Vad kommer de vandrande in i, är det livet eller är det livet efter döden? De sju människorna är insvepta i tjocka dräkter som anonymiserar deras kroppar (men de ser mjuka och sköna ut). De talar om vardagliga saker så de har nog levt liv liknande våra och nu kommit någon annanstans. Vi känner igen det från Lars Noréns senare pjäser: människor som fösts ihop i ett limbo, som inte kände varandra sedan innan och inte vet när eller om de skall komma därifrån. Men det är inget simpelt recept att bara följa; Temps Mort skiljer sig från Solitaire, Stilla Liv och de andra. Personerna på scen är aktiva, intresserar sig för varandras minnen och spelar ibland rollerna i de andras liv.
Där finns en gubbe vars skämt blir snuskigare efter hand. Det är skönt att se att kvinnorna på scenen vara likgiltiga inför dem; ställa sig åt sidan och ignorera honom, kanske till och med med en framtrollad cigarett. Eller ibland ge honom spö.
Efter en inledande monolog på tjugo minuter där några mycket mer eller mycket mindre entusiastiska personer har fått ett Norénmanus att spela efter, följer en paus och därefter två timmars oavbrutet Norénliv. Det kan låta mycket men det blir inte enformigt; den spretiga handlingen och framställningen förändras hela tiden. Ett tag glimtar det fram brottstycken (eller bara inspiration) från tidigare Norénpjäser med dysfunktionella familjerelationer.
På och omkring scenen rör sig en man i svart, en dubblering av Norén som då och då bryter in med ordlös regi. Men en av de sju aktörerna är också klädd i svart, inte lika tydligt en representat för Lars Norén fast ändå litet grand, vilket känns extra tydligt i en lek med speglar då övriga aktörer turas om att vara hans spegelbild.
Kommer de sju människorna att få gå vidare? Kanske finns det ännu ett steg att ta (från Nangiljala till Nangilima)? Men då inställer sig frågan om det är det sista och förlösande steget. Kanske går vi bara vidare till något likadant, ett nytt ställe att peta i våra egna sår. Men litet hoppfull känns ändå pjäsen Temps Mort.
 |
| Foto: Sara P Borgström |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar