Lars Lerin på Angelika Knäpper Gallery

Lars Lerin är känd och älskad för sina akvareller. När han använder färgerna skapar han så rika motiv att det kan se ut som lager av oljefärger. Det krävs både skicklighet och öga för motivet att låta färgen bilda konturer, skiftningar eller detaljer som är så lagom otydliga att ögat fyller i det självt. Ett fantastiskt exempel är den mönstrade kupolen på ett palats, där Lerin både visar sirligt ornament och tidens tand på mönstret. Det första som möter en i Angelika Knäppers salar är tre stora verk med namnen Ljus i öster I, Ljus i öster II och Palats. Motiven är vackra bysantinska byggnader.

Lars Lerin, del av Ljus i Öster, 2010

I nästa rum är vi tillbaka i Europa. En tavla heter Spegelsal - jag är inte tillräckligt berest för att känna igen den. Det är knappt så att jag känner igen Nationalmuseum i ett underligt skymningsljus, med ett varmt ljus som kommer från en helt mörk bakgrund. Fullständigt fascinerande är den stora tavlan Bibliotek. Rad efter rad av böcker, halvt läsbara titlar på ryggen, här och där den karakteristiska pricken på en avskiljare som anger att en ny underkategori börjar.

Det blygsamt betitlade verket Lösöre I-VII visar upp vackra, värdefulla föremål, som i alla fall jag skulle bli glad och tacksam över att få ärva. Men de visas upp ett och ett, som i en auktionskatalog. Kanske kommer de att skingras och förlora sin gemensamma historia.

Draculas borg är just en silhuett av ett spökslott mot en dramatisk himmel. På tavlans nedre del löper en handskriven text, en vacker men helt oläslig handstil, som kanske berättar historien som skulle kunna utspela sig i motivet. Roligt, men kanske inte så djupsinnigt. En annan sorts historieberättande sker i tavlan Fönster mot gården, där några upplysta fönster i ett höghus visar scener ur livet. Men jag tycker ändå att de tavlor som inte försöker säga för mycket på en gång är de som säger mest. Till exempel Marknad (Teresina), som med sitt motiv av människor i vita kläder i ett starkt ljus, förmedlar en känsla av hetta, ljus, damm och nästan ljud och rörelse.

Kanske är det jag som är bländad av exotism, jag som knappt varit utanför Europa, när jag påstår att bilderna från öst och syd verkar mer naturtrogna än de från ett Västeuropa i skymning (das Abendland). I varje fall är vartenda konstverk så imponerande och fascinerande att utställningen är mycket, mycket sevärd.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Oskuldens tid

Vilken lögn, att kalla en film om flickor på internatskola för "oskuldens tid"! Tonårsflickor kan vara nog så ondsinta mot varandra, bilda grupper för att känna sig viktiga och mobba dem som inte passar in. Men visst finns det en oskuld i de här flickornas drömmar om det avlägsna livet utanför skolan.

Bland alla svartklädda, stränga lärarinnor och husmödrar på internatet lyser den glamourösa Miss Gribben (Eva Green), simlärarinnan, med sotade ögon, röda läppar och stiliga kläder efter senaste snittet (ett 1920-tal som börjar känna sig dekadent). Åh, att få vara med i hennes simteam! Och att få vara kapten för simmarlaget, och Miss G:s favorit, som Di (Juno Temple) är! Men Di är också en liten apa, med tyrannfasoner mot de andra flickorna. Så synd att just hon är Miss G:s favorit. Miss G verkar faktiskt vara litet för kamratlig mot henne och mot hela sitt simteam.

"Vad är det viktigaste i livet? Begär! Desire!" säger hon med blixtrande ögon till sina flickor. Är begäret tillräckligt starkt i er, kan ni göra vad som helst, lovar hon dem. Avskärmade från livet utanför suger flickorna i sig varje ord. Miss G är deras idol, och det är ju en tacksam roll att vara idol för ett dussin skönhetstörstande tonårsflickor. Hon suger i sig deras kärlek nästan som en vampyr.

Från världen utanför, insvept i en aprikosfärgad sammetskappa och med rykten om aristokratisk börd,  kommer den nya flickan Fiamma Coronna (María Valverde). Även om hon varit lugn och följsam hade hon säkert ruckat på hierarkierna i gruppen av simmarflickor. Nu är hon dessutom stolt och säker på sig själv. Och hon har färska erfarenheter inte bara av vardagslivet utanför skolan, utan från exotiska länder som Indien, Abyssinien och Somaliland. Med sin mystiska historia och annorlunda sätt är hon både en lockande storasyster, och någon som måste sättas på plats för att bevara ordningen. Och Miss G är inte personen att hålla flickornas intriger i schack, tvärtom.

Skolbyggnaden är omgiven av en djup gammal skog och isolerad på en ö. Ibland känns den som en hemsökt herrgård som det aldrig går att ta sig ifrån. Och är man en ensam flicka långt från sina föräldrar är det säkert så det känns. Verkligheten är det man har precis omkring sig; skolan, fröknarna, skolkamraterna. Att någonsin lämna skolan är något som en del av flickorna slutat drömma om. Man har inga andra lagar än det man kommer överens om med sina vänner.

Jag hade sånär missat den här filmen, om jag inte läst Vän med kroppens recension. Tack för det! Tidningarnas recensioner var litet väl avmätta. Men Oskuldens tid är en spännande berättelse, med vackra scener att njuta av, och en av de mest intressanta filmerna på bioduken just nu.

Stephan Balkenhol på Lars Bohman Gallery

I Lars Bohman Gallerys salar står stora och små människoskulpturer. Små människor i helfigur på höga socklar, stora reliefer av ansikten eller helfigurer, och även kolteckningar av människor. Alla har neutrala uttryck och inga disktinkta kännetecken. De är helt klart människolika, men utförandet har inte tillfört någon personlighet, snarare reducerat den. Skulpturerna är noggrant utmejslade, men inte putsade eller utjämnade på ytan, och de flisor som blivit kvar har målats med samma färg som den tillhörande kroppen.

Litet humor ligger det i att den lilla kvinnoskulpturen i första rummet står som om hon vore på utställning och tittade på en tavla. Och en teckning föreställer en man som tittar på ett stort kvinnohuvud i samma stil som Balkenhols egna skulpturer. En man har klättrat upp i en kaktus. Alla avbildade människor är stillsamma, avslappnade, mer sympatiska än avvisande. Men jag ser ingen större mening med dem som konst. De är varken en utsmyckning eller en utmaning för intellektet. De engagerar mig inte.

Foto: Lars Bohman Gallery

Länk till Lars Bohman Gallerys sida om Stephan Balkenhol

The Four-Gated City av Doris Lessing

I fyra böcker har jag följt Doris Lessings Martha Quest under hennes uppväxt och liv i Afrika. I sista boken, The Four-Gated City, flyttar hon till London, England, landet som hennes föräldrar kom ifrån och ofta har talat om som en möjlighet i framtiden. Handlingen tar sin början 1950, men boken är skriven 1969, och det har tydligt påverkat Lessings berättarstil.

De första hundra sidorna av den tjocka boken förmedlar en känsla av rotlöshet. Dels är London fortfarande skakat av andra världskriget och bomberna som raderade flera kvarter och lämnade ruiner efter sig. Dels är även Martha osäker på vem hon skall vara och hur hennes roll i livet skall vara, och hon väljer och väljer bort bostäder och jobberbjudanden. Mest av en slump hamnar hon till sist som assistent hos författaren och fabrikören Mark Coldridge; i huset som är en så central punkt för familjens medlemmar, och genom dem också mitt i det nya liv som bröt fram under The Swinging Sixties. Fastän fokus ofta flyttas från Martha, är det en lättnad att få läsa de partier som mer konkret redogör för skeenden och dialoger, och som liknar Lessings sakliga röst från de tidigare böckerna.

Men större plats i boken tar långa partier av mer eller mindre psykologiska analyser av skeenden och av människors mentala tillstånd. Jag kan inte uppskatta dem alls. Marthas/Författarens utgångspunkter, undersökningsmetoder och slutsatser känns oriktiga och mer och mer som önske- eller efterhandskonstruktioner. En av huvudpersonerna i boken, Marks hustru Lynda, vårdas tidvis för schizofreni, bor tidvis hemma och vacklar mellan att försöka bete sig "normalt" och episoder av vansinne. När Martha tar hand om henne börjar hon själv påverkas och dras in i ett tänkande där hon känner sig evolvera bortom människors normala kapacitet och till förmåga till tankeläsning. Jag tycker bara att det är obehagligt, och ingenstans övertygar Lessing mig om att förmågan är verklig - händelserna kulle lika gärna kunna fantasier under psykotiska episoder.

Ett appendix tillhörande boken listar brev skrivna 1995-2000, alltså "i framtiden", som beskriver apokalyptiska händelser under 1970-talet. Som storläsare av science fiction under flera decennier blir jag beklämd av att läsa de bristfälliga och naiva berättelserna om katastrof och utopiska kommunistiska samhällen. Det är tydligt för mig att Lessing saknar ett vetenskapligt tänkande som är nödvändigt för att skapa ett trovärdigt scenario, men därtill tycker jag att hennes idéer om vad som skulle hända i dessa situationer saknar djupare insikt om mänskligt beteende i grupp. Än en gång verkar det som mer önsketänkande för att driva en tes, än försök till klarsynt extrapolering av samtida stämningar.

Efter att ha följt den intelligenta Martha Quest genom fyra böcker, känns den femte ytterst malplacerad. Jag ångrar inte att jag läste The Four-Gated City, men jag tycker inte att den tillförde något till berättelsen om Martha Quest, snarare tvärtom. Den stora behållningen av boken är att den målar upp baksidan av Swinging London; när Lynda ständigt bär färggranna handskar, och sanningsenligt svarar att det är för att hon har bitit sina naglar blodiga, blir hon hyllad som en excentriker med egen stil. Flera sådana berättelser om själslig oro som både slätas över och förstärks av det snabba livet där det gäller att vara snygg och synas på rätt fester ger en bild som kompletterar det lilla jag vet om sextiotalet. Ja, boken beskriver ganska väl ett samhälle som blir mer individualistiskt för att i värsta fall tippa över i narcissism och en evig ansvarslöshet. Men jag kan ändå inte koppla samman den med Martha Quest.

När jag läste den här boken kände jag en viss längtan efter en genomgripande analys av litteraturvetare och idéhistoriker. Det finns så många trådar i handlingen att ta upp. Till exempel hur Marthas kommunism inte startar någon lust till klasskamp när hon flyttar in till en man som ju är en av ägarna till produktionsmedlen. (Dock inte mig emot; jag har aldrig hyst något agg mot dem som uppfinner saker och skapar arbetstillfällen åt andra.) Om någon har någon analys att bidra med, så lyssnar jag gärna!

Fler böcker av Doris Lessing:

Martha Quest

A Proper Marriage
A Ripple from the Storm
Landlocked 

The Grass Is Singing
The Memoirs of a Survivor

Modern musik från förra sekelskiftet

Claude Debussys Prélude à l'après-midi d'un faune (1894) var ett av de stycken som den aspirerande flöjtisten Jenny B stod och övade på i sitt tonårsrum. Åh, som jag längtade efter att få spela den lockande flöjtstämman i en av Europas konsertsalar! Men även vetenskapen kallade, och nu är jag en nöjd lyssnare istället.

Kungliga Filharmonikernas flöjtsolist inledde konserten med att spela den vackra melodin med varm och säker ton. Orkestern, som ofta låter väldigt bra i stycken som det här, föll in och stödde, ledde och målade faunens eftermiddag med den lätthet och klarsynthet som impressionismen kräver. Underbart!

Verket var dessutom en perfekt prelud till nästa; Pianokonsert Nr 5 i F-dur (1896) av Camille Saint-Saëns, med Jean-Yves Thibaudet vid Konserthusets flygel. I konserten håller sig orkestern till största delen i bakgrunden. Förutom i sista satsen, där även orkestern får leva ut i crescendon och bära melodislingor, ligger energin och dynamiken hela tiden hos solisten. Och rätt så! Är man solist skall man få excellera i både tekniska utmaningar och känsloexplosioner. Det gjorde Thibaudet verkligen - vilken pianist! Han har en styrka i sitt spel, och kan även få flygeln att låta som ett helt annat instrument i några fina passager i diskanten.

Vi fick ett extranummer; Chopins vackra Nocturne. Thibaudet spelade den inte så långsamt och drömskt som den ofta får låta, utan snarare med eftertryck och briljans, kanske ridande på energivågen efter konserten. Det var egensinnigt men lyckat. Jag hoppas att vi får höra honom snart igen!

Var det Star Wars: A New Hope som rullade igång efter pausen? Man kunde nästan tro det, men det var ju Gustav Holsts Planeterna (1916). Inte ett sekelskiftesverk som de två tidigare, men framsynt på ett annat sätt. De sju planeterna som ingår i verket har tonsatts efter sina astrologiska egenskaper, och jag kan tycka att temperamenten är litet överdrivna: Mars är så krigisk, Venus så fridfull, Jupiter så jovialisk (och stor och tung!). Men kanske är jag avtrubbad efter att ha hört liknande starka (manipulativa) känslomusik som bakgrund i filmer under hela mitt liv. Så blasé var inte Holst när han skrev sin svit, så på konserten lutar jag mig tillbaka och låter mig hänföras.

Som vanligt spelar filharmonikerna utmärkt, och Sakari Oramo leder dem genom pastorala stycken och starka fortissimon utan att det blir spretigt. I sista satsen, Neptune, the Mystic, närmar sig kvinnliga sångare ur Katarina Kammarkör utanför salens stängda dörrar, för att sedan lämna oss med en borttonande, fantasieggande tonslinga. Verket slutar alltså i fjärran... Det är spännande och vackert, och jag är lycklig och tacksam över den givande resan genom vårt solsystem.

Samma konsert ges också på lördag den 25 september, och jag rekommenderar den varmt!

Länk till Konserthusets sida om konserten

Thrice upon a time på Magasin 3

Det privata konstmuséet Magasin 3 i Stockholms Frihamn har hunnit skaffa en massa spännande verk under de tjugo år det har funnits. Tre kuratorer (Elisabeth Millqvist, Tessa Praun och Richard Julin) har valt konst ur samlingarna efter vida men stimulerande begrepp, och jag tycker att de har lyckats väl med att hitta intressanta verk som fungerar bra ihop.

Första delen tar avstamp i konsthistorien och två av de vanligaste och viktigaste motiven: porträtt och landskap. Jag tycker om de traditionella kompositionerna av personporträtt och landskapsmotiv, och precisionen och de dolda budskapen som var ett tecken på yrkesstolthet hos målare för hundratals år sedan. Men jag tycker också om de moderna varianterna, som skapar motiven genom collage och andra tekniker, och försöker säga något nytt. Flera av verken på Magasin 3, särskilt landskapen, är intressanta och fantastiväckande. Speciellt tycker jag om Janine Antonis självporträtt inbyggd i ett dockskåp, som är en nickning till Frida Kahlo och ändå en helt egen idé: en vuxen kvinna med ett leksakshem i ett leksaksrum. Fast några tavlor av Carl Fredrik Hill, som var ovanliga och överraskande när de gjordes 1874, är ändå starkast av alla.

Utställningens tema rör sig sedan mot rum; ytor, inneslutningar, konkreta rum, tänkta rum. Här finns Ann-Sofie Sidéns Who Told the Chambermaid, och en video där den israeliske konstnären Absalon demonstrerar nya varianter på möbler som han drömt ihop. Han provligger en säng som är en urgröpt rundel där benen hänger utanför, och provstår i en axelhög kub där man är innesluten från tre sidor. Kul, fast litet onödigt, tycker jag.

Karin Mamma Andersson, Studio (2007)

I en sal får konstnärer visa upp och tala om sina hem och sina ateljéer. Det är bara någon av dem som har ett avspänt förhållande till sitt arbete; alla andra talar om hur hem och arbetsrum är sammansmält på gott och på ont, mest på ont, verkar det som, eftersom de flesta talar om ångest inför sitt arbete och eviga uppskjutanden.

Det bästa i hela utställningen är några stora fotografier utförda av Annika von Hauswolff. Jag har sett dem förut, och även här, inklämda i en trång gång, förmedlar de samma starka känsla av oro, och är så fysiska att de nästan tränger sig ut ur bilden.

I nedre utställningssalen visas verk på temat samlande och uppräkning. Det är något jag skulle kunna tycka om, men vad jag gillar då är det nästan tvångsmässiga samlandet som vittnar om ett försök att förstå världen, eller en liten bit av den, och kategorisera något som egentligen inte kan generaliseras. Men på Magasin 3 trängs delar av samlingar med andra samlingar, och det förtar intrycket.

Ett helt rum är dedikerat åt Jockum Nordström, en konstnär som jag alltid har tyckt är överskattad. Här får vi se några roliga husbyggen och pyssellådor, som är litet roligare än hans vanliga teckningar. Men som så ofta har han litet omotiverat prånglat in några pinsamt pubertala nakenteckningar. Nej. Jag kan fortfarande inte tycka att han är vare sig bra på att rita, eller har något intressant att uttrycka.

Det låga inträdet till Magasin 3:s utställning gäller för hela säsongen, som vanligt. Det är generöst! Och också i det närmaste nödvändigt, eftersom utställningen är så stor och varierad att man borde gå tillbaka och se på verken flera gånger.

Länk till Magasin 3:s sida om Thrice upon a time

White Material på bio

I öppningsscenerna banar sig Maria Vial (Isabelle Huppert) väg, i rosa klänning, genom ett hett afrikanskt landskap. En bil som hon försöker stoppa vägrar att stanna, själv gömmer hon sig i buskarna när en bil med soldater kör förbi. Vart är hon på väg och vad har hänt? Hon springer vidare, och filmen börjar blicka tillbaka. Jo, visst kan man ana varför Maria Vial springer, men även med ett hum om handlingen är det svårt att få grepp om vad som händer, och främst om vem som krigar mot vem.

Maria Vial och hennes familj driver en kaffeplantage, Café Vial, i ett icke namngivet land i Afrika. Ett uppror i landet gör livet farligt för civilbefolkningen, inte minst vita markägare. Flera har flytt eller är på väg att fly, men Maria Vial vill inte lämna farmen. De hyrda arbetarna ger sig av i cykelkolonn medan hon ber dem att stanna: "Kaffet är snart skördat, bara en vecka till, bara fem dagar till, så har vi bärgat skörden!"

Men männen ger sig av. Även ex-maken och partnern André (Christophe Lambert) vill fara; "Litet kaffe är inte värt att dö för!" Men fru Vial lyssnar inte. Med steg som är bestämda och ostadiga på samma gång rör hon sig över farmen, lagar det som är trasigt, hyr nya arbetare, försöker fortsätta som vanligt. Är hon modig eller för envis och dum för att se faran? I vartannat hörn står en transistorradio och spottar ur sig hotfulla meddelanden; varnande, uppeggande, hatfulla.

Den långa tid av filmen som jag inte förstår vem som orsakar vad är kanske en rättvis gestaltning av förvirringen vid ett hotande inbördeskrig. Men jag tror att filmen skulle vunnit på att vara mindre mystisk; som det är nu blir Maria Vials handlingar, som egentligen är logiska, lika hemlighetsfulla som rebellerna som gömmer sig i buskarna. Och den skakiga handkameran - kunde den inte varit mindre skakig, och oftare stått helt stilla?

Till sist gryr ändå dagen då Maria Vial tar på sig den rosa klänningen från öppningsscenen och ger sig av in mot staden. Vi har sett barnsoldaterna som samlats i skogen; allvarliga, farliga, med stora vapen i fumliga händer. Vi har sett fragment av hemska scener som vi anar skall ske snart. Bitarna börjar falla på plats, min oro växer, och det blir ändå en hemskare överraskning än jag kunnat föreställa mig. Det grövsta våldet antyds bara, och ändå gör det ont. I den vackra naturen som skulle kunna ge arbete och näring åt alla, hur skall man kunna leva vidare nu? Varför avundsjuka, varför allt hat? Det är otroligt sorgligt.

Ny blogg om skönhet och stil

Nu har jag startat en ny blogg om helt andra ämnen än de jag skriver om här: kläder, parfym och kanske mest av allt makeup. Det skall handla mer om stil än trender, mindre om köphets än om långsiktiga investeringar, ja, sammantaget mer om smarta val för att slippa köpa nytt varje vecka. Jag funderar och analyserar mycket före och efter varje inköp, och hoppas att mina tankar kan vara inspiration och hjälp för andra.

StyleOnFile

Välkomna!

Höstens första konsert i Konserthuset

Tillsammans med de kungliga högheterna Konung Carl Gustaf och Kronprinsessan Victoria och ett närmast fullsatt Konserthus hörde jag Kungliga Filharmonikerna spela säsongens öppningskonsert. Och vilken FANTASTISK konsert!

Det första stycket var Mozarts Violinkonsert Nr. 4 D-dur KV 218 (1775). Det började så typiskt glatt och enkelt som Mozart 1A. Men så kom solisten in, den unga Viviane Hagner. Den späda kvinnan tog med sin fiol över hela verket och hela salen! Med stor briljans spelade hon de intrikata stroferna till synes utan fysisk ansträngning, men mimiken röjde hennes totala hängivenhet. Hennes ton hade inte så mycket djup och värme, men var hög och intensiv och klar som kristall. Tack vare hennes allvar blev violinkonserten mer än bara ett vackert stycke; det blev ett verk med tyngd och varaktighet.

Efter många och långa applåder och en blomsterbukett som matchade den vackra ceriserosa klänningen fick vi ett extranummer. Hagner satte åter fiolen mot axeln och blev till ett med både den och musiken hon spelade; den här gången en räcka med eldiga, temperamentsfulla Paganinivariationer. Vilken gudabenådad musiker! Jag är lycklig över att ha fått höra henne.

Kvällens andra verk, Bruckners Symfoni 3 i d-moll (1873-1891), togs upp för en skivinspelning. Publiken var tacknämligt knäpptyst under varje sats, och jag hoppas att skivinspelningen blir en framgång. Orkestern var fantastiskt koncentrerad och samspelt, från varje pianissimo till de mest intensiva fortissimi.

Tredje satsen heter Scherzo, men den har inget skämtsamt över sig. Det närmaste lättsinne är glimtar i de andra satserna; i första satsen några pastorala tongångar, och i sista akten några dansanta stycken som får orkestermedlemmar att le mot varandra. I övrigt är det tunga och seriösa klanger, blandat med många små fragment av melodier med mycket spännande harmonier. Mäktigt, från början till slut, och mycket väl dirigerat och spelat av Kungliga Filharmonikerna och deras chefsdirigent Sakari Oramo. De är värda all framgång och uppmärksamhet de kan få.

Länk till Konserthusets sida där Filharmonikerna spelar Bruckners tredje symfoni

Kärleken, kriget av Assia Djebar

Vartannat kapitel handlar om kärlek, vartannat om krig. I juni 1830 intar den franska armén Oran, den ointagliga staden, och erövrar Algeriet. Med historiska källor till grund beskriver Djebar hur våldsamt och samvetslöst fransmännen mördar de araber de möter; män, kvinnor och barn tillsammans med deras boskap.

Även om ett sekel har gått sedan dess, är fransmännen fortfarande ockupationsmakten, och de är annorlunda än urbefolkningen. De beslöjade kvinnorna ser hur deras franska grannar låter sina unga döttrar promenera fritt med sina pojkvänner - ja, till och med smeka och kyssa dem i sina föräldrars åsyn! Den unga berättande flickan tycker att romantiken är fascinerande och lockande, men också frånstötande, eftersom den står för något så främmande. Det hon ser påverkar hennes egna upplevelser av kärlek för resten av livet.

Och det är inte bara de franska erövrarna som behandlar befolkningen grymt, och det är inte bara de franska grannflickorna som definierar kvinnornas liv. I andra kapitel beskriver Assia Djebar hur rivaliserande algeriska stammar överfaller och plundrar varandra. I kapitel om de algeriska partisanerna står det klart att de som hjälpte motståndsrörelsen ofta blev angivna till den franska överheten. Och genomgående är det kvinnors liv och kamp som kringskärs av hårdare regler än männens.

Kapitlen berättar i tur och ordning våldsamma angrepp eller svårförståeliga traditioner tagna ur sitt sammanhang. Kanske fanns det en anledning till det franska angreppet, kanske finns det en förklaring till att kvinnor aldrig får ses av en man de inte är släkt med. Men utan något "sammanhang" framstår de här handlingarna som så absurda och orättvisa att det står klart: det finns inget "sammanhang" som kan ursäkta attackerna eller reglerna.

Berättarrösten, som kanske är Assia Djebar själv, har ett blommigt språk som det tar ett litet tag att komma in i. Kapitlen om motståndsrörelsen består av korthuggna meningar, berättelser som börjar och slutar abrupt, och passager med stor detaljrikedom. Det är historier berättade av kvinnorna som upplevde dem, berättade av för andra lyssnande kvinnor, varav en av dem är vår berättare. Att skriva ned dem ur minnet, och att skriva ned arabiska ord på franska, flyttar oss läsare längre bort från historierns ursprung. Men samtidigt är de fåordiga vittnesbörden så levande. Det här är historian som dagens Algeriet måste byggas på idag.

Rut och Ragnar på Stadsteatern

För fjorton år sedan lirkade Allan Edwall Kristina Lugn till att skriva en pjäs med handling. Det blev Rut och Ragnar, och historien om deras skilsmässa. Allt är vänt på huvudet; de både dansar in lyckliga och lätta på fötterna, och upprepar för glädjen att höra det sina löften om att skiljas och lämna varandras liv.

Foto: Sarah Bolmsten

Att lämna varandra, kanske särskilt vid Ragnars och Ruts ålder, för ju ofta med sig ensamhet och väl alltid en viss sorg, men det ser vi inte mycket av i pjäsen. Inte heller någon fiendskap och evighetslånga gräl som förklarar att de vill lämna varandra. Inte heller någon sentimentalitet och längtan tillbaka, när de faktiskt har så trevligt tillsammans. Vi kan bortse från det och låta oss dras med av parets glädje och humorn i replikskiftena. Kristina Lugns ordkonster skapar en egen logik, som när Rutan vill åka iväg på en skilsmässoresa, en "svekmånad".

Foto: Sarah Bolmsten

Ja, Rut föreslår resor och ritualer för att fira och kanske för att få ett riktigt avslut. För Ragnar är allt redan klart, och han sysselsätter sig med de praktiska sakerna; att packa sina saker och att dela upp bohaget, rent konkret med en såg till och med! De möts i ett protokollfört styrelsesammanträde, i äkta svensk studiecirkelanda.

Jag som åskådare blir nog mer sorgsen av Ragnars och Ruts skilsmässa än de själva, och deras jämnåriga i publiken skrattar gott åt deras repliker (jag också). Mot slutet kommer det ändå in en stund av eftertanke och vemod, och det känns bra. Det är underbart att få se det äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson spela mot varandra i den här fina duetten. Att fotot från deras eget bröllop 1949 hänger på en gavel i scenografin är pricken över i:et. Det här är en stämningsfull och sevärd pjäs med en udda men mild humor.

Länk till Stadsteaterns sida om Rut och Ragnar

Foto: privat

Duck City av Lena Andersson

I Duck City bor Kalle A och hans onkel John von Anderson. John von Anderson äger en fabrik som tillverkar jättegoda munkar och andra hårdfriterade matvaror. Där jobbar Kalle A, och han älskar att äta munkarna och dricka läsk. Kalle A är jättetjock och väger 212 kilo. Kajsa är också jättetjock. Kalle A är kär i henne ibland och arg på henne ibland, för att hon är smartare än han och litet nedlåtande.

John von Anderson är också kär i Kajsa ibland. Han är inte tjock, tvärtom har han en perfekt kroppsbyggnad och är kompis med presidenten. När presidenten bestämt sig för att fetmaepidemin är farlig för landet, har John von Anderson mer än ett finger med i den totalitära kampanjen för att få folk att smalna av. Men många går till överdrift med avmagrandet och bantar sig själva till döds. Oj oj.

Jag förstår inte vad sensmoralen är med den här boken. Hela tiden känns det som att Lena Andersson försöker skriva mig något på näsan, men jag blir inte klar över vad. Är det dumt att äta fett eller att banta, är det dumt att låta folk styras av sin fria vilja eller att staten försöker tvinga fram en hälsosam livsstil? I vilket fall som helst är tonen i boken att författaren vet bättre än vi andra. Tur att hon har förlagt handlingen till ett fiktivt USA, så att vi läsare får en chans att känna oss bättre än de dumma feta amrikanarna i alla fall.

Nej, en satir behöver inte måla upp ett bättre alternativ, och en satir får slå lika mycket åt alla håll. Men den behöver hänga ihop någorlunda, och det gör inte Lena Anderssons historia. Den består av lösryckta scener där alla inblandade beter sig inkonsekvent för att kunna framstå som dumma alternativt beräknande i olika situationer. Alla blir bara uthängda under Anderssons penna. Allt - handling, detaljer - är dessutom skruvat några snäpp för mycket, har tappat kopplingen med dagens situation och ändå inte hittat ett eget sammanhang.

Den här berättelsen brister såväl i logik som i språklig gestaltning, och att använda sig av Ankeborg är ett billigt knep som inte bidrar med något. Ännu ett stolpskott av en självgod författare. Vem talar hon till? Vill hon omvända några tjockisar eller bara stryka åsiktsfränder medhårs? Effekten på mig var att jag blev sugen på Coca-Cola.

Fler böcker av Lena Andersson:
Var det bra så?
Du är alltså svensk?

Some great award

Tack så mycket till Snowflake som gett mig en fin utmärkelse, Beautiful Blogger Award! Jag skriver om sådant jag tycker är bra (och även mindre bra) av böcker, teater, musik, konst och annat, och hoppas att jag kan locka fler till att hitta fram till det jag rekommenderar. När någon berättar att de har gått på teater, museum eller konserter för att jag inspirerat dem så blir jag jätteglad!

I utmärkelsen ingår att man skall skriva ned sju intressanta saker om sig själv, så här kommer de:
1. Jag började skolan (och dagis) ett år tidigare, för jag hade inga vänner men kunde läsa.
2. Jag jobbade på Marabou i två år, vid löpande bandet och i produktutvecklingslabbet! Jag uppfann en massa nya praliner, men ingen annan tyckte att de var goda.
3. Jag har varit dirigent och sjungit i en studentorkester. Paljettklänning och storbandsmusik!
4. Jag har jobbat med ett system för övervakning av trafikljus.
5. Jag var IT-konsult under IT-boomen. Skäms när jag minns att jag tänkte "Åh nej, inte månadsmöte på Grand Hotel nu igen."
6. Jag har varit testledare för kortspel på ett spelutvecklingsbolag. Alltså haft ansvar för att Black Jack och Texas Hold'em fungerar som de skall.
7. Jag gick med en bruten arm i en vecka för jag hoppades att den skulle laga sig själv.

Jag ber om att få skicka vidare utmärkelsen till några andra bloggar som jag läser och tycker om:
Bokomaten - Böcker och mat, näringen vi behöver för att må bra.
Hermia - Speciellt har jag blivit inspirerad till att läsa mer utomeuropeisk litteratur här.
Holly Hock - Ambitiösa läsprojekt, inklusive den intressanta Man Booker Prize-listan.
Vän med kroppen - Tänkvärda reflektioner om att finna sig själv.
Glamourbibliotekaren - En av mina bästa vänner, som ser det vackra i vardagen och har mycket god musiksmak som hon delar med sig av.

Moskva 7 oktober på Stadsteatern

Anna Politkovskaja var en hjälte. Trots trakasserier och hot från högre ort fortsatte hon att undersöka och skriva om övergrepp mot den tjetjenska befolkningen begådda av ryska armén och det lierade tjetjenska styret. Till slut mördades hon av fega representanter för dem som hellre ville lägga locket på missgärningar än stoppa dem. Det är viktigt att påminna om Anna Politkovskajas gärning om och om igen tills brotten stoppas och bestraffas.

Det är med Anna Politkovskajas liv som grund som Hanne-Vibeke Holst har skrivit pjäsen Moskva 7 oktober, om Nina Krasnova, en reporter som blir hånad och hotad för vad hon skriver om arméns framfart i Tjetjenien. Med grått hårsvall och glasögon är Katarina Ewerlöf porträttlik.

Omväxlande med scenerna som spelas upp ur Krasnovas liv, flyttas fokus till en intervju med den tidigare presidenten Andrej Lupkin (Etienne Glaser) av den unga journalisten Katia Smith (Nadja Mirmiran). Efter sina år som Rysslands ledare leder han nu ett projekt som är så hjärteknipande att ingen kan ha några invändningar; han har tagit sig an de små söta sälungarna som är alldeles hjälplösa när de klubbas ihjäl. Fastän intervjuscenerna ibland blir för långdragna, kommer fragment av viktig information fram när frågorna rör sig mot mer brännande ämnen.

Foto: Bengt Wanselius

I handlingen som inbegriper Nina Krasnova urskiljer man snart ett mönster. Systern (Lena B Eriksson) vill att Nina flyttar till London, Nina vägrar, de grälar och kommer inte överens. Maken Viktor (Niklas Falk) känner sig förbisedd av Nina, Nina understryker hur viktigt hennes jobb är, de grälar och kommer inte överens. Dottern berättar att hon och brodern blir mobbade i skolan, Nina säger "Men varför har du inte sagt något?", de grälar och kommer inte överens. Redaktören Kolja (Henrik Norlén) säger att tidningen pressas till att läggas ned, Nina vägrar sluta skriva, de grälar och kommer inte överens.

Gång på gång är Nina den starka, målmedvetna som kämpar vidare när hon blir ifrågasatt. Jag tvivlar inte på att Nina/Anna var stark och målmedveten, och att det var det hon behövde för att orka att arbeta så hårt som hon gjorde. Men det är synd att bilden av henne blir så onyanserad. Vi får (nästan) aldrig se henne känna rädsla eller tvivel på att hon väljer rätt väg. Hennes man säger att hon föraktar alla andra människor, som inte kämpar för rättvisan som hon. Är det sant eller bara fyllesnack? Jag hade önskat att personerna fått mer nyanser, och att handlingen haft fler detaljer. Nu blir pjäsen istället uppbyggd av scener med övertydlig rollfördelning och förutsägbara repliker. Mest personlighet har Niklas Falk när han spelar full, jobbig och grälsjuk. Och det gör han väl!

Scenen är sparsamt möblerad. Det är effektivt, men litet tråkigt. Jag ser inte meningen med att skådespelarna sitter på stolar strax utanför scenområdet när de inte spelar, förutom vad gäller expresident Lupkin. Nästan hela tiden är hans ansikte inzoomat av en kamera och exponerat på en skärm ovanför Nina Krasnovas liv. Det är kusligt hur Etienne Glasers ansiktsuttryck växlar från jovialiskt när han intervjuas till stelnat, undertryckt hat när Krasnovas liv spelas upp.

Jag önskar som sagt att pjäsen som hedrar Anna Politkovskajas liv hade varit bättre. Ibland sitter jag med huvudet i händerna för att dialogerna är så klumpiga. Men känslorna blir äkta och djupa när Katia Smith mot slutet berättar hur Nina/Anna sköts ned med fem skott i trappan till sin lägenhet. Nadja Mirmirans brutna röst beskriver bättre än något annat vad som hände, och hur fegt det var. Därför, och därför att vi måste komma ihåg och måste fortsätta Anna Politkovskajas kamp, vill jag ändå rekommendera pjäsen. Vad kan jag göra mer än att skriva Amnesty-brev? Jag försöker komma på det.

Länk till Stadsteaterns sida om Moskva 7 oktober

Sting The Symphonicity Tour i Globen

En bra basist har en unik inblick i såväl rytmen som harmonierna i musiken. En så begåvad basist som Sting har skrivit låtar med fantastiska ackord och rytmer, och experimenterat fram nya klanger under alla år han spelat. Nu, 2010, gör han en skiva och en turné med sina låtar tillsammans med The Royal Philharmonic Orchestra. I många fall var låtarna så snyggt arrangerade i original att det inte nödvändigtvis blir bättre med en symfoniorkester som stöd. Men några av de nya arrangemangen är jättevackra, och det är en god anledning att få höra Sting live igen.

I Globen börjar konserten med If I Ever Lose My Faith in You. Jag tycker tyvärr att ljudet inte är bra. Det är litet för högt uppskruvat, så att orkesterns nyanser går förlorade och fiolernas klanger svider i öronen när de spelar i forte. Så låter det även i nästa underbara melodi, Every Little Thing She Does Is Magic. Så synd! Men på Englishman In New York kliver klarinettisten Cerys Green in och låten får den variation den behöver.

Ännu bättre blir det när musiken och ljuset dämpas till rött för det nya och mer allvarsamma arrangemanget till Roxanne. Både orkestern och Stings seriösa sång kommer helt till sin rätt, och det är en höjdpunkt. Smart nog har Sting sänkt melodin några snäpp så att hans röst inte behöver spricka på de höga tonerna, utan kan låta stark och säker i varje not. Det är en verkligt bra sång som kan göras om så mycket och få en helt ny ton.

Därefter följer Stings första experiment med udda takter; Straight To My Heart i sin kantiga men medryckande sjutakt. Och så den fantastiskt vackra When We Dance, med sina oväntade och genialiska ackordföljder.

Det är redan 25 år sedan Stings första soloskiva, The Dream of the Blue Turtles, kom ut. Det kalla kriget präglade ännu stämningen, och i väst visste man litet om människorna bakom järnridån. Inget fritt internet och inget stort utbyte av filmer fanns, men Sting hade en vän i New York som kunde se rysk TV från en satellitsändning. När de såg de kärleksfulla barnprogrammen (Drutten och Jena?) blev Sting inspirerad till att skriva den medkännande och vackra Russians. I sitt nya arrangemang blir den mer dramatisk, som om den hörde hemma i en musikal av Gershwin, men sången och texten är ju lika gripande som alltid.

Från sin egen barndom berättar Sting att han älskade TV-serier om cowboys. Åh, han önskade att han varit Sting Cartwright och fått leva på Ponderosa! Det fick han inte, men han skriver ändå countrysånger då och då. I Hung My Head i sin mjuka niotakt har ju till och med blivit inspelad av Johnny Cash! Här lät den mer intensiv än på skiva, men utan att förlora sin mjukhet. Lika stillsamt svängde vackra Shape of my Heart.

Why Should I Cry skrev Sting efter sin fars död, fadern som rådde honom att gå till sjöss. (Vilket han ju inte gjorde. Bra det.) Whenever I Say Your Name blev en stark duett med den begåvade backup-sångerskan Jo Lowry. Fields of Gold lät lika vacker som alltid, och i sista sången innan paus, Next To You spelade orkestern lika hetsigt som grabbarna i Police spelat i originalet, fastän arrangemanget var så annorlunda.

Det är en bra idé med en paus, både för artisterna och för publiken, för sortier och entréer är ju alltid spännande. Ur ett orkesterkaos grävde sig vackra A Thousand Years fram, men tyvärr var stråkarna så intensiva att de skar i öronen. Sedan fick vi Dark Shining Star med rytmer och klanger och danssteg som fick den att närma sig folkmusik.

Så berättade Sting om hur han ofta skriver låtar; först musiken, som han sedan lyssnar på för att hitta rösten till vad texten skall handla om. Det hade först oroat honom att rösten till Tomorrow We'll See var en manlig transsexuell prostituerad, tills han insåg att ja, det var ju den här historien som skulle berättas. Och den är så bra! Klangerna manar verkligen fram en gata om natten, bilar som kör förbi, några som stannar, och någon i för kort kjol som står och väntar på att få tjäna pengar.

Över en annan ödslig gata i New Orleans hänger en stor fullmåne. De vampyrer vi ser överallt på film och i böcker är mer vänskapliga med människor än den plågade mannen som sjunger Moon Over Bourbon Street. Arrangemanget var lätt modernt med plockande stråkar, och jag gillade det fastän texten blev litet lidande av det snabbare tempot. Men till sista versen kom vemodet in i sången igen, aooo.

The End of the Game och You Will Be My Ain True Love är inte mina favoritlåtar, och kanske var det därför jag tyckte att de lät tråkiga. Helt klart är att trycket steg när sedan Mad About You följde. Den kan jag också hoppa över när jag lyssnar på skivan, men här var energin så påtaglig att fler än jag jublade efteråt. På samma våg surfade även pärlan King of Pain. Crazy stalker-låten som vi inte kan låta bli att tolka som kärlek, Every Breath You Take, hade fått nya klanger och uppbackande violiner, och på den noten slutade det ordinarie programmet.

Men vi fick ju extranummer! Till den fascinerande Desert Rose svängde Sting inbjudande på höfterna, förutom att sjunga ljuvligt på arabiska och engelska. Nästan tre timmar har gått och rösten är fortfarande stark och uthållig! Imponerande. Bandet låtsas gå av scenen, men på displayerna tickar redan klockor i det hetsiga tempot till She's Too Good For Me. Bra! Men för att vi skall lugna ned oss får vi underbara Fragile, och så de inledande verserna till I Was Brought To My Senses. Jag hade velat höra hela låten, men den fick jag nynna själv på vägen hem. Ändå, vilken bra konsert! Så skönt att få höra så många unikt goda melodier, med en sångare som har stark röst och perfekt känsla för musiken och dess innehåll. Jag hoppas att Sting vill fortsätta att skriva nytt och skriva om gammalt i några decennier till. Gärna en ny sväng i jazz-dimman.

Kall feber av Jerker Virdborg

Karin Ryd är ensam på bussen till det inhägnade området där hennes nya jobb ligger. Spjutspetsforskning är något man inte gärna delar med sig av till konkurrenter, men den här anläggningen är lika avskild och hemlig som en sovjetisk forskarstad. Galler och vakter ser till att ingen kommer in eller ut obemärkt. Området verkar stort som en mindre stad, med affärer, nöjespalats och annat som behövs för ett normalt liv.

Sovjetkänslan blir starkare och starkare. Karin blir tilldelad en tvårumslägenhet, klagar på att den är liten och får veta att hon kan få en större när hon har jobbat där litet längre. Hon blir tilldelad färre resurser än hon ansökt om, och även där får hon rådet att vänta. Men meritokratin och nepotismen verkar gå hand i hand i byråkratin, och en scen i boken är en modern variant på rättegångsscenen i Kafkas Processen.

Det pirrar i mig när jag känner igen känslan man får första dagen på ett nytt jobb, med nya kollegor, i en ny stad. Kvarteren verkar ödsliga och kalla, men Karin är mer nyfiken än jag, smyger raskt in i korridorer där hon inte bör vara, och stöter på såväl orgier som rymlingar och forskningshemligheter. Jag blir fascinerad av att Karin så tydligt har en annan personlighet än jag; hon är småsint, lättstött och brysk, speciellt när det gäller att försvara sin forskning mot andra.

Intrigerna mellan forskarna är spännande, jakten på resultat är viktig i en miljö där alla ställs mot varandra, och vad kan experimenten orsaka om de inte hanteras rätt? Fler och fler drabbas av en sorts kall feber, med inga andra synliga symptom än att kroppstemperaturen sjunker till 32 grader.

Jerker Virdborg är bra på att beskriva scener med tillräckligt få ord för att skapa stämning utan att säga för mycket. Spänningen stiger och under de sista femtio sidorna läser och bläddrar jag så snabbt jag kan. Scener av uppgörelser och bekännelser på fyllan, som kan bli hur dåliga som helst, blir trovärdiga och spännande med Virdborgs ord. Men tyvärr blir jag besviken på det abrupta slutet. Vad händer? Ja, visst kan jag tänka vidare själv. Men jag hade önskat att Jerker Virdborg följt berättelsen längre och gett den ett tyngre slut.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Försvinnarna
Mannen på Trinisla

Skyddsrummet Luxgatan

Mannen i ormskinnsjackan på Dramaten

Jag kommer från en småstad. Jag längtade bort därifrån på grund av skvallret, att där inte fanns något att göra och inga nya människor att träffa. Så är det i den lilla, lilla staden Two Rivers i Mississippi. Man samlas i den lilla butiken och skvallrar om den senaste skandalen, och den senaste skandalen rör ofta Cassandra (Elin Klinga) från sta'ns rika familj Whiteside, som varit ute och krökat, kört bil och krockat.

Det skulle kunna bli lika tråkigt att se som att själv bo i staden och inte ha några framtidsplaner. Men Tennessee Williams har skrivit pjäsen, och det är spännande från början till slut! Varje scen bjuder på nya glädjeämnen; nyfikna fruntimmer som hänger utanför fönstret, smågräl som pågått i åratal, och vibrerande åtrå. För till staden kommer en lång, stilig man med en ormskinnsjacka och en gitarr över axeln. Val Xavier (Simon J Berger) får det att pirra till i vartenda kvinnohjärta i staden.

Två av kvinnorna är radarparet Dolly Bland (David Mjönes) och Beulah (Basia Frydman). Det är så härligt att höra dem lägga sig i, spekulera och dra upp gamla historier - det är ju också ett bra sätt att låta publiken fatta alla gamla intriger som lagrats genom åren och bara blir surare och surare. Jag tror främst att det är av praktiska skäl som David Mjönes får spela både Dolly Bland, hennes make Pee Wee och David Whiteside, men han är fantastisk som höggravid sexbarnsmor i högklackat, och han och Basia Frydman är de enda två skvallertanter jag någonsin har älskat!

En annan skådespelare jag älskar är Hulda Lind Jóhannsdóttir, som här är mer samlad och bestämd än någonsin som butiksföreståndarinnan Lady Torrance. Vilken energi och styrka! En annan person som gör en viktig insats är Omid Khansari som den gamle indiangubben som hasar fram mellan kulisserna och mumlar obegripligt. Khansari har visat förr att han är en bra skådespelare, och det behövs, för hans roll binder samman allt som händer.

Överlag spelar alla riktigt, riktigt bra, till och med Elin Klinga som passar bra som en kvinna på högvarv i en småstad där allt står still. Regin är tight och bra, och får alla att visa sitt bästa, röra sig perfekt som ett urverk, men med så mycket humor och känsla. Och jag är barnsligt förtjust i de gedigna kulisserna som kan flyttas runt som ett pussel. De ger den rätta tyngden och känslan för atmosfären.

Liten varning: de höga smällarna från pistoler och gevär på scenen gjorde ont i mina öronen. Men förutom det, vilken fullträff för Dramaten! Det här är det bästa jag har sett hittills i höst. Missa inte Mannen i ormskinnsjackan!

Foto: Rober Stenberg

Länk till Dramatens sida om Mannen i ormskinnsjackan

Niederungen av Herta Müller

Det var 1982 som Herta Müllers debutbok, novellsamlingen Niederungen, utkom i Rumänien. Den är översatt till svenska och heter Flackland, men jag ville läsa den på originalspråket tyska för att komma så nära Müllers röst som möjligt. Det är inte lätt, hon kräver djup koncentration, för varje ord räknas. Om jag har missat några nyanser, så har jag ändå känt mig nära allvaret i varje ordval.

Den längsta berättelsen i boken är en barndomsskildring, en hård barndom i en by bland människor som varken är rika på materiella ting eller närhet till varandra. Det liv som skildras med hårt arbete genom alla årstidsväxlingar verkar lika fastlagt som naturlagarna som styr djuren och växtligheten. Och de är inte milda. Karghet i naturen och en oundviklig död för slaktdjuren skildras sakligt men inte utan rädsla. Och barnet i berättelsen är lika utsatt; vänligt menade men "dumma" frågor besvaras med hårda örfilar följt av flera smällar för att tårarna skall upphöra. Litet skönhet finns det; geranierna som farmor odlar i soppskålar, som bara blir fler och fler. Men de är papperstunna, nästan inte verkliga, och skötseln blir ännu en rutin som inte får misslyckas.

Flera av novellerna är kortare, några bara två sidor, och de flesta av dem handlar om barn och föräldrar. Det är ett givande perspektiv; barnet som försöker lära sig att förstå vuxenvärlden, de vuxna som kräver lydnad av barnen medan de själva grälar, gråter och har hemligheter för varandra. Det perspektivet går igen i några av novellerna som behandlar undersåtarnas vardag i den kommunistiska diktaturen i Rumänien.

Språket och tonen skiftar mellan de olika berättelserna. En del stycken har en humor eller ett bildspråk som jag tycker mindre om, men jag gillar att Müller ger olika karaktär åt de olika novellerna. På tre sidor beskrivs en vistelse vid Svarta Havet i maj; allt är "schön", "schön"; måsarna, vågorna, krigsskeppen i havet, de krossade musslorna på stranden, även vårtan på kioskfruns kind, och det svarta hårstrået i vårtan, fiskliken som flöt i vattnet, allt är "schön".

Även de kortaste novellerna hinner fånga en stämning, beskriva en händelse och lämna ett bestående intryck. Från första början hade Herta Müller ett språk och en blick för skeenden som sticker i hjärtat som en nål.

Fler böcker av Herta Müller:
Herztier
Der König verneigt sich und tötet
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Helt enkelt komplicerat på Stadsteatern

Lägenheten är full av gamla möbler och saker, och skrivbordet är fullt av böcker och papper. Armstödet på en fåtölj har lossnat, och den gamle skådespelaren (Sten Ljunggren) står böjd över det. Med en jättelång spik vill han sätta fast trästycket igen, ett hammarslag och två millimeter i taget. En förnedrande ställning, säger han, tänk om de såg oss nu! Han går runt i lägenheten, talar i halvfärdiga meningar, som tankarna som tickar fram genom hjärnan när man är ensam.

Foto: Petra Hellberg

Han har överlevt dem alla. Han var starkare, säger han till fotografierna på skrivbordet. Nej, familjen har han inte lyckliga minnen av; han spottar ur sig bittra minnen från barndomen. Men tankarna flödar hela tiden vidare till andra saker; råttorna i lägenheten, att köpa råttgift, minnen från hans skådespelarkarriär. Om någon skulle höra mina tankar skulle de flyta lika okontrollerat. Jag försöker följa mannens associationsflöde, men han är inte jag, vi har inte samma minnen, och för mig blir hans flöden obegripliga. Men intressanta.

Vad jag dock kan känna igen mig i är hans snabbt växlande känslolägen. Från stillsamt filosoferande till ett ilsket rytande över en gammal oförrätt, till ett litet skratt åt något fint som hänt. Men det är också litet obehagligt. Han nämner några goda minnen av den sedan länge döda hustrun Katharina, och han bär fortfarande vigselringen. Någon halvtimme senare fräser han till över något han aldrig kunde förlåta henne för. Ja, risken finns att bara de dåliga minnena blir kvar efter ett långt liv.

Minnesbilder och fragment av händelser dyker upp flera gånger, och jag försöker pussla ihop dem till ett sammanhang, men jag lyckas inte. Allteftersom föreställningen pågår djupnar min känsla av att man aldrig kan förstå en annan människa fullt ut. Det kanske låter som en alltför enkel tolkning, men det är ändå något att tänka på. Mannen har varit skådespelare, stått på scen inför andra och övertygat dem (oss) om att vi tänker och känner med dem han spelat. Men här, när han gestaltar sig själv utan förställning och berättar äkta minnen, kan jag inte förstå honom. Inte ens i den ypperlige skådespelaren Sten Ljunggrens gestalt! Men det gör inget. Jag är inte han, jag har inte hans minnen, men jag tycker om att lyssna på vad han berättar. Det är inte den sanna historien jag är ute efter, det är berättelsen.

Länk till Stadsteaterns sida om Helt enkelt komplicerat