Mannen på Trinisla av Jerker Virdborg

Det är en het sommardag, med tryckande värme som får en att bli snurrig i huvudet. Många semesterfirande har kommit till den bohuslänska ön Trinisla med båt och umgås motvilligt med varandra och sina båtgrannar. Skickligt och nästan omärkligt ger Jerker Virdborg de mest vardagliga händelser en ödesmättad ton. Saker som att klättra över från båten till ön, eller att en båt med röda segel ankrar i hamnen, blir som inledningar till något större. Spänningen skruvas upp till ett högt läge, och ligger kvar där. Direkt underliga saker händer, och fastän jag som läsare stannar upp och tänker ut naturliga förklaringar, verkar ön, människorna och den där sommardagen alltmer magisk.

En av personerna som berättelsen följer är Lina, som är några år yngre än sin storasyster Anne och plågsamt medveten om det. Jag tycker oerhört mycket om hur väl Virdborg skildrar hur barnen leker och grälar som syskon gör, hur Lina känner sig när Anne börjar intressera sig för några äldre pojkar, och hur rädd Lina blir när mörkret faller och hon är ensam. Gång på gång känner jag i maggropen vad Lina känner: besvikelse, revanschlust, triumf, och jättestor rädsla.

Hela tiden händer det saker som skulle kunna vara övernaturliga, eller helt naturliga. Jag hinner tänka att vilkendera förklaring som helst bara kan vara en besvikelse efter den här intensiva känslan av mysterium. Därför blir jag först orolig när upplösningen närmar sig, men jag behöver inte bli besviken. Mitt ibland fyllebråk och svartsjuka hinner gåtorna både förklaras och fördjupas.

Mannen på Trinisla är, precis som boken Försvinnarna, en perfekt sammansmältning av realism och mystik. Jag älskar att Virdborg får vardagsmiljöer i Sverige att verka som att det väntar något större bakom, så där som det kunde kännas när jag var barn och längtade efter att något magiskt skulle hända. Trots att hans senaste bok, Kall feber, inte hade samma täta stämning, tänker jag fortsätta att läsa allt som Jerker Virdborg skriver.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Försvinnarna
Kall feber

Skyddsrummet Luxgatan

Pavel Haas-kvartetten åter i Konserthuset

Vilka fina verk som stod på programmet för Pavel Haas-kvartettens konsert i Grünewaldsalen! Som en väckarklocka startade de med Tre Divertimenti (1933) av Benjamin Britten. I de hastiga, litet ryckiga stroferna var de mycket väl samspelta, och de lät bra.

Därefter var det dags för eftermiddagens vackraste verk, Antonín Dvořáks Stråkkvartett i F-dur op 96, "Den amerikanska" (1893). Den är så underbart pastoral, och jag kände mig genast som förflyttad ut i naturen. Nej, Amerika är inte bara storstäder och hetsig trafik, där finns lugna kvarter, kluckande vattendrag och fåglar som sjunger. Musikernas vackra klang med bara några få falska toner fångade känslan mycket fint.

Jag blir mer och mer intresserad och imponerad av Maurice Ravels verk. Utan att tappa bort harmonier och de välkända klangerna, skrev han många stycken som i sin struktur tänjde på gränserna för vad man var van vid. Hans Stråkkvartett i F-dur (1903) har melodier och infall som är utmanande, litet bråkiga, och ändå hela tiden vackra och njutbara. Än en gång är ensemblen så samspelt och skicklig att de sätter alla livliga toner på exakt rätt ställe.

Förra gången Pavel Haas-kvartetten spelade här tyckte jag inte att de hade tyngd i sitt spel, men idag har jag inget att klaga på. De har en stark och varm klang, kanske aningen mer taktfast än känslosamt, men sammantaget mycket vackert. Som tack för applåderna spelade de andra satsen ur Claude Debussys Stråkkvartett i G-moll op 10 (1893), som har vågade klanger och alltså är modern (och läcker!) på ett annat sätt än Ravel. Musiken från förra sekelskiftet kan göra mig så lycklig!

En handelsresandes död på Dramaten

Det tog många år innan jag träffade någon som var född till säljare, en ärlig säljare som letar efter behovet hos den de möter, och vill sälja en lösning som gör dem båda nöjda. Det är inte alla omständigheter som låter en säljare arbeta så, ofta måste en säljare svälja motgångar och Nej tack, röra sig vidare, kanske skaffa en stenhård gåpå-stil för att klara sig, och ignorera hur tröttande det är att behöva bita ihop och spela vänlig. Vänlig och framgångsrik; folk köper förstås hellre av någon som är lyckad.

Foto: Sören Vilks

Det har präglat Willy Loman under hans år som säljare. Att få folk att tycka om en, och att glätta över det misslyckade så till den grad att varje förvänt minne blir en bubbla av succé eller en nål att punktera bubblan med. Men tiderna är svåra. Han får sämre och sämre uppdrag, och hans gamla framgångar är bortglömda av den nye chefen. Kan sönerna rädda honom? Inte bara med pengar, utan med att lyckas i livet och ge honom något att vara stolt över? Det är mycket svårt, när de falska minnena är så ihoptrådade med de falska förhoppningarna, och går på tvärs mot sönernas verklighet.

Dramaten har svårt att träffa rätt ton under första akten av Arthur Millers pjäs. Ordvalet i talet låter inte helt modernt eller korrekt, replikerna innehåller långa förklaringar på ett språk som ligger skevt mitt emellan realistisk och deklamerande, och skådespelarna spelar på en nivå som är snäppet för teatralisk för att tankarna och känslorna skall grundas i vad som sägs.

Men efter paus kommer de stora sammanstötningarna och uppgörelserna, och de äkta känslorna bryter fram. Vare sig det gäller en tryckt stämning i ett hotellrum eller ett våldsamt gräl hemma i köket är det där som det äkta engagemanget börjar. Alla birollsskådespelare gör bra insatser de korta ögonblick de är med, men mot slutet är det Christopher Wagelin som äldste sonen Biff, och framför allt Krister Henriksson som Willy Loman, som får spela ut hela sitt känsloregister ned till det svagaste pyrande hoppet. Det hjälper upp hela föreställningen.

Det är synd att En handelsresandes död satts upp på Lilla scenen, för publiktrycket kommer säkert att vara högt. Kanske skulle det spända tonläget i första akten göra sig bättre på Stora scenen. Hoppas att alla som vill se föreställningen skall få plats! Jag rekommenderar också att man köper programmet, som har rundade hörn och präglat som en gammaldags bankbok, och också är mycket läsvärt.

Länk till Dramatens sida om En handelsresandes död

Somewhere at the movies

Johnny Marco (Stephen Dorff) är en filmstjärna. Han har spelat in ännu en film på väg att bli succé, och bor på hotell. Det är bekvämt att bo på hotell, men ofta tråkigt. Sofia Coppolas film Somewhere visar i långa, ordlösa scener hur Johnny håglöst tittar rakt fram, lika håglöst om han tittar på en skål med frukt som om han tittar på blonda tvillingar som snurrar kring varsin strippstång. Han stöter på andra blondiner (och brunetter) som vill ligga med honom. En massa folk har fest (i hans svit), och han går bland människorna som en utomstående betraktare tills han stöter på en blondin att ligga med.

De långdragna, tysta scenerna är gjorda för att sjunka in i och låta sig övertas av Johnnys känsla av att vara uttråkad. Tyvärr är det min egen känsla av att vara uttråkad som tar överhanden. Jag blir inte engagerad. Men stora delar av biopubliken kompenserar filmens brist på action med att engagera sig i överkant. De skrattar och kommenterar att ingenting händer, och skrattar och ojar sig när något faktiskt händer. Så kul kan man visst ha det.

Johnny har en halvvuxen dotter, Cleo (Elle Fanning), som han träffar varje vecka, men när hennes mamma oväntat åker bort flyttar hon in hos sin pappa. De två har kul tillsammans! Det är fint att se. Han tar väl hand om sin lilla tjej, och hinner umgås med några pinuppor emellanåt också. Fast när hon försvinner till sitt sommarläger blir livet tomt igen.

Jag är väl litet cynisk när jag tänker "Man har inte tråkigare än man gör sig". Jo, tanken med att visa tomheten i ett liv som verkar glassigt sett utifrån är god. Men Johnny Marcos situation och den extrema fokuseringen på "mellan-ögonblick" gör att filmen blir ointressant. Tyvärr känns den i många delar som en blek kopia av Lost in translation, och vem behöver det? Inte jag.

Sara-Vide Ericson på Galleri Magnus Karlsson

Jag är inte överdrivet förtjust i yoga. Några rörelser och positioner utför jag då och då, i samband med andra träningspass. En del av dem gillar jag och får mig att känna mig stark, men många får mig att känna mig svag och utsatt. Tavlorna av Sara-Vide Ericson visar människor i trevliga, normala kläder som tycks stå och vänta i de här utsatta positionerna. Men några av dem är inte ensamma, där står någon intill med händerna tryckta om deras utsatta strupar. Ibland är det deras egna händer som försöker strypa dem.

Sara-Vide Ericson, LIAR III (2010)

I ett sidorum visas målningar av händer, sedda som om åskådaren såg ned på sina egna händer. Några av handflatorna är svarta. Är det de som nyss har tryckt till om en annan människas strupe?

Min idé om känsliga yogaställningar är för tunn. Temat för tavlorna är LIAR, och den ambitiösa förklaringen i pressreleasen talar om hur halsen, den blottade halsen, används för att visa underkastelse. Den används också till att tala, kanske till att ljuga. Om man har ljugit kan det hända att någon vill straffa en för det, strypa den lögnaktiga rösten. Att blotta sin hals då, vare sig man är rättvist eller orättfärdigt beskylld, är ett tecken till underkastelse... Förklaringarna hakar i varandra. Det är intressant, och motiven är spännande. Vad jag bara inte förstår är varför tavlorna är så blodlösa och stiliserade. Kanske lever de längre i minnet då.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Sara-Vide Ericson

Sara-Vide Ericson, LIAR IV (2010)

Där vi en gång gått av Kjell Westö

Ganska nära i både tid och rum är miljön där Kjell Westös bok Där vi en gång gått utspelar sig: Helsingfors under första halvan av 1900-talet. I kapitel efter kapitel presenteras någon eller några personer i taget; unga eller halvunga. Deras bakgrund och några viktiga händelser beskrivs utan omsvep, med en viss distans men med några blickar in i deras sinnen. Efter bara några sidor har man fått en god känsla för de här människornas öde, och även en känsla för tidsandan, med nya uppfinningar och attityder som förändrar vardagslivet mer och mer.

Jag hade inte haft något emot om boken fortsatt så, med nya huvudpersoner i varje kapitel. Men Kjell Westös plan är större än så. Människorna som fått liv på boksidorna dyker upp i nya kapitel, ibland som nära vänner, ibland i periferin. Allu Kajander är den ende ur arbetarklass som står i fokus, men det är mycket vi får lära oss av hans och hans familjs liv. Främst rör sig berättelsen kring en grupp ungdomar med både tid och råd att ägna livet åt de förnöjelser som den nya tiden bjuder på. Den litet äldre Ivar Grandell umgås ofta med dem, men ser dem litet utifrån och kan genomskåda deras lekar ibland.

Först får vi alltså lära känna några människor, därnäst får vi se vad som händer dem under kriget, såväl invärtes som utvärtes. Vilket krig? Finska inbördeskriget, från januari till maj 1918, röda mot vita. Motsättningarna skärps i vintersnön och det är inte längre säkert att gå genom staden man trodde att man kände. Människor sluter sig till den ena eller den andra sidan, och under striderna handlar de efter sin personlighet och påverkas djupare än de tror. Ena huvudpersonen, Eccu Widing, som alltid haft ett stråk av sorg i själen, vill inte bryta med sina vänner på den vita sidan, men tar illa vid sig av straffexpeditionerna mot de röda. Cedi Lilliehjelm, som haft lätt för att se ned på andra, blir en av de mer pådrivande och grymma när det gäller att hämnas på de röda som hållit dem som fångar.

Karaktärsskildringarna är fantastiska. Utan att verka sökt, har Kjell Westö samlat en grupp av människor med skilda personligheter, som upplever den frambrytande moderna tiden på olika sätt och retar sig på eller längtar efter varandra. Mest längtar man efter varandra. Allra mest längtar man efter Lucie Lilliehjelm, den nya tidens kvinna som inte låter något hejda henne från att njuta av livet. Men titeln på boken, som handlar om värmen som finns kvar av oss på gator där vi en gång gått, kommer från Ivar Grandells tankar. En av de slutsatser han drar är att vi så mycket som möjligt behöver närma oss varandra för att lindra ensamheten i världen. Lyckas de med det? Inga vägar är raka, de flesta är omvägar och en del kommer aldrig fram till punkten där ensamheten lindras av äkta kärlek. De får nöja sig med något som liknar kärlek, i en maka som stannar hos dem men inte älskar dem, eller i nitton hattaskar och hundratals älskare över hela Europa.

Jag känner inte till Helsingfors' gator och stadsdelar, men när jag läser namnen i boken känns de levande för mig. Boken är full av slanguttryck på stadi, den speciella Helsingforsslangen, och på finska, som dock alltid översätts till svenska strax efter. Men ännu mer utmärkande, och så lockande, tycker jag de finlandssvenska böjningarna på namn är; Erik blir Eccu, Jarl blir Jali, och Operakällaren blir Opris. Ibland blir det några för snabba svep över nymodigheter och världshändelser, men det är en så liten del av en stor bok. Alla människor som dyker upp, om än på bara en halv sida, är personer i egen rätt, och det halvdussin människor vi följer närmast blir som någon man känt och levt med i flera år. I vanliga fall kan jag bli frustrerad över en bok som är 500 sidor tjock, men redan efter några sidor kände jag att den var så bra att det gärna fick ta några veckor att bli klar med den, fastän den gick snabbt att läsa. När jag kom till de sista raderna hade Kjell Westö berättat en så fullödig historia för mig att jag inte var ledsen utan tacksam över att den kom till ett sammanhållet slut.

Mozart och Lutoslawski i Konserthuset

"En Mozart om dagen håller doktorn borta" utlovade Sveriges Radios P2 under ett jubileumsår på 1990-talet. Tyvärr har jag slarvat med doseringen sedan dess, men i söndags fick jag dubbelt upp! På grund av en mindre olyckshändelse fick altviolinisten Hanne Skjelbred ersätta Pascal Siffert, och ett verk av Kodály bytas ut mot ett av Lutoslawski, men de två Mozart-verken fanns kvar på programmet.

Det första var Klarinettrio i Ess-dur K. 498 (1786), "Kegelstatt", som spelades av Hermann Stefánsson (klarinett), Hanne Skjelbred (viola) och Stefan Lindgren (piano). Konserten började lätt och lekfullt, och instrumenten kompletterade varandra fint i klang och melodi, men jag tyckte att de efterföljande satserna var intetsägande. Kanske har jag missat något viktigt djup, men på det stora hela lät det som en blek upprepning av typiska Mozart-slingor. Dock intet fel med det; det var ett vackert verk att njuta av medan man glömmer det gråa vädret utanför.

Därefter spelade Lindgren och Stefánsson Witold Lutoslawskis Danspreludier. Det är fem stycken, som litet grand låter som "kända" melodier där Lutoslawski här och där har lagt till en eller en halv takt, eller bytt ut några toner mot andra, oväntade toner. De är fulla av energi och mycket humoristiska - vi var många i publiken som skrattade till efter några av sluttonerna!

Efter paus kom dagens finaste Mozart, Klarinettkvintett i A-dur K. 581 (1789). Till Stefánsson och Skjelbred slöt sig cellisten Mikael Sjögren och violinisterna Anna Larsson och Johannes Lörstad. Vackra, fantasifulla melodier och fem instrument i underbar samklang är helt enkelt något av det mest njutbara som vår civilisation har frambringat. Tack för det!

Harald Lyth på Galleri Olsson

I sista minuten hinner jag se det halvdussin tavlor av Harald Lyth som hänger i Galleri Olssons fyrkantiga lokal. Ett virrvarr av streck och utsuddade penseldrag i bleka färger? Nej, mycket mer än så. När man står framför tavlorna har de ett djup som nästan känns magiskt. Det som kan se ut som slarviga streck bildar detaljer, och målningarnas motiv träder fram som bilder från en annan dimension. Dimma, starkt motljus eller min egen primitiva synförmåga är vad som hindrar mig från att se tydligare eller längre in i bilden.

Harald Lyth, Arkad (2010)

Andra gången jag tittar på tavlan "Arkad" liknar motivet inte längre utsmyckade pelare, utan kors med upphängda människovarelser. Tredje gången, i ögonvrån, ser det ut som telefonstolpar med apparatur av okänt snitt. Men alla gångar som jag ser på tavlorna är de som fönster som öppnar sig mot en annan värld. Med klar, kall luft som får lungorna att vidga sig.

Länk till Galleri Olssons sida om Harald Lyth

Andrea Chénier på Operan

Historien om poeten André de Chenier, som stödde den franska revolutionen men själv blev ett offer för den, är sann. Den broderades ut med en gripande kärlekshistoria av librettisten Luigi Illica och tonsattes av Umberto Giordano ett århundrade senare. Efter att bara ha spelats här några gånger tidigare, sätts den nu upp på Kungliga Operan i Stockholm, regisserad av Dmitri Bertman.

Foto: Alexander Kenney

Operan tar sin början i palatset de Coigny. Betjänten Charles Gérard (Jeremy Carpenter) äcklas av dekadensen hos den franska adeln medan det ställs i ordning för en fest. In trippar gästerna som ett lämmeltåg av pastelliga tårtor. Ja, visst knyter man nävarna när man ser deras manér! En gäst som inte roas av spelet är den ditbjudne poeten Andrea Chénier (Lars Cleveman), svartklädd som en alla århundradens intellektuell. När dottern i huset, Madeleine de Coigny (Katarina Dalayman), försöker retas med honom, svarar han med en deklaration om diktens sanning och äkta kärlek som rör henne djupt.

Foto: Carl Thorborg

Feststämningen bryts. Efter de fejkade herdinnornas söta sång och dans drar det in ett gäng revolutionärer, lealösa som zombier för att riktigt understryka skräcken de framkallar. Gérard kastar av sig livrén och ger sig av för att ansluta sig till upproret.

I nästa akt har det gått fem år, och revolutionen har redan perverterats. Folket har inte mer mat än förr, och det nya frälset är de skickligaste kappvändarna i maktens tjänst. Men även de riskerar huvudet vilken dag som helst. Det ständiga spionerande och giljotinering av dem som inte har den rätta läran är en motbjudande ingrediens i det nya samhället.

Gérard har (för tillfället) en post i toppen. Han har inte slutat att längta efter Madeleine de Coigny, som han känt sedan barndomen. Hon däremot, som under revolutionens raseri såg sin mor dödas och deras hem brännas upp, längtar efter mannen som talade om något sant och vackert, Andrea Chénier. Hon har sänt honom brev utan underskrift, vilket gjort Chénier både intresserad och oroad. Nu möts de äntligen, och hon ber honom att ta henne till sig. Men Chéniers oro var befogad; han står på tur för att ställas inför rätta. När han är fängslad kommer Madeleine till Gérard för att be för hans liv, och han har chansen att ta sin ungdoms förälskelse, om än inte hennes kärlek. Men där stannar Gérard upp, och hans känslor förbyts i äkta kärlek till Madeleine och människorna. Medan hans vapenbroder lättsamt trallar om hur lätt det är att lura in och fånga dem man är ute efter, sjunger Gérard i långa, allvarliga linjer hur han kommer till insikt om det omoraliska i företaget.

Foto: Alexander Kenney

När Andrea Chénier ställs inför rätta, dras Madeleines kärlek till honom till sin spets, och hon följer honom in i fängelset... och i döden. I en värld där man inte kan leva anständigt och tryggt från dag till dag väljer de att gå till giljotinen tillsammans.

Den här operan innehåller såväl talande repliker som talande melodier. Med klara ord berättar människorna viktiga saker för varandra, och orkesterns harmonier stöder de vackra ariorna. Därtill är musiken så spännande varierad: Bersi (Susanne Végh), utklädd till voodooprästinna, sjunger en sång med exotisk melodi, som ger avtryck i efterföljande klanger. Strax efteråt kommer en lykttändare och nynnar på en fascinerande liten stump. Men framför allt är det huvudpersonernas arior som imponerar. Fastän de inte är så trallvänliga som i en Verdi-opera, är de både vackra och intensivt känslosamma. Och vilka sångare sedan! Alla på scenen gör fantastiska insatser, och låter verkligen musiken komma till sin rätt. De var alla absolut värda sina många och långa applåder. Hurra för en ny se- och hörvärd opera på Kungliga Operans repertoar!

Länk till Operans sida om Andrea Chénier

Samtidigt, Indien på Kulturhuset, del 1

Jag gör inte anspråk på att känna till Indien, vare sig tradition och kultur eller det framväxande moderna samhället, mer än ytligt. Så när jag går in på utställningen Samtidigt blir jag förbryllad och känner att jag måste ha en kritisk blick. Ett av de första utställningsrummen har temat (och den icke-fungerande webbadressen) arrangeyourownmarriage.com. Där beskrivs traditioner för kvinnor att locka män till kärlek, och spännande ritualer för bröllopsnatten. Rummet är inrett i varma, inbjudande färger och i hyllor ligger ovanliga attrapper att användas av brudparet. Är det sant, det som beskrivs? Om ritualerna fortfarande utförs, görs det på allvar eller med glimten i ögat? Så okunnig om indiska förhållanden som jag är, har jag ingen chans att avgöra vilket.

Femton samtida indiska konstnärer finns med på utställningen i Kulturhuset. Jag skulle inte kunna ta in allt på en gång, så jag väljer ut några av verken som ser mest intressanta ut och lovar mig själv att komma tillbaka och se resten en annan gång.

Gigi Scaria visar en film tagen från en moské i Delhi som sveper runt, runt och panorerar över staden. Filmen går från svartvitt till färg, och från enkla hus till nyare, moderna. Byggnader zoomas in så att det ser ut som att staden växer. Verket heter Panic City, men panik är inget jag får av växande städer, tvärtom! Vi ser ju inte gatorna eller någon ström av springande människor, så jag tycker snarare att filmen är sövande harmonisk.

Fotoserien Trash av Vivan Sundaram är bilder av insamlat skräp. Men så vackert uppställt som de små burkarna och behållarna är, så ser man att de bara är ett snäpp från när de var nya, åtråvärda produkter. Kan man inte använda dem igen? I alla fall bildar de fascinerande mini-landskap i vitt eller en massa färger.

Jag tycker mycket om Anita Khemkas självporträtt i situationer där hon väntar. Förr kände jag mig alltid ensam och bortglömd när jag stod och väntade på någon, och undrade om de som gick förbi tyckte synd om mig. Så onödigt av mig. Det står alltid människor och väntar någonstans. Amita Khemka ser neutral, trött och kanske litet orolig ut på sina självporträtt. På en av bilderna rinner en tår nedför hennes kind. När hon ser så där trött ut är det en känsla jag känner igen. Hur länge behöver jag vara på det här stället, bland människor som inte bryr sig om mig, när det inte är här och med er jag vill vara?

Space In-Between, Bharat Sikka

Riktigt mycket tycker jag om Space In-Between, Bharat Sikkas foton av folktomma platser omkring Delhi och mindre städer. Stämningen är lika tilltalande ödslig som i flera av Lars Tunbjörks foton. Det är inga platser man söker upp, snarare sådana man åker igenom snabbt. Men kanske är de platser man ser varje dag och funderar på. En tunnelbanestation, en tom yta under en bro och plastskräp som någon kastat, det finns i Sverige, det finns i Indien och i många andra länder. Det är inte det vackraste som finns, men det finns. Jag vet inte varför, men jag blir lugn av att titta på sådana mellan-ställen, och veta att någon har fotograferat dem så att de finns kvar.

Länk till Kulturhusets sida om Samtidigt

Triumf och tragedi på Operan

Mikael Ljungberg var den svenske brottaren som vann ett OS-guld och många andra viktiga utmärkelser, men inte orkade leva vidare och tog sitt liv vid bara trettiofyra års ålder. Poeten Daniel Boyacioglu som själv har sysslat med brottning ville skriva om hans liv, och vände sig till Kungliga Operan i Stockholm. Paula af Malmborg Ward komponerade musiken, och resultatet blev en kammaropera i en akt, som spelas på Rotundan i Operans bakre environger.

På scenen finns, förutom den lilla orkestern, Mikael (Karl-Magnus Fredriksson), Kvinnan (Marianne Hellgren Staykov) och Boyacioglu som Jokern som kommenterar men inte kan höras av Mannen och Kvinnan. Librettot börjar med att blanda högt och lågt under Mikaels färd hem från träningen, och jordas sedan i vardagliga dialoger om middagsmat och köksrenoveringar. Men blir också dramatisk i Mikaels tunga sorg, och i Kvinnans oro och skräck när hon inte når fram till honom i hans mörker.

Till skillnad från många operor baserade på grekiska dramer är det inte yttre intriger utan inre smärta som leder till huvudpersonens död. Och till skillnad från operan Sport och fritid för några år sedan, har Triumf och tragedi en konkret handling. Det är ingen detaljerad historia om vägen till framgångarna och därifrån till tvivel och hopplöshet, men de olika scenerna är väl utvalda för att visa upp det viktigaste: bilfärden från träningen till bostadsområdet, det triviala vardagspratet, ensamhet mitt bland människor som älskar en, kolla på TV litet håglöst, papplådan med pokaler som väcker minnen av medaljbehängningar för länge sedan.

Jag är inte helt förtjust i Daniel Boyacioglus poesi och hans framföranden, och i ett parti i mitten av operan blir jag irriterad på hans retsamma och barnsliga ton. Varken den eller det han säger är mer än en utvikning som inte stämmer med helheten. Men i övrigt fyller hans pratsång sin funktion. På den lilla scenen får Karl-Magnus Fredriksson utrymme att låta sin röst dö ut i en viskning. Marianne Hellgren Staykov låter utmärkt i varje stund; glad och energisk, rädd och desperat. Jag tycker också mycket om musiken i slutscenens stilleben, när ensemblen till sist låter en enda ton nästan försvinna, växa igen och sedan tystna.

Foto: Hans Nilsson

Triumf och tragedi är en intressant och tankeväckande opera om någon som vi har kunnat se i TV och tidningar och själva kunnat bilda oss en uppfattning om. Det skulle gärna kunna få skrivas fler operor om nutida människor och händelser, och gärna med ännu mer lättillgänglig musik. Det är också bra att Mikael Ljungbergs minne bevaras med det här fina verket.

Länk till Operans sida om Triumf och tragedi

Min arm på Fria Teatern

Fria Teaterns Lilla Scen på Bergsgatan är verkligen liten, och väldigt familjär. Min arm som spelas där har också en familjär ton som passar in bra. När pjäsen börjar får publiken vara med och låna ut föremål som sedan används som rekvisita. Per Lassons illustrerade föreläsning blir som ett personligt samtal när han bara står någon meter framför en.

När man är barn har man inte så många sätt att protestera än med sin egen kropp. "Nu håller jag andan tills jag dör!" Och föräldern svarar "Sluta grimasera, du kan bli sånn!" Mannen som berättar brukade alltid tävla med sin storebror om att kunna hålla ett tuggummi eller en liten sten i munnen i flera veckor. En dag lyfte han upp sin vänstra arm och höll den utsträckt över huvudet en hel dag. Och hela natten. Och nästa dag. Han fortsatte en dag till, och en dag till, trots smärtan, på ren envishet. Men osannolikt snart låste sig kroppsdelarna i det utsträckta läget, och att "bara ta ned armen" var inte längre möjligt.

Enmansföreställningen som skrevs av britten Tim Crouch är väl översatt och Sverigeanpassad av Per Lasson som också spelar sin roll och alla andra roller med hjälp av rekvisitan. Han gör det mycket, mycket bra, och föreställningen är helgjuten och intressant från första till sista stund. Visserligen växlade historien från humoristisk till allvarlig så snabbt att tanken gnagde i mitt bakhuvud att han borde ta ned armen och sluta göra det svårt för sig. Men nej, just det, den hade ju faktiskt låst sig och blivit "sånn". Man får påminna sig om det.

Jag tycker om föreställningens direkta tilltal, och framför allt knepen den tar till för att skapa liv i berättelsen; dockspelen med lånade föremål, tystnad, mörker och andra små saker. Det måste göras säkert och bra, och det gör Per Lasson verkligen. Jag blir glad inte bara för att jag får höra en god historia, utan för att pjäsen går utöver det vanliga och tar risker i berättandet som inte många skulle lyckas med. Det är helt klart en bra och sevärd pjäs!

Foto: Olle Sundberg

Länk till Fria Teaterns sida om Min arm

Kurt Masur dirigerar Schubert och Bruckner i Konserthuset

Kurt Masur är känd och uppskattad på hela världens dirigentpulpetar, och en kär gäst i Stockholms Konserthus. Torsdagskvällens repertoar var lika eklektisk och precis som framförandet. Man inledde med Franz Schuberts Symfoni Nr 8 i h-moll (1822), "Den ofullbordade". Så synd att den aldrig fick mer än två satser! Men de två, särskilt den första, är så vackra att den fortfarande spelas.

Oerhört försiktigt och känsligt börjar den första satsen. Cellisterna och kontrabasisterna verkar förmedla ljudet från en vakande demiurg, och violinisterna lämnar rum för det med sitt mycket dämpade pianissimo. Så kommer de vackra ropen från oboe och klarinett - så ödesmättat, så vackert! Men den ljuvliga dansande melodin som sedan kommer in påminner om att lek och livsglädje ändå finns. Med bara två satser är symfonin förstås väldigt kort, men så rik att det känns som ett helt verk.

Efter paus kommer ännu en ofullbordad symfoni, Anton Bruckners Nr 9 i d-moll (1887-1896), med bara tre satser. Efter Schubert kan mitt romantiska hjärta tyvärr inte uppamma lika mycket kärlek för Bruckner. På många ställen har kvällens båda verk beröringspunkter med varandra; djupa toner från kontrabaser och celli, själfulla rop från blåsarna och livfulla melodier från stråkarna. Men där Schubert lyfte fram vemod från djupet av sitt ensamma hjärta in till mitt, blir Bruckners sorgsna underton mer majestätisk, och opersonlig. Men åh, vilken förfining i spelet! Kurt Masur får Kungliga Filharmonikerna att låta fantastiskt samspelta (som om de inte är det jämt!), med harmonier som är exakta men inte mekaniska. Varje slutton rundas av precist och lämnar en skön efterklang.

De stående ovationerna ville aldrig sluta. Den gode mannen återkom flera gånger för att ta emot hyllningarna. Till slut tog han med sig en blond violinist och smet ut och försvann! Då kramade alla orkestermedlemmar om varandra, och den fina konserten var över.

Regissören av Alexander Ahndoril

Medan Ingmar Bergman fortfarande levde, skrev Alexander Ahndoril en roman med Bergman i huvudrollen. Regissören utspelar sig vid tiden för inspelningen av Nattvardsgästerna, alltså 1963, och under äktenskapet med Käbi Laretei. Ahndoril har använt sig av tillgängliga dokument om tiden (Bergmans egna böcker och Vilgot Sjömans dagbok) men tar sig också stora friheter med att skildra Bergmans inre tankeströmmar och dagdrömmar.

De första sidorna är förvirrande. I korta stycken glider historiens nutid, barndomsminnen, och mer eller mindre ofrivilliga drömmar, in i varandra. Efter ett tag vänjer jag mig vid berättarstilen, men jag kommer aldrig så långt att jag tycker att den är skickligt genomförd. Att en så kort bok bara plockar ut bitar här och där och blandar upp dem med osammanhängande hallucinationer (olika nästan varje gång, förutom fårtackor och andra djur som ofta dyker upp som symboler för annat och andra), det tycker jag mest känns slarvigt och att göra det enkelt för sig.

I lirkandet med de trilskande skådespelarna, som hela tiden är på vippen att förstöra Regissörens vision, framstår Bergman som en undfallande tiggare. "skojar Ingmar", "ler Ingmar", hänger det ofta efter replikerna. I det stela pratet med hustrun framstår de båda inte som människor, utan som stora pappfigurer "Ingmar" och "Käbi" som någon försöker leka vuxen med.

Att skriva en biografisk-historisk skildring som försöker tränga in i en annan människas hjärna är inte något jag automatiskt tycker är fel. Men den här boken är så självsvåldigt skriven, att jag har svårt att se dagdrömmarna som Bergmans. De verkar mest som författarens egna tankar inympade hos någon annan. Jag tycker också, som sagt, att det inte är tillräckligt att skriva så här tunna och fragmentariska böcker. Jag önskar att Sverige hade fler ambitiösa författare som gav ut digra böcker med goda historier skrivna med ett intelligent språk.

Engegårdkvartetten i Konserthuset

Två kompositörer som jag älskar, Edvard Grieg och Franz Schubert, stod på programmet för säsongens första stråkkvartett en solig och klar höstdag. Nu hade dock norska Engegårdkvartetten en så dämpad ton, att jag tyckte att klangen blev underlig. Det hördes mest när de spelade tystare, och lät som avrundningen av alla ljud när man är förkyld och hörselgångarna är igentäppta. Det påminde om toner jag hörde i mina feberdrömmar när jag var barn, och det gjorde att jag inte kunde uppskatta musiken så mycket som jag hade velat. Brasklapp: Detta kan bero på att akustiken förändrats därför att Grünewaldsalen är fullsatt till sista plats.

Griegs Stråkkvartett i g-moll op 27. (1877) börjar underbart expressivt. Känslorna som uttrycks är både fint detaljerade och starkt uttrycksfulla. Allt eftersom verket fortskrider tar folkvisetemat över mer och mer, med en dov underton. När ensemblen spelar forte och starkare låter klangerna tydliga, så som jag bäst tycker om dem.


 Tavlan målad av Eilif Peterssen

Efter paus utökas kvartetten med den svenske cellisten Frans Helmerson. Så rik tonen blir med två celli! Schuberts Stråkkvintett i C-dur D 956 (1828) gavs ut först tjugofem år efter att den skrivits, efter Schuberts död. Den inledande Allegro ma non troppo låter omisskännligt som Schubert. Men nästa sats, Adagio, har en väldigt egen form och skulle ha kunnat skrivits hundra år senare. Lågmält men intensivt spelar ensemblen harmonier som drivs fram som ett hastigt tickande hjärta. Musiken sväller till starkare nyanser och rikare klanger, och drar sig sedan samman till en mjuk avslutning som liknar början. Adagiot är så speciellt att de två följande satserna har svårt att nå upp till den höjden. Sista satsen, Allegretto, gör det nästan, när det mot slutet blandar tyngd med virtuositet. Men åh, adagiot! Det var konsertens höjdpunkt.

En sommardag på Dramaten

Till skillnad från många andra av Jon Fosses pjäser, har En sommardag en tydlig handling, bara två förflyttningar i tiden, och klara dialoger. Ändå börjar den i den här tyngdlösheten som ofta blir för mycket för mig. Kvinnan och hennes väninna (Lil Terselius och Chatarina Larsson) står och pratar i nuet, på sommardagen som titeln nämner. De är gamla vänner, men dialogen är så innehållslös, som människor som bara talar om trivialiteter.

Väninnan går ut, och vi flyttas tillbaka i tiden när mannen, Asle (Philip Hughes) kommer in. Kvinnan och mannen är unga och har bara bott i huset ett tag. De kramas och småpratar, kärleksfullt men också de utan att nå något djup. Visst har de ett fint hus? Visst hade de tur som fick tag i det? Det ligger långt bort från alla andra, men det är så lugnt. Är det inte fint så?

Att vilja bo lugnt och stillsamt, långt bort från andra människor, är något som går emot min natur. Vad skulle man göra hela dagarna? Vad gör de två hela dagarna i sitt stora, fina hus (som är målat och inrett i nyanser av grått och vitt, precis som parets kläder)?

Mannen vill ge sig ut på fjorden, precis som han brukar göra varje dag, ofta flera gånger om dagen. Kvinnan oroar sig över det, säger att han oftare är ute i båten än med henne, och undrar om han inte älskar henne längre. Men hon vill ju inte följa med honom! Nej, hon är rädd för vatten. Deras gräl blir närmast en barnslig pojke-mamma-urladdning. Men det röjer något viktigt, den stora skillnaden mellan dem båda.

När mannen börjar berätta om hur det är ute i den lilla träbåten på den djupa fjorden, det är då som språket får liv för första gången. Målande berättar han om skönheten ute på vattnet, och om den inneboende faran, som också är en del av lockelsen. Men det är rädslan som gör att kvinnan vill stanna på land. Faran vill hon inte söka, hon vill stanna i stillheten i huset.

Mannen ger sig ut, och kvinnans väninna kommer på besök, i en yngre upplaga (Mariah Kanninen). De pratar, även nu som gamla vänner som ändå inte når fram till varandra. Timmarna går, mörkret faller, och när väninnans make (Zardasht Rad) kommer för att hämta henne, blir de tvungna att börja söka efter Asle. Men då, när facit för katastrofen börjar närma sig, då växer det fram ett lugn inom kvinnan. Och precis som tidigare; när hon beskriver den djupa ron, då får hennes ord liv och äkthet, mer än någonsin innan.

Foto: Sören Vilks

Kvinnan och hennes väninna, kvinnan och Asle - de är vänner och de älskar varandra. Men de kan inte nå varandra. Väninnan och hennes make, som visserligen är så känslostarka att de nästan är irriterande, de två hör ihop i gester och handlingar. Men kvinnan och Asle kan bara vara sig själva fullt ut när de inte är med varandra.

Nu har jag beskrivit nästan hela handlingen. Det är dock inte handlingen som är det viktigaste i pjäsen, utan stämningen. Eftersom den var så svårgripbar, vill jag ge en nyckel till någon som har svårt att hitta en ingång. Jag hinner också fundera på metaforer. Det stilla, tysta huset, hur fint det än är, där inget händer eller någonsin kommer att hända, kan vara ett uttryck för livet. Blir det inte bättre än så här? Det är fint, men kommer det att vara likadant för alltid?

Utan att höra direkt ihop med husets likhet med livet, tänker jag ett tag också att Asles längtan efter att vara ute på vattnet liknar ett drogberoende. Gång på gång ger han sig ut, och han vill hellre vara ute på fjorden än hemma i huset, med sin fru som han ändå älskar.

Största delen av pjäsen känner jag mig illa till mods, av den obehagligt glättiga stämningen. Men som sagt, när oron får människorna att djupna och stillna, då kan även jag känna av den inre ro som kommer av tomheten. Den känslan är inte lugnande, men sann.

Länk till Dramatens sida om En sommardag

Baudolino av Umberto Eco

Historiska romaner är jag inte alltid så intresserad av. Om fokus hamnar på att skildra livet förr (med mycket umbäranden och elände!) och historiskt korrekta slag, så att personskildringar och själva handlingen får stå tillbaka, är det inget för mig. En science fiction-bok, eller fantasifull fantasy, var vad jag egentligen längtade efter. Men i min bokhylla låg Umberto Ecos bok Baudolino, som jag köpt på någon rea. Jag tyckte ju mycket om hans Gårdagens ö, så varför inte? Och det visade sig att det nästan var en fantasy-bok jag fått tag i!

De första sidorna är taffligt skrivna och tröglästa - med flit, för de är en fjortonårig Baudolinos första övning i att skriva. Han påstår också att han var den förste som skrev på lokal italiensk dialekt istället för på latin. Hm, var det inte någon annan som sades ha gjort det? Och när Baudolino senare i boken svärmar för en Beatrice, ljuvlig men ouppnåelig, blir korskopplingen än starkare. På samma vis glider fiktion och fakta samman genom resten av boken, men hela tiden på ett roligt och lekfullt sätt!

Baudolino, en italiensk bondpojke, hade turen att som tonåring bli adopterad av den tyske kejsaren Fredrik I, kallad Barbarossa på grund av sitt röda skägg. Tack vare denna McGuffin är Baudolino med vid många viktiga händelser i centrala Europa under elvahundratalet, får utbildning och visst inflytande, men framför allt möjlighet att ta sig för litet vad han vill, lägga näsan i blöt och resa och upptäcka saker för sitt eget nöjes skull. Nej, inte bara för sin egen skull, utan faktiskt oftast för sin älskade adoptivfaders skull, för att säkra hans makt och ställning bland alla andra krigande och hotande europeiska furstar och även påvar.

Allt detta berättas av Baudolino för Niketas, en högt ställd ämbetsman vid hovet i Konstantinopel. Men berättelsen får till största delen flyta fram utan avbrott; det är bara ibland som Niketas bryter in med frågor eller konstateranden. Till exempel säger han precis vad jag tänker när Baudolino berättar om hur kejsar Barbarossa för femte eller sjätte gången måste dra ned med sin armé för att slå ned uppror i de italienska städerna. Krigets brutaliteter, som att besegrade kungar ofta får ögonen utstuckna, berättas i förbifarten utan hemska detaljer. Det är bra så, annars skulle det störa den goda stämningen i berättelsen.

Från medeltiden härstammar många av legender och historier vi läser och broderar ut än idag; legenden om Kung Arthur, många helgonlegender och även många reliker som fortfarande vördas. Vilken rik tidsperiod de måste varit, de där århundradena när man kunde hitta Jesu svepning, spikar från törnekronan och andra föremål med helig bakgrund! Och det som ännu inte upptäckts, som den heliga Graal, gick det historier om, och modiga män gav sig ut för att söka den. Berättelser om länder med monster och underligt formade människor fick inte avskräcka.

Ja, innan man utforskat och dokumenterat hela jorden fanns fortfarande livliga föreställningar om andra länders konstiga invånare, och drömmar om riken med guld och juveler i osannolika mängder. Inte hade man heller blivit så strängt vetenskaplig att man krävde proveniens och bevis på äktheten hos reliker och kartor över främmande länder. Jag älskar den stämningen som boken målar upp, och känner mig som barn på nytt och börjar också fantisera om palats och enhörningar. Nu visar det sig också att många av legenderna och till och med relikerna själva härstammar från en och samma person - vår egen Baudolino!

Tillsammans med sina närmaste vänner drömmer Baudolino ihop dokument och fiktiva brev från främmande härskare, brev som skall spridas i Europa för att legenderna skall spridas. Vid ett tillfälle blir han så trött på alla safirer och topaser de präntar ned i en beskrivning, att han måste lämna rummet för att inte kräkas! Men trots att jag läser hur Baudolino diktar ihop fantastiska riken och existensen av den Heliga Graal, är det inget som förtar mysteriet för mig. Tvärtom känner jag mer och mer att jag vill tro att allt finns på riktigt, och att det faktiskt kommer att existera om jag tror på det tillräckligt hårt.

Detsamma verkar faktiskt gälla för Baudolino. Trots att han själv står bakom så många påhittade historier kan han inte sluta att tänka på legenden om Prästen Johannes, en from härskare över ett mäktigt rike som ligger bortom en strid flod av sten som inte går att korsa. Tillsammans med sin vänner ger han sig ut för att hitta det här riket, och de äventyr de är med om är helt fantastiska! De möter människor utan huvud och med ögon och mun på magen, skuggfotingar som bara har ett ben att gå på, och många andra varelser man känner igen från gamla berättelser om okända länder.

Behållningen med boken är inte bara att befinna sig mitt bland de mytiska varelserna från medeltida sagor. Den har också en spännande handling som driver äventyren vidare och utvecklar sig överraskande ibland. Men det jag tycker allra bäst om, är att den berättar en historia som slår omkull fundamentet för alla böcker av Dan Brown och hans epigoner! Alla sönderfallande dokument med svårtydda ledtrådar, alla tusenåriga artefakter som leder vidare till en skatt och en hemlighet - allt, precis allt, är förmodligen uppdiktat och fabricerat av Baudolino! Jag blir så skadeglad av det! IN YO' FACE, DAN BROWN!
HahahahaHAHAHAHHAHAHAHAhahahaHAHAhahahaHAHAHAHAHAHAHAAAAA!

Fler böcker av Umberto Eco:
Gårdagens ö
Begravningsplatsen i Prag

Ida Ekblad på Bonniers Konsthall

Digging. Treasure heter samlingen av Ida Ekblads verk på Bonniers Konsthall. Ekblad är en norsk konstnär som har bott i New York och utvecklat en stil där hon plockar upp bortslängda föremål och sätter samman dem till tavlor eller skulpturer. Det som visas här är skapat av vad hon samlat i containrar och skrotupplag i Stockholm, och därtill några dikter som Ekblad har skrivit.

Innan jag går in i utställningssalen läser jag allt det här om konstnären, och tycker att det låter oerhört intressant. Jag älskar stora städer, jag tycker det är viktigt att inte glömma allt det som kastas bort, och jag tycker om att man samlar in det, gör något vackert av det och försöker säga något om samhället som slängde bort det. Men när jag till slut ser verken är mitt första intryck att jag inte tycker om ett enda av dem. Skulpturerna är mitt emellan små och stora, och tavlorna (metalldelar ingjutna i målad betong) är inte behagliga för mitt öga. Jag ser varken harmoni och skönhet, eller fulhet och motstånd; varken tydliga motiv eller ornamental utsmyckning.

Ida Ekblad, Digging. Treasure., 2010. Foto: Bonniers Konsthall

Det kan vara så att verken ligger på en annan våglängd än jag kan avkoda. Till exempel kan jag inte "läsa" verk av Mirò, men på något sätt kan jag se att det finns en stark idé bakom dem. Ida Ekblads verk på Bonniers Konsthall tycker jag bara verkar hastigt ihoprafsade, nästan på skoj. De säger inget om var de kommer ifrån eller vad de kan bli.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Ida Ekblad

Nobelpriset i litteratur 2010 - gissningar och önskningar

När 2009 års Nobelpristagare för litteratur tillkännagavs, blev jag så lycklig. Herta Müller, som jag redan älskade för hennes starka verk och magiska språk. Men efter några veckor gick luften ur mig. Vem skulle jag hoppas på nu? Det är en skön känsla att ha hittat en riktigt fantastisk författare, någon man tycker höjer sig över mängden av de riktigt, riktigt bra författare man också läser. Någon som berättar nya saker, eller gamla saker på ett nytt sätt, med ett språk som inte liknar någon annans.

I somras hittade jag faktiskt min nye dröm-vinnare. Efter att ha varit nyfiken länge, skaffade jag äntligen Things Fall Apart (på svenska: Allt går sönder) av Chinua Achebe. Och vilken bok det var!

Det afrikanska stamsamhället där allt utspelade sig hade traditioner och minnen som inte liknade något jag kände till. Men utan att låta som en turistguide berättade Chinua Achebe om vad som hände och vad som måste göras, så att jag förstod både hur viktig varje ritual var, hur svårt det kunde vara att följa dem, eller att bryta dem. Hans språk var enkelt, med korta meningar som i god takt drev handlingen framåt. Men då och då kunde ord och gester antyda att människor kanske hade en annan tanke än det de sade högt. Och med jämna mellanrum berättade någon en av stammens traditionella sagor, och jag njöt av magin i dem.

Att Chinua Achebe inte bara kunde beskriva okända afrikanska byar för västerländska ögon bevisade han i nästa del i sin African Trilogy. I boken No Longer at Ease har en av stammens pojkar fått en utbildning i England och börjat som statsanställd i den snabbt växande storstaden. Jämfört med byn är alla regler och villkor nya, men Achebe beskriver osäkerheten och förväntningarna lika bra som tidigare.

I trilogins sista del, Arrow of God, är inte förhållandena lika klara som i de två tidigare. En by pressas mellan de gamla traditionerna, lagarna och kraven från den brittiska kolonialmakten, och rivaliteten med en grannby. Det är en sorglig berättelse med många aktörer, och olik de båda andra på ett nytt sätt. Och när historien går mot sitt slut märker jag att Achebe tvinnat samman de många trådarna till något som kanske leder mot en god framtid, så som huvudpersonen hoppades.

Chinua Achebe berättar en historia som vi inte skulle känna till utan hans böcker, på ett sätt som gör det spännande och viktigt för läsare i hela världen, med ett rakt men målande språk. Jag hoppas att han får Nobels litteraturpris 2010.

Eller att Tomas Tranströmer får det. Han vore också en värdig pristagare.

Om någon annan har andra önskningar och motiveringar får ni gärna berätta dem!

Uppdaterat: Jahaja, inte ett rätt hade vi som gissade: Mario Vargas Llosa fick priset. Det var en överraskning, även om jag minns att han varit förhandstippad och önskad många gånger tidigare år. Jag har ännu inte läst något alls av honom, och hittills har böckerna inte lockat mig. Men jag måste ju provläsa minst någon av hans böcker! Ännu mer nyfiken är jag på de författare som nämnts i kommentarerna nedan, främst Margaret Atwood och Alice Munro.

Scenväxlingar på Bonniers Konsthall

I en värld där alla vill uttrycka sig och stå på scenen är det klart att konsten, kanske konstnärerna, också vill göra det. Bonniers Konsthall är bra på att samla verk på intressanta teman, om än med blandat resultat, men den här gången blir det riktigt bra.

Jag kommer till konsthallen en lugn söndag eftermiddag. Många av verken inbegriper levande aktörer, men inga är där just då. Däremot är det flera filmer som rullar, så jag får med mig mycket av tankarna ändå.

Inci Eviner projicerar Harem, en stor tavla föreställande Sultan Selim III:s harem efter en 1700-talsskildring. I rum i flera våningar utför människor sysslor som att be, att tvaga sig, att bära på något. Så suddas personerna bort från tavlan, och istället tonar fram levande människor på samma platser, som gör helt annorlunda och ganska onormala saker, som att bära på en tredje, stå på knä och låtsas hugga varandra med kniv, krypa in i samma töjbara dräkt och bråka som ett djur med extra lemmar. Det är kanske inte så djupsinnigt, men underhållande. Jag skulle gärna se mer på det temat.

På sex piedestaler ligger sex klumpar som ser ut som hybrider mellan rotknölar och ofullgångna människofoster. Rotskott i ena änden, håriga benknotor i andra ändan, eller en missbildad mun full med tänder. Det är både äckligt och fascinerande. Inside the Core heter Gabriella Fridriksdottirs skapelser. Hennes installation Jäsning skall aktiveras med en dansperformance. Den måste jag försöka se. Om jag inte hinner få mardrömmar av de jäsande monsterknölarna innan dess.

 Gabriela Fridriksdottir, Inside the Core, 2009. Foto: Mattias Givell

Många verk kräver egna visningsrum, så några videokonstnärer har blivit förvisade till små TV-skärmar och hörlurar i en smal hall. Både Keren Cytter och Markus Schinwald är inklämda där. Av presentationen luras man lätt att tro att de inte är lika viktiga som de andra. Det är synd, för just de verken innehåller ju extra mycket av dekonstruktion av manus, regi och skådespel. Schinwalds tre tavlor med oväntade motiv är också riktigt fantasieggande. Däremot tycker jag inte att Catherine Sullivans ihopklippta filmer med och om Louise Brooks blir något nytt eller bättre.

En gemensam nämnare för de mindre intressanta verken av Miriam Bäckström och Christodoulos Panayiotou, är att de innehåller blanka ytor. Där kan jag som besökare spegla mig själv, känna mig smart och delaktig i utställningen och massera mitt ego litet grand.

Jag har tidigare hört om Ylva Oglands alter ego Snöfrid som får ta plats i hennes konst, och varit både intresserad och skeptisk. Jag upplevde Snöfrid som ett terapiarbete som kanske borde bearbetats i avskildhet först. Det jag ser av hennes vodkadestilleri och av orakeltavlan på väggen har den spännande egenskapen att föremål verkar kasta vita skuggor mot en mörk botten. Dockan Snöfrid i människostorlek är fast i marionettrådar. Snöfrid verkar vilja tvinga på mig hennes känslor. Jag skulle hellre vilja att hon försöker röra det som är gemensamt mellan mig och verket/konstnären.

När man kommer in i konsthallen hörs vemodiga, vackra toner. Samma melodi hörs svagt hela tiden, genom alla salar. När man går in till Ragnar Kjartanssons avskilda rum, står han där, framför en orkester med ovanlig sättning och starkt rosa draperier, och sjunger med inlevelse "Sorrow conquers happiness". Om och om igen. Det är verkligen en melodi som fastnar i huvudet. Jag både vill och vill inte höra den i timma efter timma. Jag både vill helst inte tro på den sorgliga texten.

Ragnar Kjartansson: Gud (2007)

Sist går jag in i den avskilda salen för Kristine Roepstorffs Stille Teater. Ett flera meter högt bygge av ramar i ramar på ett stativ, där allt kan snurra kring sin egen axel. I ramarna sitter bilder, de flesta abstrakta, och glittrande av silverremsor eller blänkade prickar. Bilderna snurrar och rör sig, medan ett par engelsmän med djupa, välmodulerade röster för ett samtal eller avbryter varandra när de berättar. Jag får en lätt svindel och tror att jag har hamnat tusentals år in i framtiden, där inga människor finns kvar utan detta är vad som lever och vad som bjuds. Men rösternas teorier, de tvärsäkra och de tvekande, är samtidigt så anspråksfulla och så dåligt förankrade att jag inte orkar lyssna. Litet bättre är det när den ena rösten berättar en osammanhängande saga; det passar till den magiska stämningen kring det stora konstverket. Men jag stannar inte hela halvtimmen som berättelsen varar.

Utställningen har ett digert program där installationer får liv och fler verk än idag uppenbaras. Det är nog värt att planera in flera besök för att få en så helgjuten bild som möjligt av den här tydliga samtidskommentaren.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Scenväxlingar

Ibsen 2010 på Stadsteatern

Toner av Grieg, ömsom dramatiska, ömsom folkviselika, spelas i högtalarna före och emellan akterna. En väldig norsk flagga tjänar som ridå, och varje gång den faller bärs den bort av den norska gästskådespelerskan Petronella Barker. Golvet är en kal, framåtsluttande platta, och den enda utsmyckningen är de natursköna scenerna av fjällen kring en norsk by som ramar in scenen.

Detta Ibsen-maraton var tänkt som en dekonstruering av pjäserna för vår tid, säger regissören Ole Anders Tandberg i programbladet. Men språket och strukturen tillät det inte, eller bara delvis. Även i modernare kläder finns det delar som är otvivelaktigt hundra år för gamla, och det gäller de psykologiska och moraliska förhållningssätten mellan människorna. Dessutom är döden mer närvarande, och på ett annat sätt, än i nutida pjäser. Älskade människor dör, ofta oväntat, men de finns kvar i tankarna och påverkar dem som lever kvar.

Rosmersholm
I den första pjäsen om Johannes Rosmer på Rosmersholm finns hans unga döda hustru Beate (Ida Engvoll) med på scenen som en vålnad med döda ögon under större delen av pjäsen. Det är riktigt bra, för då blir hon konkret, och alla samtal och känslor som kretsar kring henne blir svårare att förbise. Och när hon till slut försvinner blir de kvarvarande mycket mer ensamma. Beate var galen, och dränkte sig själv i forsen. Har Rosmer kommit över det? Sorgen och skuldkänslorna kan vara starka hos dem som ser en älskad ta sitt liv.

Minst lika viktig för handlingen är den politiska situationen, med revolterande ungdomar som tvingar fram ställningstaganden från samhällets medborgare. Alla agitatörer vill värva Rosmer, prosten, till sin sida, och också påverka och definiera hans åsikter. Nu har ju Rosmer faktiskt ideal och stora planer för ett bättre samhälle, men trots det är han i grunden svag, och en känslig själ. Det skulle kunna vara svårt att gestalta, men jag tycker att Jan Mybrand gör det mycket väl.

På Rosmersholm, som en hjälp i hushållet, bor sedan flera år Rebekka West (Helena af Sandeberg). Står hon vid Rosmers sida som hans hjälp i kampen för ett nytt samhälle? Eller är det av mer köttsliga motiv? Jag tycker att hennes repliker och handlingar röjer hennes kluvenhet tillräckligt, och att scendräkten är övertydlig: bland alla propert klädda människor har hon en stor, ful, oformlig kofta som kanske skall verka frånstötande, men som drar uppmärksamheten till hennes nakna ben och nakna kropp under koftan.

En annan stark personlighet är Ulrik Brendel (Åke Lundqvist, som spelar mycket väl), den gamle läraren som i tjugofem år har destillerat sin livsvisdom. Till vad? Vad blir hans livsverk? Hans öde måste säkert påverka Rosmer i hans egna tvivel. Men tyvärr räcker det inte för att historien skall bli begriplig. Ja, konventioner och känslan av att inte kunna slita sig ur byns bojor spelar förstås in. Men slutet kommer för snabbt och blir en gåta.

Byggmästare Solness
Tre tunna, ängsliga nihilistkloner i säckiga svarta polotröjor och tjockbågade glasögon hukar vid scenens bakre ände. In på scenen kommer deras raka motsats, byggmästare Solness (Samuel Fröler), bredbent, arbetsklädd, tänder en cigarett. Han vill bygga höga, höga torn, högre än alla andra, fastän ingen längre begär det av honom. Ingen annan än lilla Hilde (Ida Engvoll), som i tio år har mints den starke mannen som stod högst upp i det nybyggda tornet och hängde upp en krans. Då förtrollade han henne, och lovade att han skulle komma om tio år och röva bort henne.

Halvard Solness verkar ha en förtrollande makt över kvinnor, så stark att han inte förstår den själv. Nej, hustrun Aline (Petronella Barker) faller inte för hans magi, men hennes kyla är något han snarast njuter av, som för att plåga sig själv. Skuldkänslor, tunga skulder, överallt finns de som öppna sår som han inte vågar gå nära men ändå plågas och styrs av. Om han bara försökte förstå känslokomplexen så skulle kan kunna handla rationellt och kunna leva sitt liv friare. Sådant kanske vi som publik tycker är lätt att se, men även idag, hundra år med Freud senare, skulle många av oss lika lätt kunna fastna i samma plågsamma, tvingande fåror.

Mellan-pjäsen börjar komiskt, och fortsätter i en ton som inte träffar mig. Än mer än Rosmersholm lider den av att de många idéerna och minnena som berättas inte får något fäste på den nakna scenen.

Lille Eyolf
Så bra att det är den allra bäst genomförda pjäsen som avslutar Ibsen-trojkan. Handlingen har en enklare struktur, och de problem och sorger som presenteras är sådana som har bäring än idag. Ja, kanske inte helt. Jag vill säga till Rita Allmers (Petronella Barker) att det avstånd hon känner till sin make Alfred (Jakob Eklund) nog inte skulle minska om man bara tog bort hindren hon ser; boken han skriver, den gästande systern Asta (Helena af Sandeberg), och barnet Eyolf (Åke Lundqvist). Men därför att hon har sagt det, blir smärtan så mycket större när den lille halte pojken lockas ned i vattnet och drunknar. Man hade kunnat skriva en hel pjäs till om sorgen och de osäkra förväntningarna i pojkens röst i de få repliker han har i pjäsens inledning. Åke Lundqvist gör honom så otroligt känsligt och fint. Han ser så övergiven ut att jag vill lägga min hand på hans kind. Och så sjunger han Duke Ellingtons In my solitude så innerligt. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det.

Men det är de vuxna som blir kvar, det är de som måste försöka hitta anledningar att leva vidare. För vad? För vem? Kan man någonsin bli lycklig igen efter att ha förlorat lille Eyolf, och får man ens försöka? Dessutom är det två människor, nej fyra, som behöver känna efter om de vill leva med varandra, och om den ena är avvisande när den andra söker sig närmare kan viktiga ögonblick förspillas för alltid. Det blir inget sprudlande lyckligt slut, utan ett stillsamt accepterande som tyder på djupare, kanske omedvetna insikter. Det är bra så.

Som jag redan sagt är jag inte förtjust i den nakna scenen. Förutom att orden inte får fäste på samma sätt, blir varje rörelse att sätta sig (eller lägga sig) på golvet så extrem. Och gång på gång måste kvinnorna i pjäsen krångla sig ned i sina knäkorta kjolar och visa trosorna för publiken. Var det meningen, det? Varje gång de satte sig ned störde det mig för en sekund. I övrigt var skådespelarnas samspel helt klart tillräckligt starkt och bra för att inte verka sakna möbler och rekvisita.

Foto: Petra Hellberg

Det går att se pjäserna en och en, men det är ju litet spännande att vika en hel eftermiddag åt tre Ibsen-pjäser. Fastän jag tycker att Byggmästare Solness var en svagare pjäs, tycker jag inte att man behöver hoppa över den. Och fastän likartade teman kommer upp i de tre pjäserna, känns det inte uttjatat när den sista urladdningen av känslor kommer. Det är dels för att Lille Eyolf är den mest helgjutna av pjäserna, och också för att varje person i varje scen haft ett liv och ett öde som känts viktigt.

Länk till Stadsteaterns sida om Ibsen 2010

Stormen på Dramaten

Varför inte spela en pjäs som varit en succé i fyrahundra år? Varför inte ställa några av Dramatens bästa skådespelare på en scen som kunde funnits med från starten? Varför inte fylla bänkarna på Dramatens stora scen kväll efter kväll hela hösten? För det är precis vad som kommer att hända nu! Med en scenografi som förlitar sig på grunderna i vad som skapar teaterns förtrollning har regissören John Caird skapat ännu en Shakespeare-uppsättning som är tidlös och evigt fängslande.

Stormen har en otroligt osannolik historia, därtill en förhistoria och magi och luftandar som placerar den utanför vad vi kallar realistiskt. Se den som ett verk av Prospero, berättaren, författaren, regissören, ja faktiskt som en önskedröm. För länge sedan blev han bortintrigerad från härskartronen i Milano av sin egen bror Antonio. När nu Antonio och flera andra viktiga personer befinner sig på ett skepp nära ön där Prospero och hans dotter Miranda levt förvisade i många år, har Prospero chansen att dra in dem och styra historien till både hämnd och ett lyckligt slut. Tre parallella historier, en komisk, en tragisk och en romantisk, leder han till en gemensam upplösning.

Den osannolika historien förstår man bäst om man spelar fram den som här, när den berättas grundligt, långsamt och med eftertryck. Just som Örjan Ramberg gör som Prospero, med tryck på varje ord, och på varje gest och känsla. Han bär gosig kulturkofta och läsglasögonen på ett snöre kring halsen. Att han tappar bort sig och behöver läsa ur manus ibland gör ju ingenting, för han är berättaren/författaren/regissören, den som frammanar händelserna och som vill se efter i sin lunta att allt går som det skall.

Och det gör det! Hans magi är sådan att han kan förvilla och styra de olika personerna, så att essensen av deras personligheter kommer fram; maktgirighet för en del, uppblandat med fyllesjuka för en del, och för andra djup och ren kärlek. Den som sätter Prosperos planer i verket är luftanden Ariel, spelad av en annan av Sveriges allra bästa skådespelare, Stina Ekblad. Jo, hon är trött på att vara hans tjänare och längtar efter att bli fri, men när hon och de andra andarna väl ger sig in i intrigerna är de fulla av leklust och njuter av spelet. De gör teatern rent fysisk när de griper tag och sparkar omkring båtpassagerarna under stormen som för dem till ön, och de har några fantastiskt vackra och uttrycksfulla dansscener. Helt underbart är det när Ariel flyger in, cirklar över scenen och lustfyllt skriker och skrämmer de uslaste skurkarna till vanvett!

Många av skådespelarna är ypperliga, förankrade i sina roller och med en gnutta sarkasm eller dumhet som ger flera scener ett stänk av humor. Ännu en av de allra bästa på scenen är Jonas Karlsson som Caliban. I svarta trasiga jeans och skjorta, klor på fingrarna, sotade ögon och hår som Dregen, vacklar han runt och spottar, fnyser och rycker som en stackars galning. Han är kuvad och böjd som Smike från Nicholas Nickleby, fast i sina mest hatfyllda ögonblick är han läskigt lik Bob från Twin Peaks. Men... hela tiden är han riktigt, riktigt läcker. Som en krokig saltlakritsbit.

Med ett enkelt scengolv av trä, vindmaskiner drivna av luftandarna och ingen annan dekoration än dräkter i färgsprakande tyger och spetsar, skulle pjäsen kunna spelas var som helst och när som helst under de århundraden som gått sedan den skrevs. Förutom då att den utnyttjar flera av Dramatens loger närmast scenen, och att en del av publiken får sitta uppe på scenen! Åt det håller vänder sig inte skådespelarna riktigt lika mycket, men man känner sig säkert nästan delaktig i spelet.

Vad är det då Prospero säger till oss? Är det bara bländverk, påhittat, något som löses upp i luft och försvinner när det är över? NEJ! Det är ju det som några av de bästa av verken låter oss ana: det du såg på scenen var uttänkt av någon, uppspelat av andra, det kan plockas ned och glömmas bort, men känslorna det väckte i ditt hjärta var lika äkta som de starkaste känslor du känner när du själv är i centrum för händelserna. Och hur underbart är det inte att låta sig dras med i spelet av brokiga, skimrande, graciösa, närmast övermänskliga varelser som vet hur de skall le mot dig för att få ditt hjärta att slå? Ja, jag vet att jag har lätt för att bli rörd av konst, musik och teater, men Stormen på Kungliga Dramatiska Teatern är en så ljuvlig lek med de sköna konsterna och ändå en sann berättelse om teater, att den höjer sig över det allra mesta. Se den! Se den!

Foto: Roger Stenberg

Länk till Dramatens sida om Stormen