Ah, så civiliserat att sitta i ro på Capri med morgonens första drink. Där sitter Axel och Billy som är en apa, och litet senare ansluter Curcio som håller sig till vin i morgonstunden. Samtalet är rappt och intelligent men skruvat ett varv åt det absurda och det är riktigt roligt. Men skrattet fastnar i halsen på en åskådare när servitrisen rusar in och berättar att kyrkans altare blivit sprängt och en jungfru blivit våldtagen. Att någon våldfört sig på såväl en viktig religiös symbol som en verklig människa berör inte männen som istället avfärdar jungfrun som ful. Till och med när hon släpar sig in på scenen kliver de över hennes blodiga kropp och studerar hellre småfåglarna.
Ytterst grymt, och övriga scener i pjäsen är också de brutala men inte lika smaklösa som herrarna, vilket gör det lätt att skratta åt den ytterst svarta humorn, och den är verkligen något som får en att skratta högt gång på gång! De hoppfulla skådespelarna som samlats för en dramalektion får sig en lektion att minnas av den demoniska dramapedagogen, magnifikt spelad av Ann Petrén. Det är fantastiskt, och litet skrämmande, att se teaterämnena låta sig hunsas i hopp om att nå nya insikter om skådespeleri av hög klass, och till allas lycka (nej, inte allas) återkommer dramapedagogen och ensemblen i fler scener, där insatserna stegras så att det bara kan sluta i katastrof.
Alla är tjusigt klädda i harmoniska beige färger för lägenhetsvisningen i Hammarby Sjöstad. Men här bryter personliga livskriser och bitska kommentarer igenom den propra ytan och oj! Så börjar människor dö! Mitt framför ögonen på spekulanterna och över hela Stockholm.
Vi bjuds på fler scener från vitt skilda platser - HR-avdelningen hos Kronofogden, Kulturdepartementet, ett morgonprogram i radio - men med samma energi i omkullvältandet av konventionerna vi vanligtvis försöker hålla oss till. Av och till kastas det in ett musikaliskt avbrott - DAFs Tanz den Mussolini och Wagners Valkyrian.
När Staffan Valdemar Holm skrev och satte upp Snövit år 2018 blev varenda föreställning utsåld. Det borde ske även med Månen och de andra planeterna, för det är en fantastiskt rolig pjäs som plockar fenomen ur samtiden och säger litet mer än vad man brukar säga - civilisationens fernissa krackelerar medan vi ser på. Jag hoppas att man kommer att sätta upp Månen och de andra planeterna igen i framtiden, men precis som med Snövit så är just den här uppsättningen med dessa skådespelare och denna regi en fantastiskt välfungerande enhet med en inlevelse och energi som kanske inte är unik och omöjlig att återupprepa i annan form, men som känns så just när man ser den. Så gå och se pjäsen! Och se den en gång till! Den här sortens skratt är nyttigt för både kropp och själ.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar