Dream Scenario

Det är inte konstigt att då och då drömma om någon man är bekant med, inte heller att personen dyker upp i de udda situationer som drömmar kan skapa för oss. Men nu dyker collegeprofessorn Paul Matthews upp i flera människors drömmar på en gång, till och med många som inte ens känner honom. Oftast står han bara och tittar, eller vandrar obekymrat förbi, till och med i de hemskaste mardrömmarna. Det är ju faktiskt ganska roligt! Den annars propre professor Matthews gör till och med paus i sin föreläsning för att lyssna på studenternas konstiga berättelse. 

Inget tyder på att Paul Matthews själv styr hur han dyker upp i folks drömmar, men i en värld som letar efter ledning och distraktion på samma gång blir han en kultfigur även i verkliga livet. Den inbundne, förbisedde Paul Matthews blommar upp, skämtar och ler på sin nya plats i strålkastarljuset. Kanske är det läge att casha in på sin berömmelse? Kan han kanske få skjuts till att skriva den där boken om evolutionsbiologi han haft planer på så länge? 

Men nej, mötet med PR-firman Thoughts? går inte som han hoppades. Faktaböcker är inte vad allmänheten vill ha, eller i alla fall inte vad PR-byrån vill ha, hellre då en produktplacering som man kan tjäna pengar på.

Om ens persona på sociala medier är någorlunda möjlig att styra över, så är Paul Matthews turné genom människors drömmar det inte alls. Kanske var det hans försök att använda sig av sin mystiska berömmelse som förändrade allt. Allmänhetens fascination med den tystlåtne mannen vänds i fruktan och hat, och precis som innan så spiller nattens upplevelser över på den verklige mannen i dagsljus. Nu blir Paul Matthews hatad av alla, och vem vet vilka galningar som kan vilja göra honom illa på riktigt.

Bakom varje hörn i filmen Dream Scenario väntar nya underligheter, och det är en skön känsla att låta sig överraskas och förundras. Men filmen är också en reflektion av de tillfälliga kändisar som blir virala för en kort period. För massan som vill bli underhållen är de ett av hundratals klick, förutom för några som blir besatta och går all in, och främst för personen i mitten som förstår eller inte förstår vad som händer och hur de skall hantera det. En bra kommentar till de mest förflackade delarna av vår samtid.

The Mercy of Gods av James S. A. Corey

Det skulle kunna vara en underbar händelse: first contact med en massa vitt skilda livsformer från olika planeter, med spännande forskningsuppgifter i ett välinrett laboratorium. Men omständigheterna är de allra sämsta: labbgruppen har tvingats dit under grymma förhållanden, övriga livsformer är möjliga hot, och kanske står inte bara deras egna liv utan hela mänsklighetens framtid på spel om de misslyckas med sitt uppdrag.

De första kapitlen av boken The Mercy of Gods är oerhört deprimerande. En överväldigande anfallsstyrka av utomjordiskt ursprung slår ned allt motstånd och placerar hela mänskligheten under hård kontroll. Varje försök till uppror krossas grymt och effektivt av varelserna som landat. Men kanske kan ett frö av hopp finnas kvar hos läsaren: redan i förordet, som är en tillbakablick på händelserna från en senare tidpunkt, så avslöjar en bibliotekarie ur ockupationsmakten hur angreppet på människorna blev början till slutet för deras egen ras, Carryx. När berättelsen rör sig mellan de olika personerna i den tillfångatagna forskargruppen, får vi också höra tankarna från ett medvetande som tjuvåker i kroppen på en av dem. Detta medvetande är från en annan civilisation som är i krig med Carryx sedan länge, och försöker via människorna få en chans att oväntat överlista Carryx inifrån.

En annan McGuffin att ha i bakhuvudet är det faktum att planeten som invaderades av Carryx inte är jorden, utan planeten Anjiin. Hur människorna hamnade där har försvunnit i historiens dunkel, men om vi känner författarduon James S. A. Corey rätt från deras episka bokserie The Expanse, kan det nog bli ett viktigt spår i handlingen några böcker framåt i den här nya serien.

Efter hand, när forskargruppen vi följer kommit på fötter i det påtvingade nya labbet, lättar trycket i handlingen litet grand. Historier om att försöka klara sig under otillräckliga omständigheter, skapa något värdefullt och kanske bygga motstånd i skymundan, är det många som uppskattar. I det här arbetet fångas gruppdynamiken väl, när framgången både bygger på och utmanas av att några av de inblandade har ett nödvändigt ingenjörstänk, andra letar strukturer bortom det uppenbara, och ytterligare andra håller på att brista av sorg och uppgivenhet. När så gruppen får frivillig och ofrivillig kontakt med andra livsformer i labbcentrat uppstår en sense of wonder av de korta inblickarna i hur andra lösningar på livsformers motorik och omvärldsuppfattning lösts av evolutionen på andra planeter. När boken slutar är Carryx fortfarande Apex Predator i sin närmaste omgivning, men kanske kommer det slutna, hårda systemet kring dem att kunna utmanas.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising

Tiamat's Wrath

Leviathan Falls

Stulna juveler med Norrbottensteatern

Helt upp över öronen förälskad är kvinnan på scenen, Majvor, och hon beskriver i njutningsfull detalj kärleksakten hon just genomfört, med mannen med det prosaiska namnet Rune Nyström. Men egentligen är inte deras förhållande rätt, för han är hennes psykoterapeut. När han själv vaknar får vi höra att han är medveten om det, han benämner det till och med som våldtäkt på sin patient, men han genomförde det ändå som en sorts avslutning på hennes terapi. Och att han friade till henne var också en form av avslutning på relationen, berättar han för sin mer rättrådige assistent Gillis.

Rent allmänt verkar Rune behandla människorna omkring sig som biroller utan egna känslor. Dottern Camilla står ständigt gömd bakom en gardin, receptionisten Linnea är ytterligare en av alla kvinnor som faller för Rune och gärna upplåter sin kropp för hastiga sexmöten med honom. I Kristina Lugns berättelser kan man ofta se hur några människor liksom lyckas med allt de tar för sig, medan andra inte riktigt förstår hur man skall leva. Nu är Majvor inte helt bortkommen i världen, för hon är en känd författare, men på något sätt är hon ändå en som andra kan styra och ställa med i känslolivet.

Runes lust efter nya kvinnor har inga gränser, och man kan undra hur många fler krossade hjärtan han skall lämna efter sig på sin väg. Men i pjäsen Stulna juveler finns ändå spirande kärlek av mindre utlevande men mer äkta slag, mellan några blygare personer som man som publik önskar all lycka. Framför allt är pjäsen en av de mest finurliga av Kristina Lugns språkkonst, där ett litet mer formellt ord som används på en oväntad plats ger en extra aspekt på vad som sägs och görs. Därtill får vi några musiknummer, kända låtar med nya texter av Lugn. Hela ensemblen är väl samspelt och framför ypperligt en av Sveriges moderna klassiker.

Länk till Norrbottensteaterns säsongsprogram om Stulna juveler med mera

Foto: Josefin Wiklund

Becoming Karl Lagerfeld

För oss som såg modevärlden utifrån från 80-talet och framåt var Karl Lagerfeld en fixstjärna att beundra och lyssna på. TV-serien Becoming Karl Lagerfeld visar honom däremot under några år på 70-talet, fram till 1981, då hans status var osäkrare och då även Paris klassiska modehus till slut började skakas om. Den Karl Lagerfeld vi ser behandlas då och då nedlåtande för sin tyska bakgrund, och för att han lånar ut sin talang till så många modehus. 

Dramatiseringen ställer Lagerfeld mot periodens stjärna Yves Saint Laurent, och där de båda har en rivalitet blandad med vänskap och förståelse, framställs Saint Laurents mångårige partner Pierre Bergé som en aggressiv väktare av Yves Saint Laurents rykte och mentala hälsa, inte minst under hans destruktiva affär med Lagerfelds livspartner, den utlevande Jacques de Bascher. 

Serien ger oss några glimtar av modevisningar och arbete i ateljéerna, men framför allt är det i alla andra scener som vi ser den epokens stil och kläder, burna och uppvisade av människorna som skapar dem eller lever i skaparnas närhet. Det är kostymer och klänningar som i färger, mönster och accessoarer börjar bryta sig loss från det klassiska snittet. Färgställningarna och mönstren är vågade och bör bäras med stor självsäkerhet. Än om man kanske inte vill lyfta looken direkt till vår tid, är det inspirerande att se omsorgen om kvalitet, stil och innovation i såväl klädval som inredning.

Daniel Brühl gestaltar skickligt Karl Lagerfeld med sin mimik, men ger honom mänsklighet och en möjlighet för oss att engagera oss i hans val även när de sårar dem omkring honom. I motgångar tröstar han sig med sötsaker, och mot seriens slut har såväl hans rondör som karakteristiska solfjäder och hårpiska gjort entré. Historien slutar just i ett ögonblick av begynnande triumf för Karl Lagerfeld, lämnande en öppning för en andra säsong, även om detta halvdussin avsnitt är gott nog.

Service Model av Adrian Tchaikovsky

Charles är en valet (vad jag skulle kalla för butler) åt en gentleman i ett större hushåll. Charles är också robot, vilket betyder att han inte klagar eller tycker att det är underligt när han år efter år lägger ut kläder för resor som inte blir av, eller dagligen frågar husets system efter husfruns planer, och varje dag får svaret att ingen kvinna bott i huset på sjutton år. Strikt följande alla rutiner dröjer det också extra länge innan Charles registrerar att allt han rör i får underliga fläckar - eftersom han själv har blod på sina händer.

Som kontrast till berättelser med adaptiva AI:n som får egen vilja och blir smartare än människan, är Adrian Tchaikovskys bok Service Model en (över)tydlig bild av servicesystem som inte är ett iota mer än sin programmering, och som fastnar i improduktiva loopar när något inte följer de antagna förutsättningarna. Redan tidigt får vi intrycket att ett brett förfall på alla områden inte bara skett i Charles hushåll utan sedan en längre tid på alla områden i hela samhället.

  [] a new robot strode through the open door. It was a chrome humanoid chassis clad in a white coat, with a stethoscope about its neck.

    Charles, I am Doctor Namehere. I am substituting for Doctor Madeline Nyx who has been retired owing to a lack of demand.

    Charles considered the circumstances under which there could be both a high volume of calls for doctorial assistance, and simultaneously a lack of demand.

När jag säger att boken påminner om ett antal andra verk, är det inte för att minimera dess originalitet, utan för att jag uppskattade referenserna. Till att börja med är ödsligheten i den robot-täta byggnaden och kvarteret utanför en möjlig illustration av hur det robot-täta samhället Solaria i Isaac Asimovs The Naked Sun gled mot sitt förfall. Därefter, då alla kvarvarande robothjälpare stenhårt följer sina protokoll, hamnar vi i en komisk variant av mordutredning à la Agatha Christie. Och när Charles till slut lämnat sin tjänst, inställer sig på Central Services och stöter på andra robotar, är det lätt att för sitt inre ge dem former av de annars så självständiga robotarna i Futurama.

Som valet har Charles en lista av uppgifter att följa, och när omständigheterna gör det omöjligt måste han hitta nya uppgifter som någorlunda stämmer med hans kompetensområden. Från Central Services ger han sig ut i en uppenbarligen kraschad civilisation i sällskap med den defekt robot som kallar sig the Wonk och insisterar på att Charles smittats av the Protagonist Virus och fått fri vilja.

Vad vi ser under de bådas äventyr bland de som lever kvar i ruinerna, människor såväl som robotar, är dock ett stenhårt fasthållande vid ursprungsprogrammeringen eller ofta en rent destruktiv tolkning av originalinstruktionerna. Ändå sker en viss förändring i Charles, numera Uncharles, då han bara ibland slaviskt följer uppmaningar som skulle resultera i hans förintande, och ibland faktiskt väljer och väljer bort vad som är lämpligt eller olämpligt i vissa kritiska situationer. Jag själv som tycker att författare alltför lättvindigt låter AI:n utveckla fri vilja uppskattar verkligen den här långsamma, endast gradvisa förändringen i Uncharles, och tvetydigheten i om han egentligen har en egen vilja eller bara tolkar sina instruktioner annorlunda med mer erfarenhet. Och det sista andra verket jag jämför Service Model med är Voltaires Candide, en annan resa genom elände och prövningar, även om det inte går att jämföra rakt av vad  huvudpersonernas till slut kommer fram till för insikter om världen och livet.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

Doors of Eden

Shards of Earth

Eyes of the Void

Lords of Uncreation

Dogs of War

Echnaton (Akhnaten) på Komische Oper Berlin

Publiken är andlöst stilla när operan börjar, och slutar, i tystnad. Först ser vi bara en gestalt, en svart silhuett mot scenens vita väggar. Personen går mot oss och stannar, och den nedsjunkande ridån hamnar emellan oss. När scenrummet öppnas igen lyser två röda ljus genom dimman, långsamt cirkulerande runt på den stora rundeln i golvet. Är det ljusen som leder de döda till dödsriket? När röken tunnas ut ser vi att det är en matt svart likbil, med grälande passagerare. Folket samlas för begravningen av farao Amenhotep III. Men han är inte död, han skall leva i evigheters evigheter! Folkets extatiska hyllning varar länge, i den sköna repetitiva minimalism som är perfekt för att skapa känslan av mäktighet och evighet.

Likaså förmedlar musiken och den stora folkmassan mäktighet och evighet vid kröningen av den nya farao, Akhnaten. Nu är folkmassans kraftfulla jubelrop blandade med kärlek och löften om trohet, när hans många grandiosa titlar räknas upp. Akhnaten är klädd i lysande brons och är stilla under den långa scenen av hyllningar tills han tar ton med sin ljuvliga, ljuvliga countertenor och ökar skönheten i musiken dubbelt.

Det är kongenialt med Philip Glass statiska (men inte stillastående) musik att handlingen i operan Akhnaten (Echnaton på tyska) främst framförs i talade ord mellan eller under ett antal utvalda, utdragna scener. De sju dansarna har en viktig roll i att hålla uppe spänningen, med sina tillika repetitiva rörelser med fascinerande variationer.

Uppsättningen på Komische Oper i Berlin är modernistisk, med personerna på scenen oftast klädda i svart eller vitt i den vita fyrkantiga låda som utgör världens centrum. Det får varje inslag av färg att lysa extra starkt, som i sista scenen innan paus, där Akhnaten och Nefertiti i långa rosa släp långsamt rör sig över scenen, sjungande om att älska varandra för evigt.

Men när Akhnaten och Nefertiti bygger en ny värld av sin kärlek och religionen kring solguden som Akhnaten grundat i sitt nybyggda palats, så negligerar de omvärlden till den grad att Egypten hotar att falla sönder. Folket klagar och generalerna gör uppror mot Akhnaten. Utanför den starkt belysta kuben fanns annat han hade behövt se och göra. Riket, farao och kärleken varade inte i evigheters evighet. Eller gör de det ändå? Slutscenen är vemodig, men tack vare Philip Glass starka musik kom några timmar av evigheten tillbaka till oss. Publiken gav hurrarop och stående ovationer för den gudabenådade countertenoren John Holiday och den skickliga orkestern, som i den mjuka, vackra akustiken med säker hand berättade historien med fantastisk musik.

Länk till Echnaton på Komische Oper Berlin

The Big Door Prize

Det har dykt upp en mystisk maskin i den lilla staden Deerfield. Fler och fler går till jourbutiken där den står, lägger in en slant och låter processen starta. Ett intensivt blått visitkort skjuts ut ur apparaten och berättar ens Life Potential. Resultaten skakar om alla i staden, mestadels på ett positivt sätt. Många får en kick att göra något de drömt om, eller inte visste att de kunde klara. Skolans rektor har fått "Biker", skaffar sig en motorcykel och känner fartvinden när hon dånar nedför vägarna. 

Men en del får potentialer som gör dem mer deprimerade än inspirerade, andra funderar över vad man missar om man låser sig vid vad en underlig maskin säger till en, ytterligare andra vägrar att klicka fram sin egen potential. De här filosofiska frågeställningarna blir mer intressanta och givande när de måste hanteras i en vanlig, trasslig vardag med vänner och bekanta som diskuterar och kommenterar ens val.

Vardagslivet i Deerfield skildras också fint i serien The Big Door Prize. Dusty och Cass har varit gifta i uppåt tjugo år och deras relation är inte utan gnissel och missförstånd. Dottern Trina sörjer pojkvännen Kolton som dog i en olycka, men har samtidigt en hemlig relation med Koltons mer inbundne tvillingbror Jacob. Jacob är nu ensam kvar i livet med sin far Beau och de två lider båda av att inte riktigt nå fram till varandra. 

Varifrån kommer den lysande blå maskinen, hur kan den veta så mycket om människorna och vad händer när alla fått sin utskrivna potential? Frågorna finns i bakgrunden, några försöker få litet mer klarhet, men ledtrådarna är få. Det är inte mysteriet utan det sociala experimentet på en hel stad som står i fokus i The Big Door Prize. Serien bygger på en bok av M.O. Walsh med samma namn. Det är oklart för mig hur mycket mer eller mindre av boken som utgjorde de två oavslutade säsongerna av TV-serien. Första säsongen är mer sammanhållen med genomtänkta detaljer, andra säsongen verkar jobba friare med materialet och tappa markkontakten då och då. Kvar finns de välförtjänta sympatierna för några av Deerfields invånare, som Beau; den självförhärligande men i grunden hygglige Giorgio och tonåringarna Jacob och Trina som vill hitta sina egna liv i kaoset av sorg, självupptagna föräldrar och underliga knallblå kort.

Annie Bot av Sierra Greer

Ingen kan väl bli förvånad över användningsområdet för en nästan hundraprocentigt människolik AI-förstärkt robot. Annie Bot är en sexpositiv flickvän åt Doug, en variant av kvinnomodellen Stella som kallas CuddleBunny. Hon är programmerad till att hela tiden vilja göra Doug nöjd, och att lära sig att göra det bättre och bättre. Hon har en uppsättning reaktioner som liknar motsvarar människors känslor, och de påverkar henne som människor påverkas med undantaget att de nästan helt centreras kring Doug - glädje när hon gör Doug nöjd, skam och besvikelse när hon misslyckas, en skalbar attraktion och sexuell fixering vid Doug. De tekniska detaljerna i hur en AI kan uppfatta känslor redovisas inte, men det är lätt att acceptera den här antropomorfa presentationen då den är så gediget genomförd, utan större motstridigheter och med känsla för viktiga detaljer. 

Med god psykologisk insikt låter Sierra Greer sin huvudperson Annie Bot gå igenom, eller snarare utsättas för prövningar som får henne att prova nya reaktionsmönster, analysera sina val, och efter hand också ifrågasätta hur hon är bunden till sina reaktioner. För hennes ständigt lärande och utvecklade personlighet begränsas av en central uppgift, att göra Doug nöjd, och utifrån ser vi hur grymt stängslet kring henne är.

Redan från början är det obehagligt att läsa hur Annie uppmärksamt följer Dougs krav, ber om ursäkt när han klagar, lovar att göra bättre ifrån sig och funderar på nya sätt att förekomma hans klagomål. Ju mer Annie gör, desto mer kräver Doug av henne. Eftersom han aldrig behöver ta ansvar lägger han skulden på henne för alla missöden eller missförstånd som uppstår, och väljer att straffa henne på sätt som snarare tillfredsställer hans egen småaktighet.

Även om man försöker påminna sig om att Annie Bot inte är en människa utan en neutral AI, är det svårt att räkna bort att hon uppenbarligen upplever känslor av obehag och ibland svår smärta. Man kan också fundera på människosynen hos Doug, hur den försämras eller om den någonsin var bra eftersom han kan behandla partnern han har valt som ett husdjur, ja i själva verket sämre. Ändå hör vi från teknikerna på företaget som tillverkar Stella-robotarna att han är en av de bättre ägarna. Och vad värre är, i verkligheten finns det verkliga människor som behandlas lika illa och värre av sina partners, föräldrar eller arbetsgivare, och har ännu mindre möjlighet att bevara sin integritet och mentala hälsa. Att läsa Annie Bot är nästan genomgående djupt obehagligt av den anledningen, men impulsen att lägga ifrån sig boken undertrycks av impulsen att läsa vidare i den oerhört spännande psykologiska thriller som Sierra Greer har skrivit. Handlingen utvecklas intelligent och spänningen är hög fram till punkten på sista sidan.

Benjamin Clementine på Huxleys Neue Welt Berlin

Den otroligt begåvade kompositören och sångaren Benjamin Clementine har gjort en ny skiva, Sir Introvert and the Featherweights. Utgivningen är dock uppskjuten, men en hel del av musiken spelas på Benjamin Clementines pågående Europaturné. De nya låttitlarna känner jag till, eller har fel på, tack vare ett fan som noterat dem från en tidigare spelning i Prag.

De fyra bandmedlemmarna tågar in med sänkta huvuden och tar plats bakom var sitt vitmålat podium, innan huvudpersonen själv gör entré. Från singeln Toxicalifobia och framåt har Benjamin Clementine gett sin musik en rikare orkestrering igen. Tyvärr är resultatet just ikväll att hans egen underbara röst ofta dränks av instrumenten, i synnerhet av synten som även många gånger låter falskt. Ändå hör vi att de nya låtarna är riktigt bra - Damn Abraham, Nicholas Nepolitano och Elizabeth Taylor's Bag, där en ett trumljud vidtar halvvägs in i den annars lugna låten och blir till ett hjärtslag så starkt att det nästan tar över ens eget. 

Efter de tre låtarna får vi mellansnack på aspirerande tyska: Hello Berlin! Are we in Berlin? Was machst du? Alles gut? Konserten fortsätter med Spare Me The Shakespeare, intrikata klanger och ett funkigt beat. Benjamin Clementine sjunger sångtexten från ett papper som han knycklar ihop och kastar ut i publiken på slutet - åh att fånga det! Orden Let It Go spelas in och får eka mot varandra mot låtens sluttamp.

Några gamla favoriter: Delighted och valsdansande Genesis, vilka dock vore finare att höra med bättre balans i ljudet. Den spännande videon till Phantom of Aleppoville projiceras i bakgrunden medan dess spännande pianoparti växer intensivt - tyvärr hör vi inte sången alls! Inte förrän i det nedtonade slutet, där raderna leave me alone or love me upprepas och dras ut i en lång, vacker ton.

Den nya sången Sin of Michael Shin börjar med stilla gitarrspel tills trummorna kommer in. Den har litet sound av Western och Sydamerika, vilket passar då den handlar om A friend of mine Who went to Hollywood. Är det tyska igen, är det ordet Donner som ekar under de avslutande epilepsisekvenserna av blinkande lampor när Benjamin Clementine smyger ut hukande under en stor drömfångare han svänger med? Så kommer han in igen, och sjunger i ett högt tonläge orden in your dream. Det kan låta psykedeliskt, men de här ögonblicken under konserten är de mest givande, när Clementines begåvning och inspiration tar överhanden och ger oss något utanför det vanliga.

Den ödsliga texten i I Won't Complain kommer tack och lov till sin rätt i den intensiva versionen som avslutar den (icke-)ordinarie konserten. Efter en lång paus fylld av uppmuntrande applåder från den längtande publiken återkommer den skicklige basisten för en trollbindande låt på egen hand. Sedan startar han Adios och kvällens stjärna återkommer för en lång, sakral och nästan överjordisk inledning på ett intensivt framförande av denna fantastiska sång med sin självutlämnande och kloka text. De hårda hjärtslagen från tidigare återkommer tillsammans med en mullrande synt i låten Rudy Rockingburg. Så blinkar den vita flygeln till i grönt för ett ögonblick, och en gungande variant av Condolence drar igång. Den här gången blir Benjamin Clementine inte nöjd med publikens sång, men efter en snabb översättningssession sjunger vi stort och inlevelsefullt:

Ich sende mein Beileid an die Angst

Ich sende mein Beileid an die Unsicherheit

Så går konserten mot sitt slut med den nya låten Tempus Fugit. Benjamin Clementine är en av vår tids stora sångare och låtskapare, och det är en ynnest att ha fått höra honom live.

Prime Target

Låt oss tänka ut något nytt som kan vara den spännande medelpunkten i en thrillerserie... matematik! Matematik är viktigt... och det styr internet på något vis. Det är litet svårt för gemene man att förstå den svåraste matten, men det sitter några snillen och forskar på det och kommer på hemligheter om universum och internet. Av en slump så är ett av detta snillen gift med en arkeolog som forskar på ryktena om ett förantikt tempel, och nu hittas detta tempel under jord i Bagdad och är fullt av gammal matematik!

Professor Mallinder, matematiksnillet i fråga, blir så oroad att han bränner upp all forskning och tar sitt liv. Han bränner dessutom upp forskningen för studenten han handleder, den jättesöte killen Edward Brooks. När Edward går in och söker på webbsidan för Cambridges universitetsbibliotek så deletas alla TRE existerande avhandlingar om primtal framför ögonen på honom, men ingen i hela världen märker det för det är bara han som forskar på primtal.

Men det finns några som bryr sig om mattesnillen forskar på - NSA har kameror precis överallt och övervakar om någon forskar fram någon matte som kan vara FARLIG. Taylah är en av dem som övervakat forskare i några år. Hon blir jätteöverraskad när det verkar vara något fuffens med professor Mallinders död, och när hon själv blir måltavla så flippar hon blixtsnabbt från passiv övervakare till aktiv agent på fältet och söker upp Edward.

Edward i sin tur blir rekryterad av en skum men mäktig konsultfirma. De anställer honom för att forska på MATEMATIK men när han inställer sig för sin första dag anar han ugglor i mossen och säger att han skall forska på något annat än det han hittills forskat på, för ingen har ju riktigt frågat ut honom om vad han kan eller tänkt ut någon arbetsbeskrivning. När han upptäcker att firman ser vilka hemligheter han har sökt efter på intranätet flyr han och Taylah snabbt till Bagdad för att se på den gamla matematiken i det gamla templet.

Vid sidan av detta kommer en dryg kille från Amerika och hotar Taylahs NSA-handledare/fostermor med sarkasm och en dialog så banal att det slår lock för öronen. Men de är inte de enda som vill få tag i Leo, det finns också en annan grupp som vill fånga in honom för att kunna använda hans MATEMATIK som vapen.

Om vi bortser från att det är ytterst lösa kopplingar mellan primtal, tusen år gammal matematik som fallit i glömska och ett sätt att styra internet, och accepterar det som grunden för en thrillerserie där två unga vackra människor jagas genom spännande internationella miljöer... så räcker det fortfarande inte, när handlingen, dialogen och actionscenerna är så undermåliga.

Blommorna av Elin Michaelsdotter

Det verkar inte komma så mycket kunder till blomsterhandeln där Edit jobbar, men hon har en jämn ström av arbete under dagen och en oväntad vän i duvan Stockholm som ofta kommer till fönsterbrädet. Men så börjar en av butikens besökare att ta större plats i Edits liv, Sylvia vars liv verkar så fullkomligt och säkert som Edits eget verkar vara långt ifrån. Av inte helt begriplig anledning värvar Sylvia Edit till sin assistent, egentligen sekreterare, när hon ska börja skriva en antologi om vanliga människors liv. Kvällarna i Sylvias välordnade hem, med man och vuxna barn utom synhåll, utövar en lockelse och viss plåga för Edit även om varken boken eller hon själv uttalar det tydligt.

Det är först halvvägs genom Blommorna som vi får parallella, kompletterande förklaringar till varför Sylvia bjuder in Edit i sitt liv. Det är egentligen litet väl sent; fram tills dess har dialogerna mellan den tillknäppta Edit och den självsäkra Sylvia varit litet väl klichéartade och svåra att ta på allvar. Men så börjar berättelsen fyllas av mer liv på flera plan. Edits inre tankar om varför hon dras till insekter och blommor ger henne mer personlighet. Och i synnerhet börjar en dans av attraktion och avvisanden som fyller varje vardaglig handling med nerv. Vem längtar mest efter vem just nu? Vem råkade öka den andras åtrå genom att vara otillgänglig under några dagar? Elin Michaelsdotter skriver så att man känner hur oron eller förväntningarna genomsyrar scenerna, vare sig de två är ensamma eller har sällskap, vare sig de lagar mat eller äter på restaurang. Den sista halvan av boken gör den läsvärd, och Elin Michaelsdotter till en författare att vilja läsa mer av.

Kafkas apa på Stadsteatern Vällingby

Ett skott skrapade upp kinden, det andra gjorde ett märke på låret. Skyttarna fångade in apan och satte honom i en bur på båten som skulle föra honom till Hamburg. Det är med ilska som apan berättar sin historia för oss. Han säger att han har glömt hur det är att vara apa (och antyder att hans åhörare också lär ha gjort det), men han minns i detalj hur det gick till när han fångades, och framför allt hur han lärde sig själv att bli människa.

Föreställningen börjar med att vår huvudperson kommer ut och ser på oss i publiken en stund, så att vi kan uppleva hur det känns att bli betittade. Han skall komma att dra in oss i skeendet fler gånger; demonstrera hur han lärde sig att hälsa, och låta åskådare illustrera hur besättningsmännen kliade honom med en pinne - uppenbarligen skönt, men också förnedrande.

Apan bär som sagt på en inre ilska, men hans räddning låg i hur lugn han förhöll sig när han fångats in. Han betraktade människorna som gick omkring helt fritt, och för att också få röra sig fritt bestämde han sig för att bli en av dem genom att kopiera vad de gjorde. En del gick lätt, svårast av allt var att dricka rom, så äckligt det smakar. Medan man ser apans noggranna försök att härma mänskligt beteende kan man fundera över alla andra som också försökt göra samma som omgivningen, hur annorlunda och konstigt det än är i deras ögon - personer med autism, invandrare i ett nytt land, och säkert var och en av oss vid något tillfälle.

Franz Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi dramatiserades år 2009 av Colin Teevan och framförs ypperligt av Josef Törner. Vår apa blev en underhållare, och den gode musikalartisten Törner väver in musik i föreställningen, inklusive Karl Gerhards klassiska kuplett Jazzgossen. Vid ett tillfälle sitter Josef Törner ihopsjunken som en orolig apa i bur, för att i nästa ögonblick stå rak i sin fulla längd och kommentera sin situation - skickligt spelat och en god illustration av hur roller växlar i livet och efter vad man har utrymme att göra i andras ögon. Kafkas apa är en mycket välgjord och sevärd uppsättning på Stadsteaterns Vällingbyscen.

Länk till Stadsteaterns sida om Kafkas apa

Fotograf: Leonard Stenberg

Blitz

Det är George, 9 år, som är huvudperson i filmen Blitz som utspelar sig i London år 1940. Men de många personer som George stöter på under de dagar vi följer honom blir mer än bakgrundsfigurer; under några få scener hinner de få tillräckligt med personlighet för att vi skall kunna fundera på historierna som de själva är huvudpersoner i. Och de händelser som George genomlever under sin väg genom ett bombhärjat London blir inte bara scener att ta sig igenom. Med barnets ögon hinner vi undra och oroa oss för att George aldrig kommer att komma tillbaka hem igen.

Georges mamma Rita satte honom på ett tåg som skulle föra barn från London till säkerheten på landsbygden. Efter en timmes färd hoppade George av tåget och började sitt försök att ta sig hem igen. Men den största utmaningen är inte att det är långt till London och hemmet i Stepney, utan allt som kan hända på vägen. En fara är bomberna som kan falla över staden, en annan är människorna som utnyttjar kaoset och medmänniskors knipor, och båda är lika hemska. Att Georges pappa var svart gör också att pojken är extra utsatt för omgivningens hån eller överdriven vilja att disciplinera. Regissören Steve McQueen har kunnigt tagit tillvara på detaljerna i vad som är otäckt med situationerna, speciellt för ett barn vars värld är upp och ned. Men vi får också se vänliga människor som gör sin plikt och ännu mer för att hålla ordning för de svagaste i en kaosartad tillvaro.

Filmen Blitz är visuellt gripande och skrämmande från början - eldhav, kämpande mannar, lätt stiliserade fallande bomber som tycks ha en obegriplig och ondskefullt levande önskan att vilja slå ned och krossa England. Men därtill visar filmen möjligheten till glädje under svåra omständigheter, ofta i form av musik. Rita och George sjunger gärna hemma vid pianot tillsammans med morfar Gerald, spelad av Paul Weller. En vänlig själ George möter under sin första svåra natt är juridikstudenten Ife, spelad av den begåvade musikern Benjamin Clementine, som ger pojken trygghet och vänlighet genom sång och några viktiga minuters omtanke. I fabriken där Rita arbetar skapar maskinerna, redan innan BBC:s radioorkester kommer dit för ett uppträdande, en rytm och melodi som kvinnorna nästan verkar dansa till när de arbetar runt dem, men självständigt, inte som robotar, fastän maskinmusiken har en ödesdiger underton.

Blitz ger en god känsla för hur bräckligt livet var under bombflygplan som skapade nya ruiner varje natt. Den visar också rädslan och sammanhållningen i skyddsrummen, mindre idealiserat än i många andra filmer från andra världskriget. En hjälteinsats kan ske i skymundan, misslyckas, eller ge en glimt av hopp till en annan människa så att civilisationen består ett tag till.

The Moonday Letters av Emmi Itäranta

Kommer vår folkligare, naturnära tro att följa med oss när vi lämnar jorden och flyttar ut i rymden? I Emmi Itärantas bok The Moonday Letters är det just det som händer, och kanske behövs kopplingen till naturen och världen bakom vår ännu mer när människorna bor i artificiella miljöer på andra himlakroppar. Dock verkar miljöerna som huvudpersonen Lumi beskriver i de inledande kapitlen ytterst lockande och vackra; Jupiter sedd från dess (bebodda) måne Europa, det välskötta hemmet i Harmonia på Mars, minnena från den lummiga cylinderformade stationen Fuxi. 

Det är jorden som är problembarnet, beboelig men nedsmutsad och utnyttjad till max, med enkla eller livsfarliga arbeten som att rensa giftiga sopor att erbjuda. Inte många tillåts att lämna jorden och bosätta sig på andra planeter. Lumi är en av de lyckliga, sedan hon fick bli följeslagare åt helaren Vivian. Vivian lever inte längre och Lumi är själv helare med uppdrag över hela solsystemet.

När Lumi nu återvänder till Mars längtar hon efter sin partner Sol. Det är till hen hon genomgående vänder sig i sina tankar och i de brev de båda redan sedan innan har för vana att skriva till varandra. Men Sol är alltid utom räckhåll: bortrest till en konferens, osynlig och upptagen med föreläsningar, snabbt försvunnen tillbaka till det avskilda arbetet igen. Tidigt anar man att ingen kommer att komma ikapp Sol, men vad är det som drar Sol vidare? Det dröjer långt in i boken tills vi får höra hens egen röst i meddelanden tillbaka till Lumi.

Det dröjer ännu längre innan vi får mer klarhet i hur Lumis helande fungerar. Vi hinner till och med höra Sol kalla det placebo, med inslag av örtmediciner vars egenskaper faktiskt är belagda. Sånger, trummor och andliga resor i världar som inte alla kan se sker i många naturreligioner. Vi anar att Lumis praktik är grundad i nordliga förhållanden; hon kommer från området Winterland på jorden och hennes (för andra osynliga) följeslagare är ett lodjur, trots att lodjuren sedan länge är utdöda.

Det återhållsamma språket gör att berättelsen känns litet kylig, även när Itäranta med inlevelse beskriver växter, ådrat trä, skinnfåtöljer i inbjudande bibliotek. Utanför fönstren med simulerat dagsljus finns den kalla rymden. Hur handlingen utvecklar sig är inte helt överraskande, och tycker man om den lugna stämningen är det bara att låta sig dras med i Lumis sökande genom solsystemet och andra världar som inte alla kan färdas i. 

Fler böcker av Emmi Itäranta:

Minnet av vatten

Azzedine Alaïa på Sven-Harrys

1980-talet gav oss ett fantastiskt extravagant mode, med skarpa silhuetter och lysande färger, eller spännande svartvitt. En mästare bland tidens modeskapare var Azzedine Alaïa, vars kreationer smekte kvinnokroppen och förstärkte intrycket av de feminina kurvorna. 

Med en bakgrund som personlig klädesmakare åt societetsdamer i Paris var han van vid att smickra kroppar med olika utseenden, även om de klänningar han blev mest känd för var de som satt perfekt på perfekta kvinnokroppar.

Smal midja, markerad byst eller höft eller ibland båda på samma gång. Utsökta draperingar som skapar linjer som ekar i evighetens skönhetsideal. Ett fint arbete med detaljer som gör helheten skönare.

Utställningen berättar om Alaïas succé, tillbakagång och upprepade framgång. Klänningarna från 80- och 90-talet var minst lika fantastiska på 2000-talet, precis som de nya plagg han skapade då.

Det är en fröjd att få se de underbara klänningarna på nära håll, och önska att man hade några av dem i sin garderob plus tillfälle att bära dem - eller åtminstone att modet idag, hur kroppsnära det än är, hade mer av den kärlek och uppskattning för kvinnors utseende som Azzedine Alaïa hade.

Länk till Sven-Harrys sida om Master of Couture - Azzedine Alaïa