The Police - Europapremiär i Globen

Hela veckan har jag sjungit på olika favoritlåtar, och det har pirrat i magen bara vid tanken på att jag skulle se The Police på onsdag kväll. Och när jag väl satt där höll jag på att spricka av lycka. Jag hade en plats bredvid scenen, 10 meter från bandet, vilket var jättebra för Sting vände sig ofta om och vinkade, skålade och pratade med oss. Jag hade också bra utsikt över Stewart Copeland och hans trumsektion, och det var ju roligt.

Mina önskningar infriades! De spelade mina älsklingslåtar (förutom Synchronicity I), jag såg bra och ljudet var bra. Och så får jag väl erkänna att jo, jag sjöng med i alla låtar, även Every Breath You Take, och är glad över alla andra som gjorde det också. I vanliga fall brukar jag tycka det är tråkigt och till och med töntigt när artisten uppmanar till allsång och handklapp, men här var det i lagom mängd och precis rätt.

Konserten startade bombastiskt med att Stewart Copeland slog ett slag på en stor gong-gong. Bandet öppnade med Message in a Bottle, och fortsatte med Synchronicity II, en av mina favoriter. Lockropet från den sistnämnda låten återkom under resten av kvällen, liksom andra varianter som funkade bra som sånglek med publiken. Att sitta och vänta på vilka låtar som skulle komma, och gissa sig till det av introt, var ett stort nöje. När publiken hörde det dova anslaget till Don't Stand So Close To Me jublade alla högt. Hit efter hit radades upp, och ändå visste man att det fanns fler att hämta av. Driven to Tears, Every Little Thing She Does Is Magic, De Do Do Do, De Da Da Da, Walking in Your Footsteps, I Can't Stand Losing You, Roxanne, King of Pain; alla låtar lät riktigt bra. Gruppen spelade en långsam, smått avkortad version av Wrapped Around Your Finger, med en fin insats av Copeland på percussion. (Hans fanskara fick sitt lystmäte: på vägen hem hörde jag många killar som förklarade precis hur genialt han spelat för sina flickvänner och kompisar.) De tre på scenen skapar en komplett ljudbild, inte lika ren som på plattorna, men mäktig och passande på en så stor spelning.

Så proffsiga musiker! Så gudabenådade låtar! Så bra stämning! Bandet var i fin form och såg ut att trivas på scenen, och det märktes också på musiken. Det som är bra med att ha rutin är när man kan släppa loss och improvisera på scenen. Den lekfullheten hade The Police, utan att tappa fokus. Även om Sting valde att inte sjunga melodierna i de högsta lägena alla gångerna, är han en mycket bra sångare. Men hallå, så många trumstockar som Copeland svingade iväg lär en mindre regnskog gå åt innan turnén är över.

Bandet spelade låtarna i en litet annan ordning än den spellistan jag har sett från amerikanska delen av turnén. Vad kul det måste kännas att ha så många bra låtar att välja från, och att få spela dem för 15.000 jublande människor som är med på noterna! Konserten varade ungefär två och en halv timme, och jag är så tacksam över att ha varit där. Till glädje för alla som inte var med, kommer jag att sjunga valda delar av låtrepertoaren de närmaste veckorna, varje dag, hela dagen, ganska högt! De do do do, De da da da! All I want to say to you.

Djungelboken på Stockholms Stadsteater

Rusa till Stadsteatern för att se den här fantastiska föreställningen! Låt det inte hindra att den är riktad till ungdomar, och att det sitter brölande tonåringar i publiken. Det här är sång och dans och en bra historia. Tio år från nu har ett krig ödelagt Stockholms innerstad, och djuren har tagit över. Vi ser trappan, plattan och Sergelgången vi precis gick förbi för att komma in på teatern, förfallna och övertäckta med sopor.

Människobarnet Mowgli (Kristofer Fransson) uppfostras av vargarna, det fria folket, med hjälp av den läckra trans-pantern Bagheera (Peter Gardiner) och den pålitlige sluggern björnen Baloo (Leif Andrée, lysande som alltid). Tigern Shere Khan (Lars Göran Persson) dödade Mowglis familj och är fortfarande ute efter pojken. Men hur skräckinjagande och intrigerande Shere Khan än är, har Mowgli andra djur vid sin sida. Ett av dem är ormen Kaah (Frida Westerdahl), som ser ut som Uma Thurman i Kill Bill. Hon är vacker och farlig, och hon förför eller förstör den hon själv vill.

Två apor (Johannes Bah Kuhnke och Christian Hillborg) leker och skämtar som självupptagna brats-wannabes. De verkar harmlösa och underhållande, tills de märker att Mowgli inte kan ge dem vad de vill ha. När den ytliga vänskapen förbyts i besvikelse blir det tjattrande ap-gänget hotfullt. Tankarna går direkt till mobbing bland högstadieungar, eller vilken annan klick som helst som inte kommit så långt i sin utvecklingen.

 Foto: Petra Hellberg

Föreställningen är fylld med bra sång och dans (musik av Eric Gadd) och koreograferade slagsmålsscener. Ensemblen är så samspelt och full av energi, och varje sång- eller dansnummer kommer precis där det behövs för handlingen. Det är vackert, upplyftande, sorgligt och medryckande för både barn och vuxna. Jag blir så glad och stolt över Stadsteaterns ambitioner och lyckade genomförande. Missa inte Djungelboken!

Länk till Djungelbokens sida hos Stadsteatern

Rampfeber på Stockholms Stadsteater

Eftersom jag är allergisk mot farser, undvek jag det här stycket hela våren. Men ändå, den är ju av Michael Frayn, som skrivit så bra pjäser som Köpenhamn och Demokrati, så jag gav den en chans till slut. Tur var väl det, för när jag läste i programmet, såg jag att det var meta-teater om en fars som det handlade om. Det förändrar ju saken helt!

Jag undrar ofta i mitt stilla sinne vilka intriger och kärlekshistorier som utspelar sig bakom kulisserna när jag är på en föreställning. Förutom rollerna i farsen, spelar här skådespelarna sig själva, men i en (förhoppningsvis) mer neurotisk och lätt psykopatisk version. Vi kommer in i pjäsen under genrepet, och under regissörens (Peder Falk) irriterade korrigeringar får vi reda på ensemblens romantiska allianser bakom scenen. Det är midnatt natten innan pressvisningen, och repetitionerna går allt annat än bra. Men på något sätt verkar pjäsen klara sig igenom
premiären, och ut på turné i landet.

Därnäst får vi se föreställning nummer 25 men från baksidan av scenbygget. Vänskaps- och kärleksrelationerna har börjat knaka, och orsakat stor missämja mellan några forna kärlekspar. Medan de forna kärleksparen gör allt för att sabotera för varandra, försöker andra lappa ihop katastroferna och hålla föreställningen igång. Vi känner igen de snuttar av farsens handling som vi såg i början av pjäsen, och kan bara föreställa oss hur mycket som går fel på basis av hur skådespelarna snubblar in och ut och förlägger viktig rekvisita. Här blir pantomimen bakom scenen tidvis litet väl burlesk för min smak, men är ändå riktigt rolig.

I sista akten ser vi den allra sista föreställningen på turnén, ur den tänkta publikens synvinkel. Här har ensemblens disciplin flugit all världens väg, och privata tjuvnyp och tankspriddhet orsakar stora glapp i handlingen som måste improviseras över. Nu fläskas farsen på med så tjocka lager tricks och snubblingar att även jag, finkultursnobben, kapitulerar och gapskrattar med resten av publiken.

Maria Salomaa spelar härligt korkad pinuppa, och när missöden inträffar och medspelare inte är på sina platser, trippar hon på och levererar sina repliker med samma glada tjut som om allt vore som vanligt. Hon är en pärla! Det gäller faktiskt också alla skådespelare i pjäsen, som lyckas med att spela fars, meta-teater och sig själva på crack med perfekt komisk timing.

I programbladet finns en fantastisk 'studie av sängkammarfarsens semantik', levererad av den vise J G Källvatten och lyckligen nedtecknad av Michael Frayn till läsarens fromma. Som ett exempel förklaras 'fallet eller förlusten av byxor' som 'allusion på syndafallet och förlusten av den ursprungliga oskulden'. Jag satt i foajén och skrattade högt åt denna djupa analys. Bara den är värd att köpa programbladet för! När jag läste den kände jag mig också säker på att Frayns pjäs inte bara skulle vara crazy, utan även ha humor och hjärna. Och precis så var det. Både fars-älskaren och teater-älskaren får sitt i Rampfeber, och om man är bådadera, desto bättre.

Länk till pjäsen på Stadsteaterns hemsida

Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula.

Ibland önskar jag att jag hade levt samtidigt med genier jag beundrar; Beckett, Ibsen, Strindberg. Jag skulle gå på deras pjäser när de var nya, klia mig i skallen och bilda mig en egen uppfattning om ett pågående författarskap. Men så slår det mig att några av våra samtida författare också är stora genier: Kristina Lugn, Lars Norén och Harold Pinter. Den lilla lokalen på Teater Brunnsgatan 4 blir snart utsåld, och därför har jag missat de flesta av Lugns pjäser som satts upp där. Så bra att Stadsteatern tar upp Gråt inte mer, Cecilia... så att fler kan få se den!

Lennart Jähkel gör ett mycket, mycket bra jobb som Tage G. Petrén, flygkaptenen med ett hemligt liv som bejublad countryartist i Seattle. Men nu har han dragit sig undan sin familj och sina två fruar, Cecilia och den gamla kärleken Ursula som han mötte igen efter 29 år. Det vemodiga leendet glider stundtals över i en grimas av äkta sorg. Lugn använder sig av ordspråk, business-uttryck och även sina egna, tidigare pjäser, om jag inte hörde fel. Vi får också höra The Flying Captain sjunga sina succénummer, flera gånger, till och med.

Som sagt, jag tycker att många av Kristina Lugns pjäser är genialiska: Nattorienterarna (Upsala Stadsteater), Kvinnorna vid Svansjön (Stockholms Stadsteater) med flera, innehåller meningar där vardagliga fraser och fackuttryck blandade på halsbrytande sätt. De här ordlekarna är både vansinnigt roliga, och ödsligt sorgliga på samma gång, och de här nyanserna är som den Heliga Graal; precis det jag söker efter i mina kulturupplevelser. Men en del av Lugns pjäser är inte lika givande. Den här är en av dem.

Sångerna på engelska tar upp en stor del av stycket, men tillför inte så mycket. Trots enstaka guldkorn, blir Tage G. Petréns liv och ensamhet inte något som engagerar mig, hur mycket jag önskar det. Men, jag tycker ändå att pjäsen är sevärd! Låter det konstigt? Nej, en surrealistisk komedi med sång och musik är värd en timme på teatern.

Länk till pjäsens sida på Stadsteatern

Erövringar av Tjechov

Kullehusteatern gästar Strindbergs Intima Teater med två roliga stycken av Tjechov. Den unge Tjechov trivdes med att skriva vaudeviller, som han kallade sina komiska enaktare. Ämnet är lättsamt engagerande, och dialogen kvick. Ensemblen är också samspelad och säker efter en lång sommarturné.

Jag har oftast svårt för teater där en rollfigur kommenterar direkt till publiken, men här är det en naturlig del av pjäsen och mycket väl genomfört. Jag brukar också ha svårt för farser, men med undantag av ett par tillfällen i det andra stycket blir det inte för mycket av den varan. Jag och hela publiken fick en massa goda skratt. Det är bra!

Länk till teatern

The Police - the primer

Om två veckor skall jag gå på The Police i Globen. HURRA! Fastän jag är alldeles för ung för att ha hört dem när de slog igenom, har jag varit ett fan länge. I sommar har jag lyssnat på deras skivor varje vecka, och njutit av musiken och av att jag snart får höra dem live.

Energin och punk-influenserna på de första plattorna (Outlandos d'Amour och Reggatta de Blanc) tar aldrig överhanden över hur bra bandet kan spela. Låtarna har smartare texter än vanliga poplåtar, melodierna är enkla och ändå genialiska. Ljudbilden på de efterföljande plattorna (Zenyatta Mondatta och Ghost in the Machine) mognar till en mjukt ringande pop. Deras sista studioplatta, Synchronicity, är överväldigande bra; full av vackra låtar, framförda av kunniga, samspelta musiker.

Ett tag hamnade jag i ett tillstånd av "det var bättre förr"-gnäll. Deras skivor är så fulla av energi, risktagande och nyskapande. Vilken skillnad mot alla strömlinjeformade über-producerade skivor man hör idag, med ett par-tre hits och resten utfyllnad och egotrippar, muttrar jag för mig själv. Så kommer jag på att jag är orättvis. Utanför hitlistorna finns även idag bra textskrivare, låtskrivare, musiker och sångare. Men The Police är ändå i en klass för sig. Tre så begåvade artister som spelar sin egen musik och utvecklas tillsammans är något att vara tacksam för. Flera av deras hits är inte bara bra, utan låter gudomligt inspirerade.

Inför konserten önskar jag mig några få saker:
- att bandet är fulla av spelglädje på scenen
- att ljudet är bra där jag sitter
- att de spelar Wrapped Around Your Finger
- att amatörerna i publiken inte börjar jubla och tralla med så fort de hör Every Breath You Take
- att besserwissrarna i publiken inte demonstrativt visar att de hänger med i taktväxlingarna i Driven to Tears. (OK, jag får väl räkna mig själv till besserwissrarna och försöka lugna ned mig.)
- att de på raden framför mig inte ställer sig upp. Jag har inflammerade hälsenor och kan inte stå upp i långa perioder. Ååå, jag blir riktigt ledsen när jag tänker på det här. Måste jag välja på att se en svängande rumpa framför mig, och att ha värkande ben resten av året? Gode Gud, låt mig få se BANDET!

Grattis till alla oss som har fått biljetter! Jag har vänner som kommer att vallfärda till Danmark för konserten i Åhus. Men jag kan inte tänka mig annat än att en konsert med The Police är värd några tusenlappar och några nätters resa.

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Läckrare än en blodig Aladdinask: en samling med tio skräcknoveller av John Ajvide Lindqvist! Hans två första böcker var en fröjd att läsa. Det var på tiden att någon
släppte in vampyrer och zombies i den svenska vardagen. Och i Pappersväggar får vi alltså nio nya mardrömmar, plus en långnovell som är en epilog till Hanteringen av odöda.

Det tilltalande med romanerna Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda var att Ajvide Lindqvist inte bara överrumplade vardagen med sina skräckscenarier, utan följde upp handlingen både på det psykologiska planet och ur ett samhällsperspektiv. Vad betyder det att döda människor återvänder till livet? Vad säger Försäkringskassan? Vad känner de som just förlorat en käraste - glädje, avsmak, oro? Den här blicken för detaljer gjorde romanerna så läsvärda, men kommer tyvärr till korta i en del av novellerna. Jag är annars en stor vän av novellen som berättarform, men tycker att Ajvide Lindqvist är mer till sin fördel i ett längre format.

Det är ändå flera av novellerna i samlingen som är riktigt minnesvärda: handling, personbeskrivning och överraskningsmoment glider samman till en härlig läsupplevelse. Mina favoriter är By på höjden, Equinox, Majken och långnovellen Sluthanteringen. Den sistnämnda behandlar de omlevande som dök upp i Hanteringen av odöda, och är riktigt spännande. Det är också skönt att få veta upplösningen på zombie-sagan. Föreläsningskvällarna på Karolinska Institutet i våras gjorde att jag hängde med i de medicinska termerna, vilket jag är rätt så nöjd med.

I efterordet talar Ajvide Lindqvist själv om att han jämförs med Stephen King, så då kan väl jag också få göra det. Jag tycker om King på det stora hela, eftersom han placerar ondskan i miljöer man kan känna sig hemtam i, och gör skräcken personlig. På en boksida kan man få läsa tankarna hos en liten pojke på väg hem en mörk kväll, och när han sväljs av ett kloakmonster på sista raden blir man äcklad, berörd och sugen på mer. Men King kan fläska på litet väl mycket i sina splattrigare scener, och låta sig ryckas med för långt i sina mer filosofiska funderingar. Att använda varumärken som platsmarkörer är också litet väl enkelt ibland.

Ajvide Lindqvist har ett bättre språk, mer trovärdiga personskildringar, och går snäppet djupare. Han skriver inte bra skräckböcker, han skriver bra böcker om jätteläbbiga saker. Vad än Ajvide Lindqvists nästa bok handlar om, kommer jag att kasta mig över den med glädje. (Tror jag. Tvärsäker är jag aldrig.)

Fler böcker av John Ajvide Lindqvist:
Människohamn

Hedda Gabler på Stockholms Stadsteater

Hurra! Äntligen öppnar teatrarna igen. Jag har nästan blivit galen av längtan under sommaren. I våras avstod jag från Hedda Gabler till förmån för de ljusa kvällarna, men när jag nu såg att Magnus Krepper spelade Eilert Lövborg, kände jag mig manad att gå. Det var en god idé! Inte bara Magnus Krepper, utan hela ensemblen var fantastisk. Men mest av allt var det tolkningen av pjäsen som gjorde den så spännande.

Rekvisitan ger en stämning av 60-tal, mitt emellan konvention och frigörelse, men språket är modernt. Framför allt är Hedda inte längre ett offer, utan en riktigt självisk satmara som gillar att manipulera sin omgivning till att ge henne vad hon vill ha. Hedda Gabler (Helena af Sandeberg) är van vid att få vad hon vill ha, och inte behöva tänka på konsekvenserna. Men äktenskapet med den stackars tråkmånsen Jörgen Tesman (Andreas Kundler), som hon gled in i utan att riktigt vilja det, ger ingen utdelning. Hon har inget gemensamt med sin fackidiot till make, och nu verkar hans förväntat välavlönade tjänst inte så säker längre. Andlig, fysisk och materiell torka för Hedda Tesman.

När nu hennes eget liv inte ser ut att kunna bli större, tar Hedda de chanser hon får att förstöra några andra liv istället. Speciellt missunnsam är hon mot de två människor som verkar kunna uppnå kärlek och kamratskap tillsammans, hennes gamle beundrare Eilert Lövborg och lilla oskyldiga Thea Elvsted (Frida Hallgren). Ondskan i hennes intriger vet inga gränser.

När hon så tagit ifrån Eilert Lövborg hans livsverk och försökt driva honom i döden, vill hon njuta av att hon äntligen åstadkommit något stort i världen. En stor sten kastad i vattnet, för att skapa vida ringar på vattnet. Men inte då! De praktiska Thea och Jörgen låter sig inte hejdas av sorgen, utan griper genast till verket för att återskapa Lövborgs visionära teorier. Ordningen återställd, med den skillnaden att Hedda nu är i advokat Bracks (Gerhard Hoberstorfer) ledband på grund av sin delaktighet i Lövborgs död. Det sista Hedda kan göra är att go out with a bang. Rätt åt henne, den elaka apan! Får man säga så? Jag har svårt att sörja henne.

Länk till pjäsens hemsida

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

Man skulle nästan kunna fråga sig om jag alls talar svenska, eftersom alla böcker jag har skrivit om är på utrikiska. Joo då, jag både talar och läser svenska. Och vilken svenska sedan! En så underbar som den Monika Fagerholm drömmer fram liknar inget annat. De ord och uttryck hon använder verkar skapade i ögonblicket, men säger ändå oceaner om både utseende och betydelse hos det hon namnger.

När jag läste Fagerholms bok Diva för några år sedan, blev jag nästan andfådd av verkligheten i det hon skrev. En inte helt vanlig tonårsflickas liv, skildrat i ord som både sätter fingret på irriterande småstadsfasoner och pekar på att det finns något större och viktigare än det omedelbara. Samma underbara språk och svindlande kronologi är det som bygger upp berättelsen i Den amerikanska flickan. Här finns döden dock ännu mer närvarande, och vi får också en ny, viktig pusselbit ur flickors barndom: vänskapen med den bästa väninnan.

Sandra Wärn bor i ett hus i den dyigare delen av skogen, och Doris Flinkenberg bor i kusinhuset. Av delar ur Sandras glamourösa barndom i jetsetlivet, och de mytiska dödsfallen som skett i Trakten några år tidigare, leker de fram berättelser som för dem närmare varandra men kanske inte närmare sanningen.

Doris Flinkenberg, som blivit så svårt misshandlad och förbisedd som barn, är den som tar hårdast åt sig av lekarna. Hon verkade så stark; dödsföraktande lekfull bland sina tjuriga äldre fostersyskon. Men slutsatserna hon till sist drar om världen, människors öde och chanserna till lycka får henne att välja att ta sitt eget liv.

Det är fint att vi får se mer än bara Doris och Sandras bästa-vänskap. De andra människorna i Trakten har också bästa vänner, eller dåliga vänner, som är ett stöd eller en besvikelse för dem. Genom att vi får läsa om några andra människoöden på slutet av boken, blir Sandras och Doris historia mer sann, och riskerar inte att verka som en överdriven fantasi.

Den amerikanska flickan är första boken av två (den andra inte skriven än) som handlar om "Slutet på glitterscenen". Bara jag läser ordet känns allvaret i magen på mig, en blandning av skrämsel och förväntan. På glitterscenen visar man fram den människa man vill vara, eller kanske hellre den man egentligen är, bara det att ingen annan kan se ens rätta jag. En människa med en roll i världen, ett öde, och något bättre än det jag har nu. Larger than life, i vissa fall.

Jag läste Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten med höga förväntningar, efter alla goda ord den fått. Tyvärr blev jag mycket besviken på såväl språket som handlingen - så ledsen att jag för ett tag tappade lusten att läsa alls. DET är ett hemskt öde! Tack och lov kom jag över den sjukan efter ett tag. Och tack och lov vågade jag mig på Diva, några år senare. Den storm av uttryck och tidsförskjutningar som Monika Fagerholm använde sig av där har även skapat Den amerikanska flickan. Jag hoppas att det betyder att hon har funnit sitt språk, och kommer att fortsätta så (och utvecklas, om hon vill!).

Fler böcker av Monika Fagerholm
Glitterscenen
Lola uppochner

Författartips: Mark Salzman

Mark Salzman skriver inte böcker om vanliga människor. Han väljer huvudpersoner i omständigheter de flesta av oss aldrig varit i närheten av. De har också det gemensamt att de är analytiska och eftertänksamma personer, som inte tar risker och rusar huvudstupa in i oöverlagda situationer. Det är så skönt att få läsa om dem. Så många berättelser skrivs om spontana, smått självdestruktiva människor som bränner sitt ljus i båda ändar. Det finns så många att det impulsiva börjar kännas förutsägbart.

The Soloist handlar om cellisten Renne Sundheimer, före detta underbarn med livet fullbokat av framträdanden flera år framåt. Så börjar han höra missljud när han spelar; hur han än stämmer instrumentet och övar, hör han, och bara han själv, hur tonerna låter falskt. Perfektionist som han är tränad att vara, kan han inget annat än att sluta spela, och istället börja ta emot elever. En inte ovanlig karriärväg för före detta solo-instrumentalister, hur bittert eller befriande det än kan vara att ge upp livet i strålkastarens mitt. Men till saken hör att han har, och alltid har haft svårt att närma sig kvinnor, och följaktligen är oskuld vid 36 års ålder.

En så hårt hållen och drillad pojke i vuxen kropp, visst vore lösningen att han släppte taget, upplevde kaos och lät sig älska och älskas? Tack och lov slipper vi ett så enkelt slut. Visst träder slumpen in i Sundheimers liv, i form av ett nytt underbarn att vårda och uppmuntra, och i form av jury duty i ett mordfall. Men det hedrar Salzman att han inte låter lösningen ligga i att Sundheimer förändrar sin personlighet, utan låter honom behålla sin inre kärna även medan han utvecklas som människa.

Lying Awake utspelar sig i ett karmelitkloster i utkanten av Los Angeles. Det nämns hur den stillsamma kommuniteten utgör en muromgärdad anomali, bara några hundra meter från motorvägarna, neonskyltarna och stressen i L.A. I den här stillheten upplever Syster Johannes av Korset visioner, som inte bara är till stor andlig tröst för henne själv. Nedtecknade på papper blir de också inspiration för andra, och har gett henne och hennes klostret viss berömmelse. Men hennes återkommande huvudvärk blir kraftigare, och läkarundersökningar visar att de är av epileptisk art. En operation kan bota henne, men därvid möjligtvis ta bort visionerna för alltid.

Syster Johannes har levt i kommuniteten i många år, och bryter sina andliga och intellektuella tvivel mot varandra när hon mediterar över vad som är det rätta göra. Visionerna kom som ett bönesvar i den andliga torka hon upplevt i kommuniteten, och att förlora dem skulle återföra henne till den hopplöshet hon kände av som novis och nybliven nunna. Å andra sidan har hon lovat lydnad till Gud och sin orden, och vad är det som säger att inte denna andliga svält är Guds kors till henne att bära? Att välja bort den medicinska smärtlindringen för att behålla visionerna kan ses som en uppoffring i Guds namn, eller som en ytterst självisk handling. Det spirituella och logiska dilemmat är mycket fint och inkännande tecknat av Salzman.

Nedan en läsvärd intervju med Mark Salzman i Salon:
Intervju i Salon

... it's Arrested Development!

Sorgen över att Arrested Development lagts ned minskade litet ikväll, när jag fick alla tre säsongerna i ett paket. När jag petade in den första DVD:n möttes jag av en leende Ron Howard, som började förklara saker för mig. Tyvärr försvann han när jag klickade fram engelsk textning, och jag fick inte tillbaka honom. Hoppas han kommer tillbaka och berättar mer.

Man får både pilotavsnittet och Extended Pilot-avsnittet, och jag började med Extended Pilot. Även om jag är tacksam för alla extra scener de lämnat kvar, var avsnittet litet långsammare på grund av dem, och kanske litet okarakteristiskt kramigt och familjärt. Det genialiska med serien består ju dels av cynismen, och de snabba klippen som gör att man missar en hel storyline om man blinkar. Men jag fick ändå rejält med girighet, ansvarslöshet och historier som bara överträffas i absurditet av hur de alla knyts samman i den sista minuten. Även om alla familjemedlemmar är lika viktiga i att skapa kaos och slösa pengar, är det några som alltid får mig att vika mig av skratt när de dyker upp.

Äldste brodern GOB, vars mest magiska trick är förmågan att inte förstå hur mycket hans trollkonster suger. Blir bara ännu bättre ju mer grandios han föreställer sig, och det är ett genidrag när han börjar använda The Final Countdown som ouvertyr till sina dyra och likafullt taffliga shower.

Yngste brodern Buster Bluth, hårt hållen av sin hjärtlösa mamma och hunsad intill sammanbrottets gräns. Hans återkommande försök till revolt mot mamma är alltid rörande, litet skrämmande och sjukt roliga.

Tobias Fünke, så naiv och tillitsfull att han alltid hamnar i homoerotiska situationer. Just när man trodde att hans skådespelardrömmar inte kunde bli mer skrattretande, upptäcker han Blue Man Group, och ger sig alltid hastigt en blå helkroppsmålningbara vid misstanken att han har chans att få hoppa in.

Maeby Fünke, tonårsdottern som blir tagen för filmproducent under ett studiebesök hos en filmstudio, och snabbt finner sig tillrätta. Varje scen som handlar om Maebys "jobb" (får hon betalt?) är en komisk höjdpunkt. Det är lysande av seriens skapare att låta henne sköta sina filmprojekt väl så bra som andra producenter, trots att hon bara fick en glad krokodil i mattebetyg på sin dyra, flummiga skola.

George Michael Bluth, tonårssonen som hoppas på kärlek från sin välmenande far och alltid ler snällt när något annat kommer emellan. Han längtar lika mycket efter kärlek från sin kusin Maeby, och all ångest och förvirring en pojke i puberteten kan ha kvadreras av skuldkänslorna för det. Åååå, han är så gullig och jag vill bara krama honom och säga att allt ordnar sig! Och sedan krama honom litet till. Och litet till.

Det finns några episoder jag längtar efter speciellt mycket redan nu; den enarmade mannen, Annyong, Wee Britain, GOB gifter sig (med Amy Poehler, sin fru i verkliga livet). Men varje avsnitt är en pärla, och jag ser lika mycket fram emot att bli överraskad av genialiska scener och gästskådespelare som jag har glömt. ... it's Arrested Development.