Schmigadoon!

När man går vilse i skogen kan man hamna i något helt oväntat... men den här gången är det inte en häxas stuga eller något annat skräck-scenario, utan raka motsatsen, nämligen en harmonisk, färggrann småstad full av sprudlande glada invånare! TV-serien och namnet Schmigadoon! är en skämtsam variant på Brigadoon, vilket i sin tur är en musikal från the Golden Era av musikaler på 1940- och 50-talen, och minsann om inte lokalbefolkningen brister ut i sång och dans för jämnan! Detta är mycket förvirrande för Melissa och Josh, två läkare från den New York i vår tid, vilka dessutom grälade om sitt förhållande just innan de ramlade in i Schmigadoon. 

Precis som i många andra småstadsskildringar verkar allt löpa felfritt, förutom om någon kliver utanför sin förväntade bana och hela bygden sluter upp för att fördöma hen. Stadshotellet är mycket billigt, men Josh och Melissa är ju inte gifta så de får inte dela rum. Litet på trots efter grälet ger de sig också ut i staden för att träffa nya, trevligare partners. Oj, så illa det kan gå när stadens moraltanter och fäder till giftaslystna döttrar får vittring av vad som händer!

Huvudrollerna Melissa och Josh spelas av de två humorgenierna Cecily Strong respektive Keegan-Michael Key, och rollistan i övrigt är också bräddfylld med stjärnor från komedi- och musikalvärlden som Alan Cumming, Kristin Chenoweth och Jane Krakowski. Schmigadoon har färgerna och de aningen felaktiga proportionerna från nöjesfält och gör att den glättiga tillvaron har en viskning av klaustrofobi. Musikalnumren har melodier som är hommager till kända musikalsånger, lånade och skruvade på ett bra sätt, med slagkraftiga och smarta texter. 

I andra säsongen snubblar Josh och Melissa istället in i staden Schmicago, och nu stiger spänningen och underhållningsvärdet rejält. Den oefterhärmlige Tituss Burgess dansar in som berättare i en noir-historia som lånar friskt och skickligt från musikaler som Chicago (förstås), Cabaret (härligt sexigt), Hair (groovy!) och Sweeney Tood (hjälp!). Det är roligt i sig att se de flesta av invånarna från Schmigadoon i helt nya roller, med ännu läckrare låtar och verklig fara för Melissa och Josh. Det är ytterst sorgligt att den tredje säsongen inte blev av, trots att seriens skapare Cinco Paul redan skrivit tjugofem sånger för den. Dock finns det hopp om att alla tre säsonger kan sättas upp på Broadway redan i år, vilket verkligen vore något att se fram emot.

Those Beyond the Wall av Micaiah Johnson

I boken The Space Between Worlds tecknade Micaiah Johnson upp inte bara en spännande bild av multiversum och tekniken att flytta sig mellan världarna, utan också den fysiska känslan i att vara på en plats, och spänningen mellan fattiga och rika i världen. Det är det sistnämnda som står i centrum i uppföljaren Those Beyond the Wall, och det är tyvärr till nackdel för handlingen. 

I den här boken är det inte de som utvecklar och använder tekniken för att flytta sig mellan världarna som är huvudpersoner, utan de andra som blir påverkade och har mindre kontroll över händelserna. Det kan vara givande att berätta en historia från det perspektivet, men i det här fallet tappar vi som sagt en stor del av det som gjorde den första boken så intressant. Den här gången är det besökare från ett annat universum som tar sig in i världen, och nu med en teknik som (på ett groteskt sätt) dödar den motsvarande person som redan finns där. Som nyfiken ingenjör skulle jag vilja veta mer om den tekniken, men jag kan acceptera att jag inte får det. Däremot är det ytterst frustrerande att handlingen inte för ett ögonblick tar upp motivet för det andra universats besökare, vilka heller inte verkar ha någon genomtänkt plan för sina inkursioner mer än att hånfullt le när deras dubbelgångare dödas.

Vår berättare är Mr. Scales, en runner för kejsaren Nik Nik i Ashtown, det fattiga samhället utanför den rika staden Wiley. Vi får höra några gånger i förbifarten att solen bränner sönder allt utanför den skyddade staden Wiley, men detta faktum har inte stor bäring på handlingen. Det är svårt att veta vad man lever av i Ashtown. Valutan där verkar vara våld, sex och död. Mr. Scales är lojal med kejsaren och Ashtown, och berättar med stolthet om hur disciplinen upprätthålls med misshandel, hur ett knytnävsslag kan ges med kärlek, och hur människor som bryter samman vårdas på bordellen. En läsare har inte nödvändigtvis lika lätt som Mr. Scales att se storheten i det benhårda systemet, och kan också se hur officiella regler och självpålagd disciplin hindrar personer från att ge varandra äkta omsorg, även om Mr. Scales ofta talar om att man gör något av kärlek.

När jag läste The Space Between Worlds fanns där också en del logiska luckor, men jag tänkte att Micaiah Johnson skulle utvecklas som författare och skriva ännu bättre böcker. Tyvärr lever inte Those Beyond the Wall upp till den förhoppningen, men jag håller öppet för att Johnsons nästa bok ändå kan bli bra.

Fler böcker av Micaiah Johnson:

The Space Between Worlds

R.U.R. på Teaterverket

Det var år 1920 som Karel Čapek skrev pjäsen R.U.R. - Rossums Universala Robotar, och introducerade order robot för världen. Människoliknande och människoskapade automatiska varelser var vid den tiden ingen ny tanke vare sig i myter eller spekulativa berättelser, men Čapeks beskrivning av hur robotarna skapas, och vilka problem deras existens kan medföra för mänskligheten, är ändå framsynt framlagt och diskuterat i pjäsen.

Infodump av viktiga fakta som behövs för att förstå historien är oftast något som science fiction måste hantera. I R.U.R. liksom i många andra berättelser sker det genom att R.U.R:s direktör Harry Domin berättar för den nytillresta gästen Helena Glory bakgrunden till och tekniken för att bygga robotar. Det är, som sagt, intressant hur robotarna i fråga byggs inifrån och ut genom att mänsklig biologi härmas in i minsta detalj - skelett, tarmar, [onämnbara kroppsdelar], hormoner... dock är inga känslor återskapade. Robotarna arbetar och gör det man säger åt dem utan att protestera.

Helenas invändningar är något som har speglats på olika sätt i nästan alla berättelser om robotar som har följt: Är det inte synd om robotarna som inte har känslor? Har de ingen själ? Borde vi då inte ge dem en själ? Även utan facit i hand kan man i sin tur tycka att "införandet" av en själ är att skapa ytterligare problem, och kanske i ännu högre grad sätta sig jämsides med Gud, om det är vad man oroar sig för. Min egen återkommande invändning mot idén att göra robotar mer mänskliga och känslosamma är att det är mycket osannolikt att en ändring i koden kan att åstadkomma det, än mindre att robotar kan utveckla ett känsloliv på egen hand. Detta gör nog pjäsens sista akt speciellt svår att tro på för oss petiga IT-ingenjörer.

Nåväl, pjäsen diskuterar även andra möjliga problem med den stora skara av lydiga arbetare som skickas från R.U.R. ut över jorden i tiotusental. Att människor känner sig överflödiga utan en uppgift är ett av dem, vilket Domin å sin sida tycker är underbart då det ger mänskligheten en paradisisk tillvaro av fritid utan krav. Men när handlingen rör sig tio år framåt i tiden har detta också lett till att inga barn föds, för ingen ser anledning till det. Men vad värre är, nyheterna rapporterar om massakrer på männsikor som begåtts av robotar, drivna till det av sina ägare. R.U.R:s ledningsgrupp tvår sina händer, de säljer bara robotarna och köparen får använda dem till vad de önskar.

Foto: Mikael Karlin

Så händer det dock till slut att robotarna, som ju är fysiskt starkare än människor och mindre benägna till empati, vänder sig mot sin skapare för att ta makten över jorden. Vi följer skeendet tillsammans med de rädda människorna isolerade på den ö där R.U.R. bedriver sin verksamhet. De olika personligheternas syn på utvecklingen av robotar, och påverkar vad de tror sker i omvärlden och hur diskussionerna går i styrelserummet.

Teaterverkets uppsättning av R.U.R. följer originalmanus nära, vilket gör uppsättningen till ett bra dokument av framtidssynen för hundra år sedan, liksom de gammaldags charmiga inslagen av komedi. Särskilt roliga är Marie-Louise Ekeströms sprudlande utrop som den teknikpositiva Dr. Hallemeier. Dock blir dialogerna och resonemangen ibland röriga och skulle vinna på att redigeras, särskilt som de inte alltid ligger naturligt i skådespelarnas munnar. På det stora hela är det ändå en glädje att få se den här klassiska pjäsen framförd med så stort engagemang och omsorg.

Länk till Teaterverkets sida om R.U.R.

Train Dreams

Robert Grainier föds under 1800-talets sista decennium, men födelsedagar och sekelskiftet är nog inget man håller reda på i det lilla samhället Bonners Ferry i Idaho. Robert är föräldralös och utan riktning i sitt liv, tills han träffar Gladys som tycker om honom. Det är väldigt ofta man får se kärlek på vita duken, men sällan så äkta och kännbart som här: läppar som rör vid varandra, två människor som håller om varandra och pratar förtroligt. Robert och Gladys bygger ett hus i skogen och får dottern Kate. 

För att tjäna ihop till uppehälle för familjen tar Robert arbete vid järnvägen. Liksom hans nästa jobb med att fälla timmer innebär det att gruppen av arbetare lever långa tider tillsammans, i markerna de arbetar på och långt från sina familjer. Inga djupare vänskaper formas, Robert är en tystlåten iakttagare av de mer eller mindre udda personligheterna under arbetet och vid lägerelden om kvällarna. Liv kan snabbt bytas ut mot död i skogen: fallande timmer, eller det obegripliga mordet på en kinesisk rallare en sommarkväll.

Det sker inga långsamma kamerasvepningar över naturens skönhet, men vi uppfattar den ändå i periferin av det hårda arbetet; i de stora gamla trädstammarna och i brusande vatten. Långt från Roberts långsamma, ensamma tillvaro skiftar världen till det moderna, vilket i sin tur tar sig ända till Roberts liv i form av motorsågar och annat som förändrar arbetet. Från att ha fällt skogen för hand med sågar på ett sätt som kändes evigt och oföränderligt är det Robert som verkar uråldrig och lämnad på efterkälken. I sin ensliga stuga fortsätter Robert sitt liv, påhälsad av syner och drömmar om människorna han har förlorat. En del skulle säga att han lever ett idealiskt liv, självständig och nära naturen. Vi som har följt honom under hans åttio år kan se att hans ensamhet är ett skal mot mer sorg. Men låt oss vara glada att ett liv som Roberts har spelats upp för våra ögon och minnen.

Rekviem - en hallucination av Antonio Tabucchi

En oemotståndlig längtan drog italienaren Antonio Tabucchi till Portugal. Nu möter vi honom en het sommardag i Lissabon. Flyktigt tänker han att han borde ha stannat kvar i den stillsamma trädgården, men han har ett avtalat möte som han inte vill missa. Men kanske tog han fel på ett halvt dygn, det var nog inte klockan tolv på dagen utan vid midnatt som den andre menade. Nya möten och besök i gamla minnen bokas in under de vunna timmarna.

Förutom ett tåg som måste passas klockan på kvällen, så har vår huvudperson inte bråttom till sina möten. På väg till det första är han trött och har svettats igenom skjortan. Var kan han få tag i en ny skjorta på en dag när allt är stängt? Diskussionerna med den hjälpsamme taxichauffören inbegriper mannens bakgrund och tack och lov förslaget att zigenarnas marknad är öppen även idag. Vår berättare måste guida taxin rätt, men väl på plats kan han köpa två tröjor, och blir sedan själv anvisad att mannen han skall träffa finns där inne, på kyrkogården.

Mellan tid och rum finns där ett angenämt hem där Tadeusz Waclaw Slowacki anträffas, trots att han är död sedan flera år. Denne man är trots sitt polska namn portugis av eget val, liksom vår berättare, så männen möts i sitt mellanförskap i landet de båda är lojala mot. Och liksom "killen" som berättaren allra sist på dagen skall träffa, så är han alltså död. Förutom att Tadeus envisas med att fråga hur han dog, så blir tillvaron mycket konkret genom att man med god aptit hugger in på den rustika maten som värdfamiljen bjuder på. Flera gånger skall möten med spöken grundas i de noggrant beskrivna recepten på vad som äts. Skickligt beredda inälvor bidrar till att de tunga, flottdrypande rätterna blir så delikata. Det är naturligtvis inte samma sak, men ändå litet så, när de tiggare eller andra människor som berättaren slumpmässigt och flyktigt möter under dagen tar gestalt genom de specifika och originella detaljer ur sina liv som de berättar. Likaså diskuteras noga vilka platser vår berättare är på väg mot, eller längtar tillbaka till, och placerar handlingen konkret i och runt Lissabon.

Dock, det finns ett stort och kanske spännande tomrum, och det gäller det nogsamt förberedda mötet med dona Isabel, där boken bara berättar den nog så intressanta upptakten i väntan på damens ankomst. Kvinnan, liksom Tadeus, figurerar i en annan bok av Tabucchi som bär hennes namn. I den här boken blir hon ett mysterium av en annan art än de många mötena i limbo som vår berättare upplever.

Damglaset på Ö2 Scenkonst

Amy Winehouse går på repeat innan föreställningen börjar. När Louise Ryme kommer in har hon makeup och håruppsättning inspirerad av den hedonistiska och alltför tidigt bortgångna Winehouse. Men först slår sig Ryme ned och berättar, i egenskap av den allvetande Berättarrösten, om alkoholens historia i Sverige, från brännvinets intåg på 1400-talet och  fram till nittonhundratalets motbok. Dåtidens snåla tilldelning av alkohol till kvinnor - hälften mot männen, om ens det - tar gestalt i form av en person som verkligen skulle behöva slappna av med ett glas, nämligen Nora Helmer. Hon flyger omkring i lägenheten, städar och vispar ihop en tårta till födelsedagsbarnet under enträgna försäkranden om att hon inte behöver något själv. Och då och då dras hon som av en magnet mot brickan med likörer... men kan bara stirra på den, för det går ju icke an att en kvinna skall dricka.

Historieberättandet går vidare, och via Marguerite Duras kommer vi till kvinnor som faktiskt dricker, men fortfarande ses snett på av omgivningen, särskilt om de dricker för mycket och blir högljudda. Berättelsen blir allvarlig och personlig, men några komiska ögonblick lyser upp då och då. Damglaset från titeln är mormoderns smäckra snapsglas, extra litet för att det riktigt skall synas hur måttfull en dam är med de starka varorna.

Jag gillar idén med uppsättningen, även om jag önskar att framställningen redigerats och komprimerats såväl i textdelarna som i de ordlösa scenerna och övergångarna däremellan. 

Föreställningen blir också spretig i så måtto att uppfattningen att kvinnor skall vara måttfulla, ställt mot kvinnor som går över gränsen, inte vävs samman och/eller utvecklas på ett mer givande sätt. Men som sagt, jag gillar idén och flera av scenerna i pjäsen Damglaset.

One Battle After Another

Gränsbevakningstruppernas våldsmonopol är överväldigande, med beväpnade skaror av sammanbitna och oberörbara officerer och uppbackat av infrastruktur för att låsa in och förhöra människor de fångat in. De grupper som verkar mot dem måste bygga upp ett motsvarande nätverk i dess skugga; listigt, mer lättrörligt, mer hemlighetsmakeri och inlärda säkerhetscheckar för att kolla att den man möter verkligen är på ens egen sida. En sådan grupp är French 75, kanske inte så disciplinerad men effektiv i sina mer våldsamma aktioner. 

Upphetsningen över att ha lyckats med att frita en stor grupp inlåsta immigranter blandas med sexuell upphetsning. Aktivisten Perfidia Beverly Hills och pojkvännen och sprängmedelsexperten Pat Calhoun delar en djup tungkyss i bilen på väg därifrån, men innan dess har Perfidia sexuellt förnedrat immigrationscentrets befälhavare Steven Lockjaw. Till otur för dem båda två tänder han på det och blir besatt av Perfidia.

Efter att ha blivit avslöjade lever Pat Calhoun i Kalifornien under nytt namn, Bob Ferguson, med dottern Willa. Men fortfarande sexton år senare finns Lockjaws fixering vid dem kvar, nu också underblåst av den fara de utgör för hans rykte som pålitlig, våldskapabel fullblodsrasist i en paramilitär grupp med egna, hemliga befogenheter. På nytt ställs det hårda statliga våldsmonopolet mot den löst organiserade och ständigt undflyende motståndsrörelsen. Nu består gruppen i Calhouns sikte av den nästan sönderrökte Bob Ferguson, tonårsdottern Willa som kanske eller kanske inte lärt sig att vara misstänksam mot myndighetspersoner, och Willas karate-sensei Sergio St. Carlos, som har mer aktuella kontakter med de lokala underjordiska grupperna.

Förutom fokuset på den lilla grupp av jagade och jägare, är filmen One Battle After Another en spännande uppvisning i principer som stöter emot varandra. Där är den hårda, kalla beslutsamheten från Lockjaw och hans officerer; stressen hos den pårökte Bob på flykt; den lugna effektiviteten mitt i kaoset hos Sergio som steg för steg sätter genomtänkta flyktplaner i verket. Spänningen är hög genom hela filmen, även i de scener som verkar lugna på ytan.