En annan stad av Michal Ajvaz

I ett antikvariat på Karlovagatan står en bok med lila pärmar. Vad den innehåller för historier går inte att veta, för den är skriven med okända bokstäver, fascinerande men oläsliga. Lika obegripliga är scenerna som bokens bilder visar. Mannen som berättar historien som jag läser försöker ta reda på vad det är för bok han har hittat. Kanske är det för att han bär den med sig, som han genast träffar människor som kan berätta historier om staden som boken kommer ifrån. Den staden ligger på samma plats som Prag, där han bor, men finns i mellanrum, i garderober och byrålådor, och på andra tider än när vi vanliga människor rör oss på gatorna. Med boken i handen och med sin nyvunna vetskap om den andra staden verkar den kunna hittas litet varstans.

Den andra staden verkar både gåtfull och hotfull. En man berättar om hur hans unga dotter försvann dit, och att de sedan då och då hittat förvirrade meddelanden från henne skrivna på insidan av byrålådor. Huvudpersonen själv kommer att förföljas och attackeras av en flock vesslor och av en haj! Det är extra mystiskt att så många havsdjur, och atlantångare, dyker upp tillsammans med den andra stadens invånare och deras festivaler. Tjeckien ligger ju helt avskuret från havet, instängt mellan andra länder.

Boken jag har i handen har också lila pärmar, vackra illustrationer och fragment av den andra stadens text som väcker nyfikenheten ännu mer. Boken är ganska liten och tunn, men går inte att läsa snabbt, för Michal Ajvaz berättar om sagor och händelser som är så annorlunda mot allt jag är van vid. Till en början är jag rädd att allt bara är fantasifulla ordflöden utan djupare tanke bakom än att låta absurda och roliga; en form av humor som jag inte uppskattar fullt ut.

Men efter halva boken är även jag så djupt inne i den andra stadens ritualer och sagor, att jag börjar se ett mönster. Och då, just då dyker det upp en man som ifrågasätter och vänder upp och ned på allt det som jag hade börjat ta till mig! Det är härligt att höra det rappa avfärdandet av alla festivaler och myter, men precis som bokens huvudperson har jag börjat känna mig välkomnad av den andra staden och vill gå djupare in i den. En stad som lockar och stöter bort, som är mystisk bortom ens fattningsförmåga och barnsligt leklysten på samma gång - den andra staden är precis likadan som boken Michal Ajvaz har skrivit.

Tomoko Sawada på Kulturhuset

I uppslagna fotoalbum ser jag bild efter bild på japanska flickor. De är uppställda för fotografen och finklädda i olika utstyrslar; traditionell kimono, som flygvärdinna, sextiotalsdräkt av västerländskt snitt, i olika färger. "OMIAI" heter den japanska seden att presentera en ogift man eller kvinna i ett fotoalbum för intressenter. Så där sitter en massa unga kvinnor och visar upp olika delar av sin personlighet, eller kanske olika aspekter av vad en man kan önska sig av en hustru. Några av flickorna ser ledsna eller sura ut, och jag tänker att det kanske inte är så smart att se avvisande ut när man vill vinna någons uppmärksamhet. Jag tittar ännu närmare och läser på informationsbladet att alla flickor faktiskt är Tomoko Sawada själv, som klätt och sminkat sig för kameran. (Verket är från 2001.) Aha! Det missade jag. Hon är sig inte lik från bild till bild - jo, några bilder sinsemellan, men inte alla.

Mer lik sig själv är hon uppkopierad fyrtio gånger till en hel skolklass av små flickor med benen prydligt ihop. I fotoserien "School Days" (2004 - 2006) visar Tomoko Sawada upp flickklasser i olika skoluniformer. När man inte kan välja sina kläder själv får man försöka man visa sin personlighet med andra detaljer, som strumpor, frisyr och makeup. Men fastän några flickor har svarta strumpor och några har uppburrat hår, så är de alla mer lika än olika varandra. Är det ens meningen att man skall ha en personlighet när man sitter i skolan och lär sig saker hela dagarna?

I båda serierna, den där alla är lika varandra och den där alla är väldigt olika varandra, tycker jag att det är påtagligt hur litet av personlighet som lyser igenom uniformen. Detta är en stor skillnad mot till exempel Cindy Shermans verk, som visar bilden av människor med historia och drömmar. Att det är så genomgående i två så olika fotoserier får mig att tro att Tomoko Sawada med flit väljer att visa det opersonliga i rollerna vi har att välja på.

Länk till Kulturhusets sida om Tomoko Sawada

Mina drömmars stad med Teater Reflex

Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm berättar om Sveriges huvudstad och många av människorna som lever där. När Teater Reflex sätter upp Mina drömmars stad väljer de att fokusera på några av personerna, främst Annika, men de låter också sina många medarbetare myllra på scenen för att återskapa stämningen av en stad som växer. På dialekterna hör man att många människor är inflyttade, från Dalarna, Gotland, Finland, ja till och med en chilensk gruvarbetare dyker upp vid en rasolycka. Jag försöker att tänka mig de många plastsäckarna som utgör kulisser som symboler för alla de inflyttades persedlar, men det räcker inte hela vägen. Ibland funkar det, som när plastsäckarna är tvättsäckar, men mest skymmer de vilken vacker stad Stockholm är!

Foto: Tommie Lindström

Alla är klädda i plagg av ihopsydda jeansdelar. På männen blir de till arbetsklädsel, och att karlarnas fysiska arbete och hur de talar om att organisera sig för att kunna kräva bättre arbetsförhållanden gör att det är där som pjäsen får bäst tidsförankring. Men den stora gruppen av kvinnor ser inte bara ut som överlevare i en Mad Max-värld med sina traskreationer, nutida frisyrer och välnärda hull, utan har också fått väl anakronistiska repliker ibland. Det är litet för putslustigt för min smak. Rent allmänt så är replikerna så styltiga att de korta scenerna inte ger utrymme för mer än en snabb framflyttning av händelserna, men några av birollsinnehavarna har så mycket närvaro att deras roller får liv i några sekunder.

Föreställningen har många sångnummer, som inte ger så mycket färg åt berättelsen som det nog var tänkt. Texterna är så generella att de varken ger bredd eller djup åt det som sägs. I några scener känner jag ändå en fläkt av hur styrt livet var om man bara hade sin arbetsförmåga och när som helst kunde bli utbytt. Det är bra att man centrerat berättelsen runt Annika, och hennes resa från ett förutsägbart liv i fattigdom till möjligheten att bestämma över sig själv och göra något bra för andra. Även om jag hade önskat mig ännu mer fokus på utvalda scener, är uppsättningen god underhållning, och många runt mig är mycket entusiastiska. De många amatörskådespelarna och musikerna gör ett riktigt bra jobb. Det är fint att se.

Länk till Teater Reflex

Kodály, Brahms och Smetana i Konserthuset

Det var ett underbart pan-europeiskt program i Konserthuset på torsdagskvällen! Musiken som spelades var skriven av en ungrare, en tysk och en man från mitt hjärtas tredje hemland Tjeckien. Dirigenten kommer från Polen, och soloviolinisten från mitt hjärtas andra hemland Ukraina. Jag hade verkligen längtat efter den här konserten, och njöt av varje sekund.

Zoltán Kodály skrev sina Danser från Galánta 1933. Verket började med att enskilda instrument ropade till varandra, kanske var det de som väckte hela orkestern till liv? Efter ett tag spelade en mycket välljudande klarinettist, vars namn jag tyvärr inte känner, en fin melodi som ledde hela orkestern vidare till en sektion med lyriska, sceniska harmonier. Därefter fick hela träblåssektionen, som alla lät mycket bra, bubbla och sjuda av klanger, vilket banade väg för en karnevalisk festyra i hela orkestern. Härligt!

Så kom den unge, rosenkindade violinisten Valeriy Sokolov in på scenen för att spela Johannes Brahms' fordrande Violinkonsert i D-dur op. 77 (1879). Den första satsen präglades av en viss vaksamhet och oro, dels på grund av hur den är skriven, och dels för att det var vad den uppmärksamme Sokolov uttryckte. I de långa, virtuosa solopartien lät han lätt som en fjäril i de höga tonerna, och i de utdragna klangerna var hans ton precis, litet sorgsen, men vacker. Hördes han i hela salen? Jag är glad att jag satt så långt fram! I andra satsen, adagiot, blir stämningen eftertänksam. Fastän Sokolov spelar engagerat och obesvärat, märks det att det är ett svårt verk, ett man närmar sig med beslutsamhet och kanske litet vördnad. Den tredje satsen, Allegro giocoso, ma non troppo vivace, inleder med en dansant och rolig melodi som upprepas och varieras mot slutet, men satsen lät mer majestätisk än lekfull. Och så ligger klangen av vemod med i verket från början till slutet! Man skulle kunna spela Brahms' violinkonsert som något trevligt och underhållande, men det var mycket fint att få höra en så allvarlig version istället.

Efter paus var det dags för tre satser ur Bedrich Smetanas underbara Má Vlast, Mitt fosterland (1874 - 1879). Smetana bodde i Sverige i några år, men levde största delen av sitt liv i sitt födelseland Tjeckien. Má Vlast, inklusive den älskade Vltava, skrevs till största delen på hans ålders höst, när han redan börjat bli döv! Första satsen, Vyšehrad, handlar om slottet med samma namn i Prag. Harpor och en inspirerad flöjtsektion inledde livfullt, och hela orkestern anslöt i något som snart blev pampigt, stolt och fyllt av fosterlandskärlek. Jag tycker att dirigenten, Krzysztof Urbanski, hela kvällen ledde de kompetenta Filharmonikerna väl, men just i Má Vlasts mest majestätiska partier lät de ofta litet fyrkantigt. Men det är förbisebart under en så underbar kväll. Vltava, Moldau, med sin kända melodi, böljade fram i både lugna och vilda svall, och eftersom jag läst på historien om Šárka kunde jag leva mig in i allt som hände i tredje satsen.

Jag brukar må bra varje gång jag har varit i Konserthuset, och konserterna jag får höra är ofta av utsökt klass med begåvade musiker och spännande verk. Men den sista veckan har jag känt mig extra dragen till Central- och Östeuropa, så den här kvällens program rörde mitt hjärta och gjorde mig mycket lycklig.

Länk till Konserthusets sida om konserten, där man kan se och höra ensemblen repetera violinkonserten.

Tips på grekiska författare?

I januari kommer jag, lyckliga människa, att få åka till Aten för några dagar. Jag vill gärna förbereda mig inför resan genom att läsa böcker om Grekland och Aten, gärna av grekiska författare, gärna i någorlunda modern tid. Är det någon som har rekommendationer på böcker åt mig?

Dessutom vill jag gärna passa på att hjälpa Grekland ur sin ekonomiska kris genom att shoppa så mycket som möjligt. Vad har Grekland för specialiteter (förutom fetaost och oliver)? Smycken, väskor, skor? Tips emottages tacksamt!

Oryx and Crake av Margaret Atwood

Snowman har tagit sitt namn efter ett djur som inte lever längre. Det var Crake som ville att det skulle vara så. Nu är ju snömannen (kanske?!) en myt, så Snowman har döpt sig själv med en gnutta humor. Litet uppgiven humor måste man nog ha för att överleva i en post-apokalyptisk värld. Han lever i spillrorna efter ett högteknologiskt samhälle. Det kan inte vara länge sedan det kraschade, för han hittar fortfarande godisbitar och ölburkar som inte blivit helt oätliga. Dessutom får han fisk en gång i veckan av Crakers. Han talar med dem om Oryx och Crake som varelserna som ligger bakom världen de lever i. Naturen ger dem allt de behöver för att leva.

Jag fascineras av historier om livet efter civilisationens sammanbrott. Snowmans historia är från början så detaljrik att jag ser för mig hans omgivning och dagliga liv. Ändå känns tonen i berättelsen så lätt och neutral att jag inte blir så engagerad som jag hade väntat mig. Jag börjar tvivla på vad jag läser. Händer allt i Snowmans egen hjärna? Är det en berättelse i nutid av en galning som flyttat ut i en park?

Men undergångssagan varvas med tillbakablickar till Snowmans barndom, då han hette Jimmy. Så får vi bakgrunden till "nutiden", och det vi får veta gör undergångsscenariot trovärdigt. Där pågår avancerad genmanipulation och hjärtlösa experiment för att få fram skönhetsprodukter och snabbväxande köttbitar i en värld som bara vill ha mer fastän allt håller på att ta slut. Att vara en av de samvetslösa utvecklarna i de säkrade områdena där forskningen pågår är ändå att föredra framför att leva i den mer osäkra världen utanför, the pleeblands.

Ju mer jag läser, desto mer ser jag Snowman som någon som blivit kvarlämnad. Runt omkring honom har andra människors fascinerande historier utvecklats och tagit slut (med en smäll). En av dem, hans mors, får vi bara veta brottstycken av. En annan av dem, Oryx', får han berättad av henne själv, motvilligt och ofullständigt som de flesta minnesbilder. En annan av dem är Crakes, och det är i resultatet av hans livs historia som överlevarna befinner sig.

Jag tycker att boken är intressant och väl sammanhållen, tekniskt och logiskt. Det är viktigt. Men jag hade önskat att något i berättelsen gripit mig mer. Snowmans liv efter sammanbrottet känns inte så skitigt som det beskrivs, och de lösspringande djuren känns inte heller så farliga som de beskrivs. Jag är litet glad att jag inte är den enda som tänker så; här kommenterar till exempel Snowflake och Vixxtoria i samma banor. Det är de sista femtio sidorna som det verkligen blir spännande, när jag vill veta precis vad som hände dagarna före och efter katastrofen.

*** Spoilervarning ***

Så Crake ville skapa en ny ras av humanoider som inte hade alla de fel som människor har. Han ser de egenskaper som kan leda till missämja, hat och krig: avundsjuka, rivalitet om ägodelar, obesvarad kärlek och krossade hjärtan. Därför plockar han bort många egenskaper ur de nya invånarna, så att de skall leva harmoniskt i gemenskap med varandra och naturen. Men - det som blir kvar är ju knappast mer än talande husdjur! Glada och snälla men utan några ambitioner. Då kan jag faktiskt inte se större mening med att de får överleva och ersätta oss. Utan längtan, ambitioner och till och med motgångar blir inte några storverk eller ens mindre konstverk skapade. Konsten att sjunga ville Crake odla bort, men lyckades inte. Bra det, säger jag!

Mot slutet av boken ser vi att Crakes varelser ändå har så mycket fantasi att de börjar skapa en religion kring Crake, Oryx och Snowman. Det visar på att de har så mycket förundran och tankekraft inom sig att de kanske kommer att börja skapa ändå. Det hoppas jag på!

Fler böcker av Margaret Atwood: 
The Handmaid's Tale
The Year of the Flood 
MaddAddam 
Stone Mattress
The Testaments

Faust på Folkoperan

Att som mannen Faust i operan med samma namn känna att ens arbete varit förgäves, att allt är likgiltigt och att vilja vara ung igen och få uppleva kärlek (eller snarare lust) är ju inte okänt i våra dagar. Snarare tvärtom. Vi lever längre, håller oss snygga och vitala och ingen kräver av oss att vi producerar något evigt bestående. Och ändå känns livet meningslöst så ofta. Kan vi lära oss något av historien om Faust?

Foto: Mats Bäcker

I sin pakt med Mefistofeles skall Faust få den unga kvinnan Marguerite i utbyte mot sin själ. Hon är inte lätt att förföra - kanske väntar hon på äkta kärlek och faller inte för någon efter bara en kväll och en sång. Det krävs mer magi från Mefistofeles för att hon skall falla för Faust. Det låter ärligt menat, och underbart vackert, när de två sjunger till varandra att de skall älska varandra för evigt. Men för Faust tar "för evigt" en paus när Marguerite blir gravid och hon blir utpekad och utstött i staden. Hennes öde, hennes känslor och längtan, hennes begynnande galenskap, den åter längtande Faust och Mefistofeles själv strider om hennes själ i en hetsig och spännande final.

Folkoperans scen är uppbyggd som ett dockskåp; i genomskärning syns de olika rummen där operans personer bor. Det är mycket bra gjort, för rollerna får mer tyngd genom att deras personligheter får synas. Högst upp sitter den här gången den välljudande orkestern, och därifrån hörs de riktigt bra. Att de tre kvinnliga sångerskorna Marguerite (Ulrika Mjörndal), Siebel (Tove Dahlberg) och Marthe (Lena-Susanne Norin) är ypperliga hörs redan av deras trallande under sina morgonbestyr. Mefistofeles (Johan Schinkler) ger det starka och självsäkra intrycket med sin mäktiga bas redan när han klär upp den ömklige Faust (Daniel Johansson) till en dandy. Därtill kommer flera stunder när de sjungna replikerna, den dramatiska musiken och ljussättningen skapar ruggig stämning kring de djävulska tricken.

Foto: Mats Bäcker

Alla på scenen är goda sångare och goda skådespelare, och det går att höra och förstå vad som sjungs (på svenska, som vanligt). Charles Gounod skrev underbar och lättlyssnad musik till den fängslande historien om Faust och Marguerite, och Folkoperans uppsättning är mycket, mycket se- och hörvärd.

Länk till Folkoperans sida om Faust

Aldrig Mozart med Teater Fredag

Musik hör till det viktigaste i livet för många människor. För nioåriga Paola Levi lockar den vackra musiken, fastän hon inte hör mycket av den i hemmet. Särskilt fiolen utövar en dragning på henne, och på något sätt vet hon att hennes pappa har spelat fiol, men att han absolut inte vill göra det längre. De har ju en fiol hemma! Paola får hålla i den, och den känns som hennes saknade kroppsdel. När vi möter henne är hon vuxen och konsertviolinist.

Det är en fin liten historia hur Paola lär sig spela fiol, och det finns en större, sorglig historia bakom varför Paolas pappa slutade spela fiol. Båda två berättas av Susanna Helldén, som spelar den vuxna och den nioåriga Paola och alla andra personer i berättelsen också. Hon är en bra skådespelare, och kan växla sömlöst mellan att vara den lilla flickan och hennes mamma i dialog med varandra. Fiolen är med på scenen och Paola spelar på den under sin berättelse.

Pjäsen skrevs av Simon Reade efter en bok av Michael Morpurgo. Det är en kort men innehållsrik historia där man sitter uppmärksam från början till slut. Med en bra skådespelare blir berättelsen både vacker och allvarlig.

Länk till Teater Fredags sida om Aldrig Mozart

Michal Ajvaz och Jaroslav Rudiš

Om morgnarna brukar jag läsa nyheterna på nätet för att vakna till litet. Den mest intressanta nyheten imorse, Tre högintressanta röster från Tjeckien, klickade jag på först av allt. Och böckerna som jag fick läsa om verkade så spännande! De handlar om precis det jag älskar mest; att avslöja att det finns något mer bakom fasaden i staden där man går, något mer och kanske något magiskt.

Döm om min förvåning när jag i vidhängande faktaruta såg att de nämnda författarna var just de som skulle samtala på föreläsningen jag var på väg till samma eftermiddag. Jag hade sett temat på min lista över föreläsningar, bokat in den som intressant, men inte lagt författarnamnen på minnet. Jag blev otroligt glad och förväntansfull! Tjeckisk litteratur och kultur, ja, hela landet, ligger mig varmt om hjärtat.

De två författare som närvarade var Michal Ajvaz, en värdig man i sextioårsåldern och författare till boken En annan stad, samt Jaroslav Rudiš, författare till boken Himmel under Berlin, som handlar om människor som likt han själv är i trettioårsåldern. Tillsammans med sina översättare läste de ur sina böcker på tjeckiska och svenska, och diskuterade sedan centraleuropeisk litteratur i allmänhet och tjeckisk litteratur i synnerhet.

För femton år sedan pluggade jag tjeckiska, men inte tillräckligt mycket för att kunna förstå vad som sades på språket. Nerozumím! Så synd! Det enda uttryck som jag kände igen, och det är jag mäkta stolt över, i Michal Ajvaz första utläggning, var "Rakousko-Uhersko", tjeckiska för "Österrike-Ungern". Ajvaz sade att tjeckisk litteratur har stor likhet i karaktärsdrag med närliggande länder, men snarare till Polen och Slovenien än till t.ex Tyskland och Serbien. Man är alla små länder, utan någon storslagen nationalism och utan närhet till havet och därför utan kolonier. Därför har man aldrig varit del i någon stor historieskrivning om det egna landet, tvärtom har man en viss misstro mot alltför stort patos. Istället ser man de många små historierna, och berättar med ironi och känsla för det groteska. "Vad skall allt vara bra för om vi inte är en del av det stora?" Berättelserna har därför sällan heller storslagna slut, utan slutar stilla och tyst.

Jaroslav Rudiš, som bott i Tyskland, flikade in med att han nog kan känna av det centraleuropeiska i tyska Bayern och Sachsen; likheterna ligger i att man dricker öl och äter knödel och kål. (Fast det tjeckiska ölet är bäst!) Den centraleuropeiska prosan har en tyngd i ölet och knödlarna, men också en lätthet. Humor och självironi hör till de bästa egenskaperna hos centraleuropeiska författare. Däremot känner man mindre av samhörighet med Moskva, och liten förståelse för att kallas "östeuropeisk". Rudis påminde om Jachym Topols bok Kallt land där man söker efter Östeuropa. Var ligger det? Alla som får frågan svarar att det ligger öster om där de är, och frågan letar sig vidare längre och längre tills den hamnar i Vladivostok. Alltså långt österut i Ryssland, nästan på gränsen till Kina.

Sorg ser olika ut i olika kulturer. Den tjeckiska sorgen skiljer sig från till exempel den franska och den ryska genom att den innehåller humor. Man är van att förlora det man har. Och när man förlorat allt man har, är sorgen det enda som finns kvar. Men kvar finns även humorn, som till viss del är ett skydd mot sorgen. "Ja, det var ju dumt, men det är så det är nu." Det låter som ett accepterande av sitt öde, utan att ändå vara total uppgivenhet. Kommer den tjeckiska litterära rösten att bli mer lik andra röster och suddas ut? Kanske... om trehundra år... men det vore synd...

Sist ställde en åhörare den intelligenta frågan till författarna om hur de själva får inspiration. Jaroslav Rudiš svarade att han stjäl friskt från andra! Han lyssnar till människor omkring sig, hör vad de säger och uppfinner sedan människor som lever de brottstycken av liv han har hört. Därför åker han gärna tunnelbana och går på pub för att lyssna på andra människor. En studieperiod i Berlin då han var mycket ensam och ofta åkte tunnelbana, tillsammans med anekdoter han hört hemma i Prag, skapade inspiration till boken Himmel under Berlin.

Michal Ajvaz fyllde på med att han sällan väntar på inspiration, utan istället arbetar träget, som en skulptör. När han vet att han kommer att ha några månader till övers förbereder han sig för att skriva. Han citerade Ferdinand Pessoas förord till Orons bok, där en författare förklarar för en av sina roller att han skriver för att han inte har några vänner och för att han inte tycker om att läsa.

Med pirr i magen av kärlek till Europa införskaffade jag båda böckerna med författarnas signatur, och ser fram emot att läsa dem! De finns sedan länge på flera andra språk, så jag är oerhört glad att de ansvarskännande slavisterna på Aspekt förlag arbetar med att översätta tjeckisk litteratur till svenska. Děkuju vám!

Samtidigt, Indien på Kulturhuset, del 2

Samtidigt, Indien på Kulturhuset, del 1

Det är rättvist att utställningen med indiska konstnärer tar lång tid att gå igenom och ändå är svår att förstå, eftersom landet Indien är stort och mångfacetterat. Efter att ha återvänt för en andra titt känner jag fortfarande inte att jag har förstått allt, inte ens allt av vad som visas.

Chitra Ganeshs stora tavlor myllrar av pratbubblor och serietidningsäventyr, med en feministisk twist. Men det är äventyr med bas i en tradition jag inte förstår, så jag ser tyvärr inte sammanhanget. Konstnären Pushpamala N har gjort en fotoserie som visar en klassisk indisk saga med två överspelande aktörer. Jag känner inte till sagan sedan innan men förstår tillräckligt för att skratta åt bilderna. Fast det känns faktiskt litet fel att skratta åt ett nationalepos från ett annat land, hur otidsenligt det än är.

I Hema Uphadyay Killing Site sitter små människor fast i stora strukturer, och ovanför dem hänger en stad upp- och nedvänd. Det är för litet för att förklara något, men det är ändå ett av de mest intressanta verken i utställningen.

Reena Saini Kallats verk Crease/Crevice/Contour" med bakgrundshistorian förklarad intill, ger en ögonblicksbild av orättvisor. För oss tar det en minut att reflektera över det, för andra är förnedringen för evigt inskriven på kroppen, som för kvinnorna som rövades bort av sina fiender och fick förolämpningar skrivna på sina kroppar när de till slut fick återvända hem.

Ännu större orättvisor gestaltar konstnärsteamet Thukral & Tagra i Effugio, som är latin för flykt. Utanför utställningsrummet sitter små flygplansfönster genom vilken man ser skrattande indiska män med mycket olika utseenden. De ser glada och förväntansfulla ut, och verkar ha hopp om en god framtid. Men i rummet bakom flygplansfönstren ges en mycket bittrare förklaring. Varje år ingås 15000 äktenskap mellan kvinnor i Punjab och indiska män som bor i USA. Kvinnorna tror att de skall få flytta med till USA, men mannen var bara ute efter hemgiften och lämnar sin fru ensam och förödmjukad i Indien. VILKA KRÄK! I rummet står skåp fyllda med flaskor med ett nöjt mansansikte på. Den enda lättnaden i verket är den stora tavlan med surrealistiskt motiv; symmetriskt speglade hus i vackra pastellfärger som seglar som moln mot himlen. Drömmen om ett gott hem i ett annat land?

Allra bäst gillar jag fortfarande Bharat Sikkas foton av platser som är oviktiga och bortglömda, Space In-Between. Jag tycker om att se att de här mellanrummen finns i Indien såväl som Sverige, och jag tycker speciellt mycket om att det finns människor som upptäcker dem och visar dem för oss andra.

Länk till Kulturhusets sida om Samtidigt

Filharmoniker, Ravel och Chopin i närbild

Eftermiddagens musiker, pianisten Stefan Lindgren, violinisten Haiou Meng och cellisten Mikael Sjögren, kunde kombineras på många sätt. Först dök Stefan Lindgren och Haiou Meng upp i det som jag tyckte var det mest intressanta stycket, Ravels Sonat i a-moll för violin och piano (1897). Några inledande toner, melodiska och lättsjungna, spelades gång på gång men utvecklades varje gång till helt olika teman. Det nästan oskyldiga och barnsliga i frasen kunde bli vackert, vågat eller vildsint, men aldrig utan att tappa skönheten och musikaliteten. Jag tycker om Ravel mer ju fler av hans verk jag hör.

Därefter anslöt Mikael Sjögren, och man spelade Stefan Lindgrens egenkomponerade Trio för violin, violoncell och piano. Verket började intensivt, med mycket energi och med hetsiga melodier som ofta jagade fram i stafett mellan de tre musikerna. Däremellan fick fiolens starka, ledande stämma spännande understöd av de andra två instrumenten. Stämmorna kompletterade varandra väl, och skapade ett gott helhetsintryck.

Efter pausen var det bara Chopin! Ensam vid flygeln spelade Stefan Lindgren den otroligt vackra Barcarole i Fiss-dur op 60 (1845-46). Lindgren spelade personligt, inlevelsefullt och med en mäktig klang. Därefter återkom Mikael Sjögren, och de två framförde Chopins Sonat i g-moll för cello och piano op 65, skriven vid samma tid som barkarollen. Man hör hur väl Chopin, liksom de båda musikerna, kan leda musiken i såväl de allra mjukaste nyanserna som kraftfulla avslutningar utan att förlora skärpan. Sonaten har nästan ett överdåd av toner, och de två instrumenten lät ibland som ännu fler, men de vackra melodierna drunknade aldrig i klangerna.

Sex roller söker en författare på Stadsteatern

På scenen finns kulisserna från Tre systrar som spelades häromåret. Ja, det är Tre systrar som repeteras, och några av skådespelarna från pjäsen är med på scenen. Några har ledigt för att spela film eller göra annat, så de som är kvar hoppar in för dem när de känner för det. Frida Hallgren har fått hoppa in istället för regissörens fru, men tycker att det är väldigt onödigt att behöva vara kvar när hennes dotter är sjuk. Skådespelarna gnabbas och diskuterar med regissören, Niklas Hjulström, och regiassistenten, Elin Söderquist, om hur man skall spela pjäsen. Litet skvaller, litet rivalitet, några flickor som behöver kramas av Kristoffer Franssons starka armar. Det är så roligt att se! Men när skådespelarna spelar sig själva är jag, som alltid, mer nervös än annars för att de skall göra fel.

Foto: Petra Hellberg

Det som går snett är dock att en instabil vägg rasar, alla lampor slocknar, och sedan, i murrigt ljus och till suggestiv musik, träder det in sex personer i kläder från en annan tidsepok. De kräver att få berätta om sig själva, fast deras berättelser är motstridiga och jag har svårt att få ordning på dem. Men de har verkligen en historia tillsammans och relationer till varandra, det märks när de talar i munnen på varandra och grälar om hur det var. Det är skickligt gjort! Fastän jag känner igen varenda en av (de vuxna) skådespelarna som spelar rollfigurerna, är de sina roller, med varje ord och gest, mer än skådespelarna som spelar sig själva.

Det är bara två veckor kvar till premiären av Tre systrar, så har man tid med att lyssna på de här upprörda gästerna? Jo, regissören Niklas blir mer och mer intresserad, så de får börja berätta sina historier, och också spela upp viktiga scener. Det blir tydligt att var och en av dem har ett annat fokus på berättelsen, särskilt Fadern (Lennart Jähkel) och Styvdottern (Liv Mjönes), den nerviga backfischen, medan Sonen (Michael Jonsson) tar avstånd från dem alla och inte alls vill vara med i en pjäs.

Foto: Petra Hellberg

Att få en roll blir ju till slut alldeles för lockande för Skådespelarna. De delar upp rollerna mellan sig och börjar försöka återupprepa scenerna de har sett. Men då blir Rollerna upprörda. Skall någon annan förändra det som faktiskt hände, med andra utseenden och andra ordföljder? Skall de inte få spela sig själva? De har ju faktiskt inget liv utanför scenen! De har ju inte ens en pjäs att leva vidare i ännu! Flera gånger har de pockat på uppmärksamheten hos en författare, men han har nekat dem att få komma till liv. Så fick de idén om att ta sig direkt in på scenen och visa upp sig för en regissör.

Historien som Rollerna vill berätta väcker faktiskt inte något intresse hos mig. Men Rollerna själva, de sex som står där framför oss, deras öde utanför pjäsen berör mig! Skall de få sin pjäs? När de lever ut sin oro och ilska mot varandra, verkar Skådespelarna som några meter bakom härmar deras rörelser, som parasiter, och bryter stämningen med sina självupptagna invändningar. Men jag blir lugn igen när det blir allvar och Skådespelarna gestaltar Rollerna värdigt. Gång på gång skapas illusioner som är verkliga under de sekunder de varar. Och fastän det vi ser inte bara är en pjäs, utan en pjäs där vi vet att allt är en pjäs, blir jag djupt gripen av Rollernas öde. Ännu en kväll på teatern där fiktionen är verkligare än fakta. Det är magiskt, magiskt och underbart att se.

Länk till Stadsteaterns sida om Sex roller söker en författare

I skuggan av Don Juan av Lars Gyllensten

Boken är skriven 1975, men språket är medvetet högtravande för att verka äldre. Det handlar om Don Juan Tenario - eller Herr Johan, eller Johan av Blodet; han får många namn i boken - som levde i Spanien på 1600-talet. Gammaldags formuleringar och sirliga omskrivningar av Don Juans kvinnoäventyr, för att inte tala om själva kvinnosynen, får boken att kännas mycket gammal och mossig. Efter tjugo sidor var jag nära att lägga den ifrån mig. Men som tur var läste jag förordet och gav boken en ny chans.

I en skrubb intill köket i släkten Tenorios palats föds en annan Juan - Johan - Juanito, några år efter Herr Johan. Medan han växer upp får han, och alla andra i Sevilla, höra om Herr Johans vågade förförelseakter. Unga, gamla, änkor, oskulder, gifta, mödrar, alla kvinnor lägrar han. Många blir bedragna, såväl äkta makar som de lurade kvinnor själva. För det är inte äkta kärlek till kvinnosläktet som driver denne Don Juan, utan snarare en lust att lura och till och med förarga och förstöra.

Men att vara fräck och obekymrad och oberoende av alla andra är just de önskvärda egenskaperna för en fin spansk herre. När Lille Johan får bli tjänare åt Store Johan är han först stolt över att få hjälpa till med skurkstrecken. Men Juanito har börjat känna sig tveksam till äventyren. Han ser hur människor blir sårade, hur Herr Johan faktiskt verkar vara ute efter att förstöra andras glädje, och att han inte ens verkar njuta av sina äventyr utan bara klampa på av ett obegripligt inre tvång.

Juanito har ett uppmärksamt sinne och funderar mycket. Då och då bryts den högtidliga prosan för att ge plats åt Juanitos tankar, som är både kloka och vackert formulerade. Intuitivt känner han av skönheten och värdigheten i livet, och i sina medmänniskor, även de längst ned på samhällsstegen som ofta får behandlas hur som helst. Ju längre Herr Johan går i sin hänsynslösa framfart, desto mer funderar Juanito på om det verkligen är ett gott sätt att leva.

Visst känns boken föråldrad, inte bara på grund av det litet sippa språket i beskrivningarna av Don Juans erövringar. Det är också en sedelärande roman, för redan från början får vi läsa att Juanito kommer att ångra sin del i Herr Johans våghalsiga påhitt. Vem skriver ut moraliska betänkligheter så tydligt idag? Men när jag vant mig vid språket är det inte svårt att ta till sig de spännande inslagen i berättelsen, och också börja hoppas på att Herr Johan äntligen skall hejdas och få sitt straff efter sina nonchalant hanterade olyckor. För mig som aldrig uppskattat berättelserna om Don Juan, förföraren, är det här också en bra uppgörelse med hjältemyten.

Mary Kelly på Moderna Muséet

Med sitt omfattande verk Post-Partum Document på 1970-talet tog Mary Kelly något av det mest privata, minnen och anteckningar om hennes nyfödde son och hans tillväxt, och visade i stor detalj upp tillväxtkurvor, autentiska bajsfläckar och notationer om hans ordförråd, som om hon vore antropolog och dokumenterade viktiga upptäckter. Det var nytänkande och modigt då.

Vid det här laget har konstvärlden kommit ikapp Post-Partum Document och rusat förbi det med hästlängder. Att visa upp personliga detaljer, hur intima som helst, är numera legio. Och som man märker i Modernautställningen 2010 så är det många konstnärer som vill ge vetenskaplig status åt sina verk genom att visa upp artefakter och autentiska dokument i mängd. Efter det är det svårt att engagera sig i Post-Partum Document, som nu visas på Moderna Muséet. Kanske är det inte heller meningen att man skall läsa varje anteckning så noggrant, utan snarare göra nedslag här och där och låta helhetsintrycket av verket vara det viktiga. Men i det fallet hjälper inte hängningen av de separata små lådorna/tavlorna; de är utplacerade på rad i ögonhöjd i en stor sal. Man måste gå nära för att se och läsa, och man behöver gå längs raden längs hela rummet för att inte distraheras av verket i mitten av salen.

Mary Kelly, Multi-Story House (2007)

I mitten av salen står Multi-Story House (2007). Det är ett litet trähus, stort som en lekstuga, med paneler av glas. Panelerna är täckta med vitt ludd och i luddet är meningar utskurna med vacker handstil. Orden kommer från kvinnor från hela världen som berättar händelser som varit viktiga för dem när de funnit sina identiteter som feminister. Det är inbjudande och vackert, och jag tycker om ljuset och värmen som vänligt lockar en att kliva in i huset och bli en av alla kvinnorna.

På liknande sätt men med helt annan stämning har Mary Kelly stansat ut en berättelse om överlevnad i ett enkelt bombskydd (Habitus, 2010). De uthuggna orden kan läsas i spegeln på golvet under bombskyddet. Man får böja sig fram för att läsa meningarna. Man behöver inte krypa in i bombskyddet, men när man lutar sig ned och läser orden i spegeln känns det som att man är på väg. I en lång, ringlande rad av tavlor berättas The Ballad of Kastriot Rexhepi (2001), om en liten pojke som alla sidor använde sig av som propaganda under Balkankriget. Det är en gripande historia, men är det verkligen ett konstverk, och är det verkligen Mary Kellys konstverk bara för att hon har skrivit det i tvättmaskinsludd?

Mary Kelly har skapat konst som varit banbrytande personlig, eller som använt sig av bildspråket från reklamtavlorna som omger oss. Den här utställningen lyckas inte visa hennes storhet eller väcka intresse för mer. Det är synd, för hon har gjort mycket bra och kommer säkert att skapa mer tänkvärd konst i framtiden.

Länk till Moderna Muséets sida om Mary Kelly

Modernautställningen 2010 på Moderna Muséet

I bara några få salar ställer Moderna Muséet ut en samling verk av samtida svenska konstnärer som känns väldigt omfångsrik. Det är inte bara positivt att utställningen och verken är så omfattande. Dels är det lätt att bli överväldigad av de detaljrika och tid- och platskrävande konstverken, och dels inställer sig frågan om det här verkligen är nödvändigt? Är det (bara) en trend som konstnärerna följer när de gräver ned sig och breder ut sig? Och säger de verkligen något till sin publik som de inte kunnat sagt på annat sätt?

Mer och mer vill konstnärer idag inte bara visa upp ett verk, utan redogöra för en process, och gärna i flera olika medier såsom collage, ljud och film. Jag tycker att det är intressant och är beredd att låta mig sjunka in i sådana verk som vill omvärva åskådaren och ge en helhetsupplevelse. Men mer och mer börjar jag tycka att det sker av nödtvång och i värsta fall närmar sig navelskåderi. Metoden är ju inte ny: till exempel gjorde Lee Lozano några sådana experiment på 1970-talet (och fastän jag tyckte de var intressanta såg jag problem även med dem). Även Mary Kelly, som visas samtidigt en våning ned, gjorde ett ännu mer vågat försök med sitt Post-Partum Document.

Många av verken på utställningen vill dokumentera och visa upp processer. Jag kan inte välja vilket jag tycker är mest fantasilöst: att centrera sig kring andras arbete (Fia Backström, Lina Selander och Esther Shalev-Gerz), någon annans konstnärliga arbete (Sara Jordenö om Ingmar Bergmans Persona), eller sina egna konstnärsuppdrag (Johan Tirén, Petra Bauer). Inte heller Kajsa Dahlbergs sammanställning av människors understrykningar i Virginia Woolfs Ett eget rum kan väl skapa några nya insikter? Det är mycket tid och inlevelse de begär av sina åskådare, men får vi något tillbaka? Jag blir varken berörd eller upplyst. Ann-Sofi Sidéns ritt genom Sverige är en charmig och välredigerad film, och jag tror att man kan känna igen skolorna, smågatorna och de nybyggda husen var man än kommer ifrån i Sverige. Så exotiskt är det väl inte? De flesta museibesökare, även de mest inbitna urstockholmare, har väl släktingar och vänner i glesbygden som de hälsar på eller ringer ibland.

Runo Lagomarsino, Las Casas Is Not a Home (2008-2010)

Men jag är inte bara negativ. Det fanns verk på utställningen som jag tyckte om! Runo Lagomarsino tog upp två väggar och mycket tankeverksamhet med sin berättelse Las Casas Is Not a Home. Men både vad lådorna och skärvorna tillsammans berättar, och varje välgjort fragment i sig självt, har en magisk laddning och vittnar om något större och viktigare.

Leif Holmstrands Arena tyckte jag också om, även om det mest var roande för stunden. Åtta stolar tycks ha sugit åt sig kroppsdelar och klädpersedlar från dem som har suttit på dem. Det sticker ut enstaka behåbröst, halva jeansben och stickade sockor här och där. Mellan stolarna går ljusblå garn och de tycks gemensamt sticka på en (hel, komplett) tröja, eller kanske deras egen variant av människa? Kul tanke.

Jens Fänge, Gata (2009)

Allra bäst tyckte jag om Jens Fänges surrealistiska tavlor i varma, mättade färger. I kliniska miljöer med skarpa kanter, där till och med nedfallna löv verkar sterila, syns mer eller mindre missformade människor i frusna positioner. Med titlar som Provrum och Our favourite shop får jag känslan av att Fänge sätter fingret på tendenser i samtiden (shopping, mode, inredning) men utan att skriva någon något på näsan. Tvärtom, att se sig själv inskriven i en halvt dystopisk parallellvärld är verkligen vad som väcker mina egna tankar.

Så var står den unga samtidskonsten idag, eller ännu hellre, vart borde den gå? Jag ber, snälla, bort från den överambitiösa dokumentationsivern, BORT från självupptagna processbeskrivningar, och ge oss istället koncentrerade, laddade verk i mindre format som tar kortare tid att ta in, men längre tid att tänka på även efter att man lämnat utställningssalen.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Gotan Project i Filadelfiakyrkan

De som vill vara elaka kallar det lounge music, eller ännu värre, hissmusik. Det är bara bakgrundsmusik om du väljer att låta det vara det. Om du höjer volymen och lyssnar på Gotan Project blir det ett soundtrack till ditt eget liv, eller till ett ännu mer spännande liv i en stor stad i Sydamerika.

Som budbärare från en annan era står de på scenen, några herrar i kritstrecksrandiga kostymer och hatt, och två damer i eleganta klänningar. Det syns att de tar sin musik på allvar. De spelar live på gitarr, piano, trumpet, fiol och dragspel och med samplade takter och melodier. Blandningen mellan klassisk musikalitet, den långa tangotraditionen och moderna kaskader av ljud och rytmer gör musiken till något helt eget. Den känslan fördjupas på scen, där de står på scenen så professionella och seriösa. Det känns att de har upptäckt en musikalisk källa som de vill utforska och dela med sig av. Det är bra!

Efter några inledande toner glider de in på Epoca, sin kanske mest kända och medryckande hit. På pärldraperiet skapar filmer av nattrafik i storstadsmiljö stämning. Till en senare låt, dedikerad till författaren Julio Cortázar, spelas det upp en historia där en kvinna i blå klänning med ett stiliserat hjorthuvud plockar med stenar och tycks styra en annan kvinnas liv. Hon är aldrig hotfull, jo kanske litet, men mest gåtfull. Tack vare pärlraderna som bilderna projiceras på blir bilden kornig som i äldre filmer. Andra filmer av dansande kvinnor som får illustrera musiken ser därför av flera anledningar ut som att de är samtida med Josephine Baker. Alltså ännu mer av den här känslan att skapa något nytt, att allt är möjligt och allt är oprövat.

Musikens tempo blir sällan hetsigt, men den blir bara mer intensiv i sitt återhållna framåtdriv. Melodierna och bilderna samspelar och skapar historier, som i vackra Diferente. Ibland fungerar det mot alla odds, som i den lätt psykedeliska videon med en kvinna prydd med band av lysande ploppar dansar bland bubblor, till den bitvis countrydoftande Panamericana. Som sagt, det är inte bakgrundsmusik, det är musik för ett innehållsrikt liv.

Efter bara en kort sväng bakom scenen kommer gruppen tillbaka under jubel. Med rytmer som låter som ett pumpande hjärta spelar de Mil Millones från senaste skivan Tango 3.0. Med publiken dansande framme vid scenkanten spelar de Peligro, Santa Maria (Del Buen Ayre) och Immigrante. Hjärna, hjärta och höfter fick vad de ville ha under konserten med Gotan Project.

Parable of the Sower av Octavia E. Butler

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag började läsa den här boken. Den räknas redan till science fictions klassiker, trots att det bara är sjutton år sedan den skrevs. Historien har ambitiösa och spännande teman; ett USA som krackelerar och människor som förfaller till våld, och en förutseende ung kvinna i samhället som har som mål att inte bara rädda sig själv utan mänskligheten med den religion hon själv har upptäckt. Inte uppfunnit, utan upptäckt, som hon säger själv.

Dystopin utspelar sig faktiskt bara femton år fram i tiden från idag. De som kan lever i muromgärdade samhällen. Ju mer pengar man har, desto bättre kan man skydda sig. De som har mindre riskerar att överfallas av de allra fattigaste, de som lever på gatan och stjäl för att överleva. Bokens berättare, Lauren Olamina, känner på sig att det lilla halv-trygga samhälle hon lever i förr eller senare kommer invaderas, och börjar förbereda sig på vad hon måste göra för att överleva då. Hon läser böcker om överlevnad och försöker tala om sina idéer med sin bästa väninna och med sin pappa.

Som sagt, jag märkte att mina förväntningar var för höga, och jag försökte skruva ned dem. En del böcker kan vara bra, men inte tilltala just min smak. För min del skapade inte språket i boken tillräcklig förståelse för de konkreta förhållanden, vare sig miljöer och händelser. Det tog mig lång tid innan jag började inse hur samhället Lauren vuxit upp i såg ut. När hon och hennes följeslagare sedan gav sig ut på vandring, med knappa resurser och ständigt hot om överfall, fick vi många nödvändiga detaljer om packning och sökandet efter platser att övernatta, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte känna umbärandena i min egen kropp, som jag hade velat. Nu är ju boken en dagbok skriven under flykten, så man kan tänka sig att det är Laurens världsuppfattning och hennes språk som ger berättartonen. Men jag önskar ändå att språket låtit mig uppleva historien mer fysiskt.

De grundstenar i Laurens religion, God is Change, som finns nedskrivna i boken, är koncisa och poetiska på samma gång. Jag försöker sätta mig in i tankesättet och meditera över möjligheten att hon har rätt. Det är en intressant teori, och när Lauren måste diskutera och försvara sitt tankesätt mot slutet av boken bevisar hon att de inte bara är simpla verser. Det är mycket intressant.

Jag känner faktiskt igen mycket av mina egna funderingar som tonåring i Laurens tankar. Fastän jag levde i ett mycket tryggare samhälle, tänkte jag ofta på hur man inte borde ta för givet att samhället fungerade, och jag letade också upp information om överlevnad utan fungerande el och vatten. Jag tänkte faktiskt också på vad det är som bygger en religion; hur religiösa texter tar form och tolkas av efterkommande, och på balansen mellan innehåll och poetisk form.

Därför blir det ännu mer fascinerande att tänka på bokens vidare intentioner. De texter som Lauren skriver och sprider bland sina närmaste är grunden till den nya religionen hon skapar. Religionen kommer att få spridning och leva vidare, och likaså kommer historien om Lauren att leva vidare och broderas ut under de kommande åren. Det är därför Butler vill visa hur det verkligen var; att Lauren var en människa som analyserade och planerade, hon var omtänksam när hon kunde, men inte övermänskligt god eller klok. Hon var inte (ännu) någon brinnande talare, hon ropade inte ut sina planer för en stor folkmassa, utan hon övertygade sina närmaste genom stillsamma resonemang. Det är skönt att få läsa om någon som tar på sig ledarrollen från den utgångspunkten, istället för en karismatisk figur som verkar mer intresserad av att styra många än av vad han/hon vill genomföra. Det blir också en indirekt uppmuntran om att man kan åstadkomma något viktigt även om man inte känner sig som en naturlig ledare. Jag kommer att läsa nästa bok, Parable of the Talents, för jag vill veta hur det fortsätter.

Fler böcker av Octavia Butler:
Wild Seed
Kindred
Parable of the Talents
Fledgling
Lilith's Brood 

Gerstein spelar Bartók i Konserthuset

Långsamt och inbjudande ljuder de första tonerna när konserten börjar. Det är Wagners Förspel till Parsifal (1882) som tar form, i stora, imponerande klanger underbyggda av snabba, rörliga melodier i stråkarna, som rullar fram som vågor. Det är underbart, målande och lockande. Under dirigenten Mark Wigglesworth låter Kungliga Filharmonikerna högt och starkt, men kanske inte så fokuserat i klangerna.

Så hissas flygeln upp på scenen, och kvällens solist Kirill Gerstein tar plats för att spela Bela Bartóks Pianokonsert nr 3 i E-dur (1945). Vilket verk! Från första ton så självsäkert och dansant, i en melodi som nästan låter som något man känner till men strax tar egna vägar. Om jag kunde stycket lika väl som Gerstein skulle jag också sitta och nynna med! Efter det glada Allegrettot följer ett mer allvarligt Adagio religioso. Men trots de sorgliga klangerna är det en stark och drivande sats, mycket beronde på hur kraftfullt såväl Gerstein som orkestern spelar. Konserten är också skrivet så att orkestern och solisten kompletterar varandra, får glänsa båda två och inte behöver slåss om uppmärksamheten. Den sista satsen, Allegro vivace, är åter full av glädje och liv, och slutar med ett fyrverkeri, känns det som. Kirill Gerstein är en engagerad och kunnig pianist som jag gärna vill höra igen!

Efter paus spelades Mozarts älskade Jupitersymfoni, Nr 41 i C-dur (1788). Den är så melodisk och lättlyssnad, men Filharmonikerna föll inte i fällan att spela den lätt och luftigt, utan gav den tyngd och dramatik, utan att glädjen och skönheten försvann. En Mozart i veckan, om än inte en om dagen, gör gott för själen.

Konserten ges även en gång till på torsdagkvällen.

Länk till Konserthusets sida om konserten

Hjärtlandet på Dramaten

Ari-Pekka Lahtis pjäs Hjärtlandet har spelats flitigt i Finland sedan den skrevs 2005. Vad som uppförs på Dramaten är en förkortad översättning till svenska som är bearbetad för att läsas, inte spelas. I scenografin från En sommardag sitter skådespelarna med manuset i händerna. Med kulisserna som stöd och ett minimum av rörelse på scenen ger de liv åt orden så att det blir mycket mer än bara en uppläsning.

Berättelsen rör sig från inbördeskriget 1918 till nutid, från en småstad i Österbotten till Helsingfors, mellan människorna i en familj. Scenerna växlar fram och tillbaka i tiden, men utan att man tappar bort sig. Ekon från de tidigare generationerna hörs i scenerna från nutid.

De yngsta på scenen är ett syskonpar, där pojken är pjäsens författare och flickan är hans älskade syster, så vacker men handikappad - "CP" kallas hon av alla, såväl fröken i skolan som föräldrarna. Ingen tror att det kan bli något av henne. Så grymt! Det är litet svårt att förstå hur det kan slippa förbi så lätt i berättelsen. Det är också svårt att ta till sig den hårda tonen mellan föräldrarna, en mix av alkoholproblem och våld i hemmet som bara drar förbi i några korta replikväxlingar.

Ett starkt tema genom hela 1900-talet är kristendomen, bönen och predikarens kraft. I en diskussion mellan skådespelare och publik efteråt får vi höra att det är en av alla detaljer i pjäsen som är så typisk för den österbottniska och finska landsbygden. Det var också författarens intention att låta farfadern, väckelsepredikanten, komma upp på scenen och hålla ett starkt och engagerande tal i nutid.

Jag tror att pjäsen är bättre i sin helhet, utan strykningar. En del episoder gled förbi litet för snabbt. Men i händerna på en begåvad, samspelt ensemble blev det en bra skildring av likheter och (ännu mer) olikheter i ett land som ligger så nära oss.

Länk till Dramatens sida om Hjärtlandet

Halmstadgruppen på Millesgården

Under 1930-talet började en grupp konstnärer i och omkring Halmstad måla tavlor influerade av surrealismen. Med nya färger och former och motiv som inte höll sig till verklighetens ramar ville de gestalta såväl det yttre som människans inre på ett nytt sätt. De målningar av Halmstadgruppen som visas på Millesgården är en god samling av representativa och intressanta verk.

En del tavlor är målade i milda, harmoniska färger, men många fler är fyllda med starka, mättade färger som purpur, gult, himmelsblått, grönt och rött. Färgerna flyter inte in i varandra utan är åtskilda med klara, raka konturer. Sammantaget ger det ett intryck av rikedom och generositet, som att konstnären bjuder på sin värld och bjuder in åskådaren att ta del av verket. En del motiv skulle kunna återfinnas i verkligheten, som bilden av vita, skimrande pelare på en kulle nattetid, men färgvalet, proportionerna och andra detaljer gör att stämningen ändå blir skönt overklig.

Waldemar Lorentzon, Nattlig scen (1938)

I Axel Olsons tavla Anna-Lisa ser vi en bild av en kvinna som ser självständig och stark ut. Och bakom henne finns en stenmur med ett hål format av hennes konturer i spegelbild! Bakom muren öppnar sig ett landskap. Flera andra tavlor illustrerar direkta drömmar eller inre själsliga tillstånd. I en svit med namnet Drömland målade Stellan Mörner abstrakta landskap med geometriska former. I ett samhälle som alltmer intresserade sig för psykologi var de surrealistiska konstnärerna ivriga upptäcktsresande i sitt eget inre. Den starka lusten att utforska och finna nya sanningar märks i bilderna än idag, och smittar även mig! Halmstadgruppen intresserade sig även för den andliga dimensionen av livet, och några av tavlorna vittnar om sökandet efter religion.

En tavla av Erik Olson med en figur ihopbyggd av kroppsdelar togs ned från en utställning för att den ansågs som oanständig. Jag tittar noggrant, men kan inte hitta några könsdelar! Halmstadgruppen engagerade sig för att bryta den borgerliga konvenansen, men de var pionjärer och hade inte hunnit bli blasérade frikärleksförespråkare som ritar blottade kön på rutin eller för att chockera. Det är jag faktiskt glad för. De verk jag ser är tillräckligt sinnliga som de är, utan att behöva visa nakna kroppar.

Esaias Thorén, Spelet har börjat (1938)

Under 1930-talet skärptes spänningarna mellan Europas länder, och där krig inte redan brutit ut hängde hotet i luften. Med risk för sina karriärer och ibland sitt eget liv använde konstnärerna sina tavlor för att varna för krigets fasor. Några av Hitlers kännetecken dyker upp här och där. På Axel Olsons tavla Bakgården ligger en trasig människa, som en symbol för civilisationen, utkastad som sopor.

De surrealistiska bilderna är inte så extrema att det känns svårt att försöka förstå dem. Många av motiven kan jag förstå, om jag inte kan förstå dem kan jag ändå känna stämningen i dem, om jag inte ens kan det kan jag ändå lita på att det finns en äkta känsla och tanke bakom, det är inte bara ihopkastat för att överraska. Samlingen av tavlor av Halmstadgruppen på Millesgården är fin, fantasieggande och mycket sevärd.

Länk till Millesgårdens sida om Halmstadgruppen