Rampfeber på Borås Stadsteater

Teaterensemblen förbereder sig på premiären av sängkammarfarsen I Bara Mässingen. Det är genrep - nej, är det verkligen det? Flera av dem tror att det är teknisk repetition, de är inte helt förberedda fastän premiären är imorgon, och några av dem har dramafilosofiska invändningar mot det ständiga in- och utbärandet av lådor, ansjovistallrikar och annat. Men det är ju det som är livsblodet i en fars, tillsammans med springande i dörrar och tappade byxor!

Vi i publiken på Borås Stadsteater skrattar nästan oupphörligt åt den snubblande generalrepetitionen, lika mycket åt handlingen som åt regissörens och skådespelarnas fumliga försök att få den att rulla på. Och där! Där satt slutrepliken!

Scenen vrids och vi får se pjäsen från andra hållet och några veckor senare under turnén. Nu har intrigerna bakom scenen vuxit sig större än det som händer framför publiken. Med pjäshandlingen i färskt minne blir gapskratten ännu större när man får se skådespelarna försöka hinna med att leverera sina repliker - eller tar tillfället att sabotera för en annan i de korta pauserna. När pausen kommer (den verkliga) har jag skrattat så intensivt och länge att det känns som ett hårdpass för magmusklerna.

Går det att toppa det? Kan man göra det utan att skrattmusklerna spricker? I sista akten får vi se pjäsen framifrån igen, på plats som publik vid det allra sista framförandet på turnén. Saker går snett från första början och skådespelarna måste börja improvisera. Några struntar fullständigt i hur det skall sluta, hyggliga Belinda (Gunilla Rydholm-Eriksson) försöker hålla samman handlingen, och kära söta bimbo-Brooke (Amelie Thoren) och förvirrade Frederick (Lars G Svensson) försöker säga sina inövade repliker där de verkar passa.

Jag såg Rampfeber på Stockholms Stadsteater för några år sedan och har längtat efter att se den igen. Det är en fantastisk pjäs som skapar humor med en lysande blandning av buskis och intelligens. Den kräver mycket av sina skådespelare, och alla på Boråsscenen gör sina roller klockrent och med perfekt samstämmighet. Jag är glad att jag fått se Rampfeber ännu en gång och hoppas att det här inte var sista gången!

Länk till Borås Stadsteaters sida om Rampfeber

Foto: Anna Sigge

Don Quijote av Miguel de Cervantes Saavedra

Än idag, mer än fyrahundra år senare, finns han kvar i vårt kollektiva medvetande: Don Quijote de la Mancha, Riddaren av den Sorgliga Skepnaden, den självutnämnde kämpen vars första äventyr lärt oss vad det är "att slåss mot väderkvarnar" (även om man ser en slarvig begreppsförskjutning ibland).

Miguel de Cervantes skrev sin bok om Don Quijote för att förlöjliga riddarromaner, genom att visa vilken galenskap de kan väcka i en människa som tror på dem fullt ut. Därtill kryddar han sin berättelse med nålstick mot utpekade författare, för att inte tala om beröm åt verk av sina vänner och till och med av sig själv. Det gör boken till ett dubbelt fascinerande tidsdokument; inte bara Cervantes historia utan hans kommentarer berättar om vad som lästes och tänktes på 1500- och 1600-talet, och dessutom refereras till skrifter och författare från ännu tidigare sekel.

Men man behöver inte läsa om Don Quijote med akademiskt intresse, utan kan lätt låta sig svepas med av de fascinerande och underhållande historierna. Man skulle kunna bli ledsen av att läsa om hans självbedrägeri som leder honom till så många motgångar, men så spinner hans fantasi vidare och förklarar att han visst varit lyckosam och nedgjort en farlig motståndare; det är bara en illvillig trollkarl som får det att se ut som väderkvarnar eller får, och så har han övertygat både sig själv och den hängivne vapendragaren Sancho Panza.

Mer beklagligt är det om man tänker på vilken skada han ställer till i sina inbillade räddningsaktioner: så många oskyldiga människor som blir allvarligt påpucklade (om de inte hoppar av sina riddjur och flyr över fälten som flera av dem gör). Don Quijote och Sancho Panza får också så många sår och brutna revben att man förundras över att de överlever. Men de brutala slagsmålen ger en idé om både samhället och humorn på den tiden, och läser man det som buskis går det att skratta åt de återkommande handgemängen.

Det är uppmuntrande att se att det finns smarta och skämtlystna kvinnor med i historien, raka motsatsen till de idealiserade damer de höviska riddarna pliktade sitt hjärta till utan att ens (som i Don Quijotes fall) ens ha träffat dem. På sina upptåg möter Don Quijote människor som inser att han är galen, och faktiskt vill hjälpa honom, men samtidigt vill lura honom litet extra för sitt eget nöjes skull, och ett par av dem är kvinnor med lika mycket humor och idéer som männen.

Upplagan jag läste är en förkortad och bearbetad version från 2005 av Edvard Lidforss berömda tolkning från 1892. Den är mycket smidig och lättläst, så jag gratulerar till det goda jobbet och önskar att namnet på den som skött omarbetningen skulle nämnts. I den första delen verkar de strukna partierna främst innehålla sidoberättelser som inte rör Don Quijote så mycket. Däremot är den andra delen endast c:a hundra sidor lång och släpper fram en del långa utläggningar av såväl Don quijote som Sancho Panza, under kapitelrubriker som Don Quijote möter en grönklädd adelsman och klarlägger för honom skaldekonstens höghet och betydelse. Äventyret med lejonen samt Don Quijote förfäktar riddarskapets höga uppgift. Däremellan händer det saker som bara nämns i sammandrag men som verkar intressanta. Jag tror säkert att man använt gott omdöme vid nedkortningen, men jag skulle också gärna vilja läsa de strukna partierna.

Utgåvan om Don Quijotes äventyr är dryga fyrahundra sidor lång (ursprungligen niohundra) och satt med litet typsnitt, men tog mig inte lång tid att läsa eftersom den var lättläst och intressant från början till slut. Jag är väldigt glad över att ha blivit road av en bok som var en succé redan för fyrahundra år sedan, och rekommenderar alla som stött på Don Quijote i samtidskulturen att gå till källan för att få hela hans rika berättelse.

Herb Ritts på Fotografiska

Jag blev aldrig lockad av Herb Ritts reklamfoton för Calvin Klein och andra; trots alla nakna kroppar och glänsande kurvor såg människorna inte sexiga ut, inte ens verkliga i mina ögon. Utställningen In Full Light på Fotografiska visar några av de fotona, tillsammans med övervägande ointressanta kändisporträtt. Fortfarande inte lockande.

Men så vidtar andra av Herb Ritts foton, där kurvorna och kontrasterna i det svartvita tar överhanden så att den mänskliga formen inte längre är central. De tillskruvade ställningarna och polerade kropparna jag såg som poserande i reklambilderna blir till spännande undersökningar av ljus och skugga.

Ju mindre kända de avbildade är, desto mer intressanta är porträtten. Men fastän människan står tillbaka för sina former avbildar Herb Ritts dem med respekt och namnger bilderna efter dem.

Efter utställningen prövar jag att se om reklambilderna från 1980-talet. Nej, de känns fortfarande inte intressanta för mig, och Herb Ritts glänsande kroppar har inte blivit större favoriter som motiv för mig, men det var bra att få se den sidan av Herb Ritts som utforskar det svartvita och geometriska i det nyanserade och mjuka.

Länk till Fotografiskas sida om Herb Ritts

After Me Comes the Flood av Sarah Perry

Efter mig syndafloden, lär Ludvig XV ha sagt. Det samhälle som Sarah Perry målar upp verkar närmast längta efter en störtskur; hettan är tryckande, växter torkar, människor beter sig oförutsägbart och det talas om att fåglarna har försvunnit. Men runt det stora hus som bokens huvudperson hamnar i av en slump sker saker som speglar händelserna vid syndafloden men i sina motsatser.

John Cole tas till sin förvåning emot som om han vore väntad. När han upptäcker misstaget är han för förvirrad och generad för att säga ifrån, och de som skulle kunna veta tycks inte heller vara intresserade av att avslöja honom. Människorna i huset verkar alla ha dragits dit på olika sätt av Alex, en ung man med bräcklig mental hälsa. En var tidigare ekonom, en annan var präst men har förlorat sin tro - de är personer som tidigare höll uppe samhällsstrukturer men nu har dragit sig undan för den lilla, stillastående gemenskapen i huset.

Nära huset finns en damm som Alex tror skall brista. Som i Noaks ark, men tvärtom, har han sett fåglar flyga dit med kvistar, och det måste betyda att där finns en spricka som utvidgar sig. En annan gång brast en damm så att den närmaste byn blev översvämmad, men ingen tar numera Alex oro på allvar.

Under första halvan av boken försöker jag dubblera min läsning genom att se den som en allegori; den inverterade syndafloden, de olika människorna som samlats för att kanske överleva en kommande katastrof. Men efter hand blir de vaga konturerna otillfredsställande, de avslöjade mysterierna är inte så intressanta och upplösningen inte tillräcklig som avslutning. Boken har fått mycket uppskattning, och debutanten Sarah Perry kommer säkerligen att fortsätta skriva fascinerande berättelser, men After Me Comes the Flood gav mig för litet av handling och karaktärsbeskrivning, om än mycket av stämning och miljö.

Vera Nilsson på Liljevalchs

Det tidiga nittonhundratalet var en spännande tid för konsten. Modiga konstnärer provade nya sätt att måla och visade andra sätt att se verkligheten, och inspirerade varandra. Vera Nilsson, som föddes 1888 i Jönköping, reste som så många andra till Paris och tog intryck av vad hon såg.

Under åren före och efter 1920 målade hon många tavlor influerade av kubismen, men hon lät inte vinklarna och perspektiven vrida om anletsdragen i porträtten helt; individen finns kvar.

1922 föddes dottern Catharina, kallad Ginga, och blev ett återkommande motiv. Vera Nilsson har inte fallit för greppet att måla barn litet extra söta och älskvärda, utan presenterar sin dotter med sin inarbetade teknik för att visa människor, men ändå fullt igenkännelig från fotografier. Det är extra fint att se den lilla fångad i ögonblick när hon nyss lärt sig gå och står osäkert och balanserar, eller till och med är på väg att drutta omkull.

I Vera Nilssons målningar syns efterhand fler och grövre penseldrag, så att det inte längre ser ut som att en verklighet efterliknas utan att en ny verklighet skapas på duken. De här målningarna kom mest till sin rätt när jag såg på dem från flera meters avstånd; på närmare håll ser man de enskilda duttarna och de skevande linjerna, och mindre skillnad mellan de dova färger Nilsson använt.

Riktigt intressanta är tavlorna där motivet är fönstret hemma, det som finns utanför fönstret och det som står på bänken strax framför fönstret. Blommorna i krukan mot huset alldeles bakom - kan de glödande blå blommorna lysa upp det murriga höstlandskapet utanför?

Den åtta minuter långa introduktionsfilmen om Vera Nilssons liv och konst är en mycket bra inledning till den intressanta utställningen på Liljevalchs.

Länk till Liljevalchs sida om Vera Nilsson

Passing av Nella Larsen

"Passing" står för "passing for white" - när man har så ljus hy att man kan tas för vit, fastän man har föräldrar eller förfäder längre bak som är "färgade". Claire och Irene, som växte upp tillsammans i Chicago, skulle både kunna tas för vita. Men Irene har numera både en make och en son med mörkare hy än hon själv, och blir förvånad och skakad när hon möter Clare och upptäcker att hon låter sig tas för vit. Till råga på allt är hon gift med en mycket rasistisk och hatfull vit man.

Boken Passing utspelar sig i USA på 1920-talet, där människor med minsta nyans av svart kan bli skällda för "nigger" och i värsta fall bli lynchande. I New York där Irene och hennes familj bor finns många som umgås över rasgränserna och inte vill låta hudfärgen vara ett hinder för vänskap, men skillnaden är ändå något som alla är medvetna om och inte helt kan bortse ifrån. Jag känner både medlidande och frustration när jag läser om hur människor behöver oroa sig över vad en mörk hy kan betyda för dem - så otroligt idiotiskt av ett samhälle att låta en så trivial sak som hudfärg hindra människor i deras liv!

Irene blir oroad för både sin och Clares skull när Clare insisterar på att ta upp deras gamla vänskap igen. Med en så fientligt inställd make skulle katastrofen var så nära om han fick reda på att Clare besökte färgade vänner i Harlem. Man får själv föreställa sig hur mycket Clare måst hålla inom sig i livet med Mr. Bellew och hans umgänge, så det är till viss del förståeligt när hon säger att hon känner sig trygg när hon äntligen får vara med människor hon inte måste förställa sig för. Men Clare tycks också drivas av en vilja att utmana faran; hon tycks njuta av att försätta sig i situationer som hennes make skulle förkasta henne för.

Spelet hon spelar blir farligare och farligare även för Irene och hennes familj. I den tunna boken hinner spänningen växa till något nästan outhärdligt, vilket bara understryks av bokens propra och återhållna språk. Nella Larsen var själv dotter till en kvinna från danska Västindien och en dansk man, och hade erfarenhet av det hon skriver om. De skickligt beskrivna kontrasterna mellan den välkomnande atmosfären av rasblandade sällskap, en bräcklig ställning i samhället och en desperat vilja att behålla det man kämpat sig till gör boken till en ögonöppnare och mycket mer än bara underhållning.

Det var hos Looking for Mr. Goodbook som jag först läste om Passing.

Gentlemen

Det blev som jag trodde - filmen blev bättre än boken. På vita duken får människorna kontur av goda skådespelare, de som var spretiga, osammanhängande konstruktioner på boksidorna i Klas Östergrens böcker Gentlemen och Gangsters. Visst, jag inser att andras läsning av romanerna gett dem livligare bilder än jag fick, men jag tror att alla läsare och icke-läsare kan förstå och leva in sig i personerna som Ruth Vega Fernandez, David Fukamachi Regnfors, Sverrir Gudnason och i synnerhet David Dencik ger liv framför våra ögon. Och därtill inte minst lägenheten, den stora, mörka, dammiga lägenheten på Hornsgatan med rum för såväl hemligheter som oskyldiga unga män med författardrömmar.

Flera andra goda skådespelare ur Sveriges grädda finns också med i större och mindre roller, men utan större åthävor, bara som naturliga spelare i scenerierna. Och scenerierna från olika nittonhundratalsdecennier är sevärda, inte för att pricka av vilket gott jobb scenograferna gjort, utan för att de är titthål in i andra tider som sätter stämningen för vad som händer. Det jag hajar till av är när jag ser nutida artister dyka upp i olika eror - Jonas Kullhammar, Goran Kajfes, Magnus Carlsson med flera. Det gör mig dels road för att de och endast de känns som anakronismer, men mest glad över att se riktiga musiker med sina instrument.

Växlingen mellan olika årtal är inte alltid till fördel för handlingen (originalhistorien kunde ha strukturerats bättre), men filmen gör det åtminstone lättare att hänga med i tidshoppen. Det är fortfarande så att det dyker upp många bifigurer och många sidohandlingar - eller rättare sagt, vem kan säga vem som är viktigast i det långa perspektivet? Det kunde göra berättelsen mer lik livet, där man sällan vet vad som kommer att bli viktigt och oviktigt just när det händer. Precis som historiens berättare med samma namn som bokens författare kanske man kan sammanfatta och avgöra det först i efterhand. Men det betyder också att detaljer som den stora konspirationen i svenskt näringsliv, inte får den tyngd de hade behövt för att skapa riktig spänning.

Även med detta sagt är Gentlemen en mycket välgjord och sevärd film, och jag är glad över att vi har en så begåvad regissör som Mikael Marcimain som lyfter kompetensnivån i Sveriges filmindustri.

Before They Pass Away av Jimmy Nelson på Fotografiska

Att Jimmy Nelson rest runt till folkslag som hotas av utrotning, och vunnit deras förtroende så att de låter honom fotografera dem i högtidsdräkter och viktiga scener är imponerande. Jimmy Nelson lär besitta både ödmjukhet, respekt och ett genuint intresse för människorna och traditionerna han möter, och det märker man också i filmen från Kazakhstan som visas i utställningen.

Nelson har rest till fem kontinenter, från snöiga berg till fuktiga djungler, och fångat människor i sina vackraste utstyrslar på bild: Chukotka i Sibirien, Karo i Etiopien, Goroka på Papua Nya Guinea. Människorna står stolta, ibland med trots i hållningen, framför natursköna vattenfall eller bergslandskap.

Det är bra att jag vet hur ödmjuk Nelson är i sitt samarbete, för annars skulle bilderna se ut som etno-fetischism, ett samlande av de mest exotiska ritualerna från de mest avlägsna ställena. Men Jimmy Nelson fotograferar och visar därför att han vill väcka uppmärksamhet på att de här livsstilarna är på väg att försvinna, bortmakade av modernare levnadssätt.

Trots att jag har Jimmy Nelsons goda intentioner i bakhuvudet ser jag ändå inte nyttan med projektet. Just det att han har fångat de här vackra och spännande situationerna på bild i en coffee table book och en utställning gör att utgången känns klar: vi kommer att se bilderna, sucka en stund men sedan inte göra något åt situationen. Det gör inget om folkslagen försvinner, vi har ju dokumenterat dem i stora färgbilder. Naturfolken i sina kroppsmålningar, invecklade utsmyckningar och primitiva jaktredskap - syns det inte på långt håll hur omöjligt det är att upprätthålla det livet?

Men även om vi visste hur och hade möjlighet att skydda folket i Mustang i Nepal från exploatering är det inte säkert att vi skulle eller ville göra det. Hur mycket av civilisationen skall vi undanhålla dem? Inte modern medicin och hjälpmedel för jordbruket, det vore väl ogint? Bit för bit kommer vetenskapens frukter att ta plats i deras liv och förändra det, i många fall till det bättre. Är det rättvist att undanhålla utbildning, resor till andra länder och asfalterade vägar för att försöka hålla deras seder vid liv? Bör inte de enskilda individerna få göra valet att leva vidare enligt traditionerna eller börja på universitet och leva i höghus? Det är något jag unnar alla människor, och när någon väljer det kommer något annat att väljas bort. Alla traditioner kommer inte att finnas kvar för evigt.

Länk till Fotografiskas sida om utställningen

Länk till Jimmy Nelsons sida om sina resor

Under the Skin av Michel Faber

A9 går mellan norr och söder och är den längsta vägen i Skottland. Isserley kör långsamt fram och tillbaka längs vägen, på utkik efter liftare - välväxta manliga liftare. Om den hon plockar upp inte verkar lovande, flyttar hon händerna på ratten så att armarna skymmer brösten. Annars frågar hon dem om de har familj, medan hon inspekterar dem vidare. I några korta paragrafer växlar berättarrösten över till liftarens tankar, så att vi får höra hur de inspekterar Isserley på samma sätt. Nej, inte på samma sätt.

Isserley kör inte männen dit de vill. De bästa exemplaren hamnar på Ablach Farm, där hon bor, för vidare transport. Isserley och männen som arbetar på Ablach Farm är inte från vår planet, och Isserley och Esswis har genomgått omfattande operationer för att likna människor. Bit för bit framgår det hur Isserleys ras egentligen ser ut. När hon ser får känner hon samhörighet med dem.

Michel Faber gör en omkastning av begrepp som är både förklarande och förvirrande: Isserley säger "men", "women" och "human" om sin egen ras. Det gör att man ibland instinktivt missförstår vad hon menar, men till största delen hjälper det läsaren att sätta sig in i att det som Isserleys ras är - konstig för oss - är hennes naturtillstånd, och den kropp hon har som liknar min är främmande för henne. Inte bara främmande; hennes rygg värker ständigt och stelnar till då hon sover.

Men att vakna med smärta i en missbildad kropp är ändå ett bättre öde än det hon fått på hemplaneten, ett förgiftat ställe där eliten tvingar majoriteten att träla långt under jord för att skapa syre och näring. Som Michel Faber beskriver Skottland är det grått, mörkt och ständigt fuktigt, men ändå känns Isserleys pauser på de steniga stränderna som en skön vila och några ögonblicks frihet.

Så får farmen finbesök, av playboyen Amlis Vess som är son till mannen som äger Ablach Farm och mycket mer. Genom Isserleys ögon får man ytterligare insikt i hur hon såg ut tidigare, när hon beskriver hans kropp och hur vacker han är. Liksom många överpriviligerade ynglingar utan bekymmer är Amlis Vess en revolutionär som vill protestera mot behandlingen av liftarna. Hans närvaro skakar om livet på Ablach Farm, men ännu mer Isserley i deras diskussioner. Hur kan man ta hans omsorger om liftarna på allvar när hans familj låter majoriteten av befolkningen slita ut sina kroppar med slavarbete?

Under the Skin är först och främst en berättelse om Isserley, hennes känslor och val i den konstiga situation hon har hamnat i på en planet långt borta från allt som en gång betydde något. In i och ut ur berättelsen rör sig de vi i vanliga fall skulle identifiera oss med. Men boken håller sig nära intill Isserley och hennes tankar. Det är fascinerande hur Faber har kastat om rollerna, och han skriver också så att han skapar ett sug efter att läsa vidare; hela tiden antyder han något man vill veta mer om, och förklaringarna kommer, men ibland hjälper de inte. Det är en hypnotisk känsla att vara med Isserley, inuti hennes lilla bil och i hennes tankar. Michel Fabers bok är välskriven och spännande och jag vill läsa mycket mer av vad han har skrivit.

Hobbit: Femhäraslaget

Med så många äventyr som det finns i Tolkiens bok om Bilbo hade det faktiskt varit tråkigare att stryka några eller pressa in dem i en enda film, än som nu när de fått fylla tre långa filmer. Att handlingen för den sista filmen bara tar sjuttio sidor att beskriva är inte heller någon nackdel när det handlar om händelser som gör sig bättre på film än på boksidor; människornas kamp mot draken Smaug, och så den stora slutstriden.

Smaugs attack på staden och invånarnas försvar är utbroderat och dramatiserat, och det är bra. Så spännande att få se Smaug svepa över husen och spruta eld på dem, och få se hur liten den modige bågskytten Bard är gentemot den retfulla draken när han skall skjuta sitt livs viktigaste pil! Efter det känns tyvärr människornas gnabb futtigt, speciellt som man får se dem i starkt dagsljus med många vardagliga detaljer och mycket som händer i hela rutan. Det är då som 3D HFR fungerar som sämst, och får allt att se billigt ut. Men efter det följer flera pampigare scener med imponerande vyer av det stora dvärgpalatset i berget, och förstås av de enorma härarna som drar ut i strid mot varandra.

Dvärgarna har nått sitt mål. De har återtagit sin släkts tronrum och de högar av guld som Smaug stulit från dem (och andra). Att människornas by bränts sönder av drake de jagade ut bekommer inte kung Thorin, som blivit förtrollad av guldhavet i grottorna. Det är nu som Richard Armitages skicklighet tas i bruk: det är inte vilken skådespelare som helst hade kunnat gestalta Thorins guldsukt, paranoia, ilska och vånda så väl som han.

Utanför porten bakom vilken dvärgarna förskansat sig samlas inte bara de hungriga människorna utan även alverna och deras kung Thranduil, som också har anspråk på skatten. Alverna är inte hjälpsamma av snällhet utan stolta, högdragna och beredda på krig. (Efter det här är det lättare att se vilken stor gärning det var att sätta samman en grupp från de olika folkslagen för uppdraget i Sagan om Ringen.) Men dessa är nu inte de enda som drar mot Ensamma Berget; horder av blodtörstiga orcher med förstärkning av stora, krigiska varelser närmar sig.

Femhäraslaget blir långt och svårt, och visas i såväl stora bataljscener som i dueller där styrka och skicklighet måste balanseras med hämndlystnad. Jag, som är förtjust i action, håller inte med dem som tycker att stridsscenen blir för lång. Det är mycket som måste hända för att alla problem skall lösas, och det presenteras så att det spänningen är hög, med korta pauser för humor, och tyvärr, kärlek. Det jag tyckte minst om i filmen var den påklistrade kärlekssagan mellan dvärgen Kili och den nyuppfunna alven Tauriel, men det var tillräckligt kort för att ha överseende med. Litet fånigt var också hur Legolas stridskonst vid ett tillfälle blev än mer dataspelslikt än i förra filmen, när han sprang uppför fallande klippblock. Nåja, alver är ju unikt lätta om fötterna så om någon skall klara det är det han.

Inflikat i filmen finns något som i boken bara nämns i en mening av Gandalf i efterhand. Nu får vi se Gandalf, Radagast, Saruman, Elrond och Galadriel kämpa mot the Necromancer, som senare skall komma tillbaka som Sauron. Det är förstås ett tillfälle att få se några kända ansikten från Sagan om Ringen-filmerna utföra hjältedåd, men vävs också samman med Gandalfs långsiktiga planer så att han inte bara skickar iväg Bilbo och dvärgarna, lämnar dem när det blir krångligt och kommer tillbaka mot slutet.

Är det ett slut? Med tre filmer i rad har man vant sig vid att släppas ut från bion med en längtan efter nästa film. Visst får Bilbos äventyr en upplösning, och den lille hoben får komma hem till sig, men vi vet ju att det kommer att hända ännu mer. Tur att det redan finns tre filmer till att försjunka i.

Ebba Matz på Cecilia Hillström Gallery

På 1960-talet var Eve Babitz en intellektuell party girl med en egen karriär. Det kända fotot tillsammans med Marcel Duchamp förenar de två aspekterna: naken, spelande schack. Eve Babitz dök upp i Ebba Matz drömmar om ett varuhus där hon hittat mycket material till sin konst. Andra människors drömmar brukar vara ointressanta, av begränsat intresse eller (oftast) både och. Men drömmen och minnena har Matz vävt samman och broderat ut till en omslutande utställning på Cecilia Hillström Gallery.

Verken är genomtänkt utplacerade i lokalen; lätt mot tungt, ljust mot mörkt, bild mot text. Direkt till vänster hänger nio rutiga skjortor där det flyktiga blivit beständigt i flera steg - ett parti luffarschack, något man brukar kasta ned när man har några minuter över. Det första steget är att en skjorta approprierats för ett parti luffarschack. Det andra är att resultatet förevigats i form av broderi. Det tredje är att skjortorna är upphängda för oss att gå bland, som moln av minnen av ögonblick i vardagen.

I Matz dröm berättar Babitz att hon egentligen inte spelar schack, hellre luffarschack, och det är på Duchamps skjorta de två börjar spela. Men på utställningen finns fler spel uppställda, med svårbegipliga men fantasieggande spelregler.

Där finns också foton från drömmens varuhus i verkligheten, lagom detaljrika men ändå abstrakta för att även åskådaren kan känna att där finns alla material för att bygga och förbättra det man alltid har drömt om. Till hjälp finns också ett drömarkiv på väggen; att innehållsförteckningarna är blanka och lådorna inte går att dra ut gör ingenting.

Jag tycker om Ebba Matz utställning, såväl varje enskilt verk som helhetsintrycket.

Här finns en fin recension av utställningen i SvD.

Här finns en nyligen gjord intervju med Eve Babitz.

Länk till Cecilia Hillström Gallerys sida om Ebba Matz

Kärlek och brott

Jag brukar undvika svenska komedier, för den humor de oftast bygger på får mig att vrida mig av irritation i biofåtöljen eller TV-soffan. Än värre var det när jag bodde i Tyskland, och trots att jag verkligen försökte sätta mig in i mentaliteten mest hittade pinsamt dåliga humorprogram på TV. Så varför gick jag då och såg en fransk komedi? Med upplevelsen bakom mig kan jag intala mig själv att det var ett försök att förstå en bit av den franska folksjälen.

Den korrekta och ambitiösa domaren Ariane Felder dras från sina papper av kollegorna för att vara med och fira in nyåret. Minnesförlusten efter festen är total, och sex månader senare upptäcker hon att hon är gravid. Med vem? Med den tokrolige kollegan som alla tycker är litet jobbig? Kan det bli värre än så?

Tack och lov var filmen kort, men jag önskar ändå att den varit ytterligare en timme kortare. Under den första kvarten skrattade jag några gånger, men inte efter det. Var filmen som bäst i början eller var det min välvilja som tog slut? Kanske en kombination av båda. Ett tag gick det att identifiera sig med den svala Ariane som förfasade sig över varje ny vändning, men så tog tokroligheterna över och jag tappade intresset. Däremot var det många andra i salongen som skrattade gott åt vad som hände på duken. Men nej, varken svensk folklig humor eller fransk folklig humor är i min smak.

Bibeln på Stadsteatern

Varför spelar man Bibeln på en teaterscen? Med så många berättelser, människor och tolkningar mellan pärmarna kan man omöjligt få plats med allt på några timmars speltid. Men en del saker blir tydligare när det gestaltas än när det läses, och det är därför som många uppskattar när böcker blir teater eller film eller även tvärtom.

Det som blir tydligt för mig när jag ser pjäsen, efter att ha läst Bibeln och hört dess texter läsas och sjungas under många år, är hur mycket just den här tolkningen säger om vår tid: vi har tagit några steg bort från religionen, ser den kanske som något intressant, men älskar oss själva och (ibland) varandra mer än Gud. Därmed inte sagt att uppsättningen (Niklas Rådströms manus och Åsa Kalmérs regi) är dålig, för det är till största delen spännande och fint att se gestaltningen på scenen.

Tre änglar, klädda i svart och sminkade till något som är både likt och olikt människan, förmedlar Guds ord på scenen. Två av dem spelas ypperligt av två av mina favoritskådespelare: Nadja Mirmirans manér gör hennes ängel till något övermänskligt och litet skrämmande, och Michael Jonssons kroppsspråk vittnar om en självsäkerhet och överlägsenhet från första början.

Det är vackert när de tre änglarna i inledningen med Guds ord manar fram världen ur kropparna på golvet mot den stora ljusskivan som ändrar ljusstyrka efter stämningen. Så börjar nedslagen i de viktigaste händelserna ur Bibelns böcker, och där blir jag först litet orolig för att uppsättningen skall vara alltför banaliserande. Jag hade velat se mer av umbäranden för Adam och Eva när de stöttes ut ur Paradiset, för att se skillnaden i vad som hände. Jag blir också besviken på undanflykterna "Om Gud inte ville att vi skulle äta av frukten, varför ställde Han då trädet i Paradiset?" (från Adam) och "Jag visste inte vad jag gjorde!" (från Kain). Inte tal om att ta ansvar för sina egna handlingar och stå sitt kast.

Men tjugohundratalsbarnsligheten dämpas, tack och lov. Vi får se en Noa som, utan större motgångar dock, räddas undan syndafloden. Humorn bland djuren på Arken är välkommen! Tyvärr kommer en del malplacerade skämt senare i pjäsen att störa stämningen.

Andra akten börjar med människor som tänder ljus med var sin new age-flummig sentens i stil med "Jag tror på tron", "Jag tror att man behöver något att tro på". Det här kan väl inte vara israeliterna med konkreta minnen av Guds ingripande i deras liv? Så här låter vi ju idag, med våra materiella behov tillfredsställda och med religionen som ett tillval i livsstilen. Och det är just den här ljumheten som två Gammaltestamentliga profeter kommer in och rasar emot. Bra! Jeremia, Jona och Job stiger fram inför oss, parallellt med Jesus vars liv berättas i nästan helt omvänd kronologisk ordning.

Nu måste jag räkna upp ytterligare några saker som jag ogillade med uppsättningen: mest av allt det erotiska spelet mellan ängeln (Gunilla Röör) och Moses (Emil Almén) som jag tycker stör och förstör. Därefter den antydda kärlekshistorien mellan Jesus och Johannes, om än så diskreta. Och så mannen och kvinnan (David Arnesen och Gizem Erdogan) som söker varandra under hela föreställningen. Visserligen utgör de anledning till att citera ur Höga Visan, men deras mellanmänskliga kärlek (som jag inte tvivlar på) gör bara frånvaron av en annan kärlek tydligare: den från människan till Gud, med längtan och rop även när Han inte tycks höra. Det är Job som kommer närmast att visa den kärleken.

Än en gång; det är ingen dålig uppsättning, och jag tyckte verkligen om att se hur de viktiga berättelserna och de olika huvudpersonerna avlöste varandra på scenen, och med minimal men adapterbar scendekor. En höjdpunkt var Jessica Liedbergs innerliga berättelse som Lots hustru, hon som förvandlades till en saltstod. Man kan lägga några månader på att läsa hela Bibeln, eller se en historia i taget som storfilm á la Noah eller Exodus, men det finns ett värde i att se flera av berättelserna intill varandra.

Länk till Stadsteaterns sida om Bibeln

Foto: Markus Gårder

Marion Fink på NAU Gallery

Mannen och kvinnan, båda två nakna, hänger intill varandra. Man kan se dem som fria, fritt svävande, obekymrade, men man kan också uppfatta (missuppfatta?) deras positioner som ihopkrupna och ansträngda.

På samma sätt tänker jag inför några andra av målningarna i utställningen SOLILOQUY: motiven med kvinnor som slickar eller äter blomsterknoppar ser i mina ögon lätt ansträngda ut, men det är nog inte konstnärens tanke. Jag tycker om Marion Finks teknik, men innehållet i tavlorna går mig förbi.

Länk till NAU Gallerys sida om Marion Fink

The Blue World av Jack Vance

Planeten är helt täckt av vatten, åtminstone så långt som människorna har utforskat den. De lever på stora, stadiga blad som flyter på vattenytan, vars stammar de har följt så långt de kan nedåt havsdjupet utan att hitta någon botten. De är ättlingar till dem som kom med ett rymdskepp från the Outer Worlds, och har delat in sig i skrån som har namn av ursprungsmänniskorna - Anarchists, Procurers, Bezzlers, Larceners, Advertisermen - men har gett namnen nytt innehåll.

I vattnet lever varelser som de kallar kragen (kanske efter kraken). De är mörka, avlånga som cigarrer, med fyra ögon på en utbuktning ovanpå huvudet, och växer sig större och större ju mer svamp de äter. Det är förstås irriterande för människorna när en kragen kommer glidande och förser sig av svamparna de odlat för eget bruk. Den (tveksamma) lösningen på problemet är King Kragen, den extra stora kragen som får äta fritt av svampodlingarna, underförstått att han håller andra kragen borta från människornas samhälle.

Det mest spännande med boken är beskrivningen av den blå planeten och hur människorna håller sig vid liv där, och för min del hade historien gärna fått innehålla mer av det. Mindre intressant för mig är formalia i samhällets styrelseskick och maktkampen som utlöses mellan två grupper med olika intressen. (Den sortens maktspel är bättre och mer spännande beskriven i Chris Becketts utmärkta bok Dark Eden, som jag ofta tänker tillbaka till.) Jag hade också gärna läst mer om uttydningen av de första bosättarnas dagböcker, och om hur de började experimentera för att få fram nya material och tekniker. Men nu håller sig boken på under tvåhundra sidor, och hinner ändå måla upp en litet skrämmande och ändå lockande värld med helt annorlunda förutsättningar än vår, och det är inspirerande för fantasin.

Helryskt igen med Borodinkvartetten

Då och då gästas Stockholms Konserthus av Borodinkvartetten, stråkkvartetten som funnits sedan 1945 med skiftande medlemmar men en konsistent klang. Grünewaldsalen var så gott som fullsatt med åhörare ivriga på att höra en kvartett i världsklass, och det mycket fina programmet. Precis som de två tidigare gångerna jag hört dem, spelade de enbart musik av ryska kompositörer.

Foto: Jan-Olav Wedin

Aleksandr Borodin var en renässansmänniska i 1800-talets Ryssland, en av dem som byggde upp landets intelligentia, kultur och tillika självbild. Hans Stråkkvartett nr 2 i D-dur (1881) måste räknas till de oumbärliga i musikhistorien: inte bara den mest kända tredje satsen utan alla satserna är melodiska och liksom vänliga och välkomnande. Vem kan inte behöva det mottagandet?

Här är det dags för mig att erkänna att Borodinkvartettens klang inte hör till mina favoriter. Där andra ensembler väljer att lätt, luftigt eller legato väljer Borodinkvartetten att ge eftertryck åt varje ton. På något sätt är det också som att de låter träet sjunga i varje ton. Det tillsammans gör att deras musik inte lockar med min själ till himmelska höjder, utan snarare får en konkret, litet gammaldags förankring. Det är gott nog i sig, och med sin precisa skicklighet blir Borodinkvartettens uppträdanden mycket njutbara.

Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 8 i c-moll (1960), inspirerad av Dresden och dess förstörelse under andra världskriget, stod för konsertens mest känslosamma spel. Den ryska romantiken fick ropa ut sitt vemod, så partiet där en uppvriden docka tycks dansa sina sista danssteg, och så satsen där även den mest stillsamma ton kan avbrytas av tre kraftiga stråkdrag/knackningar från en hotfull omvärld. Framförandet var ypperligt och minnesvärt.

Efter paus fick vi ännu mer oförglömlig musik; Pjotr Tjajkovskijs Stråkkvartett nr 1 i D-dur (1871); vackra melodier, så väl komponerade till ljuvliga klanger och stämningar. Som extranummer bjöds vi ännu mer Tjajkovskij: Sweet Dreams från hans Children's Album. En tacksam publik applåderade intensivt åt den underbara musiken och de begåvade musikerna på scenen.

Siri Derkert på Andréhn-Schiptjenko

Det är en fröjd för ögat att få se en samling av Siri Derkerts verk igen, efter den stora utställningen på Moderna Muséet för några år sedan. På Andréhn-Schiptjenko visas riktigt många verk i de tekniker jag kommit att tycka bäst om: skisser med täthet och tyngd i färgfälten, och reliefer med överraskande lätthet i motiven.

Det är fascinerande hur Derkert får så tunga, kompakta material som betong och stålband att bli perfekta medel för sina luftiga skisser. De tydliga penndragen fångas i betong och ramas in av en annan textur; eller så ristas en silhuett i stål som mjukt bockas till att följa ansiktets form; eller så vrids plåtband till att likna säkra linjer på ett papper.

Vid Moderna-utställningen blev jag mest imponerad av det största och infallsrikaste verket, men nu beundrar jag hur intensiva och tydliga Siri Derkerts tavlor är i det lilla fyrkantiga formatet som presenteras på galleriet. Jag är också glad över deras beständighet, för det får mig att hoppas att många fler kommer att se och uppleva dem i själen under flera hundra år framåt.

Länk till Andréhn-Schiptjenkos sida om Siri Derkert