Verdis Falstaff på Läckö Slott

Min favorit bland operakompositörer, Giuseppe Verdi, skrev så många dramatiska operor - Maskeradbalen, Rigoletto, Aida, Il Trovatore, La Traviata - men, förutom ett icke uppskattat ungdomsverk, endast en komisk opera, Falstaff. Shakespeares De muntra fruarna i Windsor ligger till grund för berättelsen om rumlaren Falstaff, som tänker fylla på sin ursupna börs genom att förföra två damer i staden. På Läckö Slotts opera kommer Falstaff och hans entourage från en cirkus, vilket ger plats för clownsminkningar, skäggiga damer och färggranna kostymer.

Snabba ommöbleringar ger snabba scenväxlingar när handlingen rör sig hem till den ena damen, Alice Ford. Hon och den andra uppvaktade damen har ju sett igenom Falstaffs försök, och tillsammans med sina väninnor spelar de honom en rad roliga spratt för att straffa honom. Över Läckö Slotts öppna scen på borggården hinner himlen mörkna på riktigt medan handlingen rör sig mot natt. Till stojet kring Falstaff har man även hämtat tillbaka älvorna från förra årets omtyckta uppsättning av En midsommarnattsdröm.

Alla sångare i ensemblen är utomordentliga, förutom att sopranerna tyvärr inte hörs lika väl, med undantag av den ljuvligt kvittrande Nannetta (Vivianne Holmberg). Lars Arvidssons röst är så skön att man njuter även när han som Falstaff räknar upp siffrorna i klockslagen vid midnatt. Den svenska texten går att höra nästan hela tiden, och med hjälp av introduktionen innan vet man handlingen och kan följa med hela tiden.

Även årets opera på Läckö Slott är iscensatt och framförd gediget, originellt och mycket väl. Det är ett stort nöje att få se högklassig opera på den vackra, fullsatta borggården en fin sommarkväll.

Länk till Läckö Slotts sida om operan

Slow River av Nicola Griffith

Etiketten SF Masterworks på omslaget till boken från 1995 verkade överilad - inte ens tjugo år gammal och redan ett mästerverk? Men från det att jag började läsa Slow River kunde jag inte säga emot. Från första sidan längtade jag efter att läsa vidare, samtidigt som jag ville vänta och dra ut på läsupplevelsen.

Historien börjar mitt i Lores flykt från männen som kidnappat henne och hållit henne fången - naken, uthungrad, skadad, förödmjukad inför världens kameror medan hon bad om nåd. Varför betalade inte hennes förmögna familj lösensumman? Tvivel läggs till hennes rädsla när hon väljer att inte höra av sig till dem utan gå under jorden. I ett samhälle där alla har PIDA, ett ID-chip, inopererat under huden är det svårt, men den som först hittar Lore är Spanner, en som vet hur man lever strax utanför samhällets medvetande.

Berättelsen rör sig framåt i flera tidpunkter i Lores liv. Spanner tar hand om Lore, från första början med ett uttalat krav på att hon skall betala tillbaka. Steg för steg accepterar Lore att lura till sig pengar och hårdvara från människor som redan rör sig utanför lagen, och finner gemenskap bland människorna i utkanten. Spanner tecknas som en helgjuten personlighet, ändå oberäknelig, ändå tilldragande.

Växelvis bryter en jag-berättare in: Lore, två år senare, på väg att etablera sig som en hederlig människa igen, men fortfarande beroende av Spanner och hennes kontakter. Hon får anställning på en gigantisk vattenreningsfabrik, på den sämsta av arbetsplatserna: vid karen där inkommande avfall rensas medelst bakterier, vattenväxter och svamp. Ingenjören i mig njuter av de detaljerade beskrivningarna av fabriken och processen, delvis för att jag älskar att höra hur gifter rensas bort, kvarblivna ämnen används till näring åt växter och djur som ingår i kretsloppet, och slutprodukten är rent vatten. Men bioremediation är just vad Lore arbetat med i familjekoncernen, och när hon märker att avdelningen sköts slarvigt måste hon välja hur mycket hon skall ligga på sina överordnande - dels på grund av ömma tår, dels på grund av risken att röja sig.

Då och då gör berättelsen nedslag i Lores barndom och ungdom i lyx; familjescener med en underlig stämning, bekymmerslöst festande i tonåren, glädjen när Lore får förtroendet att delta i familjekoncernens stora projekt i Kirgizistan. Boken utspelar sig några decennier in i framtiden, men Nicola Griffith introducerar sin värld så att man hela tiden förstår så mycket som behövs för historien. Efter hand ger hon också djupare förklaringar till företeelser, men också då skickligt, utan stora infodumpar. Den framtid hon målar upp känns trovärdig, också litet skrämmande men mycket attraktiv.

Då och då slår det mig både att de allra flesta och viktigaste personerna i boken är kvinnor, och att det känns fullständigt naturligt. Det går att föreställa sig Spanner; handlingskraftig, inte helt pålitlig, men stark och lockande, någon man vill vara nära. Människorna kring henne och Lore känns aldrig som bifigurer utan som personligheter, även kollegorna på reningsverket, i heltäckande skyddsdräkter och buller. Vare sig Nicola Griffith beskriver pubkvällar med partners-in-crime, överdådiga fester eller hotet från låga enzymhalter, suger jag i mig hennes språk och hennes berättelse. Boken är väl värd sitt Nebula-pris, och jag skall leta upp allt Griffith har skrivit och läsa det och njuta.

Snowflake har också läst Slow River och andra böcker av Nicola Griffith

Fler böcker av Nicola Griffith:
Ammonite

Hild

Spear

Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij

Livet i Moskvas tunnelbana fortsätter, under svåra omständigheter efter kärnvapenkriget som gjorde livet på jordytan omöjligt. Den andra boken av Dmitrij Gluchovskij tar sin början i Sevastopolskaja, en annan station än de som besöktes i första boken, Metro 2033. Åter dyker den mystiske Hunter upp, liksom Artiom i en inte särskilt relevant biroll. De två andra huvudpersonerna är en ung flicka, Sasja, och den äldre mannen Homeros. Han har ett annat namn men vill kallas Homeros, och vill vara den som skapar en myt om världen, underjorden, människorna, allt som hänt, för att skapa en berättelse som kan ge en historia och ett hopp åt de överlevande.

Redan i första boken framstod böckerna och den kvarvarande kulturen som viktig, som något som tillsammans med medmänsklighet gjorde människorna civiliserade. Det är något jag tycker om, och jag tycker att Homeros plan är god. Men tyvärr får Homeros berättelses form uttryckligen påverka hur personerna beter sig. Det är speciellt irriterande i fallet med den unga flickan som har tilldelats den stereotypa rollen att stötta och förlösa historiens hjälte. I en värld där alla strukturer kastats omkull och knappt byggts upp igen verkar det dumt att låta sig styras av en önskan att passa in i ett mönster.

När det skall närma sig den dramatiska upplösningen, önskar jag att berättelsen redigerats och blivit litet tydligare och inte kastat sig ut i stickspår. Berättartekniken och dialogen hjälper inte heller till att skapa klarhet. Det finaste med boken är att få läsa om hur människorna i underjorden fångas upp av de få vackra ögonblicken; drömmar om ytan, en musiker som spelar ljuvlig musik. Den musikern hamnar i en rolig kraftmätning med Homeros, där båda vill berätta de mest fascinerande legenderna om andra fickor av överlevande. Musikern berättar lyriskt:

Det lär finnas en hel underjordisk stad där borta, fortsatte musikern drömskt. En stad vars invånare - som naturligtvis inte har dött - ägnar sig åt att samla in spillrorna av det förlorande vetandet och att tjäna det sköna. De skyr inga medel och skickar stalker till bevarade gallerier, museer och bibliotek. Sina barn uppfostrar de till konstexperter. Där råder fred och harmoni, där finns inga ideologier utom upplysningen och inga religioner utom konsten. Där finns inga fula väggar, målade i två gräsliga oljefärger, alla är smyckade med otroliga fresker. Ur högtalarna strömmar inte befäl och larmsignaler utan Berlioz, Haydn och Tjajkovskij. Och kan ni tänka er, varje invånare kan citera Dante utantill! Just därför har dessa människor lyckats förbli vad de en gång var. Och inte som på 2000-talet, utan som på antiken... [...] Fria, modiga, vackra och kloka. Rättvisa och ädla.

Fler böcker av Dmitrij Gluchovskij:
Metro 2033

Stedelijk Museum i Amsterdam

I Stedelijk Museum visas modern konst, från 1900-talet och framåt. Där finns också en avdelning för design, där jag blev hänförd av de spännande scendräkter av Eiko Ishioka som visades så att man kunde beundra dem nära men från ett tillbörligt underifrån-perspektiv. Hon skapade dem för ett uppförande av Wagners Ring-operor i just Stedelijk förra året. Även utan utfyllnad av sina sångare vittnar de om kraft, skönhet och hemligheter.

En annan specialutställning visade smycken och foton från en modevisning på Stedelijk på 1960-talet, för nästan femtio år sedan, av smyckesdesignparet Gijs + Emmy. Jag hade lågt ställda förväntningar på obärbara smycken och interna blinkningar, men fick se en glädjefylld föreställning med inslag av inbjudna, lätt djuriska riter. Värt att notera är dock att smyckena kändes underordnade modellerna, som spelade sina roller väl. Inte heller i verkligheten vill man väl överskuggas av sina accessoarer.

En större utställning av foton av Jeff Wall, Tableaux Pictures Photographs visades en våning upp. Han iscensätter mycket specifika tablåer som skall förmedla minnet av en händelse, inte det exakta minnet utan det minnet som väcks hos åskådaren. Exempel är en pojke som faller ur ett träd, människor som köar till en nattklubb eller mer ovanliga scener som två pojkar som boxas i ett ljust, välinrett rum. Jag fann dock inget som intresserade mig i bilderna: de var både för personliga och opersonliga på samma gång. Bildkompositionerna var varken vackra eller suggestiva utan simpla, snarast dåliga, och de väckte inga motsvarande minnen hos mig.

Charley Toorop, självporträtt

Under rundvandringen bland de fasta verken i Stedelijks kollektion kunde man njuta av Chagall, van Gogh och ett helt rum med Mondrian, arrangerade tillsammans med liknande verk av andra konstnärer. En positiv överraskning för mig var den holländska New Objectivity, en magisk realism som frodades under mellankrigstiden och en bit in i andra världskriget. Med dova men starka färger, stora färgfält och kraftiga konturer målade konstnärer bilder med stor realism men en nyans av övernaturlighet i stämningen och motivets uppenbara poserande. Charley Toorop är ett namn jag skall lägga på minnet.

På övervåningen fanns två verk av min beundrade Cindy Sherman i samma rum som Jeff Koons Ushering in Banality. Jag uppskattade hans metod när jag först hörde talas om honom, men nu ser jag honom bara som cynisk och exploaterande.

I några andra rum fann jag istället en konstnär jag är riktigt förtjust i: Barnett Newman. Det var sorgligt att läsa att en besökare vandaliserat tavlorna för några år sedan, men nu såg jag tack och lov inga spår av det. Förutom tavlan Who's Afraid of Red, Yellow & Blue III, som innehåller så mycket och så starkt rött, fick jag ro av att betrakta de vertikala strecken i de stora färgfälten, mycket mer än för konstnärer som Mark Rothko och hans likar.

Jag får känslan av att Stedelijk är litet för sparsam med hur stor del av sin samling man visar, men man får ändå se mycket och muséet är väl värt ett besök.

Länk till Stedelijk

Barnett Newman: The Gate

Nederlands Symfonieorkest i Concertgebouw Amsterdam

Som meddelat är husorkestern Koninklijk Concertgebouw på sommarlov, men konserthuset med samma namn fylls ändå med musik under sommaren. Från Enschede kom Nederlands Symfonieorkest för att spela under några kvällar. Fredagens konsert inleddes med en stillsam tolkning av Bachs Air, för att hedra offren för den tragiska flygkatastrofen bara dagarna innan. Musikerna spelade andaktsfullt och med mer självbehärskning än jag, och det klingade skönt i Concertgebouws berömda akustik.

Men musik kan även bringa glädje, och det skall vi inte missunna oss. Kvällens första ouvertyr var ur La Gazzetta (1816) av Gioacchino Rossini, och så sprittande roligt den lät! Så följde ytterligare en ouvertyr, ännu ett ungdomsverk av Felix Mendelssohn, nämligen Meeresstille und glückliche Fahrt Op.27 (1828). Den mycket lyriska musiken böljade från ett mycket stilla hav över en farofylld storm, hopp om räddning och till slut en lycklig ankomst. Så skönt att få höra om en resa med gott slut! Orkestern spelade med stor inlevelse och ändå precision, och alla nyanser kom fram väl.

Så var det dags för kvällens soloist, trumpetaren Gábor Boldoczki, vars instrument blänkte ikapp med hans välskräddade sidenkostym och hans fina leende. Johann Nepomuk Hummels Trumpetkonsert i E-dur (1803) låg bortglömd ända till 1957, och är väl värd att lyssna på. Stycket låter som en blandning av barock, folkmusik och modern musik, med goda utmaningar och möjligheter för trumpeten att visa sin skicklighet.

Och det gjorde Boldoczki med den äran! Han hade en fin ton, bärande men avrundat mjuk, och löpte virtuost genom de snabba partierna utan att tappa känslan för musiken. Den ivriga publiken applåderade redan efter första satsen (liksom senare efter alla satser i den avslutande symfonin). Efter sista satsen applåderade vi alla entusiastiskt, och fick ett lika imponerande extranummer tillsammans med orkestern: ett Vivace av Telemann, på en piccolatrumpet med lika fin klang som den stora.

Efter paus var det dags för Ludwig van Beethovens Fjärde symfoni Op.60 (1806). Dirigent Jan Willem de Vriend ledde orkestern säkert genom satserna med dess egenheter: adagiot som inte känns långsamt därför att en rytm från celli och basar driver på underifrån, och pukslagaren som får ovanligt stor plats på flera ställen. Trots att jag tycker att den sista satsen i symfonin är den minst intressanta, var det en fin avslutning på en fantastisk konsert i det vackra konserthuset.

Escher-muséet i Haag

Invid en vacker park i Haag ligger vinterpalatset som tillhörde drottningmodern Emma av Nederländerna. Möblemanget är borta, men salarna är ännu vackert tapetserade och smyckade, och det är underbart att tänka sig att få bo där och vandra från rum till rum eller ut i trädgården. Utanför huset finns en utomhusmarknad för lästa böcker och grammofonskivor, och i en annan vinkel löper en gångväg med skulpturer i stort format.

Inuti huset finns verk av M.C. Escher, mannen som med sin konst skapat nya världar där andra naturlagar råder. Vi får veta att han i yngre dagar reste till Italien och Alhambra och lät sig inspireras av vad han såg. I tidiga verk från den italienska landsbygden ser man hur han stiliserat husen som myllrar utför bergssluttningar så att hustaken bildar ett mönster, likt fjäll nedför bergryggen. Escher intresserade sig för speglar: för sin egen reflektion i spegelkulor, för hur en spegel på ett nattduksbord till exempel kan låta gatan utanför dyka upp mitt bland rakningsattiraljer.

En fruktbar väg var att skapa mönster av upprepning, där de raka strecken i detaljerna mjukades upp och förändrades till något nytt. Det var också intressant att låta en cirkel av mönster minska i storlek inåt cirkelns mitt, men då svårt att teckna de allra minsta detaljerna i cirkelns mitt. När Escher upptäckte att man kunde vända processen och låta det största mönstret börja i mitten, kunde han låta det krympa utåt istället och så få till ett mönster som ser ut att kunna fortsätta i oändlighet.

Det är en skön upplevelse att gå runt och se Eschers olika Möbiusband, omöjliga kvadrater och liknande motiv. Ibland placerar han en geometrisk figur och krälande reptiler i ett månlandskap så att atmosfären i verket fylls av ännu mer spänning.

På andra våningen finns verk av konstnärer i samma anda som Escher, samt en rolig liten avdelning där man kan placera sig själv i "tavlor" med udda proportioner. En del av de här interaktiva delarna skulle kunna vara bättre, men på det hela taget är det bra, och bidrar till den stora behållningen av att få se så många av Eschers verk att man blir litet snurrig.

Länk till Escher in het Paleis

 

Binocular Vision av Edith Pearlman

Edith Pearlmans noveller är sällan mer än tjugo sidor långa. De utspelar sig ofta i Godolphin, en fiktiv förort till Boston, ibland i Israel eller icke namngivna sydamerikanska länder. Några få gånger dyker personer från en berättelse upp i nästa, men då under helt andra omständigheter. Personerna har ofta judiskt påbrå, ibland en historia eller hemlighet som skuggar det nuvarande livet, hur framgångsrikt det än blivit. Flera gånger handlar det om två människor som borde vara varandras närmaste i livet - make och maka, mor och barn - som upptäcker att de inte känner den andra så väl som de trodde.

Det är oundvikligt att jämföra med Alice Munro, så låt mig få det ur vägen. Där Munros berättelser ofta beskriver ett långsamt skeende, en process mot en ny insikt, "the thin edge of a wedge" som hon själv säger, vrider sig Pearlmans noveller ofta kring en vändpunkt så skarp som ett nålstick. Detta understryks av hennes precisa prosa och valet att inte berätta mer än nödvändigt, ibland snäppet mindre. Det känns också ofta som att personerna som skildras har stålsatt sig och helt enkelt inte vill röja sig utåt.

Varje mening måste läsas noggrant, för en till synes vardaglig utsaga kan innehålla ett berg av information eller en antydan om något fruktansvärt. Jag får flera gånger bläddra tillbaka för att få en bakgrund till något. Ibland får jag inte den klarheten; läsaren lämnas med ett talande tomrum. I förordet säger Ann Patchett att när man läst en novell av Pearlman vill man genast läsa om den. Ja, det stämmer och stämmer inte: ofta har de avslöjat en tragedi så stor att jag inte vill återuppleva den så snart igen. Det är kanske inte heller bra att läsa för många av berättelserna i följd: förstämningen på boksidorna tenderar att smitta av sig på min syn på världen.

The Guardian och Ingrid väckte mitt intresse för Edith Pearlman. Binocular Vision: New and Selected Stories innehåller berättelser från Pearlmans mer än trettioåriga karriär. En del av dem utspelar sig i en tid som influeras av andra världskriget; antingen direkt eller som en djup skugga i minnet. Låt mig nämna några favoritnoveller, men med brasklappen att de kan vara hjärtskärande hemska: Tess. Binocular Vision. The Little Wife. Aunt Telephone. Men hela samlingen förtjänar att läsas, långsamt och noggrant.

Ovidkommande fotnot
I näst sista novellen, Aunt Telephone, nämner en person en sommar han tillbringade i Scheveningen när han var fyra år. Jag läste det den sista morgonen i just Scheveningen, innan det var dags att vända hemåt.

Mauritshuis i Haag

Gerard Houckgeest

I Mauritshuis finns på två våningsplan ett sådant överdåd av målningar, många världsberömda, att man kan känna sig som inuti en skattkista. Sal efter sal med två rader av Rubens, Rembrandt och andra nederländska konstnärer, samt porträttet av Anne Boleyn av Hans Holbein II. Efter att ha funnit en ny favorit i Pietr Jansz Saenredam på Rijksmuseum dagen innan var det fint att se Gerard Houckgeest, en annan konstnär som målade interiörer från kyrkor ur oväntade vinklar - kanske inte lika avancerade kompositioner av valven, men ändå annorlunda och mycket vackra.

Som en blinkning till det tätt hängda Mauritshuis finns målningen Apelles painting Campaspe av Willem van Haecht: målaren, modellen och tavlan befinner sig i förgrunden i en stor sal belamrad med målningar och statyer, och bortom ett valv syns ännu fler konstverk och ytterligare en konstnär i arbete.

Willem van Haecht

Många målningar på Mauritshuis visar festande människor; drickande och musicerande, i vanliga hem, på krogen och på bordell. En del målningar är menade som varnande exempel, men man ser ändå många genuint glada människor. I ett hörn finns Judith Leysters oroande Man offering woman money, där det begränsade ljuscirkeln och den kala bakgrunden som får ta så stor plats i kompositionen bidrar till att visa hur utsatt kvinnan är inför den leende mannen med slantarna.

Judith Leyster

 I salarna hänger flera porträtt och självporträtt av Rembrandt och van Dyck. Rembrandts stora tavla Anatomilektionen får god plats och mycket uppmärksamhet. Utan särskilt mycket blod och kladd visas insidan av en underarm upp inför män med tydligt skilda personligheter och utseende. De har alla olika skiftningar i ansiktshyn, men den döde mannen på obduktionsbordet har en hy i kall färg som vittnar om att han inte lever.

Peter Paul Rubens sålde inte sin målning Old woman and boy with candles. Kanske behöll han den som exempel i sin undervisning. I vilket fall som helst är den djupt imponerande, inte bara för skickligheten i ljusets spel över den gamla kvinnans rynkor och den lilla pojkens släta kind, utan för livet och känslorna som lyser från den. Kanske blir den inspiration för nästa stora bästsäljarbok med utgångspunkt i mästerverk på Mauritshuis? För nästan i samma sal hänger målningar som blivit ännu mer världsberömda tack vare böcker om dem.

Peter Paul Rubens

Carel Fabritius Steglitsan är på nära håll målad med grova penseldrag som magiskt ändå visar bräckligheten i den lilla fågeln. Jämfört med de flesta reproduktioner är bakgrunden kring steglitsan nästan skinande vit (understruket av den mörka ramen), vilket gör kontrasten stor mot fågeln fastkedjad vid anordningen fastskruvad i väggen, trots att målningen egentligen inte är mörk. Det får fågeln, liksom Judith Leysters kvinna, att se än mer ömtålig ut, trots att den ändå tycks ha en inre styrka.

I en annan sal hänger Vermeers Flicka med pärlörhänge, lika ymnigt beskådad och fotograferad som Steglitsan. Blänket i pärlan balanseras av blänket i flickans ögon och på hennes läppar. De stora färgfälten väger upp varandra i färg och styrka. En person som ser på oss från okända omständigheter genom århundradena - det stimulerar till att föreställa sig vem hon var och hur målningen kom till.

Mitt emot flickan hänger ett annat känt mästerverk av Vermeer, Utsikt över Delft. I boksviten På spaning efter den tid som flytt, som jag älskar och längtar efter att läsa en tredje gång, låter Proust den äldre författaren Bergotte äntligen se Vermeer-tavlan på en utställning, varpå han dör, i meditation inför konsten framför honom. Med detta i tankarna, och för att tavlan i sig är så rik, står jag själv länge och ser på den och har svårt att slita mig. Jag går tillbaka till den efter ännu en runda genom salarna, och låter Utsikt över Delft vara den sista tavla jag ser innan jag lämnar Mauritshuis.

Länk till Mauritshuis

Vermeer

Württembergisches Kammerorchester i Concertgebouw Amsterdam

Concertgebouw, konsertbyggnaden i Amsterdam, anses vara ett av de tre finaste konserthusen i världen. Där residerar en av världens högst skattade orkestrar, som har tagit sitt namn av huset. Koninklijk Concertgebouworkest har just nu sommarlov, men i huset pågår konserter till glädje för både turister och bofasta. Det var roligt att kvällens gästande orkester kom från Württemberg där jag själv bodde för några år sedan, dock inte i Heilbronn som är deras ursprung.

Konsertens första stycke var ett ungdomsverk av Benjamin Britten, Simple Symphony Op.4 (1933-34), vänlig och inbjudande musik. Andra satsen, Playful pizzicato, var verkligen lekfull, och tredje satsen Sentimental Sarabande så patosfylld som den skall vara. Frolicsome Finale avslutade glädjefullt vad som börjat med en Boisterous Bourrée.

Så kom kvällens två solister in för Felix Mendelssohns Konsert för violin, piano och orkester (1823): Isabelle van Keulen (fiol) och Ronald Brautigam (piano). Att låta två instrument ha soloroll kräver balans, både i kompositionen, i framförandet och av solisterna. Jag tyckte att tempot kanske inte var riktigt rätt för att låta båda instrumenten låta personligt. Visserligen: hade det gått långsammare hade nog musiken låtit tung och klumpig. Nu kändes det också som att violinisten hetsade i bådas solistpartier, till förfång för henne själv, speciellt i första satsen. I andra satsen, ett Adagio, kunde såväl piano som violin lysa mer stadigt. I de många skallöpningarna var de båda också så samspelta som de behövde vara för att harmonierna skulle komma till sin rätt.

Konserten avslutades med ett underbart verk: Pjotr Iljitj Tjajkovskijs Serenad i C-dur Op.48 (1880) - så skönt komponerad att man kan tro att det är skänkt oss av änglar. Från de inledande pastorala tonerna över valsande ryska ädlingar och in i den starka finalen lät kammarorkestern som en mycket större orkester, och dirigent Ruben Gazarians inlevelse i varje sats - glädje, sorg, allvar och glädje igen - spred sig till den känslostormande men precisa orkestern och till den tacksamma publiken. Den ljuvliga serenaden och orkestern var väl värda sina stående ovationer!

Rijksmuseum i Amsterdam

Det finns många muséer i Holland, och landet kan vara stolt över sina begåvade konstnärer genom tiderna. I Amsterdam finns Rijksmuseum, en ståtlig byggnad med flera våningar av konst, väl värt att besöka även om man behöver ransonera tiden och bara se det viktigaste.

På nedersta plan finns konst från tusentalet och fram till 1600-talet. Där finns många bilder med religiösa motiv, stora och små resealtare och minnestavlor med värdiga mecenater i meditation framför Jungfru Maria. De många snidade altaren med intrikata scener ur Bibeln imponerade djupt; ett sådant myller av personer, ett sådant öga för detaljer, vilken hantverksskicklighet och vilket hängivet arbete!

Frans Hals, Pieter Codde (beskuren)

På en annan våning visas de största publikdragarna, Vermeer och Rembrandt, upphängda tillsammans med jämförbara verk. Inlånad från Nationalmuseum i Stockholm finns också Batavernas trohetsed upphängd, i gott sällskap. Nära Rembrandts stora och imponerande Nattvakten, för vilken man kan låna ett tydligt guideblad, finns en annan stor målning kommissionerad av stadens väktare. Den påbörjades av Frans Hals, som dock kom på dålig fot med de avbildade och måste avbryta målningen, vilken slutfördes av en annan mer diplomatisk målare, Pieter Codde. Frans Hals glada dryckesbroder och fina äkta par hänger på andra ställen och ler vänligt mot oss genom tiderna.

Ett annat skrås överhuvuden som finns avbildade på två tavlor är de som översåg tyger och färgning. De allvarliga herrarna lät sig målas i svarta kläder och hattar, och stora vita stärkkragar i olika modeller. På Rembrandts version har de mer liv och personlighet då han låter dem titta upp som om konstnären avbrutit dem i arbetet.

Pieter de Hooch

 Ett antal tavlor av Vermeer hänger tillsammans med tavlor av Pieter de Hooch. Den senare målade ofta liknande interiörer som Vermeer, men med aningen mer livfulla människor, och ofta med en komposition där uppslagna fönster och dörrar låter andra hus från tvärs över gatan eller tvärs över kanalen glimta fram. Hur särskiljer sig då mästaren Vermeers verk? Fina detaljer och skiftningar i klädestyg balanseras av partier med starka färger ställda mot varandra: blått mot gult, eller svart mot vitt, med en tydlighet som får både färgerna och motivet som bär dem att glöda inifrån.

Bland de läckra stilleben som visas, med dallrande ostron och vatten i kristallglas, fastnar jag för Floris Claesz van Dijcks frasiga brödbulle och fantastiskt aptitretande ostar. Tavlan är målad 1615, för nästan fyrahundra år sedan. Dagsfärska matbitar som inte höll länge till har fått ett liv genom seklen för att en konstnär fångade oss. Det är fascinerande; som ett meddelande genom århundradena, den tavlan och så många andra.

Floris Claesz van Dijck

En konstnär jag inte kände till men fattade tycke för var Pietr Jansz Saenredam, som målade höga, ljusa, luftiga kyrkvalv men sällan ur den mest imponerande centrala synvinkeln. Han fann utgångspunkter som lät valven dyka upp inuti varandra och nästan fläta sig inåt tavlan. Förutom de vackra perspektiven har motiven en inneboende ro som sprider sig till mig, tacksam betraktare.

Länk till Rijksmuseum Amsterdam

Pietr Jansz Saenredam

Blandings Castle av P.G. Wodehouse

I vanliga fall brukar jag inte välja sommarlektyr som är lätt på alla sätt och vis, utan snarare tjocka, tunga böcker som jag bara har tid och ork för när jag kan sitta i en solstol flera timmar om dagen. Men den här sommaren ville jag förgylla med något som kändes lättsamt, underhållande och ändå intelligent, och jag tyckte att det var på tiden att jag läste något av P.G. Wodehouse, så jag plockade upp Blandings Castle från 1935.

Jeeves och Wooster får ständigt nya beundrare, men i sin rika bokproduktion hann Wodehouse med att skapa flera andra originella karaktärer. På Blandings Castle bor Lord Emsworth, vars omsorg om sina prisbelönta pumpor och grisar ofta uttrycker sig i selektiv dövhet inför andras diskussioner. Det tycks heller inte finnas någon ände på hur många ungdomar i giftastagen som finns i hans familj, och hur missriktade deras egna äktenskapsplaner är i Lord Emsworths systers ögon. Men Lord Emsworth bedömer unga män efter hur trädgårdskunniga de är, och tack vare lämpliga missuppfattningar och allmän förvirring löser det sig alltid till det bästa i varje kapitel.

P.G. Wodehouse skrev flera böcker om Blandings Castle, men denna den första volymen innehåller enbart ett halvdussin berättelser om Lord Emsworth, följt av en om Bobbie Wickham och fem om The Mulliners of Hollywood, vilka alla också dyker upp i senare historier. De första i den här sviten följer samma spår av unga män som behöver överkomma motstånd och visa sig värdiga en ung kvinnas hand, vilket är charmerande men aningen repetitivt. Det är de sista kapitlen jag tycker om, där Wodehouse lockar stor humor ur absurda förhållanden i Hollywoods filmateljéer.

Under trettiotalet och framåt arbetade Wodehouse som manusförfattare i Hollywood, vilket ger extra tyngd åt de många tjuvnyp han ger åt manusförfattare för att inte tala om studiomogulerna. Här ett citat som inleder berättelsen om Bulstrode Mulliners arbete som manusförfattare åt 'Jacob Z. Schnellenhamer, President Perfecto-Zizzbaum Motion Picture Corp.'

My nephew, Mr. Mulliner hastened to explain, was not an author. ... Very few of those employed in writing motion-picture dialogue are. The executives of the studios just haul in anyone they meet and make them sign contracts. Most of the mysterious disappearances you read about are due to this cause. Only the other day they found a plumber who had been missing for years. All the time he had been writing dialogue for the Mishkin Brothers. Once having reached Los Angeles, nobody is safe.

Wodehouse smarta prosa, som beskriver överdrivna situationer med ett återhållet ordval, når en höjdpunkt i kapitlen om Hollywood. Med överraskande insikt beskrivs också en filmstjärnedivas återkommande raseriutbrott, för vilka en varnande sirén installerats på filmområdet. Men när hon, uppsminkad och beväpnad med svärd, träffar på den unge Wilmot Mulliner, får allt sin förklaring: sedan tolv dagar går hon på en diet på tre pressade apelsiner om dagen. Inget att undra på att hon är rasande! Av en tillfällighet är Wilmot satt på samma diet och visar största sympati för henne. Och så är hans lycka gjord, efter att inför Mr. Schellinger ha framstått som handlingsfast inför furien som strax anställde honom som sin agent.

Jeeves och Wooster återstår för mig att fördjupa mig i, men de kvicka observationerna från Hollywood har redan väckt mitt intresse för att läsa mer av P.G. Wodehouse.

SF-filmer utan explosioner - konspirationer och överflödiga människor

Ett ögonblick av spänning eller förfäran i science fiction-historier är när man får upp ögonen för att världen inte alls ser ut som man trodde, och att starka krafter har konspirerat för att lura en. Med en komedistjärna som Jim Carrey i huvudrollen drog The Truman Show (1998) en storpublik till biograferna, men snarare än att avskräcka med sin berättelse om en man som är filmad och betittad i varje ögonblick har det tyvärr följt en ändlös flod av TV-bilder från människor som öppnar upp sina vrår för filmkameror och arrangerade vardagsäventyr.

Ännu mer påkostad och tillrättalagd var den inhägnade lyxvärlden i Logan's Run (1976), både filmen och vad den visade upp. Avskärmade från yttervärlden lever obekymrade unga människor i överflöd, och accepterar att de på sin trettioårsdag ger sig upp i en flammande karusell för att "förnyas". Att inga någonsin återkommit efter sin förnyelse oroar bara några få människor som försöker fly till den förment ogästvänliga världen utanför. Den här intrigen har alltid intresserat mig, och i en tid utan CGI lades det mycket tid och pengar på imponerande scenbyggen. Men handlingen skrevs om till ett mischmasch med oigenkännliga nyckelscener från originalboken och flera jättestora logiska luckor, många gånger med skrattretande resultat. Ändå är filmen värd att se, på grund av de imponerande scenbyggena och för den plats den har i SF-historien.

Fish, and plankton, and sea greens, and protein from the sea!

I filmen The Island (2005) lever människor också till synes idealiska liv, omskötta av välmenande datorer och servicetekniker. Men vi som anar det cyniska spelet med de glada, naiva invånarna får en obehagskänsla av deras oskyldiga mellanhavanden. Filmen fick inte så god kritik när den kom, men jag tycker speciellt att stämningen i den första halvan är fascinerande.

Ett steg längre i tanken på B-människor som reservdelslager för "riktiga" personer går filmen Never Let Me Go (2011), där det mest osannolika i handlingen nog är hur medgörliga ungdomarna är inför sitt ohyggligt grymma öde. De tre huvudpersonernas resa in i sitt slut är ändå värd att sätta sig in i: deras (undertryckta) känslor och tankar och sveket från omvärlden.

Redan innan det gruvliga avslöjandet i slutscenen har Soylent Green (1973) visat att människor är lågt värderade i den framtid den målar upp. Tyvärr drar filmen också kvinnoföraktet ett steg över gränsen för det osmakliga, vilket blir en fläck i Charlton Hestons annars ganska underhållande vana att fritt ta för sig av de åtråvärda godsaker han hittar på brottsplatser han undersöker. Filmen några sevärda scener men flera logiska luckor, och det är synd att den satsade så hårt på den stora upptäckten och sedan slarvade bort spänningen i de sista scenerna.

Raka motsatsen till utbytbara människor visar Gattaca (1997): dina gener röjer vem du är och även vad du tillåts göra. Vincent Freemans IQ räcker inte för att låta honom följa sin dröm att bli astronaut, så genom ett intrikat pusslande lånar han Jerome Morrows identitet. Vincent har mönstrade linser och tunna klisterlappar med fingeravtryck och blod från Morrow för att klara de ständiga identitetskontrollerna, och måste ständigt städa bort sina egna spår och istället "råka" glömma hårstrån och hudflagor samlade från Morrow. Filmen gör ett gott jobb med att få alla tekniska detaljer rätt, utan att tappa bort handlingen och spänningen.

En mycket sevärd konspirationsfilm med western-stämning är John Carpenters They Live (1988). Huvudpersonen Nada ser några skumma händelser, och ramlar över en låda med solglasögon som visar ännu värre saker: i alla tidningar och annonstavlor finns subliminala diktat om lydnad (och shopping, och att sova vidare), och vad värre är: bland människorna går det omkring jättefula utomjordingar som är de som står bakom förslavandet av människorna. Nada upprörs av vad han ser, men är ingen talför man utan går direkt till handling. Istället för att försöka förklara för sin bäste vän Frank begär han att han skall ta på glasögonen. Frank är inte heller mycket för att resonera utan vägrar blankt, och då vidtar ett av filmhistoriens längsta och roligaste knytnävsslagsmål. Även valet av filmmusik bidrar till bilden av Nada som en tystlåten actionhjälte. Det är intressant att jämföra med Logan's Run, som har bakgrundsmusik av modern och avancerad konsertmusik.

Det är kul att tillsammans med Nada halka in i motståndsrörelsen på ett bananskal, utan att sättas in i teorier och teknologier bakom alien-invasionen. They Live är litet tafflig på sina ställen, men den är gjord med sådan känsla att den är en god upplevelse.De sparsamma och gatunära effekterna gör att filmen känns som att den kan hända i kvarteret intill, och det uppskattar jag. Jag skulle gärna se fler filmer med den utgångspunkten, som låter det otäcka och spännande hända i vardagen. Det skulle inte behöva vara så svårt?

Fler inlägg i serien: 
SF-filmer utan explosioner - komedi och romantik
SF-filmer utan explosioner - tidsresor och tidslinjer

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring av J.R.R. Tolkien

"It's a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don't keep your feet, there's no telling where you might be swept off to." Så sade Bilbo till Frodo under något av sina många samtal hemma i the Shire. Men Bilbo, den ovanlige hoben som varit ute på en lång äventyrlig resa, gav sig av igen, och hemligheten han lämnade till Frodo tvingade den yngre hoben att även han ge sig ut på en lång och farlig resa.

Fastän det dröjer ett par kapitel innan Frodo och Sam ger sig av, är första boken i serien Sagan om Ringen verkligen en berättelse om att resa. I detalj beskrivs landskapet sällskapet färdas genom, förtroget beskrivna med sina olika namn (människors, hobers eller alvers benämningar), och på uppräkning av dagarna och årstidernas växlingar framgår att resan faktiskt tar lång tid.

De hemkära hoberna har förståeligt nog inga stora kunskaper om vägarna utanför sina närmaste trakter, men även alverna, dvärgarna, människorna och trollkarlen i deras resesällskap har ofta föråldrade upplysningar om landskapen de reser genom, ofta blandade med skräckhistorier om vad som göms i skogarna eller bergen. Det är faktiskt inte att undra på att det inte finns exakta undersökningar om framkomliga vägar och områden, när själva landskapet vänder sig emot genomresande: berg som skickar snöstormar och skogar som fångar in passerande. Och därtill kommer gamla motsättningar mellan folkgrupper och den nya faran av den växande, fientliga ondskan pådriven av Sauron.

En fascinerande berättelse i berättelsen är hobernas möte med Tom Bombadill och hans hustru Hjortrongull/Goldberry. De båda har sitt herradöme i en livfulla skog där de lever lyckliga och obekymrade, men väljer att hålla sig borta från övriga världens maktkamp. Lika spännande är det korta men intensiva mötet med alvdrottningen Galádriel. Båda mötena ekar av något större som inte helt får sin förklaring - det finns många mysterier i Midgård.

Tolkiens beskrivningar av naturen och rummen som gruppen rör sig genom är noggrant beskrivande, men sällan särskilt lyriskt, utom när de rör sig i alvernas områden. De sånger som sällskapet skriver eller reciterar för varandra innehåller också drag av mystik och profetiska syner. Men till stora delar vägs det upp av de konkreta utläggningarna om landskapet och historiska förhållanden. De olika personerna i sällskapet, och de som de möter, har också distinkta personligheter. Men deras hängivenhet till att föra Ringen till utplåning är både en hjälp och ett hinder för Frodo, för till sist är det ändå bara han som kan bära bördan.

Fler böcker av J.R.R. Tolkien:
Silmarillion
The Hobbit
The Lord of the Rings: The Two Towers
The Lord of the Rings: The Return of the King 

SF-filmer utan explosioner - tidsresor och tidslinjer

Att resa i tiden är inte okomplicerat. När man väl har lyckats lista ut tekniken, är frågan hur mycket tidsresenären kan påverka det förflutna: kommer historien att förlöpa ungefär som tidigare vad man än gör, eller kan man skapa en helt annan framtid/nutid? Olika filmer har valt olika svar på den frågan.

Störst spänning uppstår oftast när en oöverlagd handling i dåtid riskerar att utplåna tidsresenären och den framtid hen kommer ifrån. Ett klassiskt exempel på det är Tillbaka till framtiden (1985), där Marty McFly måste kämpa mot sitt eget utplånande och mot sin unga mors närmanden. I uppföljaren dubblas insatsen till att Marty måste ställa saker till rätta på sextiotalet samtidigt som han håller sig undan för sig själv från förra filmen. Mycket underhållande och en halsbrytande tankeövning!

Ännu mer komplicerat är det i indie-filmen Primer (2004), som inte behövde stor budget för att skapa intrikata loopar i tiden. De två vännerna Aaron och Abe reser tillbaka i tiden gång på gång med noggranna avsikter för att ändra något till det bättre och inte störa resten av tidsflödet, men någon detalj går alltid fel - värre och värre för varje gång. Jag har ännu inte lyckats dechiffrera det förklarande diagrammet i den här posten. Kanske om jag reser tillbaka i tiden och prickar av det medan jag ser om Primer... Utan att egentligen resa i tiden ritar även Inception upp en avancerad hierarki av tidslinjer. En mängd av explosioner och specialeffekter diskvalificerar den egentligen från temat, men den kvalar in igen för att handlingen är en sådan skön hjärnexercis.

Ibland känns det som att livet skulle blivit helt annorlunda om en detalj gått annorlunda. Sliding Doors (1998) med storstjärnan Gwyneth Paltrow och två kärlekshistorier drog en större publik än de inbitna science fiction-fantasterna. Just för att den går in på djupet i två olika möjliga liv väcker den tankar som kan fascinera i den egna vardagsruschen. Eller är det till och med så att en hel organisation försöker sabotera ens kärleksliv? Det är premissen i filmen The Adjustment Bureau (2011) som bygger på en novell av Philip K Dick. Den hemliga gruppen kan manipulera gatljus, telefoner och annat för att hindra människor från att följa sin egen vilja, eftersom de har en högre plan för mänskligheten att utföra.

En personlig favorit av flera anledningar är De 12 apornas armé (1995). Terry Gilliam är en mästare på att skapa världar som är stökiga, skräpiga, litet trasiga, originella, och helt trovärdiga. I den hårda framtidsvisionen ser vi ett folktomt New York och människor hopträngda i underjorden i skydd från ett dödligt virus. Det är lätt att känna medkänsla med den plågade James Cole som sänds tillbaka i tiden och gör allt han kan för att hitta orsaken till utbrottet. De imperfekta tidsresorna både skapar, förklarar och förstör bitar till gåtans lösning, och under tiden som psykologen Kathryn Railly i vår samtid långsamt börjar att tro på den förvirrade tidsresenären får man djup sympati för dem båda två. Något som jag uppskattar djupt är dock att filmen är öppen för tolkningar. Det går att acceptera handlingen rakt av, och den är fantastisk. Men det går också att tänka sig att det mesta är James Coles hallucinationer. Det gör den inte till en mindre fängslande historia, tvärtom.

Fler inlägg i serien:
SF-filmer utan explosioner - komedi och romantik
SF-filmer utan explosioner - konspirationer och överflödiga människor

 

Snow Crash av Neal Stephenson

Vi vet att framtidsvisionerna var annorlunda för hundra, femtio eller bara tjugo år sedan. Neal Stephensons bok Snow Crash är skriven 1992 och har en vision av en interaktiv virtuell värld, the Metaverse, som känns som en aningen bättre version av Second Life. Återkommande referenser till andra världskriget, Altamont och andra nittonhundratalshändelser vittnar också om när den är skriven. Men berättelsen är inte bara en nostalgitripp genom cyberpunkens tidiga dagar, den gräver ännu djupare rötter i historien.

Historien börjar med att lägga upp några spår som jag är rädd skall bli tröttsamma: en hetsig biljakt/skateboardfärd genom gated communitites, och det faktum att det enda som fungerar i framtidens samhälle är hemleverans av pizza, noggrant skött av maffian. Men Stephenson drar inte ut på det komiska i pizza-situationen tills det blir utnött, utan låter det vara en del av det nya landskapet i USA: franchises och mini-stater som skyddar sina invånare under specifika kontrakt. Vad gäller trafiken så spelar halsbrytande skateboardfärder en viktig roll i handlingen, och de actionscenerna är så spännande att jag ser fram emot dem.

Hira Protagonist är det uppfordrande namnet på en av huvudpersonerna: en skicklig hacker som kan hantera svärd med blixtrande teknik. Det är lätt att sympatisera med honom: han var bland dem som programmerade och satte sin prägel på the Metaverse från början, men medan vännerna gick vidare mot framgång gled både kärleken och förmögenheten honom ur händerna. Men när det dyker upp ett virus i the Metaverse som inte bara kan krascha din avatar utan även din fysiska kropp, behöver Hiro gå in på djupet för att hejda smittan.

Den andra huvudpersonen är Y.T., en femtonårig budtjej på skateboard som navigerar trafiken med dödsförakt för att leverera sändningar. När historien börjar dras hon av en slump in i den via oväntade möten med Hiro och andra farligare protagonister.

Det finns detaljer i berättelsen som inte stämmer helt: hur sköts avataren - gester, ansiktsuttryck och annat - från de enkla goggles som man har för att träda in i the Metaverse? Hur skicklig måste man inte vara för att klara av en motorcykeljakt och fight på liv och död ungefär samtidigt i the Metaverse och den verkliga världen? Men Stephenson är en så bra författare att man accepterar det för att inte tappa tempot i berättelsen. Även den djupare filosofin om virus gör han attraktiv: visst kunde de långa, ingående infodumperna om virus bestående av ord vara färre och kortare, men ändå längtar jag efter att få veta mer om de intrikata tolkningarna av sumerernas skapelsemyter.

Mytologi, action och bred allmänbildning i en god blandning - Neal Stephensons bok var en bra läsupplevelse och jag vill snabbt läsa mer av vad han har skrivit.

Fler böcker av Neal Stephenson:

The Diamond Age

Cryptonomicon
Anathem
Seveneves

SF-filmer utan explosioner - komedi och romantik

Många science fiction-filmer både de senare åren och för några decennier sedan innehöll actionscener och explosioner. Litet grand är det som att genren i sig kräver det: man visar toppstyrda samhällen, eller möten med andra civilisationer, eller bara en framtida värld med snabba skepp och avancerade vapen; situationer som bara väntar på att explodera.

Med det i bakhuvudet, finns det ens SF-filmer utan explosioner? Jag har valt att vara generös och låta filmer räknas dit även om de innehåller en del action och någon explosion. Det viktigaste är att handlingen bärs fram av idéer snarare än explosioner. Om vi tittar på filmutbudet utanför SF-genren så kan det bli lättare att hitta de exemplen.

Det har gjorts en del komedier med inslag av utomjordingar och rymdskepp. Mel Brooks Star Wars-parodi Spaceballs (1987) är ett kärt exempel. Strax innan, 1985, gjordes den trevliga familjenfilmen Cocoon, om en grupp pensionärer som stöter på något mystiskt som gör dem pigga och ungdomliga igen. På senare år har Simon Pegg gjort både Paul (2011) och The World's End (2013).

Nästa år är vi i 2015, den framtid som Marty hoppar till i Tillbaka till framtiden! Var är våra hoverboards? Tidsresorna och tidslinjerna i de tre filmerna (från 1985, 1989 och 1990) är komplexa och ibland skrämmande, men till största delen är berättelserna romantiska komedier som ger både intressanta tankar och en bra känsla i magen.

Även idag görs det filmer om kärlek och tidsresor: Lake House (2006) och Tidsresenärens hustru (2009). Man kan också vara kär i en icke-fysisk person, som bara finns i en dator, som i Her (2013) och Transcendence (2014). Men på 80-talet var kärleken intergalaktiskt! I Starman (1984) tar en utomjording form av en kvinnas döda make, och i Min fru är en utomjording (1988) måste Kim Basinger kämpa så att inte Dan Aykroyd upptäcker vad hon har för mystiskt i handväskan. Kärlekshistorier med utomjordingar tycker jag låter spännande, och jag skulle gärna se fler filmer på det temat!

Fler inlägg i serien: 
SF-filmer utan explosioner - tidsresor och tidslinjer
SF-filmer utan explosioner - konspirationer och överflödiga människor