Årets bästa konserter 2021

 Jag har hört så många underbara konserter hemma i datorn tack vare Konserthusets generösa Play-service. Dock har jag svårt att säga att någon av dem hört till de bästa - kanske skulle det varit annorlunda om jag varit på plats. Men en av dem var ändå riktigt minnesvärd, och via länken i posten kan alla lyssna på den igen! Det är Monteverdis Mariavesper, skönt klingande genom århundradena.

Mer sång: på plats på operan fick jag höra och se den uppfinningsrika och litet galna operan Candide av Leonard Bernstein efter Voltaires kända verk. Men årets största musikupplevelse var för mig en opera jag strömmade, och ändå hoppas att få höra igen på plats i salongen, nämligen Philip Glass nyskrivna Circus Days And Nights. ... Have you known such a thing?

Årets bästa filmer och TV-serier 2021

Ack, vilka vänner i nöden de är, filmerna och TV-serierna som hållit oss sällskap när vi inte har kunnat gå ut så mycket som vi velat! TV-serier låter oss lära känna personer under en längre tid och det gör det lättare för dem att stanna i minnet, men filmer kan vara så överväldigande att de också är svåra att glömma.

Man kan irritera sig på remakes och reboots av framgångsrika filmer och filmserier - är det bara profiten som styr? Men just i år har vi sett en klok och originell remake, nämligen den magnifika Dune, och så två filmer som har använt sig av tidigare filmer på ett intelligent sätt, Spider-Man: No Way Home och Matrix Resurrections. Nej, det handlar inte bara nostalgi utan om att leva vidare i den värld som filmerna har skapat, med respekt för de hängivna fansen som ser att historien och referenserna har förvaltats väl.

Andra filmer och serier har visat efterlängtad respekt mot människorna det handlar om, människor som behandlats illa och vars historia måste berättas för att de skall börja få upprättelse. Det händer i den drömska men brutala Underground Railroad, och i serien It's A Sin och filmserien Small Axe med historier hämtade från för bara några decennier sedan, och i det ytterst välspelade dramat Ma Rainey's Black Bottom. 

Om vi rör oss bort från det realistiska finns det många underhållande och ändå tankeväckande serier: The Nevers och Raised By Wolves, två serier som jag längtar efter att se mer av, och  WandaVision som på ett smart sätt rör sig genom TV-historien för att presentera en helt egen historia.

Och så har vi till allas glädje fått en andra säsong av How To With John Wilson, en serie som seglar emellan dokumentär och fiktion, humor och allvar, oro och tröst. Som livet självt fast litet snurrigare.

Årets bästa böcker 2021

De nominerade böckerna till Bookerpriset brukar vara en god källa till bra böcker. År 2021 hittade jag förutom vinnaren The Promise av Damon Galgut två böcker som jag faktiskt tyckte var ännu bättre än den, nämligen Light Perpetual av Francis Spufford och The Fortune Men av Nadifa Mohamed, vilka båda ger var sitt perspektiv på England under 1900-talet.

Tillbaka i nutida Sverige skrev Sogand Sasanpour nyktert men ändå inlevelsefullt och gripande om två bröder och deras föräldrar mitt i Stockholm men ändå i utkanten av samhället. Jag hoppas att Sasanpour kommer att skriva fler böcker efter Hennes söner, för jag vill gärna läsa mer från hennes penna. Ett annorlunda Sverige under nazistiskt styre beskriver å sin sida Tony Samuelsson levande och kusligt i boken Kafkapaviljongen.

Göteborg och Paris under några decennier bjuder Lydia Sandgren på i sin hyllade Samlade verk, en bok jag hoppas kommer att leda till fler tjocka, välskrivna böcker med välmejslade personporträtt och intressant handling. Ännu längre tid, tre sekler, och ett liv som rör sig från Frankrike till USA medelst en magi som inte bara är av godo kan man läsa om i The Invisible Life of Addie LaRue av V.E. Schwab.

På en annan planet har en grupp människor grundat ett samhälle i samarbete med andra lokala livsformer, men kan de hålla fast vid sina fredliga intentioner när ett skepp från jorden landar, med en besättning vars direktiv inte är lika fridsamma? Sue Burke fortsätter skickligt och smart sin berättelse om Pax i boken Interference. Men den idérika Adrian Tchaikovsky behöver inte ens lämna jorden för att låta oss möta helt annorlunda och fascinerande livsformer. Hans The Doors of Eden är en av de bästa böckerna i hans redan så digra och spännande bibliografi.

De två allra bästa böckerna jag läste under 2021 var Europa av Maxim Grigoriev, fascinerande genom sin cynism och smutsgrå realism, och dess raka motsats Piranesi av Susanna Clarke, en helt igenom fantastisk historia framförd av en naivt lycklig och uppfinningsrik berättare. Sådan bredd kan litteraturen ha och ändå vara underbar att få läsa!

Årets bästa teater 2021

 Den mesta teatern under 2021 såg jag fortfarande via skärmen, vilket ofta drar ned upplevelsen och inlevelsen. Tack och lov har jag också kunnat komma iväg på föreställningar i verkliga livet igen. Dock har få av dem gjort mig riktigt nöjd, men jag har ändå aldrig ångrat att jag har gått dit.

Uppsala Stadsteater spelade under hösten flera intressanta föreställningar, varav jag tyvärr inte hann se alla som jag hade velat gå på. Det blev så att Matrixen var en av de första pjäserna jag såg i verkliga livet efter att restriktionerna hade lättats, och det gjorde mig förstås extra upprymd. Men därtill var det en rolig och smart parafrasering på den moderna klassikern The Matrix och sevärd i sin egen rätt.

En del pjäser är mer av teoretiska berg- och dalbanor och då kan de passa lika bra som strömmad föreställning och/eller som Reading, där skådespelarna läser sina repliker från papper. Det gör Teater Playhouse med den förtjänsten, och även om inte alla pjäser gör sig i det formatet, så var den kusliga och täta Ideation en fullträff.

Likaså strömmad teater, men nu en klassisk uppsättning med intressant scenografi bidrog den italienska teatern Teatro Torino med till de europeiska teaterdagarna som gjordes tillgängliga för en bred publik - tack för det! Den spännande pjäsen Così è (se vi pare) / Så är det (om ni tror det) av Luigi Pirandelli hade en historia som lekte med föreställningen om vad en berättelse kan ge sin läsare/lyssnare/tittare, på ett nyfiket men självsäkert sätt enligt tidsandan för hundra år sedan.

Bäst av alla föreställningar i år var faktiskt musikalföreställningen på Stadsteatern om Robert Brobergs liv, Roberts Broberg- och Dalbana. Det var bra att huvudpersonens livshistoria fick berättas och få glans av de fantastiska låtarna han skrev. Det finns några föreställningar kvar i januari, passa på att se den!

Årets bästa konst 2021

 Under 2021 hade jag glädjen att kunna åka till Paris och besöka Musée d'Orsay, Petit Palais och Louvren nästan helt utan konkurrens av andra turister. Strax innan stängningsdags var kön till Mona Lisa minimal! De vackra och ikoniska verken vi såg var så många att man nästan blev övermätt, och det var en underbar upplevelse. Kanske för att det bröt av mot alla ljuvliga statyer och oljemålningar från omkring hundra år sedan, blev jag extra glad av att se det lilla rummet dedikerat till Giorgio de Chirico på Musée d'Art Moderne, med fler och mer fantasieggande målningar än jag hittills sett.

Litet i samma anda, med klara linjer som bidrar till den övernaturliga känslan, var många av tavlorna i den stora och välkurerade utställningen Brännpunkt Europa Nysakligheter 1919-1939 på Göteborgs Konstmuseum. Tidsandan med en hoppfull syn på den nya tekniken och omsorg om människan som höll på att försvinna i maskineriet lyser igenom på de välgjorda tavlorna.

En annan god känsla av andan några decennier tidigare fick man på utställningen Ett eget rum - Konstnärsrollen under det sena 1800-talet på Waldemarsudde, där flera av tavlorna vittnade om vänskaperna och samvaron mellan (kvinnliga) konstnärer under utbildning och karriär i Paris och hemma i Norden.

Ytterst fantasifull och inspirerande var också en annan utställning på Waldemarsudde tidigare under året, nämligen Trollbunden som vidgade våra kunskaper om tomte- och trollmålare till fler än härföraren John Bauer.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

En del vill att det de lär sig i skolan skall vara användbart i vardagslivet. Men andra älskar att lära sig för lärandets skull och får en ljuv svindel av den stora mängden vetande som de har en chans att börja förstå. Den riktigt avancerade matematiken och fysiken bär på en skönhet i sina ekvationer, och kanske kan några av områdena appliceras och få användning i verkligheten, men det är inte ens det som behövs för att locka forskare att söka vidare. När vetandet tog sig ned på kvantnivå i början av 1900-talet började några av de initierade se att formlerna som kunde beskriva skeendena också ritade upp ett nytt sätt att se på världen.

Benjamín Labatuts bok En fruktansvärd grönska börjar med en essä som slingrar sig fram och tillbaka genom tid och rum då den målar upp historien kring preusserblått, blåsyra, arsenik, cyanid och kvävegödsel. Likt de efterföljande kapitlen kretsar den kring världskrigen i Europa och vetenskapsmän som bistod med avgörande insatser. Med lätt hand rör sig Labatut från skönheten i färgerna som upptäcks till deras giftiga egenskaper som omedvetet eller målmedvetet orsakade människors plågor och död.

Kapitlet Schwarzschilds singularitet skissar upp matematiska teorem som är både lockande, allomfattande och skrämmande. Vi får endast glimtar av teoremens innehåll, mer skulle de flesta av oss inte kunna förstå. Deras betydelse och farlighet får vi sluta oss till av hur de driver de enda människorna som förstår dem till vansinne. Än så länge känns det dock tilltalande hur Labatut blåser in liv i såväl formler och variabler som männen som utvecklar dem - naturvetenskap är inte något torrt och tråkigt utan bär, som sagt, på en inneboende skönhet som det är förunderligt att börja förstå. En läsare kan också känna beundran för översättaren Hanna Nordenhök som kunnat översätta såväl lyriska naturskildringar som ganska precisa matematik- och fysikförklaringar.

I sitt efterord skriver Labatut "Halten fiktion växer i takt med att bokens kapitel framskrider" och tyvärr märks det. De sista kapitlen spelar upp de framväxande teorierna om materians kvantegenskaper genom några av människorna som gav viktiga bidrag, samt deras inbördes vänskaper och antipatier. Om man som läsare tidigare har accepterat att Labatut broderat ut Schwarzschilds drivkrafter till sin forskning och kanske hittat på litet grand, möts man nu i högre och högre grad av feberdrömmar, hallucinationer, förbjudna förhållanden och sår som täcker hela kroppen. Min glädje över att Labatut gett liv och personlighet åt de tänkande fysikerna förbyts i irritation över att de alla tillskrivs drogrus, nattliga möten med demoner och svåra sjukdomar som medel till en djupare förståelse av fysikens mysterier. Mig närstående teoretiska fysiker påpekar att de föredrar en klar skalle för att förstå och utveckla sin forskning. Halvvägs igenom går alltså boken överstyr, och det är synd. Innan dess är den mycket bra.

Solos

 En TV-serie där varje avsnitt visar en, bara en människa i isolering - kanske var det den perfekta serien att spela in under vår pandemi-isolation, men inte riktigt lika givande att se när väggarna sluter sig om oss ännu en gång, även om bara ett av avsnitten handlar om att stänga in sig för att skydda sig från smitta.

Några av huvudpersonerna vi möter är tekniskt sett inte ensamma, för de möter sig själva! Leah i första avsnittet försöker febrilt att nå sig själv - i framtiden! I en möjlig framtid, för baktanken med hennes experiment är att manipulera händelser med tidsresor. Hon har inrett sitt hightech-labb i en vanlig källare, där en tvättmaskin skramlar runt i ett hörn.

I nästa avsnitt möter Tom sig själv - i form av en robot, en perfekt avbildning av honom själv, skapad som tröst åt hans familj efter hans snara död i cancer. Möjligen är den nye Tom bättre än originalet - är den tanken OK för människan som skall avgöra om kopian får ta hans plats?

Avsnitten är kortare än en halvtimme men ändå hinner de kännas mycket sega. Det är svårt men inte omöjligt att göra en monolog tillräckligt spännande för att hålla så länge, men de här manusförfattarna lyckas inte ens hjälpa den ypperliga skådespelerskan Helen Mirren att behålla vårt intresse för pensionärs-astronauten Peg genom hela förloppet.

Sasha har hållit sig borta från världen och en grasserande pandemi i tjugo år, med dörrarna låsta och en hus-AI som enda sällskap, men nu försöker AI:n tvinga henne att lämna hemmet. Den premissen blir såväl kuslig som humoristisk när man betänker att serien ligger på strömningstjänsten som tillhör ett bolag med ambitioner att ha tentakler i varje del av vår vardag... De tre sista avsnitten står för en rejäl uppryckning med mer spänning och några förklaringar som knyter samman historierna på ett litet forcerat sätt. Men mest känns serien Solos som att den inte levde upp till sina egna ambitioner.