Bortförd vid midnatt på Stadsteatern

Kan juridiken och legala processer stoppa en ledare med storhetsvansinne? Avsätta honom eller åtminstone hejda honom i hans väg till absolut makt och diktatur? Pjäsförfattaren Mark Hayhurst lyfter fram en sann historia från 1930-talets Tyskland, om advokaten Hans Litten som år 1931 kallade Adolf Hitler som vittne i en rättegång mot anhängare till honom som brutit sig in och misshandlat dansande på nöjespalatset Eden i Berlin. Skall han kunna dra trådarna mellan uppmuntran till våld och själva brottet? Skall han kunna visa sina landsmän vilka smutsiga metoder Hitler förordar så att de vänder sig ifrån honom?

Nej, det hjälpte inte. Två år senare kom Hitler till makten, säkrade sig själv som diktator och lät sin gatuarmé misshandla och sätta skräck även i dem som försökte göra motstånd inom civilsamhällets lagar. Hämnd utkrävdes på diktatorns personliga fiender, och till dem hörde förstås Hans Litten. Pjäsen Bortförd vid midnatt visar honom fängslad tillsammans med två av Tysklands stora intellektuella vid den tiden, Carl von Ossietzky och Erich Mühsam, parallellt med det arbete för att få honom fri som hans mor, Irmgard Litten, vek sitt liv åt.

De tre fångarna för intelligenta diskussioner om läget i landet, skuldfrågan - sin egen och Führerns - och hur de själva förhåller sig till sin situation. Detta är de mest givande scenerna i pjäsen, skickligt och innerligt spelade av Bahador Foladi (Litten), Allan Svensson (von Ossietzky) och Niklas Falk (Mühsam). De förs bort och torteras gång på gång och kommer tillbaka alltmer skadade. Omfattningen på skadorna står klart när modern Irmgard Litten läser upp en lista över dem som hon kommit över på hemlig väg.

Hennes kamp för sonen innebär många möten med en korrekt men omedgörlig Gestapotjänsteman, vädjan till en engelsk Lord och andra försök att få till en benådning. Gunilla Röör spelar modern med inlevelse men enligt min mening för stelt; framför allt blir de många mötena med Gestapoofficeren till teater, inte så äkta som jag skulle önska.

Juridiken kunde inte binda Hitler till sina våldsamma anhängare 1931, rättvisan kan inte fria en advokat som fängslats på oklara grunder 1938. Vad som är sant och rätt spelar ingen roll när den på toppen bestämt sig för vad som är sanning, eller till och med blir provocerad av anspråken på rättvisa. Vi ser det i diktaturer än idag, och Mark Hayhurst ger oss ett tungt exempel ur historien. Men missbruk av lagen kan påtalas och hejdas, och diktatorer kan störtas, även om arbetet kan kräva tid och blod. All heder åt dem som kämpar för mänskliga rättigheter och rättvisa lagar även när deras egna liv står på spel.

Länk till Stadsteaterns sida om Bortförd vid midnatt

Foto: Bengt Wanselius

Shriek: An Afterword av Jeff VanderMeer

För över tio år sedan läste jag boken City of Saints & Madmen av Jeff VanderMeer. Det var en spretig samling av berättelser från den fascinerande staden Ambergris, med helt andra festivaler och kungalängder än vad vi är vana vid i den här världen, och framför allt, med en ständig men odefinierade närvaro av grey caps, svårförklarliga odjur och svampar som kunde infestera både byggnader och människor. En del av berättelserna och stämningarna har jag tänkt tillbaka till under åren som har gått. Därför blev jag glad över tillfället att återvända till Ambergris via boken Shriek: An Afterword.

Duncan Shriek var under en period en uppskattad historiker. Men allteftersom han utforskade mer och mer av världen under Ambergris - gångarna som funnits där sedan innan människorna kom och tog över staden från grey caps, och det som nu lever där - blev hans sinne påverkat, hans teorier mer svårsmälta och han själv närmare uteslutning ur akademikernas skara. Blindheten inför det Duncan Shriek rapporterar kan vara svår att förstå hos en stad som varit med om att hela dess befolkning försvunnit över en natt, och stått tom och tyst och oberörd nästa dag för återvändare som råkade vara borta. Förmodligen går dock den bortvända blicken hand i hand med de mystiska skeendena; man låtsas som att allt är normalt och fortsätter med sina Freshwater Squid-festivaler och nya konstriktningar.

Janice Shriek, Duncans syster, var under samma period en framgångsrik konsthandlare, och en av centralgestalterna i Ambergris nöjesliv. Självdestruktivitet, nya vindar i konstintresset och en svår olycka har gjort henne närmast utblottad, hänvisad till skrivjobb åt gamla vänner. Nu författar hon ett efterord till broderns senaste (sista?) historiebok, The Hoegbotton Guide To The Early History Of Ambergris. Efterordet blir en tjock roman i sig själv och mest av ett försök att upprätta Duncans namn, främst i ljuset av de svek som orkestrerades av hans livs stora kärlek Marie Sabon. Janice tror att Duncan är försvunnen, men när vi läser manuskriptet har han hittat det och kommenterar och korrigerar texten löpande.

En stad där oförklarade händelser och varelser smyger sig upp nedifrån katakomber, ett funnet manuskript, en författarröst som motsägs av huvudpersoner - de är alla givna ingredienser för att locka mig till att vilja läsa en bok. Tyvärr är resultatet inte så gott som jag hade hoppats, då historien har för mycket fokus på att vilja återupprätta Duncan Shrieks goda rykte och dessutom deklarerar det gång på gång, och Duncans egna motsägande kommentarer inte fördjupar mysteriet utan oftast är pikar mot Janice för att hon inte förstod detaljerna i Duncans och Marys förhållande.

Som mest givande är boken när den förlorar sig i lyriska beskrivningar av de konstiga saker som sker under, eller i värre fall, på gatorna i Ambergris. Det var, som sagt, roligt att få återvända till den säregna staden och få glimtar av fler landsändor. En riktigt rolig detalj i sammanhanget var att jag hittade Shriek: An Afterword bland utrangerade böcker på biblioteket, och nästa vecka kunde ta med den till WorldCon i Helsingfors och få den signerad av författaren. När jag lade fram den sade VanderMeer "Great, it's waterlogged already" och signerade den enligt bilderna nedan.

På första signerade sidan har Jeff ritat en flygande krumelur med hatt och skrivit "For Jenny - A book full of wonder and squid and all kinds of other weird stuff." Några sidor senare har Duncan skrivit "Don't believe anything VanderMeer says."

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Annihilation
Authority
Acceptance 

Dead Astronauts

Farväl Europa

Under 1930-talet drogs snaran åt i de tyskspråkiga länderna. Människor av judisk härkomst, även prisade forskare, musiker och, likt Stefan Zweig, författare, såg det som nödvändigt att lämna sina hemländer och fly/flytta västerut. Zweig flyttade 1934 från Österrike först till England, och fem år senare vidare, över Atlanten tillsammans med sin andra hustru Lotte. Filmen Farväl Europa gör ett antal nedslag under detta sista år av parets liv, i Sydamerika och i New York.

Öppningsscenerna är en fröjd för oss språkälskare och kosmopoliter: under en vacker bankett blandas franska, portugisiska, tyska och andra språk. Hedersgästen Zweig svarar på de språk han kan, hans beundrare talar till honom på de språk de har lärt sig eller låter sig översättas från sitt modersmål av skickliga översättare. Jag hinner reflektera över varför det är så tilltalande att vara flerspråkig och befinna sig bland likasinnade människor. För min del är det litteraturen och kulturen som drar; att lära sig fler språk är ett sätt att förstå fler människor och kulturer, genom att tala med människorna och fördjupa sig i litteraturen och teatern.

Men den plågade världen utanför gör sig påmind. Stefan Zweig pressas av intresserade intervjuare att fördöma nazismens framfart i Europa, med undertryckande av press- och yttrandefriheten. Hans koncentrerade och genomtänkta svar är att han inte, efter fyra år i exil, kan sitta på andra sidan av världen och uttala sig om vad människorna i Tyskland och Österrike tycker om sin regering, när han själv inte lever med konsekvenserna av såväl styret som hans eget uttalande i vardagen. Det är ett hedervärt uttalande och säkert formulerat med omsorg om dem som ännu är kvar i diktaturen. Av knappheten i uttalandet och Zweigs återhållna mimik går det dock att utläsa mycket smärta under ytan.

Paret reser vidare genom Sydamerika och blir överallt väl mottagna. De reser på landsbygden och utforskar de imponerande odlingarna i det bördiga klimatet, och träffar både andra europeiska intellektuella i exil och infödda argentinare och brasilianare. Här måste nämnas hur övervägande europeiska och vita människorna och miljöerna är, med mörkhyade människor främst i tjänande positioner. Regissören Maria Schrader kilar skickligt in situationer för att belysa de kontrasterna: en svart flicka bland servitriserna som pyntar bordet i öppningsscenen, en mässingsorkester bestående av enbart svarta män som haltande spelar An der schönen blauen Donau på en mottagning där alla gäster ser ut att vara ättlingar till tyska invandrare.

Den senare händelsen skapar en viktig, vemodig känsla under resan i det unga landet; ett stycke kulturarv lånat från det gamla landet för att hedra en man från samma plats, en man som skrivit så många böcker om europeiska personligheter och nu försöker börja om sitt liv i ett nytt land. Under en sejour i New York dras det också i banden från Europa; vänner och inte ens särskilt nära bekanta försöker via Stefan Zweig få inbjudningar till USA för att kunna lämna sina hemländer. Ansvaret tynger Zweig. Det är en av filmens styrkor att den tidvis stannar upp och låter oss fokusera på betydelsen av det som händer tillsammans med huvudpersonen. En så psykologiskt insiktsfull och klart analyserande tänkare som Stefan Zweig ser inte bara det som händer för stunden utan också det som lett fram till det, vad som kommer att komma av det och de krafter som skjuter på.

En annan styrka är att filmen inte försöker förklara eller visa i detalj det som ledde fram till det djupt sorgliga slut vi känner till för paret; det gemensamma självmordet i hemmet i Petropolis i februari 1942. En mening i förbifarten till en vän som antyder survivor's guilt; tårar i Lottes ögon; små detaljer som antyder den djupa depressionen de två människorna befinner sig i även då de tar för sig av vad det nya landet bjuder; den sortens samlade yttre som en plågad människa kan visa in i det sista. Det är en tragedi när de till slut väljer bort världen, för dem själva och för oss som lever kvar i den, och det är minnesvärt och finkänsligt skildrat i filmen.

Marie-Louise Ekman på Moderna Muséet

Moderna Muséets salar lyser av tavlorna, collagen och skulpturerna av Marie-Louise Ekman, med de distinkta färgskalorna och återkommande motiv från hela hennes halvsekellånga karriär. På 1960-talet när upproret mot auktoriteter närmast blev ett påbud bland konstnärer, fann Ekman en egen stil med en teknik som är kusin till serieteckning med sin tvådimensionella karaktär, och färger som inte bara är kitschiga utan så insmickrande - turkos och feminint rosa - att de nästan är provocerande.

Än mer provocerande var förstås de återkommande avbildningarna av rumpor, pruttar och bajs i fina salonger. Hos en del konstnärer slog det över i en exkrementfixering som blandad med plakatkonst inte ger så mycket, men i de utställda målningarna använder sig Ekman av idéerna på ett tänkvärt sätt. Blottade rumpor vid ett fint middagsbord kan visa på allt som finns under den blankpolerade ytan och som man inte talar om, eller på en maktordning där några placeras under andra. Några tavlor visar museisalar, där de ymingt förekommande avskulpterade nakna damerna inte bara kråmar sig försynt utan skrevar helt fritt inför alla århundradens voyeurer.

Under vandringen mellan verken slår det mig att Ekman använder sig av en provocerande kitschig estetik men enbart från (mot) en välbeställd, högborgerlig miljö. Jag hittar inget av den kitsch man ser hos mindre bemedlade; tjocka glada tanter i baddräkt, trädgårdstomtar, rådjur i alabasterliknande material på fönsterbrädan. Det är självklart Ekmans eget val, men som jag ser det blir hennes provokationer då främst riktade till hennes egen miljö, vilket bidrog till att jag under många år hade svårt att uppskatta hennes konst.

Som barn på 1970 och svältfödd på tecknad film riktade jag mitt hopp till allt som kunde likna underhållning för barn. Marie-Louise Ekmans tecknade damer och vandrande korvar drog till sig mitt intresse men skapade mer förvirring och oro, liksom filmerna Barnförbjudet och Hallo Baby. Filmerna visas under utställningen med den förtroendeingivande förklaringen att de (Barnförbjudet) lät barnen se sådant som brukar undanhållas, men för mig som försökte hitta fotfäste i en redan svårbegriplig vuxenvärld var de ingen hjälp. De hamnade i en allmän röra av tankarna att världen är dålig och att man kan slarva med teckningar och filmer för barn.

Däremot blev jag helt begeistrad av de satiriska serier Marie-Louise Ekman skapade 1990, Målarskolan, och 2013-14, Den Dramatiska Asylen, under perioder då hon var professor på Kungliga Konsthögskolan respektive teaterchef på Kungliga Dramaten. Serierna driver, med självdistans och viss sympati, med de pretentiösa konstnärer eller självupptagna skådespelare som domderar och dominerar sina respektive konstformer bakom kulisserna och inte minst med fru Ekman själv. Det är svårt att slita sig från rummet där Den Dramatiska Asylen visas och jag får mig några goda skratt.

Från 1980-talet och framåt börjar Marie-Louise Ekman använda sig av andra konstnärers bildspråk i sin konst, och det är roligt att se hur hon kan ge Picassos kvinnoansikten och Olle Baertlings sina egna tydliga särdrag, ibland med tydliga pikar mot hur kvinnor framställts i konsthistorien. Likaså är det intressant med tavlorna som visar uppsättningar av kroppsdelar som om människorna vore klippdockor. En del av de kroppsdelar som bara syns som skuggor är inte ens armar och ben utan tarmsystem, ser det ut som.

Allra mest tycker jag om de tavlor från de allra senaste åren, där två fågelbarn dyker upp och ritar och målar om i Marie-Louise Ekmans tidigare tavlor. De små fågelbarnen, baserade på Ekmans barnbarn, med runda huvuden och oskyldiga uppsyner ser litet förundrat men ändå lugnt på de underliga och ibland våldsamma scenerna som målats fram, och ändrar om dem efter eget humör. I mitt tycke är de aktörer som Ekmans konst-värld väntat på; målandet som efterliknat barnets bildspråk och barnets blick formas till sist av verkliga barn.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Implied Spaces av Walter Jon Williams

Längs en dammig väg kommer en främling vandrande. Han möter ett följe av ryttare och tar sig vidare till en samlingsplats för karavaner, där han imponerar med sin svärdsskicklighet och modiga planer på att strida mot den sekt, hittills oövervinnelig, som inte bara kämpar ned karavaner och tar deras dyrbara last utan sägs offra sina motståndare till en blodtörstig gud. Världen är befolkad av människor, troll och andra varelser, vilka ändå hajar till när vandraren, Aristide, samtalar med sin katt.

Var det inte en högteknologisk science fiction-roman vi började läsa? Men detaljer i de första kapitlen av Implied Spaces implicerar att den magiska världen av medeltida snitt är en konstruktion, och att människorna och varelserna där regenereras till nya liv när de dödas. Därför är det extra grymt att de mystiska prästerna i den nya sekten slår sina offer så att de försvinner, utan chans till återfödelse.

Aristide - eller som han tidigare hette, Pablo - kommer från en annan verklighet utanför den genererade high fantasy-världen, dit människor kommer för att uppleva en annan sorts liv, och är där för sin egen forskning. Den skrämmande sektens agerande ligger dock utanför vad som är tillåtet, och visar sig vara inte bara några fuskande spelares sätt att vinna fruktan, utan början på ett försök att ta över hela universum, inklusive alla de världar som skapats för bekväma liv eller spännande underhållning.

Walter Jon Williams skriver gärna om framtida världar med ett överflöd av resurser, där mänskligheten kan sprida ut sig såväl i rymden som i cyberrymden. Planeter och månar i solsystemet hyser liv, människor - bland annat några av Pablos kloner - har rest längre ut i världsrymden för att hitta andra platser att befolka, och med hjälp av avancerad teknik har världar av olika utseende skapats dit man tar sig via maskhål. Utmaningen i dessa världar är ofta att hitta sysselsättningar som inte tråkar ut en under seklernas gång, och liksom i Aristoi är lösningen på problemet att vara en renässansmänniska, som ständigt utvecklar sitt kunnande inom såväl vetenskap och teknik som poesi och konst.

En annan utmaning är att hålla sitt och andras storhetsvansinne i schack. När nu någon försöker infiltrera grunderna för världarnas centrala styrning är utmaningen för Pablo att finna och stoppa denne, något som underlättas av att han var med och utvecklade de elva AI och tekniken som skapar och kontrollerar de artificiella universa och regenering av liv som alla använder sig av. I en avstickare till ett turbo-Hawaii byggt för att passa såväl människor som vattenlevande varelser låter Pablo sig omformas till en delfinliknande amfibievarelse med extravagant färgsättning. Ledtrådar tar honom vidare, genom virusattacker och zombieepidemier till en upplösning där kosmologiska och existensiella frågor tar plats. 

Jag har sedan tidigare stort intresse för det som kan tolkas ut av titeln, Implied Spaces, det som var Aristides drivkraft från början, och hade gärna läst ännu mer om det. Men jag är nöjd med att Walter Jon Williams skissar upp sådana här svindlande perspektiv och samtidigt på mer detaljerad nivå låter sina läsare följa med och roa sig i de olika världar som byggts för nöje och äventyr.

Fler böcker av Walter Jon Williams:
Aristoi
This Is Not A Game

Dread Empire's Fall - The Praxis

The Dark Tower

Landet är kargt, striden är redan över, och den ena sidan är i det närmaste utplånad. Revolvermannen och hans far försöker hålla ställningarna, men beslutsamheten börjar falna hos den yngre mannen. När Mannen I Svart släntrar emot dem försvinner det sista av deras tur. Revolvermannen står emot hans förmåga att döda med en befallning, men berövad sin far slår uppgivenheten rot hos honom. Han har en viktig uppgift, viktig för hela universum och alla världar som finns i det, men han börjar tappa orken.

Pojken Jake drömmer varje natt om Revolvermannen, och om Mannen I Svart och de obegripliga men onda saker han håller på med. Drömmarna är verkliga för Jake, till den grad att hans mor och styvfar oroar sig för att han har problem och skickar honom till en psykolog. Samtidigt skakas hela planeten regelbundet av jordbävningar, något som korresponderar mot de mystiska och plågsamma experiment Jake ser Mannen I Svart utföra. Det är svåra tider på flera plan, och inledningen till filmen The Dark Tower känns dyster. När Jake börjar se de onda varelserna från sina drömmar på New Yorks gator och till och med i sitt eget hem, hittar han som tur var en ledtråd som för honom till - den dammiga världen han sett i sina drömmar.

Där andra actionfilmer tar över två timmar på sig för sina världsbyggen och fightscener klockar The Dark Tower in på dryga halvannan timmen. Inte behövs det mer förklaringar än vad som motvilligt ges av Roland, Revolvermannen, när Jake hittar honom. De rör sig genom en värld i spillror, där vi kan se rester av något som liknar vår värld - ett nöjesfält med den pigga skylten PENNYWISE rostig och överväxt! Människor lever primitivt, i skräck för Mannen I Svart och hans otäcka, övernaturligt smidiga jägare. Även i New York finns portaler och dörrar bakom vilka halv-mänskliga varelser underhåller sig med hemlighetsfulla nöjen.

Besvikelsen över filmen The Dark Tower har varit stor på många håll, då man väntat sig en berättelse lika episk som den Stephen King bladat ut med ojämna mellanrum under trettiofem års tid. En filmatisering som missförstår har man all rätt att ogilla som älskare av böckerna den bygger på. Då jag själv inte minns så mycket av den enda boken i serien som jag läste för trettio år sedan tar jag filmen som ett fristående verk och gillar det jag ser. Miljöerna, aktörerna och verktygen är olika från värld till värld, och alla agerar trovärdigt efter sina egna övertygelser. Men visst går slutuppgörelsen för snabbt och enkelt för två män som säkert jagat varandra under decennier, så vare sig filmen var tänkt som första delen av flera eller som det enda monumentet över en åtta böcker lång serie haltar slutet. Men besöken i de andra världarna var tillräckligt spännande för en kväll i biomörkret.

Rival Sons på Gröna Lund

Det är inte ens ett halvår sedan Rival Sons spelade i Sverige sist, men både vi i publiken och bandet är glada över att de är tillbaka igen. De är perfekt samspelta, och det är inte bara tack vare att Gröna Lund är näst sista stoppet på årets turné, utan för att de är skickliga musiker som menar allvar med vad de spelar och sjunger. Ljudet på Gröna Lunds stora utomhusscen är också välbalanserat, och alla insatser hörs som de skall utan skrammel eller burkighet.

Hollow Bones Pt. 1 är en lika bra inledningslåt som förra gången, följd av Electric Man. Rival Sons rock är tung och melodisk, och trycket är högt från början till slut. Den här gången spelar de också den fantastiska Pressure And Time, som blänker till som en modern Led Zeppelin-låt. Memphis Sun svänger av blueskänsla, och när tempot går ned i Where I've Been blir intensiteten desto större.

Jay Buchanan är en suverän sångare, men schysst nog får publiken sjunga med i de inbjudande ordlösa slingorna som lockar så mycket i till exempel Torture, och än en gång fortsätter allsången ett bra tag efter att låten är slut. Soul, Open My Eyes och Hollow Bones Pt. 2 har mer själ och hjärta än de flesta industripoplåtar som etiketteras som soul, och Buchanans mellansnack om äkthet fördjupar budskapet. Keep On Swinging blir den upplyftande avslutningen på ännu en stark konsert med Rival Sons.

Bowie In Berlin på Stockholms Kulturfestival

Det är ett tecken på hur gediget musikaliska David Bowies låtar är när man kan arrangera om och framföra dem i nya versioner som trollbinder lyssnaren. När dirigenten och arrangören Hans Ek fördjupade sig i de genialiska plattorna från Berlin-tiden i slutet av 1970-talet plockade han också med musik från samma område i tid och rum, och det gör gott för själen att få höra detta en fin sommarkväll på Gustav Adolfs torg, framfört av Sveriges Radios Symfoniorkester, kören Zero8 och sångarna Magnus Carlson, Moto Boy och Jennie Abrahamson.

 Konserten startar som ett hav av klanger, där låtar och sång ibland stiger upp ur de orkestrala arrangemangen. Musiken kommer då inte helt till sin rätt; varken orkestern eller sångarna når riktigt ut från utomhusscenen, förrän i den vackra duetten Word on a Wing som Jennie Abrahamson och Magnus Carlson framför.

Så kommer tåget, Trans Europe Express, i en underbar analog version av syntmästerverket och med den vers om Iggy Pop och David Bowie som upphovsmännen utelämnade på konserten för ett år sedan. Strax därpå delar alla tre sångarna på Heroes, med ett pågående crescendo som ökar både intensitet och fokus. Flera stora låtar följer; Ashes To Ashes, och Passenger sjungen av en drömmande Moto Boy med sin klara fina röst.

Även andra tidsperioder får höras på konserten; Black Star från sista skivan, och This Is Not America sagolikt sjungen av Jennie Abrahamson. Allra sist återvänder vi till Berlin tillsammans med den åldrade Bowie i Where Are We Now, lika vemodig som originalet även i den magnifika orkestertappningen.

WorldCon 2017, söndagen

Som första punkt på aktiviteterna den sista dagen valde jag intervjun med hedersgästen Walter Jon Williams. Det betydde tyvärr att jag missade presentationen av John-Henri Holmberg, mannen som gjort så mycket för science fiction i Sverige, vilket är dubbelt sorgligt eftersom han alltid är underhållande och intressant med sin stora beläsenhet och spännande anekdoter. Istället får jag hoppas på många fler programpunkter med Holmberg under de närmaste hundratalet Swecon - för visst tänker vi leva så länge, i uppgraderade kroppar och/eller singulariteten?!

Även Walter Jon Williams berättade underhållande om sitt liv som författare, ända sedan fyraårsåldern då han inte kunde skriva utan dikterade sina historier för föräldrarna och sedan ritade illustrationerna. Det han litet senare läste var Tarzan, Rudyard Kipling, Pippi Långstrump med mera, och han kom att skriva flera berättelser som var mer eller mindre kalkerade på de äventyr han läst. Den första SF-boken han läste var Egen rymddräkt finnes, som han gillade, men när han i andra klass läste sitt livs andra SF-bok, Zip Zip Goes To Venus, insåg han att det där kunde han göra bättre själv.

Vid tretton års ålder skrev han 450 sidor av en high fantasy-roman. Kommen så långt fattade han att han skulle behöva 450 sidor till för att avsluta, och då tröttnade han i förtid. När han senare har läst om den boken var den faktiskt ganska välskriven, förutom det faktum att han inte hade något att skriva om, utan bara repeterade kända klichéer. Fast den var ändå inte lika dålig som The Eye Of Argon!

På University of New Mexico studerade Williams historia, men tråkades ut av att behöva läsa om New Mexicos historia, eftersom han levde där och visste att den inte var så spännande. Han var mer intresserad av äldre historia, och när han insåg att det han gillade med historieämnet var att det gav stoff att skriva om, bytte han till att plugga litteratur. Han är glad att han "tvingades" att läsa Shakespeare, Les Miserables och liknande, och engelsk, fransk och rysk poesi. (Lätt att förstå att det gjorde intryck, då vi kan läsa en hel del dikter insprängda i hans verk.) Där insåg han också att flera av hans favoritförfattare inom science fiction stulit från James Joyce, till exempel Zelazny.

Hur han blev utslängd från universitetet skulle ta 40 minuter att förklara, säger Williams, och vid det laget hade han fått nog av New Mexico och tog sig till östkusten. Eftersom han inte hade råd att gå ut och roa sig stannade han inne och skrev böcker istället. Hans första kontrakt var på en serie om tre böcker, äventyr till sjöss, men så kollapsade marknaden för historisk fiktion (det var i april 1982), så de två sista böckerna gavs inte ut förrän flera år senare. Då skrev han istället raka motsatsen till sjöäventyr, boken Ambassador of Progress, om en kvinna, på land, på en utomjordisk planet. På grund av uppköpsprocedurer mellan förlag valsade den runt i olika inkorgar i 2½ år, men när någon väl läste den tog det bara tre dagar innan Williams fick kontrakt.

Författarkarriären rullade på, nu inom SF, trots att han tycks slita ut redigerare - boken The Praxis hade sammanlagt tio editors. När han kom till förlaget med boken Voice of the Whirlwind bad de honom skriva om den så att den skulle bli en fortsättning på den framgångsrika cyberpunkromanen Hardwired han skrev 1986, vilket han gjorde. Vid editeringen fick han plocka ut en intressant subplot som sedan blev en egen novell, och dessutom tog han en karaktär och gav en egen bok, Solip:System.

Spelindustrin verkade intressant så förlaget Simon & Schuster gav sig in i den, dock bara med vänsterhanden, vilket gjorde det till ett elände att få klart spelet och få betalt för arbetet Williams lagt ned för dem. Dock hade han den ljusa idén att skriva ett spel som riktade sig utanför den vanliga målgruppen av spelande killar, nämligen spelet Of Pride And Prejudice som var tänkt att intressera kvinnor.

Williams har nominerats för en del priser men nästan aldrig vunnit något stort. Dock blev han mätt på hyckleriet kring prisutdelningar när hans Knight Moves nominerades till Philip K. Dick-priset och han blev uppmärksammad och väl behandlad för det - ända tills det kom ut att han inte vunnit, och han blev ignorerad. Ja, det borde stå klart att fastän det finns många litterära pris och vinnarna ofta är välförtjänta så finns det värdefulla författare och verk även bland dem som aldrig nominerats.

Novellen Dinosaurs har en intressant historia. Den antogs först av ett SF-magasin som L. Ron Hubbard grundat. Williams fick checken samma dag som Hubbard dog och skyndade sig att casha in den. Magasinet kom aldrig ut, men rättigheterna låg kvar där i tre år innan Williams fick loss dem. Sedan kunde novellen komma ut och bli nominerad till Hugopriset, vilket dröjde innan Williams själv fick veta då han bor i Albuquerque, staden längst bort från allt i USA, under en tid då inget internet fanns. För övrigt håller Williams skrivarkurser i Albuquerque varje sommar tillsammans med Nancy Kress, dit kända gäster som Stephen Gould och James S.A. Corey (båda två) kommer.

Vid det här laget började tiden för intervjun ta slut - vi hann till 1985, utbrast Williams, innan han snabbt berättade om nästa bok som snart kommer ut, Quillifer. Den är tänkt som första delen av tre, eller ännu hellre sex, och är fantasy i nordeuropeisk renässanssättning. Första boken är en pikareskroman med löst sammanfogade historier, som skall ge bakgrund till en större berättelse som skall utformas i de följande böckerna.

Vilka är de kvintessentiella Walter Jon Williams-böckerna? Det är, enligt honom själv, Hardwired (cyberpunk), The Praxis (space opera) och Metropolitan (new weird/fantasy).

Det var många som var intresserade av paneldebatten Tomorrow's Cool SF Physics, och Tsana Dolichva (astrofysiker), Ann Pollack (raketfysiker och missilövervakare), Boaz Karni-Harel (strängteoretiker och högstadielärare) och Tom Crosshill hade mycket att tala om. Men först fick de berätta vilka vetenskapliga SF-ingredienser de är trötta på. Dolichva: många världar-idéerna, för det fungerar inte så som det ofta används. Pollack: maskhål - hon skulle vilja se en diskussion om vad som händer när man är inne i maskhålet, kanske ger det konstiga effekter på den resande? Karni-Harel är trött på hyperspace, och det definieras aldrig vad det faktiskt är. För Crosshill är det tidsdilation som romantikdödare, när en person reser iväg medan den andra stannar och åldras.

Det coolaste Karni-Harel kan tänka sig är dock John Wheelers idé från 1990 om att alla ting vi ser kan brytas ned till svaret på en ja/nej-fråga "it from bit". Crosshill ledde vidare till tanken om att observatören påverkar det observerade, och Dolichva nämnde en novell jag tror hette Selected Afterimages of the Failing, där aktörer stirrar intensivt för att slå sönder universum.

Cool fysik som Pollack föreslog var metamaterial; människotillverkade atomer, som till exempel kan interagera med jordbävningar och som skulle kunna avvärja jordbävningar (BKH: eller generera dem!), och även kanske användas som deflektorsköldar eller osynlighetsmantlar. Om man kunde placera tekniken i något som liknar en ficklampa skulle man ha en tractor beam eller kunna använda den till att flyga!

Dolichva sade att pulsarer kan användas för navigation i rymden, då de alla har distinkta, unika perioder i sina pulser. Med hjälp av signaler från tre pulsarer skulle man kunna lokalisera sin plats i världsalltet.

I rymden finns också mörk materia. Finns det stjärnor och planeter formade av mörk materia? Vi skulle känna viss nukleär interaktion med den mörka materian, men inte se den eller gå på planeterna. Hur mycket skulle vi kunna detektera och kommunicera med objekt gjorda av mörk materia?

När panelen tillfrågades om de bästa källorna till spännande vetenskapliga upptäckter som kan inspirera SF-författare sade Pollack, som outsourcat frågan till sin 20-årige son, YouTube. Dolichva listade New Scientist, för vilkens artiklar gäller att om du kan området de handlar om är de inte så bra, men om man hittar andra ämnen som verkar intressanta går det att gå vidare till artiklarnas abstracts och läsa vidare. Andra källor är NASA och Universe Today, och en titt i Scientific American plus följdfrågor till en ämnesexpert som kommer att bli förtjust över att få hjälpa dig att undvika clickbait och få till tekniken rätt.

It's More Complicated Than That var rubriken på en lämplig uppföljare en timme senare. I panelen satt Stephanie Saulter, Ian Watson, Ian Stewart och Ian Haldeman, som den charmige skämtaren Joe Haldeman kallade sig efter att han blivit insläppt trots att vakten utanför sade att rummet var fullt.

Med utgångspunkten att demokrati är något önskvärt, kan demokrati överleva om gemene man tror att de inte behöver experter? frågades panelen. Stewart gav ett skrämmande exempel på ett rättsfall där ett expertvittne uttalade sig helt felaktigt om statistik, varpå alla trodde honom och dömde efter det. Saulter fyllde i att om allmänheten litar på en expert, som visar sig ha haft fel, sjunker allmänhetens tilltro till experter generellt. Haldeman berättade om när han lärde sig om den Gordiska knuten som tioåring. Men vad vi har är inte en Gordisk knut som skall lösas av ett Alexanderhugg, utan en följd av kompromisser, som har lett fram till den demokrati vi har idag. Saulter sköt in att demokrati har gett oss en del dåliga resultat; den är inte alltid tillräcklig. Vad vore bäst? En diktatur ledd av ett välvilligt AI, sade Watson.

Saulter har inget emot att man lär barn förenklade idéer om hur saker fungerar, så länge man inte förmedlar att det är meningslöst att fördjupa sitt kunnande. Brist på respekt för kunskap leder till att man slår ifrån sig kunskap. Vi dras till alltmer tekniskt komplexa föremål (iPads etcetera) men har ingen respekt för kunskapen som går till att framställa dem.

Watson berättade att när experter korrigerar felaktig information offentligt, leder det istället till att de som hade den felaktiga informationen håller fast vid den ännu hårdare. Saulter tog upp att vi har ett polariserat narrativ; om en vetenskaplig sanning visar sig innehålla fel tas det för att galningen i källaren med sin egen, motsatta teori hade rätt hela tiden. Vi (vetenskapsmän, konstnärer med flera) måste hitta ett sätt att visa att en mångfald av kunnande är fruktbart. Media ger ofta en ytterst skev balans i tron att de måste visa "båda sidorna" när de mot en expert som företräder 15000 forskare sätts mot en vildbasare med motsatt åsikt. Åsikt är heller inte fakta!

Watson tror inte på UFOs, vilket betyder att om han skulle höra bevis för ett siktat UFO skulle han väga sannolikheten för att det var sant, och förmodligen avslå det som osant utan att reda ut närmare varför. Det är ett vanligt mänskligt beteende, men om du möter det hos din motståndare är det oerhört irriterande. Särskilt om övertygelsen känns som kärnan av personens identitet, då kommer hen att försvara den ännu mer bestämt.

Sist på söndagen lyssnade jag på panelen Nature and Use of Religion in SF, vilken kom att kretsa mest kring religion. Det givande samtalet hölls mellan A.D. Medievalist, Evan, Naomi Libicki, John Clute och Philippa Chapman. Alla paneldeltagare var trötta på SF där religiösa och främst kristna ledare och troende framställs som fåraktiga, okritiska, eller till och med illvilliga i jämförelse med glada, snälla hedningar (Marion Zimmer Bradley och Dresden Files nämndes). Men SF är en sekulär genre, och det blir lätt att andra idéer som tidsresor och worldbuilding tar över religionens fokus av mystik. Bra porträtt av religion i SF skrivs oftast när författaren/huvudrollerna har personliga, problematiska förhållanden till sina trosövertygelser, och några goda exempel var James Blish The Black Easter series, Mary Doria Russells The Sparrow, Michel Fabers The Book Of Strange New Things och George R.R. Martins Hyperion.

Lois McMaster Bujolds serie World of the Five Gods gav foder till diskussionerna, som ett bra men inte problemfritt exempel på när religion porträtteras väl i SF. Där är gudarna verkliga, det finns bevis för dem, så egentligen behöver människorna inte tro - eller? Jo, där finns ändå anledningar att tvivla eller tro på gudarnas välvilja och för tron att bli utmanad. Men man kan se skillnaden på religion, tro, religiös upplevelse och ritualer, och hur olika de är för olika huvudpersoner.

Ett problem med den nämnda bokserien är att där finns en kättersk religion som håller på fyra gudar, och vi läsare vet att de har fel och att den med fem gudar är rätt och mer human och tolerant. Eftersom historien bygger på Spanien under kristen/morisk tid är den delvis en förenkling och försköning av de verkliga förhållandena, vilket kan skava för en läsare som inte hör till den förment toleranta religionen och ser de blinda fläckarna.

Huvudpersoner som gör uppror mot Gud finns att hitta i Philip Pullmans His Dark Materials och böckerna om Thomas Covenant. Utomjordiska raser som är helt a-religiösa kan vi finna i James Blish A Case of Conscience och i boken/filmen 2001 - kanske, vi vet inte säkert.

Det var den sista panelen jag hörde på WorldCon i Helsingfors år 2017, fem dagar av högintressanta föreläsningar och debatter om riktigt spännande ämnen. Trots att jag pilade mellan programpunkterna missade jag ännu mer än jag prickade in, för det fanns alltid ett par andra intressanta paneler samtidigt. Men istället för att sörja över det är jag ytterst nöjd och tacksam mot mässarrangörerna och alla deltagare för den höga intellektuella nivån och den vänliga stämningen från morgon till kväll!

WorldCon 2017, lördag del 2

Future Shock and do YOU suffer from it? frågade sig författarna Walter Jon Williams (hedersgäst på WorldCon), Chris Gerrib, Kathleen Ann Goonan, Charlie Stross och Nick Price. De fick börja med att göra ned uppfinningar som tidigare decennier önskat sig. Matpiller är inte lockande, och idén om flygande bilar kommer i helt annat ljus när du föreställer dig grannens 16-årige son sno bilen och dra iväg för att imponera på en tjej, var Stross varningar. Goonan sade att tekniker för att krympa saker till små dimensioner inte uppfunnits men att vi arbetar i mindre och mindre dimensioner i till exempel teknik för mobiltelefoner och stamcellsterapi. Gerrib sköt in hur ekonomiska förhållanden förändrat tekniksatsningar: på 1970-talet skapades stora projekt som Boeing-plan men då behövdes stora investeringar redan från början. Nu har vi konsumentprodukter som mobiltelefoner som betalas genom små summor i stora mängder.

Williams sade att något vi fått nu är falska nyheter och missvisande nyheter. Stross spann vidare på det med att berätta om second order consequences, alltså konsekvenser av en uppfinning som är indirekt och som inte kunde förutspås av tekniken. Ett exempel är uppfinnandet av bilen, som skapade ett behov av motorvägar, men mindre förutsägbart var hur detta kom att forma ungdomskulturen från 1930-talet och framåt.

Price tog upp hur chockerande det är att vi inte lyckats distribuera utvecklingen jämnare över världen, varvid Gerrib kontrade med att många människor i tredje världen inte har drickbart vatten, men ändå har en mobiltelefon, och att det finns hela lokala industrier kring att till exempel ladda mobiltelefoner från bilbatterier.

Moderatorn Price frågade panelen om de skriver in saker i sina framställningar för att medvetet chocka sina läsare. Stross svarade nej, och gick igenom hur litet av framtiden som egentligen är ny: om tio år kommer 85% av alla nu levande att finnas kvar, fast tio år äldre. Byggnader och andra strukturer kommer i stort sett att stå kvar, och endast 50% av bilparken vara utbytt (om inget revolutionerande händer i energifrågan). Så framtiden är till 90% redan här, och det gäller att extrapolera från den. Men sedan finns en sista procent som faller under "Who ordered that?", omvälvande och överraskande händelser i stil med Brexit, Trump och (andra) uppror. Williams fyllde ut med att det han skrev om i Hardwired har skett, och hans bok Deep State som handlar om uppror i arabvärlden kom ut samma vecka som den Arabiska Våren, och kan numera läsas som alternativ historia.

Stross spann vidare: man bör tänka sig hur nya, spännande uppfinningar kommer till användning i händerna på dina lokala skurkar. Vad skulle de bygga med 3D-printers? Sexdockor, har det visat sig, och det var något Stross redan förutsett i en av sina böcker. När Kathleen Ann Gonnan skrev sin bok Queen City Jazz 1994 fick hon frågan om hon trodde nanoteknologin skulle komma att utvecklas och användas som hon beskrev, och kunde bara svara att hon hoppades inte det!

För att undvika att beskriva en framtid som snart känns daterad, gavs tipsen att skriva om händelser mot slutet av århundradet och att inte fokusera på bara en teknologi. Vad gäller Future Shock svarade Walter Jon Williams: "I am happy to be shocked. Feel free to shock me!" och Goonan instämde med att hon gärna ville se mer av framtidsoptimismen från 1950-talet.

David G. Shaw, Aliette de Bodard, Scott Edelman, Nalo Hopkinson, Fran Wilde och Barry Goldblatt som alla är författare och/eller talar om mat i podcasts och/eller älskar att laga mat, samlades i en paneldebatt om Food Lies. De började med att berätta om tidiga minnen av att läsa om mat, och Nalo Hopkinson berättade om dikten Goblin Market och hur läckert all mat som såldes verkade. Dock fick hon en del besvikelser när hon äntligen fick prova det som omtalades - en första Food Lie! Många av de ungdomsböcker Edelman läste skrevs under fattigare tider, och där var mat en form av belöning. de Bodards släktingar kommer från Vietnam, och där finns lyriska sagor om vissa frukter, till exempel en som kallas Mother's Milk och så förstås den kontroversiella frukten durian, vilket startade en stor diskussion i panelen.

Alla var nästan rörande eniga om vilken som är den största lögnen om mat i en bok: den Turkish Delight, som den Vita Häxen bjuder Edmund på i Häxan och lejonet. Vilken besvikelse när de till slut fick smaka på den! Dock kom en del ursäkter: äkta Turkish Delight från Turkiet smakar godare än den man kunde köpa i England då, och egentligen var det en sötsak för vuxna, vilket gjorde att Edmund kände sig utvald när han blev bjuden på den.

Andra matlögner fanns dock, sådant som inte smakade så gott i verkligheten som det verkat i boken: burksardiner och avslagen ginger ale som Hopkinson läst om i en berättelse om barn på en internatskola; och så en strandsatt man på en öde ö som gjorde juice på brödfrukt - det går ju inte! För Edelman var det gröt, som skulle smaka som en mors omfamning, men så upptäckte han att det mytiska 'porridge' egentligen är samma som tråkiga 'oatmeal'.

Hopkinson berättade om hur hon i boken Brown Girl In The Ring lät den avoga mormodern visa sin kärlek i hur omsorgsfullt hon lagade dumplingsoppan de åt. Till sin senaste bok har hon en sekvens där hon låter någon laga en måltid med en massa läckra ingredienser - och så tjära, för att visa att detta inte är helt normalt. Strax invände Shaw att han smakat på en massa rätter och produkter med tjärsmak just här i Finland! Dock i smakligare form av tall-tjära, inte den grova sörjan Hopkinson menade.

Edelman berättade om hur han i en bok skrivit om en man som ville veta hur människokött smakade, men eftersom han var för stor människoälskare för att döda någon och äta upp hen, tillredde han istället sitt ena lår, efter ett recept liknande det för lammlägg, vilket Edelman inkluderade i boken. I sorgliga The Last Supper äter den sista zombien upp den sista människan. Där följer det inte med något recept!

Shaw tog upp den återkommande, förment lyxiga rätten där man bakat in (levande) fåglar i en paj. Vem kan tro att någon skulle vilja äta det? Hopkinson sade att allt hon kunnat tänka på var fågelbajs, fågelbajs överallt! Och fjädrar och näbbar och klor, som bakas med? Edelman berättade om hur det i Frankrike är olagligt att tillaga (men inte att äta) den lilla, lilla ortolansparven. Om man ändå har tillfälle att äta den, så skall man täcka sitt huvud med en servett, dels för att hålla inne ångorna från den lilla fågeln, och dels för att dölja sin synd för Guds ansikte.

Några favoritlögner/fiktioner om mat hade panelen. de Bodard berättade den vietnamesiska sagan om en pärla som, lagd i botten på en risskål, gjorde så att riset aldrig tog slut. Men när sonen i den fattiga familjen som fått den fantastiska gåvan behövde gömma den och svalde den, förvandlades han till en drake. Edelmans favorit är djuret Shmoo, som ger mjölk, smör och ägg, och dessutom kan ätas och gärna låter sig ätas, och smakar olika beroende på hur det tillagas. Är Willy Wonkas produkter matlögner? Nej, de är godis!

Det fanns en hel del att diskutera på temat Morality of Generation Ships, med panelen Sirocco, doktor i plasmafysik; Janet Catherine Johnston, med stor erfarenhet från planetär fysik och teknik; Samuel Penn, mjukvaruingenjör; och Geoffrey A. Landis, som på NASA arbetar med det motsatta: att designa små, snabba rymdskepp.

Vad gäller motsatsen till generationsskepp sade Landis att vi inte kan säga att överljushastighet är omöjligt, men vi har heller inte tekniken eller början till tekniken som skulle få det att fungera. Att färdas nära ljushastigheten skulle också kunna få bisarra konsekvenser, till exempel att man färdades bakåt i tiden. Att skjuta iväg en raket i den höga farten skulle kräva enorma krafter - om det skulle gå att accelerera genom att skjuta iväg den med laser, vad skulle kunna bromsa in raketen i andra änden av resan? Vid det här laget invände Landis att de tycktes undvika att diskutera moral!

Diskussionen återvände till frågeställningen, vilket Sirocco liknade vid om man skulle vilja uppfostra sitt barn i ett fängelse? Svaret var att om livet på jorden var sämre än det, så var det ju ingen tvekan om saken. Men det finns andra problem än att vara instängd i hundratals år. Hur testar man ett skepp för att vara säker på att det håller i 600 år? Och vi borde nog inte bygga generationsskepp förrän vi vet att människor klarar av att leva och samarbeta i hundratals år på rymdkolonier närmare jorden. Men är det etiskt försvarbart att uppfostra sina barn i låg gravitation, vilket betyder att de får svagare benmassa och inte kan klara sig på jorden? Om besättningen är nedsövd under resan, kommer man att kunna återuppväckas efter 500 år utan genetiska fel? Vad händer om planeten man kommer till inte är beboelig? Eller den är perfekt för liv, men man är allergisk mot allt på den? Går det att vända tillbaka då?

Generationsskepp med vakna människor och verkliga generationsväxlingar, kommer de att degenerera, eller kommer de att drivas av att de har ett mål? Det skulle kunna skapa något liknande en religion. Men vi vet också att det dyker upp de som ifrågasätter en religion. Första generationen och sista generationen innan landning kanske känner att de har en uppgift, men mellangenerationerna, kommer de att känna sig borttappade? Kanske är det de som kommer att trivas bäst, då de är födda i rymdskeppet och inte vet om något annat liv. Kanske kommer de inte ens att vilja stanna på planeten när de kommit fram! Och om de hellre vill leva vidare i skeppet, eller på en asteroid, så varför inte?

En aspekt av att leva på ett generationsskepp är att det behövs kunskaper för att underhålla det och alla livsuppehållande funktioner i alla generationer. Kommer människor att tvingas till yrken av en tyrannisk regim, eller kommer barn att ärva föräldrars yrken som i en medeltidsby, eller kommer vissa jobb att vara högre betalda och ha mer prestige? Där har jag mer tilltro till en smart användning av marknadskrafterna än de oroligare paneldeltagarna; om ett arbete inte attraherar tillräckligt många bör lönen höjas för det, men lönejusteringar bör ske dynamiskt och ofta så att flödet till alla nödvändiga yrken och kunskaper blir jämnt genom generationerna. Enligt en publikröst lär det behövas femtusen personer för att bevara kunskaper och inte glömma bort det man redan kan, men det gällde för icke-skrivkunniga samhällen, och är kanske inte lika kritiskt när man kan lagra kunskaper virtuellt och hämta fram dem igen senare.

En publikfråga återvände till om det var moraliskt rätt att bestämma sina barns framtid genom att kliva på ett generationsskepp. Är det rätt att sätta barn till världen under de förhållandena? Det kunde panelen jämföra med tidigare seklers resor över Atlanten, till ett Amerika de säkert inte skulle komma hem från. Och att sätta barn till världen i en osäker värld, ja, levnadsförhållandena har varit mycket sämre än nu men man har bildat familj ändå genom årtusendena, så ett generationsskepp skulle inte vara en stor försämring i jämförelse med det.

Under inledningen av panelen The Singularity: Transhuman Intelligence in Fiction and Futurism spårade Charles Stross rötterna tillbaka till en rysk-ortodox sekt på 1860-talet, som utropade att vi som människor borde sträva efter odödlighet, och då vi bara skulle bli fler och fler borde vi kolonisera andra planeter, och sedan skulle det vara orättvist att leva då våra förfäder var döda, så vi borde återuppväcka dem. Ambitiöst! En anarkistgrupp närmare i tiden hävdade att människan har två grundläggande rättigheter: 1. odödlighet, 2. rymdresor.

Senare sade Stross, som avslöjade att hans bok Singularity Sky fick titeln på förlagets inrådan då originaltiteln var för lik en som redan var på väg ut, att singulariteten redan inträffat, två gånger dessutom. Första gången var för 75000 år sedan när människan började göra verktyg och dela kunskapen mellan sig. Andra gången var vid skapandet av företaget, juridiska personer, som långsamt agerar i sitt eget intresse.

Men diskussionen gick vidare till det förväntade; en sammansmältning av sinnen, troligtvis uppladdade i en dator. Författaren Lettie Prell berättade om en bok hon skrivit där en människas sinne laddades ned i en dator, men eftersom den inte hade någon kropp började den tappa kontakt med fler och fler av sina känslor. David Shaw berättade att man på MIT där han jobbar brukar säga "Vi kommer att ha AI om tio år" - och det har de sagt i tiotals år redan. Mikko Rauhala invände att saker alltid kan gå fel, men att man ändå måste försöka.

Så om uppladdningen till en gemensam dator betyder evigt liv, blir det som en form av paradis/liv efter detta. Vem skapar reglerna i livet efter detta? Vem bestämmer vilket beteende som är gott? Det kan bli strider om det! Stross sade att hans nästa bok skall handla om en Lovecraftsk singularitet, där the Old Ones har återuppstått och tagit över.

Panelen svängde inte helt sammanhållet men ändå intressant mellan att tala om singularitet, AI och överlägsna intelligenser. Ett rovdjur behöver reagera på stimuli och ha kvicka reflexer. Ett bytesdjur behöver detsamma, men dessutom en förmåga att föreställa sig andras tankar och planer för att kunna undvika rovdjuren. En effektiv superintelligens kommer att kunna vara extra bra på att förutse hur de den möter tänker, och utnyttja det för att få som den vill. Under ett möte med en superintelligens kommer man att känna sig förstådd och uppskattad och överens med den, men efteråt bör man känna efter i alla fickor, för förmodligen fick den ut mer av dig än vice versa.

Lästips. Surface Details av Ian Banks

WorldCon 2017, lördag del 1

Till den mycket intressanta diskussionen Beyond the Goldilocks Zone samlades Olli Wilkman, kunnig om rymdgeodesi, asteroider och strålning; Julie Novakova, biolog och astrobiolog; Michael Reid, professor i astronomi; och Janet Catherine Johnston, astrofysiker och bland annat ansvarig för att välja landningsplats för Viking-missionen.

Vad man menar med Guldlockszonen är den som, liksom i sagan, är perfekt för liv att uppstå och utvecklas: inte för varm, inte för kall, inte för stor, inte för liten etcetera. Jorden ligger i den, på ett idealiskt avstånd från solen, och räknar man generöst kan man säga att även Venus och Mars ligger inom den zonen. Men för planetsystemet Trappist-1, som kretsar kring en kall dvärg, ligger den beboeliga zonen närmare stjärnan och där har man upptäckt tre jordlika planeter.

Definitionen av beboelig är hittills vag, men en planet anses beboelig för kolbaserat liv om flytande vatten kan existera på ytan under en lång tid, långt mer än tusen år. Om vi baserar vår definition av liv på kolbaserat liv liknande vårt eget kan vi leta efter liv genom att analysera gaser i planetatmosfären, och leta efter de ämnen som biologiska livsformer släpper ut. Det är en alltför snäv definition för att täcka alla former av liv vi kan föreställa oss (och inte föreställa oss), men vi måste börja någonstans!

Novakova påpekade att vi dock kan finna beboeliga planeter eller andra himlakroppar på helt andra ställen, till exempel som månar kretsande kring planeter, eller i vida excentriska planetbanor där avståndet från solen varierar stort. Liv på den planeten skulle klara sig från att brännas upp respektiva frysas ned om de hade oceaner på ytan och en tjock väteatmosfär.

Andra för fram Rare Earth-teorin, att jorden har unika förutsättningar för liv som är osannolika att finna någon annanstans. De är att månen stabiliserar årstiderna, och att starkare tidvatten under perioden då den låg närmare rörde om miljön på ett sätt nödvändigt för att skaka fram liv. Jackson förväntar sig dock att se liv på månar till våra jätteplaneter, som Titan (som har hav av metan) och Encelladus. Vi vet att liv kan ta sig olika former och utvecklas under extrema miljöer, som stark syra och hetta. En publikfråga som kom senare var hur metanbaserat liv skulle se ut. Svaret givet av lyckade simulationer (byggt på spekulation) på det var att membranen behövde vara inverterade och lipiderna mer flexibla för att kunna fungera på lägre temperaturer. Reid svarade också att ett lyckat experiment på extremofiler som överlevde och utvecklades under svåra och föränderliga förhållanden är vi och det nu levande livet!

Fermiparadoxen får en ju att undra över varför inte andra civilisationer har utvecklats till en nivå där de kan/vill kontakta oss. Novakova påpekade att även med galaxerövrande civilisationer kommer de att sprida sig i bubbel-liknande former, och vi kan råka finnas i en bubbla dit ingen har tagit sig (än). Rymden är stor! Eller så har de varelserna tyckt det var för jobbigt att ta sig ut i rymden och sjunkit in i en virtuell värld istället.

Kan vi finna planeter som är ännu bättre lämpade för liv på jorden? Jackson önskade sig ett dygn med 20 timmar vakentid och 10 timmar sömn! Och det finns några andra idéer, vilka faktiskt tas upp mer ingående i en panel senare på lördagen, det vill säga sist i denna bloggpost!

Vi var många som hade samlats för paneldebatten med det viktiga temat Mental Illness in Science Fiction. Paneldeltagarna Emma Newman, Howard Taylor, Ash Carlton och Mary Duffy presenterade sig själva, modigt nog inte bara sina karriärer som författare och illustratörer, utan även sina erfarenheter av ångest och bipolär sjukdom.

Det var en bra öppning att låta alla klaga över stereotyper av diagnoser - Start the moaning! Taylor sade att om du som författare tar en egenskap - kan vara hudfärg, kan vara sjukdom - och gör den till en ursält för att karaktären skall vara ond - sluta med det! Så ser inte verkligheten ut. "If you make every crazy person bad, you will tell a lie." Newman pekade på kriminallitteratur, där en person kan få definieras av sin diagnos som att det räcker, och inte fyllas ut till en hel människa. Duffy noterade att Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers möter många onda och galna människor, men, som hon sade, tanken att människor som gör onda saker har något fel med dem är inte detsamma som att de har en mentalsjukdom. Carlton retar sig på när mentalsjukdom blir till en superkraft; när en autistisk person är en superbra detektiv, eller när det används för komisk effekt - en galning som säger underhållande saker medan hen sover på gatan och svälter.

De besvär som lyfts fram är oftast också "sexiga", det är aldrig symptom som att få ångest och svårt att andas. Taylor berättade att han själv ritat en actionkomediserie där huvudrollen är en tuff kampsportshjältinna som i en sekvens kickar en massa ass. Men vid nästa konfrontation tar PTSD över, och hon krymper, synligen krymper ihop i ett hörn, medan hennes vänner undrar varför hon inte går till handling. Newman påpekade att PTSD orsakat av krig och liknande upplevelser finns med i serier, men mer sällan med andra orsaker, vilket ju faktiskt är vanligt i verkligheten.

Taylor har skrivit en kort text med titeln "No, I'm fine" som berättar hur han inte vill ta ett piller den dagen, en text som en vän sade hen fann svår att läsa, men som Taylor kände var viktig att skriva. Newman valde att när hon skrev en berättelse ta lång tid på sig att introducera huvudpersonen innan hon lät läsaren veta att hon hade en psykisk sjukdom. Vad gäller att skriva böcker där en karaktär har psykiska problem, är det bra att försöka visa hur ens tanke- och beslutsförmåga kan halta på grund av problem utanför en.

När Newman såg 2001 förvånades hon över att andra talade om hur HAL blev galen. I hennes ögon betedde sig HAL logiskt i sin överlevnadsinstinkt, och förde en dialog mellan två sidor i konflikt, där båda sidor var lika sanna, och där både små och stora saker kan få lika vikt. Hon berättade också om en stund från festen kvällen innan, då hon emottagit ett Hugopris och borde varit på höjden av lycka, men kände sig nära hjärtattack och behövde gå bort från firandet. Övriga paneldeltagare delade också med sig av liknande erfarenheter, och fick mycket uppskattning från publiken för det.

Kan det vara ett problem med att gå ut med att man har psykiska problem, till exempel för att det kan leda till att man har svårt att få jobb? Ja, men de som har fördomar mot en då är nog inte någon man vill ha till kollega. Tvärtom är det viktigt att fler går ut med sina problem, för om man inte gör det skyfflas mentala problem undan till tystnad, till tabu, till något som definieras av andra och kan skapa rädsla och hat. Panelen hurrade istället för alla människor med problem som jobbar så hårt - extra hårt, på grund av omständigheter de inte rår över!

Lästips: Dan Wells "The Hollow City", där huvudpersonen är schizofren men där vissa av monstren han ser är verkliga.

Making Life Interplanetary: How Can Science Fiction Help? var frågan som Mikko Suominen, vetenskapsjournalist; Geoffrey A. Landis, fysiker på NASA som arbetar med utforskning av Mars, Venus och de yttre planeterna; Mark Halmagiu, mjukvaruutvecklare och publius (Christopher Carson), ordförande för Moon Society, dryftade.

Landis tog upp att förr i tiden så var det tack vare SF som folk började inse att stjärnorna de såg var solar, kanske med egna planeter. Dock är det så att SF ofta visar saker som funkar direkt, möjligtvis vid andra försöket, och snillen som bygger fantastiska saker i sin egen källare. Det borde framgå litet mer att det är ett hårt jobb som tar lång tid och går fel ibland - men att det är värt arbetet!

Halmagiu påpekade att när Star Trek började sändas så var det mest orealistiska, det som folk hajade till över, att där satt amerikaner, en ryss och en svart kvinna på kommandobryggan. SF kan hjälpa till att förändra folks inställning genom att visa andra och bättre möjligheter att leva, även att leva i rymden på nya sätt. publius fyllde på med att utmaningarna är mer sociala än tekniska. Först måste vi tro på något innan vi kan börja skapa det. Sedan måste man börja jobba för vilken framtid vi vill ha. Vi (människor som förstår oss på tekniken och utmaningarna) måste börja tänka på detta för att politikerna också skall börja tänka på det.

En publikfråga ledde till en intressant diskussion: det kan vara bra för miljön att utföra gruvbrytning på asteroider istället för på jorden, men borde den inte ske med robotar istället för mjuka, lättskadade människor? Halmagiu svarade att det är så många rymdexpeditioner som pajat på grund av mindre tekniska fel som kunnat lösas av en gubbe med skruvmejsel, så människor har också sin plats. Landis, som jobbat på Pathfinderprojektet, citerade en kollega som på frågan om hur mycket Pathfinder gjort under sina 90 första dagar svarade "Lika mycket som en arkeolog skulle klarat på en eftermiddag".

Dessutom lär oss rymdarbeten ett miljötänk som kan användas även på jorden. Allt vi kallar skräp på jorden är tillgångar i rymden - koldioxid på månen från kolförbränning, ja tack, det kan vi använda på något sätt!

Vad önskar panelen att SF bidrar till att folk börjar tänka på? Landis önskade sig teknologi för rymdfärder. Halmagiu ville se inspiration till att se i riktningar vi inte tänkt på. publius ville att man istället för all tekno-pessimism uppmuntrade till en positiv anda kring utmaningarna.

Kunniga, pålästa och vältaliga Julie Novakova hade en hel (nästan) timme för sig själv för att berätta kring temat Exoplanetary Zoo, och tog där upp planeter som vi funnit på mer oväntade ställen. För 25 år sedan upptäcktes en planet kring en pulsar, då man letade efter orsaken till att utsändningarna av pulser stördes. Vidare beräkningar visade att det fanns hela tre planeter i bana nära pulsaren, vilka alltså måste ha formats efter supernovaexplosionen som resulterade i pulsare. Senare har man funnit tre andra pulsarer (av de cirka 2000 kända) som också har planeter.

En annan stjärn-rest som skulle kunna ha planeter är vita dvärgar, i så fall förmodligen i form av rymdgrus kring en stjärna lika liten som jorden. Det har inte funnits några bekräftade fall, men om de finns så skulle de kunna härbärgera liv.

En typ av planet man hittat många av kallas "Hot Jupiter": gasjättar i bana nära sina solar, närmare än Merkurius. Det finns ett tusental bekräftade och ytterligare ett tusental obekräftade av det slaget och de upptäcks när deras påverkan på sin sol blir synlig via Dopplereffekten. Den vanligaste storleken på planeter man hittat faller i kategorierna "super Earth", alltså dubbla jordmassan, och "sub-Neptune", det vill säga mindre än Neptunus. Större planeter än så är för övrigt förmodligen inte lämpliga för liv.

Man har funnit planeter som rör sig i excentriska banor kring sina solar, med en ända nära solen och en mycket långt borta; och planeter som rör sig i system med två, tre och till och med fyra solar. De skulle kunna hysa liv trots sina extrema skillnader i förhållanden, om de hade ett tillräckligt tjockt och lämpligt uppbyggt vätemolntäcke. Även planeter helt utan sol, fritt vandrande i rymden, skulle kunna hysa liv, om den hade en tillräckligt stark värmekälla inom sig.

Planeter av jordstorlek verkar inte lika vanliga eller i alla fall inte lika lätta att hitta. Hur vi tänker oss att de bör vara uppbyggda är att de likt jorden har en kärna av smält metall vilket ger ett skyddande magnetfält, silikater i ett ytligare lager, och rörliga tektoniska plattor och vulkaner som orsakar att ämnen inifrån planeten skjutsas upp till ytan och rör om i miljön.

Vi vet inte exakt signalsubstanserna för att kunna avgöra om en planet har en växthusatmosfär. Vi kan  däremot viktiga biomarkörer i atmosfärer lik vår egen som visar om där finns liv. Det föranledde publikfrågan om man skulle kunna detektera liv på jorden om man vände sina mätinstrument hitåt? Ja, en Venusprob vändes faktiskt mot jorden och lyckades finna liv här! Puh, vilken tur!

WorldCon 2017, fredag del 2

Which inventions have changed SF? frågade sig Joe Haldeman, David G. Shaw, S.B. Dibya och Gillian Clinton, flygingenjör. Den senare svarade att generationsskepp och historierna som skrevs om dem var fascinerande, men så kom idén om att överljusfart och allt det föll bort. Haldeman sade att för en bokplott med generationsskepp behövs en anledning till att de byggs, eller så kan de vara en bakgrund till en till synes orelaterad historia "Den där blomman har jag aldrig sett förut" - varför är det en sådan överraskning? Dibya sade att många SF-uppfinningar svarade mot dåtidens behov, och överljusfart lät en berätta historier om målet istället för resan.

Ögonblicklig kommunikation via en ansible kan vara både en välsignelse och en förbannelse. I space opera kan det vara en fördel för en lokal militär trupp att inte kunna dubbelkolla med sina överordnade och kunna operera friare.

Vad gäller robotar arbetade Haldeman och hans fru på MIT, och på Museum of Wonders på campus ställdes det år 1982 ut de allra nyaste robotarna. Åren gick och samtidigt som muséets budget krympte började robotarna tackla av, och vid år 2000 var de daterade, gnisslande krakar som luktade ozon - symboler för entropi i ett komplext system. Muséets funktion blev den motsatta till vad som var menat och studenter skrattade åt robotarna.

Robotar får alltför lätt "liv" utan förklaring i SF-berättelser. Robotar och AI är inte samma sak. Haldeman nämnde att det finns sjutton grundläggande storylines om robotar, och prototypstoryn är att roboten börjar förstå sin funktion, sedan börjar analysera människors funktion, och så vidare därifrån... Dibya sade att SF borde skriva mer om AI och robotar som har grundläggande restriktioner i vad de kan utföra, något vi inte kan komma på för att AI-området är alltför svårhanterligt. Vi borde försöka se vilka meningsfulla frågor som inte är besvarade.

Angående neurala nätverk och deep learning berättade Shaw om en dator som fick i uppdrag att hitta på nya färger och namn till dem. Nästa uppgift var att, givet ingredienser och hur de används ihop, hitta på nya recept, vilket skall bli intressant att se. Färgnamnen behövde en människa gå igenom för att rensa bort de oanvändbara, så det tycks än så länge behövas en mänsklig insats. Men alla människor kommer att ha olika åsikter om vad som är rimligt. Vem skall avgöra det i slutändan?

För att tala om The Rise of Weird Fiction försökte författarna Pete Sutton, Siobhan Carroll, Helen Marshall, Shivaun Hoad och Hal Duncan först definiera vad som är Weird Fiction. Det var inte lätt! I vanliga fall kan man fråga frågor som Vilka är naturlagarna i ditt universum? Finns det ett magiskt system eller ej? Weird fiction utmanar de här definierande frågorna. "We will know it when we feel it!" En av Marshalls doktorander sade att Weird fiction visar hur det irrationella är inbyggt i det rationella.

Old weird, främst exemplifierad av H.P. Lovecraft, låter en stabil värld med kända regler bli utmanat av något obegripligt vilket leder till galenskap (enkelt sammanfattat).
I New weird är du osäker på förutsättningarna i det universum du finns i. Exempel på det är novellen Lessons in the Raising of Household Objects av Marshall där en liten flicka är övertygad om att tvillingarna hennes mamma väntar kommer att ta hennes saker. Och så kommer de ut om natten och drar in flickan i livmodern med dem! Det är osäkert om vad som händer är verkligt eller ej. En liknande osäkerhet finns i moderna klassiker som Harold Pinters The Birthday Party och berättelsen A Visit To Grandpa av Dylan Thomas där den lille pojken inte riktigt förstår vad som händer.

Måste man sätta en etikett på New weird? Ja, för när man gör det gör man det möjligt att visa upp och marknadsföra till nya människor utanför den intresserade gruppen. Marshall, som läst många många böcker senaste året för att vaska fram en vinnare till Shirley Jackson-priset ser en ökning av Weird fiction. Vad fyller detta för behov? Kanske beror ökningen på världssituationen med ökande osäkerhet inför vad som händer; saker som tycks ologiska, 'fake news' och annat som kan få en att tro att världen inte följer tydliga lagar. Ett liknande behov av irrationella berättelser har funnits under diktaturer, som Francotiden i Spanien och i Sovjet. Dock önskar sig Carroll att vi får fler Weird fiction-berättelser som inte slutar i katastrof!

Till den ytterst intressanta paneldebatten Alien Language in Science Fiction samlades Cora Buhlert, lektor och översättare; Heather Rose Jones, författare; Stephen Potts, SF- och språkkunnig litteraturprofessor; Lawrence M. Schoen, lingvist, SF-författare och grundaren av Klingon Language Institute; och David J Peterson, som varit språkkonsult och skapat språken för TV-serier som Defiance.

En universalöversättare var universalt hatad av panelen. Annat de retat sig på genom åren (utan att hata hela verket det ingår i) är, för Potts det klassiska Twilight Zone-avsnittet To Serve Man som bara fungerar på engelska; för Petersen i Lilo & Stitch när Stitch landar på en planet hen kallar "ee-arth" - hur kunde hen läsa ordet utan att kunna uttala det? Jones ryser när någon ger bort sitt barn till utomjordingar för att de skall lära ut språket - och förhoppningsvis inte äta upp det lilla runda barnet! När Hoshi i Star Trek kan lära sig ett språk på några minuter retar det Buhlert. Petersen tänkte specifikt på en scen när en lingvist på ett rymdskepp sitter och skriver och analyserar för att förstå ett alien-språk i en kritisk situation, kaptenen säger "Stop that and just talk to them, dammit!" - och det funkar!

Ett gott exempel på hur språk och språkinlärning fick ta plats, nämnde Schoen, var TV-serien Shogun, där vi tittare fick lära oss japanska tillsammans med huvudpersonen. Det var en upplevelse som även jag minns med glädje, trettio år senare. Wakarimasu ka?! Petersen inflikade att det behövs en showrunner som verkligen vill det, och berättade om sin favoritepisod från Defiance, den enda som visade en annan planet än jorden i en scen från Datak Tarrs barndom där de inblandade talade Castithan. Vid inspelningen klagades det på att scenen tog för lång tid och att man ville spela in den på engelska istället. Då ringde skådespelaren Tony Curran till Petersen, och från var sin ände filade de på replikerna så att de blev kortare, och scenen fick göras på Castithan. Som stor beundrare av realismen i Defiance var jag imponerad av hur detaljer som musik, utseende, traditioner och språk samverkade, och fann det modigt att man så ofta hade långa dialoger på de olika Votan-språken. Detta är något man ser mer och mer i ambitiösa TV-produktioner, och vi konsumenter borde kanske göra det känt ännu mer för dem med budgeten hur uppskattat det är!

Jackson nämnde Terry Brooks Shannara-böcker som bra exempel på hur språkbruk, språkförbistring och översättarens roll hanteras och är viktiga för berättelsen. Schoen sade att C J Cherryh startat som latinlärare, och hanterar språkfrågan väl i sina böcker. Buhlert gillar att Becky Chambers skrivit om en ras som egentligen inte kommunicerar med tal (men har lärt sig det också) utan med färgskiftningar i fläckar på huden (kromatoforer), medan andra har tentakler som förmedlar information. Vi antar ju ofta att språk är en manipulation av gas som tar plats delvis i vårt matsmältningssystem, men utomjordiska släkten gör inte nödvändigtvis så, eller använder radio heller. Potts berättade en rolig historia om hur, på ett zoobesök, en iguana började hota och väsa mot hans lille son. Det visade sig att pojkens keps hade en orange fläck vilket för iguanan signalerade maktkamp!

Hur emottogs filmen Arrival av lingvisterna? Alla gillade den, om än inte utan kritik, förutom Petersen, som var nybliven far och känslosam och därför fick agg mot hela filmen, även för språkhanteringen. Jackson gillade alien-språket men undrade varför inte människorna ritade bilder tillbaka. Potts ogillade att filmen lät meningen med besöket vara att lära oss att se framtiden, när novellen lät det vara en bieffekt. Schoen tyckte att de misslyckades men att de försökte bättre än något tidigare, fast varför hade de inte 4D-bläck till skrivtecknen?!

När Schoen en gång skulle spela in några klingon-fraser för ett företag fick han tillbaka att de inte lät rätt. För att visa vad de ansåg som rätt skickade de några youtube-videos. De med uppklädda fans som inte talade särskilt bra hölls fram som goda exempel. Ett dåligt exempel de också skickade med talades av en annan av de verkligt kunniga i klingon-språket. Schoen provade att läsa om meningarna med högre volym och mer saliv, och då fick han godkänt. Det finns för övrigt dialekter för klingon, för olika planeter och regioner. Dialekter är en bra sak; Jackson kan i sina böcker höra att någon kommer därifrån för hen tvistar sina s på ett särskilt sätt. Och om hon råkar använda ett ord fel andra gången det dyker upp kan hon skylla på att det var dialektalt!

Schoen lyfte fram idén att kaptenen på ett skepp talar den mest propra varianten av ett språk när hen kliver ut och håller officiella tal. Sedan har alla besättningsmän dialekter och talfel som får dem att låta olika. Något viktigt att tänka på är alla småord och fyllnadsord. Hur låter "umm" och "you know" på marsianska? Det är något att fundera på!

WorldCon 2017, fredag del 1

Min fredag var så gott som fullbokad med högintressanta föreläsningar och paneldebatter. En stor fördel med WorldCon är att det drar till sig människor som jobbar med forskning inom relevanta områden som neurobiologi och kvantfysik, ofta på företag i teknisk framkant, och dessutom är science fiction-författare vid sidan om det. Så var fallet på programpunkten Artificial Intelligence in Real Life and SF. Skickliga moderatorn S.B. Dibya har arbetat med mönsterigenkänning, Anthony Eichenlaub jobbar med Watson på IBM (visserligen med hur man skall tjäna pengar på det) och Greg Hullender arbetar på Amazon och har tidigare sysslat med handskriftsigenkänning för Microsofts Surface tablet.

Behöver vi reglera AI? Elon Musk svarar att vi behöver lagstiftning redan innan vi har ett behov av det, annars är det för sent. Mark Zuckerberg säger att vi inte behöver måla upp doomsday scenarios. Dock har de båda affärsintresse av att säga det de säger; Musks självkörande bilar behöver ha ansvarsfrågan utbenad, Facebook vill få utvecklas utan hämningar. I panelen svarade Hullender att den verkliga risken är att vi förväntar oss för mycket av AI. Jämför med autokorrekt, hur ofta det blir fel, och tänk att liknande misstag görs av ett anti-atombombssystem. Eichenlaub sade att vi kan citera honom när han säger att AI som försöker döda en och killer robots inte kommer att hända!

Behöver vi skydda AI från människans gärningar, ur en etisk synpunkt? Hollander såg ingte behov av det; vad vi har nu är inte på väg att utvecklas till medvetna AI:n. Eichenlaub sade att vi kan komma till en nivå av robothusdjur på intelligensnivån av en hamster, som kommer att vara söt och verka levande. Intellektuellt sett ser han inget hinder att "döda" den, men emotionellt sett kommer han att känna motstånd mot att göra det. Hollander inflikade att den människa som gillar att döda ett robothusdjur ändå skulle ha drag av psykopat.

Kommer vi att gå emot medvetna AI:n och när? Eichenlaub svarar nej. Vi skulle behöva ett breakthrough inom forskningen men vi vet inte ens vad det borde vara. Om AI är en stor boll så jobbar vi på ytan av den, men har inte satt ett enda skrapmärke i den verkliga utmaningen.

Behöver vi bena ut den neurobiologiska modellen av hjärnan och medvetandet och kopiera den? Hollander anser att det är ett misstag att modellera AI efter hjärnan. Vi lyckades inte flyga genom att kopiera fåglars vingar, så vi kommer inte att kunna gå den vägen för att skapa medvetande heller. (Skämtsamt förslag på Turingtest: ett flygplan som lurar fåglar att tro att den är en fågel!)

Eichenlaub har sett hur mycket jobb under många år som går till att få en mycket enklare mjukvaruprodukt att fungera, så han tror inte att självmedvetande kommer att uppstå spontant ur ett komplext system. Hollander liknar den tanken vid att blanda alla ingredienser i en kemilåda och tro att det skall skapa liv. På en publikfråga svarade Hollander att en chef på Microsoft varit mycket intresserad av spontant medvetandeblivande och ordnat några konferenser vilka Hollander dock fick beordra sina anställda att gå på då de försökte slippa, då det sågs som likvärdigt till, tja, astrologi.

Råd till en författare som vill skriva trovärdiga AI? Hollander: placera historien tusen år in i framtiden och försök inte ens förklara hur det fungerar, för varje försök kommer att låta dåligt. Böcker och historier som lyckas få till en trovärdig bild är de som placerar AI som assistenter, inte huvudroller. Eichenlaub tycker dock om Sungrazer av Jake Posey. Överlag var jag själv mycket nöjd med att den kunniga panelen hade lika "stränga" definitioner och uppfattning om AI som jag, och jag hoppas att SF-författare fortsätter att skriva om AI men inte slarvar med att låta vilja och känslor bara uppstå spontant, eller att avläsa mänsklighet i något som ser ut och/eller beter sig som en människa.

S.B. Dibya frågade panelen samma sak som jag också ofta undrat i samband med AI-berättelser, speciellt film och TV-serier: Varför skulle någon vilja programmera AI:n till att ha känslor? Visst bygger vi AI:n med specifik motivation, till exempel de bottar som Facebook släppte lös att köpa och sälja till varandra och som utvecklade ett eget språk. Kan deras utrop räknas som känslor i ett AI-system? (öppen fråga) Hollander berättade att Microsoft övervägt att bygga in ett mått av känslor i en muntligt styrd hjälpfunktion: de gissade att användaren skulle bli frustrerad och skälla på funktionen, men om man gav den en ledsen röst skulle man genera sig för att skrika för argt åt den. Så skulle ju någon kunna bygga in känsla med ond baktanke; ett virus som ber dig att inte radera det! Ur publiken kom en kvinna med informationen att Volvo kan komma att låta sina självkörande bilar le (visa happyface) när de stannar för en fotgängare, för att få hen att känna att det är säkert att gå framför bilen. Ansiktsuttryck är ju en genväg för att överföra känslor och dithörande information.

Dibya berättade att vi just nu låter AI syssla med mycket specifika uppgifter, men att skapa en AI med generaliserad intelligens, som kan öppna en dörr, gå in, sätta sig på en stol och helt enkelt klara sig i världen genom att vara adaptiv och uppfinningsrik, det är mycket svårare.

Write Long and Cut, or Write Short and Add var titeln på en paneldebatt om att skriva och redigera det man författat. De medverkande författarna och lektörerna Jeremy Szal, Chris Beckett, Natania Barron, Bo Balder och Leo Vladimirsky kom snabbt att fokusera nästan uteslutande på redigering. Det är en process som många ogillar, men på frågan om vad de gillar med redigering hade personerna flera svar. Szal sade att det är ett sätt att skrapa bort lera och se ädelstenar komma fram, vilket kan ge insikten "det här är vad jag vill att resten av historien skall vara". Beckett gillade också redigering då han kan forma berättelsen och hitta saker att utvidga, och dessutom, till skillnad från skrivkramp går det inte att ha redigeringskramp, för där finns alltid den där massan av ord att jobba med! Barron gillade att hon kan få sig själv att se smartare ut i rediteringen, få in ordlekar och återkommande glimtar av till exempel färgen blå, som om hon hade planerat det hela tiden. Balder tar sig tid att fundera på "Behöver läsaren veta det här redan nu?"

Beta-läsare är nyttiga på olika sätt för de olika författarna. Szal gillar i regel första tredjedelen och sista fjärdedelen av böcker men tycker att mitten är tråkig. Läsare som älskar mittendelar specifikt kan då ge värdefull input på just de bitarna. När någon inte tycker om vad han har skrivit på vissa ställen blir det en utmaning för honom att verkligen visa varför han tycker om det och varför han skrev det, och ett tillfälle att förtydliga och förbättra de avsnitten. Vladimirsky påpekade att feedback är bra i form av "det här fungerar inte för mig, jag tror du försöker göra det här men..." men inte i form av direkta rediteringar: "skriv så här och så här: XXX". Beckett sade att flera olika läsare kan ge olika åsikter, så i slutändan ligger ansvaret ändå på honom själv.

Paneldeltagarna kunde bjuda på roliga anekdoter från rediteringsprocessen! En gång upptäckte Vladimirsky att hälften av alla hans karaktärer bar asymmetriska jumpsuits, något han själv gillade mycket just då men insåg att det skulle vara omodernt om tio år. Szal insåg att alla hans kvinnliga karaktärer hade bubbelgumsblått hår. Beckett såg att flera av hans karaktärer hade namn som börjar med samma bokstav, vilket gör det svårt att minnas vem som är vem. Sedan kan han hamna i en nedåtgående spiral där han ifrågasätter allt han skrivit, och då kan en läsare ur vänkretsen hejda honom och säga "det här är bra, det duger!". En läsare sade till Barron att alla hennes karaktärer gör ett "tak" av fingrarna, som hon själv brukar göra, och en annan sade till Szal att alla i hans bok spottar när de blir arga, vare sig de är inomhus eller i en rymddräkt i vakuum!

Hur vet man att man behöver göra en stor reditering och ta bort mycket? Szal plockade bort en person ur en berättelse som inte hade någon annan uppgift än att vara en annans love interest - det var inte rättvist mot henne att hon inte skulle ha någon annan motivation. Med färre roller blev inte heller handlingen så utspridd. Chris Beckett sade att hans karaktärer är som dockor från början men brukar få liv efter ett tag. Om någon fortfarande är träig efter ett tag förstår han att han bör ta bort hen. Han gav också rådet att om en berättelse inte fungerar kan det hjälpa att till exempel skifta berättarrösten från första till tredje person.

I panelen för Making a Better Human satt Sam Scheiner, ansvarig för att dela ut stipendier om evolutionsforskning i US National Science Fund, Julie Novakova som disputerat i evolutionärt beteende, Shariann Lewitt som lär ut evolutionsbiologi och epigenetik på MIT och Keffy R.M. Kehrli, som har doktorerat inom genetik och evolution. De senare två är även SF-författare.

Bland dåliga exempel på synen på evolution räknade Kehrli filmen Idiocracy, där bara dumma människor får barn och så blir hela mänskligheten dummare. Det vi skrattar åt är en dold eugenik-tanke. Vad gäller att försöka göra sig av med dåliga gener, till exempel med hjälp av CRISPR cas9, så är problemen 1. att vi inte vet om en problematisk gen också har sekundära egenskaper som gör den nödvändig för andra, viktiga gener och 2. hur bestämmer vi vad som är dåligt? Har vi rätt att bestämma att människor med Down's syndrom har liv mindre värda än våra och inte skall födas? Eller sicklecell-anemi, som ger en hemsk sjukdom om man ärver den från båda föräldrarna men viss immunitet från malaria om man ärver den från bara en förälder. Kehrli påpekade att efter decenniers studier av jästbakteriers gener, små och ganska lättdefinierade, händer det fortfarande att forskare får resultat som är totalt överraskande, och att då skala upp till större varelser skulle ge ännu mer komplexitet.

Den etiska frågan om en förälder har rätt att genmodifiera sitt (ofödda) barn är inte ny, enligt Kehrli, då föräldrar alltid fattat beslut som påverkat deras barns liv; var de skall bo, vilka resurser de har och liknande. De övriga invände att det är skillnad på att flytta till Seattle och att ge sina barn gälar för att de skall flytta till en vattenplanet! Lewitt påpekade att trots att vi till stor del har tekniken för genmodifiering redan idag, finns det tre lager av genförändringar som behöver/kan göras, och det tredje, epigenetik, känner vi inte alls till tillräckligt; vi har inte tillräckligt med experimentella data. Men hon tror att barn som föds idag kommer att kunna välja genetiska förändringar åt sina barn, och generationen efter kommer kanske att kunna beställa förändringar på sig själva.

På publikfrågan vilka förändringar som vore förbättringar kom motfrågan vad som räknas som bra? Det är alltid beroende av omgivningen och det kan finnas olika egenskaper som är gynnsamt att förstärka. Novakova föreslog fotosyntes, vilket Scheiner svarade inte skulle kunna gå - motsatt svar till vad vi kom fram till på debatten på Kontrast i Uppsala tidigare i år! Vem har rätt?!

Lästips från panelen: Eileen Gunns bok Computer Friendly

The Future Is Approaching Quickly: SF as an Alternative to Future-Oriented Think Tanks var det intressanta temat för paneldebatten mellan Klaus AE Mogensen, medarbetare i en non-profit futurist-thinktank, Kristina Knaving som forskar i interaktionsdesign, Nick Price från en futurist-thinktank och Quifan Chen som arbetar  med virtual reality på en startup, lett av Stephanie Saulter. Knaving förde fram att i en thinktank vill du hitta rätt svar att förmedla, i SF får du många olika svar på en fråga vilket är mer fruktbart, och de är paketerade på ett sätt vi kan relatera till; som historier, med personer som reagerar på händelser i den tänkta framtiden. Price tillförde att en SF-författare är (oftast) en enda person, medan flera samarbetar med vad en thinktank tar fram. Mogensen sade att SF presenterar en möjlig framtid medan thinktanks vill presentera en trovärdig framtid. De brukar ta fram 3-4 möjliga scenarios för sin kund och presentera dem, inte som lösningar utan som roadmaps.

Hur reagerar den verkliga världen på presenterade scenarios? Det sägs att Ian M. Banks böcker inspirerar Elon Musk. European Space Agency och NASA bjuder in SF-författare att dela med sig av idéer, men det är oklart hur mycket av dem som används. Saulter nämnde att kinesiska delegationer till företag som Microsoft och Google fann att många framgångsrika anställda där är SF-läsare, och har därför börjat satsa på science fiction som en genre i landet. Quifan Chen fyllde i med att till exempel kinesiska Alibaba vill anställa SF-författare.

Något nytt och sensationellt kan bli familjärt via media och då förlora sin chock-effekt, som till exempel Big Brother som blivit en dokusåpa (flera) och mjukat upp folks inställning till ständig övervakning. Hur presenteras de olika framtidsvisionerna? I science fiction ser vi ofta katastrofscenarior (och några överlevare). När Mogensen skriver för teknikmagasin listar han ett bra och ett dåligt exempel. För en kund presenteras scenariorna neutralt, så att de själva kan välja vad de ser som bra eller dåligt.

Lästips: Warren Ellis bok Normal och bloggen Economic Science Fiction