Skådespelerskan på Stadsteatern

Det är en kväll innan julafton, och kvinnorna i familjen Stålberg är otåliga. Äldsta dottern Elin (Elisabet Carlsson) väntar på sin fästman, yngsta dottern Agda (Lotta Östlin Stenshäll) väntar på alla julklapparna som fadern har köpt i Stockholm, och fru Stålberg (Ann Petrén) väntar mest på sin son Helge (Jonas Hellman-Driessen). I tur och ordning kommer de alla fram, men julklapparna är inte den enda överraskning som kommer till huset. Helge är förlovad, till på
köpet med en Skådespelerska. De två vuxna kvinnorna, propert klädda i diskret rosa, blir skakade av att Helge förälskat sig i en kvinna som arbetar för att försörja sig själv, och med något så tvivelaktigt som teater.

Först blir jag litet irriterad över att man framför replikerna på gränsen till farsartat. Men så sveper Skådespelerskan in, Esther Larsson, Aktrisen, flickan från barnhuset med en uppväxt fattig på kärlek, i en mer blodfylld mörkrosa färg på kläderna och fritt flygande hårsvall. Maria Sundbom spelar henne med så stor glöd och känsla att jag tappar andan. Med äkta teatraliska gester och repliker kommenderar hon hela salongen, liksom hjärtat på varje närvarande mansperson. Även yngsta dottern Agda är hänförd, men mor och syster Elin är mer reserverade när Esther ber om att bli upptagen i familjens kärlek.

När Esther och Helge talar i enrum, tycks de inte känna och förstå varandra tillräckligt väl för att ha grunderna till ett bra äktenskap. Det verkar också inte vara klart om deras livsmål sammanfaller. Men viljan att höra ihop är stark hos dem båda. Deras diskussion när de försöker närma sig varandra är känslig, och säkert lika aktuell hos många par idag. Helge ser Esthers många teatermasker, och undrar om hennes kärlek till honom inte också bara är ett spel. Esther, som antagit många roller ända sedan hon var liten, bedyrar dock att hennes kärlek till honom är det mest äkta i hennes liv.

Nu är Esther en komplex människa med hemligheter, och kanske alltför van att dölja dem när sanningen skulle hjälpt henne mer. Under familjens dömande blickar vill Helge verkligen lita på Esthers ord till honom, men omständigheterna och fästmön själv gör det svårare och svårare. Ansatt av tvivel på Esthers ärlighet visar han upp allt större behov av att begränsa hennes rörelser. Att Esther inser att ett liv tillsammans skulle skada dem båda två, tar konsekvensen och lämnar honom, är det klokaste valet, men ändå mycket mycket sorgligt.

Det finns nästan inget i pjäsen som inte skulle kunna utspela sig idag, med bara små variationer. Stycket är psykologiskt inkännande, trovärdigt och mycket engagerande. Bland alla de begåvade skådespelarna lyser Maria Sundbom som en rosaglaserad pepparkaksstjärna. För hennes skull, men inte bara därför, är pjäsen sevärd och en riktig njutning.

Länk till Stadsteaterns sida om Skådespelerskan

Mannen under trappan av Marie Hermansson

I en äldre villa kan det vara svårt att känna till alla vinklar och skrymslen, även om man bor där. Fredrik och Paula har köpt en vacker villa med gott om plats för dem själva och deras två små barn. Fast en femte person verkar också bo där - mannen under trappan, en kort, smutsig typ i slitna kläder. Likt en hustomte verkar han kunna ta hand om småsysslor med husets underhåll, men kan också vända sig mot dem som behandlar honom illa.

Man skall kanske inte anmärka på logiken i en berättelse som rör sig i gränslandet mellan naturligt och övernaturligt. Det är ändå litet konstigt att Paula inte lyssnar på Fredriks oro, även om det låter som fantasier. Eftersom jag som läsare känner att jag inte kan lita till hundra procent på vad Fredrik säger, är det väl inte helt osannolikt. Hur Fredrik och Paula glider isär från varandra är också en del av handlingen.

Marie Hermansson skriver oftast väldigt bra, men ibland blir språket litet träigt: en osäker blandning av vardagsspråk och så några styltigare ord. Jag skäms nästan för att nämna det, för jag vet att jag själv ofta låter precis likadant. Men jag vet ju att svenskan kan flyta bättre än så.

Ändå måste jag främst säga att Hermansson lyckas mycket väl med att skapa en kuslig stämning som får mig att krypa ihop och bli mörkrädd. Till en början stöter Fredrik bara på hyresgästen från krypgrunden när han är ensam, och bara det är läskigt nog. Men när den lille sonen börjar knacka meddelanden till Mannen under trappan, och berätta att de leker med varandra, kommer det farliga upp i dagsljuset och blir riktigt påtagligt.

Mannen under trappan skall bli TV-serie. Det är bra att man vill filmatisera en så god historia! Hoppas att TV kan bevara mixen mellan vardagstrubbel och hotet som skymtar i ögonvrån, så att resultatet blir minst lika bra som boken.

Peter Pan och Wendy med Enskedespelet

I Margaretaparken i Enskede står ett stort tält, där mer än hundra duktiga amatörskådespelare sätter upp Peter Pan. Det är en föreställning för hela familjen, även om några av de minsta barnen blev rädda och behövde gå ut när piraterna blev som läskigast.

Wendy Darling och hennes tre lillebröder är glada och lekfulla, perfekta lekkamrater för Peter Pan och hans Bortglömda barn. Det tycker förstås inte lilla ilskna Tingeling, som här spelas av hela tre tindrande personer samtidigt.

Att det är så många medverkande gör att man kan iscensätta stora, härliga gruppscener, och det har man gjort riktigt bra. Slagsmålsscenerna mellan piraterna, de bortglömda barnen och Tigerliljas anhang är stojiga och myllrande. En annan vacker, välgjord scen är när Peter Pan och syskonen Darling flyger till landet Ingenstans. Grupper av små och stora skådespelare bildar flaxande fågelflockar och fluffiga moln, som snurrar runt och löses upp när Peter och barnen svischar igenom dem.

Skådespelarna i de största rollerna är riktigt bra, och samspelet i mass-scenerna är väl koreograferade. Det är bra gjort att spela så att alla runt den runda scenen ser vad som händer i varje ögonblick. Sångerna i pjäsen är både roliga och starka, och det värmer i hjärtat att se en så fin familjeföreställning.

Länk till Enskedespelets hemsida

Mordet på Marat på Stadsteatern

Jag börjar med litet namedropping.

Jean Paul Marat var mannen som personifierade folkets röst i revolutionens Frankrike.
Charlotte Corday var kvinnan som tog Marats liv.
Jacques-Louis David var mannen som målade tavlan av Marat död i sitt badkar med pennan ännu i sin hand.
Markis de Sade var mannen som gav sadismen sitt namn och skrev dramatik medan han satt intagen på hospitalet Charenton.
Richard Weiss var mannen som skrev den föreliggande pjäsen, där han låter Sade sätta upp en pjäs om Marats död.
Tobias Theorell är mannen som regisserar den föreliggande pjäsen på Stockholms Stadsteater.
Lennart Jähkel är mannen som spelar Markis de Sade i den föreliggande pjäsen.
Andreas Kundler är mannen som spelar paranoikern som spelar Marat i den föreliggande pjäsen.

Spegelbilder av spegelbilder av händelser som kanske har hänt. Det är inte historisk autenticitet som är det viktiga här, utan vad som händer i stunden och hur det händer. Markis de Sade regisserar sin pjäs om Marat med sina medpatienter på sinnessjukhuset. De mest förvirrade av de intagna är statister, men blir så upptrissade av stämningarna i pjäsen att varken vi i publiken och vårdarna på scenen vet vad som hör till spelet och vad som är spontana utbrott.

Den anemiska flickan som spelar Charlotte Corday (Nadja Weiss) måste oftast bäras eller rullas in och väckas när hon skall säga sina repliker. Erotomanen som spelar Duperret (Ulf Eklund) tar varje tillfälle att klämma henne på brösten.

de Sade, Marat, Corday och Duperret får mötas i ideologiska diskussioner som är mycket intressanta. Markis de Sade som dyker upp som sig själv i sin egen pjäs-i-pjäsen tar sig också tillfälle att fläta in sin fascination för våldsam sexualitet i sin argumentation. "Unga oskuldsfulla flicka, piska mig medan jag berättar om revolutionen!" Jag skrattar flera gånger, för det är välspelat och jättekul.

Än en gång slås jag av att Stockholms Stadsteater faktiskt inte har en enda dålig skådespelare, och därtill är fantastiskt bra på att skapa helgjutna föreställningar med en välkoreograferad ensemble. Mordet på Marat är ännu en fullträff.

Länk till Stadsteaterns sida om Mordet på Marat

Micaela Dahlberg på Angelika Knäpper Gallery

Micaela Dahlberg målar ömtåliga ting ur sitt sammanhang, utplacerade i öde landskap. Inga människor, förutom ett par fritt svävande händer som värmer sig vid en liten eld i ett skogsparti. Men i övrigt ett hus, en hund, känsliga blommor, broderade tygföremål, tillverkade och utsmyckade av människor men nu alldeles ensamma.

Stora blommor på alldeles för tunna stjälka växer ur en liten låda, eller till och med upp ur en bladmönstrad kudde. Utsirade himmelssängar står malplacerade på kalla, sterila slätter. Vem skulle kunna sova lugnt där? Bilderna är som hämtade ur sagor, och i en av tavlorna ser vi faktiskt konturerna av mittuppslaget av en bok. Det ser spännande ut.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Den bergtagna på Strindbergs Intima Teater

Victoria Benedictssons pjäs om Louises möte med kärleken är känslig, intensiv och klarsynt. Likaså den här uppsättningen; känslig, intensiv och klarsynt. Åsa Persson är fullständigt underbar som Louise Strandberg, en inte helt ung kvinna som levt ett alltför stillsamt liv i en mindre stad. När hon reser till Paris möter hon sin brors bohemiska konstnärsvänner, och inte oväntat också en självupptagen artist som vill erövra hennes oskuldsfulla hjärta.

Nej, livslång kärlek är det inte ens tal om! Konstnärssjälen Gustav Alland (Hannes Meidal) vet redan att kärleken kommer att ta slut, och kvinnan kommer att hata honom efteråt som alla kvinnor gör. Det är mycket tal om hur kvinnor är, hur män är. Alland talar också ofta om för Louise hurdan hon är, och han vill definiera henne efter sina föreställningar om människor.

Louises väninna Erna Walldén (Andrea Edwards, mycket bra) talar av erfarenhet när hon varnar Louise för Alland. Louise låter sig heller inte manipuleras vare sig av Allands sötaste tal eller av hans anklagelser och raseriutbrott. Hon väljer att gå in i deras kärleksförhållande helt av fri vilja. I varje ögonblick är Åsa Persson helt fantastisk. Spänd, nervös, otålig, tveksam, kärleksfull; känslorna kommer djupt inifrån och genomsyrar varenda nerv, muskel och centimeter av hud.

Men när nu Louise är så stark och sammanhållen, blir det bara svårare att förstå det sorgliga slutet. Hon var klok nog att se klart när hon tog emot den enda sorts kärlek hon kunde få av Alland; hon borde kunna skapa sig ett liv även utan honom. Kanske hade hon avgrunder av sorg i sig, som vi inte hann se medan hon kämpade för att hålla sig upprätt.

Länk till sidan om Den bergtagna

Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger

Det är klart att man inte måste skriva som alla andra har gjort i hundratals år. Det är bra att Alejandro Leiva Wenger provar på ett annat sätt att skriva. Tankeflödet och att låta nutid och dåtid flätas in i varandra gör att man känner att man lyssnar av någons tankar. Men berättarstilen och att vissa saker omnämns i kryptiska ordalag gör att historierna blir svårlästa.

Om man vill se något gemensamt för novellerna, är att de handlar om människor som inte helt är herrar är över sina egna liv. De må ha varit handlingskraftiga när de packade sina väskor och tog sig över halva världen för att skapa ett nytt liv för sig och sina barn. Men när vi möter dem är de i händerna på omständigheter eller spöken som pressar och påverkar dem.

Det är också så att jag inte tycker att man behöver separera manligt och manliga författande, och jag tycker förstås att kvinnor borde intressera sig för män i litteraturen likaväl som vice versa. Men till största delen känns det här som en killbok; skriven av en kille, om killar, för killar. Novellen med samma namn som boken är ett undantag, och ett mycket bra undantag.

Fastän jag inte tyckte så mycket om boken, minns jag berättelserna och människorna några dagar senare. Det är ett mått på styrkan i Leiva Wengers noveller.

Den smala vägen på Stadsteatern

För cirka hundra år sedan skrev Frida Stéenhoff ett drama som satte fingret på en orättvisa i samhället: att oäkta barn inte fick ärva sina föräldrar. "Det finns inga oäkta barn, bara oäkta föräldrar" säger pjäsens huvudperson, fru Aina Rosdal (Ann Petrén). Hennes förmögne bror har dött, och det visade sig att han hade en tioårig son utom äktenskapet, Sven (Gunilla Röör). Men utan testamente ärver Sven ingenting, däremot systern Aina, eller snarare hennes make Henry (Johan Ulveson).

Aina vädjar till sin man att låta pojken få vad han borde, men Henry håller hårt på att följa lagen, delvis för att han vill att samhällsstrukturen skall upprätthållas, och delvis förstås för att det ger honom stor ekonomisk vinning. Hans oresonlighet gör Aina förtvivlad och skapar en spricka mellan dem båda. Svens informator, adjunkt Gardelli (Lars Bringås) önskar såväl rättvisa för pojken som en lagändring som skulle ge alla biologiska barn arvsrätt efter sina föräldrar, och värvar Aina som talare i frågan.

Det finns alltid en risk att de litterära kvaliteterna blir lidande i ett verk med ett tydligt budskap. Stadsteatern brukar oftast stå för bra skådespeleri och god regi, men här blir nästan inget rätt. Scenografi, ljud, ljussättning och regi känns oftare som irritationsmoment än som en integrerad del av pjäsen. De långa och kantiga replikerna framsägs litet styltigt, och till och med en så bra skådespelerska som Ann Petrén låter onaturlig. De enda scener som flyter riktigt bra är de två intensiva uppgörelserna mellan Aina och Henry, där det moraliska dilemmat blir personligt. Jag tror att Stéenhoffs pjäs kunde gjorts mycket bättre, och är litet ledsen att den här uppsättningen inte blev tyngre.

Länk till Stadsteaterns sida om Den smala vägen

Djävulen bär Prada

När jag först hörde om Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger, lät den intressant och rolig. Tack och lov lade jag inte ut egna pengar på att köpa boken, förutom det jag lade ut för tidningen den kom som bilaga till. Om det här skall vara en förtäckt självbiografi, hade den unga kvinnan med journalistiska ambitioner aldrig kommit långt utan den här smaskiga historien, så platt och dåligt som hon skriver. Även om man tänker sig att handlingen är överdriven för att bli mer intressant, är det svårt att ta den på allvar.

Huvudpersonen, Andrea Sachs, snubblar in i ett prestigefyllt jobb för en despotisk chef som kräver hennes uppmärksamhet närmast dygnet runt. Andreas vänner och pojkvän blir bifigurer i hennes hektiska liv. Eftersom man bara får höra dem gnälla (över att de aldrig hinner träffa Andrea längre), är det svårt att förstå varför de är vänner till att börja med.

Tyrannen som Andrea jobbar för, Miranda Priestly, chefredaktör för modemagasinet Runway, hunsar sina assistenter hänsynslöst. Hon förväntar sig att de skall uttyda hennes halvt mumlade önskningar, och tillbringa timmar med att leta upp saker och personer inte bara för tidningens räkning utan för att tillfredsställa Mirandas privata nycker. Därtill är Miranda alltid redo att förolämpa dem om de inte tillräckligt snabbt läser hennes tankar och uppfyller hennes önskningar. Jag har svårt att se hur någon kan vara så inbilsk att hon känner att hon kan ställa sådana krav på sina anställda, men ännu svårare att se den organisation som tillåter det eller vilken nytta det skulle innebära för Runway. Dålig management.

Andrea själv är inte mycket mer flerdimensionell än de övriga klippdockorna i boken. Och även om hennes dagliga arbete är motbjudande, tycker jag att det är osmart att "hämnas" genom sådana fjuttigheter som att ta extra långa rökpauser när hon egentligen borde skynda sig tillbaka så snart som möjligt. Men visst, det är mycket möjligt att man kan bete sig så i en omöjlig arbetssituation. Den enda trösten är de drivor av designerkläder och accessoarer hon tvingas in i för att inte skämma ut sig på jobbet. Men efter ett tag går överflödet av dyrbarheter från att vara spännande till att kännas - tja, för mycket, helt enkelt. Och absolut inte värt det slitsamma, förnedrande jobbet.

Filmen Djävulen bär Prada (2006) skrev om handlingen ganska mycket, inte bara av nödvändighet för att sätta stämningen snabbare än vad en bok kan. Många nya trådar gör att en hel del blir annorlunda. Eftersom boken inte är särskilt bra, kan man inte säga att det ena är rätt och det andra är fel. Tvärtom tycker jag att filmen blivit bättre än boken. Mode gör sig förstås bättre i bild än på papper, och de återkommande galna kraven som känns som upprepningar på samma tema i är kondenserade till några få viktiga ögonblick i filmen. Det är bättre på det viset.

Framför allt är det så att de riktigt bra skådespelarna i filmen, Meryl Streep som Miranda Priestly, samt Emily Blunt och Stanley Tucci som Andreas kollegor Emily och Nigel, gör sina roller mer levande än förebilderna i boken. Så filmen är bättre än boken, men ändå inte mer än en bagatell.

Ett fint pris

Jag har fått ett fint pris av den stilsäkra Glamourbibliotekaren. Tack så mycket! Jag skickar vidare priset till den välförtjänta Spectatia, som skriver intressant och läsvärt om liv och litteratur.

Rosenkavaljeren på Kungliga Operan

Ännu en bufflig adelsman och hans kärleksförsök ställer Operan på scenen. Efter Falstaff får vi se vad som händer när baron Ochs på Lerchenau vill dela sitt blåa blod med en bättre beställd kvinna. Nu befinner vi oss i Wiens salonger under 1740-talet, så konvenansen bjuder att baron Ochs friar till den tilltänkta unga Sophie von Faninal genom att skicka ett ombud med en silverros.

Baronens ombud är den unge greve Octavian, knappt sjutton år. När han möter lilla Sophie, just utsläppt från klosterskolan, slår den äkta kärleken ned hos dem båda. Att ta sig ur det arrangerade äktenskapet mellan baron Ochs och Sophie, som hennes far och baronen så gärna vill få till stånd, kräver en hel del list och intriger. Nu är en så skamlös rumlare som baron Ochs lätt att lura i en fälla. Det slutar förstås lyckligt för det unga paret.

Men dramats egentliga huvudperson är Fältmarskalkinnan, furstinnan Werdenberg, och för henne slutar det snarast vemodigt. Det är ur hennes säng vi sett greve Octavian hoppa i öppningsscenen, när han var hennes hemlige och hängivne älskare. Men redan innan Octavian föll för en annan, hade fältmarskalkinnan börjat tvivla på att deras kärlekshistoria skulle vara länge, när hon nu känner att hennes egen ungdom börjar fly. Därtill förlorar hon tilltron till männen i allmänhet, när hon ser hur den läskige gamle baron Ochs bara är några steg från
att få en ung, rik, vacker flicka till hustru. Fältmarskalkinnans vemodiga arior om skönhetens och kärlekens flyktighet är bland det mest hjärtslitande i Rosenkavaljeren. Hillevi Martinpelto sjunger mycket vackert och inlevelsefullt.

Ketil Hugaas som baron Ochs har en elegant basröst, nästan för elegant för den lantlige rumlare han föreställer, men mycket njutbar. Främst av alla lyser Ailish Tynan som en stjärna i rollen som Sophie, med sin ljuvliga, rika röst och säkerhet. Kärleksduetterna med Octavian (Matilda Paulsson) är så vackra att tiden står stilla.

Speltiden för Rosenkavaljeren är över fyra timmar, och ibland kan det kännas litet långt. Men akterna blir bara vackrare och roligare, och den sista akten innehåller allt man kan önska sig av skratt, oro, tvekan, svåra val och en kärlek som når sin fullbordan.

Länk till Operans sida om Rosenkavaljeren

Edvard den andre på Stadsteatern

Kärlek är viktigt. Kung Edvard den andre av England har hittat en man han älskar mer än sin maka och son. Lyckliga han! Men adeln gillar det inte, och det är inte omöjligt att se varför. Kung Edvard (Rikard Wolff) och hans älskade Piers Gaveston (Simon Norrthon) är själviska i sin kärlek, rullar runt och tungfäktas så snart de får chansen, och kungen verkar inte sköta riket ens med vänstra handen. När de åsidosatta adelsmännen opponerar sig i allt högre tonläge, startar kungen ett krig för att de skall distraheras, men i slutändan skapar det förstås bara mer agg mot kungen.

Föreställningen är fylld av energi och rörelse. Skivan med åskådarplatserna vrider sig för scenbytena, och skådespelarna roteras in och ut ur fokus, brottas, gymnastiserar och slänger runt med varandra i halsbrytande tempo. Ibland känns det som att det går så fort att jag tror att jag missar något, men det gör man nog inte. Ändå är det skönt med de återkommande stillastående scenerna, som inte alls är mindre intensiva eller viktiga. De konspirerande adelsmännen imponerar med sin styrka och stolthet; Lancaster (Jan Modin), Pembroke (David Weiss), Warwick (Victoria Olmarker) och framför allt Mortimer d ä (Malin Cederbladh) och hans brorson Mortimer d y (Gustav Deinoff). Speciellt njuter jag av Gustav Deinoffs terrierliknande instinkt att morra, som ständigt lurar hos honom.

En annan begåvning är Albin Flinkas i rollen som Spencer d y, den unge vackre pojken som blir kungens älskling efter Gaveston. Till skillnad från Gaveston blir han en självsäker intrigant vid kungens sida, efter att ha börjat som manlig bimbo (vilket han spelar mycket väl, utan att verka löjlig). Pia Dafne Baeckström är flickaktigt söt som den undanskuffade drottning Isabella, med sina frustrerade små hopp och viftande armar. Lika söt är Marcus Doverud som den storögde lille prinsen Edvard.

Trots att pjäsen är tre och en halv timme lång, känns den nästan aldrig tråkig. Historien säger dock inte så mycket om kärlek, men desto mer om lust, maktbegär och hat.

Länk till Stadsteaterns sida om Edvard den andre

Noréns Höst och vinter på Fria Teatern

Det börjar inte bra. Familjen sitter runt matsalsbordet och slungar repliker ur sig som om de satt på en karusell och fick varsin chans. Flera konversationer pågår samtidigt, frågor och anklagelser undviks genom att man byter ämne, trivialiteter får ta överhanden. Det tondöva spelet gör att jag bara känner svagt intresse och sympati för rollkaraktärerna.

Ewa (Odile Nunes) och Ann (Lena Mossgård) är på besök hos sina föräldrar Margareta (Birgitta Sundberg) och Henrik (Håkan Jonson). Döttrarna är 38 respektive 43 år gamla, men åtminstone Ann verkar ha kvar ouppklarade problem från barndomen. Hon får återkommande utbrott och anklagar sin mor för att ha gjort henne otrygg i högre och högre tonläge. Det är svårt att få grepp om vad som är sanning i de stegrade påståendena och i de övriga familjemedlemmarnas minnesbilder.

Halvvägs igenom första akten saktar karusellen av repliker in, tack och lov. Då och då kommer den äldre systern Ewas sorger till ytan, mer smärtsamma på grund av det lågmälda tonläget. Men på grund av att familjen är så van att hasta förbi tecknen på smärta, och för att Ann snabbt riktar uppmärksamheten mot sig själv igen, blir de först förbisedda.

Det är bra när pjäsen lugnar ned sig och blir mer närgången. Steg för steg släpper varje person garden och öppnar sig för varandra. De har alla djupa sorger att bära på, men har inte litat till varandra för hjälp och stöd utan har stelnat i sina svikna förväntningar. Det är vackert att höra alla familjemedlemmarna vara mer ärliga med varandra än de någonsin varit.

Länk till Fria Teaterns sida om pjäsen

Der Mann aus Želary av Květa Legátová

Den här boken är skriven av en tjeckisk författarinna, men jag läste den översatt till tyska. Den utspelar sig i Tjeckien under andra världskriget. Eliška är en ung läkare som hjälper motståndsrörelsen. När hon riskerar att bli avslöjad, ordnar hennes vänner en ny identitet åt henne i Želary, en liten by utanför staden. Utan att hon hinner fundera på det, skickas hon iväg tillsammans med en man, Joza, som hon skall gifta sig med för att undgå upptäckt.

Språket är knappt men precist. Det omtumlande i situationen att behöva lämna det urbana liv Eliška valt och istället binda sitt liv till en man hon bara känner till namnet framkommer så klart att det knyter sig i min mage. Det primitiva livet i Želary är en annan stötesten, liksom såväl bybornas misstänksamhet som deras vänlighet mot Eliška/Hanulka (som hon heter i sitt nya liv).

Det är skönt att inte livet nära naturen målas upp som en idyll, mer äkta och givande än stadslivet. Bylivet kan vara brutalt, och kriget hotar i skogsbrynet. Men steg för steg vänjer sig Eliška/Hanulka vid sitt nya liv och sin man, finner sin plats och hittar glädje och skönhet i vardagen. Det är vackert skrivet, och berör på djupet med enkla medel.

Bländverk på Teater Giljotin

Kan spöken också se spöken? Det verkar så i Marius von Mayenburgs pjäs Bländverk. När Julia (Anna Wallander) kommer till Herr Walters (Staffan Westerberg) instängda hem för att utföra odefinierade hushållsnära tjänster, hastar frun (Monica Stenbeck) in och ut ur rummet, lyssnandes efter barnagråt och med en tvättkorg full av små små klänningar. Det kommer inte som en överraskning att frun faktiskt är död sedan några år. Men det hindrar inte Herr Walter från att hålla fast vid det invanda familjelivet. Rutin, det älskar han. Han vill inte låta Julia städa rummet, och absolut inte bullra, och han vill att hon lagar samma köttgryta kväll efter kväll.

Julia lyckas övertala Herr Walter att faktiskt lämna hemmet och följa med ut på middag, men när de återvänder protesterar han livligt och vill aldrig mer följa med ut, trots Julias inviter. Efter ett avslöjande rollspel tillsammans med spökfrun, sugs Julia in i deras familjeliv som den förlorade dottern. Herr och fru Walter lever upp när de får ta hand om sitt lilla barn, och all flickans oro kan de besvara och trösta.

Eftersom jag har nära erfarenhet av Tyskland och hur mycket livet där ännu kretsar kring den äldre generationen, är det lätt att se pjäsens handling som en allegori över det tyska samhället. Det blir också en småkuslig spökhistoria i sin egen rätt, speciellt när man tänker på verkliga människor som hållits inspärrade för att någon velat skapa en variant på familjeliv på egna villkor.

Julia vacklar mellan att vilja fly, förföra Herr Walter och vara familjens dotter, och då och då rapporterar hon till en utomstående person per telefon. Inte för att jag måste förstå allt, men det gör att hennes roll känns osammanhängande. Monica Stenbeck och Staffan Westerberg är dock så gedigna och fascinerande i sin invanda galenskap, att det är en njutning att se.

Länk till Teater Giljotin

Be Kind Rewind av Michel Gondry

Jag älskar det hemmagjorda, fantasin och naiviteten i Michel Gondrys filmer. Storyn i Be Kind Rewind skulle kunna vara en höjdare för många andra smarta regissörer, men i Gondrys händer blir det ju en fullträff.

Något så härligt neo-nostalgiskt som en videouthyrningsbutik! Ett par halvflummiga kompisar! Som måste spela in alla filmer med rekvisita de hittar och bygger på plats, med sig själva i huvudrollerna sedan alla filmer råkat raderas! Det kliar i fingrarna efter att få plocka fram julgransprydnader och äggkartonger och bygga egna scenografier när jag ser killarna vira in sig i aluminiumfolie och spela upp Ghostbusters ur minnet. Det är gulligt, påhittigt och otroligt roligt.

Jag har inget emot de logiska luckorna i filmen, särskilt inte de allra största (till exempel termen "sweding", var den kommer ifrån och hur den används). Vad som får mig att gäspa litet är när killarnas dialog blir för pratig och virrig, och scenerna när det lilla kvarteret överflödar av kärlek och osjälviskt samarbete för ett gott ändamål. Vad är det med mig när jag inte kan roas av vänskap och mänsklig gemenskap? Medkänslan är ju ändå en av de egenskaper som jag tycker om med Gondrys filmer. Men det är snarare så att i de scenerna kändes dialogen som mest tondöv och påklistrad.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind hade många härligt röriga detaljer, och jag älskade The Science of Sleep från början till slut. I de båda filmerna kunde man ana en verkligt känd sorg under de lustiga händelserna. I Be Kind Rewind är hoten mot idyllen inte lika personliga, och därför känns de inte lika allvarliga. Då förlorar filmen den sista kontakten med verkligheten, och stämningen blir litet väl sockersöt, speciellt mot slutet. Det är ändå en otroligt rolig film, och jag är glad att jag såg den.

Se mer om Be Kind Rewind och de "swedade" filmerna på filmens hemsida.