onsdag 30 januari 2019

Hålla Andan på Dramaten

En demon vill inte vara skyldig en människa något. Han kommer inte att dra sig för något när han begär att få ge tillbaka det han tycker att du skall ha. 45 euro är vad Jarron vill betala Dana för deras natt tillsammans. Vilken förolämpning! Dana är inte prostituerad, hon låg med Jarron för att hon ville det. Jarron är inte van vid det och han tänker inte stå i skuld till människan han nu skall lämna. "Jag är en demon, en GUD!" deklamerar han dramatiskt, i en rysande balans mellan komedi (har han storhetsvansinne?) och hot (talar han sanning?).


Dana har ett bra liv och en lyckad karriär i Berlin, men nu har hon chansen på ett riktigt bra jobb i Alexandria. Hon har helgen på sig att ta sig dit för en intervju öga mot öga. Men i reseförberedelserna gör sig demonens besvärande skuld påmind, i form av en omotiverad återbetalning för felräknade biblioteksskulder och en bibliotekarie som är så hjälpsam att det blir obehagligt.


Efter en viss ofrånkomlig styltighet i den inledande dialogen mellan Dana och Jarron syns vänskapen mellan Dana och hennes syster Minnie desto mer genuin och varm. Minnie följer med Dana på hennes tågresa till Alexandria, som en minisemester, och berättar också hemligheten att hon är med barn. Men systrarna hejdas på vägen av problem som säkerligen orkestrerats av Jarron, och hamnar i en av mina återkommande mardrömmar, att motas av tåget i en okänd stad utan någonstans att gå eller möjlighet att ta sig därifrån. Dana har ju en massa pengar på kontot, det borde väl kunna gå att lösa? Men ingen tar hennes kreditkort längre och bankomater har slutat fungera. I ett olidligt kallt hotellrum utan något att äta börjar Minnie att blöda. Det är gripande men vackert att höra hur Minnie talar till barnet som lämnar henne. Nu är också hennes liv i fara. Dana ger sig ut på gatorna för att skaffa pengar och hjälp, men nu är det ingen som längre tycker att hon är i närheten av att vara värd 45 euro.


Zinnie Harris pjäs Hålla Andan inspirerades av flyktingarna som riskerar livet för att ta sig över Medelhavet, och trots den drömska Faust-inramningen visar den trovärdigt och inkännande hur desperationen kan driva någon till att förnedra sig och ta stora risker. Detta beror mycket på hur väl Nina Zanjani och Ana Gil de Melo Nascimento framställer systrarna Dana respektive Minnie och deras täta gemenskap. Jonas Malmsjö lyckas väl med att hålla sina manér i schack även när han låter Jarrons känslor svalla som störst. Jag tycker om att demonen varken är skriven eller regisserad som entydigt ond; ibland vacklar hans självkänsla och i den stiliserade brottningsmatchen med Dana verkar de båda länge jämbördiga. Kring huvudpersonerna kretsar bifigurer vars karaktär drar uppsättningen mellan drömspel och realism på ett givande sätt: Simon Norrthon, Hulda Lind Jóhannsdottir, Douglas Johansson, JoaQuin NaBi Olsson och Giovanni Bucchieri. Scenen är en listigt konstruerad trälåda som kan föreställa just vad som behövs för stunden.

Hålla Andan är en intensiv pjäs som fascinerar, men bitvis gör ont och kanske lämnar en nödvändig tagg efter sig hos åskådarna.

Länk till Dramatens sida om Hålla Andan


måndag 28 januari 2019

Good Omens av Terry Pratchett & Neil Gaiman

Efter sisådär sextusen år är det tänkt att Skapelsen skall gå under i ett slag mellan Himmel och Helvete. Därför har Helvetets makter låtit Antikrist födas på jorden, för att han vid fyllda elva år skall leda dem i Apokalypsen. I den idylliska orten Lower Tadfield på den engelska landsbygden byts ett spädbarn ut mot Antikrist - fast slarv och inkompetens gör att bortbytingen förväxlas en extra gång utan att någon märker det, vare sig människa eller demon. Antikrist får en helt normal uppväxt som Adam Young utan några sadistiska tendenser. När vi möter honom är han sysselsatt med litet modernare varianter av ungdomsboksäventyr tillsammans med sina tre bästa vänner.

Men nedräkningen till Apokalypsen har ändå startat, och boken Good Omens räknar upp dagarna i världshistoriens sista vecka, med början på onsdagen som är Adams elvaårsdag. Boken The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch som utgör undertiteln till Good Omens och även spelar en stor roll i berättelsen listar händelser som leder fram till apokalypsen, så exakt men ofta så svårtolkat att de sällan går att verifiera förrän just när de händer. Dock har boken, det enda exemplar som finns, ärvts och tolkats inom släkten Device under de sekler som gått sedan Agnes Nutter brändes på bål som häxa. Nu finns den hos Anathema Device, som vet att undergången är nära och att det finns saker som måste utföras.

Striden mellan Himmel och Helvete har förstås pågått på jorden sedan den skapades, men demonerna upptäcker ofta att det människorna själva utvecklar är mer plågsamt än vad de själva kunde hitta på. Visst har änglar respektive demoner skapat en del glädje respektive oreda på jorden, men det är osäkert vem som har uppfunnit vad bland de två makterna och människorna själva. Lapplisor, de kommer väl från er sida? gissar representanter för var sin sida.

De två representanterna i fråga är demonen Crowley och ängeln Aziraphale. De har levt bland människorna så länge människor har funnits, lärt känna varandra och kommit bra överens genom seklerna. Att Apokalypsen är på ingång ställer allt på sin spets. De båda har uppgifter i den kommande undergången och inte minst för att få den att hända. Men - båda är ganska nöjda med att leva i människovärlden. Skall de verkligen rasera hela jordklotet, inklusive Crowleys Bentley och Aziraphales antikvariat, i ett hav av eld?

Good Omens är en berättelse med balans mellan allvaret hos uråldriga makter och profetior, och humorn i de skruvade småsaker som händer medan klockan tickar mot världens undergång. Tonen är, precis som diskussionerna mellan Aziraphale och Crowley, både intelligent och dråpligt rolig. Historien hinner veckla ut sig i underhållande sidospår, som till exempel vad som händer på ett företagsevent när paintballvapnen plötsligt blir verkliga vapen. Men sidohistorierna och fotnoterna (det rapporteras att herrarna Pratchett och Gaiman skrev fotnötter åt varandras stycken) distraherar inte från den obönhörliga färden mot slutpunkten. Apokalypsens fyra ryttare i modern dräkt rör sig tillsammans med andra intresserade mot Lower Tadfield och en ung ovetande Adam, och runt om i världen börjar underliga saker hända. Ingen kan väl stoppa Planen... eller vad är Planen egentligen?

lördag 26 januari 2019

Sense8

Homo Sapiens är inte skapelsens krona. Det finns många sinnen och egenskaper vi skulle kunna ha. Det finns människor som har utvecklat de här egenskaperna, men de flesta av oss känner inte till dem även om vi skulle ha mött dem. De ser ut som vi men är osynligt sammankopplade med sju andra, som om de vore där fastän den/de andra är på en annan kontinent. TV-serien Sense8 berättar om en sådan grupp av åtta, från det att de föds genom upptäckandet av varandra och genom hårda erfarenheter som svetsar samman dem. Personerna i gruppen finns spridda över jorden men hör ändå samman: Sun i Sydkorea, Kala i Indien, Capheus i Kenya, Wolfgang i Tyskland, Riley i UK, Will i Chicago, Nomi i San Francisco, Lito i Mexico.


De utökade sinneserfarenheterna låter alltså en människa känna det som att hen var där hos ett av sina syskon - vi får se dem glida in och ut ur sina egna omgivningar in i den andras när två talar med varandra över landsgränserna. Det är snyggt och skickligt visat och hjälper till att ge den svindlande känsla som de nyväckta syskonen lär känna varandra. Men en sense8 har också fått samma färdigheter som alla andra i gruppen, och vi kan också få se en annan familjemedlem ta över i en kritisk situation, också i hastiga klipp som visar olika personer på samma plats.


Ganska snart blir det nödvändigt för de flesta av de åtta att använda sig av sina syskons tuffare egenskaper, för att de står inför livsfarliga situationer och behöver slå sig fria. Medan vi tittare tillsammans med de åtta försöker förstå vad som håller på att hända är Riley nära att dödas i en knarkuppgörelse, men räddas av kunskaper hos polisen Will. Nomi är mot sin vilja inlåst på ett sjukhus och på väg att utsättas för en farlig operation, men räddas av sina syskons uppmuntran och krafter, och kan sedan bidra till mycket med sina hackerkunskaper. Dock är det ofta, ofta som det är råstyrka och stridskunskaper som situationen kräver, och nästan litet sorgligt är det hur Wolfgangs kriminella bakgrund och dödsförakt får rädda någon annan. Kanske är det kärleken från syskonen som gör att han inte helt förlorar sin mänsklighet på vägen.


Redan innan alla åtta hunnit lära känna varandra sprider sig känslor genom gruppen och mångdubblas; sorg, lycka och orgasmer från sex - wow! Det är egentligen inte tillåtet för sense8-syskon att bli kära i varandra, men för några av dem är det svårt att stå emot när lojalitet och känslor fördjupas.


De åtta är inte de enda sense8 i världen, och några av dem träffar Jonas, en sense8 från ett annat kluster, som börjar berätta för dem om dem själva. Vår grupp behöver all information de kan få, men är Jonas någon att lita på? En sak är klar, och det är att det finns en internationenll sammanslutning som jagar sense8-kluster för att utplåna dem. Det är ingen nyhet att människan är rädd för nya förhållanden. Men den främste jägaren är själv en sense8, och han lyckas ta sig in i huvudet på en av dem vilket skulle kunna leda till katastrof.


Sense8 portionerades ut i två säsonger med var sitt bonusavsnitt. I första säsongen fick vi upptäcka gemenskapen i att vara förbunden med någon på en annan plats på jorden tillsammans med de åtta nyfödda sense8. I andra säsongen intensifierades jakten på våra huvudpersoner samtidigt som medlemmar ur andra kluster dök upp, en del med goda avsikter och andra med onda planer. Systrarna Wachovski har skapat många visuellt spännande äventyrsfilmer som antingen blivit superbra eller bra, fast med några snubblingar. Det finns några luckor i logik och förklaringar även i Sense8, men medan serien växlar mellan rasande action och filosofiska stunder är det svårt att inte vilja engagera sig i de åtta nya syskonen och deras gemensamma öde.


torsdag 24 januari 2019

Tjajkovskijs Januari Vid brasan

Årstiderna, Op 37a, är namnet på det verk av Pjotr Tjajkovskij vars ingående delar följer månaderna. Det första stycket har titeln Vid brasan. Årstiderna skrevs ursprungligen för piano men har sedan sin tillkomst arrangerats om för olika sättningar; orkester, orkester och piano, stråktrio och andra ensembler.

Jag tycker om inspelningen nedan där Morgan Gould spelar piano och dirigerar orkestern i sitt eget arrangemang - jag tycker om den för att den har ett litet raskare tempo, vilket fungerar bra för det här mångsidiga stycket.



Men arrangemangen för enbart orkester är också mycket vackra, och de framförs ofta långsammare, tillbakalutat i uppskattning av hemmets lugn efter alla festliga helgdagar.


onsdag 23 januari 2019

Spoonbenders av Daryl Gregory

Under några år på 1970-talet var allmänhetens intresse för paranormala förmågor stort. I TV-program använde Uri Geller sina krafter till att böja skedar på scenen och till och med ända ned i ivriga tittares besticklådor. USA:s arm'e undersökte möjligheterna att utveckla och använda telepati, telekinesi och liknande förmågor för att spionera på sina fiender. En grupp av människor med dessa förmågor var - i Daryl Gregorys bok Spoonbenders - familjen Telemachos, och även de var på väg att få sin tid i rampljuset när de blev avslöjade som bluff i en TV-show.

Men saken är den att familjemedlemmarna verkligen hade psykiska krafter över det normala. Vilka de är får vi veta efter hand under läsningen. Det har gått tjugoett år, det är 1990-tal och familjen är mer eller mindre trasig. En del av dem skyller på det grymma avslöjandet i TV-rutan, men när vi kommer de nu uppvuxna barnen på djupet står det klart att deras förmågor gör deras liv svårt och i vissa fall nästan outhärdligt. Det är de partierna i boken som är mest givande, inte bara för den sympati de väcker för de utsatta utan för författarens inlevelse i hur en gåva kan bli en förbannelse.

Till största delen är tyvärr boken inte lika läsvärd, och det beror på att den handlar om själviska personer som gör dåliga saker av dumhet, missriktad vilja att hjälpa och ordna upp och ren egoism. Sådana berättelser kan också vara bra men Daryl Gregory är inte rätt man att skriva den historien. Det finns en jobbig unkenhet som genomsyrar alltför mycket i boken; fadern och äldste sonen Telemachos krånglar in familjen i farliga affärer med den lokale maffiabossen och blir sura om inte dottern har maten på bordet, och på första sidan får vi veta hur den tonåriga sonsonen upptäcker förmågan att kunna lämna sin kropp medan han blir upphetsad av att tänka på sin kusin. Det är för mycket av sådana grabbigheter för att det skall uppväga den redan mediokra handlingen och prosan.

måndag 21 januari 2019

Mortal Engines

I våra dagar växer de stora städerna för att fler och fler människor vill flytta dit. Ett tusental år in i framtiden växer de stora städerna för att de jagar och slukar mindre städer. Störst och hungrigast är London, som nyss tagit sig över kanalen och jagar en mindre bayersk stad. Det är härlig högteknologisk steampunk parad med Musse, Kalle och Långben på semester när den mindre staden drar ihop sina pinaler och rullar iväg för allt vad tygen håller. Efter kommer London på enorma larvfötter. Jakten genom det öde kontinentala Europa är spännande men vi gissar hur det skall gå. Den mindre staden harpuneras och halas in för att tuggas ned till beståndsdelar som London kan använda. Invånarna välkomnas - nominellt hjärtligt, men vi ser också hur Londons invånare är segregerade och de på botten har de tyngsta jobben.


 Medan London jagar Bavaria står några av medborgarna på utsiktspunkterna och hejar lystet på. Andra suckar och kryssar mellan klassiska lyktstolpar och moderna minibilar till sitt jobb på muséet. Den unge Tom är stolt och glad över att ha kunnat jobba sig upp från ett möjligt tungt öde sedan föräldrarna dött. Nu hanterar han artefakter från forntiden, från den forna teknologiska epoken. Av vad han visar och berättar för besökande Katherine kan vi sluta oss till hur vår nutida värld tog slut i "60-minuterskriget" för tusen år sedan, och att de människor vi ser gräver upp föremål från vår tid för att använda igen. Men man hittar också delar av de farliga vapen som förgjorde civilisationen, och dem måste man vara försiktig med.


Hemligheter och farliga vapen - vi anar snart att Katherines far, Thaddeus Valentine, inte bara utvecklar ny energi där uppe i S:t Pauls cathedral på Londons topp. Några hemligheter är värda att döda för, och snart ligger Tom i de breda spåren efter London, utkastad tillsammans med den mystiska hämnerskan Hester Shaw. Ödelandet är inte så öde som det ser ut men de som rör sig där på natten är mordiska. De två ungdomarna hamnar ur askan i elden - och upp i luften. För visst finns det coola luftskepp i vår steampunkiga framtid, och därtill en rebellrörelse som räknat ut vad Thaddeus Valentine vill göra och tänker stoppa honom.



Miljöerna i Mortal Engines är överväldigande snygga och actionscenerna med enorma konstruktioner som svänger och jagar varandra övertygande mitt i sin osannolikhet. Man kan låta sig förföras av scenerierna i halvannan timme och acceptera små och stora luckor i handlingen. Men när det drar ihop sig till den stora slutstriden kastas all logik överbord och det blir svårare att stå ut med. Alltför många tycks ögonblickligen kunna gissa sig till hur man använder teknik som varit gömd i tusen år. Dumdristiga beslut fattas för tjusiga flyg- och fightsceners skull. Replikerna blir fånigare och fånigare. Åksjukan man får kommer inte från att följa de attackerande luftskeppen utan av att kasta sig mellan skämskudden och de maffiga scenerierna. Det banala slutet förtar helhetsintrycket, men på det stora hela är Mortal Engines en visuellt imponerande film och om man nöjer sig med det är den sevärd.


lördag 19 januari 2019

Stolarna på Dramaten


Inte en stol men en stege bärs in på scenen först av allt, långsamt långsamt av den hasande gubben. Johan Ulvesons kroppspråk är imponerande segt och mycket roligt i slow motion. Men snart kommer hustrun in och hyschar åt hans upptåg. Titta ut genom fönstret?! Det släpas in två stolar och de gamla paret slår sig ned, först lilla gubben i famnen på lilla gumman. De pratar med varandra, förvirrat men kärleksfullt med vissa utbrott. Gumman vill att gubben skall berätta favorithistorierna. Men dem drar han ju varje kväll? Fast för gumman är de nya varje gång.


De är en bild av ett gammalt sammanpratat par, gifta i sjuttiofem år, men ibland svindlar det till och man undrar om de är något större än skuggorna de kastar. Gubben berättar om Paris, ljusets stad, vi vet att det var ljusets stad därför att det slocknade för fyrahundratusen år sedan. Förresten låg väl Paris vid andra ändan av en kort promenad genom trädgården. De gamla berättelserna är osammanhängande men fascinerande.


Men nu är det ju dags att ta emot gästerna. De är inbjudna för att äntligen få höra gubbens föredrag, det som skall förklara vad han har tänkt ut och förklara hela världen. Det är en inbjuden talare som skall hålla det, hoppas att han kommer. Men först kommer gästerna; osynliga för oss men verkliga för värdparet. Inte håller sig gästerna i skinnet, de presenteras artigt för varandra men översten tar sig för fräckheter mot den unga damen - tänk om hennes make ser vad som händer?

Skaran av gäster blir större och brokigare, och stämningen stiger när ögonblicket för det upplysande talet närmar sig. Men det kommer fler och fler gäster och nya varianter av absurda situationer uppstår. "Hämta fler stolar, det kommer fler gäster!" bryts av i "Hämta fler gäster, det kommer fler stolar!" under några ögonblick. Nu kan man börja oroa sig för om den stora samlingen kommer att bli ett klimax, och om parets egenartade kärlek skall hålla genom prövningen. Eugène Ionescos historia växer från krypfart till kaos, och Johan Ulveson och Kicki Bramberg rider på vågen, ålderstigna och tröga men säkra på sin riktning, litet oroväckande men mest sympatiska och roliga.

Länk till Dramatens sida om Stolarna


torsdag 17 januari 2019

The Lie Tree av Frances Hardinge

Det har gått ett halvdussin år sedan Charles Darwin publicerade On the Origin of Species, och vetenskapsmän och lekmän i lika hög grad är delade och inte minst förundrade inför de nya idéerna. Evolution? Har inte jorden och människan skapats så som det står i Bibeln? Faiths far Erasmus Sunderly har ägnat sitt liv åt att studera fossil och växter för att foga pusselbitar till förståelsen om historien och världsordningen, och högaktats i samhället för det. Men nu lämnar familjen London för en utgrävning av förhistoriska grottor på den lilla ön Vane, och ganska snart börjar det anas att expeditionen är en flykt från illasinnade rykten om fadern.

Faderns intresse för växter och fossiler och hans vetenskapliga undersökningar av dem har smittat av sig på dottern Faith, och hon skulle inte önska något hellre än att få hjälpa honom i hans uppgifter. Men nu i de begynnande tonåren står det allt klarare att det förväntas av henne att INTE visa något intresse för naturvetenskaperna och absolut inte briljera med vad hon redan vet. Allt oftare blir hon anmodad att passa sin sexårige lillebror Howard. Och allt oftare är det Howard som leds fram till faderns forskningsområden för symboliska upptäckter, trots att han hellre vill springa omkring och busa.

Frances Hardinge gör ett mycket bra jobb av att skildra miljöerna; de fysiska omgivningarna med blött regn och mörka vågar, likväl som människorna på Vane vars förväntningar och fördomar kringskär familjens möjligheter, då inte minst Faith som tar större plats än en ung flicka borde. Lika gott jobb gör Hardinge med att låta oss känna med Faith i frustrationen över att inte räknas, över att tvingas ta hand om en jobbig lillebror, och blandat med det också känna ånger över det och kärlek till lille Howard och hans oro och förvirring inför vuxenvärlden. Det är bra att få följa tankarna hos en resonerande person som vet att det hon gör inte alltid är rätt men förmodligen nödvändigt.

The Lie Tree visar en värld där vetenskaplighet håller på att slå rot och förändra allt, men boken innehåller också ett magiskt inslag: Lögnernas Träd, The Lie Tree. Det är ett träd som livnär sig på lögner men producerar smärtsamma sanningar. Är det det trädet som Erasmus Sunderly funnit och tagit med sig från sina resor i Asien? Är det det trädet som någon smyger runt huset och letar efter? Det odefinierade hotet från omgivningen växer till verklig fara för hela familjen. Spänningen stiger och de höga insatserna kan kosta fler människor livet. Frances Hardinge ror skickligt den fängslande historien i hamn.

Fler böcker av Frances Hardinge:
Fly By Night
Verdigris Deep
Gullstruck Island 
A Skinful of Shadows

tisdag 15 januari 2019

Uppenbarelsen

För en utomstående kan det vid en slarvig blick verka som att Katolska Kyrkan översvämmas av helgon, mirakel och uppenbarelser, och att nya tillkommer med jämna mellanrum. Men Vatikanen har inget intresse av nya mirakel och nya förmedlare av privata sanningar som i värsta fall framförs med viljan att splittra kyrkan och/eller berika sig själv. Därför har man sedan länge processer och kommittéer för att utröna om ett mirakel verkligen har skett, och om en människa verkligen har sett och hört Jungfru Maria.


I en sådan kommitté ingår typiskt en teolog som jämför om det nya budskapet står i samklang med kyrkans lära, en psykolog som avgör om personen i fråga är vid sunda vätskor, andra personer som skall avgöra om personen levt ett lämpligt liv, och vid behov också stiftets exorcist. Den franske journalisten Jacques Mayano blir förvånad när Vatikanen ger honom uppdraget att leda en sådan kommission. Han är inte troende, och i sitt yrkesliv har han dokumenterat krigshärdar. Men just nu återhämtar han sig efter att hans vän och arbetspartner dödats strax intill honom, så det nya uppdraget ser ut att bli ett välkommet avbrott för honom.


Det finns en speciell njutning i att se filmer som visar situationer som är ovanliga och för de flesta okända, där huvudpersonerna är avslappnade och bekväma i sina roller (i dubbel bemärkelse) som att det är vardag för dem. Där finns de erfarna kommittémedlemmarna som snabbt faller in i en inarbetad jargong och arbetssätt. Där finns de stora folkskarorna som samlats i den lilla byn, och som med glädje och energi vandrar till slänten där uppenbarelsen skett för innerlig bön. Där finns de alltid lugna och kloka ordenssystrarna som organiserar mycket, och som framför allt tar hand om sin yngsta och mest uppmärksammade novis, Anna.


Som uppväxt i kyrkan men i diasporan i det sekulära Norden känner jag både samhörighet och avstånd till kulten som växt upp kring Anna. Där finns kitschiga snöglober och idolporträtt av den unga Anna, och en längtan efter att få fira mässa tillsammans med henne, och allt det kan verka orimligt även i mina ögon samtidigt som jag vet hur människor ur alla samhällsklasser klarsynt och ärligt böjer sina hjärtan till liknande omständigheter.



Men nu gäller det att intervjua Anna och undersöka hennes levnadslopp för att finna hål i den och inte låta sig luras av en charlatan. Jacques leder utfrågningen, är noggrann men inte aggressiv, och blir ibland själv överraskad av sina kollegors okänsliga skepsis. Anna å sin sida verkar uppskatta Jacques jordnära attityd. Men kring henne finns en stor grupp av människor som tror på henne och ser kommissionen som ett angrepp och vill hålla dem borta från sin skyddsling.

Är det ett popstjärneliv med kyrkliga företecken att vara den som sett Jungfru Maria? Även i Bibeln kan vi läsa om hur profeter våndas över att de fått uppdraget att förkunna Guds ord. Inför kommissionen är Anna klar och stark, men det är inte förvånande när vi ser henne oroas av människorna som trängs kring henne och vill snudda vid henne. Galatéa Bellugi är ett fynd i rollen som Anna, med sitt öppna ansikte där känslorna kan skälva till och försvinna och ändå lämna ett outplånligt spår.


Människorna som stöttar Anna har gjort ett val och ställt sig i opposition mot kyrkan, vilken ännu inte godkänt hennes uppenbarelser, och sluter sig samman än tätare av det skälet. Det är grunden för en sorts självförstärkande system som inte alltid leder rätt; när någon drabbas av (sunt) tvivel finns någon annan där som lugnar och lockar tillbaka till säkerheten. Det är alltid en trygghet att lyssna till den som har stark tro.

Jacques undersökningar visar en ung flicka med ärlig tro och vilja att höra till kyrkan, men i glimtar får vi också se att Annas liv innehåller mer än det de hittat. Det dröjer in i det sista innan alla bitar faller på plats. Tyvärr går det då litet för snabbt, och jag hade önskat att undersökningskommissionen hade fått arbeta sig igenom även de nya uppgifterna trots att det inte gett ett lika vackert slut. Men Uppenbarelsen är ändå en film som med djupt engagemang tar sig an att undersöka hur en människa kan leva med sin tro och med en uppgift som smärtar, och som inte skriver åskådaren på näsan vad som är önsketänkande och vad som är sant.


Einar på bloggen Rapsodi har också sett Uppenbarelsen och rekommenderar den.

söndag 13 januari 2019

Młoda Polska på Göteborgs Konstmuseum

Julian Fałat, Vinterlandskap med flod, 1903

 Konst reser inte över landsgränserna lika lätt som musik och litteratur, så varje utställning med tavlor från andra länder och andra tider kan bjuda på överraskningar. Polen har under perioder varit en stormakt, men delades upp på tre grannriken år 1795. Vid förra sekelskiftet samverkade de nya strömningarna inom måleri med minnen och myter ur den polska nationalsjälen. Likt svenska konstnärer for de polska till Paris och Rom för att studera, men även till München, Wien och Sankt Petersburg. Influenser som kändes av i hela Europa fick sitt speciella polska uttryck.

Vlastimil Hofman, Bikt

Utställningen Młoda Polska på Göteborgs Konstmuseum visar flera verk från den här tiden och berättar om några av de olika inriktningarna. Där finns vyer från naturen och från folklivet i Karpaterna, idealiserat eller med blick för det tunga arbetet. Uttryck för innerlig kristen tro fästes ofta på duk som en aspekt av det folkliga själslivet.

Jacek Malczeewski, Hamlet Polski

Symbolik blandad med spiritualitet tog större plats hos andra konstnärer, i tablåer eller porträtt. Utställningen visar många skickliga porträttmålningar av mer traditionellt slag, men också sådana som Gustaw Gwozdeckis självporträtt och Konrad Kryzyztanowskis originella och personliga porträtt av Bronislava Ostrovska.

Gustaw Gwozdecki, Autoportret
Młoda Polska (Det unga Polen) berättar om konstnärerna, de olika konstskolorna och valen mellan dessa. Utställningen ger en känsla av andan i Polen vid förra sekelskiftet och är dessutom en minnesvärd estetisk upplevelse.


Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Młoda Polska


Konrad Krzyżanowski, Porträtt av Bronisława Ostrowska

lördag 12 januari 2019

Quantum Night av Robert J. Sawyer

Psykologen Jim har konstuerat ett test på ögonrörelser som ger ett hundraprocent korrekt svar på om någon är psykopat eller inte. Wow, så bra! Men hans exflickvän Kayla som är experimentell kvantfysiker har kommit på ett ännu bättre test som avslöjar om någon är psykopat, har ett samvete eller är en p-zed, en "filosofisk zombie" som inte reflekterar över sig själv utan följer gruppen i de allra flesta fall. Ännu bättre! Tyvärr finns det övertygande forskning som visar att proportionerna p-zed : psykopat : person med samvete är 4:2:1, så de flesta i världen är antingen viljelösa följare eller känslokalla monster, även om nästan ingen märker skillnad utom våra huvudpersoner med sina perfekta tester.

Det finns så många luckor i logiken i boken Quantum Night att jag får svindel: uppdelningen av människor baseras på några lösryckta idéer i psykologisk forskning och filosofi; det "vetenskapliga" definierandet av människors nivåer görs genom att man mäter superposition på kvantnivå i hjärnans mikrotubuli; det går att ändra nivåerna på enkla eller krångliga sätt; människors nivåer hänger samman via kvantsammanflätning. Därtill skriver Robert J. Sawyer också sällsynt illa; de första kapitlen utgörs av infodump efter infodump (märk väl att informationen mestadels är pseudovetenskap), sedan mixar han in så många samtida referenser att boken känns daterad redan samma år den kommer ut, och så har alla i boken lövtunna personligheter som dessutom kan förändras medelst en knapptryckning.

Under många år har jag hållit "nördighet" för en god egenskap: att intressera sig för ovanliga ämnen, att vilja fördjupa sig intill besatthetens gräns, att vilja lära sig mer och mer. Nu är det med sorg i hjärtat som jag påminns om de sämre sidor man kan hitta i viss nördighet: att vilja dela upp människor i tydliga kategorier, att peka ut några som sämre på att tänka, att själv höra till de få smarta, att hitta och genomföra drastiska lösningar på svåra problem även när priset är högt, att i hemlighet vara mänsklighetens hjälte. Quantum Night är full av det, sida upp och sida ned, och det gör mig litet illamående att läsa. Visst är det lockande att tänka sig att alla mobbare och oförstående antagonister man mött är p-zeds eller psykopater och att man själv hör till de få verkligt reflekterande, men om de andra i kategorin "Q3" är likadana självgoda töntar som Jim ber jag att få slippa höra dit.

torsdag 10 januari 2019

En vintersaga på Folkteatern i Göteborg

En vintersaga är ett av Shakespeares dramer där en monarks missförstånd leder till tragedier, men där en kungaättling uppfostrad i hemlighte i ett annat land återbördas för ett lyckligt slut. Men Folkteatern i Göteborg spelar versionen av Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann där den lättsammare parallellhistorien vid det Böhmiska hovet är struken. Kvar finns bara kung Leontes av Sicilien, hans växande svartsjuka och de som drabbas av den.


Vännen Polixenes, kung av Böhmen, skall resa hem efter sitt besök trots värden Leontes enträgna uppmaningar att stanna. Men han ändrar sig och skjuter upp sin resa när drottning Hermione ber honom. Så trevligt! Eller? Varför var det just hennes ord som förmådde honom att ändra sig? Leontes bilder av de bådas samtal förvrängs i hans minne, och plötsligt står det klart för honom: drottningen är otrogen med Polixenes! Kung Leontes är van att få sin vilja genomförd, och förblindad av raseri beordrar han döden för Polixenes och fångenskap för drottningen tills hon har fött det barn hon bär - Polixenes barn? Alla i Leontes omgivning försöker lugna honom, men han är säker på sin sak och framhärdar i sin hämndlystnad. Drottning Hermione och sonen prins Mamillius dör av sorg och den nyfödda dottern Florizel sätts ut i skogen.


Tillika med antalet scener är ensemblens storlek reducerad. Tre personer axlar flera roller, och i deras centrum som kung Leontes står en av Sveriges absolut bästa skådespelare, Johan Holmberg. Nej, han väcker aldrig vår sympati i sin vansinniga utrensning av sina närmaste, men han gör den självsvåldige kungen till en hel figur, inte bara en karikatyr av en despot. Som alltid visar Holmberg varje känsloläge med varje millimeter av sin figur, och det är en njutning att se även i den sorgliga pjäsen.


Jag gillar inte allt i Folkteaterns uppsättning: några kvarvarande komiska spasmer hos birollerna tar fokus från handlingen i onödan, och en del av de postmodernistiska klädvalen likaså. Men strykandet av parallellhandlingen är ett ytterst klokt drag, och gör det lyckliga slutet så ihåligt som det borde vara. Kan tretton års ånger göra bot för de människoliv som släckts, kan onda gärningar förlåtas när dess verkningar upphävts? Folkteaterns uppsättning låter oss misstänka att det lyckliga slutet kan vara Leontes önskedröm. Det vi i själva verket har sett är en beskrivning av en människa som vill hålla fast vid sin svartsjuka och inte lyssna på hundra förmanande röster, och som så slår sönder sitt eget och andras liv.

Länk till Folkteaterns sida om En vintersaga

Foto: Mats Bäcker

tisdag 8 januari 2019

Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand på Göteborgs Konstmuseum



Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur delar sedan två decennier ut ett flertal utbildningsstipendier, och i år har två av dem gått till konstnärerna Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand. De sysslar båda med bildskapande på format som kräver noggrannhet och planering och tar lång tid, men de respektive resultaten är så olika de kan vara.

Gunnel Wåhlstrand, Vattenholmarna

Gunnel Wåhlstrand arbetar med tusch på papper, ofta i stora format. Då hon väljer fotografiska förlagor går det att leva sig in i hur mycket arbete hon har lagt ned på detaljerna och nyanserna. Men lika lätt går det att förlora sig i de drömlika motiven; fastän bilderna liknar fotografier i sin realism har de något overkligt över sig därför att man ser att de inte är det.



Ännu mer krävande lär Annika Ekdahls teknik vara, där hon skapar fantastiska bilder i vävda gobelänger. Perspektiven är ibland medvetet platta och placeringen av objekt icke-realistisk men därigenom skapar hon desto mer av ett djup i kompositionen. De varma färgerna - mycket rött, rosa och guld - skapar en inbjudande stämning som ändå inte är helt att lita på. Kanske passar inte vi åskådare i världen hon avtäcker? Kanske borde vi vara rädda för människorna och djuren där.


Ett av verken, en matta med djur och föremål vävda i tydlig pixelering, får mig att tänka på den matta som berättarens mor vävde i en av Mircea Cărtărescus böcker; en väv som blev tredimensionell och fylldes med så många hemligheter att Securitate kom och förhörde familjen. Annika Ekdahl förenar hantverksskicklighet med en konstnärs känslighet och jag är djupt imponerad av vad hon visar oss.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Annika Ekdahl och Gunnel Wåhlstrand



söndag 6 januari 2019

The Dispossessed av Ursula K. Le Guin

Anarres är ett anarkistiskt samhälle som faktiskt har lyckats att överleva sitt grundande, skapa ett balanserat samhälle och fortleva i över hundrafemtio år. Man kan dock inte säga att Anarres blomstrar, för det är inte invånarnas mål och den karga naturen gör det också svårt att skapa överflöd. Människor kan hitta sin begåvning och sysselsätta sig med det, men en central kommitté fördelar arbetskraft till ställen där det behövs, och det är underförstått att man regelbundet skall ställa sig till förfogande, speciellt när tiderna är knappa. På så sätt produceras det hus, kläder, mat och annan nödvändigt, och det är fritt för invånarna att ta för sig vad de behöver (inte mer) från allmänna lagerrum.

Anarres är månen som cirklar kring Urras, planeten där alla Anarresti ursprungligen kom ifrån. På den inte alltför blodiga revolutionen som leddes av filosofen Odo följde att de inblandade fick lämna Urras och bosätta sig på Anarres för att skapa det samhälle de önskade sig. De två planeterna har radiokontakt och åtta gånger om året landar ett skepp från Urras med förnödenheter och återvänder med mineraler från Anarres, men det sker inget utbyte av människor mellan de två samhällena. På så sätt har Anarres en nidbild ta spjärn emot; det morallösa Urras där några lever gott av andras slit. Jag ryser litet av likheten med 1970-talets stämningar i de förolämpningar som används på Anarres, profiteer och propertarian. Egoizing betyder att sätta sina egna önskningar framför folkets bästa.

Däri ligger fröet till det som händer i första kapitlet, när den banbrytande fysikern Shevek lämnar Anarres i ett av fraktskeppen för att fortsätta sitt arbete på Urras. Det är starkt framställt och starkt att se hur kärleken till vetenskapen och önskan att forska kan driva en människa till att lämna sitt hem och sin familj och ansluta sig till den utpekade motståndarsidan. Boken ger oss i långsam takt bakgrundshistorien, och där ser vi bit för bit hur Sheveks unika tankar inte längre får plats på Anarres. Där finns dels anklagelserna om egoizing, att han sysselsätter sig med något som är onödigt. (Vi hinner också se liknande situationer bland Sheveks vänner; en musiker och författare som skriver sådant som Shevek finner genialiskt men som inte fungerar som underhållning för den bredare massan.) Men vad som förgiftar forskningen är än mer att en central person i forskningskretsar emotsätter sig Sheveks upptäckter, nästlar sig in och påverkar och hindrar utvecklingen. Även i ett idealiskt samhälle kommer avundsjuka och missunnsamhet att finnas, och människor kommer att kunna sätta sig i positioner där de kan förstöra för andra.

Vartannat kapitel i The Dispossessed berättar om Sheveks liv på Anarres, vartannat om vad som händer honom efter att han begivit sig till Urras. Det är fascinerande att med Shevek se det rika samhället inklusive dess mörka baksidor, och reflektera över de inneboende konflikterna. För Urras är estetiskt tilltalande och generöst mot människor som Shevek, men också ett hårt klassamhälle där kvinnor ses som prydnader och inte får göra karriär. Och ändå är det där som forskning och mångsidighet kan blomstra, om än under förbehåll.

När Ursula K. Le Guin beskriver knappheten på Anarres vet jag att jag inte skulle vilja bo där; jag skulle känna mig begränsad både materiellt och intellektuellt. Ändå har det samhället en viss lockelse; det känns som att där finns så mycket att ta sig för och bidra med, och att plikten är sin egen belöning. Sedan kan jag se att vissa problem är sopade under mattan såväl på Anarres som av författaren, och då tänker jag främst på brottslighet och rivalitet. Undertiteln till The Dispossessed är An Ambiguous Utopia, och även om bilden av Urras är uppblåst till en kapitalistisk mardröm är det bra att Ursula K. Le Guin även visar upp sprickorna i anarkisternas drömvärld.

Fler böcker av Ursula K. Le Guin:
Rocannon's World
Planet of Exile
City of Illusions
The Left Hand of Darkness
The Word for World is Forest
The Lathe of Heaven
Five Ways to Forgiveness
The Telling

A Wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu 

lördag 5 januari 2019

Årets bästa filmer och TV 2018


Länderna på vårt jordklot är så olika varandra i natur och levnadsförhållanden. Jag vill veta mer om vår värld och människornas villkor, och är tacksam för filmare som med sin blick från insidan låter oss andra se hur livet kan vara. En hjärtslitande film var Rungano Nyonis I am not a witch, som visar hur flickor eller kvinnor i Ghana kan pekas ut som häxor och motas in i ett liv utanför samhället. En annan inifrånblick gav oss Justin Chon i filmen Gook om koreanska butiksägare i Los Angeles under kravallerna år 1992.


Det kalla kriget som sträckte sig över flera decennier påverkade människor ända in i privatlivet. Två olika vinklar på det ges i Den tysta revolutionen och den lysande Cold War.

Hudfärgen kan för en svart människa lägga krokben i karriären eller skapa ett direkt hot mot ditt liv. Sorry To Bother You är ett prov på det förra och BlacKkKlansman på det senare, och båda filmerna hittar sina egna lösningar på problemet med mycket humor men också bitande allvar.


Jag kan ofta bli besviken på svenska filmer och det som produceras i vårt land kan ibland vara pinsamt dåligt. Men Trädgårdsgatan är socialrealism som allra bäst; en stark kärlek mellan två drogmissbrukare sedd genom två barns ögon. Actionfilmen Den blomstertid nu kommer skapades genom privata initiativ och ger mersmak.

Lady Bird var en fantastisk skildring av tonårstiden då man försöker finna fotfäste i världen omkring. Det var också Leave No Trace, under helt andra omständigheter, och fastän även den filmen följde en ung flicka är det hennes fars tysta smärta som stannar kvar i minnet. I 1700-talets Österrike var möjligheterna färre för en blind flicka, och det var fint att få se Mademoiselle Paradis, baserad på en verklig historia.


Lika svårt kan det vara att hantera världen när man står mitt i livet och ser att det inte blev som man tänkte sig. Three Billboards Outside Ebbing har en grymmare handling, Tully en mindre brutal stämning, men bärs av vardera en kvinna som är stark men på gränsen till att brista.

Två italienska filmer rörde sig strax utanför det verkliga; Lycklig som Lazzaro och Allt du önskar kan du få. Inte vackra och drömska utan bitvis råa på helt olika sätt, och också tankeväckande på helt olika sätt.


Om vi helt glömmer realism och bara njuter av fart och imponerande actionscener så fick vi det till max i den fantastiska Aquaman, likaså i Solo: A Star Wars Story, där huvudrollsinnehavarna susar genom rymden i väl lappade rymdskepp. Där kan vi tjusas av det hiskliga, men i verkligheten kan rymdfärder kännas som skräckfilmsscener. Så här snart femtio år efter månlandningen fick vi en omskakande bild av förberedelserna, genomförandet och de starka män som tog människan till månen med sina egna liv som spelpjäser i filmen First Man.


Goda TV-serier är stimulerande; man kan fördjupa sig i en intressant handling och karaktärerna som driver den eller drivs av den. De senaste åren har vi kunnat se så genomtänkta historier som The Handmaid's Tale och American Gods. Serierna Dirk Gently's Holistiska Detektivbyrå och Happy! forsade fram med omtumlande fart och det dröjde ett tag innan man såg planen, och att den var smart, inte bara underhållande.


En bra komediserie som ger ett gott skratt varje dag är en lisa för själen, och extra mycket om den får en att tänka till. BoJack Horseman är egentligen mer tragedi än humor men också dråpligt rolig. The Good Place och Brooklyn Nine-Nine har sina allvarliga stunder men är övervägande positiva och hoppingivande. Det är bra att alla tre serierna fortfarande går, så att vi kan stanna kvar och skratta ut med karaktärerna vi lärt känna under några säsonger.