30 Century Man - Scott Walker enligt Magnus Carlsson på Berwaldhallen Play

Vi har singer/songwriters än idag, men inte på samma sätt som på 1960-talet. Där fanns de med bara en gitarr och en stark röst ensam mot vinden, men också de som likt Scott Walker lät en stor orkester ackompanjera minst lika stora känslor i sina sånger. Han hörde till The Walker Brothers men hade en framgångsrik solokarriär som sträckte sig över flera decennier och också ändrade uttryck mot mer experimentell och svårtillgänglig musik mot slutet. Men det är främst de stora, magnifika låtarna som framförs i hyllningskonserten med Magnus Carlsson, Radiosymfonikerna och ytterligare några utvalda musiker. Tre utsålda konserter blev det, och en inspelning går just nu att se och höra på Berwaldhallen Play.

Evenemanget inleds med välkända låtar skrivna av Scott Walker själv, New Dawn och Plastic Palace People, följt av andras låtar som Walker tog upp och gjorde till sina egna; After the Lights go out och No Regrets, där den senare får ett countrysound tack vare Johan Lindströms pedal steel guitar. Det är en liten omväxling och det är fint, men inte för att det behövs för det är så njutbart att höra den stora, skickliga orkestern fånga upp och spegla texterna. Det är inte så att känslorna svallar på max hela tiden, men de stiger ofta i inbjudande crescendo fram till refrängerna. Sångerna berättar historier på ett sätt vi sällan hör idag - personliga berättelser om kärlek och krossat hjärta, eller lika gärna om världen och dess orättvisor. Jacques Brels Next och senare också den virvlande Jackie är starka historier som täcker allt detta på samma gång.

Med bandet Weeping Willows tog Magnus Carlsson tillbaka det här ärliga, oironiska sättet att med vackra melodier och stora arrangemang öppna sitt hjärta för världen, och det är fint att höra honom sjunga med Radiosymfonikernas kompetenta uppbackning. Däremellan låter det innerligt på ett annat, minst lika fint sätt när Oskar Biens ljusa stämma sjunger Leonard Cohens Suzanne och senare Radioheads Everything In Its Right Place. En annan musiker som blev inspirerade av Scott Walker var David Bowie, och vi får höra hans fina Word on a Wing, och Walker-låten han gjorde en cover på, Nite Flights, här i en snabbare hetsigare version.

I en sväng över de mer experimentella låtar Walker skapade hör vi bland annat Per "Texas" Johanssons maffiga kontrabasklarinett i Epizootics!. Som extranummer på en med rätta bejublad konsert får vi höra 30 Century Man och The Sun Ain't Gonna Shine Anymore, och det är grandiost och just som det skall vara. Dock, så vacker som den här konserten var kan man ändå önska att musiken tog sig ut från konserthallen och fyllde våra radiovågor igen.

Länk till konserten på Berwaldhallen Play

A round of applause

Zeynep och Mehmet längtar efter barn. De har förberett sig noga och är redo - nu kan barnet komma! Men vänta... de har ju glömt att "göra" barnet... Litet klantiga, absurda och roliga - sådana är Mehmet och Zeynep och fortsätter att vara resten av livet, även efter att de har fått sitt barn. 

Och barnet de får är ännu underligare. Vi möter honom med vuxet utseende i en monolog innan han fötts. Han kommer från en apelsinkärna och vill helst tillbaka dit. Genom fönstret i sitt röriga lilla rum ser han en annan person och pratar med honom. Det här är enligt min mening den mest surrealistiska och sköna scenen i hela serien, och när historien fortsätter blir det ofta litet mer tokroligt än genomtänkt. Men det är ändå underhållande att se den lillgamle Metin och hans kloka kompisar växa upp och gå olika vägar i livet, och många av de mest originella scenerna är tänkvärda på sina egna sätt.

Newton's Wake av Ken MacLeod

Maskhålen som förbinder olika planeter i universum är av okänd konstruktion, men på något sätt är de under (legal) kontroll av ätten Carlyle. Lucinda Carlyle hör till den yngre generationen, och när hon leder en grupp utforskare till en ny plats väcker de liv i kraftfulla krigsmaskiner som krossar de flesta i styrkan. Förlusterna i människoliv är inte oåterkalleliga, tvärtom har de dödade gjort backuper av sig själva och kan återuppväckas, men det är mentalt plågsamt för dem och kostsamt för Carlyle, och Lucinda känner av släktens missaktning.

Planeten de hamnat på kallas Eurydice och befolkas av människor som flydde från jorden då en Hard Rapture skedde - under ett världskrig tog USA:s AI över och började tvångsansluta människors sinnen. Långa liv och förmågan att återuppväcka döda gör att aktörer från det kriget återfinns här och nu, något hundratal år senare. Eurydice är teknologiskt framstående och också ytterligt fixerat vid vackra ytor; genetik och skönhetsoperationer gör alla till supermodeller och modet växlar varje dag. Kultur i form av teater och musikaler är uppskattat men vad som ges är otroligt förvrängda skeenden ur mänsklighetens historia, med Leonid Brezjnev som heroisk prins som strider mot Andropov och onda utlänningar.

Vi befinner oss i en framtid som är högteknologisk och därtill innehåller artefakter som förmodligen, men inte helt säkert, är utvecklade av det AI som tog över jorden. Det finns olika faktioner som förhåller sig olika till dessa artefakter och tekniken som går att utvinna från dem: förutom Carlyle finns America Offline (AO), the Knights of Enlightenment (KE) and Demokratische Kommunistbund (DK). Och så Rapture-fuckers, frifräsare som blir upprymda av att vara i närheten av artefakterna. Det görs också skillnad mellan Runners och Returners vad gäller attityden till jorden, ibland omskrivet till Rebels och Reformers för att mildra förolämpningen som uttrycken blivit.

Allt detta beskriver Ken MacLeod i ett textflöde som inte direkt är trögläst, men heller inte så lättydbart eller ens intressant som det skulle kunna vara. Flera mindre trådar lämnas lösa. De ovan nämnda faktionernas intriger och strider framgår efter hand, men till en början gör de läsningen klumpig. Mer spänning i prosan hade också uppskattats när det gäller miljöskildringar och tjusningen av artefakterna, och framför allt inför större skeenden i handlingen, vilka nu mest flyter förbi i ett jämnt tempo. Perspektiven känns små när de skulle kunna visas som stora och svindlande. Kontentan blir att människor alltid slår sig samman i grupper och krigar mot varandra, och kanske är det den sorgliga slutsatsen man kan ta med sig från boken.