Devs

Livet på ett techbolag i Silicon Valley kan vara stressande, avslappnat, givande och utmanande på olika dagar. Lily och Sergei jobbar båda på Amaya, och tar tillsammans företagets buss till campus en bit utanför staden. Där står en flera meter hög staty av den förlorade dottern till grundaren Forest, en staty som väl Forest själv borde ha förstått skulle bli skräckinjagande hur söt flickan än var. Över trädtopparna blickar hon mot de anländande kodarna, och upplyst underifrån på natten ser hon skrämmande ut.

Amaya utvecklar avancerade simuleringar av levande processer. Den högsta äran som utvecklare är att bli inbjuden att arbeta med det hemliga projektet Devs. Efter en lyckad presentation är det vad som erbjuds Sergei, och han ledsagas av Forest själv genom den upplysta skogsdungen mot den designade bunkern där projektet huserar. Skikt av guld och vakuum skyddar kvantdatorn och dess hemligheter därinne. De väggar och glasdörrar som inte bär skärmar är dekorerade med intrikata lysande mönster i guld, och sakrala klanger följer Sergei och kameran när vi slussas in i Devs centrum.

Berättartempot är långsamt, alla talar och agerar dröjande och eftertänksamt, varje ögonblick är pregnant med vad som händer och kommer att hända. Skönhet blandat med oro är den dominerande stämningen, och det är den som lockar till att vilja se vidare men inte för snabbt, inte alla avsnitt i ett sträck för det skulle bli för mycket. Min ingenjörshjärna vänder sig emot flera av grundvalarna för det som arbetas fram i Devs byggnad, och den dämpade belysningen borde göra dem som arbetar där trötta, inte alerta och lösningsorienterade. Men där sitter några tysta utvecklare, vid skrivbord där vare sig colaburkar eller personliga föremål skymmer den blanka ytan, och där finns en plats för Sergei. Bara en blick på skrämen med kod gör honom närmast skräckslagen och kommer att leda honom i fördärvet.

När han inte kommer tillbaka efter sin arbetsdag blir Lily orolig, när han hittas död förstår hon att den officiella förklaringen är lögn. Men hur skall hon bevisa det mot ett stort, svårfångat företag med obegränsade resurser? Hennes sökande och kamp mot Amaya och dess ledning vävs samman med det som göms i Devs bunker och genomsyrar varje vändning i handlingen.

Scenerna utanför Devs är upplysta av ett starkt vitt ljus som gör miljöerna papperstunna och overkliga, till skillnad från dunklet där inne. Lika stor del som det visuella har seriens soundtrack, med nyskriven musik, välvalda stycken ur musikhistorien och ett påträngande brus från det som kvantdatorn arbetar med. I bruset finns antydningar till mer än det omvälvande som datorn redan har räknat fram. Men i bunkern finns också, som nästan alltid bland programmerare, de litet vanvördiga Lyndon och Stewart som diskuterar och skämtar om det de gör. Vänskapen mellan dem och det de pratar om är en viktig sidohistoria.

Som sagt, min ingenjörshjärna har invändningar men den älskar också att låta sig kittlas som i Devs, och alla mina kulturslukarsinnen får sitt lystmäte i den vemodiga, grymma, ofta brutala men vackra historien.

Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft och François Baranger

Att illustrera H.P. Lovecrafts berättelser är en mångdubbelt svår uppgift, då författaren ofta talar om obegripliga fasor, illvilliga vinklar och proportioner som trotsar förnuftet. Hur kan detta se ut? Många läsare genom tiderna har säkert försökt föreställa sig det, men kanske har de likt jag själv tyckt att deras fantasi inte räcker till. Då kan vi vara ytterst tacksamma mot den franske illustratören François Baranger, som har bildsatt den klassiska Cthulhu vaknar skickligt, genomtänkt och fasansfullt vackert.

Berättelsen utspelar sig under det förra tjugotalet, då världen bara delvis var utforskad och dokumenterad och resor inte gick så snabbt och lätt som idag. Att undersöka rykten som gruvliga monster och dödskultor gjordes inte så enkelt, men det är vad vår berättare Francis Wayland Thurston gör, utgående från de papper och föremål hans äldre släkting George Gammell Angell lämnade efter sig vid sitt mystiska frånfälle.

Varje uppslag i den eleganta boken är illustrerad och texten varierar i storlek och format för att samverka med motiven. Den första avbildningen av Cthulhu placerar den lilla statyetten i närbild mitt i vårt blickfång, och i den kompakta figuren kan vi se det icke-naturliga, den instängda kraften, och varelsen totala likgiltighet inför människor och våra små liv. När historien närmar sig det klimaktiska slutet blir orden färre på varje sida, så att konstnären i bild efter bild kan skildra den skrämmande döda staden R'lyeh och det ännu mer otäcka väsen som reser sig därifrån.

Lovecrafts nedlåtande omdömen om negrer, kanaker och andra svartmuskiga skurktyper sticker förstås i ögonen under läsningen. Som nutida läsare är det lätt att se hur de fördomsfulla stereotyperna inte tillför något till berättelsen, och är en bra påminnelse om att det ännu förekommer mycket av den varan i samtida böcker och filmer, ibland utan de grövsta tillmälena men likafullt som en blind fläck i vad som sägs. Med det sagt är den illustrerade utgåvan av Cthulhu vaknar fortfarande ett fantastiskt projekt som många Lovecraft-fans lär få rysningar av.

 

Fler böcker av H.P. Lovecraft och François Baranger:

Vid vansinnets berg Volym I

1984 med Northern Ballet

Hyllan är trång, som att den måste trängas in mellan annat på ett ställe där den egentligen inte får vara, men den är full av spännande ting. Jämfört med det vardagliga livet i Oceania är varje liten sak där ett under av färg och liv. På hyllorna i Mr. Charringtons antikaffär hittar Winston Smith en dagbok, där han senare börjar skriva ned sina tankar på den enda plats i sitt rum dit Big Brothers blick inte når.

En balettversion av 1984 är ett utmärkt tillfälle att visa den påtvingade konformiteten i det framtida samhälle Orwell beskrev. Dansarna på scenen är klädda i likadana kläder, i toner av blått som inte sticker ut utan liknar uniformer, fast prydligare. De rör sig stelt men säkert i samma takt under sitt arbete under Big Brothers vakande ögon, och när det är dags att samlas för agitation ser vi deras ilska i de aggressiva rörelserna. Föreställningen är skickligt filmad, med närbilder i kritiska ögonblick som låter oss se Winstons vaksamhet inför arbetskamraterna, för att inte tala om deras kritiska blickar mot honom och alla andra.

Alex Baranowskis musik är lika talande som dansarnas rörelser. Den är hetsig och vass under de påbjudna masscenerna, och bär redan då på militäriska klanger som bryter ut fullt i hat-scenerna. Men  när Winston upptäcker en grupp av människor som inte vill följa den officiella linjen, bultar den skönt som hjärtslag medan scenen sveps in i varmt rött ljus. Och när Winston och Julia möts i den påvra skogsdungen blir deras rörelser äntligen mjuka och får svepa om varandra nära.

Så blir musiken skärande och skrämmande när handlingen rör sig mot det gruvliga slutet. Dansarnas inlevelse är total när de spelar sin roll i vad som tyvärr inte kan sluta på något annat sätt. Upplevelsen är stark; budskapet är skrämmande men framförandet är fantastiskt.

Länk till föreställningen på Youtube
där den ligger kvar till 2 maj

Länk till Northern Ballet
där man kan betala en virtuell biljett

Vinyl

Låt oss tänka oss att musikindustrin inte bara består av giriga gubbar som vill casha in så mycket som möjligt (men dem ser vi också en hel del av). I bästa fall är viljan att hitta och äga den nästa stora artisten parad med en genuin kärlek till musiken och känslan den ger. Det är den som driver de flesta av de anställda på American Century Records, men ekonomin går inte att bortse ifrån, och nu håller skivbolaget på att gå under. Det är tidigt '70-tal, och världen är inte så sammankopplad som idag, så försäljningen till det konkurrerande bolaget Polygram känns inte bara som ett nederlag utan ramas också in av konstiga känslor för "de där tyskarna".

American Century Records VD Richie Finestra hör till dem som älskar musiken men ständigt måste oroa sig för om det är något han missar. TV-serien Vinyl skriver om historien litet och låter honom vara på plats under en konsert med ett glampunkband när The Mercer Arts Centre i New York rasar den 9 augusti 1973. Han reser sig ur rasmassorna, upplivad av musiken han hört och av att ha överlevt en katastrof, och bestämmer sig för att fortsätta driva American Century Records själv, fortsätta leta efter nya stjärnor och behålla sin plats i musiklandskapet.

Musiken genomsyrar TV-serien, i soundtracket, i kommentarer om andra bolag och deras hits, och i form av band, fortfarande stora idag, som mer ofta än inte är sura på Richie Finestra och skivbolaget för att de känner sig snuvade på framgång och pengar. Fokus för American Century Records tycks ha legat på tung rock, som Led Zeppelin och Alice Cooper, samt även funkartisten Hannibal, vilka alla dyker upp gestaltade av skådespelare från vår tid. Richie Finestras fru Devon å sin sida har en bakgrund som en av de engagerade i The Factory, så från hennes eskapader ser vi mer av den scenen med Andy Warhol, Velvet Underground, New York Dolls och en John Lennon på fri fot i New York.

Det är bra att serien vill ge en bred bild av den samtida musiken vars sound och många kreativa artister ekar än idag. Men handlingen som skall utgöra ramen för det drar åt flera håll och gör serien splittrad: slitningarna i äktenskapet, Devons eget missnöje, Richie Finestras hårda jobb med att hålla bolaget flytande vilket inte oväntat men ganska onödigt leder till blodiga våldshandlingar och farlig inblandning av maffian - det är ju ändå Martin Scorsese som har skapat serien och regisserat första avsnittet.

Men visst, det är också viktigt att se hur många olika musikstilar man har att förhålla sig till. Där finns de gamla pålitliga stjärnorna med sin trogna publik, som Robert Goulet och drömartisten Elvis. Och förutom den hårda rocken man redan har i sitt stall kommer ännu tuffare, fräckare artister med punkrock, personifierat i bandet Nasty Bits som American Century Records försöker knyta till sig och göra stora - deras sångare spelas av Mick Jaggers son James med rå brittisk accent vilket sätter tonen väl. Men i okommenterade scener får vi se musik som inte plockats upp av bolagen (än): ljuvlig soul, och så disco som man inte satsar på för "de där" köper väl inte plattor? Även hiphop, den old school hiphop som verkligen var nyskapande och grundad i musikalitet, pockar på Richie Finestras uppmärksamhet och skulle säkert vuxit i vikt om Vinyl fortsatt i en andra säsong.

Vinyl lyfte aldrig i tittarsiffror och kritikeromdöme och löftet om en andra säsong drogs tillbaka. Det fanns kritik om att musiken inte var tillräckligt lockande, vilket låter galet i mina öron - man kan inte dränka avsnitten med Bowie och Rolling Stones bara för att det är de som är störst idag. Tvärtom plockar serien upp relevanta artister och låtar som skapar en bra mix av det som lever och älskas än hos olika grupper av musikälskare. Nej, det som Vinyl mest förlorade på var spretigheten i handlingen, med allt som gick sämre och sämre hela tiden medan Richie Finestra snubblade fram hög på droger och självdestruktivitet. Serien är ändå sevärd för tidskänslan och all den sköna musiken.

Gideon the Ninth av Tamsyn Muir

Gideon Nav är en rebellisk tonåring, som vill rymma hemifrån för att ta värvning. Allt blir svårare av att hon är på en planet med mycket liten trafik utomjords, också mycket liten befolkning verkar det som, och alla som bor där verkar hata Gideon lika mycket som hon hatar dem. Särskilt Harrowhark Nonagesimus, planetens arvtagerska och Gideons ärkefiende sedan de båda var barn. I sista minuten blir Gideons flyktförsök avbrutet, delvis av en viktig och ovanlig händelse. Alla på den vissnande planeten, inklusive skeletten som utför simpla arbeten på fälten med mera, samlas och får höra budskapet från den odödliga kejsaren och gudakungen, som kallar till sig utvalda från varje planet som skall få kämpa för att bli hans Lyctor.

Jag tänker sluta låtsas som att jag tycker att boken är det minsta duglig redan nu och börja räkna upp vad som är skrivet så illa och ointressant att varje sida irriterade mig. Vi är på den nionde planeten i ett solsystem, och dess egenheter och egenheterna för de andra åtta husen/planeterna har listats på försättsbladet men bidrar inte mycket till förståelsen. Allt är uppbyggt på nekromanti, men alla är inte nekromantiker, och även om döden genomsyrar allt så är det inte alla aspekter som är OK. Till exempel kan Harrowhark kalla fram skelett från benfragment, skelett som gör vad hon begär av dem, men har skeletten någonsin varit människor eller andra varelser? Och om någon människa dör så är det pinsamt och egentligen inte tillåtet att återuppliva dem. Allt detta är slarvigt och osammanhängande beskrivet och blir inte klarare under bokens gång.

Det hela blir inte bättre när Harrowhark och Gideon (för självklart är det de två som sänds till kejsarens utmaning) landar på den första planeten och möter de övriga åtta husens företrädare. Plötsligt har vi sjutton nya personer att försöka hålla reda på, och även när jag försöker så är deras karaktärsdrag inte tillräckligt utmejslade för att det skall fungera, även om författaren vill få det till att de har särdrag typiska för sina hus. Jodå, vi får många beskrivningar av hur de ser ut, men det blir bara krångligare av överlastningen av adjektiv, varav alltför många är beautiful.

När utmaningen startar liknar den ett levandegjort videospel, med banor som skall klaras av så att man får nycklar och kan gå vidare. Snart börjar de tävlande dö brutala och mystiska dödar - är det som den mötande prästen Teacher säger något farligt där nere i laboratoriet, eller är det tävlande som eliminerar sina konkurrenter, och i så fall vem eller vilka av dem?

Uppskattande omdömen kastas efter boken Gideon the Ninth, så uppenbarligen finns det de som gillar det jag inte gör: truliga tonårsrebeller, sarkastiskt munhuggande, mordgåtor, nekromanti, svärdsfighter mot skelett och monster. Detta är första boken i en trilogi men jag är inte intresserad av hur det fortsätter.

Jag kommer hem på Operan Play

Likaväl som man kan komponera operor om människor och händelser som är larger than life, likaväl kan man göra det om det absolut mest vardagliga och småtråkiga. Det är just det tråkigaste och tjatigaste som Malin Hülphers tonsatt i sin opera Jag kommer hem (text av Lotta Olsson), när ett par (Thorvald Bergström och Therese Badman Stenius) hos terapeuten listar problemen de ser hos varandra. O ja, så vanliga men så irriterande för dem som är mitt i dem. Men terapeuten (Anders Blom) är mitt uppe i sina egna parproblem, och har flyttat in på sin mottagning med täcke och kudde i högsta hugg...

Malin Hülphers verk är intressant och underhållande: replikerna sjungs långsamt och tydligt, vilket dels gör det lätt att höra orden men också gör musiken stark och lätt att gilla. Fokus är på några viktiga ögonblick i tre människors liv, och tjugo minuter räcker för att säga så mycket att många kan känna igen sig... eller vara glada att de inte gör det.

Länk till Operan Plays sida om Short Stories och Jag kommer hem

 

The Outsider

De svåra och underliga omständigheterna staplas på varandra från första början. Det grymmaste brottet som finns är väl att plåga och döda ett barn. Och den som gjort det är stadens uppskattade knattelagstränare, Terry Maitland. Flera ögonvittnen har sett honom nära brottsplatsen och med den dödade pojken ifråga - med blod smetat kring munnen. Men - flera andra har också sett Terry Maitland på en helt annan plats vid exakt samma tidpunkt.

Det första avsnittet av TV-serien The Outsider, efter en berättelse av Stephen King, var det allra otäckaste, med en så grym ondska vars drivkrafter och räckvidd var ytterst svåra att förstå. Som så ofta dämpas skräcken bit för bit ju mer man får reda på om det som lurar i mörkret, och det händer också här. Men samtidigt tar det onda plats i vardagen och växer i styrka, och det gäller istället att någon, helst polisens utredare, börjar förstå vad det är som händer och vem som kan bli det nästa offret.

Stephen Kings berättelser är ofta grundade i det vardagliga, med huvudpersoner som är vanliga människor med egna problem och en viss skepsis mot övernaturliga händelser. Det långsamma ihoppusslandet av vad som har hänt och vad som är på väg att hända stöts mellan olika personer med mer eller mindre förståelse för förklaringar utöver det vanliga. Spänningen håller genom alla avsnitten, fram till det sista då motgångarna hopar sig så fantastiskt hastigt att det blir litet för mycket av allt i den stora slutuppgörelsen. Men The Outsider är ändå en välgjord skräckserie som ger god underhållning för stunden.

My Year of Rest and Relaxation av Ottessa Moshfegh

Vi är nog många som avundas djuren som får gå i ide, sova och sova och sova och sedan vakna upp till en ny vår med knoppande buskar och ljusgrönt gräs. Huvudpersonen i Ottessa Moshfeghs roman My Year of Rest and Relaxation vill sova i ett år, men hon vill sova sig bort från sina problem och vakna som en ny människa.

Det är möjligt att missa vad hon har för sorger då hennes kärlekslösa barndom och de återkommande förnedringarna från icke-pojkvännen Trevor räknas upp utan medföljande känslor, visserligen i flera omtagningar men alltid instuckna mellan avfärdande omdömen om omvärlden och särskilt bästa väninnan Reva och hennes komplimanger. De många negativa kommentarerna om precis allt gör det svårt att känna sympati för den namnlösa huvudpersonen. Tänker man ett steg till går det att se dem som ett symptom på hur hon själv vuxit upp utan närhet och omsorg, och som ett sätt att hålla distans till världen för att inte brytas sönder av den. Dessutom bör man minnas att båda föräldrarna nyligen dött, vilket kan kännas ännu värre när de aldrig varit den trygga hamn deras dotter hade behövt.

Men denna djupare läsning av boken är svår att genomföra när språket i den är så torftigt och tryfferat med märkesnamn och andra statusmarkörer, och interagerandet med Reva så klichéartat. Vår huvudperson är till råga på allt blond, smal och vacker, vilket såväl hon själv som Reva nämner ofta.

"You've been sort of distant. And you're just getting thinner and thinner." I think this bothered Reva more than anything. [...] We were about the same height, but I wore a size 2 and Reva wore a 4. "A six when I'm PMSing." The discrepancy between our bodies was huge in Reva's world.

"I just don't think it's healthy to sleep all day," she said, popping a few sticks of gum in her month. "Maybe all you need is a shoulder to cry on. You'd be surprised how much better you'll feel after a good cry. Better than any pill can make you feel." When Reva gave advice, it sounded as she were reading a bad made-for-TV movie script.

Ett annat varv av närläsning är att Reva, med ett namn som liknar det franska ordet för dröm, är en fantasifigur, liksom den helt galna psykiater som förser vår huvudperson med de medicinern som skall låta henne sova i ett helt år. Hennes namn är Dr. Tuttle och mina tankar går till en annan New York-författare, Don DeLillo, som också skrivit om experimentella droger och i boken The Body Artist låter en sörjande kvinna samtala med en uppdykande Mr. Tuttle som repeterar fraser sagda av den döde maken. Nästa tanke är dock att det är huvudpersonen som är någon annans dröm, eftersom hon på många sätt liknar en stereotyp önskedröm: ung, blond, vacker, med en lägenhet på Manhattan, utan förpliktelser, kan äta skräpmat och ändå vara smalast i rummet.

Som utomstånde tycker jag inte att planen att döva sig med piller skulle leda till hälsosam sömn med gott resultat. Det förvånar mig att den stora blandningen av mediciner - "Neuroproxin, Maxiphenphen, Valdignore, Silencior, Seconol, Nembutal, Valium, Librium, Placydil, Noctec, Miltown" - inte leder till de hälsoproblem bekanta har rapporterat om i form av huvudvärk, kaffeintolerans, illamående och magproblem i alla varianter. Det borde också oroa hur många saker hon vaknar och upptäcker att hon gjort under sin förmenta sömn - inte bara nätshoppat utan också gått ut på utflykter. Svårbegripligt är också att hon inte skaffar en egen kaffemaskin utan snubblar ut till en liten bodega för att köpa kaffe av fördömande egyptier varje gång hon vaknar.

Många lovord har höjts om My Year of Rest and Relaxation, så tidvis under läsningen undrade jag vad jag missade. Men mina invändningar mot boken blev bara fler och fler så jag kan inte låtsas som att jag ser att den säger något viktigt.

Serotonin på Stadsteatern Play

Att social distansering tvingar teatrar att ställa in eller lägga ut sina pjäser på webben var ett lyckokast för uppsättningen av Serotonin på Stadsteatern. Boken är skriven i monologform och framföres också bäst i monologform, så att vi fortfarande får det direkta tilltalet i det intensiva tankeflödet. Nu har man också kunnat planera kameravinklarna så att det inte blir en rak filmning av en scen framifrån, och det är extra bra. Växlingarna mellan närbilder och hela interiören är välvalda. Vi får ur olika vinklar se det intressanta scenrummet i den fina avsakraliserade kyrkan St Paul intill Mariatorget, där tomma bänkar markerar var vi hade kunnat sitta.

Men bäst är att kameran kan fokusera på huvudpersonen under viktiga passager. Sven Ahlström är en mycket bra skådespelare, och han är perfekt för att gestalta en Houellebecq-man. Hans hesa, hetsiga ordflöde innehåller känsloinlevelse och distansering på exakt samma gång. Hans tal har ofta en ton av förakt, som lika gärna kan vara självförakt. Det understryks av nyanserna i hans ansiktsuttryck som den närgångna kameran låter oss se.

Manuset har stuvat om och klippt litet i Houellebecqs text men de viktiga scenerna finns kvar. Det är fortfarande Houellebecqs text som är viktig; de kliniska beskrivningarna av upprörande händelser, de undertryckta känslorna som kan anas, ordströmmarna som bryter fram, utsagorna om världen och kärlek baserade på huvudpersonens egna förvirrade men bombsäkra teorier grundade i kukar och fittor och deras behov. Framfört på en scen blir det lättare att skratta till åt de mest absurda resonemangen, vilket jag tycker att man skall göra då Houellebecqs böcker är goda blandningar av dystopi och svart komedi. Stadsteaterns uppsättning av Serotonin är mycket, mycket bra och sevärd vare sig man har läst boken eller ej.

Länk till Stadsteaterns sida om Serotonin

Foto: Sören Vilks

The Two Popes

Att en påve avgår hade inte hänt på så många århundraden att det var som om det skedde för första gången när påve Benediktus XVI år 2013 meddelade att han skulle lämna sin post. Efter att påve Franciskus valts till hans efterträdare har världen nu alltså två påvar, varav den första har trätt tillbaka men vars åsikter då och då ändå slipper ut i det offentliga.

Filmen The Two Popes berättar via några utvalda tidsperioder om vägen fram till detta läge. Det är fascinerande att via kameran få vara med bakom de stängda dörrarna när kardinalerna har samlats för att enas om vem som skall bli den nya påven. Nej, det är inte dokumentärfilmer, men de spelade scenerna har den vördnadsbjudande stämning som får en att känna att man får en äkta glimt av det som bara ett fåtal människor får uppleva. Det är vid den älskade påven Johannes Paulus II:s död vi börjar, då kardinalerna från hela världen samlas. Kardinal Ratzinger som lett troskongregationen är den naturlige tronföljaren, men vid första omröstningen är resultatet splittrat. Även den mer liberale kardinal Bergoglio och kardinal Martini vinner ett ganska stort antal röster var.

Några år går och kardinal Bergoglio önskar att lämna sin post och bli en vanlig församlingspräst igen. Det är ett viktigt steg som han behöver diskutera med sin påve öga mot öga, men påve Benediktus har andra planer för deras möte i Italien. De bådas olikheter ställs på sin spets; deras teologiska tolkningar gör att deras livsval, tankar om kyrkan och bemötande av människor skiljer sig åt väsentligt.

Kardinal Bergoglios liv i Argentina, jordnära och nära människorna, har redan fått stor plats i filmen, och nu får vi en mer ingående berättelse om hans väg in i prästyrket och även de val han gjorde under juntatiden som han är mindre stolt över. De två männen kommer varandra närmare i förståelse genom självbekännelsen. Det värmer hjärtat att se, men samtidigt är det de här obelagda scenerna och tillrättaläggandena som skaver när jag ser filmen, hur mycket sympati jag än har för de två påvarna och den kyrka vi alla tillhör. Liksom skillnaderna i åsikter mellan de två kyrkans män så borstas även tveksamheter under diktaturen över ganska snabbt och lätt. Förstås kan man inte ge sig in på djupare teologiska diskussioner eller gråzoner och moraliska val under en tyrann på två timmar, men när man plockar upp ämnena och slätar över dem spelar man ned deras betydelse i avsikt att skapa en lättittad spelfilm.

Med det sagt är det ändå hela tiden en fröjd att se de två ypperliga skådespelarna Anthony Hopkins och Jonathan Pryce gestalta sina två påvar (Benediktus respektive Franciskus) inifrån och ut, i tankar, ord och gärningar. Trots att det spekulerades vilt om Benediktus fysiska och mentala hälsa vid hans avgång låter filmen oss se en till intellekt och fysik rörlig man, men en dokumentär filmsnutt som visar den verklige Benediktus kan locka fram tårar då man ser den skröpliga människan mödosamt röra sig. Ännu mer rörande är dock de scener, spelade och dokumentära, då vi får se människor som lyckligt hälsar sin påve, väntat eller oväntat. Kärleken och förmågan till ödmjukhet inför ämbetet binder samman världskyrkan.

The Yiddish Policemen's Union av Michael Chabon

Många av de spekulativa omskrivningarna av vår nutid (och de tycks bli fler och fler på sistone) låter sina alternativa världar ha tagit en annan väg efter andra utfall av andra världskriget än det vi lever i. Det är inte konstigt; andra världskriget var en omvälvande händelse för hela världen och kartan ritades om drastiskt, både i geografi och ideologi. Med en titel som The Yiddish Policemen's Union kan man tro att Michael Chabons bok skall handla om en värld med starkt och världsomspännande judiskt inflytande, men så är inte fallet, utan istället raka motsatsen. Skapandet av en israelisk stat fick ett blodigt slut 1948. Flyende judar fick på nåder bosätta sig i Alaska, men efter sextio år har USA:s välvilja tagit slut och snart kommer uppehållstillstånden att hävas - det kallas Revisionen.

Denna stora judiska enklav i norra Amerika, Sitka, har inte samlat skaror av läkare, forskare, förlagsledare, författare eller andra intellektuella, utan återigen raka motsatsen tycks det som: det är trångbott, det finns visst en opera men desto fler sjaviga syltor och slitna existenser som befolkar dem. För att inte tala om en maffia-liknande struktur av människor som upprätthåller ekonomin och den religiösa efterlevnaden och tillika de smarta kryphål som kan hittas här och där. Men kanske måste vi komma ihåg att vi ser tillsammans med Meyer Landsman som befinner sig mitt i de värsta omständigheterna, dels för att han är mordutredare och dels för att han själv är på glid.

Ett mord har begåtts just på det nedgångna hotell där Landsman själv bor. Mellan raderna (och ibland på dem) kan vi utläsa hur frustrerande det är för Landsman hur det hände utan att han märkte det, att han inte ens minns mordoffret fastän de bodde i samma etablissemang, och efterhand som fler detaljer kommer fram blir det än mer tydligt och sorgligt hur mycket viktigt som skedde strax utom synhåll för Landsman. Lägg till frustrationen att Landsmans chef är hans exfru Bina, en källa till stor saknad och ånger, och att hon har beordrat att alla mordutredningar skall vara klara eller nedlagda till Revisionen om nio veckor, i synnerhet den här.

Ja, visst är det just det här fallet som Landsman inte kan släppa, och tillsammans med sin kusin Berko Shemets tar de sig in djupare i traditionerna och konspirationerna som håller Sitka i ett dödsgrepp. Den döde unge mannen sägs vara Tzadik ha-Dor, den som föds i varje generation för att möjligen utvecklas till den efterlängtade Messias. Berättelserna om hans gärningar är spännande och rörande, liksom scenerna med de öppet eller dolt fientliga maktmännen i Sitka.

Michael Chabons språk är detaljrikt och tryfferat av jiddisch och chassidiska begrepp. Det tar ett tag att komma in i texten, och till en början går det att missa viktiga händelser för att de är inbakade i färgrika miljöskildringar. Vare sig det är prosan eller läsningen som flyter lättare efter halva boken så utvecklare sig historien till ett riktigt underhållande och tänkvärt äventyr.

Value Creation på Operan Play

I luxuriösa skinnfåtöljer sitter två finansmän och pratar, Charles och Ed (Mikael Stenbaek och
Peter Haeggström). Förstås om pengar och vinster, och litet inslängt småskryt om den Lagavulin de dricker. Men i operans värld skall allt vara larger than life, så snart kommer en ny spelare som väcker deras intresse och avundsjuka. Nora (Kristina Hansson Unander) bär på en STOR diamant... och en vass, blodig armbåge. Inget är gratis eller enkelt.

Ja, att äga det bästa och mest värdefulla och allas avund är en hård kamp. Det vet den fjärde aktören kanske ännu bättre. När Christina (Louise Reitberger) äntrar scenen har hon en ännu dyrbarare skatt att berätta om. Kan alla uppnå den, eller...?

Viktor Åslunds musik är tung och litet hetsig. Tyvärr går inte alltid Hermann Schneiders text fram, och även om det går att förstå vad man sjunger om verkar replikerna så spännande att jag skulle velat höra dem alla, men kanske en annan gång. Jag gillar att man väljer den här miljön för en opera, med dyrbarheter att kämpa om och stora möjligheter till intriger på liv och död.

Länk till Operanplays sida om Short Stories och Value Creation

Crashing

Det är inte bara bohemer och rumlare som bor på udda ställen med rivningskontrakt. Jo, de bor där också, men på Londons överhettade bostadsmarknad kan även de med välbetalda jobb behöva hitta tillfälligt boende på konstigare ställen. Som till exempel ett uttjänt sjukhus. Där finns det ju många salar, dock inte direkt byggda för privatliv. Så de unga inneboende är ganska väl intrasslade i varandras personliga problem. Och nu är det fest!

Och nu kommer också Anthonys långtida vän Lulu till staden och behöver någonstans att bo! Klart att det finns något ledigt rum någonstans på sjukhuset. Hon är spontan och tar livet som det kommer, så att hitta en plats att sova på är inget problem. Mer problem blir det när hon börjar ta plats i de andras liv. För hennes täta vänskap med Anthony skaver litet i ögonen på Anthonys fästmö Kate, för att inte tala om hur svårt det är för Anthony och Lulu själva att hitta fotfästet i vänskapen. Snärtiga repliker, tuffa skämt som vänds i sin motsats, "gick du på den?!" och en lättsam fasad som döljer mer än man kanske vill medge för sig själv.

Skämt som ett skydd när allvaret blir för hårt är något som häradsbetäckaren Sam också sysslar med. Nu är det fest och det gäller att hitta någon snygging för en natt, och om det inte funkar hoppar man på näste i raden, hur oskyldig han än är.

Vi som älskar Fleabag känner igen Phoebe Waller-Bridges rappa replikskiften och stämningsväxlingar, men i de första två avsnitten av Crashing blir det nästan för mycket. Men man har redan börjat falla för de litet stereotypa sjukhusboende; förutom de nämnda även den blyge Fred, den ännu mer bortkomne Colin, den frigjorda fransyskan Melody och inte minst Kate, som skall vara uppknäppt och humorlös men ändå väcker sympati bland alla hetsiga rumsgrannar. Sjukhuset i sig med sitt sönderfallande möblemang är en lika viktig huvudperson som de andra. Synd att kontraktet inte varar längre, men Crashing som serie går i högsta tempo i sex avsnitt och mer skulle ha blivit för mycket.

Serotonin av Michel Houellebecq

Var befinner han sig nu, Houellebecq-mannen? Har han vuxit som människa eller står han fortfarande och stampar på den plats i utvecklingen som han hävdar är den sanna, den där sexualiteten är den enda drivkraften i livet? Faktiskt både det första och det andra; han berättar för oss en noggrant formulerad teori om kärlek som en illusion drivet av viljan av att få ligga, vilken kommer före eller efter "kärleken" beroende om du är man eller kvinna. Fast strax efter det punkterar han sin utsaga genom att berätta om sina föräldrar, vilka förvisso tycks ha varit knutna till varandra med äkta kärlek - tyvärr av det slaget som lämnade den ende sonen utanför.

Det är faktiskt verklig kärlek och förlusten av den som vår huvudperson Florent-Claude berättar om: den handfull vackra, vänliga kvinnor som har funnits i hans liv och som han har låtit försvinna. Faktiskt inser han till och med att det är hans eget fel, framtvingat av snedsteg eller orimliga förväntningar, och kvinnorna har valt att leva sina egna liv istället för att binda sig till honom. Det är skönt att se den här tidigare blinda fläcken hos Houellebecq - kvinnor vars enda värde både för dem själva och männen är som sexobjekt - lösas upp till något mer realistiskt: kvinnor som klarar sig själva och lämnar otillfredsställda/otillfredsställande män bakom sig.

Florent-Claude har nu inte ens kvar det kravlösa sexet som utlopp för sin uppbyggda frustration, för hans antidepressiva medicin har dämpat lusten ännu mer än åldern och det tilltagande kroppsliga förfallet redan gjort. Han verkar till och med förstå att en Thailandsresa med en massa pippande bara ger en illusion av lycka som gör en mer olycklig. Men självklart punkterar författaren det strax efteråt med att låta en chanserad läkare ge krassa tips om hur hans deprimerade patient Florent-Claude skall överleva de stundande jul- och nyårshelgerna: mest givande vore att tillbringa dem i kloster, men alla gästplatser är redan fullbelagda, så han rekommenderar ändå en sexresa till Thailand.

Just det, i förra boken Underkastelse lekte huvudpersonen med tanken att religionen (Katolska kyrkan) och dess ritualer och traditioner skulle vara räddningen för såväl samhället som honom själv, men förkastade idén för att han inte fick röka på rummet. Nu tar Houellebecq ett steg åt en mer modern frälsningsväg, naturupplevelsen (jag gissar att det kan bli mer av det i kommande böcker) fast ännu mer den traditionella matproduktionen.

En Houellebecqbok skall förstås innehålla många tvärsäkra uttalanden om hur män och kvinnor styrs av sin sexlust, "kuk", "fitta" och "knulla" skall nämnas i långa sekvenser över en sida eller två, och en ny aspekt av livet skall genomdränkas av berättarens deprimerade fatalism. Det förväntar sig läsarna och det ger oss Michel Houellebecq, och det är inte ens chockerande längre fastän han försöker. Mot slutet av boken började jag till och med tycka att hans provokationsutbrott gick på tomgång. Men innan dess hann jag få ett gott skratt mitt i boken av den här tiraden:

... jag behövde kärlek och kärlek i en mycket specifik form, jag behövde kärlek i allmänhet men i synnerhet behövde jag en fitta, det fanns massor av fittor, miljarder av dem på en planet med ändå rätt begränsad yta, det är förbluffande vad många fittor det finns när man tänker på det, det snurrar i huvudet, jag tror att alla män har känt av den där svindeln, samtidigt behöver fittorna kukar, det är i alla fall vad de har fått för sig (ett tursamt misstag som utgör själva grunden för människans njutning, artens överlevnad och kanske till och med socialdemokratins), i teorin går problemet alltså att lösa men i praktiken gör det inte det, och det är så en civilisation dör, utan problem, utan krångel, utan dramatik och med väldigt liten blodspillan, en civilisation dör helt enkelt av leda, av själväckel, vad skulle väl socialdemokratin kunna erbjuda, ingenting förstås, utom evig saknad, ett rop i glömskan.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Kartan och landskapet
Underkastelse

Förinta