Hacks

Ava Daniels är en ung komediförfattare som hamnat i kylan efter en oförsiktig tweet. Deborah Vance är en tidigare framgångsrik ståuppkomiker som verkar vara på väg ut. De har samma agent, och mer av desperation än eftertanke tussar han samman dem båda. Ava skickas till Las Vegas och får bo på ett av de många hotellen som ser tjusiga ut men är billiga både för plånboken och för själen. Det är i Las Vegas som Deborah Vance uppträder och har sitt hov i sin stora villa.

För att lyckas i humorbranschen krävs det att man är vass och elak, både på scenen och utanför den. Ava och Deborah är båda missnöjda över att paras ihop med varandra, och minsta blotta av mänsklighet blir något att senare kasta tillbaka som ett grymt "skämt". Då man vet att båda måste ha ytterst hård hud för att klara sig går det att skratta när de hugger in på varandra, och det de listar ut om varandra blir efter hand inte bara källor till nålstick utan till förståelse för den andras liv. Inte sympati, det ordet skulle ingen av dem vilja använda, men en vilja att inte låta den andra komma till skada - fastän de båda fortfarande tror att den andra är beredd att hugga dem i ryggen.

Måste man vara otrevlig för att lyckas i humorbranschen? Kan man ändå hitta tid att vara snäll och omtänksam om sina närmaste? Det verkar ha varit svårt för både Deborah och Ava. Säkert är det inte bara Deborahs fel att hennes vuxna dotter DJ ständigt balanserar på randen till katastrof, men man kan ana en komplicerad barndom. Och när Ava stöter på gamla bekanta skyggar de - är hon en riktg vän eller bara ute efter att använda dem som kontakter?

I bådas omkrets finns spännande och underhållande personer som fyller ut mer än bara bakgrunden. Deborahs list när hon inte vill petas från sitt decennielånga kontrakt på en av Vegas-scenerna är en njutning att se, och samtidigt sorgligt för det är ju de sista åren av hennes karriär som det gäller. Skall Avas hjälp kunna vända det för henne? Det är inte säkert, men det blir ändå en säsong till av Hacks och den är det många fler än jag som vill se.

Bewilderment av Richard Powers

Likt Richard Powers förra bok The Overstory är Bewilderment konstruerad för att ge oss läsare en inblick i hur världen hänger ihop och hur vi håller på att förstöra den. Men trots att Bewilderment tacksamt nog är kortare och inte så långsam i sitt berättande, så känns den ändå konstruerad och på ett sådant sätt att redan de enskilda delarna inte alltid verkar genuina.

Änklingen Theo kämpar hårt för att ta hand om sin nioårige son Robin. Pojken mobbas i skolan, delvis på grund av hans största problem, nämligen oron för att vi håller på att förstöra jorden. Det är förstås inte osannolikt att ett barn blir en plågad pysventil för hur människor förstör naturen, särskilt inte när vi boken ger oss en glimt av den tyska fjortonåringen Inga Alder vars cykelprotest genom Europa lockat tiotusentals andra, men det känns orättvist att använda barnet Robin, fiktiv som han är, som en kanal för bokens budskap. Det är också litet otrevligt hur boken viftar bort att han slog och skadade en klasskamrat med en plåttermos.

Den döda modern/hustrun Aly är en av de där överjordiskt kompetenta och beundransvärda kvinnorna som dyker upp i litteraturhistorien och växer till halvgudinnor i andras minnen. Det är förstås inte konstigt att Robin saknar sin mor och gång på gång vill se inspelningarna av hennes framställanden för olika lagar som skall reglera utnyttjandet av naturtillgångarna. Men så kommer chansen att låta Robin komma i kontakt med sin mors sinnestillstånd tack vare en ny terapiform som delvis bygger på data som Aly och Theo bidrog med för ett tiotal år sedan. Dock har våra huvudpersoner passande nog just hunnit läsa boken Flowers for Algernon, så det att terapin gör underverk med Robin känns inte bara lyckosamt utan också olycksbådande.

Far och son hittar varandra och harmoni i sina utflykter i naturen; långa övernattningar eller bara allt det förunderliga man kan höra och se i trädgården bakom huset. Ett annat inslag är frukten av Theos arbete: som astrobiolog undersöker han vad man har lyckats läsa ut av atmosfärernas sammansättning på de många exoplaneter som hittats, och skapar simulationer av hur livet kan se ut på de planeterna. "Utflykterna" dit är underhållande för läsaren såväl som för Robin, och kanske är de också tänkta att spegla hur fantastiskt det är att liv kan uppstå på olika sätt och att vi bör vårda det som finns på vår planet.

Alltför många av bifigurerna är trubbiga och kallsinniga inför Robins ofta desperata korståg för alla djurs överlevnad. Då och då skymtar också en bullrig presidents tweets till sina likaledes vetenskapsförnekande anhängare. Det känns som ett övertydligt trick fram till de sista sidorna av boken, då deras inskränkta syn på forskning och framsteg utövar direkt inverkan på både Robin personligen och det allmänna sökandet efter kunskap.

Richard Powers bok är som sagt ganska klumpigt skriven och kommer förmodligen bara att tala till de invigda, men just därför är den en tydlig reflektion av samtidens viktigaste diskussioner.

Fler böcker av Richard Powers:
The Overstory

Syster Angelica / Gianni Schicchi på Operan

Klostret är en skön, rofylld plats och systrarna där är inte alltför strängt hållna - de kommer för sent till mässan eller gömmer rosor i ärmarna och får till botgöring läsa böner. Men visst är de tydligt avskilda från världen. En av systrarna var herdinna och har inte sett ett litet lamm sedan hon gick in i klostret för fem år sedan - och det längtar hon efter! Systrarnas sånger är ganska muntra men då och då lösgör sig en mer sorgsen melodi från Syster Angelica.

Syster Angelica är frommast av dem alla men hon gick inte in i klostret frivilligt. Hon har nog längtat ännu mer i sju år efter att ha sett den son hon födde utom äktenskapet och som är orsaken till att hon måste gömmas undan - för att inte solka familjens heder. Så grymt kan det vara att en kvinna måste skiljas från sitt barn för att hennes lillasyster skall kunna få ett gott gifte. Nu kommer familjens överhuvud, Syster Angelicas faster, egentligen i ärende av familjens affärer, men undslipper sig att den lille pojken dog i sjukdom för två år sedan.

Syster Angelicas sorg över att inte få hålla om sin son i dödsögonblicket smärtar henne djupt. Såväl orkester som klosterkör kan ibland tyvärr låta ostämt men  Syster Angelicas (Yana Kleyns) klagosång är ren och ljuvlig och framför allt grym att höra. Nu är ju sonen i himmelen - kanske kan hon möta honom där? Örtkunnig som Syster Angelica är blandar hon till en dryck som skall ta henne från jordelivet. Men i dödsögonblicket kommer hon ihåg att självmördare inte kommer till himlen. Den innerliga bönen till Jungfru Maria att be för henne besvaras av den nådefulla Modern själv, som stiger upp på scenen omgiven av en änglakör och i just de kläder och färger som så många trösterika ikoner ger henne.

Giacomo Puccinis tragiska kortopera Syster Angelica följs upp av en annan kortopera, den ytterst underhållande Gianni Schicchi. Kring den döende Buoso Donati samlas hans släktingar i hopp om att ärva någon del av hans stora tillgångar. Från första stund är såväl melodier som repliker roliga (fyndiga översättningar!), särskilt när de giriga släktingarna far ut i ilskna anklagelser mot munkarna i klostret som är på väg att ärva hela förmögenheten och så leva i sus och dus. Några riktigt vackra arior finns också; den kända O Mio Babbino Caro vackert sjungen av Lauretta (Hanna Husáhr), hyllningssången till Florens av hennes fästman Rinuccio (Joel Annmo) och den litet mer speciella hyllningssången till Florens - den man sjunger när man blivit förvisad och vinkar adjö med avhuggna fingrar! 

För familjen vill inte avstå godsen och den prisbelönta åsnan till klostret utan låter den listige Gianni Schicchi ta Buoso Donatis plats och diktera ett nytt testamente. För att hålla dem vid att inte avslöja lurendrejeriet förklarar Gianni Schicchi vad som händer medhjälpare till en urkundsförfalskare, något han behöver påminna dem om då och då medan notarien präntar ned de många gåvorna till Buoso Donatis nyfunne vän Gianni Schicchi. Den mycket roliga operan har fått fin inramning i den underfundiga scenografin och dräkterna, och det är trevligt att få sig några goda skratt innan kvällen är slut!

Länk till Operans sida om Syster Angelica och Gianni Schicchi

Foto: Marcus Gårder

Svart krabba

Vi ser ett Sverige i krig. Strax utanför militärbaserna har folk slagit upp tält och tigger förbipasserande om mat eller saker de behöver. Vår huvudperson Caroline Edh är på väg mot ett uppdrag hon inte fått veta något om, och när fordonet och hon attackeras är hon skicklig och snabb att skjuta tillbaka. Vi har sett henne och en ung dotter ryckas från ett nästan normalt liv i en tidigare scen, men nu är Edh och stora delar av Sverige miliariserat och inkallade i försvaret av landet. Vilka är det vi krigar mot? Finns Sverige ens kvar? För efter vad general Raad säger är vi på väg att förlora de sista fästena på Västkusten - och förlora hela kriget.

Nu är Edh och några andra utvalda till ett specialuppdrag som man säger kan vända krigslyckan. De skall forsla två paket genom fiendeland, på skridsko genom skärgården. Det gäller att passa på just nu när isen ligger.

En filmatisering av en bok måste inte följa sin förlaga helt; filmmediet har fördelar som boksidor inte har och kan man utnyttja det är det bra. Men i det här fallet är det synd att man dragit berättelsen åt en konventionell actionfilm istället för att ta fasta på osäkerheten och spänningen i den utmärkta boken Svart Krabba. Där var krigshotet mer diffust, stämningen i gruppen mycket sämre under ytan, och de långa sträckorna som måste tillryggaläggas på isen skrämmande på många sätt. Kanske skulle långa sekvenser av färd på isen i mörker och otydlighet inte kunnat bära hela filmen, men just de få scenerna som fick komma med är mycket givande. 

En annan del av filmen som funkar är att få se hur slitet högkvarteret på basen är - detta är en krigsorganisation som nötits hårt och börjar spricka i sömmarna. Då och då kommer också ögonblick av misstro inom gruppen, det som är så farligt för några som behöver lita på varandra, och de delarna borde också ha fått ta mer plats. Till slut staplar filmen upp ett rejält actionslut när den borde ha kunnat sluta dystert men lågmält och gjort ett tyngre intryck.

Teonauterna av Sam Ghazi

 Mindre än en millimeter stora är djuren som på något underligt sätt börjat likna större däggdjur med ben och klor, så att de inte bara kallas trögkrypare utan också björndjur. De är också extremt motståndskraftiga mot extrema externa förhållanden som djup nedkylning, strålning och vakuum, och har fått följa med på flera rymdexpeditioner där man studerat hur de överlever alla prövningar.

Nu har iranska astronomer hittat ett björndjur ute i rymden - inte en liten rymling från jorden utan en formation av enorma mått. Forskarna Adam och Jasmin har valts ut och sänts dit med ett skepp för att undersöka fenomenet på plats. Men Jasmin, som hade den mesta kunskapen om hur forskningen skulle bedrivas, dör vid uppvaknandet men finns närvarande när hennes medvetande skapas om med hjälp av avancerad AI.

Många läser science fiction för att få ett sense of wonder. Boken Teonauterna tycks mig skriven som att den så mycket som möjligt vill skala bort detta sense of wonder, för alla klassiska ingredienser i en SF-historia - AI:ns funktion, vad fenomenet i rymden utgör, spekulationerna efter upptäckandet - är nedtonade, undansmusslade eller uppskjutna till sent i berättelsen. Meningen är kanske att fokusera på människans upplevelse inför det vidunderliga istället för teknik och teori, men resultatet blir snarare att berättelsen blir omkastad och onödigt svår att följa med i.

Visst har Sam Ghazi några starka scener där vi känner av det mänskliga psykets otillräcklighet inför svårbegripliga nya händelser. Det gäller främst passagen när Jasmins medvetande återskapas av AI:n och hennes mardrömmar i dödens gränsland. Det märks också redan tidigt i hur Adam - kallad "teonaut" för man tänkte sig att det var en gudom som rymdfararna skulle möta - inte blivit förändrad av sin upplevelse, inte heller har det dagliga livet på jorden kastats om av kunskapen om detta fenomen i rymden som faktiskt bär på några omvälvande kunskaper och upplevelser. Desto större plats ges dock åt det prosaiska i att försöka fortsätta sitt liv efter att allt ställts på sin ända, och det skulle kunna vara bokens behållning om det hjälpte en att känna det där stora tomrummet i själen, men teonauternas vardagsliv är så ryckigt och ofullständigt formulerat att det inte heller väcker intresse. I slutändan känns det som att Sam Ghazi skrivit science fiction för människor som inte vill läsa science fiction.

Fler böcker av Sam Ghazi:
Sången ur det kinesiska rummet

Scott Henderson på Fasching

Fasching är fullt av Scott Henderson-fans. Jag står längst bak och ser bara en i taget av bandet om jag står på tå, men det är OK, musiken och stämningen fyller hela lokalen. Bandet börjar med en cover på Miles Davis fantastiska All Blues som tippar över rejält åt blues-hållet men med tighta solon av både Hendeson själv och den skicklige basisten Romain Labaye. Trumsolon gör mig sällan exalterad och inte heller nu, men Archibald Ligonniere är väl samspelt med de två övriga och är stark på trummorna i varenda låt (utom den han inte spelar i). 

Nästa låt, Vibe Station, är mer i min smak, med intrikata jazzslingor men också ett drivande rock-sound. Henderson hoppas på att spela in en skiva i sommar och vi får höra en del låtar från den, först av dem Carnival som har en sagolik inledning som färgar av sig i resten av låten. Därefter följer Sky Coaster som fått smeknamnet/öknamnet Sky Coiler av vad bandmedlemmarna har för sig på flygplanstoaletter.

Efter en kort paus kommer en bra låt jag inte vet namnet på, men av låtlistor från andra spelningar gissar jag att den heter Bill's Rat. Hyllningen till Tower of Powers mäktiga Soul Vaccination får det tillfälliga namnet Covid Vaccination och förstås ett starkare fusionsound utan blåssektion, men de tre musikerna låter som många fler.

Spellistan är kort men låtarna är långa, en kvart var ungefär. Mysterious Traveler blandar snyggt sina mystiska klanger med moderna, komplexa jazztoner och det efterlängtade extranumret Dolemite har fötterna i en traditionell mylla av blues och rock och blåser ut den sista energin över en tacksam publik.

Arkivbild

Kammarmusik av Maier-Röntgen och Fibich

Under Amanda Maier-Röntgens Pianokvartett (1891) lyssnar jag litet extra på pianostämman, som jag tycker är extra fint utmejslad. Det låter fint när pianostämman och stråkstämmorna ekar varandras melodier, och därtill så har pianostämman egna kvaliteter både medan förstafiolen excellerar i dramatik, och under ögonblicken efter när kvartetten liksom återhämtar sig efter stegringen i musiken. Men jo då, alla instrument låter bra i den fina kammarmusiken som varierar väl i uttryck genom de olika satserna, såväl stämmorna som framförandet av de skickliga medlemmarna ur Kungliga Filharmonikerna: Amus Kerstin Andersson violin, Nadine Jurdzinski viola, Mikael Sjögren cello och Stefan Lindgren piano.

Efter paus byts violan ut mot horn och klarinett, trakterade av Johan Wahlgren respektive Johan Fransén. Zdeněk Fibich spelas mer sällan än hans landsmän Smetana och Dvořák, men hans Kvintett i D-dur för violin, cello, klarinett, horn och piano (1893) är riktigt bra musik. Varje instrument får excellera i uttryck som passar just det bäst: virtuosa stråklekar, mjuka men distinkta klanger från horn och klarinett, och en pianostämma som är grunden för den litet moderna energin i stycket som får mig att tänka på 1920-talets musik ibland. Vilket välkurerat konsertprogram! Jag hör gärna mer av båda kompositörerna.

Den svarta månens år av Ellen Mattson

Att tjänstledigheten från lektorstjänsten lades på honom efter ett meningsutbyte med en student är inget som skall rubba David Svartheds frid. Han har sovit gott hela vintern, hållit sig till goda rutiner och börjat sortera anteckningarna till boken han länge har funderat på att skriva. Ett helt bekymmersfritt liv och ett där problemen ignoreras kan se exakt likadana ut, och Ellen Mattsons skickliga penna får oss att se båda på samma gång, utan att skriva det rent ut.

Det är februari, och utanför affären halkar David på en isfläck, ramlar baklänges och slår i huvudet. Sedan dess rör sig skuggor i synfältet, en svart fisk simmar in från vänster men försvinner om han griper efter den, eller stannar kvar som harmlöst sällskap vid andra tillfällen.

På nattduksbordet ligger ingen bok, vilket det ju alltid skall göra. Försvann den vid fallet? David börjar se sammanhang i vardagen, stora mysterier strax utom räckhåll som skapat konstigheter i hans liv. När han försöker nysta i dem möter han människor som hjälper honom vidare, men det är osäkert om de går att lita på eller om de ens finns. Gåtorna skiftar form från dag till dag men griper in i varandra och i Davids historia ändå.

Det finns många skäl att oroa sig för David; ensamheten, den långsamma glidningen ut ur samhällskroppen, hälsotillståndet efter fallet. Men det går också att glädja sig åt hur hans sökande efter gåtornas lösning ger en mening i hans liv, hur det får honom att upptäcka sin omgivning och hitta spännande sammanhang strax bortom verkligheten. Februaris dagar är mörka och kalla men dag för dag närmar man sig våren. Den svarta månens år utspelar sig i en skymningstid där drömmarna kanske är på väg att ta överhanden, och om de är starkare än verkligheten så kanske vi kan unna David de upplevelserna.

What did Jack do?

Vi ser en film noir, ett drama om ett brott i svartvit grynig bild och litet skrapigt ljud. Men filmen är skapad av David Lynch och hans igenkännbara raster av drömlika scener och dubbeltydig handling gör What did Jack do? till en uppfylld önskan för oss som saknar dansande dvärgar och mystiska replikskiften. 

På en tågstation där trafiken stoppats håller en detektiv (Lynch själv) förhör med en misstänkt i ett mordfall. Den misstänkte är en kapucinerapa. I hans stora ögon och vridningar på huvudet kan vi inte låta bli att läsa in känslor av list, motstånd, ruelse och förlorad kärlek. Den ojämna tandraden i den mänskliga mun som uttalar hans repliker gör att läpparna synkar perfekt i det lilla ap-ansiktet. 

Även utan omständigheten att den anklagade är en apa så är dialogen inte av denna värld. Den anklagade svarar på frågor som inte ställts och berättar om ett tidigare liv på ett sätt som påminner om förhöret av den enarmade mannen i Twin Peaks - senare dyker ännu en onaturlig arm upp i berättelsen. Trots att hans historia är så underlig, och trots att detektivens tuffa frågor får oss att tänka att han nog är skyldig, är det svårt att inte sympatisera med den misstänkte redan innan han brister ut i en innerlig sång om kärlek. Den sjutton minuter långa filmen är en underbar utflykt från verkligheten till något som är obegripligt men viktigt.

Varning - spoiler när sången slutar!

Gränser på Playhouse Teater

Kan man förändra världen med sin konst? Båda huvudpersonerna i pjäsen Gränser tänker det - när de är unga. Men vi ser den ene, fotografen Sebastian, glida bort från sin idealism, särskilt som den inte tycks vara vad världen vill ha. För de där unika fotona han tog av Bin Laden år 1998 har gett honom tillräckligt med kredd för att popstjärnor skall vilja bli fotade av honom och dessutom betala honom multum.

I Syrien är det förenat med dödsfara att spraya graffiti på väggarna - ja, i den godtyckligt styrda diktaturen lurar faran från säkerhetspolisen överallt, men i synnerhet för dem som målar budskap om uppror mot Assad-regimen. Den namnlösa kvinnan som berättar har en blick för vad som fungerar, nöjer sig inte med de enkla mallar som motståndsrörelsen använt sig av utan målar smarta, effektiva budskap mot presidenten, tyrannen, med livet som insats.

Henry Naylors pjäs Gränser har blivit prisad och haft en stor tillströmning av åskådare där den satts upp, men för egen del ser jag inte riktigt storheten. De båda huvudpersonerna turas om att berätta sina historier med inskjutna adjektiv som ögonblicksskildringar av omgivningarna. Det här sättet att berätta istället för att agera kan fungera utmärkt, som till exempel i Ivan Vyrypajevs pjäser, men Naylors ord är inte lika effektiva utan ganska stereotypa formuleringar, vilket kanske i och för sig är lättare för många att leva sig in i. De två berättelserna löper oberoende av varandra, fram tills att de sammanstrålar i slutscenen, och det är förstås ett spännande grepp men det hade varit mer intressant om historiernas handling speglat sig i varandra då och då. Slutligen lämnar regin och framförandet en del att önska - de tillgjorda rösterna när en bifigur skall säga något, och att båda och i synnerhet den unga kvinnan spelar på hög volym utan större nyanser i framförandet gör att även det som är unikt och viktigt i de båda livsödena harvas bort ur pjäsen.

Länk till Playhouse Teaters sida om Gränser

Foto: Carl Thorborg

The Sweetness of Water av Nathan Harris

 När kriget är vunnet måste man kämpa för freden. Efter att Nordsidan vunnit i det amerikanska inbördeskriget blev slaveriet avskaffat, men attityderna till svarta ändrades inte lika snabbt vare sig hos slavägare eller deras grannar. Bröderna Landrie och Prentiss har lämnat Mr. Mortons farm där de har vuxit upp och misshandlats - i synnerhet Landry som blev strykpojke för allt som andra slavar orsakade på gården. De har vaga planer för framtiden och Landrys kynne gör att de rör sig långsamt i den nya världen. Hittills har de bara hunnit en bit in på grannens ägor, de stora skogsmarkerna som George Walker har levt på att sälja av, inte bruka.

Omständigheterna gör att George bestämmer sig för att be bröderna stanna och hjälpa honom med att sätta i ordning en jordnötsodling. Efter hand kommer vi att få veta varför George inte har lika nedlåtande tankar om svarta som de flesta andra i staden Old Ox, och han och hustrun Isabelle har heller inget emot att bo en bit från Old Ox och människorna där. Men det gör det ju ännu lättare för grannarna att bli upprörda över att särlingen George anställer två svarta pojkar, och dessutom ger dem en skälig lön, när nyss avpoletterade vita soldater (och frigivna slavar) står utan arbete.

I en liten stad med skvaller som enda nöje och gammalt groll som väntar på att bubbla upp, växer upplevda oförrätter sig större dag för dag. Å andra sidan vill sheriffen och stadens starke män släta över våldsbrottet mot en av bröderna, vilket inte familjen Walker kan acceptera. Fördomar, ogillande och rena brott utförda med "allas" gillande verkar bli slutet för den udda familjen i utkanten av Old Ox.

Men Nathan Harris bok The Sweetness of Water bygger på gyllene ögonblick av förståelse mellan människor som inte helt förstår varandra men ändå vill samarbeta. Det borde vara vackert, men tyvärr är det ofta där som boken känns osannolik. Det underbyggs av psykologisk-filosofiska resonemang som inte känns helt trovärdiga eller i linje med vad vi lärt om huvudpersonernas karaktär. Språket känns inledningsvis konstlat, inte för att det är dåtidsanpassat utan för att det är lyriskt men polerat till fraser, inte verklighetsskapande beskrivningar. Dock är The Sweetness of Water en debutbok, och jag tror att Nathan Harris kan komma att skriva många fler riktigt bra böcker.

Döden på Nilen

Nu är vi där igen, i en idealiserad värld som lyckosamma västerlänningar är nyfikna på att upptäcka. Året är 1937 så det är inte the roaring twenties men ändå ett lössläppt uteliv, nu med elektrifierade gitarrer och amerikanskan Salome Otterbourne sjunger blues för de vilt dansande ungdomarna. Allra mest sensuellt dansar Jackie de Bellefort med fästmannen Simon Doyle strax innan hon presenterar honom för barndomsväninnan Linnet Ridgeway. Och allt övervakas av Hercule Poirots skarpa blick.

Så förflyttar vi oss till Egypten, och den stundande bröllopsfesten mellan Simon Doyle och - Linnet Ridgeway. Den unge mannen Bouc ger för vännen Poirot snabba presentationer av den brokiga skaran av bröllopsgäster. Även utan hans beskrivningar kan vi ana att de alla kan ha någon baktanke med att vara där, kanske till och med riktigt onda planer. Det är listigt av filmmakarn att låta tittarna plocka upp egna detaljer att lägga till den långa listan av misstankar som man genast kan börja pussla med. För den vackra Linnets panna dras ofta samman till orosrynkor, och hon bekänner för Poirot att hon känner sig hotad, faktiskt av alla som är samlade kring henne.

Dock är det i solsken och ljusa, lyxiga miljöer som huvudhistorien börjar, på ett tjusigt hotell och snart därefter på en ännu mer rymlig och stilig hjulångare som tar bröllopsföljet till de imponerande sevärdheterna längs Nilen. Med undantag för några personer - Linnets hårt hållna uppasserska och Linnets förre fästman - verkar alla närvarande höra till de lyckosamma för vilka nöjet är orubbligt. Ah, men så drar ett verkligt hot in på scenen - den försmådda Jackie de Bellefort, med en svartsjuka och passion för sin svekfulle älskare som tycks vilja dra med sig fler i undergången.

När det första mordet begås på det isolerade skeppet tickar åskådarnas tankar ikapp med Poirots under den hetsiga uppföljningen. Vem var på vilken plats, hur långt ifrån brottet? Vilka har alibi, vilka verkar ha ställt till med något som skall gälla som alibi medan de i själva verket begår illdåd? Stämningen sjunker ytterligare när ännu ett mord begås, och passagerarna vänder sig till Poirot och mot Poirot som inte har löst morden än utan låter alla leva i skräck! Och ja, spänningen stiger och från att ha varit ett lustigt äventyr för vackra människor i fina kläder blir resan på Nilen till en sorgefärd där goda vänner går förlorade för evigt. Den enda, men otillräckliga trösten är om Hercule Poirot lyckas avslöja mördaren eller mördarna innan någon mer faller offer.

Filmen Döden på Nilen är tryfferad med kända brittiska (och amerikanska) skådespelare varav några fått lägga sig till med fransk accent, några spelar litet mer stereotypt än de borde, och komediennerna Jennifer Saunders och Dawn French gör ett välkommet uppdykande som radarpar i en ny klass. Riktigt minnesvärda är Sophie Okonedo som Salome Otterbourne, väl medveten om sitt värde, och Emma Mackey som fyller Jackie de Bellefort med ilska, sorg och glöd. Låt oss gärna få se mer av Hercule Poirot och de intressanta persongallerierna i mysterierna han löser!

Drivhuset på Stadsteatern

Vi ser dem aldrig, man bara talar om dem, men de kallas patienter och de benämns inte med namn utan med nummer. De verkar inte vara våldsamma eller kontroversiella, men vi ser galler för två av rummen och besök av familjemedlemmar är strikt omgärdat, närmast förbjudet. Maktspel är en viktig ingrediens i Harold Pinters pjäser, och i Drivhuset pågår det förstås inte bara mot patienterna utan i synnerhet mellan de anställda.

När chefen Roote (Peter Andersson) går igenom det som har hänt de senaste dagarna har han fått en hel del om bakfoten, både i minnet och i sina anteckningar. Att den hunsade assistenten Gibbs (Per Sandberg) rättar honom i de ganska viktiga detaljerna tas inte nådigt emot, men Gibbs är härdad av många år i tjänst och låter de många och långa utskällningarna skölja över sig utan att reagera. En annan som hamnar i skottgluggen för Rootes missmod är Gibbs hatobjekt Lush (Henrik Norlén), som dock är mycket mer förslagen i sitt sätt. Han tar emot utskåpningarna han har provocerat fram, då han vet att han kan fortsätta att lisma sig till chefens gunst redan i nästa ögonblick.

I personalen finns också Miss Cutts (Ann-Sofe Rase), en kvinna med bara aningen mer agens än den passiva kvinnan från Hemkomsten - även Miss Cutts framstår oftast som resultatet av männens önskedrömmar. Där finns också Lamb (Shebly Niavarani) - med bara ett år på jobbet är han en nykomling, och när trycket mot honom ökar ler han och spelar med så gott det går, ivrig att passa in och duga.

Ännu mer i periferin finns patienterna, någorlunda väl omhändertagna med julfest och lotteri men i slutändan helt utlämnade åt de anställdas godtycke. Hur har det format de anställdas sinnen och känsla för anständighet att ha sådan absolut makt över några absolut maktlösa?

Lågintensiva känslouttryck och kall ondska är Peter Anderssons paradgrenar, men här ser vi honom högljudd och kolerisk och självklart är han lika lysande så. I synnerhet hans repliker är så absurda att det är komiskt, om man tänker bort att de gäller liv och död och plåga för människor som inte har något att sätta emot. Så blir pjäsen en mångdubbel illustration av en utvald grupp (till exempel vi åskådare) som roar sig medan andra plågas. Och det är ju tyvärr så som världen ser ut.

Länk till Stadsteaterns sida om Drivhuset

Foto: Sören Vilks

Borås Tidnings Debutantpris 2022

Böckerna som nominerats till Borås Tidnings Debutantpris år 2022 är alla tunna. Det betyder förstås inte att man kan läsa dem snabbt, snarare kräver de en koncentrerad läsning och kanske också omläsning. Nästan alla av verken är poesi, och även Quynh Trans prosa har insprängda rader på lyriskt format. Det är intressant att juryn i år har fokuserat så helt på tunna volymer med luftiga sidor, när vi just börjar se en trend med tjocka böcker med gedigna historier. Själv har jag sedan länge tröttnat på svenska författare som berättar i lösryckta scener där läsaren får fylla i mycket själv. Jag gjorde ändå mitt bästa för att ta mig an de fem nominerade verken med uppriktigt intresse och blev bara besviken i ungefär hälften av fallen.

Ali Derwishs bok Saddam Husseins nya roman och Lisa Zetterdahls bok Hästar har båda teman som tjänar på att berättas på det lyriska formatet, med nutid som blandas med en dåtid som väcker komplicerade minnen, och där det absurda i ögonblicksscener kan blixtbelysas. Dock hade jag önskat litet mer fyllighet och djupare grävningar i något av handlingen från båda verken.

Quynh Trans roman Skugga och svalka och Aya Kanbars poesibok Hyperverklighet är båda så löst sammanhållna i sitt berättande att det blir frustrerande. Dessutom, trots att jag oftast gillar att man bänder språk och meningsbyggnad efter sin egen vilja, gör de båda författarna det på så självcentrerade sätt att nog många fler än jag har svårt att följa med i deras tankebanor.

Den bok jag tycker är bäst, och dessutom riktigt bra, är Sofia Dahléns Patient, som handlar om oron för en självmordsbenägen syster. Vi får en känsla för hur den tankarna på den bräckliga systern bryter igenom i vardagen, och hur vardagen kröks till konkreta handlingar för att besöka eller på andra sätt stötta systern.

Hästar av Lisa Zetterdahl

En viktig persons död drar berättarens minnen tillbaka till barndomen. Barndomen var präglad av kärleken till hästarna och ridning. Det är en mycket intressant tid, de tidiga tonåren och några år dessförinnan, när man börjar förstå mer om världen både via det man lär sig i skolan och det man ser i sin närhet, och båda verkligheterna inte alltid överlappar. Därtill också det speciella att sköta de stora hästarna och konkurrera med andra hästtjejer i stallet. Bådadera är en början till förståelse av sexualitetens krafter.

säg efter mig:

vi ska öva på

den här leran på stövlarna

vi ska öva på

svetten mellan våra ben

säg efter mig:

vi ska rita hästar, som svar

i alla skolböcker

Bilderna är egentligen litet för personliga men det går ändå att leva sig in i dem. Dock följer på den lyckade första tredjedelen ett parti där meningar ur en "Boken om mig" saxas ihop med meningar om världen återgivna som ur Oä-boken, vilket gör ett småroligt men intetsägande intryck. Den här allmänna sammanblandningen av jaget och världen fortsätter i den sista tredjedelen, med ännu mer skarpt upphackade ordföljder och ännu allvarligare situationer: nedskräpningen i världen ställs mot den nödvändiga men smärtsamma städningen efter den döda mamman, inklusive ekon av det barnsliga men nu ödesmättade "får jag ärva den här när du dör?". Kanske fanns det inte mer att skriva om en så skärande sorg, men Lisa Zetterdahls bok Hästar är inte tillräckligt omfattande och inbjudande för att känslorna skall sprida sig till läsaren.

Hyperverklighet av Aya Kanbar

Poesi kan vara ett sätt att berätta en historia i lyrisk form, men också förmedla känslor utan krav på längre sammanhang. Uttrycksfulla bilder och nyskapande användningar av ord kan ge nog så starka intryck. Men i Aya Kanbars korta dikter är det svårt att få grepp om vad bilderna innehåller, för där blandas ord vilt och redan på nästa rad hastas det vidare till något annat. För att kunna leva sig in i vad som sägs behöver man nog vara på någorlunda liknande våglängd som författaren, och jag får tillstå att jag inte är det, hur mycket jag än försöker.

bit himmelen.

smaka på månen

hon som gett dig

huggande diamanter

värda 2000 kr

jag har skurit & strimlat

dåtid, nutid, framtid

en lem i fel skick

du måste vara kvick

det klingar till

i orden, inom ramarna

scenteknik, museum

glorian gjord av dior

& dråp

vackra,

halshuggna flickor i klimax

deras namn blir till målade ryggtavlor

av nischade mästare

allt handlar om samma sak

tidslinjer som vägrar lyda

hallucinationer riktade mot dig

svårt att inte idolisera

I bokens femte del kommer det textstycken och dikter med litet mer sammanhang, men fortfarande inte tillräckligt för att hålla mitt intresse.

9/10 på smartskalan

samhället kan inte låta bli att 

belöna intelligens

för när orkidéerna vissnar

& pergamenten bränns upp

kommer vi inte kunna

reinkarneras

är relativt allmänbildad

men vet inte

när napoleon III fyller år

& det är sådant

som kommer att bli min undergång

Skugga och svalka av Quynh Tran

Tonårstiden kan vara förbryllande med alla möjligheter som dyker upp och försvinner. För ett barn kan livet vara svårbegripligt på ett annat sätt, och likaså för en vuxen människa. Allt detta gäller i ännu högre grad när man, som berättarens familj, kommit till Finland från Vietnam och har ett ben vardera i två väldigt olika länder. Modern, Má, är rådig och skaffar sig inte bara ett jobb utan flera, och mer och mer intressanta dessutom. Därtill har hon goda kontakter med de övriga vietnameserna i landet, speciellt väninnan Lan Pham och moster Tei Tei.

Storebror Hieu träffar flickor, de är instängda tillsammans i pojkarnas rum eller så är han ute hela nätterna. Men han är också med modern och väninnorna och plockar bär. Lillebror betraktar dem båda noggrant, han funderar över händelser i skolan, och ser bilder innanför ögonen när han skall sova.

En vietnamesisk familj i Finland är ett gott underlag till en berättelse, men Quynh Tran skriver den så att den är svår för en utomstående att förstå. Korta, ofullständiga meningar varvas in för att snabbt beskriva en miljö. Kapitel avslutas innan tankegångar fullföljts. Många meningar avslutas med tre punkter. Allt detta är stilistiska knep för att antyda något större som antingen följs upp senare eller skall uttydas av vad som tidigare antytts, men inget av det ger oss författaren, så läsaren lämnas rådlös och tröttnar lätt på att försöka förstå det antydda. När det så händer i varje kapitel, och varje kapitel bara är några sidor långt, blir det som med pojken som ropade varg - till slut händer något omvälvande men då har nog fler läsare än jag redan tappat intresset. Vid ett tillfälle börjar Hieu längta efter att resa till Toscana, och enrollerar sin bror för uppbackning när han skall föreslå det för Má.

Toscana...

Promenadstråken...

Cypresserna...

Stränderna...

[...]

Följande morgon. Má hade precis tvättat sitt ansikte, knappt vaknat, när vi berättade.

Min väninnan reste till Hongkong... Hon blev aldrig densamma...

Hieu avbröt henne. Den milda brisen... Cypresser, olivträd... Varför pratade hon om någon väninna i Hongkong?

Vi har inte möjlighet just nu, förstår du det? Vi kan göra något annat, vi kan gå på bio eller simhallen, men Italien - nej.

I nästa stycke föreställer sig lillebror Hieus nattliga drömmar om Italien och sedan nämns händelsen aldrig mer. Alla minnesbilder som presenteras är polerade till något som säkert betyder mer för den som först skapade dem men som ingen utomstående kan uttyda. Inte heller skapar de många uppradade scenerna något större sammanhang. Efter att ha läst den korta boken har ingen helhetsbild stigit fram eller någon djupare förståelse för någon av huvudpersonerna. Detta är faran med att skriva i antydningar, och det är synd att Quynh Tranhs debutbok inte blev fylligare och mer läsvärd än så här.

Saddam Husseins nya roman av Ali Derwish

Saddam Hussein går bredvid mig och berättar om sin nya roman.

Han är tacksam för feedback och kritik.

Man kan fråga sig om Iraks förre diktator verkligen var öppen för kritik av de romaner han gav ut under förment okända pseudonymer, dock har vår berättare fått Saddam till följeslagare och samtalspartner.

Men vår berättare vet att Saddam Hussein är död, och han tänker på detaljer i hur han letades upp där han gömde sig, och också på grymma scener ur de terror som Saddam utövade på sitt folk, och likaså på grymheterna som blev följden av kriget mot Irak, med George W Bush som banal pådrivande kraft.

I den berättandes tankar tar en ny spökvän form, Samir som föddes i ett irakiskt fängelse och växte upp i landet. Vår berättarröst har ett annat liv då han har vuxit upp i Sverige, men brottas med tankar om vad konfrontation är, när den uppstår, och liknande frågor. I de många obesvarade frågorna glest utspritt på sidorna finns faran att boken blir lika ofullständig och otillfredsställande som några andra av årets debutantböcker, men Ali Derwish har mer av substans och tankar som hänger samman och stegar vidare.

Det kan gå åratal och ändå kommer jag att förvånas över hur krigets fantasi aldrig sinar.

Krigsherrar med epåletter och släpspännen likt pudrade krigshundar, maktkorridorens vortex som suger upp ingenjörer och kemister och spottar ut nästa dags förfinande förödelse. Är det oaktsamt av mig att bland vargar blanda in min fantasi i ett kargt och strävt landskap, att i deportering och hos despoter skriva in en fiktion som jag stödjer mig på?

Ali Derwish har ett bra språk när han formulerar sina tankar; målande men klart och tydligt då han rör sig kring såret i sitt och sina föräldrars liv. Han kommer att kunna skriva fler bra böcker.

Patient av Sofia Dahlén

Sofia Dahléns berättelse i form av korta dikter visar på sitt sätt bättre än en sammanhängande prosabok hur tankarna på en lillasyster som försökt ta sitt liv sipprar in i hela den anhörigas liv. De kommer in i vardagslivet, i de många men begränsade besöken hos systern på kliniken, i hur man jämför med andras sociala medier-postningar vad som surrar i ens sinne.

Omsorgen om systern är absolut, vår berättare är redan den stadiga, ingenjören som räknar på broars hållfasthet, och nu tvingas hon till en roll som klippa för, till synes, evig tid - eller kanske inte alls så länge till. Helt förståeligt glider oron för lillasystern då och då över i en undertryckt ilska över hur de upprepade självmordsförsöken påverkar de närstående.

vad jag ville säga till dig när jag ville göra dig eller att 

du skulle göra mig mindre illa:

du ska få veta vad du har gjort med mig såna som

du med såna som jag

det rör permissioner då du lovar och lovarlovar att du kan klara att åka tillbaka till avdelningen själv och man vill inte vara ännu en som misstänkliggör dig    man tänker att du köpte ju just en ny tröja man var själv med och provade ut den och tänker att ingen köper väl nya kläder för att sedan ta livet av sig strax därpå    och de gångerna är det som första gången igen

De många besöken på systerns avdelning och de många nya orden som måste övas in för att förstå belägenheten börjar bli så invanda att de pressas och skakas om i storasysterns tankar, som när orden mordisk och självisk dyker upp när hon står utanför lillasysterns dörr.

Det är fint att Sofia Dahléns bok fokuserar på den anhöriga och visar fint hur livet och tankarna tuggar och maler kring den sköra och oförutsägbara som står i orons mitt men inte vill vara där.

The Righteous Gemstones

Amerikanska mega-kyrkor är svårbegripliga inte bara för sekulära svenskar utan även för såväl privatreligiösa som stillsamma kyrkbesökare på vår sida av Atlanten. Men visst ser det litet lockande ut med gudstjänster som är som storslagna shower med pastorer som uppträder som rockstjärnor, även om man kan undra om kärnan i tron finns kvar under allt glitter. Det undrar man också när man ser patriarken Eli Gemstone rulla in med en filial till sin kyrka och utan särskilt mycket kristlig kärlek köra över den mindre, stillsamma församling som redan finns i staden. Om det finns en omsorg om att vinna så många själar som möjligt så märks den inte.

Fula knep för att oskadliggöra konkurrensen är dock bara uppvärmningen till vad nästa generation sysslar med. Äldste sonen Jesse Gemstone och hans vängrupp i kyrkan tillbringade den senaste missionsresan med att knarka och ta upp prostituerade på rummet. På något sätt har någon en film av vad som hänt och försöker utpressa Jesse - för det finns mycket pengar i kyrkan, men Jesse och hans invigda vill inte dela med sig av en endaste dollar.

Redan i första avsnittet av The Righteous Gemstones händer många spektakulära saker och sådant som kan verka otäckt om man inte är införstådd med att alla brutala attacker är att räkna som serietidningsvåld, där man blir överkörd av en bil och reser sig med fåglar kvittrande runt huvudet ungefär.

Änklingen Eli Gemstone har tre vuxna barn, Jesse, Judy och Kelvin, som alla kämpar om pappas godkännande och mer lukrativa positioner i kyrkans topp med svordomar och skamgrepp på varandra som de har jobbat på sedan barndomen. Där finns också onkel Baby Billy Freeman som var barnstjärna tillsammans med syskonens mor, och Judys hunsade fästman BJ. En annan favorit är den bortkomne föredetta satanisten Keefe som nu lever i outtalad men starkt homoerotisk symbios med den frustrerade ungdomspastorn Kelvin. Även karaktärerna i Jesses kompisgäng är genomtänkta och fyller på med humor från bakgrunden i stillsammare scener.

Danny McBride har skrivit och regisserat flera av avsnitten i serien The Righteous Gemstones, och spelar ärkeknölen Jesse Gemstone omgiven av skådespelare han har bra personkemi med sedan tidigare, och alla trivs ypperligt i sina roller som bortskämda jättebarn och fula i munnen. Rivaliteten mellan kyrkor och dess ledare i South Carolina är långt ifrån gudfruktig, med hot, våld och mordförsök, och de överilade hämndaktionerna slår ofta fel och gör allt värre. Men tillsammans med allt annat i familjen Gemstone är våldet så överdrivet att det blir till en av många anledningar att skaka på huvudet och skratta åt det vilda livet bakom kulisserna i megakyrkan.

Moving to Mars på Tekniska Museet

Den gedigna utställningen om Mars på Tekniska Museet visar många aspekter av drömmarna om Mars, den grannplanet som länge har lockat oss och ibland förskräckt oss. När man kunde börja undersöka Mars via teleskop sågs antydan till kanaler på ytan vilket gav upphov till många idéer om att planeten var, eller hade varit bebodd av intelligenta varelser. Vänliga eller fientliga? Det är roligt att i ett hörn av utställningen se tidskrifter, filmer och filmaffischer från de många berättelserna om Mars och att resa dit och förhoppningsvis hem igen.

Större presenterat är Marslandskapet själv, med bilder från Curiosity över tre vinklade skärmar där man nästan kan känna sig som på plats medan texter förklarar mer om landskapet och dess omständigheter - lägre gravitation, tunnare atmosfär med stormar som kan svepa över hela planeten i tre månaders tid, en sand som skulle kunna användas till att bygga bosättningar men också är så finkoring att den utgör ett hot mot instrument och därtill innehåller giftiga ämnen. Därifrån går dock utställningen vidare till olika förslag på hur man skulle bygga upp en bosättning på Mars. Det är spännande att se bilderna, animationerna och de små modellerna.

En bubbla i naturlig storlek som skulle kunna vara en del av ett hem på Mars finns också på plats, och det är en kittlande känsla att sätta sig på de mjuka plaststolarna vid bordet intill de kilformade skåp och arbetsbänkar som passats in i det runda rummet.

Vägen till Mars kommer att vara en utmaning i sig, då resan kommer att ta flera månader och tillbringas på mycket liten yta. Vi får se ändamålsenligt designade bord med hällor på golvet runt om att stoppa fötterna i så att man inte flyter iväg i viktlösheten. Ännu mer tilltalande är Galina Balasjovas estetiska design för de sovjetiska Sojuz-, Saljut- och Mirprogrammen, i harmoniska färgskalor som skulle ge astronauterna inte bara en känsla för upp och ned utan goda minnen av hemlandet.

Utställningen ger också utrymme för debatten om det är meningsfullt att satsa på att försöka kolonisera Mars när vi kanske hellre borde ordna förhållandena på jorden. Det besvaras med exempel på hur rymdfärder redan har lett till användbara uppfinningar och hur de livsnödvändiga teknikerna för återvinning som skulle behövas också kan omsättas på jorden. Och outtalat men säkert i tankarna hos de flesta besökarna: för att det är en spännande utmaning.

Länk till Moving to Mars på Tekniska Museet