Kulturella höjdpunkter februari 2010

Brrr, så kallt det har varit i vinter! Jag bor i ett gammalt hus, och vissa veckor har det varit riktigt kallt hemma hos mig. Då har jag med glädje pälsat på mig för att ge mig av till en varm bio, teater eller utställningslokal!

Bästa bok
Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Díaz

Bästa utställningar
L'Origine du Monde på Angelika Knäpper Gallery
Barbara Probst på Galleri Lars Bohman
Maria Nepomuceno, Sol Lewitt och Tom Friedman på Magasin 3

Bästa teaterpjäser
The Widows på Strindbergs Intima Teater
Kvart i fem-ekot på Teater Brunnsgatan Fyra
Nattamat på Odenteatern

Bästa filmer
Bright Star
Precious
Shutter Island

Jag hoppas att ni som läser har haft det varmare hemma än jag, men att ni ändå haft energi och inspiration till att komma iväg på kultur!

Nattamat på Odenteatern

Ofta hamnar det i klichéer när man vill beskriva och spela moderna, välbeställda människor med en inre tomhet. De får låta brackiga, hänsynslösa och själviska enligt ett förbestämt formulär, för "alla" vet ju hur "de" är. ("Alla" vill gärna också tänka att de är litet djupare än de där brackorna.) Fredrik Ekelunds pjäs Nattamat faller inte i den enkla fällan, och inte heller skådespelarna.

Mie och Niklas (Inger Nilsson och Klas Ahlstedt) ramlar in i sitt snygga kök efter en festkväll och börjar byta plattityder om festen. Stämningen är flamsig men ytlig, som att de spelar roller för varandra, och det är det väl många par som gör. Så hörs det buller från städskåpet. Där står en inbrottstjuv, Enok eller Antonio eller vad han heter (Erica Lernehav).

Niklas blir inte så oroad över att ha en okänd människa i sitt hem, utan börjar köra med grabben. Städa upp här! Laga mat till oss! Berätta om dig själv! Andreas behöver inte säga eller göra mycket för att bli en pjäs i Mies och Niklas spel. Med honom som åskådare turas de båda makarna om att håna varandra och sticka nålar i varandras ömma punkter.

Pjäsen Nattamat är mycket intressant. I botten ligger en fråga om livets mening, som den inte försöker besvara med enkla lösningar. Niklas och Mie har pengar och möjligheter att förverkliga vad de önskar sig, och de har drömmar som de delvis har förverkligat. Ändå går de på tomgång. De skulle kunna vara så nöjda med allt de har, och kanske skulle de bli lyckligare då.

Som sagt, pjäsen litar inte på stereotypen av själlösa överklasskräk. Niklas och Mie är ganska intelligenta och insiktsfulla, och fastän dialogen ofta byter fokus som den kan göra en blöt kväll, så formulerar den flera vassa poänger. Ahlstedt och Nilsson är också tonsäkra i sina roller; trovärdiga i både intellekt och de känslor de visar. De är väl regisserade och väl samspelta, och pjäsen är mycket sevärd.

Länk till Odenteatern

Shutter Island

På färjan som för dem ut till Shutter Island, blir sheriff Ted Marshall (Leonardo diCaprio) sjösjuk och kräks ymnigt. Illamåendet sitter i och får honom att se lika blek ut som de intagna på Shutter Island. Vid hans sida finns hans nye partner Chuck Aule (Mark Ruffalo), som inte är lika tagen av båtfärden. De har kommit till Shutter Island för att undersöka ett försvinnande bland de intagna på mentalsjukhuset där.


De tas emot av Dr. Cawley (Ben Kingsley), som skall svara på deras frågor. Han är korrekt, tillmötesgående och vänlig, men hans hjälpsamhet har sina gränser. I alla fall får de intervjua några av de intagna. Ted blir snart upprörd, och tycks ha en egen agenda med sina frågor. Chuck verkar ibland som förnuftets röst till Teds intuitiva sökande. Det Ted berättar för Chuck om sitt eget liv ger förklaring till en del av de drömsyner som bryter in i historien, men inte alla. Ledtrådar dyker upp i drömmar och hallucinationer, blandas in i verkligheten eller säger emot varandra.

Men vad som verkligen händer innanför och utanför murarna är spännande nog. Den intensiva regnstormen som tvingar Ted och Chuck att stanna på ön skapar oro när säkerheten bryts och de intagna lyckas rymma. Det låter som en upprepning av gamla skräckfilmsklichéer, men de scener som följer är genuint kusliga. Inre och yttre kaos speglas i varandra, och paranoian stiger.


Det är en lång film, men för varje minut dras jag djupare in i handlingen. De halvt frammumlade svaren på männens undersökande frågor kan vara både sanning och lögn, och tillsammans med Teds mystiska drömmar och vad han själv upptäcker läggs pusselbitar till lösningen. Men mönstret förändras hela tiden. Jag försöker gissa vad allt betyder, upptäcker att jag har fel, men känner mig inte alls manipulerad. In i det sista kan man inte vara säker på vad som är sanning.

En enda man på bio

Tjusigt, tjusigt, tjusigt. En välklädd, välbevarad man i 40-årsåldern i ett hus som är en arkitekts dröm, mitt i decenniet som provade fram nya looker utan att ha tappat kontakten med klassisk stil. Och den här stilsäkre gentlemannen, han har en sorg i hjärtat som gör varje dag meningslös. Det är en användbar ingrediens i en modern romantisk historia.

Tom Ford är van att tänka i vackra bilder. Christopher Isherwoods roman A single man måste ha spelat upp sig själv bakom hans ögonlock när han läste den. Men en film är mer än bilder efter varandra. Skönt komponerade scener kan förmedla känslor bättre än ord och föra handlingen vidare, men från första rutan i En enda man känner jag att estetiken tar överhand över innehållet.

Människorna beter sig klichéartat, och inga av bifigurerna blir mer än stereotyper. Trots att dialogen är så kortfattad och precis, låter den onaturlig. Scenerna verkar vara skrivna av någon som noga iakttagit hur folk agerar på film, inte hur de beter sig i verkligheten.


Det är i den fina middagsscenen med huvudpersonen George (Colin Firth) och hans väninna Charley (Julianne Moore) som trovärdigheten äntligen växer. Charley är härligt bedagad, orolig för att hennes liv är på väg utför men ändå med en inre gnista. Vänskapen mellan dem båda går långt tillbaka i tiden, men de känner båda att de är sköra och att de behöver anstränga sig för att klara sig genom tomheten. Charley gör allt hon kan för att få dem att hålla fast vid varandra, och det gör litet ont att se henne. Den scenen är ett sådant där ögonblick av klarhet, när man ser hur ensamt livet är men kanske ändå vackert. Den scenen är den finaste i hela filmen.

Kvart i fem-ekot på Teater Brunnsgatan Fyra

Siggan och Jampa (Gunnel Lindblom och Kalle Westerdahl) är ett litet udda par vänner, men de verkar tycka om varandra. I alla fall pladdrar de på i gamla gängor, som det låter. Men allt de säger är trivialiteter. Då och då bryter det in en enda rad av allvar: hur Siggan och hennes syster Marion inte riktigt kommer överens med varandra, några meningar ur kvart i fem-ekot. Men blixtsnabbt återgår de till meningslöst småprat.

Jag säger inte att det är fel med småprat, det är ett kitt som binder samman djupare diskussioner. Men hos Siggan och Jampa finns det inget annat än trivialiteter i centrum av deras vänskap. De är båda framgångsrika människor med långa karriärer i mediasvängen, alltså den nya adeln.

Staffan Göthes pjäser fångar ofta tidsandan, i talet och i vad man talar om. Flera decennier framåt i tiden kommer de att vara goda tidsdokument över åren de skrevs, men ibland kan jag känna att det inte ger så mycket att bara höra ett eko av hur vi låter idag, även om det borde vara nyttigt. Men den här gången sker en skärpning efter halva pjäsen.

Till största delen håller sig pjäsen på rätt sida om buskis, även om jag tycker att den korsar gränsen några gånger. I sina löst hållna roller är skådespelarna säkra och trovärdiga. Speciellt Jesper Feldt gör ett mycket bra intryck i sin litet otacksamma roll som Kristian, nykomlingen, uppkomlingen.

In i vännernas glassiga liv kommer den unge nyinflyttade östgöten Kristian, med prydlig gossfrisyr och stora framtänder. Mellan Siggan och Jampa verkar han vara den ende som visar upp äkta känslor, dessutom starka känslor av rädsla och sorg, och ändå blir han bara till en ny leksak som de båda bråkar om. Ja, han är ganska dåligt allmänbildad, men hur har det kommit sig? Siggan håller en sur monolog om bristen på bildning i landet, och talar om sin mammas bokhylla fylld med böcker av Olle Hedberg, som Siggan nu har ärvt.

Hm, där hade det varit utrymme för självreflektion. Den kunskap och bildning som Siggans och Jampas generationer fick, har de gett den vidare till Kristians årgång? Nej, det verkar inte så. Några århundraden av intelligens och kunskapssökande har stannat upp och fuskats bort i kändisfotografering, eventfixande och ytliga bekantskaper. Det enda de har lämnat vidare till den uppväxande generationen är längtan efter framgång, prylar och snabba, snabba cash.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Díaz

Så många drömmare, så många drömmar, och en så hård verklighet. Junot Díaz' bok är full av människor med drömmar, och det liv de får, långt ifrån vad de drömmer om. Oscar Wao, den store fantasy-nörden, har gett namn åt boken. Hans drömmar får näring av den science fiction och fantasy han läser, och han skriver och skriver egna berättelser som om de skulle kunna förändra världen omkring honom och all motgång han möter.

Kapitel för kapitel kliver berättelsen bakåt i tiden och berättar om Oscars mor, mormor och andra vars gener han delar. Dagdrömmar och önskedrömmar har fått dem att missa skolan, hamna i riktigt hemska situationer - och bli smarta och starka nog att ta sig ur dem igen.

I långa fotnoter berättas historien om Dominikanska Republiken, diktatorn Trujillo och de hänsynslösa överlevare som hans hårda styre skapade. Ibland när jag börjar tro att hela världen är full av människor med drömmar, dyker en av de hänsynslösa hantlangarna upp och krossar dem. Verkligen krossar dem, både drömmarna och människorna.

Jag förstår inte hälften av uttrycken på spanska i boken, men jag fattar tillräckligt, tror jag. Jag tycker också att det verkar som att boken är väl översatt till svenska; det livliga språket har en helt egen ton, massor av energi och flyter bra. I fotnoterna hinner de grova förbrytelserna bara räknas upp i ett halsbrytande tempo, men det är lätt att stanna upp ett ögonblick och tänka på hur mycket smärta och blod och människoliv varje dåd har kostat.

All den sorg och misshandel som boken är full av är vad jag minns mest efteråt, men boken är ändå lätt och givande att läsa. Den har humor och kärlek och en stark sympati för människorna den skildrar.

Andra böcker av Junot Díaz:
Drown

Sushi Yama i PK-huset

Att det finns sushiställen i varje gathörn nuförtiden är inget att vara ledsen för. Att en hel del av den sushi man kan få smakar tråkigt är sämre. Det kan ju också vara ens eget fel att det smakar ordinärt, om man har ätit medioker sushi flera gånger i veckan.

En tallrik med riktigt god sushi från Sushi Yama kan väcka smaklökarna och matglädjen igen. Vackert presenterade och lysande av naturliga färger ligger bitarna på en kritvit kvadratisk tallrik. Alla fiskbitar är mjälla och goda, och rullarna fina. Från vecka till vecka kan de ackompanjeras av godsaker som strrimlad rödbeta eller marinerad rödlök. Bäst av allt är det lilla berget av alger med tuggmotstånd och en härlig smak av natur.

Sushi Yama ligger på nedervåningen i PK-huset, centralt men ändå avskilt. Även under shoppingruschen i advent var det ett rofyllt ställe för en god lunch.

Länk till Sushi Yamas hemsida

Änglar och demoner av Dan Brown

Ja, det är en bladvändare. Nej, den är inte välskriven, men man vill inte släppa den! Den är ju så spännande! Handlingen är svindlande, den involverar det hemliga gamla sällskapet Illuminati, nästlar sig ända in i Vatikanstaten och kardinalernas val av ny påve, och en hotande katastrof orsakad av banbrytande nya vetenskapliga upptäkter. De olika sidohistorierna portioneras dessutom ut i korta kapitel med cliffhangers på varje sida. Vad skall hända nu? Läs snabbt! Bläddra vidare!

Nu vill jag säga vad jag inte tycker om med boken. Språket och gestaltningen är simpelt och klichéartat. Utan någon som helst finess beskrivs vad som händer, vad folk tänker och säger, och hur de ser ut, med uttryck och liknelser som blev uttjatade för flera decennier sedan. Det finns logiska luckor som man bara rusar över i halsbrytande tempo. Inlagda små teasers i boken om vad som kommer att hända får mig bara att känna mig manipulerad till att hålla intresset uppe (fastän det inte ens skulle behövas).

Framför allt irriterar jag mig på att folk som i ena ögonblicket känner till hemliga detaljer om byggnader och arkitektur i Rom i andra ögonblicket är helt okunniga om att det finns en världsledande anläggning för forskning i elementarpartikelfysik. Den ständiga förvåningen över simpla detaljer ger ju en anledning för Dan Brown att förklara det som kommer att föra handlingen vidare, och ger också läsaren en chans att känna sig smartare än bokens hjältar (och skurkar).

Men ändå... det är en otroligt underhållande bok. Precis som med DaVinci-koden kunde jag knappt lägga ned boken, eftersom jag ville veta hur det skulle gå. Efter några sidors irritation struntade jag i allt jag klagade på ovan, snabbläste, bläddrade och njöt av äventyret.

Aldrig ett land med Teodok

För bortglömda och övergivna barn är det en dröm att få komma till Landet Ingenstans och busa hela dagarna. Eller? Det finns många ensamma barn även idag, men har de samma drömmar om att slåss med Kapten Krok och piraterna och leka med Peter Pan? Jag vill inte alls klaga på J.M. Barrie och hans fantasifulla saga om Peter Pan, och säkert inte heller Nicklas Ekman, som skrivit och regisserat den här versionen av sagan. Vad skulle hända om Tingeling kom och hämtade några ungdomar från ett modernt köpcentrum idag?


Det är precis vad som händer i pjäsen. Tingeling flyger till Aldrig ett land med fyra ungdomar, Sina, Nuffe, Zlatan och Kuest, och två kvinnor som råkade komma med, Anna och Mia. Det går inte så lätt som hon trodde! Barnen protesterar vilt mot vad som händer, och är inte så pigga på att höra till Peter Pans gäng. Speciellt inte som han säger att flickor inte kan slåss utan skall laga mat och sy, och kastar Anna och Mia i fängelse för att de är vuxna.

Det är en riktigt bra idé att ta sig en funderare på vad det är som sägs i historien om Peter Pan, och hur äventyret skulle kännas för de ensamma barn som ju finns än idag. Och ändå har man inte tappat bort lekfullheten i berättelsen; roliga fäktscener, fina sånger och en spännande scenografi gör att magin inte går förlorad. Alla barn och vuxna i teatersällskapet är väl koreograferade och alla huvudrollsinnehavare spelar säkert och bra. Det är förståeligt att barnen i piratgänget och indianfamiljen fått egna personligheter och små saker att utföra, men just det gör deras scener litet röriga. Däremot är Peter Pans vilda pojkar mer disciplinerade och gör ett riktigt bra intryck.


Framför allt är Tingeling den stora behållningen i sagan! Som den sammanhållande länken flyger hon från scen till scen med fantastisk energi och glädje, berättar och busar, pratar och protesterar, försöker lära sig svärord i smyg och lockar till många skratt. Stina Renglund spelar den här glittrande uppenbarelsen med bubblande entusiasm och begåvning från början till slut. Hon är föreställningens hjärta! Tillsammans med Tingeling känner jag ett styng av saknad när hon måste flyga barnen tillbaka till vår värld. Jag skulle kanske inte trivas med att leva som Peter Pan för alltid, men jag skulle vilja skratta litet med Tingeling varje dag!

Länk till teatersällskapet Teodoks hemsida

Inglourious Basterds

Nazister är onda. Nazister var extra onda under andra världskriget, när de både krigade och dödade civila judar de hittade i länderna de ockuperat. Ett gäng snygga judar som mördar och skalperar onda nazister är ju några man vill heja på, eller hur? Eller göra en cool film av, som Quentin Tarantino har gjort. Litet alternativ historieskrivning, och så har man ett gäng amerikanska soldater som sparkar nazirumpa på grymma sätt med en oberörd min.

Jorå, jag kan uppskatta hämningslöst våld och några tuffa fraser muttrade i mungipan. Jag har gillat flera av Tarantinos filmer. Men Inglourious Basterds känns till en början mer osmaklig än underhållande. Som om den vore regisserad av en Tarantino-beundrare, inte av mannen själv. Visst är det kul att låta kända skådespelare spela stereotyper; stiliga, iskalla amerikanska soldater, tuffa men litet klumpiga bland alla européer med sina olika språk. Men amrisarnas coolhet mot de övrigas äkthet blir en dålig matchning. De hårda replikerna känns som ett spel, inte som äkta cynism från luttrade fighters.

*** Mild spoiler ***

Fast det går inte att förneka att filmens slut är en stor, härlig katharsis. Blod och hämnd! Bomber och explosioner! Kick some nazi ass! Det är en svindlande känsla att se någon ligga död på golvet i ett projektorrum, och se samma person fortfarande leva på duken i salongen. Och att se Shosanna Dreyfus' ansikte (Mélanie Laurent) projiceras på den brinnade filmduken och på den tjocka röken, medan hon förklarar för nazisterna att de skall dö och sedan skrattar galet, är en klassisk scen med eko genom filmhistorien. Skitsnyggt!


Scenen i källarpuben där de tysktalande infiltratörerna försöker planera men blir störda av tyska soldater är också lysande, och jag uppskattade den ännu mer när jag såg om den. Ögonblick för ögonblick måste agenterna väga sina ord för att inte bli avslöjade. Trivialiteter blandas med prövningar och misstänksamhet och utgången är oviss in i det sista. Allra mest tycker jag om att höra flera europeiska språk talas i filmen: engelska, tyska, franska och italienska. Det betyder liv eller död att kunna tala rätt språk... med rätt accent.

The Widows av Joyce Carol Oates

Tjugo år efter att den här pjäsen skrevs får den urpremiär på Strindbergs Intima Teater. Två nyblivna änkor i en liten stad, på samma gata, faktiskt. I Beatrice' inledande, klagande monolog talar hon om hur folk försöker fösa samman dem båda, som om de hade något gemensamt bara för att de båda förlorat sina makar. Men Moira, den andra änkan, ser det inte som så konstigt. Gång på gång kontaktar hon Beatrice, och till slut dyker hon upp på Moiras tröskel.

Relationen mellan Moira och Beatrice är vad pjäsen handlar om, och den förändras mycket i varje scen. Till en början är Moira nästan kusligt omhändertagande och uppmuntrande mot den svaga Beatrice, som om hon vore en skyddsängel eller en budbärare från framtiden, med uppdraget att dra Beatrice tillbaka in i livet.

Moira är parant och sjuder av energi. Hon verkar oberörd av sin sorg, nästan glad att vara av med sin man, men det kan lika gärna vara en fasad. I en senare scen far hon ut mot Beatrice för att hon så mycket bättre intagit den änkeroll som folk accepterar och beundrar; den djupt sörjande, den till jorden slagna, den i sin sorg förlorade. Makarna, de döda och försvunna, kommer in i samtalet. Kvinnornas roller förändras och börjar gå in i varandra.

De båda kvinnorna spelas mycket väl av Bo Corre och Cecilia Nilsson. Speciellt Cecilia Nilsson, vars karaktär är drivande men växlar mellan mycket olika lägen, är säker och skapar en hel människa av Moiras gåtfulla person. Vad är det som har hänt, vad är det som händer? Det går inte att lita helt på vad som sägs i pjäsen, men det är ett nöje att försöka.

Länk till Strindbergs Intima Teater

District 9

Av alla filmer som handlar om rymdvarelser som kommer till jorden, så är District 9 en smart variant på det vanliga scenariot. Inga superintelligenta utomjordingar som antingen kommer med en övermäktig krigsmakt, eller med ett budskap om kärlek. Skeppet som ankrar ovanför jordytan är fullt med ovetande och oföretagsamma aliens. Etologer som undersöker de räk-liknande besökarna sluter sig till att de är "arbetare" utan egen initiativkraft, som hamnat ur kurs och nu också förlorat styrförmågan på sitt skepp.

Filmen mjukstartar med dokumentärfilmsliknande intervjuer med några personer om nyckelhändelser. De strandsatta räkorna får bo i ett läger på marken, Sydafrika närmare bestämt, men det löper ju inte smärtfritt. Alla gamla rädslor och fördomar om hotfulla grupper i samhället ekas i kommentarerna om räkorna: de rånar dig, de slår ned dig för dina gympaskor, de vet inte värdet av pengar.


Den dokumentära stilen passar bra när filmteamet följer den plikttrogne tjänstemannen Wikus Van De Merve (Sharlto Copley). Han är utsänd av myndigheten som har hand om kontakter med utomjordingarna, för att meddela dem att de skall omplaceras. Han är full av entusiasm, och det är lätt att skratta åt hans taffliga myndighetsutövning. Men det går inte bara att le åt vad de gör. Även om "räkorna" ser konstiga ut och lever i slum, så är det en allvarlig sak att kasta ut dem från de hem de byggt, och framför allt att bränna ned ett näste där deras ägg hänger för kläckning!

Det händer ännu fler spännande saker än så. Självklart råkar pigge, glade Wikus plocka upp en pryl som sprayar alien-smörja på honom. Uh-oh! Sådant slutar aldrig väl! Eller jo, det kan det förstås, men inte förrän efter en lång jakt genom skrämmande slum, och en kader med hjärtlösa poliser som jagar huvudpersonen. Här blir det spännande, men det är också här jag börjar reagera på en del frågetecken i logiken. Nåja, det blir ju spännande action och fighter med rymdvarelser och deras specialvapen.

Vad jag tyckte bäst om med filmen var de "räkor" man fick lära känna litet bättre. Det kändes rörande att se dem i sitt välskötta hem mitt i alien-slummen, och jag kände mer sympati med dem än med någon annan i filmen. Här var de bara en del av vad som drev handlingen framåt, men jag funderade en del på hur det måste ha känts att vara strandade på en annan planet i tjugo år, långt från den mat de älskar, landskapen de är vana vid och vardagslivet med dess bekvämligheter. Om det kommer en uppföljare vill jag se mer av räkorna, och inte bara ghetto-räkorna som ställer till bråk, utan de som försöker hålla ordning, sköta sitt jobb och leva ifred.

Maria Nepomuceno, Sol Lewitt och Tom Friedman på Magasin 3

Just nu pågår tre riktigt spännande utställningar på Magasin 3 i Frihamnen. I Always in a spiral har Maria Nepomuceno tagit rep, plastpärlband och andra material, och skapat spiralformade enheter som hon satt ihop på olika sätt. En del ser ut som växtliknande, växande saker. Andra skulle kunna vara redskap eller praktiska väskor, och fastän jag inte ser någon direkt användning för dem är det kul att fundera på vad man skulle kunna ha dem till. Allra bäst tycker jag om de hängmattor Nepomuceno har skapat av fler olika rundlar. Vanliga hängmattor ser så likriktande och obekväma ut, men i en sådan här skulle jag kunna krypa ihop, flytta runt och även placera böcker, småsaker och en god drink inom räckhåll i något av vecken.

När jag läste om Sol Lewitts verk lät det teoretiskt intressant för mitt ingenjörssinne, men som att det borde bli jättetråkigt att titta på. Men ingenjörssinnet tog överhanden, och jag stod länge och tittade noggrant på blyertslinjerna som ritats direkt på väggen enligt Lewitts instruktioner. En vägg täcktes av vertikala streck som ritats från vänster till höger - en person börjar, nästa ritar ett streck som följer det första men inte korsar det, och så vidare tills hela väggen är täckt. Hur rakt man än planerar att rita kommer handen att darra till och skapa en ojämnhet. Det är roligt att se hur de här ojämnheterna uppstår och skapar vågor ända fram till väggens andra kortsida. Men allra mest fascinerande är det hur linjerna på litet avstånd skiftar i grönt, brunt och blått. Har de ritats med olikfärgade pennor? När jag tittar närmare är alla ritade med grått blyerts, om än med olika intensitet. Ingenjören i mig börjar tänka på våglängder och ljusreflektion, konstälskaren i mig njuter av den estetiska effekten.

Störst utrymme har Tom Friedman med en räcka intressanta mindre verk och ett stort verk som fyller hela undervåningen. En del av de enskilda verken är litet förutsägbara, andra riktigt smarta, men alla är väldigt underhållande. Vad Friedman har byggt upp på undervåningen är ett universum av detaljer som befolkar den moderna världen. Från taket hänger modeller av korvar, donuts, staket, hattar, leksaker, flingpaket, utstansade bokstäver sammansatta till ord. De noggrant återskapade och vackert målade modellerna hänger i grupper, i små solsystem, fast utan direkt samhörighet. Det kliar i fingrarna att plocka ned några och ta med dem hem, men helst skulle jag vilja ha hela rummet att gå runt i och titta på i några veckor.

Det fina med att betala inträde till Magasin 3 är att biljetten gäller hela resten av säsongen. Alltså kan jag gå tillbaka fler gånger fram till juni och se på alla verk ordentligt. Något jag vill rekommendera alla andra att göra, också!

Länk till Magasin 3

An Education at the cinema

Det är lätt att tycka om huvudpersonen: en ung, smart Jenny, duktig i skolan och med drömmar om universitetet och ett rikare liv. Så långt känner jag igen mig! Mamman och pappan stöttar henne så mycket de kan, och gläds åt tanken på hur långt hon kan gå. Det är en fin stämning i familjen; de är kärleksfulla mot varandra, skojar och bryr sig om varandra.

Peter Sarsgaard får förlåta mig, men jag har alltid tyckt att han ser litet sliskig ut. Det gör honom helt rätt i rollen som David, mannen som uppvaktar Jenny med klassiska konserter i West End, fina middagar och planer på att resa till Paris. Så spännande och lockande! Det liv som Jenny drömmer om kan hon få redan idag, utan att slita med studierna som kanske ändå inte leder till lyckan.

Men Jenny är en skolflicka på 16 år, och David är en vuxen man. Det syns när hon kommer i sin skoluniform, det syns när hon är uppklädd till jetset-flicka, och det gör kärlekshistorian litet obehaglig.

David och Jenny festar med Davids två vänner, Danny (Dominic Cooper) och Helen (Rosamund Pike). Helen är en bekymmerslös glamour-babe. Hon är inget som dagens självupptagna bimbos utan bara så totalt ointresserad av klassisk musik, böcker; allt annat än att vara snygg och leva i lyx. Hon är raka motsatsen till Jenny, men en bra vän ändå, och jag skrattar högt åt flera saker hon säger.

Carey Mulligan spelar Jenny förtjusande, även om jag tycker att man poängterar hur ung hon är litet väl ofta genom att släppa fram hennes bubblande skratt. Men det blir en bra kontrast mot Sarsgaards ansträngda leende. Kan det sluta väl? Kan Jenny få kärlek, nöjen, ett rikt liv och en skarp hjärna på samma gång? Jadå, det tror jag i varje fall!

Love and Obstacles av Aleksandar Hemon

Om Hemons debutbok The Question of Bruno var lovorden många, särskilt om hans språk, flyktingen från Bosnien som stannade i USA när kriget bröt ut, erövrade engelskan och fann sin röst. När jag läste hans nästa bok, Nowhere Man, kunde jag bara hålla med. Hemons meningar beskrev rotlösheten i en nyfunnen värld med ett nyfunnet språk.

Det uppfinningsrika språket dyker också upp i början av Love and Obstacles, och i nästan litet för hög grad. Ett tag är jag rädd att den blommande prosan skall ha blivit en gimmick för Hemon. Men ganska snart flyter språket naturligt igen, och tar inte överhanden över handlingen.

Liksom de två första böckerna är Love and Obstacles en samling av löst sammanhängande noveller. De verkar självbiografiska, och det är OK för mig. Jag tänker inte fundera på vilka detaljer som kan vara påhittade och vilka som är nedskrivna direkt ur Aleksandar Hemons minne. Det enda viktiga är att novellerna är välskrivna.

Den här gången handlar berättelserna inte bara om osäkerheten i att vara nyss ankommen i ett annat land, utan även om osäkerheten i att växa upp och försöka lära sig koderna i vuxenvärlden. Obesvarad kärlek, författarförsök. Andra drömmar som kommer att få sig några törnar, kanske gå i kras eller kanske faktiskt klara sig.

Osäkerheten och tvivlen försvinner ju inte när man blivit äldre. Även den vuxne författaren, med några publicerade böcker i CV:t, mäter sig i tankarna med andra författare och landsmän. Den underliggande oron ger tack och lov inte berättelserna någon klagande ton, snarare en känsla av mognad. Att ha varit med om krig i sitt hemland och vänner som förlorats ger en lätt resignation inför alla småsaker som kan gå snett.

Novellerna är en bra blandning av roliga, sorgliga och spännande historier. För mig som är speciellt intresserad av Östeuropa, och känslan av stolthet och rotlöshet när man lämnat ett land man både saknar och är trött på, är Aleksandar Hemon en bra röst att lyssna till.

Fler böcker av Aleksandar Hemon:
The Question of Bruno

Barbara Probst på Galleri Lars Bohman

På beskrivningen lät Barbara Probsts verk varken lockande eller originell: foton av en scen tagna ur flera olika vinklar på exakt samma gång. Men när jag gick till galleriet och såg dem med egna ögon var det ett nöje att se.

I första rummet hänger ett par porträttfoton av två eller fler personer på samma bild. De står eller sitter nära varandra men vända åt olika håll. De olika fotona fångar blicken från en person i taget. Varje deltagare får vara huvudperson i sitt eget porträtt.

Andra fotoserier innehåller bara en person i huvudrollen, med flera kameror på stativ riktade mot henne. Men kamerornas vinklar gör att de fångar upp detaljer bakom och bortom motivet. Bilderna hänger på rad: det går inte att hänga dem så att de återskapar scenen till hundra procent, den tankeövningen får man göra själv. Och det är det lilla steget som gör åskådaren till medskapare, och som gör att upplevelsen av scenen blir så tydlig. Att kamerorna eller fotografen själv syns i flera av bilderna får en också att fundera på hur planeringen och genomförandet av fotograferingen måste ha gått till.

Många av fotosviterna är tagna i inomhusmiljöer med kala väggar och få detaljer, som gör att de känns luftiga, frikopplade från vardagen, snarast tidlösa. Det finns också några serier med foton från kvarter i New York. Gatulivet och de förbipasserande blir ovetande medspelare i ett pussel. I några av de här bildserierna är de flesta fotona i färg, förutom ett som är taget i svartvitt på längre avstånd, genom ett fönster. Är det en klantig nybörjare eller konstnärlig ledare vars hand dyker upp i bild och måttar in motivet?

Det finns en tjock bok med återgivningar av ännu fler av Barbara Probst verk. Den är härlig att titta i, med bildserier som är både spännande och roliga. Jag vet inte hur länge till Probsts inspiration kan räcka för den här typen av foton, men hittills har hon varierat sig och skapat något både tankeväckande och underhållande.

Länk till Galleri Lars Bohmans hemsida

Precious

Trailern och presentationen av filmen Precious kan göra en så ledsen. Vad har hon haft för chanser i livet, Precious, med en elak skrikande mamma och en pappa som våldtagit henne och gjort henne med barn för andra gången? Hon är i en hård miljö, och hon är ingen tuff liten överlevare som kan bita ifrån. Inte heller har hon någon varm familj eller något kompisgäng att vända sig till. Hon behöver någon som ser henne, ger henne chanser och tror på henne.

Tack och lov får Precious den chansen när hennes lärare skickar henne till en alternativ skola. Några småbråkiga tjejer och en kille i en mindre klass, tillsammans med en trygg lärarinna som lockar fram den lilla motivation de ändå har.

Nu räcker förstås inte det för att göra Precious' liv bra. Hon har fortfarande en hemsk mamma som säger åt henne att hon är värdelös, och snart kommer hennes andra barn att födas. Men nu när Precious har fått känna sig värdefull, börjar hennes vakna liv kunna mäta sig med hennes glittrande dagdrömmar.

Filmen Precious har nominerats för fyra viktiga Oscars, och den är värd dem alla. Förutom att Gabourey Sidibe som Precious och Mo'nique som hennes mamma är äkta och trovärdiga i vartenda svårt ögonblick, så är Paula Patton som lärarinnan Ms Rain bra på att väga omtanke mot styrka och krav på sina elever.

Som sagt, filmen låter som en sorgsen historia, och självklart är den allvarlig. Men det är ingen ren eländesskildring. Jag blir förvånad och glad över hur rolig och fin den är. Gemenskapen mellan klasskamraterna och de människor som gör vad de kan för att hjälpa är varm och full av skratt, och Precious' två barn är så underbart söta. Det är så skönt filmen hjälper en att se att de och alla andra barn i historien (Precious, den lilla grannungen, klasskamraterna) är underverk, inte problem. Det låter som en kliché, men det är sant, och det är äkta.

Silverfisken på Teater Giljotin

I sin bok Silverfisken skriver Sofia Rapp Johansson om de våldtäkter och den misshandel hon utsattes för av sin pappa och hans kompisar från det att hon var ett litet barn. Orden i boken skönmålar inte det onda som händer, men berättas i rim och ordlekar som inte alls trivialiserar händelserna utan bara gör dem hanterbara.

Den levande och starka stämningen från boken har förts över till scenen av Åsa Widéen (i rollen) och Andreas Ottomar Nilsson (regi). Hur gestaltar man en utdragen, extrem plåga så att det inte blir en utdragen, extrem plåga för publiken? Eller är det just det föreställningen borde vara?

Medan publiken släpps in till scenen hinner Fialiten dricka upp ett mjölkpaket, direkt ur kartongen. Det är kanske något av det enda egna och det enda festliga som flickan har i sitt otrygga hem. I den rosa plastbassängen på scenen finns leksaker, ett mjölkpaket till, och ett halvdussin flicktrosor, så små. Och några av pappas porrtidningar.

En del av övergreppen berättas under höga ljudeffekter från högtalarna. Det understryker det hårda i dem, fast gör det också litet svårt att höra orden. Det bästa partiet är när Fialiten släpat fram en OH-projektor och lägger på bilder medan hon berättar. Några av bilderna illustrerar övergreppen, några distraherar från dem. I de ögonblicken är Åsa Widéen ett med sin roll; saklig, avståndstagande men fullt medveten om allt som har hänt.

Pjäsen Silverfisken är drabbande, men jag hade gärna velat ha litet mer av allt: mer av barnet som försöker leka och överleva, mer av pappans närvaro, mer av orden från boken. Jag hoppas att jag inte låter hemsk nu, men jag hade velat må sämre när jag lämnade den här föreställningen. Men därför blir det också lättare att rekommendera den.

Länk till Teater Giljotins sida om Silverfisken

Sex liter luft av Andrzej Tichý

Ivan vaknar upp och alla är borta. Det är en het sommardag och inga människor hörs eller syns någonstans i höghusområdet där Ivan bor. Bara tomma lägenheter och katter, fåglar och kaniner.

Att låta en människa vara ensam kvar i en tom värld är en spännande utgångspunkt för en berättelse. Det kan bli en science fiction-historia där mysteriet står i centrum, en genomlysning av människans utsatthet, en allegori över det försvunna samhället eller en blandning av allt.

Handlingen i Sex liter luft växlar mellan veckorna efter människornas försvinnande, veckorna före och Kontrapunkter, ett flöde av röster från dem som försvann.

När Ivan blivit ensam går han runt och letar efter sina kompisar, bryter sig in i några lägenheter, plågar en katt han får tag i. Jag blir litet irriterad över en del saker: att han beter sig så destruktivt, att han inte funderar på vad som hänt, att han inte försöker ta sig utanför sin betongförort. Och med tanke på att veckorna går i kapitelrubrikerna: att han aldrig verkar äta någonting, bara dricker vatten från kranen och sköljer huvudet och nacken.

Svaret kanske ligger i styckena från livet han har levt fram till nu. Han lever helt enkelt vidare som han alltid har gjort, fast nu utan några människor omkring sig. Livet verkar knappt ha blivit varken bättre eller sämre - jo, litet bättre, tycker jag, eftersom han slipper slåss med äldre ungar som bara är ute efter bråk. Alla rör sig inom ett litet område omgärdat av höghus, och har inget bättre för sig än att bråka med dem som inte kan försvara sig.

Jag försöker, men kan inte tycka att boken är bra. Jag ser att barnen inte kan rå för livet de har hamnat i, och att de inte har mycket annat att göra än att bråka med varandra, men jag kan ändå inte känna sympati eller intresse för dem. De osammanhängande talkörerna emellan delarna gör inte heller något för min förståelse. Miljöskildringarna var levande och fick mig att känna mig närvarande, men i övrigt gav mig boken ingenting.

Bright Star på bio

Jag har inte läst tillräckligt med poesi för att veta om jag älskar John Keats eller ej. Men det kanske var bra, så att jag kunde gå på den här filmen om hans korta, fattiga liv utan att ha en drömbild av honom som riskerade att krossas.

Jane Campions film handlar egentligen om Fanny Brawne, den smarta, självständiga kvinnan som mötte Keats och älskade honom under de sista åren fram till hans död vid tjugofem års ålder. Hon syr egna kläder, färggranna och påhittiga, och är snabbtänkt och smart. Hon intresserar sig för den unge poeten i grannhuset, och sedan också för hans poesi. Det blir många fräcka och riktigt roliga ordväxlingar när Keats' vän Charles Brown litet svartsjukt försöker försvara sin skyddsling mot Fannys påhälsningar.

Det är också roligt att Fannys småsyskon får ta så stor plats i berättelsen och föra handlingen vidare: en liten bror som skjutit i vädret men har kvar sina barnsliga ansiktsdrag, och en docklik rödhårig lillasyster, som nyfiket betraktar allt de får vara med om tillsammans med sin storasyster. Jag tycker mycket om att få se gemenskapen i den lilla familjen.

Ack, på den tiden fanns ingen bot för lungsot. Den unge poetens hälsa är så svag, och en förälskad flicka måste låta förnuftet råda och söka efter en make som kan försörja henne hela livet. Men kärleken mellan John Keats och Fanny Brawne går inte att dämma upp. Jag känner starkt med Fanny när hon längtar efter Keats och minsta tecken på hans kärlek, när de äntligen kommer nära varandra och kysser varandra för första gången.

Det är en vacker film, fastän inget är idealiserat. En del av Fannys modekreationer ser lustiga ut i mina ögon, och de halkar snett när man småspringer efter en sårad poet och hans ursäktande vän i regnet över leriga ängar. Fyller man hela rummet med vackra fjärilar måste man också sopa upp dem när de dör och faller till golvet. Men det förtar inget av det vackra, tvärtom. Bright Star är en film med skönhet, känsla och humor.

L'Origine du Monde på Angelika Knäpper Gallery

Det var nära att jag missade den här utställningen, eftersom jag trodde att det var en samling av redan visade verk. Men nej, det är en helt unik kollektion av nya verk av några riktigt begåvade konstnärer!

Tavlan L'Origine du Monde, målad av Gustave Corbet 1866, är en detaljerad avbildning av en kvinnas sköte; inte hennes ansikte eller armar eller ben, bara den åtråvärda mittpunkten. Det suggestiva namnet, den noggrant listade proveniensen och den vördnadsfulla tonen med vilken målningen ofta diskuteras ger den en aura av mystik och viktighet. För mig och kanske för halva jordens befolkning är den auran snarast löjeväckande. Så listigt att skaffa sig en anledning att närstudera och snacka viktigt om, krasst sett, en ganska pubertal närbild på ett skrev. Nej, så enkelt är det förstås inte (ens). Det placerar också kvinnan i rollen av "natur", ett okänt landskap i motsats till den utforskande (manliga) civilisationen.

Angelika Knäppers inbjudan till några av sina affilierade konstnärer att delta i en utställning på temat L'Origine du Monde har resulterat i flera riktigt underhållande verk. Temat överskuggar inte de olika konstverkens individuella uttryck utan skapar ett intressant samband.

Marie-Louise Ekmans stora målning Las Meninas ser så spännande ut att jag vill stiga in i den, trots att den till största delen är målad i overkligt svartvitt med blå konturer. Det är en museibyggnad där verken tagit ett steg närmare liv - en liten Wilhelm Tell av Dalí står i tre dimensioner med sin underligt långa rumpa bakom en skulptur. Två dockskåpslikt öppnade rum visas som tavlor högt uppe på väggen. Längst bak i en dörröppning står en naken kvinna i färg och blickar ut. Kan det vara en av alla nakenmodeller från konsthistoriens hyllade tavlor som fått ett eget liv? Hon ser nästan ut att vara på väg att vända sig om och gå ut i världen.

Jag har försökt, men aldrig börjat hetsshoppa skor eller ens blivit särskilt intresserad av att ha många par skor. Jag har heller inte intresserat mig för de superdesignade skor där klacken utgörs av ornament av olika slag. På Elvire Soyez' blyertstavla syns två kvinnofötter på språng, klädda i skor med penisar till klackar! Under varje häl en skrynklig manslem och håriga pungkulor. Det ser vanskligt ut, men tydligen är de tillräckligt hårda för att bära upp en kvinnas tyngd... Som sagt, jag är inte mycket för experimentella skor, tycker litet synd om snopparna och kommer nog att fortsätta att stödja mig på vanliga klackar.

En annan tavla av Soyez, Originale, visar en kvinna som verkligen är natur: en kvinnotorso med päls, gräs och till och med ett litet träd. Men hon ser ändå inte ut som en passiv natur att ta i besittning, utan som en egen värld som bara kan utforskas på hennes egna villkor.

De två verken Besides Pink och Besides Blue av Camilla Akraka använder bilder av överlagrade och spegelvända byggnadsstrukturer för att skapa nya mönster. Den nya bilden innehåller former som påminner om särade lår och manliga och kvinnliga kön på samma gång. Jag som älskar staden mer än naturen blir glad över idén att låta stora, tunga verk av människohand gestalta mänskliga former.

På Helena Blomqvists stora tavla Down by the River II dyker flickor i en flod från en romersk bro, där allt är i gråskala utom flickornas knallröda klänningar. Jag får inga klara idéer om vad tavlan kan vilja säga, men jag tycker om den ändå. Samma med Vanna Bowles stora blyertstavla Growing Thoughts, fantasifullt omarbetad efter ett foto.

Lotta Hannerz målar trompe l'oeuil-tavlor som vid en snabb titt ser roliga ut, men som har en allvarlig underton jag inte kan sätta fingret på. På hennes Notes hänger lappar och föremål uppspända kors och tvärs över tavlan. Och ser man på, en liten reproduktion av L'Origine du Monde finns där också! Könet är kyskt täckt av ett löv... och vågar man lyfta på det sitter där ett litet foto av konstnären själv. Äntligen har det anonyma skrevet fått ett ansikte och en hjärna.

Förutom allt jag nämnt finns det fler intressanta verk på Angelika Knäpper Gallerys temautställning. Det är väl värt det att gå dit och se så många goda konstnärers tankar på samma gång.

Länk till Angelika Knäpper Gallery