Till Damaskus på Dramaten

Den namnlöse mannen allt kretsar kring (spelad av Johan Holmberg) söker sin plats i livet, han söker lyckan, och han söker också att bryta sig fri från samhällets och kyrkans regler. I det snirklande landskapet av fothöga, fotbreda skumgummiåsar skrider de övriga ledigt fram längs de färdiga stigarna, medan han försöker korsa dem tvärs över och ofta snubblar till.

Han är mannen som söker sin roll i det symboliska dramat som skall föreställa livet, men han är också en författare som alla känner till och har läst något av. Han tycks först kunna skriva verkligheten som han vill - den vackra flickan han träffar (Ylva Ekblad) döper han till Eva och tillskriver henne goda egenskaper. Sömlöst lämnar hon sin make doktorn (Torkel Petersson) för författaren, som nyligen lämnat sin fru och deras barn. Centralpersonen, Den okände, hade kunnat framstå som ett tomt skal mitt emellan alla andra med fastare konturer, men som tur är spelas han av den genuint begåvade Johan Holmberg, som ger mannen en viss stadga.

Men helt kan han inte styra sin värld. Pengar är ett ständigt bekymmer för honom, "som för alla poeter", och det går igen genom hela pjäsen. I andra akten, som innehåller scener från de sällan spelade Till Damaskus II och Till Damaskus III, försöker han sig på att skapa guld (liksom också Strindberg och många av hans samtida).

Det är litet paradoxalt att mannen som vill slå sig fri från konventioner och ödestro ändå är så paranoid och ser en mäktig (ond) krafts verk i sina motgångar. Jag tycker också att det är litet fånigt av honom att lägga tid och kraft på att försöka tricksa fram guld (istället för att forska fram något verkligt nyttigt!), för något så futtigt som hans egen rikedom. Eller? I andra akten förklarar han faktiskt att han är ute efter att omstörta samhället genom att tack vare alkemin göra alla lika fattiga som han. Aha, både egoistiskt och grandiost, fast också lika naivt och hänsynslöst som alla revolutionärer som inte har någon klok plan för vad som skall hända efter kaoset.

I och med att första akten, Till Damaskus I, innehåller så många löst sammanfogade scener med symboliska möten mellan typfigurer, är bifigurerna de som står ut som mest sammanhängande (och intressanta) personligheter. Läkaren hinner vara både överlägsen och förkrossad inför författaren, och Tiggaren (Peter Engman) har både humor och integritet.

Det är en krävande pjäs att se och begrunda, men man bör absolut inte gå i pausen. I andra akten kommer den scen jag tyckte bäst om, vid en högtidlig middag där författaren bekransas för sina alkemistiska bedrifter. Så han låter sig prisas av samhället som han ville krossa med sitt guldskapande?! Eller blir han verkligen belönad? För varje ny talare blir den fina middagen ett grymmare och grymmare skämt. (Som vi i publiken gärna skrattar åt!)

Foto: Sören Vilks

Ett par gånger under pjäsen nämner man landsvägen, stora landsvägen, det som skulle bli titeln på Strindbergs sista pjäs. Precis som den slutar denna uppsättning av Till Damaskus med att mannens egen dotter kommer och påminner honom om det konkreta livet han tappat kontakten med under sina abstrakta sökanden. I det här fallet är hon också så vuxen att hon kan säga honom några sanningens ord. Men mötte Den Okände mannen Sanningen på vägen Till Damaskus? Det verkar inte så, den absoluta Sanningen verkar inte finnas, och det kanske är det som är sanningen.

Länk till Dramatens sida om Till Damaskus

Sturtevant på Moderna Muséet

Vad betyder det vem som har skapat en konstverk? Om du ser en pittoresk tavla, och sedan får veta att den målats av Watteau, blir den vackrare då? Mer värd att betrakta och begrunda? Om det du trodde var en Hopper visar sig vara en amatörs försök i Hoppers stil, blir bilden värdelös?

Jag vet inte om det var sådana frågor som Sturtevant ville väcka när hon på 1960-talet började ställa ut andra, kända, konstnärers verk under sitt eget namn. Hon berättar inte mycket om motivet för sin konst, och slår ifrån sig enkla försök till tolkningar, och fortsätter energiskt att välja ut kända verk och ställa ut dem som sina. (Med ett uppehåll på några år när hon inte längre ville höra till konstscenen.)

Sturtevant, Warhol Flowers (1990)

 Att appropriera Andy Warhols konst, som redan består av upprepningar och kopior av mainstream-kulturen, blir ytterligare ett lager av yta på det som redan vill vara yta. Men när ett helt verk är kopierat, är det hela verket som är kopierat? Det må se likadant ut, men ett konstverk är ju mer än färg och form. Det bär också på konstnärens idéer och intentioner, och de timmar av hantverksskicklighet som gick åt till att forma och utföra verket.

De här tankarna tycker jag är intressanta, men jag upplever inte att det är Sturtevants konst som väcker dem hos mig. Förvisso var hennes idéer mer omtumlande när hon först uppträdde på konstscenen, för snart fyrtio år sedan, och konstvärlden kan behöva ifrågasättas ibland. Men de verk som visas på Moderna Muséet är bara så tråkiga. De var tråkiga i original, och kopieringen har inte gett dem någon extra laddning i mina ögon. Jo, raden med fettstolar efter Joseph Beuys är litet rolig, bara för att jag tycker att hans fettinpackade konstverk är så överskattade (jag överdoserade på dem när jag bodde i Stuttgart). Det kanske är så att tiden har sprungit ifrån Sturtevants konst, men att hon var en viktig influens för många under 1900-talet.

Länk till Moderna Muséets sida om Sturtevant

Sturtevant, Beuys Fettstuhl (1993)

Hungerspelen på film

Så efterlängtad är filmen om Hungerspelen, av alla som läst och älskat böckerna, och även av många som ännu inte har läst dem. Den genialiska rollbesättningen (Stanley Tucci! Donald Sutherland! Lenny Kravitz!) och alla bilder och trailers som släppts har också bara lovat gott. Filmen har fått bli lång, över två timmar lång, och har alltså kunnat låta händelseförlopp ta sin tid och inte hasta förbi detaljer.

Ibland när man har upptäckt en bra film eller en bra bok vill man ha den för sig själv. Ingen annan kan väl förstå och älska den lika bra som jag? Men med Hungerspelen känner jag inte så! Det stora intresset, bokförsäljningen, bokläsarbloggar, affischer och trailers får det att kännas som att hela världen skall se Hungerspelen, och det vill jag gärna att alla gör!

Det är underbart att filmen har fått med så mycket av bokens viktigaste teman. Framför allt har man fått med avgörande scener, sådana som lär ha fastnat i minnet hos fler än mig vid läsningen. Jag måtte ha ett underligt sätt att läsa, för fastän jag levde mig så djupt in i stämningarna i boken, funderade jag sällan så mycket på hur människor eller miljöer såg ut. Därför blir filmscenerna litet större och färggrannare än mina suddiga inre bilder, och det passar ju speciellt bra i överflödet i Capitol.

Det jag tycker bäst om är att de inledande scenerna i Katniss' hem i gruvdistriktet får ta sådan lång tid. De utspelar sig under dagen innan lottningen till Hungerspelen, en dag som är full av oro för föräldrar och barn, men när man både måste utföra sitt dagliga arbete för att överleva, och trösta dem som är svagare och oroligare än man själv. Den stigande ängslan får min mage att knyta sig tillsammans med Katniss och lillasystern Prim, fram till lottningen vid arenan. Denna osannolikt kallhjärtade ceremonin som de försöker sätta färg på genom att låtsas som att det är något festligt och ärorikt!

När man läser boken hinner man fundera mer över de välmående invånarna i Capitol. De lever i ett färggrant överflöd som bygger på vad distrikten producerar, och nu får de också blodigt spännande underhållning av barn som aldrig kunnat tänka sig att leva så lika bekymmerslöst. Och fastän barnen sitter framför dem i samma sal, låtsas de som att allt är en lek, och att det inte betyder något att tjugotre av dem kommer att döda varandra och den sista kommer att leva i en blandning av beundran och förakt.

Något annat som är klarare i boken är hur mycket Katniss analyserar vad som händer och planerar vad hon skall göra härnäst. Filmen har med rätta behållit fokus på Katniss, och ger bara små glimtar av vad människor utanför arenan ser och tänker om vad som händer. Det skulle ju bli tråkigt att återge hennes inre monolog på film, så risken fanns att hon skulle framstå som en tjurig tonåring, när hon nu oftast tiger och inte spelar med i PR-spelet. Men det verkar som att biobesökarna ändå har förstått att hon tänker mer än hon talar.

Jag är riktigt glad att filmen blivit en sådan succé, och hoppas att lika många miljoner biobesökare vill se filmatiseringarna av de följande böckerna, de som visar mer av Hungerspelens smutsiga baksida. Än så länge är jag rädd att många bara lockas av spänningen i spelen och inte tänker på vilket övergrepp på människors fria vilja de är.

Och alltid finns det de kommentarfältstroll som vill visa hur unika de är genom att säga emot de uppskattande recensionerna. De som kallar filmen förutsägbar eller jämför den med Twiligt och Battle Royale är ungefär lika tuffa som barnen i rökrutan på högstadiet. Det är fånigt att tro att det bara kan finnas en film som handlar om ungdomar som dödar varandra, och att alla andra måste vara plagiat. Antalet permutationer av roller och handlingar i film och litteratur är stort, men ändock begränsat. Det enda som betyder något är utförandet; karaktärsskildringarna och prosan; scenografin och regin. Som entusiastik sf-läsare ger jag höga betyg åt världsbygget i Hungerspelen, som hängiven nobelpristagarläsare ger jag höga betyg åt personligheterna och motivationen hos deltagarna. Boken är aningen bättre än filmen, men åh, vad bra filmen är.

Boyhood av J.M. Coetzee

John Maxwell Coetzees prosa är återhållen och precis. När han berättar om sin barndom, väljer han ut några längre episoder från en tidsrymd på några år. Några av dem utgörs av viktiga händelser, och alla tjänar till att visa upp pojkens karaktär. Den vuxne mannens röst färgar av sig på det som berättas, och han framstår som ett analyserande barn. Vad vet barn om livet? Bara det de har allra närmast: familjen, skolan, lärarna, klasskamraterna, sådant de läst om på radion. Den unge John försöker kategorisera världen för att förstå den.

Som vuxen är det skönt när erfarenheten har lärt en att man kan älska någon (återhållet) samtidigt som man ser dennes fel och pinsamheter. För pojken John är dock hans mors starka kärlek och beskyddarinstinkt genant, och han upplever att han måste ta avstånd från henne. Och ändå känner han att han hör ihop med henne! För i sitt kategoriserande tvingar han sig också att välja mellan modern och fadern, och modern och faderns familj. Fler dilemman! För faderns familj är lantlig och saknar förfining, men han älskar ju att vara på familjegården och önskar att han hörde till den.

John tycker om att lära sig och kunna viktiga saker, och vill hellre räknas som engelsk fastän han har ett boerskt efternamn. Engelsmännen symboliserar bildning och civilisation. Det blir dråpligt när pojkens dragning till det klassiska får honom att svara att han är romersk katolik, när skolan frågar honom vilken religion han tillhör. Det gör att han slipper den vanliga trosundervisningen och istället kan leka med de lika lediga judiska barnen. Men de katolska ungdomarna frågar honom envist varför han inte kommer till undervisningen i den katolska kyrkan. När han senare på omvägar verkligen hamnar i en skola driven av katolska präster, märker han att kyrkan inte bär på det arv från Julius Caesar som hans dagdrömmar fått honom att tro.

I regel är jag intensivt ointresserad av att läsa biografier. Nu har jag ändå på kort tid läst två som varit riktigt givande, Boyhood och The View from Castle Rock av Alice Munro. För mig blev böckerna goda läsupplevelser för att författarna skriver så distanserat (och då hjälper det att det är sådana deras författarröster låter även i deras andra böcker). De lägger heller inte fram sina liv som om de ville förklara sig och få förståelse av sina läsare, vilket brukar göra mig generad när jag stöter på det - det får mig verkligen att känna det som att jag läser skvaller. Nej, Coetzee och Munro använder sina upplevelser på samma villkor som andra situationer som har inspirerat dem till att skriva. Och snarare än att redovisa alla omständigheter för att göra berättelserna så sanna som möjligt, har de valt ut och lyft fram några episoder och aspekter som säger mer om dem själva och förhållandena de levde under, än aldrig så många detaljer. Det gör deras böcker till både sanningsskildringar och goda läsupplevelser.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands

Life & Times of Michael K
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus 
The Schooldays of Jesus

The Death of Jesus 

Bra på TV - i din dator!

Ni har väl inte missat det roliga barnprogrammet Pappas pengar? Sveriges rikaste man (Johan Ulveson) coachar sin nyfikne son Bröli (Olof Wretling) som försöker ta reda på hur vanliga människor lever. Såg ni när Bröli ramlade igenom den här utställningen? När jag var där fanns inte "de dyra skulpturerna" kvar, så han måste ha kraschat dem innan jag kom dit. Jag vill också  bo i slottha en snäll curlingpappa som kommer i helikopter och pysslar om mig när det är jobbigt! Men tills det händer kan jag se Pappas pengar på SVT Play.

Olof Wretling ingår i den snillrika humorgruppen Klungan. Tillsammans med Sven Björklund och Mattias Fransson från gruppen gör han ett annat sevärt barnprogram, Dafo, som också det ligger på SVT Play några veckor till. Med hjälp av välgjorda dockor - nej, miniatyrer - fantiserar de fram spännande historier. Och förhoppningsvis lär de sig något om vänskap på vägen.

En spännande historia av helt annat slag får vi se i Den sista dokusåpan som sänds på TV6 men även finns på webbplatsen TV6 Play. Fastän jag knappt har sett ett enda avsnitt av dokusåporna som avlöst varandra på TV, har jag sett löpsedlarna och skrattat åt de fåniga smeknamnen och skandalerna. Nu skrattar jag ännu mer åt hur de gamla kändissugna deltagarna jagas av zombies, blir smittade och slafsigt slår ihjäl varandra, och hela tiden försöker jobba på sin media-image. Med mycket humor och självdistans kan lågbudget-serier som denna vara riktigt kul!

Och till slut, också smart och rolig men på ytterligare ett annat sätt - Portlandia! Portland, Oregon, hipstrarnas hipster-paradis, samhällsmedvetet, avslappnat och självupptaget på samma gång! Staden är kärleksfullt och retsamt framställt av Fred Armissen och Carrie Brownstein med många goda gästskådespelare. Jag skulle inte orka med att bo i dröm-Portland (eller på Söder) permanent, men jag är glad att det finns där som ett KRAV-märkt paradis för känslosamma cykelpendlare. Finns på SVT Play till inspiration och glädje!

Put a bird on it!

Eija-Liisa Ahtila på Moderna Muséet

På utställningen Parallella världar visar Eija-Liisa Ahtila filmer som består av tre eller flera parallella filmspår samtidigt, projicerade på stora dukar intill varandra. De visar samma ögonblick ur olika synvinklar, eller olika vyer som hänger samman. Det blir inte stressat, för scenerna är lugna ochväxlar inte fokus så snabbt. Några av naturscenerna, is och skogsbryn i skugga och sol, är inte pittoreska i sig själva men blir igenkännbara och njutbara på grund av att det trippla perspektivet ger dem djup.

Ett av verken rör en kvinna som anländer till ett hus i skogen, där hennes verklighet börjar förändras. Att saker förflyttar sig av sig själva, och att kvinnan upplever att hon lyfter och flyger ut mellan träden kan låta spännande. Men vi förstår att det är skrämmande för kvinnan, som syr tjocka, mörka gardiner på en symaskin och hänger dem för fönstren. Ändå är förloppet av den begynnande psykosen så stillsamt skildrat att den blir mer påtaglig än ett övermått av skrämmande effekter.

Det är ett fint sammanträffande att det faktiskt är Jungfru Marie Bebådelsedag när jag ser Ahtilas verk med samma namn. I ett modernt möblerat rum med kvinnor i stiliserade kläder och en kvinna i fågeldräkt seglar ängeln Gabriel in genom fönstret, från en minimal fingerad trädgård, och levererar sitt budskap. Trots att miljön och människorna är mycket mer sekulär än i de klassiska målningarna, behåller bebådelseögonblicket sin värdighet. Det nedtonade formatet skapar äkthet, precis som i berättelsen om kvinnan i huset.

Mindre högtidligt men tänkvärt är hur Ahtila visar upp granar. Hon framställer dem som om de vore levande varelser, dels med annorlunda perception än vi, dels satta till diskussion vid ett kafébord som vore de människor. Och visst märker man en personlighet och integritet när man ser på en gran med dess vackra, personligt formade grenar som rör sig i vinden. Och tänk på att vi till och med tar in granar i våra hem och pyntar dem, även om vi inte behandlar dem som familjemedlemmar. I en annan av Ahtilas konstverk står en oklädd gran i huvudpersonens New York-lägenhet.

Jag tycker om hur lugnt och genomarbetat Eija-Liisa Ahtila visar upp de olika parallella världarna hon sett. Att hon använder olika format - video, teckning, modeller i litet format - visar att hon har genomtänkta idéer för vad hon vill visa och hur hon vill uttrycka det. Moderna Muséets utställning visar ett intressant konstnärsskap som är värt att sjunka in i för ett tag.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Pure Drivel av Steve Martin

Den sympatiske komikern och skådespelaren Steve Martin har, förutom filmmanus, skrivit ett antal böcker. En av de första, skriven 1998, har den anspråkslösa titeln Pure Drivel. Det är en samling med korta stycken, varje fristående kapitel bara några sidor långt, utan några högre ambitioner än att roa. Jo, här och där glimtar det fram en kommentar till svårbegriplig samtida konst eller människans ensamhet, men det mesta är skrivet med lätt hand utifrån en bekymmerslös tillvaro. Boken hör till den sorts underhållning som piggar upp för att den berättar om en värld där triviala ting blir stora problem och stora problem blir humoristiska krumelurer.

Styckena är så korta att man kan läsa ett eller två på några minuter emellan annat man sysslar med. Mer än så vill jag heller inte läsa i ett sträck, för då skulle kvickheterna kännas enahanda. Jag skulle önska att Steve Martins prosa hade litet mer svärta inmixad i den lätta stämningen av priviligerat LA-liv, precis som de filmer han gjort som jag älskar. Jag har ytterligare en bok av honom att läsa, så frmaöver kommer jag att få veta mer om hurdant han skriver.

Paradisets barn på Dramaten

"Radioteatern ger...!!" Dramatens Lilla scen är ombyggd till en radiostudio, där en pjäs håller på att spelas in. Det är precis så underhållande som det brukar vara att se radioteater spelas in: skådespelare som lever sig in i sina roller, och en hårt arbetande inspicient (Filip Alexandersson) som gör ljud med alla föremål på sitt verktygsbord. Mellan sina uppträdanden sitter skådespelarna i en soffa intill och småpratar och umgås. De har moderna kläder, men alla har drag av sina roller, och förhållandena i pjäsen börjar mer och mer att sippra ut och färga relationerna när mikrofonerna stängs av.

Det som sker på scenen är att verkligheten sagolikt blandas upp med flera steg av illusion. Den pjäs som radioteatern framför bygger på filmen Paradisets barn (Les enfants du paradis) från 1945. Dess handling kretsar, med stor konstnärlig frihet, om ett antal verkliga personer som blev legendariska i sin samtid. En av dem är dessutom en berömd pantomimartist, så hela dramat kan tidvis kliva in på den stiliserade scenen för viktiga scener. Det går inte att sätta fingret på var verklighet övergår i teater, och det behövs inte heller, för dramat tillåter vanliga människor att bli larger than life.

Kvinnan som alla män magiskt dras till, i det här fallet heter hon Garance, är en roll som ofta irriterar mig i filmer, pjäser och böcker. Elin Klinga som spelar henne kan också ofta irritera mig med sina manér. Här, åtminstone i första akten, lyckas de två smälta samman och bli den grandiosa vamp som dramat kräver.

Jag älskar att alla skådespelare och deras repliker och rörelser redan från början är stora och säkra - teatraliska i den meningen att de vet att någon tittar/lyssnar när de spelar sina roller. Andra aktens traditionella pantomimscener skiljer sig mest i grad, inte i art, och det är bara följdriktigt och lika njutbart när det övertydliga poserandet sprider sig till figurerna nedanför scenkanten.

Att själva kärlekshistorien inte tilltalar mig är något jag kan förbise. Det som står i fokus är teaterhantverket och hur illusionerna kan förtrolla sina åskådare, och det är värt att hylla när det presenteras väl. På Lilla Scenen skapar regi, scenografi, koreografi och väl samspelta skådespelare en fantastisk juvel till teaterpjäs. Det är sällan jag blir så lycklig på teater som jag blev den här kvällen.

Länk till Dramatens sida om Paradisets barn

Foto: Roger Stenberg

Våren vaknar

Det är fortfarande kalt på de tunna grenarna i parken jag går genom varje morgon, men visst ser man gröna knoppar här och där! Om morgnarna är det oftast ljust och behagligt milt i luften. Nu kan vi äntligen säga att våren är här, och känna hopp om att snart få se gröna blad och utslagna blommor. Vackert så att hjärtat värker är det att lyssna till Edvard Griegs underbara Våren (op. 34).



Förresten, jag vill nämna att jag lagt till en skrämmande rolig blogg i listan till höger! Den heter bad reviews of good books och innehåller läsares summariska avfärdanden av klassiska böcker som Dantes Gudomliga komedi, diverse Shakespeare-pjäser och Bibeln. Klicka igenom arkiven! Man vet inte om man skall skratta eller gråta ...

Looking for Jake and other stories av China Miéville

De två första böckerna jag läste, The Scar och King Rat, var magnifika. Sådan fantasi, sådana väl uttänkta äventyr och vilket flödande språk! china Miéville blev min nya favorit med sin egna form av weird fiction. Men ingen bok av honom som jag har läst sedan dess har levt upp till de två första. I novellsamlingen Looking for Jake and other stories märker jag tydligt hur ojämn han är som författare.

De inledande berättelserna är bra, men inget märkvärdiga. Men efter hundra sidor kommer i en följd tre historier som är täta, spännande och gedigna mysterier: Details, Go Between och Different Skies. Sedan kommer två nedköp, An End to Hunger och 'Tis the Season. Den första är skriven på ett irriterande sätt som skall föreställa streetwise, och båda bygger på hafsigt underbyggd politisk indignation och konspirationsteorier. Suck.

Jack gör en avstickare till New Crobuzon och ger oss en viktig bit i historien om frihetshjälten Jack Half-a-Prayer, och det är ju intressant. Novellen i serieform är litet svårläst i sitt lilla format, men ganska tankeväckande. Till sist kommer långnovellen The Tain. Den innehåller en hel del scener som är svindlande att föreställa sig. Jag skulle faktiskt önskat att den varit en hel roman; jag hade gärna velat veta mer om händelserna som ledde fram till berättelsens början, och framför allt om vad som hände sedan.

I vissa av novellerna använder Miéville ett snirklande, högtravande språk, i andra ett som är överlastat med slang och chockerande detaljer nonchalant inslängda i förbifarten. (Perdido Street Station och Iron Council innehåller kapitel med bådadera, växelvis.) Båda stilarna känns litet pubertala i sin skrytighet och gör att min läsning inte flyter lika lätt. Bäst tycker jag om när China Miéville låter fantasin styra i val av ämne, men sedan tar ett steg tillbaka, strukturerar historien och tyglar språket, som i de två första böckerna jag läste. Nåväl, imorgon får jag ett paket med tre andra böcker av honom, så vi får se vart han kan ta mig härnäst.

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Iron Council
The City & The City 
Kraken

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Teater Galeasen

De två paren skrattar stelt, kramar om varandra och pratar forcerat. Alla är klädda i vitt, ansiktena är vitsminkade med mörka kontaktlinser som ger dem skarpa dockögon, och den inbjudande soffgruppen är också vit med svarta detaljer. Det är över fem år sedan de gamla vännerna sågs. Alla är spända, inget får gå fel, och värdinnan är så upphetsad och fylld av välvilja att hennes leende håller på att spricka. Men i inskjutna repliker, som är ekon från vad som skall komma, får vi veta att kvällen kommer att sluta i katastrof. När katastrofen väl utvecklar sig, är det istället de banalaste replikerna från den sockersöta inledningen som bubblar upp som ekon.

Jag ser tre konfliktområden i föreställningen. Den första, som får mest plats, är "parmiddagshelvetet". Den uppskruvade parmiddagsstämningen. där inget får gå fel och alla skall vara överens, är en kliché som inte längre räcker i sig själv. Det som gör konversationen både outhärdlig och underbar är Sandra Huldts uppskruvade trivialiteter, speciellt i kontrast mot scenerna där hon låter en afrikansk trädocka tala allvar med barbiedockan Peggy Pickit. Och det visar sig också att den annalkande katastrofen innebär mer än upprörda känslor mellan vuxna människor med husrum och mat för dagen.

Den andra konflikten gestaltas när husets värd ifrågasätter att det gästande paret verkligen gjort någon nytta under de fem åren som de arbetat som läkare i ett krigshärjat afrikanskt land. Det utmynnar i en berättelse om hur en organisation som arrangerar så att läkare och sjuksköterskor reser till fattiga länder i behov av sjukvård, egentligen uppstod för att grundaren ville imponera på den afrikanska flickan han nyss mött. Det tycker jag är en oärlig och cynisk relativisering av människors vilja att göra gott mot andra. Visst börjar det stå klart att internationella hjälporganisationer ofta dränerar länder på inhemsk kompetens för att de kunniga anställs till kontorsjobb och konferenser, hellre än att använda sin kunskap ute på fältet. Men att som pjäsförfattare i ett välmående i-land dra alla hjälporganisationer och deras intentioner över en kam på sättet som görs i pjäsen kan jag bara se som oansvarigt och fegt.

Den tredje och viktigaste konflikten, som gärna kunde få tagit större plats och inte bara antytts in i det sista, är det som de två läkarna varit med om under sin tid i Afrika. När detaljerna kommer fram och det stora sveket uppdagas blir det verkligen som att skåda Guds ansikte, fruktansvärt och genomborrande, för vem kan stå lugn när ens samvete skall genomlysas och dömas? Vem som är den hårdaste domaren av Gud, omvärlden och gärningsmannen/kvinnan själv är svårt att säga i pjäsens slutögonblick. Kanske lämnar pjäsen handlingen litet för tidigt, men hellre det än att få moraliteter skrivna på näsan. Jacob Erickson, Per Grytt, sandra Huldt och Åsa Persson är mycket säkra och väl samspelta i sina roller, och regin gör föreställningen tät, spännande och sevärd.

Länk till Teater Galeasen

Resan till månen på Bonniers Konsthall

Efter att nyss ha sett filmen om Georges Méliès, kändes det naturligt att besöka utställningen som tagit namn efter en av hans mest fantastiska filmer, Resan till månen. Bonniers Konsthall har ofta utställningar med intressant tema. Men trots att konstnärerna och verken är klokt utvalda, blir jag ofta besviken på resultatet, och även så den här gången.

Vad skall man göra, som konstnär, när "allt" redan är målat, filmat, utklippt, sammanställt, ihopklistrat, och när människor möts av bilder och filmer vart vi än ser? De samtida konstnärerna i utställningen Resan till månen använder sig av existerande filmer i sina verk. Tyvärr blir inte ett enda av de nya verken bättre eller mer intressanta än ursprungsverken, och de säger mig heller inget nytt.

På 83 TV-skärmar visas Pretty Much Every Video and Film Work From About 1992 Until Now. To Be Seen On Monitors, Some With Headphones, Others Run Silently and All Simultaneously av Douglas Gordon. En del av hans verk bygger på kända filmer som han spelar upp i extremt långsamt tempo, ruta för ruta. Jag står ett tag framför Robert DeNiros monolog "You talkin' to me?" från Taxi Driver, i två spegelvända sekvenser som spelas upp med en liten förskjutning. Det är fascinerande, men bara för att scenen i sig är så välgjord från början. I andra bildrutor ser man närbilder av ormar och en elefant som reser sig från ett vitt golv. De är fascinerande i sin egen rätt, inte för att de är samlade på hög i en annan konstnärs namn. Tvärtom upplever jag att personerna, djuren och filmerna på TV-apparaterna förminskas av att Douglas Gordon approprierar dem som sitt verk. Verket urholkar värdet av originalet.

Marco Brambilla, Evolution (Megaplex), 2010

På liknande sätt känner jag inför Ming Wongs återberättande av Ingmar Bergmans Persona, även om raden av närbilder av ögon som blinkar i sekvens har ett visst underhållningsvärde. Marco Brambillas grälla 3D-animation av actionsekvenser ur kända filmer är rolig, men får mig mest att längta efter att se ursprungsfilmerna i sin helhet.

När Dara Birnbaum satte ihop sin sekvens av scener ur TV-serien Wonder Woman 1978-1979 var det nog nytänkande och intressant, särskilt som kommentar till kvinnors roll i samhället. Jag har ingen personlig relation till actionfiguren Wonder Woman, och kan inte läsa ut något ur filmscenerna, men kan som sagt tänka mig att de betyder mer för andra. Verket hör till "fotnoterna", dvs visas upp som något som inspirerat konstnärer under senare år.

Rosa Barba, Stage Archive, 2011

Det verk som gav mig mest var Rosa Barbas stora rundel Stage Archive. Där får filmremsor slingra sig runt, runt i tårtbitsformade avdelningar. Filmremsorna rör sig på olika sätt beroende på hur rullarna är uppsatt, och jag står länge och ser på mönstren som skapas och försvinner när remsorna vecklas ihop och dras ut. Men det faktum att de består av filmsnuttarna som sitter i filmprojektorn för att förenkla starten av filmvisningen, insamlade från olika länder och tider, lägger inget ytterligare värde till verket.

Som "fotnoter" till utställningen visas verk ur filmhistorien; Charlie Chaplins Behind the Screen (1916), Lillian Schwartz fascinerande Pixillation (1970) och Geroges Méliès Resan till månen (1902). De här verken har alla var sin originalidé, framdrömd och förfinad av en intelligent kreatör, som sedan lagt ned tid och möda på att ge sin idé en form som många andra kan förstå och bli roade av. Alla de här verken är mycket mer sevärda och tänkvärda än verken i huvudutställningen, som bara utnyttjar och överlagrar andra människors arbete. Jag brukar vara öppen för modern konst och hur den måste förhålla sig till en värld fylld av visuell information. Men inför utställningen på Bonniers Konsthall vill jag bara trött utbrista: om ni inte kan göra något bättre, så gör hellre ingenting alls.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om utställningen

Hugo Cabret

När filmen börjar är det som att hamna i en adventskalender. Genom 3D-glasögonen kommer lätta snöflingor virvlande, och man glider fram över ett Paris som glimmar i vintermörkret. Gatlyktor och husfasader visar hur staden är uppbyggd, precis som kugghjulen och hävstängerna avslöjar hur urverken är uppbyggda. Inne på centralstationen dyker det upp figurer med distinkta personlighetsdrag, människor som kommer att vara med och bygga upp berättelsen om Hugo Cabret. I gediget guldbrons och drömska blå skuggor målas det upp en värld där man kan konstruera fantastiska saker, med kunskap, fingerfärdighet och mycket tålamod.

Hugo (Asa Butterfield) är en tolvårig pojke som bor innanför väggarna på stationen. Vilken värld han lever i - diskreta ingångar till hemliga trappor mellan urverken bakom de stora klockorna på stationen! Men genom urtavlorna ser han silhuetten av den övriga staden, där andra människor har sina hem. Själv bor han ensam i ett utrymme, och som enda sällskap har han en mekanisk docka han försöker få att fungeran. Innan hans far dog lärde han honom att reparera finmekanik, men de lyckades aldrig att få dockan att göra det den var programmerad till.

När Hugo om dagarna smiter ut i stationshallen för att snappa åt sig en matbit måste han passa sig för den nitiske stationsvakten (Sacha Baron Cohen). Som han alltid är beredd att plocka upp föräldralösa barn och skicka dem till barnhemmet, är han farlig för Hugo, men ömkansvärd i sin fumliga förälskelse i blomsterflickan Lisette (Emily Mortimer). Stationsvakten är ett verkligt hot för Hugo, men alla tillfällen av fara blandas upp med dråplig komik, som gör dem mindre farliga.

Barn lever inte av bröd allena. Något som lockar Hugo lika mycket som croissanter är de mekaniska leksakerna som Monsieur Georges (Ben Kingsley) säljer i sitt stånd. När den äldre mannen slumrar till, smyger Hugo fram för att ta den spännande mekaniska musen. Men Georges vaknar till, fångar Hugo och skäller ut honom. Visst förstår jag att mannen inte vill bli bestulen på det som är hans levebröd, men det gör mig ont att höra honom skälla den lille pojken för Tjuv! Tjuv! Tjuv! Och i nästa ögonblick blir han det själv, när han tar anteckningsboken som är Hugos viktigaste minne av fadern.

Till lycka för Hugo, men mindre lycka för oss åskådare, dyker Papa Georges guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz) upp och blir Hugos partner i äventyret som följer. Det är nu som filmen börjar bli alltför sentimental, och förlita sig på klichéer (även om allt redan varit sagolikt). Jag håller med Fredrik Strage i DN: Martin Scorsese har ofta gjort fullträffar i att beskriva trovärdiga personligheter och deras samspel, men nu faller han tillbaka på barnböckernas stereotyper. Inte behöver man överdosera med sirap för att göra en familjefilm! Och framför allt är Chloë Moretz irriterande sockersöt, både för att hon spelar en schablonartad roll, och för alla hennes jättegulliga miner.

Men när når vi gåtans lösning, och tillsammans med sin skapare Georges Méliès blommar alla de fantasifulla scenerna från filmens barndom upp framför våra ögon. Filmen (och boken som är förlaga) är baserad på den verkliga historien om Méliès, och det är scener ur hans filmer som visas, nu i tre dimensioner, men helt äkta i sin humor och kreativitet. Vilken berättarglädje och vilken uppfinningsförmåga som Méliès kunde mana fram, då för hundra år sedan, när filmmediet var nytt och inget satte gränser för fantasin! Om man bortser från de sentimentala scenerna i mitten, är filmen Hugo Cabret full av samma läskande berättarglädje, och absolut sevärd i 3D!

Fotnot:
Nästa år kommer de båda huvudrollsinnehavarna Asa Butterfield och Ben Kingsley att spela mot varandra igen, i filmen Ender's Game. Det tror jag kan bli mycket bra.

Ender's Shadow av Orson Scott Card

Boken Ender's Game slukade jag som en godispåse, trots att delar av handlingen kändes väldigt overklig. Visst, som älskare av science fiction är jag van vid suspension of disbelief, att acceptera några orimligheter för att berättelsen skall hålla ihop. Men vissa saker är mer otroliga än andra, och i Ender's Shadow har Orson Scott Card skruvat upp det osannolika i Ender's Game ett snäpp till: ännu yngre barn som är ännu mer analytiska och ännu kvickare till att möta brutalt våld med ännu mer brutalt, men genomtänkt, våld.

Ender, huvudpersonen i den första boken, utbildar och leder arméer av barn och ungdomar som skall försvara jorden mot buggers, de insektsvarelser som nästan utrotade jordens befolkning i ett tidigare krig. Ett av barnen i hans närhet var Bean - såväl yngre som kortare än Ender, och möjligtvis ännu mer skärpt. I Ender's Shadow är det Bean vi får följa, ända från hans tid som mycket liten, hungrig och listig bland de många föräldralösa barnen på Rotterdams gator.

Än en gång låter Orson Scott Card katolska kyrkan spela en viktig roll, i form av syster Carlotta. Hennes kall är att hjälpa barnen som lever på gatan, men också att bland dem söka efter barn med de rätta egenskaperna för rymdflottan som skall försvara jorden. I hennes samtal med barnen hon möter och med andra vuxna förs intressanta jämförelser med Bibeln in, och trots att kyrkan inte får några enkla "vinster" i diskussionerna är jag glad att boken som inte utspelar sig i ett historiskt vakuum, utan låter personerna fundera över moraliska frågor utifrån sina olika synvinklar.

Liksom i Ender's Game inleds varje kapitel med en anonymiserad dialog kring vad som händer. Battle School ger inte bara en militär utbildning till sina elever, utan låter även med flit svåra situationer uppstå i det sociala samspelet. De med högst potential - Ender, Bean och säkert några andra av barnen - pressas till sitt yttersta både fysiskt och mentalt, och de som övervakar dem försöker analysera och förutse vad nästa drag bör vara. Ytterligare en fläkt av osannolikhet är hur exakta deras analyser är, vare sig de är rätt eller fel, och likaså hur Bean anar att hans tankar dissekeras och hur han därför lägger ut villospår i sitt handlande. Men precis som i Ender's Game blir den här katt- och råttaleken mellan lärare och elever ännu ett av de många spel och strider som pågår, och som alla är så spännande att jag bara vill läsa vidare för att se hur det går.

Inte förrän halva boken har gått möts Bean och Ender. Jag var rädd för att pojkarnas historia skulle överlappa varandra så mycket att Beans historia bara blev en repetition av Enders, men så var inte fallet alls. Snarare önskar jag att jag hade Ender's Game färskare i minnet så att jag skulle kunna jämföra de två pojkarnas upplevelser av de viktigaste scenerna. Beans historia är skickligt (kanske litet väl skickligt) infogad i Enders, men den är inte bara en uppblåst bihistoria utan en spännande berättelse i sin egen rätt. Orson Scott Cards styrka ligger inte i språket utan i historierna han tänker ut, och nu är jag fast i hans krönika, nu kan jag inte låta bli att läsa vidare om Ender och världen han lever i. Jag ser verkliegn fram emot filmen som skall komma 2013!

Fler böcker av Orson Scott Card:
Ender's Game
Speaker for the Dead 
Xenocide

Länk till en översikt över böckerna i Enderverse

Martin Erik Andersen på Galleri Riis

Installationen som möter mig i Galleri Riis första sal vill vara mer än en skulptur. Den tar plats i rummet, från golvet upp mot taket, skickar ut tunna, bräckliga utlöpare i form av föremål på golvet och sladdar till en laptop, och avger även doft och ljud. Det är ett verk med ambitioner, fastän det inte verkar sammanställt med vare sig särskilt mycket eftertanke eller hårt arbete. (Kanske har jag fel om det.) En tunn sovmatta, filtar och handdukar strax intill, några halvvissna växter. Vad skall verket vara? Sovplats för en underbetald asiatisk fabriksarbetare, övernattning vid en forskningsstation, sovläger efter en framtida apokalyps? Men de tunna stativen och lätta föremålen skulle varken klara en tropisk storm eller giriga åskådare. Det håller inte. Jag blir irriterad av gapet mellan verkets höga ambition och (till synes) slarviga utförande.

 Den irritationen sitter i när jag ser på skynkena upphängda i midjehöjd en bit från väggen i nästa rum. Tavlor i blandteknik (foto, tyg, broderi, skisser) med suddiga motiv. Freud's Gashgai skall vara gjord efter en orientalisk matta i Freuds mottagning. Är det riktigt säkert, det? Och vad vill Andersen säga med det? Vill han säga något eget eller är det bara namedropping?

Jag brukar vara bra på att leva mig in i konstverk och hitta en tolkning i min känsla och analys av vad jag ser. Martin Erik Andersens utställning See You As A Hidden Fire lämnar mig oberörd. Jag hittar varken något enkelt att läsa av direkt från ytan, eller något djupare att fundera mig fram till.

Länk till Galleri Riis sida om utställningen

Gertrude Stein på Stadsteatern

Gertrude Stein träder in på sin scen, säker på sig själv och på sin betydelse. Scenbygget är i trä, helt naket och upplyst av strålkastare. Det är den rätta bakgrunden för någon som vet att hon kan fylla den med sin egen person, och med det hon kommer att berätta för oss.

Foto: Carl Thorborg

Gunilla Röör spelar Gertrude Stein, en kvinna med attribut som skulle kunna klassificeras som manliga, men som helt klart är ett med Steins personlighet. Hon sitter bredbent och talar med en djup och säker röst, med eftertryck och fullständigt övertygad om att hennes ord är värda full uppmärksamhet. Jag tycker om mycket av rollen och mycket av gestaltningen, men inte hur Röör överdriver diktionen ibland, lägger betoningen och drar ut på ord så att de snarare blir en (modern) drift med personens egen självsäkerhet.

Gertrude Stein levde under en fascinerande tid tillsammans med en mängd andra människor som åstadkom storverk inom konst, litteratur och musik. Vi får höra om hur Stein upptäckte och uppmuntrade flera av dem, och utvecklade sin egen litterära stil. Den självcentrerade berättelsen stämmer med den självsäkra person vi ser, men det är kanske just därför som det är bra att i andra akten få höra hur Steins bror utmanar hennes självbild.

Jag har insett att jag har svårare att ta till mig en berättelse enbart genom att lyssna till ord, vilket ju är fallet här. Visserligen tappar jag bara koncentrationen ett fåtal ögonblick, och visst stannade några scener kvar i minnet. Men monologen Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein kändes litet för lång med sina två timmar, och skulle kanske kunnat vara strukturerad annorlunda. Under första akten är ljusspelet ovanför scenen mer irriterande än stimulerande. Nåväl, det är nyttigt att koncentera sig och låta sina hjärnvindlingar arbeta hårdare ibland.

Länk till Stadsteaterns sida om Gertrude Stein

Gertrude Stein - If I Told Him by poetictouch

Underjordiska timmar av Delphine de Vigan

Mathilde tänker att hon borde ha reagerat från början, så snart hennes chef började frysa ut henne. Men varför uppförstora en händelse som skulle kunna vara ett missförstånd? Kanske är det en dag eller en vecka av dåligt humör hos chefen, som kommer att gå över. Men veckorna går, "missförstånden" blir större och Mathilde blir inte längre kallad till möten hon borde vara med på. Kollegorna börjar märka att Mathilde är akterseglad, och situationen blir ännu mer pinsam, speciellt som alla med sina tysta medgivanden lämnar Mathilde utanför. Veckorna går, förnedringarna blir mer uttalade och när boken börjar är det som att hon är på väg ned i soporna.

"Men säg upp dig och hitta något bättre!" tänker jag och vännerna jag har diskuterat boken med. Det är förstås lätt för oss att säga, som arbetar i en bransch med hög efterfrågan på vår kunskap. Någon påpekade att i Frankrike, där boken utspelas, är inställningen att man stannar på en arbetsplats hela arbetslivet. [citation needed] Att söka ett nytt jobb kan också verka meningslöst om man inte tror att det kan finnas arbeten som är bättre än det man har, och om man är osäker på sin egen förmåga. "Om jag inte klarar det här jobbet, hur skulle jag klara att börja från början på ett nytt jobb?" För egen del har jag varit i situationer liknande Mathildes, men då vetat sedan tidigare anställningar att det finns arbetsplatser med smarta och hjälpsamma kollegor, och framför allt vetat att jag själv är kompetent och att felet inte ligger hos mig. Mathilde har haft samma arbete i åtta år, sedan hennes man dog och hon blev ensam med tre söner. Hon har lärts upp av chefen till att bli hans högra hand, och att förtroendet nu har förbytts i förakt slår hårt mot Mathildes självkänsla.

Parallellt med Mathildes historia berättar de Vigan om Thibault, en akutläkare som kör runt till akutfall i staden. Hans jobb är också hårt och har gjort honom besviken, men det som har sänkt honom nästan lika djupt som Mathilde är hans känsloliv. Kvinnan han har försökt att älska i flera år har varit närvarande fysiskt, men aldrig sett honom som en människa värd att lära känna. Hon lyssnar varken på när han vill berätta om sin glädje eller vill tala om tunga saker. Vid några tillfällen är Mathilde och Thibault på samma plats, både fysiskt och mentalt, och deras tankar speglar varandra, men den ena är är knäckt av arbetet, den andre av kärleken. Det är intressant och i vissa ögonblick viktigt, men ändå känns Thibaults historia mindre engagerande bredvid den trögflytande massa av desperation som Mathilde upplever under dagen.

*** Mild spoiler-alert ***

Vi som läste boken tillsammans hade väldigt spridda uppfattningar om hur historien skulle kunna gå vidare efter sista bladet. Det jag tyckte var det viktigaste budskapet var att de tecken på räddning som man sätter sitt hopp till - en sierskas spådom, ett magiskt kort - oftast inte räddar en. Raka motsatsen till filmer och böcker med lyckliga slut, där en räddande prins eller ett slumpartat möte dränker hela den mörka tillvaron i gyllene ljus. Det händer ju oftast inte. Istället är det upp till oss själva att kämpa vidare från dag till dag och hitta en lösning på problemen som gör vårt liv eländigt. Delphine de Vigans förra bok No och jag hade litet för enkla lösningar, och jag är glad och faktiskt tacksam över att Underjordiska timmar inte följer samma spår. Det är viktigt att inte låta sitt liv rinna iväg på grund av falska förhoppningar, och det är viktigt att inte bli bitter för att ingen räddade en.

Däremot visar boken hur betydelsefull en vänlig gest kan vara. En kort ljusglimt i Mathildes tunga dag är när en kollega som inte "vet om" att Mathilde är utfryst talar normalt och vänligt med henne under en rökpaus. Ett ögonblick av omtänksamhet kan göra stor skillnad för den som tar emot det.

Fler böcker av Delphine de Vigan:
No och jag

Baserad på en sann historia 

Wuthering Heights av Andrea Arnold och Emily Brontë

Precis som förra årets film om Jane Eyre inte dränkte historien i romantiska ögonblick och vackra scener, så visar Andrea Arnolds version av Wuthering Heights hur kärlek kan växa fram även under karga omständigheter. Landskapet där familjen Earnshaws gård ligger är verkligen svindlande, men inte inbjudande. Ändå har dottern Catherine sitt hem där; hon springer över hedarna, leker och ser skönheten i tappade fågelfjädrar. Jag älskar att se hennes tygellösa energi, och unga Shannon Beer spelar henne så väl.

Till famljen kommer hittebarnet som får namnet Heathcliff. Till och med omsorgerna om honom, när han tvättas och får nya kläder, är hårdhänta och skrämmande, och därtill kommer ren fientlighet från Hindley, sonen i huset. Filmen följer ofta Heathcliffs blick, precis som följde Mias blickar i viktiga scener i Andrea Arnolds förra film Fish Tank. I den svårbegripliga familjen och det kalla landskapet blir Cathy Heathcliffs enda vän, och de två håller ihop som om det inte fanns något annat i världen.

Jag tycker om att kameran följer Heathcliffs synvinkel i viktiga situationer, och visar precis vad han ser när han sitter bakom Cathy på hästryggen, men det blir litet väl många scener med extremt skakig handkamera. Vanligtvis tycker jag också om filmer som låter saker ske i tystnad, där åskådaren själv får föreställa sig vad som händer före och efter nyckelscenerna. Men här är det som att mellanrummen har fått för stor plats, och detaljerna som ges är för knapphändiga. Redan tidigt kände jag att jag missade poängen med de många naturbilderna. Den surrande insekten, lika instängd som Heathcliff, eller de daggtyngda grässtråna tillförde inte något som inte redan kändes. För som det kändes, rent fysiskt, hur blåsigt, regnigt, kallt, fuktigt och dragigt det var hela tiden! Så ofta som människorna låg på den blöta marken är jag förvånad att de inte ständigt hade lunginflammation.

Tyvärr tyckte jag inte heller att jag ur de här mellanrummen fick förståelse för hur kärleken växte fram mellan de två barnen. Det var alltid Heathcliff som nöjt men passivt följde med till vad Cathy ville visa honom. Jag förstår varför han älskar henne, men hur kom hon till känslan att han var "mer jag än jag själv är"? Det gör den sista känslostormande halvan av filmen svårbegriplig. Då har man bytt ut barnskådespelarna mot äldre skådespelare, och jag tycker att av dem gör främst James Howson en mycket sämre insats. Hans Heathcliff ser hela tiden bara sur ut. Den unge Solomon Glave hade nyanser av oro och längtan kring ögonen även i sina buttra uppsyner. Jag är glad att barnens del av filmen är den största, och jag blev glad för alla klipp tillbaka till barndomsscenerna. När filmen slutar förstår jag att Catherine och Heathcliff älskade varandra till galenskap, men jag såg aldrig hur.

Karin Mamma Andersson på Galleri Magnus Karlsson 2012

Jag har alltid tyckt om när Karin Mamma Anderssons målningar visar en hägring, en dröm som bryter in i verkligheten. Jag har också tyckt om de stora mörka ytorna som sällan är balanserade, oftare tunga eller djupa som hål i hennes ljusa interiörer. I de nya verk som ställs ut på Galleri Magnus Karlsson under namnet Dog Days börjar det svarta ta över.

Det är stora svarta vatten, och det är svarta suddiga ytor i luften som mer liknar hål än rök. Det är hotfullt, men det är som att de få människorna, och miljöerna vi ser, försöker låtsas som att inget är fel. Och vad skulle man egentligen kunna göra åt en ogripbar skugga?

Karin Mamma Andersson, Ramble On (2011)

I bilden Ramble On där en familj med tre halvvuxna döttrar trevar sig fram över en ranglig träbro. Vattnet under dem är stilla och det hänger svarta rökpelare ovanför och under den svarta horisonten. Föräldrarnas högerhänder suddas ut av svärtan. Varifrån kommer de och finns det något bra att gå till?

I en videointervju talar Mamma Andersson om hur hon har funderat över hotet mot vår miljö. Men verket Tick Tock får mig i alla fall att tänka på prestationsångest. I ett litet rum med en bäddad bäddsoffa intill dörren samlar sig svarta prickar som surrande flugor ovanför de tomma pappersarken i förgrunden. Med en godkänd disputation eller bara en examen kan personen (som vi inte ser) få ett helt annat liv och lämna det lilla rummet. Så mycket som hänger på några timmars hård koncentration. Så mycket som kan utläsas av föremålen på en tavla.

Den mörka stämningen i utställningens tavlor är spännande och tänkvärd, men jag hoppas att Karin Mamma Andersson även kommer att fortsätta måla färgrika hägringar. Inte för att jag vill bortse från det skrämmande, utan för att svartsynten blir enahanda.

Karin Mamma Andersson, Tick Tock (2011)

The View from Castle Rock av Alice Munro

I förordet till boken berättar Alice Munro att hon under sitt liv har samlat minnen av tidigare generationer på ena sidan av familjen, Laidlaw-sidan. Det är dels minnen av möten med avlägsna gamla släktingar från när hon själv var barn, dels vad äldre familjemdlemmar har berättat, och så berättar hon att det turligt nog verkar ha funnits en i varje generation som skivit långa brev och berättelser om sitt liv. Under åren har Munro fyllt ut fragmenten till korta berättelser om personerna, och till slut blev det tillräckligt många för att fylla en hel bok. Den boken är en samling av noveller som utspelar sig på olika platser och i olika tider, men som ändå bildar en kronologisk helhet.

Boken börjar som en faktaspäckad återgivning av historiska händelser. Det är inte vad jag är intresserad av, så först blir jag avskräckt. Men stegvis börjar fakta få liv och forma sig till en berättelse om William Laidlaw, eller Will O'Phaup som han också kallades. Delar av hans historia kommer att eka i senare noveller.

När en författare skriver om människor som har levat på riktigt börjar jag ibland skarpt ifrågasätta det jag läser. Tänkte han verkligen så? Var det så hon egentligen menade? Det är inte så att jag är ute efter en absolut sann historia, utan att jag i vissa fall tycker att författaren är förmäten när han/hon påstår sig känna till en annan människas innersta tankar. Men i Alice Munros fall dyker inte den här inre kritiken upp. Det är inte för att hon skriver om sin egen familj som jag ger henne spelrum, utan för att hennes distanserade språk verkar respektfullt och icke-påträngande. Jag blir snarast glad över att de här döda och försvunna människorna får kommas ihåg, inte för att författaren som skriver om dem är känd utan för att hon beskriver troliga och trovärdiga episoder.

Nästan mitt i boken har historien nått fram till Alice Munros eget liv. Först är det fortfarande andra människor som står i centrum för var sin berättelse, men Munro skriver i jagform om dem som hon har träffat. Sedan blir Munros egen person utgångspunkt för de sista novellerna. Jag är nästan överdrivet skeptisk mot självbiografier, och har inte helt kunnat sätta fingret på varför. Det är när jag läser Munros ord om sig själv som jag börjar förstå litet mer av mina känslor. Till skillnad från många andra som skriver om sig själva, vill inte Munro bevisa något. Många andra verkar drivas av att vilja förklara sig själva och kanske bevisa något för världen med sina ord. Det märks i tonen och valet av vad som beskrivs, och det gör mig alltid generad och obekväm.

Sedan tidigare vet jag ju att Alice Munro har ett språk som är distanserat och precist. Hon är iakttagande och analyserande, och visar sällan något känslomässigt engagemang, men jag tror ändå inte för ett ögonblick att hon är likgiltig. Det är bara så att hon ser och redovisar hur de stora sammanhangen avspeglas i små detaljer, och låter alla som känner igen det själva fylla i hur andras förväntningar styr vad man kan göra och svara i en pressad situation. Bara ibland låter hon känslorna skina igenom, och även då med ett balanserat språk.

Novellen Lying under the Apple Tree innehåller några stycken som är perfekta illustrationer till Munros precisa språk, och hur återhållen hon är även när hon är som mest självutlämnande. Som tonåring cyklar hon en bit utanför byn i syfte att lägga sig under ett äppelträd och fundera.

I lay down flat on my back. There was a root of the tree making a hard ridge under me, so I had to shift around. ... Even then, when I composed myself, I was aware of my body's being in an odd and unnatural situation. ... I was not quite swept into the state of mind, the worship, that I had been hoping for. ... Not that this wasn't worth doing. At least - as I began to understand as I got to my feet and scrambled out of there - it was worth having done.

Men Miriam, kvinnan som äger gården, har sett Alice och tror att hon har varit där med någon lokal pojke. Framför några besökande män från byn ropar hon till sig Alice och förbjuder henne i hånfulla ordalag att komma tillbaka.

People's thoughts about me - not just the kind of thoughts the men or Miriam might be having, each kind rather dangerous in its own way - but any thoughts at all, seemed to me a mysterious threat, a gross impertinence. I hated even to hear a person say something relatively harmless.
"I seen you walking down the street the other day. Looked like you were off in the clouds."
Judgments and speculations all like swarms of bugs trying to get into my mouth and eyes. I could have swatted them, I could have spat.

Jag tycker om att Munro, även när hon är som mest personlig och känslosam, är så behärskad och relaterar en episod till större sammanhang. På samma sätt blir hennes familjs historia inte bara släktforskning och självframhävande, utan en större allmängiltig, större historia uppbyggd av enskilda människor och den karga jorden de brukar.

Fler böcker av Alice Munro:
Dance of the Happy Shades

Lives of Girls and Women
Too Much Happiness

Oddjob på Fasching 2012

Jag gillar band som gör spelningar fastän de inte har någon ny skiva att sälja. Oddjob håller visserligen på med en skiva och är på väg till Mexico på en kort turné, men konserten på Fasching är en fin present till Stockholmspubliken. De börjar med låten Luma, en glödande låt uppbyggd kring en snygg melodi. Innan vi ens hunnit applådera är "Ruskträsk" igång med en ny slinga som får växa till ett intensivt groove, skönt pådrivet av Peter Forss' bas. Det är låten Suicide Blues, som mynnar ut i toner som klingar halvt arabiskt, halvt norrländskt vemodiga. Sedan följer flera låtar från senaste albumet Clint, där de spunnit vidare på teman från Clint Eastwoods filmer.

Ibland slår Daniel Karlsson på hammondorgel-reglarna, ibland är det ekot på Goran Kajfeš trumpet som ger en psykedelisk effekt. Från att nästan ha låtit som sjuttiotals-fusionrock landar bandet efter paus även i mjukare låtar. Jag gillar dem som bäst när de inte låter groovet helt ta över, utan sätter melodi och solon i främsta rummet. De avslutar, på begäran, med den sköna, genomarbetade låtan Lim från första plattan. Det är jättebra att de inte låter den bli seg, utan håller ihop stämningen med tempo och intensitet. Jag ser fram emot en ny skiva!