Lever vi i en illusion, finns det en helt annan värld bakom slöjan? För över tjugo år sedan kom filmen som fick hela världen att fundera på världen vi ser egentligen är en simulering. Pjäsen Matrixen på Uppsala Stadsteater är en lekfull version av den - litet väl lekfull och skojfrisk till en början, men mer spännande ju mer seriöst man skalar av lagren på löken. Inledningsvis strösslas det friskt med referenser till andra ikoniska filmer som Bladerunner och Spring, Lola, och likt de många smågrälen om vem som skall baka kaka till fiket tar de fokus i onödan, men när de sidospåren dämpats finns det fortfarande humor kvar i den egentliga handlingen, liksom väldigt mycket spänning.
Skådespelarna på scenen hanterar dockor med ansikten gjorda efter deras avbild, och som alltid är det fascinerande att se hur en rörelse på ett stelt dockhuvud kan uttrycka en känsla. Att handlingen gestaltas av dockor betyder också att man kan gå all-in på superfräcka actionscener och, förstås, bullet time. Att huvudpersonen Uno Andersson jobbar på en dockfabrik låter oss se dockor som hanterar dockor! Men det kommer att bli mycket mer meta än så, inklusive några skilda sätt att bryta den fjärde väggen.
Uno följer en vit kanin och efter en omtumlande upplevelse rycks han ut från sin dockkropp och får upptäcka sig själv som människa, medelst en hel del fysisk komedi. Likheterna med filmen Matrix blir större och större, och självklart finns det bland människorna en kille med det övertydliga förrädarnamnet Brutus Iskariot som gör återbesöken i dockvärlden livsfarliga för den lilla gruppen av människor som lyckats ta kontroll över sina egna kroppar.
Men i den här pjäsen är det inte bara simulationen och verkligheten som ställs emot varandra, det finns många fler livslögner och inofficiella påbud att avslöja, klä av och rövknulla medan våra huvudpersoner försöker hitta sin egen vilja i en historia som de inte verkar kunna styra. Alla provar egna vägar, kaoset tilltar på alla plan, och det är nog den bästa vägen som historien kan ta istället för att ge ett enkelt svar, för halvkontrollerat kaos är ju ändå en stor del av vad livet är. (Eller är det?)
Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Matrixen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar