Dr. Mabuse, spelaren med nyskriven musik

1920-talet myllrade av idéer om hur samhället var beskaffat och hur det skulle kunna omvälvas. Hur kom det sig att några få ägde så mycket och verkade styra allt? Vetenskapliga upptäckter och tekniska uppfinningar stimulerade fantasin likaväl som teorier om andar och psykska krafter, och droger kunde förändra sinnet. Kanske kan också ett starkt sinne hypnotisera vilken människa som helst att begå vilken handling som helst? En sådan kraftfull man är Dr. Mabuse. 

I inledningsscenen till filmen Dr. Mabuse, spelaren ser vi honom välja bland sina många identiteter, för att sedan sminkas och kläs av sin nervige herrbetjänt Spoerri. Strax därpå ser vi också en kedja av noggrant planerade händelser som lägger värdefull information i Mabuses händer. Han rör sig obehindrat på alla nivåer i det energiska Berlin, och styr händelser till att gynna honom själv. I en fascinerande scen från börsen står en självsäker Mabuse blick still medan oroliga börshandlare i höga hattar rör sig runt honom för att sälja, eller köpa, när börskursen rasar och sedan stiger igen.

Så får vi se Dr. Mabuse hypnotisera Edgar Hull, son till en industrimagnat, till att ta med sig sin nyfunne vän "Hugo Balling" till sin klubb där den unge mannen snart förlorar alla sina pengar på kortspel. För att ytterligare slå klorna i Edgar Hull skickar Dr. Mabuse till honom den beundrade dansösen Cara Carozza, som gör vad som helst för mannen hon älskar djupt - Mabuse själv. Men trots att bara en av dem är förälskad på riktigt är scenerna med Cara och Edgar förtjusande, med en god dos av humor insmugen i Edgars omsorger om sitt hjärtas dam. Även i andra scener vävs det in ögonblick av komedi, ofta då någon herre blir alltför upphetsad av ekivokt dansande damer och får bannor av sin kvinnliga partner. Och ekivokt dansande damer ser vi också en del av i denna film.

De här omvälvande vinsterna på kortspel går inte obemärkta förbi. Åklagare von Wenk har påbörjat söka efter de olika männen som vinner så stort mot spelare som sedan knappt kommer ihåg vad som hände och ångrar sig djupt - för Dr. Mabuse uppträder ju ständigt i olika skepnader för sina olika offer. Under ett besök på en spelklubb får åklagare Wenk kontakt med grevinnan Told, som är där för att observera människornas inlevelse och utlevelse, och hon hjälper honom med namn och lösenord på flera hemliga spelklubbar.

Filmen Dr. Mabuse, spelaren är fyra och en halv timme lång - första delen två och en halv timme, andra delen två timmar lång. Men den fascinerar från början till slut, med sin väluttänkta handling, spännande scener och intressanta aktörer. Man ser att regin begärt fram överdrivna gester i ögonblick av stora sinnesrörelser, men flera av de skickliga skådespelarna övertygar desto mer i sin egen mer återhållna mimik, i synnerhet Paul Richter som Edgar Hull och Gertrude Welcker som den blaserade grevinnan Told. Och Rudolf Klein-Rogges rovdjursuppsyn som Dr. Mabuse är verkligen skrämmande när det krävs. De välsydda kläderna är vackra och har en helt annan silhuett än dagens tätsittande kreationer, och klänningarna med två tofsar i tyg som släpar efter sin dam är charmerande. Även inredningarna vittnar om en annan tid, och greve Tolds luxuriösa hem med modern konst, afrikanska skulpturer och en fyrkantig klocka lockar till besök.

De fyra timmarna och den halva förgylls av nyskriven musik, av Johan Ullén och Mikael Augustsson på piano respektive dragspel och bandoneon, ypperligt uppbackade av Bård Ericson på bas; Per "Texas" Johansson på ett flertal klarinetter, saxofoner och flöjter; Eva Lindahl på violin och viola samt Mika Takehara på marimba. Musiken klingar i stämning av tidsandan utan att bli en pastisch. Den illustrerar handlingen väl, och melodierna rör sig lekfullt mellan stämmorna och utnyttjar instrumentens speciella omfång och ljud. Dr. Mabuse, spelaren totalförbjöds först i Sverige, men nu, exakt hundra år senare kan vi se den och även läsa om den i boken Dr Mabuses ansikte av Torbjörn Elensky, mannen och boken som satte allt i rörelse och gav oss i publiken en unik helhetsupplevelse av en av världens bästa filmer.

Wellington Paranormal

Wellington är Nya Zeelands huvudstad, med en befolkningsmängd på över 200000. Det verkar vara en ganska fridsam stad, om man ser till den lilla och oftast obekymrade polisstyrkan som samlas för den dagliga genomgången i TV-serien Wellington Paranormal. Dock pågår en hel del paranormal aktivitet i den lilla staden, vilket den skarpsynte polischefen Maaka har uppmärksammat. Han kallar in två av sina poliser, Officer O'Leary och Officer Minogue, i sitt ganska hemliga rum där han samlat sina egna specialutredningar kring övernaturliga aktiviteter, och utnämner dem till specialstyrkan Wellington Paranormal.

Och övernaturliga aktiviteter kryllar det verkligen av i Wellingtons annars så lugna kvarter: varulvar, vampyrer, taniwha ur Maori-legenderna och mycket annat. Men varken spöken, monster eller utomjordingar framstår som särskilt otäcka, särskilt inte då O'Leary och Minogue står så obrydda inför dem  och försöker bemöta dem enligt vanliga polisrutiner. Vi har faktiskt sett dem tidigare, i den utmärkta dokumentärfilmen What We Do In The Shadows. Särskilt O'Leary är mycket jordnära och svår att rubba, medan Minogue är lättare att hypnotisera eller förtrolla och är snabb att hoppa ned och relaxa i en badtunna även om det sitter en fientlig klon av honom själv där.

Om situationen blir överväldigande och våra poliser ropar efter backup är det ofta den rådiga Sergeant Maaka själv som dyker upp, och ibland olyckligtvis den fumlige Officer Parker. När det hela knutits ihop och Minogue och O'Leary sammanfattar vad som hänt för kameramännen, kan man ofta se något fuffens hända i bakgrunden... och roligt nog plockas det ofta upp i senare avsnitt.

Fyra korta säsonger blev det av Wellington Paranormal, tyvärr inte fler, men våra kloka poliser har dykt upp med instruktionsfilmer om bilbältesanvändning och säkerhet under covid-restriktionerna, tillika i en rekryteringsfilm för Wellingtons poliskår. Utflykterna med Wellington Paranormal är en perfekt blandning av övernaturlig spänning och trygghet från de korrekta poliskonstaplarna.

Der Trafikant av Robert Seethaler

Franz har levt ett sorglöst liv i hembyn Nussdorf, tack vare kärleksgåvorna hans mor fått av sin hemlige älskare. Men nu har den store mannen och häradsbetäckaren gått bort, inflödet av pengar har sinat och Franz måste börja arbeta för sitt uppehälle. Som tur är kan han få en plats hos en släkting i Wien, som har en tobaksbutik. Det är därifrån boktiteln Der Trafikant kommer, för det är som Trafik som den lilla butiken benämns. Där säljs också tidningar, och Franz' sinekur till arbete blir att sitta vid dörren och läsa sig igenom alla dagstidningar för att kunna diskutera och rekommendera dem till kunderna. 

Vilket gyllene liv! Dock har Franz aningen av hemlängtan och också en odefinierbar längtan i bröstet. Lyckligtvis får han av en av butikens kunder, självaste Herr Professor Sigmund Freud, ett enkelt råd "Skaffa er en kvinna!" Och med några snubbelsteg på vägen lyckas Franz faktiskt med det.

Då boken utspelar sig år 1937-38 så fladdrar några av de begynnande världshändelserna förbi i utkanten av Franz' liv. Dock dröjer det ett femtiotal sidor innan några djupare komplikationer inträffar, och därefter ytterligare ett femtiotal sidor innan andra komplikationer tillstöter för Franz. Då både prosa, dialog och handling är så ytterst banala, med Freud som levererar plattityder till både betalande patienter och den påträngande Franz, kunde jag inte förmå mig att läsa boken till slut. Av vad jag förstått från andra recensioner kommer handlingen att vända till det mörkare, men jag har anledning att tro att det skulle bli en ännu större besvikelse - som fusk, som ett påklistrat sätt att göra en putslustig historia till något djupsinnigt. Då jag bläddrade framåt och fortfarande bara såg banaliteter, gav jag upp halvvägs igenom boken.

Madame d'Ora på Millesgården

Under nittonhundratalets första årtionden var människor lika förtjusta idag i att bli förevigade på foto, helst litet snyggare än man var i verkligheten. Dora Kallmus var en av de mest skickliga på att hantera kameran i sin studio, då hon genom accessoarer, ljussättning och vissa retuscheringar fick sina modeller att se överjordiskt vackra ut. Hennes förnamn lånade sig till det gyllene artistnamnet d'Ora, och samtida konstnärer och de bättre bemedlade flockades till hennes ateljé i Wien för att bli fotograferade, till exempel Emilie Flöge liksom Gustav Klimt som ju också han fäste hennes bild på papper med inslag av guld.

De stiliga och bekväma kläderna från de tre systrarna Flöges modehus Schwestern Flöge tillika Wiener Werkstätte fotograferades också av Madame d'Ora. Utställningen på Millesgården visar ett fint urval av modefotografier främst av d'Ora i modetidningar, och det är roligt att också läsa bildtexterna och småannonserna.

Förflugna ord från en korkad älskare fick Madame d'Ora att lämna Wien för en minst lika framgångsrik karriär i Paris. Det senaste modet från Lanvin, Schiaparelli, Chanel och Balenciaga kom till sin rätt fångad i d'Oras ateljé. Men såväl i Wien som i Paris hade dåtidens dansare, med sin nya energi och vilja till uttryck, en välförtjänt plats framför d'Oras kamera.

Harald Kreuzberg & Yvonne Georgi resp. Mila Cirul & Ellen Tels

Joesphine Baker

Ännu en flykt, den här gången från Paris, orsakades av nazisternas intåg. Dora Kallmus kunde tillbringa några någorlunda rofyllda år undan från deras klor, men ett antal av hennes nära familjemedlemmar dödades under Förintelsen. Efter kriget vändes Madame d'Oras kamera mot andra motiv; flyktingar, skadade och fattiga men som visas upp med värdighet, och så genuina men mycket nakna och grymma foton inifrån ett slakthus. Andra världskrigets uppvisning i förakt för människovärdet fick sin uppföljare i de konkreta dokumenten av den dagliga brutalitet som samhället låter några utsättas för. Dora Kallmus öga och kameraöga såg nu också bortom det sköna, men lika ärligt och insiktsfullt som alltid.

Länk till Millesgårdens utställningssida

Somebody Somewhere

Bridgett Everett har ofta spelat stabila, pålitliga biroller mitt ibland nojiga huvudpersoner med i-landsproblem. Därför är det extra givande att se henne spela en person mitt i livet som ifrågasätter sig själv och försöker finna fotfäste under nya omständigheter. När serien Somebody Somewhere börjar har Sam (Everett) varit tillbaka i sin födelsestad i Kansas i ett år för att ta hand om sin svårt sjuka syster. Sam har levt i ett mellanläge och först nu, när systern har dött, börjar hon se på var hon är och hur hon lever sitt liv.

En annan skådespelare som det är en fröjd att se är den uttrycksfulle Jeff Hiller i rollen som Joel, Sams kollega som provrättare på den lokala skolan. I en småstad vet alla saker om alla och Joel vet att Sam har en fantastisk sångröst. Och han, och många andra, vet hur helande musik kan vara. "Körövningarna" som Joel håller i hemlighet i sin kyrka är egentligen en scen för människor att kliva upp på scenen och sjunga sig starka, och när Sam följer med honom dit upptäcker hon hur många och vilka som - litet överraskande - kommer dit. Första avsnittet slutar med ett innerligt och fantastiskt framförande av Don't Give Up som gör inte bara Sam tårögd.

Vi behöver inte veta i vilken större stad Sam tillbringat de senaste åren för att känna av hemstadens litenhet och småaktighet. När något går fel kan du inte gömma dig i folkmassan eller starta på nytt några kvarter längre bort, utan du måste reda ut allt med människan som du ändå kommer att möta gång på gång igen eller leva med ilskan för alltid. Det blir extra tydligt när problemen uppstår i Sams egen familj, på flera håll samtidigt. Och det är då som man kan finna styrkan i den familj av mer udda individer som man själv har valt. Somebody Somewhere är genomsyrad av sympati och jag ser fram emot att få följa den i en andra säsong.

Europa av Maxim Grigoriev

Paris, Nice - städer att drömma om och resa till för romantiska promenader och vin på kaféer. Men när vår berättare tar ordet är det det smutsiga, fattiga och fula på gatorna han talar om. Scener upprepas: två gånger läser vi om män som urinerar mot träd och gatsopare som plockar upp burkar; litet senare kommer det att vara Nikita själv som pinkar mot ett träd och dräller ölburkar omkring sig.

När Nikita var fjorton försov han sig och blev kvar i Paris när klasskamraterna åkte tillbaka till Moskva. I några dagar drev han omkring på gatorna tills Nina lät honom flytta in i sin våning. Vi känner till exilryssarna som flydde den växande sovjetiska diktaturen och med förfining skrev om känslostormar och en smärtsam nostalgi, utspridda över världen och inte minst i Paris. Men generationen efter är en blek, söndrig kopia av dem och Paris är inte heller det himmelrike som ryssen och de andra inflyttade tror, det uttalar sig Nina om varje dag i bitska, oemotsagda monologer.

I sextonde, sade Nina där vi satt på Weplers uteservering, sitter alla dessa ryssar och gråter till toner av valser och romanser om svarta ögon och vit snö, om trojkor, snöyror och lökkupoler. Hon bläddrade irriterat en sida vidare i tidningen. I sjuttonde sitter en gammal grek bland sina usla tavlor som ingen vill köpa och lyssnar på rebetiko och fäller salta tårar. Liksom portugiserna, i trånga bleka rum med fördragna fönster och kors över sängarna sitter i Billancourt, äter bacalhau medan Amália ylar i kassettbandspelaren. Armenierna äter sina barndomsrätter i Clamart. I Marais sitter gamla argentinska psykoanalytiker och lyssnar till La Luna Tucumana och snörvlar, och chilenare i något höghus sluter sina ögon till Valparaiso de mi amor eller någon salsa som de dansat till som barn på familjefester. [...]

Ninas haranger är fascinerande i sitt vältaliga nedsablande av allt, precis allt, därför att hon inte är gnällig utan så självsäker i sina avfärdanden. När hon skåpar ut det läsrumslösa biblioteket hon besöker som en toalett med bokhyllor hämtas hon av vakter men en annan av besökarna stämmer in och håller med henne. Efter hand kommer vi ur hennes mun få höra att inte bara den nuvarande generationen utan även de tidigare mästarna, förutom Tsvetajeva, också var eländiga, för att inte tala om hur meningslöst livet är, och att ha drömmar, och till och med besvikelserna.

Vi kan njuta av Ninas svada men det var nog inte så bra för tonårspojken Nikita att översköljas av den tillsammans med Ninas knappa och svårbegripliga omsorger. När vi möter honom har han vuxit upp till en man som känner "avsmak, äckel och leda" av allt och vars insomningsritual består i att fantisera om att sticka en kniv i sig själv och skära. Nikita var ett tomt kärl; längtan till Paris inympades i honom av klasskamraten Oksana, och när illusionen om Ljusets stad brast fyllde Nina honom med sina cynismer. Likt Nina har han blivit översättare, i Paris och sedermera i Bryssel.

Trots de upprepade krossandena av drömmen om Europa befäster boken Europa just de kosmopolitiska drömmarna, och utmanar dem också. För att läsa några oöversatta rader på engelska är ju inget problem för dagens läsare, men kanske inte lika lätt att förstå de instuckna franska meningarna, och de många replikerna och diktraderna på ryska med kyrillisk text kommer ännu färre att kunna uttyda. Det är som att Maxim Grigoriev vill knuffa oss till att bli sanna pan-européer med alla grannländernas språk tillgängligt för konversation och referenser. Själv är jag mäkta stolt att mina kvällsstudier låter mig kunna förstå så mycket som en fjärdedel av de ryska orden som jag stavar mig igenom i boken.

Boken ger en målande bild (i enbart gråskalor) av en desillusionerad kvinna och en desillusionerad man som inte kan se skönhet eller hopp någonstans - inte kan och framför allt inte vill. Ändå är boken inte betungande utan full av Ninas energi, och som läsare kan man faktiskt bli inspirerad till att aktivt välja just det som Nina och Nikita förvisat ur sina liv: nöje, glädje och några stunder av lycka.

Fler böcker av Maxim Grigoriev:
Städer
Regnet

Brian Jackson på Fasching

För femtio år sedan gjorde Brian Jackson magisk musik tillsammans med geniet Gil Scott-Heron, funkigt eller mjukt men alltid lika bra, med uppriktiga budskap och historier att berätta. Brian Jackson öppnar sin konsert med en låt de båda ofta brukade öppna med, Offering - "We have something to offer you / We have music to offer you" - och det står klart att mannen vid sin Rhodes Keyboard kommer att ge oss en fantastisk kväll av musik, och som han säger själv "a spirit of unity, love, good vibrations".

Fler legendariska låtar följer: Peace, Go With You Brother och Lady Day And John Coltrane, fint framförda av Jackson och bandmedlemmarna Lex Cameron på keyboard, flöjt och sång, Paul Jones på trummor och Steve Walters på en bas han fått låna för kvällen eftersom flygbolaget slarvat bort hans egen! Men basgångarna sitter där de skall, smattrande ibland eller bara tunga och snygga. I We Almost Lost Detroit sjuder det och bubblar i musiken till en början för att övergå i en kokande stämning som ändå inte tappar kontrollen.

Brian Jackson har jobbat med svenskar inför den nya plattan som kommer alldeles snart, bland annat Moussa Fadera, en trummis jag länge har uppskattat - det låter lovande! Jag missade namnet på den nya låten som spelades men den hade ett sound som liknar Jacksons senare skivor, med hårda taktslag men ändå öppet och luftigt. Nu kom funk-flöjten fram, yeah!

Brian Jacksons mellansnack var minst lika innerligt och viktigt som budskapet i musiken. Han berättade med kärlek och respekt om Gil Scott-Heron och hur han redan som nittonåring kunde skriva låtar om sådant han inte själv varit med om, därför att han så väl kunde sätta sig in i en annan människas situation. Och så gav oss Jackson två perfekta exempel: Pieces Of A Man och Your Daddy Loves You. Första set avrundades med låten de skrivit till sin maskot Hugo Rilla - Guerilla, "I believe that we gon' be free in my lifetime".

Efter en kort paus fick vi ett nytt bevis på insikter som Gil Scott-Heron skrev om redan innan han upplevt dem, i Home Is Where The Hatred Is som handlar om drogberoende. Med Brian Jackson vid flygeln växte låten till något kaotiskt. Mer innerlig däremot lät Winter In America. En filosfisk utläggning av Jackson föregick den funkiga It's Your World där vi uppmanades, nej uppfordrades att sjunga med. Handklappning och sånglekar med publiken kan det bli för mycket av på konserter, men här var de skickligt och roligt gjort varje gång de återkom, och publikens delaktighet plockades upp som något viktigt i musiken.

På den kommande skivan, This Is Brian Jackson, har den gode mannen plockat upp några låtar han skrev redan 1976 och funderat på "hur skulle de låta om jag gjorde dem idag?" Det låter bra - det kommer att låta bra, det vet vi redan nu! Till Little Orphan Boy räckte det inte med att sjunga med, vi uppmanades att ställa oss upp och dansa och det gjorde man så gärna, för det var ju också en otroligt dansant låt! I extranumret slank bandmedlemmarna ut en efter en medan publiken fortsatte att sjunga Take What You Want tills Brian Jackson ensam kom tillbaka och slog av oss på trummorna. Ett tacksamt slut på en funkig och jättebra konsert med en levande legend.

Älskling är jag hemma på Stadsteatern

Estetiken från 1950-talet lockar - stiliga, rena linjer och färger på kläder och bilar, och i hemmet möbler och detaljer som är ändamålsenliga och snygga, precis så där att hemmet känns äkta och välkomnande. En del älskar också musiken från den tiden, och ytterligare några dras till hela livsstilen, med en hemmafru som sköter om hemmet och sin käre make när han kommer hem från jobbet. Det livet valde Judy och Johnny (Janna Granström respektive Philip Hughes), och när pjäsen börjar ser vi en glad Judy ställa fram frukosten, en nöjd Johnny förse sig, och ett kvittrande farväl när det är dags att gå till jobbet.

Förutom att plocka fram och bort frukosten med de hemlagade syltsorterna pysslar Judy med att dölja de moderna livsmedelsförpackningarna i korrekta boxar från tidsepoken. För det är ju i vår samtid de lever, en silvrig laptop som blänker till påminner om det. I samtal med väninnan Fran (Johanna Lazcano) nämns problemet med det autentiska 50-talskylskåpet som inte alltid fungerar. Fast har inte alla människor trubbel med kylskåp och annat därhemma egentligen? När Judy nöjt suckar över att kunna städa bakom saker också är hennes glädje genuin och lätt att leva sig in i.

Men trubbel kan tränga sig på från flera olika håll och inte vara lika lätta att vifta bort. Det är mycket skickligt hur manusförfattaren Laura Wade låter tvivel av skilda arter slå in sprickor i det vackra hemmabygget, även mellan Johnny och Judy. Pengar, vänskap och attityder är alla viktiga delar att ha på plats i livet. Vännerna Fran och Marcus (Andreas Kundler) och Johnnys chef Alex (Angelika Pricks) är förvisso förstående, men det behövs mer än litet förståelse för att hålla femtiotalsdrömmen vid liv. När Judys 80-talshippie till mamma (Kajsa Reingardt) håller en innerlig monolog om hur livet verkligen var på 1950-talet är det en välkommen påminnelse om hur paret försökt välja allt det fina och försöka glömma bort den andra sidan av myntet.

Laura Wades historia är klokt uppbyggd och flyter på väl, från den inledande första akten där man hemmafruidealet målas upp vackert och inbjudande, samtidigt som den moderna tidens frukter och faror lockar och hotar. Rapp och självmedveten humor smyger sig in i repliker och gester, och alla skådespelare är på topp i sina gestaltningar, i synnerhet Janna Granström som i sina söta skor kan trippa gulligt, knata argt och även stega ledset till tryggheten i klädskåpet och kylskåpet. Älskling är jag hemma är underhållande, rolig och tänkvärd och mycket sevärd.

Länk till Stadsteaterns sida om Älskling är jag hemma

Foto: Sören Vilks

Sommaren, syster av Jerker Virdborg

Vi har mött dem förut i Jerker Virdborgs noveller; ett syskonpar i skuggan av ett krig, krigsherrar vid svenska landsvägar som vi nyss körde obehindrat på. I Sommaren, syster för Erik ordet under sin och systern Annas flykt genom västsvenska skogar och tjärnar.

Erik är inte helt vuxen men mer tafatt än de flesta. Hans syster Anna är däremot ytterst kapabel, i synnerhet till spaning, försvar av området och annat hon lärde sig under sin utbildning och i skarpt läge. För nu råder inbördeskrig i Sverige mellan olika grupperingar, och människor samlas i flyktingläger och litar inte på främlingar. "Var aldrig sist med att dra vapen" är ett av råden Anna och Erik får när de i hemlighet köper på sig just ett antal vapen inför sin vandring.

Vilka grupperingarna är och vilka mål de har förklaras inte. Skulle man ens kunna skilja på dem och är någon av dem mindre grym än en annan? I den andan är det ett klokt grepp att låta berättaren vara lika ovetande som vi läsare, så att hotet blir än mer diffust och svårbegripligt.

Genom nästan hela boken vandrar Erik och Anna mot ett möjligt mål som Anna inte berättar om, från ett hot som hon avslöjar ännu mindre om tills det inte går att hålla inne med. De långa sträckorna genom naturen bryts upp i möten med andra människor; en del fientliga, andra hjälpsamma och åter andra mycket underliga och kanske litet av varje, kanske på gränsen till en hallucination i de gröna, gröna skogarna under de varma sommardagarna. När syskonen ibland kan stanna upp och bada i en sjö eller bara se på den vackra naturen är det de stunderna som blir så absurda jämfört med vardagen på flykt att det är då det börjar snurra i huvudet.

Då och då skjuter Erik in, om speciellt rofyllda ställen, att de borde ha stannat kvar där med tanke på allt de råkade in i efter det. Men kom ihåg att Erik inte har hela bilden. Anna vet att om de stannar kommer något annat att hinna ikapp dem.

De halvt igenkännbara namnen på byar och sjöar och på tätorter som läsaren kan ha besökt eller bott i grundar berättelsen och gör den desto mer otäck. Jerker Virdborg lyckas, än en gång, med att placera en historia strax utanför det som är normalt men inte hela vägen in i fantasi - en uncanny valley för prosa. 

Fler böcker av Jerker Virdborg:

Svart Krabba

Försvinnarna

Mannen på Trinisla

Kall feber

Skyddsrummet Luxgatan

The Gilded Age

Amerika, möjligheternas land! 1800-talet var en tid då många såg tillfälle att göra sig en förmögenhet, inte alla lyckades, men några kunde bygga upp stora företag och också rikedomar för egen del. Längs det växande New Yorks gator byggs pampiga hus upp för den nya tidens vinnare, vilket inte ses med blida ögon av de äldre familjerna som kan räkna släktled tillbaka till Förenta Staternas grundare.

Året är 1882 och vi följer några av familjerna på båda sidor i det iskalla kriget. George Russell skördar stora framgångar med järnvägslinjerna han bygger genom landet, men han och hans hustru Bertha tas för allt i världen inte emot av familjerna som måste hålla sin status oberörd för att inte förlora den helt. Man kan tycka att utfrysningen av familjen Russell är småaktig, men ingen av makarna Russell drar sig heller för fula knep, så de är inte automatiskt några oskyldiga offer man sympatiserar med.

Mer oskyldig är den unga Marian Brook som just blivit föräldralös och kommer till New York för att ta in hos sina mostrar, den nästan lika oskuldsfulla Ada Brook och den desto mer cyniska Agnes van Rhijn. Alltför ofta är Marians roll i dialoger att fyra av ett urskuldande leende och säga att allt är bra, vilket i och för sig är ett tecken på hur snäv rollen var för unga kvinnor på den tiden.

Ännu snävare är den för paret Russells dotter Gladys, som fortfarande behandlas som ett barn av sin mor. Gladys är i den åldern då hon skulle kunna göra debut i societeten, men Bertha Russell vill förstås inte ordna debutantbal innan hon är säker på att den skulle besökas av de mest lysande namnen. Och så vaktar hon på att ingen girig ung man skall lägga beslag på Gladys för hennes pengars skull. Dock är det ungdomarna som mer än föräldragenerationen blandar sig med varandra, och lär känna varandra över de gränser som den förmenta anständigheten sätter upp.

Efter succésäsongerna av Downton Abbey blev Julian Fellowes inbjuden att skapa något liknande i USA, och The Gilded Age följer formatet väl men med goda anpassningar till de nya miljöerna. Och så litet putsat i kanterna så att sorgerna och konflikterna inte skall bli alltför stora. En av huvudpersonerna, Peggy Scott, är en ung svart kvinna, och visst möter hon fördomar men familjen van Rhijn/Brook är respektfulla och välkomnande mot henne. Kameran rör sig genom köken och andra salar, och fastän några av betjänterna har privata problem är de på det stora hela nöjda med sina roller. För det gyllene livet vi ser, det behöver ju tjogtals av hjälpande händer för att hålla allt rullande: städning, matlagning och servering, och att hjälpa herrarna och damerna att komma i sina magnifika stasser.

Men visst är det underbart att se de vackra klänningarna, håruppsättningarna och hattarna, och fundera på hur det skulle vara att bli serverad ypperlig mat varenda dag. Något annat som glimmar fram i serien är framtidstron (som förstås skär sig mot dem som vill bevara allt som det är) och teknikoptimismen - räls, tåg, elektriskt ljus håller på att stöpa om samhället! De lagom vassa intrigerna och sköna vyerna gör The Gilded Age oemotståndlig, från vinjettmusiken som för en med längs tågrälsen mot framtiden, och till vilka knep Bertha Russell tar till för att styra New York dit hon vill.

Femton år!

Idag är det femton år sedan jag startade den här bloggen. Jag hade gått på teater i några år och brukade analysera och formulera vad jag såg under föreställningarna. Jag trodde att det jag tänkte ut var väl genomtänkta och förklarande åsikter som skulle fylla en lång recension... men så var inte fallet! Inte de första gångerna i alla fall - som synes i min allra första recension. Och inte vågade jag använda bilder från teatrarnas hemsidor heller, var inte det förbjudet?

Men för varje recension jag skrev så tränade jag mig och blev bättre. Vad var handlingen? Hur var utförandet - scenografi, koreografi, dräkter? Hur var framförandet av skådespelarna, vilka av dem gjorde extra bra insatser? Jag funderade på vad jag själv skulle vilja läsa i en recension och om jag kom på att jag hade glömt att iaktta något, så fokuserade jag på det nästa gång. 

Samtidigt tränade jag upp mitt minne - under framförandet kan jag "skriva ned" hållpunkter i huvudet som jag tar fram när det är dags att brodera ut det till en recension. Det här har varit till nytta för alla recensioner jag skriver här på bloggen, och i vardagslivet också. Det är ju så att jag verkligen gillar att läsa en god recension, en som ger mig lagom mycket information om såväl handling som stämning för att veta om jag skall chansa på verket. Så försöker jag alltid att skriva dem också, vare sig det gäller teater, konserter, böcker, filmer eller konst.

Under pandemin ströps plötsligt möjligheterna att gå ut på opera, teater och konserter. Dock blev det ju desto mer tid över till TV-serier, filmer och läsning. Men jag vill variera mig i insupandet och berättandet om kulturen, och tack och lov gavs vi möjligheter att se strömmad teater, balett och liknande, en del från världsscener jag annars skulle missat! Att regelbundet se och skriva om dem var en av de vanor som gav mig stadga under pandemin - ja, före och efter också.

Jag vet att skaran som läser mina recensioner oftast är liten, men jag vill vara en röst som berättar om det som inte får de största rubrikerna i populärkulturen, och förhoppningsvis locka några fler. Och om något jag ser eller läser är riktigt dåligt - då är det ett nöje att kunna varna för det! Men helst önskar jag att fler gör som jag och oftare chansar på något som verkar ovanligt men ändå intressant. Det har gett mig så mycket glädje genom åren, och jag hoppas att jag kommer att fortsätta i hundrafemton år till.

Tre bröder av Yan Lianke

Många av oss har ofullständiga bilder av Kina vare sig vi lusläser nyheterna därifrån eller ej. Även med kunskap om ettbarnspolitiken, sweatshops, korrupta byråkrater och de grymma verkningarna av de politiska omvälvningarna från mitten av 1900-talet och framåt är det genom skönlitteraturen som man kan få en mer fullödig bild av livet i Kina, av vad som skrivs och vad en läsare kan uttyda av berättelserna. Den kinesiska författaren Yan Lianke är född 1958 i provinsen Henan, på den landsbygd som inte syns lika mycket som de glänsande nybyggda städerna, förutom i utsagor om att livet där är hårt. Och det är just vad Yan Lianke kan vittna om, med en klyfta mellan stad och land som funnits ända sedan han var liten och säkert mycket längre.

I ett förord som skrivits 2018 (boken Tre bröder är från 2009) tycks hela Yan Liankes liv redan vara sammanfattat, men vi kommer att få se honom närma sig de olika händelserna gång på gång från nya håll, med utgångspunkt från olika människor, främst sin far och två av faderns bröder. Prosan är till en början enkel, en närmast dokumentär beskrivning av vad som hänt, men interfolierad med mer lyriska partier vilka blir fler och längre mot slutet av boken, när de tre brödernas närmande till döden och deras liv därinnan får Yan Lianke att filosofera över livet och döden, och vad de tre bröderna betydde för hans eget liv.

Det första mötet med stadsborna var en klasskamrat som blev hans rival om att vara bäst i klassen. Likt hennes familj sändes många stadsbor ut för att lära känna landsbygdens villkor, men blev snarare bortskämda med den finaste maten de fattiga bondfamiljerna kunde bjuda på, utan att de behövde arbeta för den. Att stadsbor var litet finare än bönderna var sanktionerat uppifrån, och länge var det något den unge Lianke fogade sig i, tills den orättvisa behandlingen blev alltför uppenbar.

Yan Liankes far och även hans bröder fann stolthet i att bygga rejäla hus till sina egna familjer, och även till sönerna när de väl blev giftasvuxna. Till det kunde man hämta sten från närliggande berg eller, ironiskt nog, från den steniga jordlapp som Liankes familj bearbetade tills de till slut kunde odla och se fram emot sin första skörd. Men att hämta sten var förstås ett tungt arbete som även de unga barnen måste hjälpa till med, på kvällar och helger efter att det lika hårda arbetet i jordbruket var klart för dagen. 

Den unge Lianke längtade bort från detta inrutade liv och det är rörande att läsa om hur hans familj stöttade honom till att studera vidare och bli författare, trots många motgångar. Boken är genomsyrad av en tacksamhet mot föräldragenerationen som en västerländsk läsare som jag kan tänka sig inte bara bottnar i hur Yan Lianke såg svetten och dammet som låg bakom varje peng, utan en tradition av respekt för äldre. Hand i hand med detta går passagerna av hård självkritik där Yan Lianke berättar om de (tre) gånger han stulit och, sorgligt nog, hur han lastar sig själv för att fadern dog i förtid.

Som sagt blir de lyriska, filosofiska styckena fler mot slutet av boken, tillsammans med insikten om att det stadsliv den unge Lianke längtade efter inte var så bekymmersfritt, men att stadsborna och tiden fortsätter att rusa ifrån de strävsamma landsbygdsborna.

Mina föräldrars generation hade fått kämpa hela livet för att få mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet, för att bygga trerumshus åt sina barn och se till att de blev gifta. Men nu hade de där husen plötsligt blivit omoderna. De var som träd som hade börjat vittra sönder innan de hunnit växa sig stora och bara kan stå där på fälten, vid vägen och uppe bland bergen och förklara att de en gång hade ett liv, en storhetstid som varade i dagar eller år.

Men boken innehåller också många vittnesbörd om hur familjemedlemmar och bybor visade omsorg om varandra, sällan med vackra ord utan snarare med handräckning och pengagåvor när någon hade det svårt. Det är en välgärning att Anna Gustafsson Chen har översatt Yan Liankes bok till svenska så att vi kan få en blick in i det liv som levdes på Kinas landsbygd och säkert fortfarande levs där.

Vasks, Gubajdulina och Sjostakovitj på Konserthuset Play

Med lettiske Andris Poga på dirigentpulten inleddes konserten med ett verk av hans landsman, Péteris Vasks, tillägnat Vasks vän, den finländske dirigenten Juha Kangas. Musica serena för stråkorkester var vacker musik, njutbar och modern i sin långsamhet. Dock lät den ganska vemodig i mina öron, även genom de återhållna men dramatiska partierna, fram till de sista takterna då en fin positiv klang tog över för ett glädjerikare slut.

Sofia Gubajdulinas Sagopoem har en uttalad handling: en krita drömmer om att få rita vackra slott, hav och trädgårdar, och minsann plockas den upp av en pojke som börjar rita på asfalten. Musiken är ypperligt dramatisk och varierad på ett sätt som inte direkt stämmer med mina inre bilder av fina slott, men det går lätt att engagera sig i den, särskilt i de sista takterna när allt som är kvar av kritan bara är en stump... Men verket finns kvar för fler att se, åtminstone ett tag till!

Dmitrij Sjostakovitj skrev sin Symfoni nr 1 när han bara var nitton år och det gör verket desto mer imponerande. En så god användning av instrumenten, vilka väl samstämda stämmor, och så skickligt musiken rör sig från lekfull till mäktig och vidare! De goda Kungliga Filharmonikerna var som alltid väl samspelta och resultatet blev en mycket fin konsert.

Länk till konserten på Konserthuset Play

The Defeated

Andra världskriget är över, Tyskland är besegrat och uppdelat mellan segrarmakterna. Armodet i det sönderbombade Berlin är djupt och kriminaliteten hög. New York-polisen Max McLaughlin har sänts dit för att assistera den nybildade civila poliskåren i den amerikanska sektorn. Ingen välkomstkommitté tar emot honom, och han får själv leta sig fram genom kvarteren där Trümmerfrauen plockar sig igenom de raserade husen och minsta småbarn letar efter något ätbart eller säljbart.

När så många redan har dött är människoliv inte längre mycket värda. De utländska soldaterna har pengar och fina saker att köpa sex för med de lokala flickorna, men riskerar också att luras i bakhåll och dödas för vad de har. Människor kan bli skjutna på öppen gata om någon av de mindre noggranna övervakarna misstänker dem för brott. De frivilliga poliserna i den amerikanska sektorn är en brokig blandning av rådiga, härdade människor och ungdomar som fortfarande har ideal de tror på.

Max McLaughlin har band till Tyskland; storebrodern Moritz var soldat där men försvann under krigets sista dagar. Att hitta honom är också viktigt för Max. I den vackra och litet otäcka vinjetten ser vi bläck, tjockt som mörkt blod, rinna ut över en karta och rita de eviga busfröna Max & Moritz som så ofta råkade illa ut och till och med dog på grymma sätt för sina hyss.

Cynismen flödar på alla nivåer i staden, man är kallsinnig inför andra livsöden än sitt eget och brott begås i hastigt övermod eller med noggrann beräkning. Max och den magra polisstyrkan försöker utreda en serie brott som tycks orkestrerade av någon med kunskap om aktörer i de nya hierarkierna. Ytterligare någon annan har också startat en utdragen och grym vendetta mot nazistiska krigsförbrytare som undgått sina straff.

Hämnd är en mycket stark drivkraft på alla sidor. Man kan förstå att The Defeated ger en mycket trovärdig bild av ett Berlin där hus, människoliv och moral har slagits sönder i lika hög grad. Det är just det som gör den jobbig att se, och det är inte bara det synliga våldet utan även likgiltigheten inför att döda som är obehaglig. Litet tråkigt är också att Taylor Kitsch, som annars är en god skådespelare, låter Max McLaughlin bli en stereotypt väsande tuffing. Det är litet underhållande när man i scener med bara tyska skådespelare hör personerna växla från tyska till engelska med tysk brytning, men det talas ändå tillräckligt mycket tyska och ryska för att det skall vara nöjsamt. The Defeated är en mycket dyster serie men sevärd för den som kan ha överseende med de nämnda bristerna.

A Passage North av Anuk Arudpragasam

Under flera år hörde vi nyheter om inbördeskriget i Sri Lanka, brutalt men så långt borta från oss att de flesta inte hade någon relation till landet. Även för Krishan som växte upp i Colombo och flyttade till Delhi för att studera var striderna något han läste om men inte påverkades av. Trots att hans familj är Tamiler har de levt i de södra delarna av landet, utom räckhåll för kriget i nordost. Som student i Delhi med energi och en vilja att hjälpa de svaga följde Krishan snarare de övriga studenternas engagemang i andra frågor, även om han också intresserade sig för händelserna  i Sri Lanka och försökte dela sina upptäckter med den beundrade nästan-flickvännen Anjum.

Man kan ana survivor's guilt och förvirring inför sin egen bakgrund hos Krishan både i Delhi, på avstånd från sitt hemland, och tillbaka i Colombo vilket fortfarande ligger långt ifrån de värsta stridszonerna. Att Rani, en kvinna som var på plats och led svårt under kriget, under två år levt i samma hus för att ta hand om hans farmor, är en annan variant på hur ondskan ändå aldrig påverkade honom direkt men var desto grymmare för många andra.

Rani reser tillbaka till sin dotters familj i de norra delarna. Så kommer budet att hon har dött genom en olyckshändelse (eller var det en medveten handling?). Farmodern är för skröplig för att resa men Krishan ger sig av för att närvara vid begravningen. Det vill säga, avresan dröjer till de sista hundra sidorna av boken.

Anuk Arudpragasam skriver långa meningar med många bisatser; komma efter komma släpper fram nya varianter på de första orden och fyller flera rader på boksidan. I mina ögon blir resultatet av de många likartade delförklaringarna till att ursprungsmeningen töms på sitt värde, inte minst för att många av utviktningarna definierar känslors uppkomst och utveckling på sätt som inte alla skulle skriva under på.

Krishan had always thought of death as something that happened suddenly or violently, an event that took place at a specific time and then was over, but hinking now of his grandmother as he sat there on the rocks, it struck him that death could also be a long, drawn-out process, a process that took up a significant portion of the life of the dying person. It was an obvious fact, in retrospect, but perhaps because of how his father had died, in the Central Bank bombing of 1996, perhaps because the frequency of sudden and violent death in the country in which he was born, he'd never really stopped to consider the fact that people could also die slowly, that dying could be a process one had to negotiate over the course of many years. Ever since he was old enough to follow the news he'd been hearing of people dying in abrupt and unpredictable ways - in road accidents and race riots, by snakebite, tidal wave, and shards of shrapnel - and it had never really occurred to him that for most people in most places, even Sri Lanka, death was a process that began decades before the heart stopped beating, one with its own logic and trajectory. 

[Här följer ytterligare tre sidor om hur kroppen förfaller i allmänhet för gamla människor och för farmor i synnerhet.]

Det är när Krishan påbörjar sin resa till begravningen som bokens handling verkligen börjar bränna till, men då i form av vad han minns av revolutionsledaren Kuttimanis liv och en dokumentär om två unga kvinnor i Tigrarnas elitförband (en verklig dokumentär som finns att se här). Dessa beskrivningar är det mest minnesvärda med boken. Trots att Ramis begravning uppenbarligen gör stort intryck på Krishan, förblir han en luddig och tyvärr ointressant huvudperson genom vilkens ögon vi bara ser några glimtar av det som hade varit givande att få uppleva.

Dramaqueen: Jag minns ett liv som inte var mitt av Jila Mossaed

På webbplatsen dramaqueen.nu har Dramaten publicerat ett antal pjäser framförda av skådespelare, dramatiserade och regisserade för att bli mer än en uppläsning. Akademiledamoten Jila Mossaed har skrivit pjäsen Jag minns ett liv som inte var mitt direkt för Dramaqueen, och man kan välja att lyssna på den eller se en video av framförandet. För egen del var det givande att se skådespelarna även relativt stillastående, utan tillhörande gester och rörelser.

Människorna är namnlösa och rotlösa i stycket, i synnerhet kvinnan som spelas av Ann-Sofie Rase. När hon snubblar in och berättar att grannen, konstnären, är död, så väcker det hennes mans raseri och svartsjuka så till den grad att hon måste fly från deras hus. Senare möter hon en annan man (Sven Ahlström), också konstnär, och tillsammans med honom börjar hon ett nytt liv. Men en ny granne tar sig in i hennes värld, ytterst obehaglig och med förmenta kunskaper om hennes historia. Fredrik Lycke gör hans repliker extremt otäcka och påträngande.

Genom denna ramberättelse lyser det igenom hur viktig konsten är; konst och kultur och deras eviga värden. Eller finns det kanske en annan förklaring till att personerna framstår som marionetter för något större? Författaren kommer själv in med scenanvisningar och kommentarer. Jag minns ett liv som inte var mitt är en kort men intressant utflykt från den egna vardagen.

Länk till Dramaqueen