Secessionen. Klimt, Stuck, Liebermann på Alte Nationalgalerie Berlin

Vid förra sekelskiftet ville ett antal konstnärer i Wien inte bara smycka samtiden utan också omdana samhället till ett skönare och rättvisare liv. Naturligtvis var den rörelsen inte begränsad till Wien utan fick också avläggare i Berlin och München, och det är givande att få se verk även därifrån. Dock är utställningen Secessionen. Klimt, Stuck, Liebermann på Alte Nationalgalerie i Berlin mer fokuserad på tavlorna och mindre på arkitektur och ambitioner för samhällsklimatet, men den är förstås ändå mycket intressant.

Gustav Klimt var en superb representant för Wiener Secession som vi minns än idag, men just därför är det fint att få se exempel på verk av hans samtida, såsom Ferdinand Andri och Koloman (Kolo) Moser som står för de två planscherna längst till höger.

I München grundades 1896 tidskriften Simplicissimus, med en tuff röd bulldog som maskot, fast besluten att trotsa censur och trakasserier från myndigheterna. Tidskriften innehöll bidrag av goda författare som Hermann Hesse, Robert Walser och Rainer Maria Rilke.

Även i München ägnade man sig dock åt utställningar med sköna, inspirerande verk, här inlockandes med planschen designad av Franz von Stuck.

Secessionsbyggnaden i Berlin ser underbar ut på bild och tavlor men finns tyvärr inte kvar idag.

Några av Berlinkonstnärerna skapade drömlik konst, som Georg Kolbes Die Goldene Insel (1898) och Ludwig von Hoffmans Zur Freundlichen Erinnerung an den Fall Munch (1892). Den senare tavlan anspelar direkt på det motstånd och den förtida stängningen av en utställning med Edvard Munchs konst samma år. Den senare finns representerad på utställningen liksom Akseli Galen-Kallela, då Berlinersecessionen också intresserade sig för internationell konst.

Ännu mer introspektion och dröm bjuds i tavlorna Die Flamme (1902) av Wilhelm Berntzik, Landschaft mit Figuren (Traum) (1900) av Hugo von Habermann och Hausbau (1908) av Rudolf Jetmar.

Mindre eterisk men ändå stigen ur en dröm är Schwerttänzerin (1891) av Adolf Brütt.

Några av Berlinkonstnärerna steg in i hemmets lugna vrå och porträtterade barnen och vardagslivet där. Jag blev uppmuntrad av att se tavlan Porträtt Suzanne Aimée Cassirer (1901) av Max Slevogt då den även pryder novellsamlingen av Robert Walser som jag just köpt och där en av berättelserna handlar om flickan på tavlan. Car Molls verk Salon im Haus von Carl Moll auf der Hohen Warte (1903) intresserar mig då man får se litet av inredningsidéerna som rörelsen förde med sig. I Gotthardt Kuehls Das blaue Zimmer (1900) kan man dock se hur möblemang och ideal från tidigare, tyngre tider hänger kvar, även om gestaltningen är livlig och färgrik.

Sköna damer bör fästas på bild för evigheten, såsom den skira Dame im Weiss (1898) av Ernestine Schultze-Naumburg, Bild in Weiss-Schwarz av Wilhelm List och den magnifika Dame in Gelb (1899) där Max Kurzweil målade av sin hustru Martha i en självsäker pose.

Av dessa konstnärer var ett flertal uppvuxna i staden, så naturen fascinerade men på ett litet avstånd, eller tuktad i stadsmiljö. Det är lätt att sympatisera med när man ser de inbjudande tavlorna såsom Alice Trübners Schloss Hemsbach bei Weinhem (1904-1908), Maria Slavonas Häuser am Montmartre (1898), Max Uths Der Biergarten (1910) och Max Schlichtlings Strandvergnügen (1899). Secessionskonstnärerna i Berlin och München var mer öppna för influenser från impressionismen, surrealismen och andra rörelser i tiden. Det är bra att få en bredare bild än bara den idealistiska från Wiener Secession, men man kan ändå önska att de wienska idéerna om skönhet som genomgriper hela samhället fått mer genomslag och levt kvar än idag.

Länk till sidan om Secessionen på Staatliche Museen zu Berlin

Barbie

Det har gjorts filmer om leksaker länge nu: Toy Story, LEGO-filmer vars handling följer storfilmer för vuxna, Transformers, ja till och med om spelet Sänka skepp. Nej, Barbie-filmen är inte bara en i raden. I linje med 2020-talets alltmer populära tema om parallella universa kommer vi till ett Barbieland där alla Barbies, Kens och udda Mattel-skapelser vet om att de är dockor och att någon i den andra världen leker med dem. 

De är också medvetna om diskussionen om Barbies roll i samhället, eller åtminstone halva diskussionen: den som säger att det är upplyftande för flickor att via sina dockor se att de kan bli vad de vill här i världen: astronaut, Nobelpristagare, president! I Barbieland lever alla de här framgångsrika dockorna sida vid sida i sina rosa plasthus. Hi Barbie! Blondast och vackrast är Stereotypical Barbie. Lyckan är så perfekt att man vill flytta in där och äta låtsasfrukost och dansa disco, samtidigt som man känner på sig att det kan bli jobbigt i längden. 

I Barbieland bor också några få av Mattels mer underligt designade dockvarianter liksom en stor grupp av Ken, och det är inte helt problemfritt. Precis som i vår värld är Ken en mindre sidekick till Barbie. Men den platinablonde Stereotypical Ken vi möter, han är jätteförälskad i den platinablonda Barbie vi följer, och det plågar honom att hon inte bryr sig om honom mer.

Men nu händer det konstiga saker. Vår Barbie börjar tänka på döden - och tåspetsfötterna blir alldeles platta! Det är dock inte första gången detta händer i Barbieland. Weird Barbie vet vad som har orsakat detta. Ja - Weird Barbie ser precis ut som en Barbie som man har lekt för hårt med - ständigt i spagat, håret avklippt och spretigt och tuschstreck i ansiktet. Men hon berättar om maskhålet till vår värld och övertalar Stereotypical Barbie att resa dit för att ställa allt till rätta.

Det är en fröjd att se en film som bryr sig så mycket om detaljerna, när detaljerna är så viktiga som i Barbiefilmen: från den Barbiefierade inledningsscenen hämtad från 2001 - ett rymdäventyr, över referenser till andra filmer och företeelser, till alla prylar och kläder i Barbievärlden som är perfekta men litet stela och plastiga. När Barbie och den medsmugne Ken kommer ut i vår värld är de för grälla till och med för Santa Monica Beach, och de nya människokläderna de skaffar sig är maximalt lika något man kan köpa till sin docka i en leksaksaffär.

Självklart borde Barbie kunna få hjälp i sitt sökande av tjänstemännen på Mattel, eller hur? Men männen som säljer dockan (och i sina likadana utstyrslar och småfumliga beteenden liknar de leksaksgubbar själva) vet vilken katastrof det kan bli om en förrymd Barbie kliver runt i vår värld, och vill smussla undan henne och lura tillbaka henne så fort som möjligt. Tack och lov hålls deras jakt på Barbie (och Ken) på en lättsam nivå och tar inte för stor plats i handlingen.

För det verkliga temat kommer vi till när Barbie träffar den som har lekt med henne, den som fått henne att fundera på döden. Nu får även den perfekta blonda rosaklädda Barbie höra om den andra halvan av dockornas inflytande på vår värld: onaturliga kroppsideal och stereotyper som håller flickor och kvinnor tillbaka i strävan efter att göra det de vill av sina liv. Ingen kan förklara detta lika effektivt som en sur tonårstjej!

Men varken den ena eller den andra halvan är hela sanningen. Uppmuntran till att bli president (klädd i rosa) kan kännas både inspirerande och tvingande, liksom pyntandet med läppstift och söta kläder. Varken de som hatar eller de som älskar Barbie och att göra sig fina (och att klä upp sig i rosa och se Barbiefilmen) har hundra procent rätt, och de flesta har delar av båda inom sig och olika mycket olika dagar. Det största sveket är att ställa de båda sidorna mot varandra, och tvinga flickor att välja och sedan se ned på den andra sidan.

Och visst kan detta också gälla för Ken och alla pojkar och deras leksaksgubbar också. Men i den här filmen håller Stereotypical Ken på att vända vanan att bli förbisedd till något katastrofalt. Vi får se en liten upprättelse för den trånande, ensamme Ken fast kanske inte helt tillräckligt för den evige sidofiguren. Men det här är Barbies film, och så skickligt och snyggt som den är gjord är den lätt att älska även för de många manliga biobesökarna. 

Skådespelarna är inte alls plastiga; Margot Robbie är kongenial som någon som är stöpt i en perfekt form men börjar mjukas upp inifrån. Kate McKinnon är förstås genialisk som Weird Barbie, och Michael Cera som i åratal gestaltat söta, förvirrade pojkar på och utanför bioduken är som gjuten som den svårtydde Allan. Störst bredd av alla visar dock Ryan Gosling som Ken som går från vankelmodigt andrahandsval till självsäker machoman med sväng i höfterna, hela tiden med glimten i ögat. Barbie har ju sedan länge varit mycket mer än en leksak. Det har skrivits avhandlingar om hennes inflytande på samhället och feminismen ur många synvinklar och även utanför akademin diskuteras hennes roll och inflytande på flickor och övriga människor. Greta Gerwig har byggt samman detta med Barbies rosa drömhus, drömbil och drömgarderob till något mycket mer än drömlivet för Barbie och barnen som leker med henne.

The Plot Against America av Philip Roth

Charles Lindbergh var mäkta populär i USA efter att han 1927 blev den första människan att soloflyga över Atlanten. När andra världskriget drog in fler och fler europeiska länder i blodbadet, propagerade Lindbergh för att USA skulle hålla sig utanför. I vår verklighet blev det inte som han ville, och USA gav sig in i kriget. I boken The Plot Against America låter Philip Roth historien gå en annan väg. "Vote for Lindbergh or Vote for War" blir parollen, och vi får se hur den stilige Charles A. Lindbergh röstas fram till president år 1940.

Lindbergh står redan på god fot med flera högt uppsatta personer i Tysklands nazistiska regering, och de vänskapliga förbindelserna fortsätter som en garanti för att de båda länderna inte skall störa varandras handel eller angreppskrig. Att nazisterna specifikt förföljer judar gör att den judiska befolkningen i USA enträget vädjar om att hjälpa de utsatta i Europa. Men i ett isolationistiskt USA pekar det ut dem som krigshetsare, och nu startar presidenten ett flertal initiativ för att integrera USA:s judiska befolkning eller snarare utplåna deras egenart. Till det läggs en stegrande antisemitism i befolkningen vilken blir mer och mer öppen och accepterad.

Philip Roths bok växlar perspektivet mellan det politiska spelet och vad det får för inverkan på vardagslivet för vanliga människor med judisk bakgrund. I fokus för det senare sätter Roth en fiktiv version av sin egen familj, med sig själv som sjuårig pojke. Världshändelserna får effekter i familjen Roths eget hus då flera av familjemedlemmarna intar olika ståndpunkter och lever ut konsekvenserna. 

Till att börja med är det fadern, Herman Roth, som utmärker sig genom att protestera högljutt när familjen diskrimineras under en semesterresa till Washington. Det går att till en början se hans vredesutbrott som opassande, litet pinsamma och kanske litet farliga för honom själv och hans familj. Men det är att välja perspektivet av ett offer som borde huka under förtrycket och acceptera sin plats. Varför skulle en människa som nyss betraktats som en fullvärdig medborgare plötsligt acceptera att behandlas sämre?

En mer vågad insats gör Philips unge kusin Alvin, som tar värvning i den kanadensiska armén och strider mot Tyskland i Europa. En heroisk uppoffring, men det är inte en hjältes återkomst vi får se. 

Vågskålen tippar åt andra hållet när storebrodern Sandy blir rekryterad till Just Folks, ett program specifikt utformat för att skicka ut judiska tonåringar till jordbrukare i Mellanamerika för att arbeta hårt och möta andra värderingar än de uppfostrats med. För Sandy är det en spännande sorts tonårsuppror mot familjen, och självklart kommer det att forma hans åsikter just så som president Lindbergh önskar.

I ett appendix finns ett tal som hölls av Charles A. Lindbergh den 11 september 1941, Who Are The War Agitators?, som visar att utvecklingen i boken inte är helt osannolikt. Bland andra historiska personer som får stor plats i boken gör det gott att se journalisten Dorothy Thompson skratta offentligt på ett nazi-sympatiserande kampmöte, Thompson som var gift med Sinclair Lewis som 1935 skrev den kusligt framsynta boken It Can't Happen Here om en korrumperad presidentvalskampanj.

The Plot Against America visar hur paranoian steg för steg tar över i USA och öppnar för antisemitism på nationell nivå likväl som på lokal nivå. Det är mycket trovärdigt fram tills att tempot och temperaturen skruvas upp i de sista kapitlen, men även då är det mycket spännande.

Dürer für Berlin i Kulturforum Berlin

Albrecht Dürer levde mellan år 1471 och 1528 och var en uppskattad konstnär på sin tid. Han målade tavlor och skapade träsnitt och kopparstick som fascinerar än idag. Kupferstichkabinett i Berlin har en stor samling av hans verk, inklusive kopparstick i flera upplagor, och även med och utan färg - de bemålades i efterhand och det är inte alltid känt när och av vem. 

Viktiga passager i Biblen inspirerade Dürer till att skapa serier av träsnitt som illustrerade de dramatiska händelserna, såsom Apokalypsen som den beskrivs i Uppenbarelseboken.

Jungfru Marias liv gestaltades finkänsligt i vackra träsnitt.

Också andra personer ur Bibeln porträtterades av Dürer...

Petrus och Johannes helar den lame, 1513

Jungfru Marie huvud, 1503

... liksom även vanliga och ovanliga människor.

En varning för syfilisutbrottet sommaren 1496, orsakat av ogynnsamma stjärnkonstellationer

Utställningen på Kulturforum som dessutom har lånat in verk från andra samlingar visar också ett antal anatomistudier och skisser, en del tillkomna som ren träning, andra utförda inför kommande tavlor.

Några landskapstavlor i vattenfärg är vackra att se.

År 1871, till 400-årsjubiléet av Albrecht Dürers födelse, blommade intresset upp i Tyskland och man gav ut en stor bok med reproducerade verk. Då den österrikiske konstsamlaren Moritz Thausing pekade ut många av dem som förfalskningar blev upprördheten stor, men man lyssnade till kritiken och blev sedan noggrannare med vilka tavlor som attributerades till Dürer. Att samtida konstnärer arbetade i hans stil var inget ovanligt för den tiden, och så kunde verken skapade av andra uppskattas för sina egna egenskaper, såsom de vackra trämedaljongerna av Augsburgskonstnären Hans Schwarz; Anna själv tredje och Döden och flickan.

Kontroversen förtog ändå inte beundran för Albrecht Dürer och hans roll som samlande symbol för Tyskland. Det är förståeligt, då man ser och försöker avläsa de många detaljerna i de ständigt fascinerande bilderna som Adam och Eva, Nemesis, Maria på månskäran och "bildernas bild" Melencolia.

Länk till sidan om utställningen hos Staatliche Museen zu Berlin