Spider-Noir

I ett New York plågat av brott vandrar en man med superkrafter likt en spindel i människohamn: han har förmågan att skjuta stark, klibbig tråd från sina händer och med dess hjälp avväpna skurkar, eller ta fäste på en skyskrapas höjd och svinga sig genom luften. Men han använder inte krafterna längre, för han är trött och desillusionerad, även om han tragglar vidare på det godas sida som privatdetektiv. Tid och plats är ett alternativt 1930-tal, och TV-serien Spider-Noir är starkt inspirerad av noir-filmernas hårda stämning och stilfulla scenografi.

I den här versionen av Spider-Man, som vi först mötte på vita duken i Spider-Man: Into The Spider-Verse, ligger första världskriget bara några år bort i tiden, och det var i ett tyskt fångläger som Ben Reilly fick smittan som gav honom spindelns superkrafter. Men i lägret pågick många andra brutala experiment på amerikanska fångar. Nu har ett par av dem återkommit till New York City som hantlangare åt den lokala brottsbossen Silvermane, med sina egna versioner av superkrafter som gör dem till farliga motståndare för dem som försöker sätta sig emot Silvermane.

Det är inte bara med våld och hot som olika intressenter försöker styra staden, utan medelst svartmålning, intriger och komplotter. Ett uppdrag placerar Ben Reilly mot nattklubbssångerskan Cat Hardy. Ah, vilken uppenbarelse - en regelrätt femme fatale, vacker och förförisk, till synes i fara för andras konspirationer men med egen agenda och kapacitet att styra händelser i skymundan eller öppen dager.

Motvilligt tvingas Ben Reilly än en gång att använda sina superkrafter, men också sin slutledningsförmåga som detektiv när trådarna han följer går djupare in i hans egen historia än han skulle vilja minnas. 

Spider-Noir går att se antingen i svartvitt eller i True-Hue, där den senare varianten har extra lysande färger, som om den svartvita filmen blivit färglagd i efterhand. Det kommer tillfällen där den svartvita stämningen läcker in i det färggranna universat kring mellankrigstidens spindelman. Oavsett vilken version man väljer är Spider-Noir snyggt filmat med scenografi och rolltolkningar i fascinerande noir-stämning, och det är en fröjd för ögat.

The Pitt

Klockan sju börjar dagskiftet på akutintaget på undervisningssjukhuset i Pittsburgh. Några av de tjänstgörande där är medicinstudenter på sina första pass någonsin, och får praktisera sina kunskaper under de mest stressande omständigheter man kan tänka sig. Det är stor variation på vad patienterna som kommer in har för problem. Någon rullas hastigt in från ambulans med krosskador från en fallande högtalare, andra har smärtor som först inte verkar så speciella men visar sig dölja något svårare.

Timme för timme följer TV-serien The Pitt olika läkare och sköterskor när de hanterar vad som händer under sitt skift. När ansvarig läkare för akuten, Dr. Robinavitch som kallas Robby, kliver in på morgonen ser vi med hans ögon alla människor i den redan överfulla väntsalen, men också tillbakablickar till Covid-tiderna när alla var nogsamt maskerade och arbetade under ännu mer osäkerhet.

De olika fallen kan utveckla sig på skilda sätt under timmarnas gång. Medicinska komplikationer kan förändra läget, men också patientens eller anhörigas reaktioner. Många av patienterna ser vi bara blödande, under akut operation, andra hinner vi för ett ögonblick följa som människor påverkade av sin sjukdom eller skada. Mitt under ett katastrofalt läge med många skottskadade patienter stannar kamerans blick för en stund vid en kvinna utan större skador, men som överväldigad av situationen bryter ihop och gråter utan ljud.

Det är tack och lov inte relationer mellan de anställda som står i fokus för serien The Pitt, utan utmaningarna för läkarna och sköterskorna: att i de värsta lägena vara klar i skallen, kunna avgöra läget och veta vad som behöver göras. Men ingen av läkarna kan heller lämna privatlivet helt utanför, och den stressen blandas med kraven på att arbeta snabbt, korrekt och helst utan paus i tolv timmar.

I andra säsongen gör sig också omvärldsproblem påminda. En man som inte har försäkring för att täcka sina vårdkostnader lämnar sjukhuset innan han fått den hjälp han behöver. Vid ett annat tillfälle stövlar ICE in och skapar än mer kaos och oro bland såväl skadade patienter som sköterskor och läkare. Och allt detta sker den fjärde juli, vilket betyder extra många skador av fyrverkerier och fyllebråk.

En trovärdig del i den nyanserade framställningen är att personerna tycker olika om varandra. Den som är en stöttepelare för den ena kan vara en skitstövel för den andra. I andra säsongen märker vi det ännu mer, och där får vi även se den redan så utsatte Dr. Robby krackelera och bete sig som en skitstövel mot några i personalen. Det är bra att ingen framställs som ofelbar. Dock vill jag hoppas att de personliga problemen inte tar ännu mer plats i den tredje säsong som jag redan längtar efter.

Disclosure Day

Vi kastas in i handlingen genom en följd av spännande actionscener. Från ett intensivt wrestling-spektakel smiter tre av åskådarna ut för att byta något hemligt  och farligt mot en kidnappad flickvän. Snart är en av männen och den befriade flickvännen på flykt med det hemliga materialet, jagade av Wardex, en ytterst hemlig organisation som vill ha tillbaka det till varje pris. Som tur är, så är Wardex specialtränade fältagenter klantigare och mer lättlurade än stormtroopers.

Efter en fantastiskt fånig biljakt (som visserligen innehöll två maffiga scener där en bil kraschar in i och ut ur ett hus) reste sig sällskapet intill mig och gick. Vid det laget hade även min goda vilja gentemot filmen nötts ned till ingenting. Från och med nu kommer jag enbart att skriva ned alla logiska luckor som retade mig. Det kommer att innebära en mängd spoilers, så vill man inte känna till dem så bör man sluta läsa nu.

Daniel Kellner, som killen med hemligheterna heter, visar flickvännen Jane Blankenship filmer av aliens i amerikansk förvaring. Efter bara några gryniga videobilder kan Jane se (eller får för sig) att de är närmare Gud. (Vad nu det betyder.) Och att om världen fick veta det, så kommer det att skaka om vår tro på Gud, vilken vi alla växt upp med och som är något som håller samman världen. Och det kommer att krascha hela samhället. På alla dessa påståenden vill jag svara "nja, det är väl inte helt säkert, va'".

Som fan av både science fiction och vetenskap har jag också några biologiska/tekniska invändningar. Det visar sig att aliensarna, eller åtminstone deras artefakter, kan svänga in sig på samma hjärnvågor som människor (och djur), och hjälpa människor att göra detsamma. De kan till och med förstå alla världens språk och läsa människors tankar. Där vill jag invända att det är mycket osannolikt att en annan livsform, utvecklad på en annan planet under andra förutsättningar, skall kunna koppla ihop sig så sömlöst med våra sinnen.

Följdfel på det: Trots att utomjordingarna uppenbarligen kan alla språk på jordklotet har de ändå bara landat i USA, som vanligt.

Nästa följdfel: När de nu har denna fantastiska teknologi för att synka sig med människohjärnor, varför har de bara använt den på två av alla åtta miljarder människor, för något okänt syfte som de sedan av någon anledning väntade 28 år med att klicka igång?

Och det här med att Det Stora Avslöjandet skulle få hela världen att stanna upp på randen av tredje världskriget. Hallå. Om vi ser på vad som brukar hända vid de tillfällen som fantastiska nyheter av det här slaget läcks, inklusive hemligstämplade UFO-filmer, så är det mer sannolikt att

• några tror att det är sant och att det är en stor nyhet som förändrar allting
• några tror att det är fejk
• några tror att det är sant men att det inte är en så stor grej ändå
• många hör om det men bryr sig inte
• den stora majoriteten av världens människor hör inte ens om det

För vad är det vi i slutändan ska få veta? Vad kan utomjordingarna säga till oss (som de inte sagt på de 79 år de varit här) som skulle förändra det dagliga tragglandet, den storskaliga korruptionen och girigheten som driver människor att göra skit mot varandra?

När jag ändå håller på och klagar: Varför är aliensarna man ser på filmerna små, men alienen man ser på slutet stor? Och varför rita in en (bara en) crop circle? Många fler invändningar dök upp i mitt sinne under handlingens gång, men nu orkar  jag inte lista dem. Jag vill bara avsluta med mitt enda positiva minne från filmen: Elizabeth Marvel gör ett fantastiskt jobb i sin lilla roll som Sister Maura. Trots taffliga repliker och osannolika scenarier är hon trygg och trovärdig.

The Mandalorian and Grogu

Efter ett antal mer eller mindre uppskattade TV-serier vill Star Wars-galaxen återta den stora duken. Det skall göras medelst två redan kända och älskade figurer, The Mandalorian och lille Grogu som vi skall försöka att inte kalla "Baby Yoda". Men han kallas "the Baby" av några i filmen, och gör gulliga bebis-ljud till sina charmigt klumpiga med effektiva rörelser.

Nåväl, etablerad som prisjägare med sin gulliga sidekick får The Mandalorian sina  uppdrag av rebellrörelsen, som efter sin framgång fortfarande måste leta efter officerer från det gamla Rymdimperiet, vilka försöker undergräva den nya republikens auktoritet. Efter ett äventyr på en planet med hisnande berg klädda i snö, skickas The Mandalorian till Nal Hutta för att vaska fram viktig information från Tvillingarna som tagit över brottssyndikatet efter sin äldre bror, Jabba the Hutt.

En stor glädje med Star Wars-filmer är att få se spännande världar och underliga varelser. Det får vi med råge, först på Hutternas träskvärld med intrikata kullar till bostäder, sedan på det nya uppdrag som Mando och Grogu skickas på till planeten Shakari. Den är en utomjordisk variant av den mörka Blade Runner-framtiden, med neon och snabbmatsstånd, och där en deffad Rotta the Hutt slåss i stora gladiatorspel. En Hutt med magrutor! Och vilka fantasifulla, läskiga monster som kämpar på liv och död i ringen! Det blir en rad med actionscener som heter duga.

Litet grand är det som att TV-seriekänslan följt med till biosalongen, när handlingen gör sådana kringelikrokar som en serie annars kan göra. Men det är snarare så att storfilmen The Mandalorian and Grogu har en ovanligt varierad handling, med mer än bara monsterfighter och rymdkrig. Mitt i filmen kommer en lång period i lugnare tempo, där Grogu får ta stort ansvar och visa handlingskraft. Så passande att det sker just på en träskvärld.

Behovet av visuella effekter för Stjärnornas Krig var en drivande kraft för stora framsteg inom området, och vi ser dess effekter i de magnifika scenerierna här. Det gör det ännu bättre att se de mer ryckiga, docklika rörelserna när Grogu och de driftiga små Anzellans tar sig fram på egna ben. The Mandalorian and Grogu har en bra balans mellan världsbygge, tuffa strider och gullighet.

The Eternaut

Det börjar snöa. Det är inte bara ovanligt för årstiden i Buenos Aires, det är också en giftig snö som dödar dem den faller på. Gubbarna som sitter inne och spelar kort märker det inte direkt utan först efter ett tag, på oväsendet utifrån. När de ser en vän ligga död i snön och en annan dö när han rusar ut för att hitta sin familj, inser de faran. Men de måste väl på något sätt komma ut och försöka hitta sina familjer och förstå vad som hänt? De lyckas skramla ihop en skyddsdräkt, men när det är dags att välja vem som skall få ge sig av har gammalt groll och misstro bubblat upp till ytan.

Den vi främst följer är Juan, som klädd i den improviserade dräkten letar efter sin exfru Elena och deras dotter Clara. Han ser skrämmande scenarier på sin färd genom den tysta, öde staden. Den första underligheten är de folktomma gatorna, den andra att de är täckta av ett lager snö. Den tredje är att det här och där ligger döda människor klädda i sommarkläder. Och på ytterligare andra platser finns levande människor, som är alltför upprörda eller obetänksamma för att skydda sig från det dödliga snöfallet. Dessutom har händelsen väckt det sämsta hos många människor, som tar till våld för att tvinga till sig andras ansiktsmasker, proviant, fungerande bilar eller annat som kan rädda livhanken under de här nya omständigheterna. 

Det dödliga snöfallet är dock inte den enda faran. I TV-seriens öppningsscen antyddes att hotet kom utifrån rymden och snart intas gatorna av fientliga varelser av en okänd art. Men några människor är trots allt rådiga och öppna för samarbete, och använder sina kunskaper om hemstaden för att samla sig till motattack och hitta vägar ut. Fast... ett par gånger ser vi Juan, och inte bara han, vakna med minnesförlust, och några av kamraterna blir paranoida och beter sig destruktivt. Ockupationen verkar pågå på flera olika plan.

TV-serien The Eternaut bygger på ett klassiskt seriealbum med samma namn från 1957. TV-serien har tagit tillvara på det visuella uttrycket i de episka scenerna från ett lamslaget Buenos Aires, likaså i andra scener av häftigt motstånd mot angriparna från rymden. En andra säsong av serien är planerad, och det skall bli spännande att fortsätta följa den.

Populära problem

Äktenskapet mellan Liv och Ingmar är slut, men det är inte officiellt än - i alla fall inte för Ingmar. Liv tvekar inför att bryta upp med honom eftersom han är för konfliktskygg och osjälvständig för att acceptera det, och det blir en hel del lirkande fram och tillbaka för att få honom att inse fakta. Till slut är ändå skilsmässan ett faktum och de båda flyttar isär. De båda försöker skapa sig nya liv på egen hand - göra kliv i karriären, och börja dejta andra personer. Och däremellan skall de också ta hand om den gemensamma dottern Linn, och visa en anständig fasad mot förskolan där hon går.

TV-serien Populära problem är underhållande främst för att huvudrollsinnehavarna - Sissela Benn och Jonatan Unge - är stabila komiker. Serien spelar tack och lov inte för mycket på att den bygger på de bådas kraschade förhållande i verkligheten, och att personerna är namngivna efter dämonregissören och hans oeuvre är en småkul detalj. Personernas respektive självupptagenhet är renodlad för komikens skull, vilket ibland går till överdrift. Trots de här invändningarna är serien ändå rolig och se, när man släpper förväntningarna på realism kan man istället skratta ännu mer åt hur den stackars dottern hamnar utanför beräkningarna gång på gång. 

How to Get to Heaven from Belfast

Alla tonårsvänskaper håller inte efter att skolan tagit slut. Det tighta tjejgänget splittrades och Saoirse, Dara, Robyn och Greta tappade kontakten med varandra. Men när tre av dem i vuxen ålder får höra att Greta har dött, tar de sig alla till det lilla samhället Knockdara på den irländska landsbygden för att vara med på hennes likvaka och begravning. Det antyds att de fyra hade en gemensam hemlighet, av det slag som absolut inte får komma ut. Stämningen i småstaden och i synnerhet i Gretas hus är skum redan innan Saoirse upptäcker att kroppen i kistan inte kan vara Greta.

När Saoirse, Dara och Robyn börjar luska i vad som verkligen hänt, möter de ännu skummare personer som försöker lägga krokben för dem på jakten som tar dem fram och tillbaka mellan Knockdara och Belfast och till och med en farlig sväng över Portugal. Det lätt kaotiska händelseförloppet i nutid varvas med tillbakablickar till olika scener ur flickornas barndom, vilka bara vagt förklarar vad som hände. 

Vill man hålla reda på sammanhangen och de inblandades motivering kan det, tillsammans med de logiska luckor som lämnas oförklarade, ofta kännas frustrerande. De hemska händelser som startade hela förloppet är också djupt sorgliga. Om man inte tar till sig av det, kan man luta sig tillbaka och uppskatta serien How to Get to Heaven from Belfast för komiken och kaoset, vilket många tittare har gjort. Och visst är den spännande, för att inte tala om att den slutar med en cliffhanger som kan få en att önska sig en andra säsong.

Bait

Det låser sig för Shah när han skall leverera slutrepliken. Det är inte filminspelning, utan faktiskt ännu mer allvarligt: det är provspelning inför en viktig roll. Den viktigaste av dem alla: rollen som den nye James Bond. Det vore en dröm för Shah Latif att landa den rollen! Och nu har han saboterat det för sig själv.

Det finns mycket kaos i Shahs privatliv som hindrar honom från att koncentrera sig på provspelningarna, och i avsnitt efter avsnitt röjer de runt med Shah i tur och ordning: den bullriga familjen som planerar Eid för hela släkten i hemmet; kusinen/bäste vännen som vill göra sin privattaxifirma känd; exflickvännen som sablar ned honom i morgontidningen; spökande minnen från barndomen.

Men vänta, kanske har Shah fortfarande en chans på Bond! En så viktig rolltillsättning bevakas av paparazzi, och då man fångade Shah Latif på väg därifrån så sprids bilderna snabbt. Är han den nye Bond? Bara ryktet gör att filmbolaget ger honom en chans till. Men surret bland folk är inte bara positivt. Självklart finns det många som blir förbannade för att en brun, muslimsk kille är påtänkt som James Bond. Krasch - så kastas det in ett grishuvud i familjens vardagsrum.

Grishuvudet stirrar nästan sorgset och ursäktande på Shah. Det är som en symbol för den brutala humor som genomsyrar serien Bait. Men framför allt bygger komiken på allas självmedvetenhet om de tillkortakommanden och krav de känner från sig själva, från familjen och från samhället. Shah våndas inför den lyckosamme släktingen Salim som flyger in till Eid-firandet från affärer i Oman. Ex-flickvännen Yasmin befäster sin pakistansk-engelska röst i offentligheten genom att hacka på Shah. Han har tusen anledningar att hoppas på rollen som James Bond, och det bara ökar stressen utifrån och inifrån. Bait är rappt skriven och framförd, underhållande men med en allvarlig underton.

Constellation

De är fem ombord på ISS när det sker en olycka som gör delar av rymdstationen obrukbara, och astronauten Paul skadas och dör. Tre av de överlevande återvänder till jorden, men den svenska astronauten Jo Ericsson stannar kvar för att reparera och underhålla ISS tills vidare. Omgiven endast av halvfungerande apparatur och ett hölje mot den tomma rymden, blir ensamheten total. De välkända korridorerna känns helt annorlunda, och Jo får spöklika visioner av korridorer på jorden och dottern Alices halsband hängande på en skåpknopp.

Återresan till jorden blir svårare av att systemen är skadade. När allt håller på att fallera får Jo till synes hjälp av Paul, som ju skulle vara död. Tillbaka på jorden är allt litet annorlunda. Maken Magnus beter sig annorlunda och är misstänksam mot Jo. Var familjens bil röd eller blå? Värst av allt, dottern Alice kan inte längre tala svenska med sin mamma och hon känns inte som samma barn som innan.

Händelserna följs av ledare från Roscosmos och NASA, Irena Lysenko respektive Henry Caldera, båda före detta astronauter. Men parallellt ser vi också glimtar av en Bud Caldera med en annan levnadsbana än Henry Caldera, i en värld med en litet annorlunda historia av rymdfart. Pusselbitarna är inte tydliga, men för oss åskådare verkar det som att det finns två verkligheter, och att astronauter som dör i rymden kan glida mellan dem och hamna i "fel" universum. 

TV-serien Constellation berättar en spännande historia som delvis låter hela ISS vara som lådan där Schrödingers katt är instängd. Det är intressant att det inte presenteras som att ett av utfallen är det rätta, och att man måste utföra någon handling korrekt för att allt skall bli som vanligt igen. Här ställs Jo och flera andra istället inför två parallella världar där det finns sorg och katastrofer i båda, men av olika slag.

De möjliga vetenskapliga förklaringarna, mysterierna som kvarstår och människornas sorg pressad mellan allt som händer är mycket intressant att tänka på. Tyvärr lider serien svårt av en litet för rörig handling och en genomgående mycket tafflig dialog. Goda skådespelare som Barbara Sukowa, James Darcy och Jonathan Banks försöker men kan inte göra mycket åt sina karaktärers klichéartade beteenden och repliker. Constellation är en serie som blir bättre när man tänker igenom handlingen i efterhand.

Men

Harper har hyrt ett hus på landet för en välbehövlig återhämtning efter att hennes make dog en grym död. I tillbakablickar ser vi hur kaotiska och våldsamma deras sista minuter tillsammans var. Stillheten i naturen kring huset känns ytterst vilsam i kontrast, även om den spirande grönskan är litet väl artificiellt ljusgrön. 

Men är en skräckfilm, av det ovanligare slaget, och regissören Alex Garland tar väl tillvara på möjligheterna att föra in skevheter i det normala för oss tittare innan de regelrätta skräckelementen når Harper själv. En av de underliga detaljerna är att alla män i filmen (utom Harpers exmake James) spelas - med ypperlig inlevelse och originalitet - av Rory Kinnear. Jessie Buckley, ännu en skicklig skådespelare, gestaltar tydligt när Harpers upplevelse av en rogivande skogspromenad slår över i en flykt från något skrämmande. För oss åskådare kan vi dock njuta av hur filmen inte försitter chansen att låta det vackra och oroväckande flyta samman i naturscenerna. 

Redan från första välkomnandet till huset har ägaren Geoffrey varit litet fumligt påflugen mot Harper. Andra personer hon möter i trakten är oförskämda och närgångna på andra sätt, och när de avfärdar Harpers oro gör de bara situationen än mer oroande. Värst av alla är till en början den nakne mannen som glor in genom fönstret under en lång tid innan Harper ser honom. Inte bara naken, vilket i sig bryter mot civilisationens kontrakt, utan täckt av en vitgul skorpa av smuts och löv, efter hand mer och mer lik the Green Man.

Efter hand övergår också den psykologiska olusten till konkreta hot och body horror av ett slag som är surrealistiskt och ändå logiskt. Harpers uppgift i filmen är tack och lov inte att vara scream queen, inte heller att vara actionhjältinna, utan att reagera med så mycket sunt förnuft hon kan frammana i de komplett absurda scenarier hon utsätts för. Den här gången räcker det inte med en blodig slutuppgörelse med monstret, vi får både det och så mycket mer; ett ännu bättre slut.

Wes Anderson: The Archives på Design Museum London

Det kommer inte som en överraskning att Wes Anderson har byggt upp ett eget arkiv av föremålen han sparat från sina filmer. För oss som älskar hans cinematografi är det härligt att få se kostymer, delar ur scenografin och detaljer som bara glimtat förbi i filmerna, uppställda nästan lika prydligt som de förekommer i hans filmer.

Från första filmen Bottle Rocket, med charmiga foton av en ung regissör och en lika ung skådespelara Owen Wilson, får vi se skisser av upplägget för filmerna, och rekvisita som är noggrant uttänkt och framställd för att passa in i Wes Andersons estetiska vision. Jason Schwarzman visste vad han gav sig in på när han gjorde ett eget skol-märke inför sin audition till Rushmore.

Böckerna med passande slitna omslag som tecknar familjen Tenenbaums utveckling har titlar som är trovärdiga men ändå framkallar munterhet, likaså de fiktiva tidningsomslagen och teaterprogrammen. Även Moonrise Kingdom begåvades med favoritböcker för barnen i filmen.

I den underbara filmen The Life Aquatic with Steve Zissou exploderade möjligheterna till exotisk rekvisita, i form av spännande fisksorter vilka presenteras med sina namn, och så undervattensskeppet i ljuvligt modellformat. I Fantastic Mr. Fox och Isle of Dogs fick sedan modellbyggandet komma till heders tillsammans med stop-motion-teknik. 

The French Dispatch påminner oss om en drömtid när kultur- och samtidsreportage gavs fria tyglar och en obegrändas budget. Tidskriftens omslag, planeringen för nästa nummer, den ljuvligt snåriga kartan över de offentliga färdmedlen...

Från den fantasifulla filmen och platsen Asteroid City, ännu en avgränsad yta med genomdesignade exteriörer och interiörer, kommer en rad med spännande automater och mycket annan rolig rekvisita i smått format.

Fastän vi besökare inte får röra vid de prydligt uppställda föremålen är det en fröjd att gå omkring bland dem, och tänka på hur glad Wes Anderson själv måste vara när han tänker ut sina scener och flyttar runt människor och föremål i det egensinnigt proportionerliga dockskåp som hans fantasi skapat.

Länk till Design Museums sida om Wes Anderson: The Archives