration från Arts & Crafts-rörelsen gav illustrationerna en rund form och ramade in dem vackert med girlanger.

I utställningen på Thielska Galleriet kommer många att hitta gamla favoriter som lästes gång på gång i barndomen, och med vuxna ögon upptäcka ännu mer omsorg och skönhet i detaljerna och kompositionen av bilderna. Och ävenså i de roliga rimmen i den bitvis läskiga sagan om Hatt-stugan.

Elsa Beskows historier bjuder på många sago-element; talande djur och andra skogsväsen, blommor och grönsaker som är levande, dansande varelser, och barn som kan krympa till liten storlek, som i den klassiska Putte i blåbärsskogen. Modeller för de många barnen i sagorna var Elsa Beskows egna söner, eller hennes systerdöttrar, men stiliserade så att anletsdragen anonymiserades - inte utslätade! - så att fler barn kunde se sig själva i dem. 

Tomtebobarnen får uppleva många spännande stunder.

Några av sagorna läste jag inte själv som barn men är glad att få se här. Som till exempel den fina Sessalätts äventyr där den nyfikna prinsessan har en god lekkamrat och omtänksam hjälpare i sin far kungen.

En annan fantasifull historia är den om den lilla abborren som blir uppdragen på land av en pojke med metspö. Abborrens fisk-vänner skaffar sig ben för att kunna gå hem till pojken och övertala honom om att släppa ut abborren i vattnet igen! Elsa Beskows sagor och illustrationer är verkligen en guldgruva för många generationer framöver.

Länk till Thielska Galleriet

Air av Christian Kracht

I storstädernas mest åtråvärda hipsterkvarter, i små butiker intill högtrafikerade gator, säljs tidskrifter med sorgfälligt stylade foton av vackra unga människor i hängslebyxor och grovstickade fiskartröjor, fint uppställda framför uråldriga stenväggar intill verkliga fiskargubbar i likadana fast skrynkligare kläder. De som köper dessa tidskrifter och de som skriver i dem bor oftast i de dyra bostadsrätterna omkring butiken, men tänker sig att de skulle vilja leva mer äkta, som människor gjorde förr och fortfarande gör på avlägsna platser.

Paul i Christian Krachts bok Air är en av dem som har gjort den drömmen till verklighet. På bokens första sidor beskrivs det noggrant kurerade omslaget till tidskriften Kūki, och nästan omärkligt övergår miljöbeskrivningen till Pauls rum där ett par gummistövlar står intill den skrovliga grå väggen vilken i sin tur understryker den släta, väldesignade interiören i resten av rummet.

Paul har faktiskt förverkligat drömmen om ett enkelt liv och bor i en liten by på Orkneyöarna. Kärleken till det enkla och okonstlade är fortfarande stark, dock inser han själv att han till skillnad från sina grannar inte har de förmågor som krävs för att leva av vad havet ger. Och att byns surdegsbageri fått högt betyg i Kūki betyder inte så mycket när bröden egentligen inte är så goda.

Det är Pauls sinne för estetik som gör honom eftersökt som inredare av exklusiva, ofta enskilt belägna platser. Nu har han blivit kallad av inga mindre än Kūki självt för att hitta den exakt rätta nyansen av vitt för en serverhall som skall inrättas intill magasinets redaktion i Stavanger. 

Kapitlen från samtidens estetslavar varvas med kapitel från en fantasy-värld av medeltida snitt. Vi kan gissa att det är Paul vi möter, här bara kallad Främlingen, uppbackad av den nioåriga tösen Ildr som är rådig bortom sin ringa ålder. Av oklar anledning vill Främlingen fly mot Ishavet i söder, då landets onde hertig är ute efter honom. Men låt oss acceptera att vi är i Pauls drömmar eller faktiskt i en annan värld, med andra förutsättningar än vi är vana vid.

Efter skärmytslingar med hertigens soldater glider hela handlingen in i en lugnare lunk på färden genom det allt kargare landskapet. Detta är tyvärr inget som boken vinner på. Fantasy-världen är inte så värst spännande i sig, och de små detaljer som dyker upp från vår värld visar sig inte betyda så mycket - förutom den antibiotika och den 3D-printade pistol som Främlingen av svårbegriplig anledning har med. Det är svårt att bli kvitt tanken att Christian Kracht tror att fantasy är en genre där litet vad som helst kan hända, och där underbara sammanträffanden förlåter brister i sammanhanget, och så skall man också vara på väg någonstans. Nej. En fantastikberättelse behöver en fungerande inre logik. Vad som händer i Air ligger farligt nära Paolo Coelhos pseudo-psykologi som inte leder någonvart. Det blir extra tydligt för att Kracht har dragit ned på tempot i handlingen. Om han vill skriva snälla, tänkvärda böcker får han anstränga sig mer.

Man kan också kontemplera att när Främlingen kommer fram till människostaden vid Ishavet, så vandrar berättelsens estetiska blick åter njutningsfullt över de karga, färglösa stenväggar, fårfällar och återanvända tidlösa klädesplagg han finner där. Som att han hittat det ännu mer svårtillgänliga, asketiska och äkta som han sökte på Orkneyöarna. Men verkligheten (hertigens aggressiva armé) ligger honom hack i häl - när alla andra upptäckt samma estetik kommer den att förlora sin magiska skönhet.

Fishermancore

Fishermancore explained

Fler böcker av Christian Kracht:

Eurotrash

Misinterpretation av Ledia Xhoga

Vår namnlösa huvudperson arbetar i New York som översättare till albanska, hennes modersmål. Hon är gift med Billy, en universitetsprofessor, och de bor i en rymlig lägenhet. Deras framgångsrika vänner i kreativa yrken, inte minst bästa vännen och stjärnviolinisten Anna, flyger ständigt till och från platser runt om i världen för spännande uppgifter i kulturvärlden. I sin roll som översättare kommer dock vår huvudperson i kontakt med en annan grupp av människor, nyinflyttade människor från Albanien och även andra länder, vars tillvaro i USA är mindre stabila. Vår berättare känner en förståelig dragning till att hjälpa dem, trots att hennes engagemang oroar Billy. Därför döljer hon att hon översätter psykologmötena för landsmannen Alfred, trots att deras natur kommer nära hennes egna problem, och därför bjuder hon spontant in väninnor i svårigheter på middag i hemmet, och även till att flytta in och bo där när de behöver.

Den minnesvärda historia som en god författare skulle kunna locka fram ur de här förutsättningarna lyser med sin frånvaro i Ledia Xhogas berättelse, som rör sig på ett ytligt plan hit och dit över sidohistorier som inte får det djup de förtjänar. Dialogerna är intetsägande, vår huvudperson berättar snarare än upplever, och därtill också överdrivet långa antaganden om andras personlighet baserat på en kommentar eller gest. Persongalleriet i sin tur är klippdockor som plockas fram när handlingen behöver det, utan konsistent personlighet och med motsägelsefulla irrationella beteenden. Den allra plattaste och mest ologiskt handlande klippdockan är den stackars maken Billy, men huvudpersonen själv ligger inte långt efter. Några löst sammanhörande scener visar intressanta miljöer från Albanien, med lokalbefolkning som beter sig pittoreskt irriterande. Det här var ingen bra bok.