The Windup Girl av Paolo Bacigalupi

Vad innebär peak oil, koldioxidutsläpp och växthuseffekten? Vad skulle smältande poler och nästan helt uttömda oljereserver betyda för vardagslivet? Ett av science fiction-genrens privilegier är att utforska effekterna av framtidsvisioner dragna till sin spets. En god författare kan pussla samman de olika förändringarna som förutspås, och tänka sig vad det skulle betyda för hela samhällen och för människorna som lever där.

Olja, kol och trä är så gott som slut, och därför dyrt att använda sig av. Tidigare generationers utsläpp har höjt havsnivån, vilket ständigt gör sig påmint i till exempel Thailand, där The Windup Girl utspelar sig, och där man har byggt fördämningar mot havet för att inte översvämmas. Av någon anledning som inte förklaras är inte kärnkraft, solenergi eller ens våg- och vindkraft användbara alternativ. Vad gör man då för att bokstavligt talat driva samhället? Man måste förlita sig på mekanisk energi; cykeltaxi, stora dragdjur som driver maskinerier i fabriker, hissar som lyfts av tyngden av människor, som springer uppför trapporna när de använts som motvikt på vägen ned/upp. Mänsklig arbetskraft och människoliv är billigt, råvaror är dyrt.

Batterier verkar också vara dyrt och omöjligt att tillverka. Hur kan man då lagra energi för sådana saker som att driva ett lokomotiv på en lång resa, en scooter, eller en pistol? Lösningen är fjädrar; på trampmaskiner kan en människa snurra upp dem och ladda dem med energi, och med påverkan från alger ändras fjädrarnas råmaterial till att kunna laddas med ännu mer energi. Det här är en spännande men inte helt trovärdig lösning. Eftersom jag är ingenjör och mycket intresserad av teknik och energifrågor, försökte jag hela tiden pussla ihop hur det hela hängde ihop, och det är därför jag skriver väldigt mycket här om vad jag kom fram till. Jag kunde acceptera förutsättningarna för bokens handling, men här finns en diskussion mellan några mer (och mindre) skeptiska läsare som jag tyckte var intressant att läsa.

Ett forskningsområde som däremot tagit sig till oanade höjder är genmanipulation. Djur och till och med människor kan skapas efter den design som önskas. I Japan tycker man inte detta är en styggelse utan experimenterar friskt. Där har det byggts arbetare med tio armar, och självklart söta, underdåniga flickor, bland annat Emiko som gett boken dess namn. Konstgjorda människor är ovanliga och illa sedda i Thailand, och det är Emikos olycka att hon lämnades där för att hennes japanske husbonde tyckte att det var för dyrt att flyga henne tillbaka till Japan efter utlandsvistelsen.

Bacigalupis språk är rikt, och jag får hela tiden en god känsla av miljöerna man vistas i: en livlig marknadsplats med ovanliga varor; en fabrikslokal med arbetande djur och människor; en svalare lägenhet där fabrikens förman bor; den tryckande hettan som främst plågar Emiko, som lätt kan överhettas. Men det kan vara litet besvärligt att läsa prosan ibland: jag letar efter ledtrådar som skall förklara bakgrundshistorien, handlingen och förutsättningarna, men Bacigalupi är snål med dem. Det dröjer till nästan en tredjedel in i boken förrän de flesta bitarna har fallit på plats, och innan dess har jag läst och läst om meningar i jakt på någon missad detalj. Många gånger upprepar han sig också i onödan.

Under tiden har handlingen hunnit röra sig framåt i parallella steg. Boken följer personer som ofta korsar varandras vägar eller till och med känner varandra, men som har planer som kommer att korsa och stjälpa varandra flera gånger om. Det jag nästan tycker bäst om med boken är hur den låter människors handlingar styras av deras motivation, och hur planer kan gå i stöpet för att något händer som man inte räknade med. Ingenting är förutsägbart, och världen är full av konspirationer och svek. Några människor lägger upp stora planer, andra försöker skrapa åt sig av smulorna, och kanske är någon enstaka bara ute efter att göra det rätta.

Fastän jag låter skeptisk till Bacigalupis vetenskapliga underbyggnad, tycker jag att The Windup Girl målar upp en tänkvärd bild av en framtid där energitillgången är knapp. Även om personskildringarna och handlingen är suddiga ibland, stiger spänningen konstant fram till slutet, när alla vägar korsas och det visar sig vilka krafter som var starkast.

Aida Al-Tamimi på Galleri Flach

Jag brukade tro att jag hade ett gott minne för platser jag har sett. Jag tyckte att jag kunde återkalla platsen i minnet, med rätt föremål, detaljer och färger. Men erfarenheter har visat att jag kan göra ganska grova fel när jag försöker minnas ställen där jag jobbat i ett par år, eller gator där jag bodde som barn.

Aida Al-Tamimi, 2009-09-26 (2011)

Aida Al-Tamimi har målat detaljrika tavlor; separata fyrkanter som var och en visar en del av en interiör. Hon har upprepat motiven med förändringar i färg och fokus. Tavlorna är uppsatta så att de tillsammans skapar en sammanhängande bild, med bara några få splittringar och upprepningar som gör att det liknar en bild ur minnet. Hon kallar verket 2009-09-26. Helheten är spännande, och faktiskt ger den en annan sorts fokus åt varje enskild tavla.

I det inre rummet har Sara Walker valt ut några av Al-Tamimis tavlor och satt samman dem till ett eget mönster. Det blir som en ny minnesbild, men vagare eftersom den här färre detaljer. Eftersom jag just har sett den stora minnesbilden kan jag roa mig med att försöka minnas vad som är annorlunda och vad som saknas. Jag tycker om skärpan i Aida Al-Tamimis måleri, och jag tycker om hur utställningen är sammanställd.

Länk till Galleri Flach

Aida Al-Tamimi, 2009-09-26 (2011)

Annandag Påsk. Ur The Waste Land av T.S. Eliot

På påskens annandag brukar den kristna kyrkan minnas Emmausvandringen: två lärjungar lämnar bedrövat Jerusalem efter att Jesus korsfästs och deras hopp om ett nytt rättvist rike grusats. En tredje person ansluter sig till dem och frågar dem varför de är sorgsna. När de berättar om den dödade Jesus, påminner han dem om Bibelns profetior om Messias. När de når Emmaus äter de kvällsmål tillsammans, och när främlingen bryter brödet känner de igen honom: han är Jesus, återkommen från döden! Men knappt har de känt igen honom, så är han borta.

Den här händelsen griper mig: de två var alldeles intill mysteriet, och så försvann det och lämnade dem med bara minnet. De två hade som lärjungar hoppats på och kämpat för Messias' nya rike, så krossades hoppet, men de fick det åter i en annorlunda form. Det är inte en stor yttre förändring som beskrivs, utan ett inre tidvatten som ändrar livet för den människan som väljer att släppa fram det.

Det följande stycket, som följer direkt på raderna från långfredagen, förklaras av T.S. Eliot själv som både inspirerad av Emmausvandringen, och av en expedition till Antarktis där medlemmarna under de svåraste förhållandena upplevde att de var en person mer än de borde vara.

Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together	360
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
—But who is that on the other side of you?	365
What is that sound high in the air
Murmur of maternal lamentation
Who are those hooded hordes swarming
Over endless plains, stumbling in cracked earth
Ringed by the flat horizon only	370
What is the city over the mountains
Cracks and reforms and bursts in the violet air
Falling towers
Jerusalem Athens Alexandria
Vienna London	375
Unreal
A woman drew her long black hair out tight
And fiddled whisper music on those strings
And bats with baby faces in the violet light
Whistled, and beat their wings	380
And crawled head downward down a blackened wall
And upside down in air were towers
Tolling reminiscent bells, that kept the hours
And voices singing out of empty cisterns and exhausted wells.
In this decayed hole among the mountains	385
In the faint moonlight, the grass is singing
Over the tumbled graves, about the chapel
There is the empty chapel, only the wind's home.
It has no windows, and the door swings,
Dry bones can harm no one.	390
Only a cock stood on the rooftree
Co co rico co co rico
In a flash of lightning. Then a damp gust
Bringing rain

Investigations of a dog på Magasin 3

Magasin 3 ingår i nätverket FACE, fem privata konstinstitutioner i Europa som samverkar. Utställningen Investigations of a dog turnerar mellan de fem institutionerna, och innehåller utvalda verk av olika konstnärer. Det kan vara svårt att förstå tanken med ett enda konstverk om man inte känner till konstnären sedan innan, men verken i utställningen är så distinkta att det inte är någon fara med det. De är sinsemellan mycket olika, och nästan alla presenterar tydliga tankar eller en frågeställning att fundera över. Alltså, nästan alla; det finns en del verk som inte säger mig så mycket. Det finns heller inget verk som får mig att haja till och tänka "Så bra!" Bäst tycker jag om att sitta i mörkret och se en animerad film av William Kentridge.

Stéphane Tidet, Sans Titre (Le Tirrel), 2008

Några verk är ändå intressanta. Stéphane Tidet har byggt en hög av svarta smulor, som liknar de högar man förr kunde se i områden med utvinning av kol och stenkross. Visst finns de kvar här och där? Vi är nog många som inte ser dem längre. Vad betyder det? Behöver man vara fysiskt nära industrierna som lägger grunden för funktionerna i vårt samhälle? Hur nära? Värmeverken? Reningsverken? Mejerierna? Jag hade gärna funderat vidare i just de banorna, men jag snubblar i tankarna när jag ser att "kolhögen" är uppbyggd av svart konfetti. Hm. Vad skall det betyda? Det leder mig inte vidare, men jag kommer kanske att få nya tankar senare.

Martin Parr har täckt en vägg med bilder på föremål för åtrå. Common Sense kallar han bildserien. Jag har sett hans verk förut, och vad han visar är ju sällan situationer att sträva efter och njuta av. Men den här gången lägger jag mig inte i den konsumtionskritiska fåran. Jag tittar på alla de olika sakerna; frasiga, flottiga panerade fiskar; kladdigt godis; en Teletubbie, överraskande nog balanserande på rader av ginflaskor i en reaback; ett oäkta (?) pärlhalsband; till och med uppblåsbara kvinnodockor och skyltdockor med "sexigt" halvöppna munnar. Jag ser dem och kan föreställa mig ögonblicket när någon vill ha just det, någon som tänker att just det kommer att göra honom eller henne nöjd för ett tag. Vem är jag att döma vad andra längtar efter? Visst ser det futtigt ut, med grälla färger och uppradat till överdrift, och själv skulle jag kunna svepa bort varenda pryl som onödig. Men vad har jag för rätt till det? Sist och slutligen är jag glad över att verkligt god konst inte skriver en på näsan vad man skall tycka är rätt eller fel.

Jeff Koons, Ushering in Banality, 1988

Det allra första som möter en i utställningen är det inflytelserika verket Ushering in Banality av Jeff Koons, som förklarar att det är han själv, flankerad av två skyddsänglar, som knuffar in den hötorgstrinda grisen i konstens finrum. När verket skapades, 1988, var jag själv en lättrörd tonåring och kände mig upprymd över att populärkultur kunde tas på allvar och att banalitet kunde gjutas i brons och få vikt. Det kändes lovande att simpla nöjen kunde analyseras istället för att viftas undan. En enkel poplåt som fångar ens hjärta och dansskor med några enkla ackord, hur genialisk är inte den? Men ack, vilken flodväg av skräp som följde på den där grisen. Och inte blev det så som jag hoppades, att fler och djupare tankar fästes vid populärkultur. Jo, delvis blev det så, men dels började "Kultur" trängas ut av "Nöje" (och än värre, skvaller!) i dagstidningarna, och dels ser man mindre och mindre av såväl djupa som breda analyser av det som traditionellt kallats kultur; det som överlevt, älskats och diskuterats under århundraden. Och att traggla sig igenom något som är svårt men givande ses snabbt som konstigare än att snabbanalysera köpkraften hos TV-figurer. Det skulle nog hänt utan Jeff Koons' uppblåsta kitsch, som han inte utvecklat utan stannat kvar i de här tjugo åren, men min magsäck drar ihop sig när jag ser verket som symboliserar gladdumhetens intåg i kulturvärlden.

Länk till Magasin 3:s sida om utställningen

Långfredag. Ur The Waste Land av T.S. Eliot

Långfredagen tillbringar jag i stillhet. Åtminstone en dag om året (två, med askonsdagen) vill jag vara eftertänksam och inte automatiskt sträcka mig efter nästa munsbit eller förströelse när allvaret sänker sig. I The Waste Land formulerar T.S. Eliot de känslor av evighet och litenhet som blir kvar när de moderna människorna lämnat religionen bakom sig. Här några rader ur den femte delen av dikten. Fortsättning följer på annandag påsk.

V. WHAT THE THUNDER SAID AFTER the torchlight red on sweaty faces
After the frosty silence in the gardens
After the agony in stony places
The shouting and the crying	325
Prison and place and reverberation
Of thunder of spring over distant mountains
He who was living is now dead
We who were living are now dying
With a little patience	330
Here is no water but only rock
Rock and no water and the sandy road
The road winding above among the mountains
Which are mountains of rock without water
If there were water we should stop and drink	335
Amongst the rock one cannot stop or think
Sweat is dry and feet are in the sand
If there were only water amongst the rock
Dead mountain mouth of carious teeth that cannot spit
Here one can neither stand nor lie nor sit	340
There is not even silence in the mountains
But dry sterile thunder without rain
There is not even solitude in the mountains
But red sullen faces sneer and snarl
From doors of mudcracked houses                                  If there were water	345
And no rock
If there were rock
And also water
And water
A spring	350
A pool among the rock
If there were the sound of water only
Not the cicada
And dry grass singing
But sound of water over a rock	355
Where the hermit-thrush sings in the pine trees
Drip drop drip drop drop drop drop
But there is no water

Anna Karenina på Stockholms Stadsteater

Låt mig först räkna upp vad i pjäsen som jag var tveksam till.

• Scenografin, de gigantiska trappstegen i sjukhusgrönt där skådespelarna får klättra upp och ned som schimpanser.
• De nutida kläderna, som bara delvis underlättar hoppandet i trappan. Speciellt Dasja (Petronella Barker) måste lida av sin lårkorta klänning och de högklackade leopardpumpsen.
• Det moderniserade språket, med dialoger som närmar sig det banala och osmakliga.
• Humorn, som kommer av att lätt dråpliga repliker och situationer kramas ur litet extra.

Jag var inte skeptisk från början, utan ville gilla allt det ovanstående, men efter hand blev de bara större och större irritationsmoment.

Foto: Carl Thorborg

Dramatiseringen gjord av tyske Armin Petras har medfört att handlingen reducerats till dialoger som ganska cyniskt diskuterar personernas önskningar och handlingar och vad de kan orsaka. Därtill kommer partier där rollfigurerna i några sekunder blir berättarröster som förklarar vad de känner. Till en början tyckte jag om hur det dukade upp de inre känslostormarna, även om jag tyckte det förfelade teaterns möjlighet att visa istället för att berätta. Men redan i första akten hade det använts så mycket att det kändes uttjatat och ointressant.

Till och med begåvade skådespelare som Sven Ahlström (Vronskij) och Nadja Mirmiran (Kitty) har svårt att ge sina roller form och trovärdighet i den här konstiga versionen av pjäsen. De enda som riktigt lyckas med det är Mats Blomgren, som spelar en ovanligt vänlig Karenin, och Henrik Norlén, vars Levin hela tiden är sympatisk trots att hans osäkerhet utnyttjas maximalt för att göra honom till pjäsens narr. Och i slutscenen lider man med Helena af Sandeberg i Anna Kareninas allt djupare olycka och förvirring.

Att Anna Karenina ändå bitvis kan kännas engagerande är förstås för att den i grunden har en bra handling, med intressanta personer ställda mot varandra: Anna och Vronskij, som ögonblickligen tror på sin passion fastän det stöter ut dem från livet de känner till. Kitty och Levin, deras motsatser, som nästan förlorar varandra för att Levin tvivlar så på sin kärlek och Kittys kärlek. Dasja och Stepan (Jan Mybrand), som kanske trodde de fick den de begärde så hett en gång, men nu plågas av Stepans otroheter och respektlöshet mot Dasja.

Men den goda handlingen har dramatiseringen stuvat om, vulgariserat och målat över med grova förklaringar som skriver en på näsan hur Petras tolkar handlingen med samtida ögon. Så synd. Den otillräckliga moderniseringen har inte gjort så att Anna Karenina kan säga oss något nytt idag, den har bara slarvat bort hälften.

Länk till Stadsteaterns sida om Anna Karenina

Scott Olson på Galerie Nordenhake

Scott Olson, Untitled (2011)

Att se Scott Olsons målningar är som att förflyttas sjuttio år tillbaka i tiden, till en expressionism som var ung och prövade sig fram i sitt seende. Olsons tavlor domineras av dova färger, men inte mörka utan fulla av pigment. Ljusa, nästan blanka stråk får hela tavlorna att lysa som om de kastar solkatter.

Motiven är abstrakta och tavlorna har inga titlar. De liknar färgglada skärvor, litet av det ena och litet av det andra som råkat hamna tillsammans. Eller så liknar de utklippta mönster som ligger över varandra, döljer hälften och framhäver hälften. I varje fall liknar de delar som kommit samman från flera håll och blivit något nytt. Motiven är ibland obalanserade på ett intressant sätt. Både färgvalen och kompositionerna gör att tavlorna ser ut som försök att forska fram nya sätt att se och visa färg. Fast de är inga nybörjarförsök, de är välformade och tilldragande för ögat. Jag tycker om tyngden, färgen och glansen i Scott Olsons tavlor.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om Scott Olson

Scott Olson, Untitled (2011)

Semester med Sven av Thomas Tidholm

Sven är livvakt och ressällskap på vägen upp genom landet. Vad berättaren heter får vi aldrig veta, och alla gissningar på hennes namn viftar hon undan, nästan besviket. En gång presenterar hon sig som Görel Månsson, men det är inte heller sanningen. Hon är hemlig, uppdraget är hemligt.

De båda har arbetat på en underrättelsebyrå och säkert gjort otäcka saker, men de går inte in på de detaljerna under återblickarna. Resan genom landsbygden skulle kunna vara ett uppdrag, men i själva verket har berättaren tagit semester och tagit med sig Sven på eget bevåg. Man ringer från kontoret gång på gång och försöker få tag i dem.

Vad kan de vara på spår efter? Det händer onekligen mystiska saker. Stora hål uppstår över natten. Man fyller dem snabbt med sopor och grus. Barn försvinner. Men allt det är bara bisaker i handlingen. När de kommer fram till inspektionen som Görel bokat på en fabrik, verkar det bränna till. Men när Sven börjar nysta i det som föregår, är det Görel som hejdar honom och tar dem därifrån. Var det inget skumt? Jag ville ju veta!

Småstadsoriginalen de möter är udda, förstås, och ofta jobbiga och fientliga. Det händer småskumma saker hela tiden. Det här låter som ingredienser för en underhållande bok, utan större anspråk än att förvirra och kanske vara en allegori över en landsbygd i avfolkning. Men handlingens hopp mellan konstiga händelser saknar sammanhang. Det är alldeles för många lösa trådar som inte hänger ihop alls. Om handlingen varit ännu mer absurd hade jag kunnat låta mig förvirras och nöja mig med det, men nu var boken litet för torr för det.

Wilhelm Mundt på Galleri Andersson/Sandström

Vad är det för stora, färgglada knölar som ligger på gallerigolvet? Så starka färger finns inte i naturen. Är de utomjordiska rotfrukter eller frökapslar? Eller monster-ägg på väg att kläckas? Fast i glipor i färgen syns vad de är byggda av; gul Rockwool eller aluminiumfolie, och de har prydliga serienummer. De är byggda av en människa, av Wilhelm Mundt. Trashstone heter de.

Wilhelm Mundt, Trashstone 518, 2011

Längst in i galleriet finns en liten TV-skärm som visar en slinga med en man (Mundt?) som kör bil längs grönskande åkerfält. Tar man på hörlurarna får man höra hur han vrålar ut veteslag och grönsaker. "KARTOFFELN! WEIZEN! RÜBEN! MAIS!" (Potatis! Vete! Betor! Majs!) Hahaha! Om han är så arg på rotfrukter, förstår jag att han bygger alternativ i färgglad polyester. Jag tycker ändå inte att det är bra konst, men jag fick mig ett gott skratt som varade länge, medan min inre röst vrålade "KARTOFFELN! RÜBEN! WEIZEN..."

Länk till Galleri Andersson/Sandströms sida om Wilhelm Mundt

La Soirée på Tyrol

Guld, glitter, medryckande musik och fantastiska akrobatiska prestationer får en stackars människa att glömma sin vardag några timmar. Det var sant för hundrafemtio år sedan, och det är sant än idag. Med 3D-animering och interaktiva dataspel kan man ändå trollbindas av människor med styrka och skicklighet av träning i åratal som visar obegripliga magiska trick och balansakter.



Som från en annan värld gör Le Gateau Chocolat entré, sjungande Nessun Dorma med djup och stark röst - både mänsklig och utomjordisk, både manlig och kvinnlig, både kraftfull och ljuv, både skrämmande och inbjudande. Nej, det råder inga vanliga lagar på den runda scenen i mitten, inte heller på de andra skådepunkterna, eller på första raden där man kan hamna i artisternas blickfång. Rullskridskor, rockringar och tennisrack är rekvisita och mindre hinder som övervinnes med humor och ett perfekt utvecklat sinne för balans.

För magnifika The English Gents verkar gravitationen vara en leksak att skoja med, sätta sig upp mot och strunta i när de vill. I kritstrecksrandiga kostymer och plommonstop lyfter de varandra till obegripliga positioner: raka armar, böjda armar, böjda ben som sträcks ut tills de skapat en ny formation i omöjliga vinklar. Hur starka måste de inte vara?! Hjärtat slår hårdare och jag tänker på hur musklerna måste arbeta under de tighta kostymerna. WOAH! Då sliter de av sig kläderna, och står framför oss i bara strumphållare och kalsonger med Union Jack! Nu får vi verkligen se hur deras starka armar och ben spänns, sträcks och samarbetar. Ack, du underbara människokropp, vad du kan göra! Själv kan jag knappt andas när jag ser de två männen.



Från seriösa gentlemen och damer slår pendeln över till inslag där humorn nästan döljer artistens geniala trick. Eller nej, man tvivlar aldrig för ett ögonblick på fingerfärdigheten hos Ursula Martinez när hon gång på gång trollar bort en röd näsduk. Inte ens när hon tar av sig plagg efter plagg, och till slut står alldeles naken framför oss, vickar skälmskt på rumpan - och trollar bort näsduken en sista gång! Och trollar fram den igen!



Det finns inte en död stund under showen, och varje nummer är koreograferat till den eggande musiken. Allt ser så lekande lätt ut, fastän det hårda hantverket lyser igenom. Varje artist har spetsat sitt nummer och fördjupat sin rollpersonlighet. Kan man göra akrobatiska konster hängande från rep i taket? David O'Mer kan göra det från ett vattenfyllt badkar, medan han skvätter sexigt på publiken. Kan man lyfta axeln ur led och pressa sin kropp genom små ringar? Captain Frodo (från Norge!) kan göra det med humor, medan han faller omkull gång på gång och driver med sig själv.



Men artisterna i La Soirée, hur stora skämtare de än är, är inga simpla lustigkurrar. Stora, glänsande Le Gateau Chocolat vrider ned megafonen och sjunger Radioheads Creep innerligt, så att texten hörs och kan mana till eftertanke. Och när Captain Frodo tråcklat sig ur dubbelknuten han slagit på sig själv, säger han "Vad drömmer ni om att göra med era liv? När ni har sett vad vi lever på, tycker ni då att era egna drömmar är larviga?" Nej, jag vill inte lämna mitt liv av fakturor och statistik, för jag älskar mitt arbete, men jag vill inte heller lämna den värld som är La Soirée på Tyrol och glömma den. Kan jag hitta svåra buggar i systemet sittande vid datorn? Då kan jag hitta svåra buggar i systemet balanserande på ett ben, sjungande The Sound of Music, med en kopp grönt te i min utsträcka hand. Nej, vänta, för mina medmänniskors skull ställer jag ned koppen tills jag har tränat upp min balans. Jag skulle behöva litet hjälp av The English Gents...

Länk till La Soirées hemsida

Wagamama på Klarabergsviadukten

Wagamama serverar nudlar, snabbt tillagade men varken billiga i pris eller i smak. Inte dyra heller, men godare än de som säljs i påsar. Japansk mathantverk (nudlar och ris) via en internationell restaurangkedja ger en rad standardiserade rätter, proffsigt tillagade och med spännande variation.

Servitörerna är snabba och vänliga. Vid rusningstid får man sitta strax intill andra matgäster, men ljudnivån är så dämpad att man ändå kan prata med sin vän på andra sidan bordet utan att störa och bli störd.

Det finns smårätter, som edamame och gyoza med olika fyllning. Eftersom all mat lagas till så snabbt, får man räkna med att smårätterna kan komma in samtidigt som huvudrätterna. Edamame smakar ju gott till allt, men gyozan kanske inte passar till det övriga man beställt. De färskpressade juicerna är fantastiskt goda både till maten och som efterrätt.

Nudlar i alla former finns det att välja på: i soppa, i chilisås, eller bara fräst med grönsaker och kryddor. Grönsakerna och de övriga ingredienserna är alltid fräscha och läckra, även när de ligger i soppa. Kryddningen varierar från rätt till rätt och är spännande och god, fastän jag inte blev så förtjust i chilisåsen. Det jag tycker minst om är oftast nudlarna själva. De är spänstiga och inte överkokta, men klibbiga på ytan. Det kanske skall vara så, men jag älskar det inte.

Med de små brasklapparna är det ändå alltid gott och mättande att äta på Wagamama.

Länk till Wagamama Sverige

Gregory Crewdson på Kulturhuset

Utställningen med namnet In a lonely place innehåller tre bildsviter från tre tidsperioder. Fireflies (1996) visar eldflugor i trädgården utanför Gregory Crewdsons familjs stuga. Ett så fantastiskt fenomen, uppkommet för att locka till sig en partner! Varje ljuspunkt betyder en flugas önskan om att föröka sig (om man antropomorfiserar litet). Inte ens på nära håll går det att urskilja insekten, för ljuset är så starkt. På långt håll är det som en stadsbild med enskilda ljusblippar och några ansamlingar där det inte går att se individuella punkter.

Mer intressant är bildsviten Beneath the Roses (2003-2008). Bilderna är noggrant koreograferade med scenografi och stämningsskapande effekter som duggregn och väta. De visar förortsmiljöer med hus, gator, järnvägsspår och telefonledningar. Allt som dagens människa kan behöva, om än slitet och inte så harmoniskt planerat. Men människorna på bilderna är inte de som byggt förorten, och de ser bortkomna ut. De är nakna eller i bara underkläderna och verkar inte veta vad de skall ta sig för i miljöerna. Inte ens om de är inne i husen verkar de känna sig hemma. Det ser overkligt och drömlikt ut, som efter en kollektiv minnesförlust där allt människor har byggt står kvar, men vi har glömt hur man öppnar en dörr eller spolar vatten ur en kran.

Bara en av bilderna är litet mer harmonisk. Det är en pojke som står och tittar upp mot en vägbro inbäddad i grönska. Motivet och kompositionen skapar en mer harmonisk stämning. Hoppfullt! Och det pekar fram mot nästa bildsvit, Sanctuary, som finns i avdelningen längst in i utställningslokalen.

Sanctuary (2009-2010) visar foton av gamla kulisser i den italienska filmstaden Cinecittà. En fristad, en helig plats, en inbjudan till ro är vad Crewdson fångat på varje bild. Varje avfotograferad portal eller till och med de blinda portarna in bland spretande byggnadsställningar verkar leda till en lugn och vacker plats. Även de här byggnaderna är slitna, men fastän de är trasiga, ofärdiga, överväxta med ogräs och öde, ser de välkomnande ut. De har ingen el, rinnande vatten eller telefonledningar, men de vilsna människorna från Beneath the Roses skulle säkert kunna börja om på nytt i de här omgivningarna.

Gregory Crewdsons bildsviter Beneath the Roses och Sanctuary kompletterar varandra, och är mycket tankeväckande och sevärda.

Länk till Kulturhusets sida om Gregory Crewdson

Miss Wyoming av Douglas Coupland

När Douglas Coupland börjar skriva om människor i filmbranschen, toppen av popkulturens näringskedja, drar jag öronen åt mig. Visserligen är hans huvudpersoner inte längre framgångsrika, och Hollywood är ju känt för att snabbt spotta ut dem som är färdigtuggade: John Johnson har gjort habila actionfilmer, men ingen väntar sig något mer av honom; Susan Colgate har varit publikälskling i en TV-serie, men kan inte längre leva på sin charm. Men de hör ändå till "det vackra folket", och är litet svåra att identifiera sig med eller känna sympati för. Att de båda (frivilligt) hamnade utanför samhället under en längre period får inte den tyngd som det hade kunnat.

Jo, visst behöver de båda en paus från livet. Ett tema från Couplands bästa böcker är hur man är både beroende av och stressad av samhället med alla erbjudanden och möjligheter. Han har tidigare beskrivit personer som lämnar allt och ger sig av, och det är ärligt av honom att inte bara använda det som en sinekur utan nu berätta att det faktiskt kan vara skitjobbigt. Men de idéerna får inte tillräckligt med utrymme i Miss Wyoming. Det beror mycket på att handlingen är uppsplittad på två personer och på flera viktiga tidsperioder i deras liv. Det är inte svårt att hänga med eller att engagera sig i ögonblicket, men det gör ändå att historien inte hinner djupna.

Det finns två rörelser i boken: dels en kraft som pushar framåt, American resolve, ett inre driv att skapa om sitt liv så att det blir bättre. Den finns hos Susan, hos Susans mamma, och hos John i början av hans karriär. Dels en motrörelse; en komplett uppstannande, inte våldsamt utan mjukt. I den stillheten ramlar alla yttre drivkrafter bort, och man börjar tänka på vad som är viktigt i livet. Det betyder inte att man hittar sig själv och når inre frid, för det är inte säkert att man automatiskt får det man behöver av lugn och mänskliga relationer. Det är tänkvärt. I ett kapitel fylls John av en stark längtan efter kärlek och efter att höra ihop med en annan människa, med Susan, och han blir nästan desperat över att han kanske förlorat henne. Den känslan hade jag velat läsa mer om, men historien rör sig snabbt vidare.

Här är det också så att den typiska Couplandska vänskapskretsen inte får lika stor plats - den grupp likasinnade som förstår en och åtminstone då och då kan ge en smula tröst. Jo, de mänskliga relationerna känns viktiga, men används liksom bara som pjäser i ett brädspel. Berättelsens uppbrutna tidslinje hjälper inte heller. Miss Wyoming är ingen dålig bok, men Douglas Coupland har skrivit så mycket bättre både före och efter den.

Fler böcker av Douglas Coupland:

Generation X
Shampoo Planet
Life After God
Girlfriend in a Coma
All Families are Psychotic
Hey Nostradamus! 

JPod

The Gum Thief

Beethoven, Brahms och Vaughan Williams i Konserthuset

Argentinska Ingrid Fliter var gäst vid flygeln när Kungliga Filharmonikerna spelade Beethovens Pianokonsert nr 1 i C-dur (1796-97). Fingrarna strilade som ett intensivt vårregn över tangenterna när hon briljant spelade soliststämman, och orkestern följde henne i det lekfulla tempot och den lätta klangen. Det är viktigt att parterna är så samstämda, för i flera partier är det pianot som agerar bakgrund till exempelvis de vackra tonerna från en klarinett. Pianister som spelar snabbt kan irritera mig om det verkar som att de bara rusar på och spelar snabbt för att vissa hur virtuosa de är, men så var inte fallet här. Trots att Fliter spelade i rasande tempo var det med känsla för musiken, och hon skapade en annan inlevelse än den som kommer av att sakta in och spela tyngre. Jag är glad att jag satt så jag såg hennes händer, och hennes lyckliga leende smittade av sig efteråt. Som extranummer hade hon med rätta valt Chopins minutvals, och i hennes händer rullade den fram som ett pärlhalsband. Så vackert!

En natt för några veckor sedan hörde jag ett underbart stycke musik på radion. Jag skrev ned titeln: Fantasia över ett tema av Thomas Tallis (1910) av Ralph Vaughan Williams. Döm om min förvåning och glädje när jag såg att det skulle framföras i Konserthuset! Jag lade knappt på minnet vilka andra verk som stod på programmet, för att jag bara längtade efter att få höra den här musiken. Det var inte bara mig som verket hade gjort intryck på; innan framförandet berättade dirigenten Peter Oundjian inlevelsefullt om stycket, och om hur det innehåller såväl en stråkkvartett som en andra orkester som skuggar melodin av huvudorkestern.

Nu blev jag mycket tacksam över att höra att Oundjian kunde locka fram djupare och rikare klanger än den lätta tonen i den inledande Beethoven-konserten. Verket innehåller en sorgsen längtan som kan höras i stillsamma toner från en (nästan) ensam förstaviolin, och svälla till något enormt som tar över alla känslor. Precis som det kan kännas i ens eget bröst. Jag satt nästan andlös hela tiden. När orkesterns samlade klang tonade ut som om de försvann i fjärran, var det liksom ännu en hyllning till vemodets styrka.



Det tycktes mig omöjligt att kunna följa den upplevelsen, men den sympatiska Oundjian förklarade nu att nästa verk var, helt enkelt, perfekt! Och det visade sig att han hade rätt. Brahms' Symfoni nr 3 i F-dur (1883) hyllar Schumann, då den i första och sista satsen tar upp ett av hans teman. Däremellan kommer två satser av återhållen skönhet. Hela verket balanserar mellan eufori och stor sorg, men i tredje satsen sjunger en melodi som är så vacker att man bara kan förundra sig. Än en gång kunde Oundjian locka de begåvade filharmonikerna till att låta kongenialt med musiken; precist och koncentrerat, men med djup känsla i alla nyanser. Peter Oundjian verkar vara en fantastisk dirigent med god känsla för såväl musiken han väljer som orkestern han leder, och jag hoppas att han kommer tillbaka till Stockholm många gånger.

Entré-Sorti på Stadsteatern

Det börjar bra, med en dialog och en gruppscen som visar upp de hårfina skillnader i förväntningar som kan växa till något oöverstigligt. I dialogen berättar den tillreste regissören Alex (Gerhard Hoberstorfer) om sina planer för nästa spelår. Bengt (Andreas Kundler) som är påtänkt till ny teaterchef - det är inte officiellt, men alla "vet" det - lyssnar men ger inga löften. I nästa scen står ensemblen och diskuterar Alex som regissör. Det är intressant att höra hur ingen vill säga konkret vad de själva upplever, utan lindar in det i fraser som "han är värd en bättre teater" eller att publiken inte förstår hans kontinentala sätt. Alla formulerar sig utifrån sina personligheter, och det tar tid att få klarhet i såväl frågeställningen som svaret.

Efter det blir det tyvärr bara sämre. De personlighetsdrag som skymtades hos de olika skådespelarna blommar ut i klichéer, stereotypa mallar som de tvingas följa genom hela föreställningen. Den folkkäre Klas med sina många relationer, Annika som får varje situation att handla om hennes problem, Lotta som är för vacker för sitt eget bästa, Karin som nästlar sig in litet för djupt i varje regissörs liv. Flera av skådespelarna beundrar jag sedan länge; Sanna Krepper, Stina Rautelin, Andreas Kundler och Ralph Carlsson, men de har ingen chans att få sina ensidiga roller att växa. Den enda som får tillfälle att visa upp hur trollbindande teater kan vara är Christer Fant, som har den enda sant klingande monologen och fyller den med stillsam äkthet. Jag önskar att jag fick se mer av honom på scenen, i den här och alla andra pjäser!

Visst skrattar jag till ibland åt några dråpliga situationer och repliker, men för det mesta blir jag irriterad på överskottet av banala roligheter som visserligen många andra i publiken storskrattar åt. Jag blir närmast förolämpad av scenen där nästan alla skådespelerskor visar sig vara överspända galenpannor. En liten tröst är att två av dem som man först velat avfärda som snygg och dum (Krister, spelad av Joakim Gräns) och hjärtlös ja-sägare (Maria, spelad av Sanna Krepper) visar sig ha fler bottnar och funderingar än vad det såg ut som. Men deras samtal avbryts hastigt av ännu en omotiverad och jobbig dansscen.

Lennart Hjulström har både skrivit och regisserat Entré-Sorti. Här och där i pjäsen dyker det upp kloka insikter och repliker som säkert är destillerade ur erfarenheterna från ett långt teaterliv. Men de viktiga frågorna fuskas bort, och de begåvade skådespelarna på scenen får tyvärr låtsas som att de även bakom scenen är lika endimensionella som de välkända gubbarna i en fars.

Länk till Stadsteaterns sida om Entré-Sorti

The Soup och Conrad Boqvist på Fasching

Ett gitarrjazzband! Conrad Boqvist leder sin tighta grupp i musik som ibland har klang av folkmusik, oftare av world music av bästa slaget. Låten tillägnad Fela Kuti är västafrikanskt inspirerad, men även Nat Adderley-låten precis innan har fått världsmusikkläder. Men man tappar inte fotfästet i jazzen; den finns i hammondsynten och blåset, och i alla de begåvade musikernas ypperliga solon. Med en släng av psykedelika rasar bandet genom rockabilly och rätt in i sista låten, vinjettmusiken till Hawaii Five-0.

Länk till Conrad Boqvists Myspacesida

Ett gitarrjazzband till! The Soup har en liten sättning med intrimmade musiker, och de spelar korthuggen, hårt svängande funk. Åhhh, funk! Det är underbart att höra dem. Klaus Wunderlich-tributen Saint Tropez har lika obönhörligt driv som Quasimodo, Royal Gala, Holland Trash och de övriga sköna låtarna. Jag gillar att låtarna ofta slutar tvärt, och att några av dem går i ett långsammare, men inte lugnare tempo. Jag brukar inte gilla trumsolon som består av oändliga trumvirvlar i halsbrytande tempo, men Tom Steffensen imponerar med ett eklektiskt trumsolo som vinner på sitt eftertryck. Spelningen var en releasefest för bandets första skiva Souperman. Jag ser fram emot att höra mer av The Soup!

Länk till The Soups hemsida

Let Me In på bio

Om det kan finnas vampyrer i ett slott i Transsylvanien, kan de finnas i ett miljonprogramsområde i Blackeberg. Om det kan finnas vampyrer i Blackeberg, kan de finnas i en småstad i New Mexico, i ett likadant bostadsområde av betong där det bor människor som inte känner varandra. Är det inte kusligare att tänka sig att någon som vill livnära sig på människors blod bor i lägenheten intill, än att han/hon finns i en ruin i ett avlägset land?

Om boken Låt den rätte komma in var skönt skrämmande för att den berättade att det farliga kunde finnas strax bakom din sovrumsvägg, så är den amerikanska filmversionen skrämmande för att den visar att det onda kan finnas i varenda liten förort på hela jorden. Och det onda är inte bara vampyren med ett barns utseende, utan de litet större barnen som är ute efter att mobba den som är svag. Faktiskt är det lättare att ta till sig historien när man inte behöver sitta och pricka av att inredningen och kläderna är exakt som när man själv växte upp. Fast det är de ju.

Filmens förortsmiljöer är precis lika grådaskiga och fantasilösa som där Oskar växte upp i Blackeberg. Här heter han Owen, och den mystiska flickan som flyttar in intill heter Abby. Men annars har den amerikanska filmen behållit de långa tystnaderna och den långsamma stämningen från den svenska filmen, som gör att man hinner känna kylan från snön och klordoften i badhuset. Den har också behållit de flesta nyckelscenerna från Låt den rätte komma in, men med några förändringar. Det tycker jag är bra. En bok och en film har olika sätt att skapa spänning, och här utnyttjas filmens möjligheter mycket bättre för att skruva upp det otäcka i några situationer.

I den här filmen är Abby mycket mer målmedveten, krävande och skrämmande. Det är också bra. Efter flera hundra år av att suga livet ur människor och bada i blod kan hon inte bara framställas som ett hjälplöst offer. Hon har visserligen ingen skuld i att hon tvingats bli vampyr, men hon vill överleva och för att göra det måste hon utnyttja andra, som näring eller mer indirekt för att få hjälp att gömma sig.

Jag hade inte sett barnskådespelarna Kodi Smit-McPhee och Chole Moretz i andra filmer innan, så inget störde mig när jag såg dem i sina roller. Hade de inte varit det skulle ju allt rasat som ett korthus, men de kändes äkta, båda två. Alla vuxna är bara bifigurer till dem, och särskilt Richard Jenkins gör ett bra jobb med att låta vuxenvärlden framstå som fylld av själsdöda tråkmånsar utan någon gemenskap.

Boken Låt den rätte komma in och de båda filmer som gjorts på den är väldigt bra på olika sätt, men jag tycker allt att den amerikanska versionen är litet bättre än den svenska filmen.

Paraplyerna i Cherbourg på Stadsteatern

Vilka är det som spelar amatörteater? Som lägger kvällar och helger och egna slantar på att repetera, skaffa rekvisita, bygga scener och regissera för att spela pjäser för sina grannar och vänner och alla som vill komma och se? På Stadsteaterns Klarascen har det materialiserats en hel gympasal med ribbstolar, plintar och tjockmattor. Där väntar två gamla hippies, regissören i lila plyschklänning (Maria Heiskanen) och hennes långhårige make (Lennart Jähkel). Det är nog deras barn som så lägligt har roller i föreställningen som skall spelas. De öppnar dörrarna och in kommer alla de andra skådespelarna, med paraplyer och regnjackor. I strumplästen och vanliga kläder går det inte att se vilka som skall spela huvudrollerna i föreställningen.

Alla får en manusbunt och regissören börjar dela ut rollerna. Du är Geneviève (Louise Peterhoff)! Du är Guy (Sverrir Gudnarsson)! Josefin Ljungman verkar litet missnöjd med att få spela Madeleine, och traskar ibland litet håglöst ivägen. Men nu börjar det! Alla har sin plats, tystnaden bryts och musiken börjar.

Filmen Paraplyerna i Cherbourg är en så salig blandning av högt och lågt att man måste se på den uppmärksamt. Å ena sidan sjungs varenda replik i ett flöde av melodier som aldrig tar slut. Å andra sidan är det inga ödesord som sjungs, utan vardagliga repliker utan rim och med ibland osmidiga fraseringar. Att se ett amatörteatersällskap i vardagsmiljö framföra scenerna man kanske till och med känner igen från filmen får en att lyssna uppmärksamt på varje ord och ton.

Louise Peterhoffs väna röst fyller Genevièves vackra melodi med längtan och vemod. Alla insatser är upplagda så att även de mindre tonsäkra får tid att sjunga ut. Men det är underbart att höra Kajsa Reingardts säkra, känsliga stämma i den viktiga rollen som Madame Emery, Genevièves mor. Det sprakar litet extra i de scener hon har med den musikaliske Jörgen Thorsson i rollen som Roland Cassard. Kanske är det det som regissören vill sätta stopp för när hon rusar fram och avbryter dem?

Runt det unga kärleksparet plockar de övriga medlemmarna med allt som behövs. I bakgrunden fixar de klart de sista delarna i scenografin, bär rekvisita fram och undan igen, och förbereder sig inför sina små insatser. Jag håller hela tiden ett öga på Katarina Cohen, så entusiastisk och alltid redo att plocka undan bollar och annat. Hon är så söt när hon noggrant ordnar alla detaljer i sin fina brevbärardräkt, knatar fram med ett brev, säger sitt korta "God dag!" - och sedan är ute ur handlingen igen. Ja, hon har fler repliker, men lyckliga varje teatersällskap som har så ivriga och hjälpsamma medlemmar som hon!

Det är så fint att se människorna på scenen flytta runt bord och plintar, och genast skapa en ny scen och en ny stämning. Även när man ser hamrandet och tricksandet som bygger pjäsen, så går det att förlora sig i magin och leva sig in i vad människorna på scenen känner. Bandet som är med på scenen spelar tight och  förstärker varje känsla.  Kärlekshistorien har ju inte ett enkelt och lyckligt slut, men den ledsagande musiken gör även sorgen vacker. Kan ni Genevièves melodi? Jag kommer att nynna på den i flera dagar framöver.

Länk till Stadsteaterns sida om Paraplyerna i Cherbourg

Foto: Carl Thorborg

Apollon Musagète Quartett i Konserthuset

De unga musikerna i stråkkvartetten Apollon Musagète kommer från Polen, och inledde sin konsert med verk av två polska kompositörer från nittonhundratalet. Först Stråkkvartett nr 2 (1927), ett sent verk av Karol Szymanowski. Det är ett verk med vågade och litet svåra harmonier, men med en glad och nästan lättsjungen melodi i den tredje satsen. De unga männen börjar dämpat och precist och spelar koncentrerat hela verket. Försteviolinisten får sjunga ut, och det gör han med innerlighet och styrka.

Nästa stycke är ännu mer experimentellt till sin form: Witold Lutoslawskis (enda) stråkkvartett från 1964. Det har en kort inledande sats och en lång huvudsats. Även här får försteviolinisten glänsa och leda gruppen, men även cellisten tar sig ton och ändrar musikens riktning ett par gånger. Ja, det är verkligen en skock fåglar jag ser för mig när jag ser och hör musiken samtidigt, och det känns mycket tydligare än när jag bara lyssnade från en skiva. Spridda toner strös först ut av förstafiolen, och efter hand faller de andra instrumenten in. I pizzicato och med korta, lätta toner pickar ensemblen fram musiken i långa partier. Ibland är det som att de ryker ihop, i starka, sammanhållna strofer, och då låter de inte som tjutande fåglar utan som större, argare djur. Men efter ett tag har de skällt av sig, och så lugnar musiken ned sig till ett pickande igen... Man får ha humor och tålamod för att uppskatta den här stråkkvartetten, men har man det så blir man väl underhållen!

Efter paus kommer den vackra, välljudande Rosamunda; Schuberts Stråkkvartett nr 13 i a-moll (1824). Den är så vacker men så varierad att den mycket väl håller att spelas efter de två första experimentella styckena. Speciellt som Apollon Musagète spelar med sådan inlevelse och sådant eftertryck! Det känns att de spelar från hjärtat, men även i de mest yviga fortissimi är de totalt samspelta.

Lika samspelta är de i det krävande extranumret, en polka av Sjostakovitj. Vilka ljuvligt ovanliga melodier och intensivt gnisslande disharmonier de spelar, och med sådan liv och lust! Så här personligt skall Sjostakovitj spelas för att inte bli en övning i moderna skalor. De unga männen var så spelglada att de gav oss ett extranummer till, Inglese av Francois Gossec. Det korta stycket var lugnare men hade ett underliggande driv, och kvartetten glänste lika bra från första tonen till sista som under hela konserten. Apollon Musagète besöker Konserthuset i egenskap av Rising Stars, unga musiker som man spår en ljus framtid, och jag kan bara tacka och hålla med.

Die Mittagsfrau av Julia Franck

Handlingen börjar hos Peter, en pojke på åtta år, som lever ensam med sin mor i Stettin under andra världskriget. Boken är mycket konkret i sina miljöbeskrivningar, och nästan överdrivet fokuserad på kroppsliga detaljer, som hur Peter biter på huden på fingrarna. Man får dock en påtaglig känsla för omgivningen och stämningarna av det som beskrivs. Modern verkar frånvarande. Hon bestämmer att de skall till Berlin. Hon packar deras väskor, tar dem till stationen och upp på det överfulla tåget. Efter en sträcka stående inklämda bland andra desperata resenärer, stannar de på banvallen nära nästa station. Modern sätter Peter på en bänk, ger honom hans lilla resväska, går sin väg och kommer inte tillbaka.

Direkt börjar ett nytt kapitel som handlar om systrarna Helene och Martha. De bor i en liten tysk by med sin sinnessjuka mor och en far som kallas ut i första världskriget. Till en början blir jag åter igen litet uttröttad av kroppsligheten i beskrivningarna, men än en gång hjälper de många detaljerna till att skapa en god känsla för hur livet är i byn, och vad flickorna måste sysselsätta sig med för att överleva. Det är svåra tider, men tack vare sitt arbete klarar systrarna sig. Helene sköter familjens tryckpress, Martha blir sjuksköterska, och när Helene blir tillräckligt gammal följer hon i Marthas spår. Det är intressant, även om jag inte får ordning på vart historien är på väg.

Under slumpartade former får flickorna kontakt med en släkting i Berlin och flyttar till henne. Ach, Tante Fanny, hon har pengar och vänner som vill festa och dansa hela natten! Systrarna hamnar mitt i den vilda, vågade eran mellan de båda världskrigen. Martha trivs och njuter, Helene känner sig inte lika hemma. I den här delen av boken börjar historien fokusera på Helene och hennes liv.

Det långa mittenpartiet som utspelar sig i Berlin engagerar mig knappt alls. Jag har långtråkigt och känner liten lust att läsa vidare i boken. Den utlevande, "dekadenta" Berlinepoken som jag önskar så att jag hade fått upplevt, hur kan det inte bli mer spännande än så? Nej, jag är lika uttråkad som Helene. Mitt i läsningen råkar jag också få reda på, av den klantigt avslöjande baksidestexten, att Helene är den kvinnan som på bokens första sidor lämnar Peter och försvinner! Hur skall jag nu kunna få någon sympati för henne? Skall sorgerna hon genomlever vara en förklaring till hur hon sviker sitt barn?

Men på de sista hundra sidorna skärps historien. Det är då som Helene, tömd på egen vilja, låter sig uppvaktas av den självsäkre Wilhelm och till slut gifter sig med honom. Han är lik Torvald från Ett dockhem, som vill ha en söt, passiv och tacksam docka till hustru. Tidsandan har blivit mer aggressiv, så inför bröllopet skaffar Wilhelm fram förfalskade födelsebevis åt Helene - papper som döljer att hon faktiskt har judiskt ursprung. När sedan den dominante Wilhelms slår över till att bli en hustyrann som domderar och aldrig är nöjd med Helene, har han ju ännu en anledning att förakta och misstro henne.

Det är nu som bokens distanserade berättarröst kommer till sin rätt. Redan innan kriget bryter ut och sårade människor väller in på sjukhuset där hon arbetar, avslöjar detaljer och oväntade händelser hur vardagslivet och kontakter människor emellan påverkades av nazisternas påbud och fördömanden. Helene lever sitt liv i ett ständigt tillstånd av rädsla och sorg, avskild från människorna omkring henne. Tidigare hade hon sin syster och en annan man som älskade henne. Nu har hon ingen, och barnet hon föder blir inte heller någon tröst.

När boken är slut och cirkeln är sluten har ett helt (halvt) kvinnoliv under två världskrig tecknats ned. Genom de olika perioderna i Helenes liv återkommer saker som får fler dimensioner när man minns hur olika de upplevts varje gång; tågresor, mat och doften av mat, kärleken, närheten till systern. De stora världshändelserna finns aldrig i hennes tankar, men påverkar henne ändå på många sätt. Jag får inte så mycket medkänsla med Helene att jag kan förlåta vad hon gör mot Peter, men efter allt som hon har genomlevt är det sorgligt att hon i sonens ögon aldrig mer kan bli något annat än den som svek honom.