Paquita och Carmen-svit på Operan i Odessa

För bara några veckor sedan annonserades att baletterna Paquita och en Carmen-svit skulle uppföras på Operan i Odessa. Jag tror att det ar ett gästspel från ett annat baletthus. Trots ihärdigt googlande har jag inte lyckats utröna vilken stad och vilken balett dansarna kom ifrån, men de var ypperligt professionella. Jag är glad att jag dessutom hade fått en plats extra nära scenen, så att jag kunde se de precisa stegen i detalj.

Från baletten Paquita är det de senare tilläggen som har överlevt på balettscenerna, med musik av Ludwig Minkus och koreografi av Marius Petipa. De ger tillfälle för flera dansöser och två dansare att visa upp sin talang i nummer som alla visar upp svåra, vackra steg, piruetter och hopp av olika slag. En av de unga dansarna verkar kunna sväva fritt! Han hoppar högt, stannar till i luften i vad som verkar som en halv sekund, slår sedan ut ena benet i en hög spark och landar obehindrat på marken för ett nytt hopp. Otroligt!

Operahuset i Odessa sätter främst upp baletter och operor med klassisk inscenering. Jag har uppskattat alla jag har sett, men när nu den mer modernt koreograferade Carmen-sviten tog plats inför mina ögon, insåg jag att det var vad jag hade längtat efter. Bizets musik ar förkortad och redigerad av Rodion Schedrin, och Alberto Alonso, konstnärlig ledare vid National Ballet of Cuba, har skapat en intensiv koreografi. Scenen är en tjurfäktararena, avdelad med en hög horisont mot en svart och röd bakgrund. Carmen och männen rör sig i spända och hett sensuella danser i förförelse, gräl och kärlek. Tjuren är en spenslig kvinna helt klädd i en svart dräkt som glänser som skinnet på en kraftig tjur, och när hon sträcker upp armarna och spetsar händerna till horn ger hon ett kraftfullt intryck. Handlingen rör sig snabbt framåt, och slutscenen inträffar snabbt och obönhörligt. Jag är djupt imponerad och djupt gripen av Carmen-sviten.

Museet för Öst-Västlig konst i Odessa

Avdelningen for västlig konst var stängd för reparation, men det fanns tre andra utställningar att titta på i det vackra husets olika salar. Först gick jag till några rum behängda med tavlor av en nutida konstnär, Nikolaj Prokopenko. De föreställde kvinnor med runda ansikten, ögon och rumpor och bulliga små bröst; nästan geometriska former som slingrade sig om varandra, i purpur, dovt rött, och litet guld, vitt och blått här och där som skapade kontraster. Vid första ögonkastet såg det ut som romantiska bilder för tonårsflickor i alla åldrar, men jag kunde inte avfärda dem som gubbsjuka eller banala. De rofyllda kvinnorna gjorde ett mycket sympatiskt intryck, och jag tyckte om att se på dem en och en och alla tillsammans.

I några andra salar fanns konstverk från Öst. Samlingen var liten och eklektisk. Inga av föremålen verkade vara mer än några hundra år gamla. I första rummet fanns stora bemålade keramikfat, piedestaler och bord med noggranna inläggningar i träet och schatull från Turkiet och Iran. I rummet därpå fanns snidade gudastatyer i elfenben och andra material, målningar och klädedräkter i vackra, starka färger (gult, rött, grönt) från Tibet, Mongoliet och Indien. I sista salen visades konst från Japan och Kina upp; tavlor, små statyer, snidade svärdsskidor i elfenben. Alla konstverk visade upp stor noggrannhet och hantverksskicklighet.

På övervåningen fanns några tavlor med motiv från Karelen. Så exotiskt landskapet och det klara ljuset såg ut, både efter rundturen bland asiatiska verk och efter en vecka vid Svarta Havet!

Det är inget överdåd som möter en på muséet for Öst-Västlig konst, men för det låga inträdespriset var det fint att få komma in och se konst från både när och fjärran.

Lank till museet

Nurejev Forever på Operan i Odessa

Sjutton år efter hans död lever minnet av Rudolf Nurejev, och stoltheten över hans storhet, bland världens balettälskare. Ett hyllningsprogram till honom visar upp scener ur hans liv på scenen, och unga dansare försöker återskapa hans graciösa rörelser.

Ramhistorien är att tre skyddsänglar följt Nurejev till jorden. De tar av sina vingar och klär på sig hans scendräkter for att dyka upp senare under föreställningen. En ung Nurejev-lookalike reser sig ur sin stol och dansar ut över golvet. Han möts av en dansös som spelar Margot Fonteyn, och dansarparet får i flera återkommande scener gestalta de bådas kärlek och den tekniska briljans de utvecklade tillsammans.

Däremellan träder en annan Nurejev-version in, en ung pojke som med höga, kosack-inspirerade hopp representerar Nurejevs Tatariska ursprung. De cirklande sparkande stegen är verkligen imponerande, men den tredje och fjärde gången han kommer in och gör nästan samma dans börjar det bli repetitivt.

Något jag oroade mig för var att det bara skulle bli solodanser eller pas de deux, inga spännande gruppscener. Men minsann kom det en sådan också! Ur Boris Asafievs The Fountain of Bakhchisarai spelades ett helt stycke med många koreograferade dansare på scenen. Jag kan se att Bakhchisarai ligger på Krim, alltså i Ukraina, men Kejsaren med mongoliskt utseende, de spännande kläderna och den ödesmättade handlingen fick mig att tanka på science fiction. (Ja, Blixt Gordon, förstås.)

Det dansades dels till inspelad musik, dels till orkestern i sin grop, dels till en flygel placerad längst bak på scenen. Ljudet från flygeln blev burkigt, men ändå var dess musik innerlig och viktig i den vackra epilogen. Nurejev-dansarna och hans partners dansade tätare och stillsammare, och stillnade i vackra pietà-liknande poser som speglades i foton från föreställningar som projicerades i fonden. Även om jag önskat mig mer av sammanhang, var det en vacker avslutning som väckte mycket respekt för dansarnas skicklighet.

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson

Majgull Axelsson är en svensk författare som skriver på ett språk jag uppskattar. Att det skall vara så svårt att skriva med ett tilltal som till en annan vuxen, och utan att det känns förkonstlat! Men med sitt raka, berättande språk kan Axelsson uttrycka både vad en människa tänker på, hur hon ser ut, och vad utanverket säger om det som rör sig inne i människan. Det är speciellt viktigt under tidsperioden då tonåringen steg fram som en egen person, på sextiotalet där modet blev allestädes närvarande och en fråga om liv eller död.

Nu utspelar sig historien i Is och vatten, vatten och is såväl före, under som efter sextiotalet, och inte heller i dess bubblande mitt utan litet i utkanten, bland dem som försöker hänga med i de nya tiderna. Den rör både ungdomar med nya krav från varandra, och vuxna som upptäcker vad de gått miste om när de antingen gjorde vad som förväntades eller när de gjorde precis tvärtom.

Centrala i berättelsen ar tvillingsystrarna Inez och Elsie, och deras respektive barn Susanne och Björn. Jag måste erkänna att jag under första halvan av boken har svårt att hålla isär vem som är vem, och i vilken tid det utspelar sig, eftersom kapitlen rör sig mellan personerna och årtiondena. Det finns inte bara en utan flera smärtsamma hemligheter i människornas liv, och en efter en rullas de upp ur de drabbades minne. Det är en styrka att personskildringarna i sig är så intressanta att jag inte känner tvånget att bläddra snabbt för att se vad som hände och hur.

Liven tvinnas om varandra; tvillingarna Inez och Elsie, syskonen/kusinerna Susanne och Björn. Beslutsamhet, styrka, ambitioner, framgång och moderskärlek följer inte raka linjer mellan generationerna utan speglas och studsar i de inblandades toppar och dalar. När boken slutar har jag ändå fått en genomgripande bild av hur några människoliv har formats, störts och räddats av dem som varit närmast, och alla fyra står mig nära.

Maskeradbalen på Operan i Odessa

Hurra, en opera av Verdi! Snyft, om en ädel konungs död. Verdis operamusik hör till det bästa jag vet, och trots avsaknaden av "hits" är Maskeradbalen ett nöje. Vacker dekor och dräkter i karamellpappersfärger skapar stämningen av ett rikt hov, där Earl Riccardo (Nikolaj Subbota) regerar. Ja, det är Boston-uppsättningen som används, inte den svenska med Kung Gustav, så de mest svenska namn vi hör är Oscar och Ulrika. Byxrollen Oscar görs av Nadjezjda Sitjuk, som är en kvittrande lärka och ett energiknippe i en annars tung opera.

Riccardo hyser en hemlig kärlek till sin sekreterare Renatos fru, Amelia (Inga Martinova), och i hemlighet älskar hon honom tillbaka. Men de båda är både renhjärtade och ovetande om varandras kärlek, och har aldrig uttalat den högt.

Earl Riccardo och hans anhang kommer för att utfärda straffet för den dömda häxan Ulrica (Jelena Starodubtseva), men utnyttjar först hennes förmåga att spå i framtiden. Det ligger spännande klanger av mystik och förundran i melodin och i Subbotas röst när han ställer sin fråga till Ulrica. I Riccardos hand läser hon att han snart skall mördas - av näste man som tar honom i hand. Men näste man som tar honom i hand är ju hans sekreterare och bäste vän, Renato (Viktor Mitjusjkin)! Inte kommer han att bli Riccardos baneman!

Men ändå... Efter ett slumpartat möte mellan Amelia och Riccardo på en ödslig kyrkogård, följer sedan Renato den beslöjade Amelia tills de råkar på en grupp som konspirerar mot Riccardo. När det avslöjas att den okända kvinnan han eskorterade från kungen var hans egen hustru, framstår Renato som lurad. Hånskrattet från konspiratörerna är hårt och eggande, och det är inte svårt att förstå att Renato nu väljer deras sida mot Riccardo.

Martinovas röst passar bra till de dramatiska scener som följer, när detaljerna i mordet på Riccardo fastläggs. Allra mest gripande är Renatos sång om hur hans kärlek och vänskap har fläckats, och Mitjusjkin får med innerlig känsla fram sorgen och ilskan på samma gång. Den goda stämningen på den vackra maskeradbalen bryts till sist av ett skott, och Riccardo faller till golvet. Han beledsagas av undersåtarnas himmelskt ljuva sång in i döden, därefter hörs en hög, smärtsam veklagan från gästerna på scenen.

Arkeologiska museet i Odessa

I förkristen tid hörde stora delar av kusten kring Svarta Havet till den grekiska kulturen. På Krim fanns bosättningarna Chresosenos och Theodosia, och närmade man sig Odessos (nuvarande Odessa) längs kusten stötte man pa städer som Olbia, Orysthenius, Nikonion, Tyras, Istria och ön Leuke. Många utgrävningar i området har skett under ledning av arkeologer från Odessa, och det Arkeologiska museet visar upp flera av de spännande fynden.

I det första rummet har föremålen bara skyltar med text på ukrainska och ryska. Otur! Jag lyckas gissa mig till att de stora, läskiga käkbenen i en monter kommer från en noshörning. Att bara få se på dekorerade karl, mortlar och gjutna knivar stimulerar fantasin tillräckligt. For att inte tala om de små (5-10cm) kvinnofigurerna med stora runda rumpor, som sitter på små stolar! De är över tvåtusen år gamla. Vad var tanken när man gjorde dem? I sin glasmonter är de arrangerade i en halvcirkel, som om de höll rådslag. Fascinerande!

I de följande rummen finns längre, förklarande texter på både ryska och engelska. Till en början blir jag förvirrad av de många grekiska namnen på bosättningar och kejsare och stadsgrundare som nämns på funna stenplattor. Men prickarna på kartan intygar att ja, allt detta skedde kring Svarta Havet, inte alltför långt från där jag befinner mig. De vackert utmejslade små figurer, detaljrikt dekorerade tunna krukor, lås och nycklar och större statyfragment som man hittat här är alltså från människor som levde här för över tvåtusen år sedan. Jag får en ny känsla för historien, och det känns omvälvande.

Länk till Arkeologiska muséet i Odessa

La Bohème på Operan i Odessa

I sin dragiga vindsvåning står poeten Rodolfo (Andrej Perfilov) och målaren Marcel (Ivan Fljak) och pratar om konst och huttrar i kylan. Några vänner anländer, och när hyresvärden kommer för att fråga om hyran kollrar de bort honom och behåller pengarna. Ikväll blir det fest med mat och dryck för de fattiga bohemerna! Alla utom Rodolfo springer ut till Paris' kaféer. Bara Rodolfo blir kvar, och möter då den nya grannen Mimi (Natalja Jutesj). Kärlek vid första ögonkastet!

Jag blev inte helt förtjust i Perfilovs lätt ansträngda stämma, inte heller i det alltför påfallande vibratot hos Jutesj, men när de sjunger sin vackra, vackra duett låter det ändå ljuvligt. Ännu bättre låter Ivan Fljak. Ytterligare en begåvad baryton, hurra, med styrka och känsla i rösten. Ännu mer blommar han ut när hans gamla flamma Muzetta (Anastasia Sjerbataja, med härlig röst) dyker upp på scenen och retas med honom för att få hans uppmärksamhet. Det flödar mycket humor och charm från dem båda, och deras samspel gör dem till mina favoriter i den har föreställningen! Även Sergej Uzun sjunger innerligt när han senare erbjuder sig att sälja sin rock för medicin åt Mimi.

För visst, det slutar olyckligt för de fria bohemerna den har gången också. Uppsättningen är god, men jag engagerar mig inte så djupt i Mimi att jag sörjer när hennes liv slutar. Med en säker orkester, en spenslig men säker kvinnlig dirigent (Oksana Liniv) och begåvade sångare var det ändå två timmar av god underhållning.

Svansjön på Operan i Odessa

Ack, en romantisk historia med tillfälle till uppvisning för de nyaste baletteleverna, de duktigaste baletteleverna, baletthusets blivande stjärnor och dess främsta diva, i rollen som Odette-Odile, den vackra svanen!

Den ljuva musiken matchas av operans romantiska scenografi och de glittrande kläderna. Så många graciösa små svanar, och den smäckraste av alla, hon som nästan inte får sin prins. Men kärleken segrar! Tyvärr turades hela orkestern om att spela falskt i viktiga ögonblick; tvärflöjten, harpan, fioler och horn. Ändå, inklämd i en liten loge men med ganska god sikt, var Svansjön på Odessas operahus en underbar upplevelse.

Barberaren i Sevilla på Operan i Odessa

Handlingen i operan är ju utomordentligt fånig, ingen tvekan om saken. Så varför ta den pa allvar? Nej, låt folk skratta, som uppsättningen på Odessas vackra operascen gör! Det ar en hårfin gräns mellan kul och buskis, och jag är extra känslig for den, men eftersom det inte gick ut över sånginsatserna var jag nöjd och skrattade med.

Greve Almaviva (Vladislav Goraj) inledde med att sjunga sin roll med en röst på gränsen till ansträngd, och inga andra sångare var heller särskilt kraftfulla. Men så kom Figaro in på scenen! Och det är ju ändå honom och hans härliga aria man vill höra. Eduard Pogosov sjöng med en röst så stark, djup och säker att han enkelt kunde kosta på sig att flirta med sin tacksamma publik. Vilken entusiasm, glädje och engagemang! Han höll på att välta omkull mig där jag satt i den vackra röda sammetsstolen, och jag log brett genom hela stycket.

Även de två basarna Bartolo (Dmitrij Pavljuk) och Don Basilio (Sergej Uzun) ryckte upp sig och fick djup i rösten, både på egen hand och i sin duett. Nadjezjda Sitjuk i rollen som Rozina kvittrade som en lärka, inte alltid rent och hennes typ av röst är inte min favorit, men många i publiken uppskattade henne.

Det var några scener där man verkligen utnyttjade den komiska potentialen, med Figaro och hushållerskan Berta som lekte med en lamslagen Bartolo, eller en mycket servil Don Basilio fjäskande for Bartolo, men som sagt, det var bara några tår man doppade i buskis-träsket där.

Odessa-operans scenografi är charmig; inte så många komplext byggda scener men noggrant och vackert målade bakgrunder. Dräkterna i stora fält av svart, guld, rött och vitt ar som tagna ur mina småflicksfantasier om prinsessdräkter förr i tiden. Som tur är har man i år inte sålt ut alla program tidigare i säsongen, och det är därför jag kan referera till sångarnas namn idag. Och därför kan jag framför allt utropa: Eduard Pogosov! Vilken hjälte till sångare! Håll ögon och öron öppna for honom på världens scener, och kom ihåg var ni läste om honom först!

Bikubesong av Frode Grytten

Efter alla lovord jag läst om boken, börjar det inte bra. Två noveller med historier så banala att de nästan är ett skämt, och ingen förfining i språket eller personteckningen. Nej, så synd! Men den tredje och längre berättelsen höjer ribban, och jag börjar engagera mig i människorna i det lilla norska samhället Odda.

Det är verkligen en småstadskänsla som genomsyrar alla historier på olika sätt; folks småsinta skvaller; en känsla av instängdhet och att historien upprepar sig; att alla känner alla; att man ligger efter resten av världen, där det viktiga händer.

Personer som skymtats i en novell dyker upp igen senare. Det gillar jag, om det inte är för konstruerat, men det blir det tack och lov inte. Om precis alla udda detaljer och förbispringande bifigurer fått sin historia förklarad hade det nog bara blivit rundgång.

Vad jag gillar med samlingen är den stora rundmålningen över så många olika liv, och att den berättar större historier i flera trådar. Däremot är inte personskildringarna särskilt djupa. I Trude Marsteins Gjøre godt kunde bara en halv sida ge en god inblick i en persons själsliv. När jag börjar på en ny historia i Bikubesong bläddrar jag istället fram för att se hur många sidor den är på, och läser oftast snabbt för att se om den innehåller någon koppling till det jag läst innan.

Nej, till skyarna vill jag inte höja Bikubesong, men jag ångrar inte att jag följde människorna i Odda från sensommar till försommar, genom ensamhet, frustration, sorg, hat och en del kärlek och hopp.

Hamlet på Stadsteatern

Vad skall man tro om den danske prinsen? Och om människorna omkring honom? Är Hamlet galen, har han inbillat sig allt? Är hela hovet förljuget eller ärligen bekymrade för hans hälsa? Det är många delar som skall stämma i den fascinerande pjäsen om Hamlet, och i många uppsättningar gör de inte det. Föreställningen på Stockholms Stadsteater i bearbetning och regi av Karen-Maria Bille resp. Katrine Wiedemann är den mest sammanhållna och trovärdiga jag har sett på många år.

Foto: Petra Hellberg

Regissörens förklaring i programbladet till hur hon tänkt om pjäsen och om Hamlet är en bra inledning. Trettio år kan man räkna ut att Hamlet är, men han är ändå impulsiv och känslostyrd som en tonåring, i alla fall efter att hans inledande handlingsförlamning brutits. Även om jag inte tycker att Gustaf Skarsgård alltid har tillräcklig tyngd i rollen, är hans raseriutbrott träffsäkra och trovärdiga.

Ofelia däremot (Lisa Werlinder) är till en början nedtonad och nyanserad, och när hon rör sig in i galenskapen efter Hamlets utbrott mot henne är det finstämt och förståeligt skildrat. Etienne Glaser som Polonius (och Dödgrävaren) är en annan mycket lyckad rolltolkning. Han ger intryck av att vara en underfundig gubbe, men hans säkra plats vid hovet visar ju att han är smartare än så. Jakob Eklund som Claudius med lismande ton är också en viktig del i sammanhanget.

Foto: Petra Hellberg

Stadsteaterns stora scen görs till en koncentrerad kub av den sparsamma scenografin och bild- och ljussättningen. Det är mycket bra! Jag tycker om det. Jag tycker också om scenen där Hamlet instruerar sällskapet av skådespelare hur de skall spela upp pjäsen han tänkt ut. Det kan ofta bli en transportsträcka, men här blir det ett ovanligt lyckat krossande av "den fjärde väggen" mot publiken, och riktigt, riktigt roligt utan att pjäsens allvarliga ton störs.

Dyre prins! Vilken tur att jag hann se pjäsen den allra sista helgen den gavs! Som tur är verkar många andra ha sett den också. Nu ser jag fram emot fler pjäser regisserade av Katrine Wiedemann.

Länk till Stadsteaterns sida om Hamlet

Pennan i näsan av Jan Stenmark

Efter den lilla svartvita pocketboken Du och jag kommer ett stort album med nya färgbilder behandlade av Jan Stenmark. Du och jag gjorde mig närmast ledsen för att den var så svartsynt, men Pennan i näsan gör mig gladare. Till synes idylliska scener från ett oskyldigt nittonhundratal får en helt annan betydelse tack vare en liten detalj eller Stenmarks bildtexter.

Ibland tycker jag att bilderna är väl grabbiga, till och med gubbsjuka. Men det hör kanske till ett porr-befriat femtiotal att pojkar tänker mycket på nakna damer. Många av bilderna är roliga med hjälp av brutal humor, som den på en fyraåring som sparkar på ett liggande barn, med texten "Om man inte får slå på den som är svagare än man själv, hur ska man då någonsin kunna vinna?" Andra har en mer sympatisk ton, som fotot av två barn vid ett höstgult träd med texten "Gud stiger ned på jorden och gör sig jämngammal med ett ensamt barn." För att göra saken bättre, är bilderna på de sista femtio sidorna riktiga höjdare allihop. Jo, de allra sista är oroväckande och litet obehagliga, men det känns rättvist, som att inte allt kan glättas över med ett skämt.

Fler böcker av Jan Stenmark
Du och jag

The Gravedigger's Daughter av Joyce Carol Oates

Så var det äntligen min tur att börja läsa Joyce Carol Oates. Med så många människor som älskar hennes böcker så mycket kan det kännas både spännande och oroande att upptäcka vad man själv tycker, men jag kände mig faktiskt riktigt öppen och fördomsfri när jag öppnade boken. En bok är en bok, och fångar den mig så sjunker jag in i den och glömmer bort vem som skrivit den.

Tyvärr började det illa. Jag snubblade på den bakvända meningsbyggnaden. Dels irriterade den mig för att den kändes tillgjord, dels gjorde den att min läsning blev långsammare, helt i onödan. Så här kunde det låta:

Strange it seemed to Rebecca, and wonderful, that a picture could be of someone you knew, whose name was known to you. And of children! A little girl Rebecca's age!
...
Almost you might think they were looking at you, because they were looking so closely at you.

Jag försökte förstå meningen med att peta in always, probably, never och liknande ord på så udda ställen, och av att sätta de viktigaste orden först, som ett utrop, och sedan följa efter med utfyllande bisatser. Jag kände aldrig att jag vande mig vid det, men som tur var förändrades språket efter några hundra sidor. Vad som däremot fanns kvar och störde mig, om än i mindre grad, var de korta meningarna med utropstecken, ännu mer när de hamnade på sin egen rad. Med så få nedskrivna dialoger och en ofta spänd atmosfär stod varje utrop ut som en anomali.

Det som fängslade mig var ändå hur djupt inifrån varje människa som historien berättades. Ett tag tänkte jag nästan att det enda som egentligen hände var att en människa observerade världen (Rebecca, eller hennes far, eller den som just då stod i fokus). Men det skedde ju hela tiden ganska omvälvande saker. Det var bara så att det viktigaste var vilket avtryck händelserna gjorde i själen på människan som upplevde dem. Ofta tänker jag också att det som driver berättelsen framåt är människornas inre känslor som tvingar dem till att handla som de gör.

Eftersom historien mer eller mindre berättas ur Rebeccas/Hazels synpunkt, kändes det efter ett tag som att jag var hon, eller en del av henne, och ändå tyckte jag aldrig att jag kände henne. Men när detaljer från hennes tidigare liv mot slutet av boken dyker upp igen eller får en förklaring, känns effekten av det djupt inne i mig som om det var min egen historia som spökar för mig. Jag känner inte Rebecca/Hazel, men jag förstår hur det är att skapa sig ett nytt liv, fly från det dåliga och ändå ha minnena ekande i ett inre tomrum.

Även om jag tyckte boken var för lång ibland, skulle jag inte kunna peka ut vilka stycken som skulle strykas. Även om jag tycker att de sista sidorna kändes påklistrade, var de en viktig bit i pusslet om den här kvinnans liv, och jag är glad att jag har levt med henne i några dagar.

Fler böcker av Joyce Carol Oates:
You Must Remember This

Blonde

Hazards of Time Travel

SthlmJazzFest10 dag 3

Samuel Hällkvist Center som stod på lilla scenen såg ut som att de kom direkt från en bensinmack, och av vad de berättade om sin musik lät det som att de gärna får inspiration från småstadslivet. De spelar påhittig men litet ansträngande musik, som låter bäst i låtarna med en mer framträdande melodi. Jag skulle inte lyssna på deras musik på repeat, men jag gillar dem, deras idéer och deras listiga låttitlar!

John Scofield Piety Street Band spelar gospel i bluesdräkt. De enkla arrangemangen gav litet utrymme för virtuositet, men i andra halvan av konserten fick John Scofield ta mer plats, och hans långa, inspirerade solon blev riktigt vackra.

Konserten med Wayne Shorter Quartet var ett enda långt stycke med tillfälliga andningspauser. Det var tät, stämningsrik musik av det slaget jag har svårt att ta till mig, speciellt på jazzfestivalens utomhusscen. Men gruppen var mycket samspelt, och många i publiken uppskattade konserten.

Mer publiktillvänd var Roy Ayers och hans band, som spelade svängig groovejazz. Kanske litet för publikfriande ibland; jag gillade de instrumentala låtarna bättre än de sjungna. Bäst av allt var Night in Tunisia där Roy Ayers el-vibbra hade ett skönt psykedeliskt sound, och Raeford Gaskins på sopransax gav sig ut i ett solo som kutade igenom Cole Porter's It's Allright With Me, Caravan, My Favourite Things och As Time Goes By. Mycket uppmuntrande i det gråa vädret!

Jag lyssnade inte så länge på Jazzanova på den lilla scenen, för precis som på Omars konsert kvällen innan var basen så högt uppskruvad att den störde ut den mjuka lounge-musiken. Synd.

Missy Elliott är en av de få rappare jag tycker är begåvad och kul att lyssna på, så jag såg fram emot hennes spelning sist på festivalen. Efter en timmes uppvärmning av lokala förmågor och en högröstad DJ rusade Missy in på scenen, åtföljd av streckgubbar i neon, som tagna ur Nightmare Before Christmas. Men coola dansare och långdraget snack med publiken var inte vad jag längtade efter. One Minute Man var över på mindre än en minut, och efter bara en kvart med mest snack gick Missy Elliott av scenen för att byta om till en glittrande träningsdräkt lånad från tyska VM-laget. Under tiden fick en tjej i bara bikini dansa fullständigt osexigt och ointressant.

Vad jag gillar med Missy Elliott är hennes röst, att hennes låtar är melodiska och smarta, och den snygga produktionen. Allt det föll bort på scenen, där det enda som hördes var ett högljutt gapande. Så himla synd! Work It och Pass the Dutch slarvades bort, och så var det dags för kompissnack med publiken igen. Var var musiken? När Missy började förbereda för att kliva ut i publiken, gav jag och många andra upp och gick hem.

SthlmJazzFest10 dag 2

Så mycket musik man hinner med på en dag! Den andra dagen av jazzfestivalen innehöll mer jazz med world music-ton än första dagen, och det var ett program jag tyckte mycket om.

När jag kom spelade brittiska TrioVD på den lilla scenen i backen. Trummor, bas och saxofon var otroligt tighta och hårda, och deras hypermoderna jazz gick från minimalistisk till röjig utan att tappa fokus. De var helvilda och så sköna att lyssna på!

China Moses sjöng Dinah Washingtons själfulla sextiotalspop i en fin jazzdräkt av pianisten Raphale Lemonnier. Fastän vädret var grått och kallt skapade de värme kring stora scenen, och lät riktigt fint.

Tillbaka vid lilla scenen spelade en ny trio, den här gången Erik Lindeborg på piano, Robert Ikiz på trummor och Kristian Lind på bas. Den drömska atmosfären från de inledande stillsamma styckena fanns kvar även i de mer intensiva låtarna, som Doctor's Prescription. Jag blev väldigt glad över att höra de här begåvade unga musikerna, och skall hålla ögon och öron öppna efter fler konserter med dem.

Det var litet synd att Erik Lindeborg Trio tidsmässigt krockade med Courtney Pine, som jag gillat tidigare. Men mannen jag mindes som proper och konventionell hade nu blommat ut i musik med tongångar från hela världen. Det var litet för ofokuserat för min smak, men alls inte dåligt. Mer world music men mer koncentrerat blev det med Avishai Cohen och hans band. Riktigt begåvade musiker med instrument och harmonier jag inte är van vid blev riktigt njutbart.

Omars vackra röst och suggestiva basgångar lever kvar sedan hans radiohits på 80-talet, men ljudet på konserten var så uppskruvat att det var svårt att ta till sig hans tillbakalutade groove. Men Nils Landgren Funk Unit kunde förstås höja humöret med sin smattrande funk. Det är ett gott tecken att deras nya låtar är lika musikaliska och funkiga som deras gamla hits. Funk For Life! I sista minuten hade Erik Lindeborg hoppat in på piano, och gjorde en god insats. Det var roligt att höra Fred Wesley på trombon, men Nils Landgrens röda kärlekstrombon är ändå ledstjärnan i bandet, och det är bra.

Det var ett fantastiskt upplägg inför sista konserten, med Kool & The Gang! Den stora gruppen av musiker och sångare är entertainers med puls och svängande höfter. Vilka tjejtjusare! För mig och alla andra vackra kvinnor i publiken, och säkert för männen också, spelade de Fresh, Joanna, Too Hot, Hollywood Swinging, Jungle Boogie och så många andra av sina hits slag i slag. Jag blir besviken när så här stora, rutinerade musiker bara kör sin show utan att verka bry sig om dem de spelar för, men Kool & The Gang är uppfyllda av spelglädje som de verkligen vill dela med sig. Det känns! Vid midnatt var värmen på Skeppsholmen högre än någon gång tidigare på dagen. Att sluta med superhitten Celebration och sedan stå kvar på scenen och le och tacka publiken gör att Kool & The Gangs konsert kommer att finnas kvar i mitt minne länge.

SthlmJazzFest10 dag 1

Georg Riedel, Jenny Wilson och Brand New Heavies - som vanligt inte bara jazz, men riktigt bra artister från andra genrer. Jazzfestivalen ligger i år i juni, inte i juli, och har två scener intill varandra för snabbare växlingar mellan huvudartisterna. Idén är både bra och dålig; bra för att det inte blir tomt och tyst i en timme på den största arenan, men litet störande när efterföljande artist måste börja soundchecka under konserten innan. Fast det görs så diskret som möjligt, så den stora frågan för mig som publik blir om jag skall sätta mig mitt emellan de två scenerna eller om jag skall flytta fram och tillbaka mellan konserterna.

När jag kom till området stannade jag först till vid den lilla scenen Backen, där Georg Riedel, hans dotter och andra bra jazzmusiker spelade de kära barnvisorna men med litet mer jazzdoft än vanligt. Därefter tog jag mig till det stora scenområdet, där Gretchen Parlato och hennes band från New York spelade. Parlato är en mycket musikalisk sångerska, väl integrerad med kompet. Det lät förföriskt svalt och enkelt, men musikslingorna som sångerska och komp upprepade om varandra gömde komplexa melodier och glödande harmonier. En njutning i sommarsolen.

Michael Ruffs musik drar ofta åt det smöriga hållet, men låtarna är av den gedigna, välskrivna sorten som gör sig bra live. Speciellt när bandet består av erfarna, samspelta musiker och Ruffs fina dotter Olivia på sång. Även de ganska naiva texterna, enkla kärleksbudskap som Show The World Our Love, är sådant som känns rätt på en så avspänd konsert som den här. Kanske var stämningen litet för slapp, både i mellansnaket och i publikens gensvar. Det blev dock fint när Michael Ruff satte sig vid flygeln och spelade Heaven Bound helt ensam, och dottern sedan sjöng I'll Be There. Efter en hel del skämt och småprat fick vi det riktigt funkiga ljudet till en mycket funkig version av Close To You.

Bobo Stenson Trio, med Anders Jormin på bas och Jon Fält på trummor, är också erfarna och samspelta musiker. Jag tyckte mycket om tonen de hade i sina låtar, den lugna men tighta stämningen. Även om jag inte var så förtjust i en del av de mer experimentella inslagen, var det en bra spelning.

Håkan Broströms New Places Orchestra har goda musiker, bra sammanhållning och bra arrangemang att tacka sin orkesterledare för. De lät mestadels mycket bra, ibland litet för brötigt, men de många goda solisterna hade bra uppbackning.

En av de mest intressanta skivorna det senaste året är Jenny Wilsons nybyggarmusik. Som en översteprästinna ledde hon sitt band och Tensta Gospel Choir i dräkter med urfolksteckningar. Jenny Wilsons musik och säregna arrangemang är fantastiskt nyskapande, intressanta och sköna att lyssna på. Kanske inte i för stora mängder. Konserten slutade precis innan musiken hann bli repetitiv.

När sista akten går på och vrider upp förstärkarna till 11 kan det bli tråkigt om de låter allt gå på rutin. Men Brand New Heavies har både rutin, spelglädje och gemenskap med publiken. Från det första smattrande ackordet levererade de tight funk i sina underbara låtar. En efter en radades de upp, de gamla kära hitsen, i mer eller mindre uppfunkade versioner; Never Stop, Midnight at the Oasis, Dream on Dreamer, och min personliga älsklingslåt You Are The Universe. Den kalla kvällsluften kändes inte av längre när vi stod och dansade i bänkraderna. Som extranummer kom förstås Dream Come True, med publikkörer som aldrig ville ta slut. Det var en perfekt avslutning på första dagen.

Jens Assur Hunger på Kulturhuset

Det första fotot, av tätt stående höghus med olika fasader, har sådan skärpa att jag vill gå fram och peta på några av de halvöppna fönstren. (Sao Paolo i Brasilien är motivet.) Men Do Not Touch står det här och där i utställningen. Det är tur att de påminner mig, för många av bilderna har så skarp och blank yta att de ser ut att ha en struktur jag skulle vilja dra fingrarna över. Ett foto av gavlar på transportcontainrar, packade tätt i rader på bredden och höjden, ser ut som en adventskalender med luckor jag skulle vilja öppna. Ett foto från en fattigare del av världen visar också lappar och luckor, men här bildar de ett instabilt hem.

Utställningen är menad som en tankeväckare: så mycket konsumtion och produktion i delar av världen, så få ägodelar och trygghet i andra delar. Det är bra att Jens Assur i sin egen introduktion säger att han tycker om fina bilar och att leva bekvämt, och att han inte förespråkar påtvingad asketism. Andra texter i utställningen vill diskutera frågorna om överproduktion och resursförbrukningar. Tyvärr går flera av dem bara halvvägs, når inte någon lösning utan fastnar i skuldbeläggande.

Lättåtkomliga råvaror och effektiva maskiner gör att många varor idag kan produceras billigt. Det kan stimulera till överkonsumtion, åtföljt av överproduktion. Men effektiviseringen och fallande priser var en gång det som gav även lågavlönade tillgång till varierad mat, snygga kläder, möbler och TV-apparater. Att jakten på Flesta Möjliga Prylar till Lägsta Möjliga Pris kan gå för långt är sant. Utan att ta till brösttoner och skuldbelägga dem som blir lyckliga av en full kundvagn på Gekås, tror jag att det är smartare att visa hur attraktivt det är att välja ett annat sätt att konsumera på.

Då fungerar det heller inte att skuldbelägga konsumenterna i "andra änden", de som köper exklusiva produkter till höga priser, vilket också antyds i utställningen. Visst, menlöst slöseri som att spruta champagne för att man har råd fyller även mig med förakt. Men att lägga en större summa pengar på en väska som har tillverkats för hand av yrkeskunniga skinnberedare och sömmerskor, som använder skinn från välskötta djur, det ger i bästa fall inkomster och framgång åt uppskattade hantverkare i flera led. Om sedan väskan håller tio gånger längre än de billiga modeller som stressats fram av lågbetalda människor vid löpande band, så utnyttjas färre råvaror och yrkeskunskap blir uppvärderad. Därför är inte nödvändigtvis lyxaffärerna på Rodeo Drive storbovarna i konsumtionsdramat.

Vad angår oss "Bollnäs"? är en annan text i utställningen som inte klingar helt rätt. Det är både för att den innehåller lösa spekulationer, och för att den inte hänger ihop med temat Hunger. Jo, om man ser bilderna på Bollnäs ur perspektivet konsumtion, så kan man ju säga att människorna i småstäder har fått det bättre med  konsumtionssamhällets utveckling; om det finns tre affärer att handla kläder i har man större chans att hitta det man längtar efter än om det bara finns en. Att Sverker Sörlin i sin text påstår att vi glömmer bort hur livet är i "Bollnäs" har jag svårt att tro. Många av oss som nu bor i storstäder har flyttat hit från mindre orter, åker kanske tillbaka dit varje år och har äldre släktingar som bor kvar.

Jag tycker inte att utställningen är så bra som den kunde vara. Jag skulle gärna sett fler foton, färre pekpinnar och mer inspiration till att handla smartare... och att få glädja sig över det man har? Att flera människor idag än för hundra år sedan har möjlighet att skaffa sina femhundra favoritböcker eller söta röda skor med vita prickar är inget att önska bort. Snarare önskar jag att alla fick den chansen. Och att smarta ingenjörer finge skaffa bort spill och föroreningar i tillverkningskedjan.

Länk till Kulturhusets sida om Hunger

Öken av J.M.G. Le Clézio

En karavan av trötta människor inleder Le Clézios bok. Detaljerna om nomaderna och deras omgivningar är så noggranna att det känns som att jag sitter på en sten och ser dem dra förbi. Men den vi följer är en pojke i ledet, Nour. Följet rör sig långsamt framåt i den ogästvänliga miljön. Inte ens när man når fram till en vattenkälla eller en sval klippstad finns ro till att bli riktigt utvilad.

Berättelsen lämnar nomaderna, stannar i Nordafrika men rör sig framåt i tiden till 1960-talet, då boken skrevs. Lalla är en ung flicka som bor med sin faster utanför Staden, som väl mer är en ansamling av skjul. Den noggranna miljöbeskrivningen från de första scenerna blommar ut i vackra skildringar av en karg men lockande natur. Även jag som aldrig varit i ett så hett land känner den tunga värmen, den torra marken och växter och djur som försöker leva där.

Litet för ofta slår naturromantiken över i bilder som är för new age-iga för min smak. När de jordnära invånarna beskrivs med övermänskligt starka sinnen vill jag kalla det etno-porr. En föräldralös svart pojke kan inte tala men hör skarpare ljud än alla andra, och kan vittra doften av djur som dragit fram på marken. Så illa blir inte berättelsen att den styr ned i Paolo Coelho-träsket, men det är bra nära under de återkommande hallucinatoriska ögonblicken av enhet med naturen som Lalla upplever.

Historien växlar ett par gånger till fram och tillbaka mellan Nour och Lalla. Karavanen stapplar framåt, tröttare och tröttare, stannar ibland men måste vidare. Lalla tar sig via båt till Marseille. Istället för intensiva naturskildringar får vi detaljrika skildringar av stadsmiljön, en miljö med drivande sopor och mestadels olyckliga människor i såväl de rikare som de fattigare delarna. Jo, civilisationskritik kan vara givande, men boken är väldigt ensidig i hur stadsborna framställs som avskurna från sina känslor och ett äkta liv, och i hur sanningen ligger hos de enkla och fattiga människorna.

Förutom en återkommande sång, vars verser fascinerar ännu mer eftersom jag inte kan föreställa mig melodin, ser jag ingen koppling mellan de två parallella berättelserna. Fastän mycket i Öken irriterar mig, kan jag ändå uppskatta den som ett ärligt försök att beskriva händelser och miljöer för oss som annars inte skulle veta om dem.

Andra böcker av J.M.G. Le Clézio
Rapport om Adam
Afrikanen

Festival på Dramalabbet

Festivalarmband, öltält, parkbänkar, hopfällbara solstolar, glödlampsgirlander - Dramalabbet har tänkt på allt som skapar festivalstämning. Därtill grönt på marken (golvet), gulliga (plast)blommor och en utomhusscen. Tre nyskrivna pjäser spelas upp, och dessutom en uppläsning av en pjäs som är på väg att ta form i Norrköping. Den inledande skrivna intervjun med de medverkande är inte så lockande. Jag skulle önska att den varit en fjärdedel så lång och spelad lika seriöst roligt som sketcherna i Smack the Pony. Men intervjun mynnar ut i en välspelad monolog, så jag tror det finns hopp i alla fall.

Den första festivalpjäsen heter Gapa! Två skådespelare, Inga Onn och Thérèse Svensson, spelar upp ett förhållande och ett uppbrott i omkastad tidsordning. Pirrande nyförälskelse, förvirring och rent skrämmande hatscener drar förbi. De båda skådespelerskorna är riktigt bra, men Inga Onn har ett par scener som mest tär på koncentrationen; en föreläsning om kommunikation, en alltför lång promenad fylld av hummanden och en scen med för många "inte" och "om" för att meningen skall bli klar. De bra scenerna är inte tillräckligt många och upplysande för att skapa sammanhang i vad som händer, men det finns mer att hämta där.

Tillbakagång är en monolog av en ensam man, Ulf, som berättar om några viktiga, formande händelser i hans liv. Saker som hände för några år sedan, saker som hände när han var liten, saker som gjort honom så orolig och fixerad som han är eller har varit. Stycket är väl skrivet och regisserat (av Helena Granström och Camilla van der Meer Söderberg) och mycket väl spelat av Erik Magnusson. Jag vill inte för en sekund låta min uppmärksamhet lämna den knutne mannen på scenen.

Till en festival hör störig publik som dricker öl och skränar. Ulfs monolog dränks ibland nästan av gnäggandet av folk som tar allt han säger på skoj. Jag tänker mig att de är den svenniga massan som glor på Ulf på sta'n  och gör att han blir ännu mer osäker. I sista pjäsen får öldrickarbrudarna rejält utlopp för lusten att flabba.

Kusiner slår från första början an en ton som irriterar mig. De två kusinerna är så olika varandra man kan vara; en stel, spinkig bokmal och en vaggande snowboardkille. Stereotyperna är skruvade så att det bara blir för mycket, och killarnas manér får ta överhanden över handlingen. Men bit för bit börjar man märka att de två har en historia som går långt tillbaka, en bakgrund som blir mer och mer allvarlig. Det som kanske började som en lek en gång blir svårare ju äldre de blir. Jag är riktigt imponerad av hur Louise Löwenberg och Eva Johansson fått till det grabbiga kroppsspråket, på varsitt sätt, och det är en riktigt intressant berättelse som tyvärr bara glimtar fram mellan harklingarna.

Sammanlagt är det väldigt roligt att få se verk av nya dramatiker, regissörer och skådespelare på Dramalabbet, så festivalen är väl värd ett besök.

Länk till Dramalabbet

Ed Ruscha på Moderna Muséet

Det är en ganska stor samling verk av Ed Ruscha som visas på Moderna Muséet, men jag undrar ändå om jag missat något. Bokstäver, ord, skyltar, reklam och offentliga överskrifter intresserar mig, både designen och vad de (inte) säger. Ord och skyltar är precis vad Ed Ruscha målar på sina tavlor, men det är knappt ett enda verk som får mig att fastna.

Ed Ruscha:Norms, La Cienega, on Fire, 1964

De verk jag tycker bäst om är tavlorna med före- och efter-bilder av samma vy. En fabriksbyggnad med ett företagsnamn målat på sidan syns på före-bilden; på efter-bilden är företagsnamnet någorlunda utsuddat och en ny skylt sitter på den andra gaveln. Litet kul, men inte så gripande. På två andra stora tavlor som täcker en lång vägg syns först färggranna bokstäver på utspända solfjäddrar. På nästa bild har solfjädrarna trasats ihop och bokstäverna är bara färgfläckar.

Talande, gåtfulla och motsägelsefulla är några av omdömena om Ed Ruschas verk. Jag kan inte se dem som något annat än väldigt simpla avmålningar av bokstäver som redan finns, eller oinspirerade sammanställningar av två saker som inte hör ihop. Tavlorna säger varken mer om orden de avbildar eller verkligheten de är hämtade ifrån. De är inte tillräckligt stimulerande för att vara surrealistiska, de är inte tillräckligt stiliserade för att vara pop art, och inte ett enda av dem väcker en ny tanke i mig.

Länk till Moderna Muséets sida om Ed Ruscha

Manze och Gimse i Konserthuset

Det var tunnsått i bänkarna i Konserthuset. Så synd, för alla som inte var där missade en riktigt fin konsert! Den mycket sympatiske dirigenten Andrew Manze presenterade kvällens kompositörer. Han verkar ha spridit såväl god stämning som känsla och precision till Kungliga Filharmonikerna, som lät utmärkt i den milda sommarkvällen.

Johannes Brahms' Tragisk ouvertyr op 81 (1881) inledde konserten, och inledde mitt i en storm, tycktes det som. Starka känslor, strider och tyngd, och bara några få takter av harmoni och lycka här och där. Trots att musikens tema varierade så mycket kändes verket väl sammanhållet, och orkesterns varma men tydliga klang hjälpte till att ge det goda intrycket. Vilken opera det kunde ha följt på den ouvertyren!

Till Mozarts Pianokonsert nr 17 G-dur KV 453 (1784) slog sig Håvard Gimse ned vid flygeln. Under hans känsliga fingrar porlade skalorna som vattenfall i den första satsen. Den andra satsens vemodiga harmonier lät lätta men ändå rika, och finalsatsens energi gick inte att hejda. Mozarts musik är så lättlyssnad, men alls inte simpel, och det är en fröjd att höra hans verk spelas så väl. Efter många applåder gav Gimse oss ett extranummer; en norsk folkvisa i personlig och rikt nyanserad tappning.

Den svenske kompositören Ludvig Norman är sällan spelad i Sverige. Därför kändes det spännande att få höra hans Symfoni nr 3 d-moll op 58 (1881). Mäktigheten i öppningssatsen kom igen i de följande satserna, och hanterades väl; trots den höga volymen tappade man aldrig dynamiken. De olika sektionerna samspelade väl, och finalen var magnifik. Den här symfonin får inte gömmas i notbackarna! Spela mer av Ludvig Norman!

Greenberg

Phillip Greenberg har ett stort fint hus i Los Angeles, fru och söta små barn, en kramgo' hund och en assistent som skall titta till huset och hunden medan familjen är på semester. Phillip har också en bror, Robert, som kallas Greenberg. Han kommer tillbaka till Los Angeles, barndomsstaden, för att bo i brorsans hus.

Familjens assistent Florence är i tjugoårsåldern, kanske på väg att bli en Greenberg om tjugo år med sitt planlösa slackerliv. När de två går ut en kväll blir det en tafflig dejt, och de börjar hångla mest för att de inte kommer på något annat att göra.

Greenberg är moloken och cynisk. Alla gånger han pratar med sina vänner resulterar i bästa fall i besvärat mumlande, i sämsta fall i gräl. Det som är bra är att Noah Baumbach, regissören, inte drar stora växlar på de pinsamma situationerna utan bara låter dem komma och gå.

Även om det är svårt att gilla Greenberg, kan man förstå att hans humör kommer av att han varit deprimerad länge, och att han inte orkar vara civiliserad när andra i hans ögon beter sig konstigt. Det märks att något skaver i honom hela tiden, och ibland blir till och med vänliga ord för mycket för honom. Han är självupptagen; det är inte så att han bara pratar om sig själv, men inga människor omkring honom intresserar honom för deras egen skull.

Ben Stiller är nedtonad som Greenberg. Visst skämtar han i aviga situationer, men skämten saknar självdistansen och lättsinnet, och skrattet fastnar halvvägs. Men det är en underhållande film, den blir aldrig tråkig, och den lämnar inte sina karaktärer i sticket.

Keren Cytter på Moderna Muséet

I en introducerande intervju berättar Keren Cytter att hon är mer intresserad av hur en historia berättas än vad den berättar. En sådan approach gillar jag hos konstnärer, även om det inte alltid är bra när den är så uttalad. Några andra lösryckta meningar gör mig mer skeptisk, liksom den första filmen som möter mig i utställningssalarna. En skakig film om udda människor i en smutsig lägenhet, några pretentiösa ord om att ödena av de som bott här sitter kvar i väggarna, åh nej.

Ur Der Spiegel av Keren Cytter

Jag går vidare till nästa rum och fastnar genast framför energin i filmen Der Spiegel. Tre kvinnor talar snabbt med varandra och till tittaren på tyska och engelska. När den loopande filmen börjar om igen rullas det upp ett triangeldrama mellan den kvinnliga huvudrollen och två män som kommer in genom dörren. Tillsammans med de två andra kvinnorna, en grekisk kör eller den ointresserade massan, diskuterar de hetsigt attraktionskraft och kroppens förfall. Vad som sägs är inga nyheter, och några av skådespelarna är fumliga, men tempot och intensiteten drar in mig och håller mig kvar.

Nästa filmsekvens är konsekvent fumligt framförd och skriven enligt formuläret för "italiensk film som vill säga något om livet och vara litet hipp och ungdomlig samtidigt". Det är så stereotypt att jag småler hela tiden! Några killar som snackar om tjejer, sitter på kafé och dricker öl och går på en pretentiös bokläsning i en tom industrilokal. Därtill en intellektuell man i medelåldern som kanske gestaltar den åldrande berättaren, och en flicka som ropar att hon vill bort därifrån, för att ingenting händer. Jag kommer in en bit i filmen, där Luigi ropar till kameran "Varför stör ni mig när jag pratar med min flickvän? Hon har just gjort slut. Jag vill vara i fred" och sjunker ihop över en rund brevlåda.

I det avdelade rummet intill är tre projektorer monterade, som visar varsin film mot tre av väggarna. Jag kastar blickar mot alla tre filmerna. De verkar visa ungefär samma historia om en ung flicka som kommer hem till sin lägenhet, så jag följer den som ser mest intressant ut. Då hör jag ett skrik från en annan av filmerna! Jag vänder mig snabbt dit, men ser inget på de två andra väggarna. Så filmsekvenserna är nog olika i alla fall! Hur jag än försöker följa den tidshoppande handlingen, känner jag alltid att jag missar något. Det skulle kunna vara irriterande, men jag blir road. Mer och mer ser jag saker som hänger ihop och kan pussla ihop en halvbra bild av vad som hänt.

I salen intill möter jag återigen ungdomarna från den italienska filmen. Av en slump kommer jag in precis när Luigi hänger mot den runda brevlådan, och ropar åt kameran att låta honom vara ifred, hans flickvän har just lämnat honom. Handlingen är i stort sett densamma, men replikerna är förändrade och tillspetsade. Hmm, jag gillar det.

Mjuka, sköna biofåtöljer är uppställda i rummet med den sista filmen. Den är mer välspelad och välregisserad, men inte tillräckligt intressant för att jag skall vilja stanna. Om det är från den filmen jag har hört pistolskott när jag sett de andra verken, räknar jag ut att den är för lång för att kunna hålla min koncentration. Om jag går tillbaka skall jag ta mig tid för filmerna jag hastade förbi. Däremot kommer jag inte att titta närmare på de tuschade tavlorna av Cytter, för de sade mig inte så mycket. Men hon är definitivt en intressant och underhållande konstnär som jag vill se mer av.

Länk till Moderna Muséets sida om Keren Cytter