Samlade verk av Lydia Sandgren

 Man kommer aldrig att sluta leta efter Den Stora Generationsromanen. Martin Berg har läst dem alla från Rimbaud till Jack (efter att dugligt ha fejkat läsningen av De Viktiga Verken i några år fram tills han läst ikapp). Han skulle gärna också vilja vara den som skriver en generationsroman, och under åren i en dragig lägenhet i Paris med vännerna Gustav och Per samlar han många erfarenheter och halvfärdiga manuskript.

Men vi vet redan från början av boken Samlade verk att Martin Berg i nutid är förläggare på ett halvstort bokförlag i Göteborg, med två halvvuxna barn och ett ordnat liv - förutom att hustrun Cecila är borta sedan femton år. Vetskapen om att allt kommer att ordna sig (någorlunda) känns inte som en spoiler utan ger läsaren möjlighet att engagera sig i alla pretentioner och oroliga drömmar i tonåren, över studietiden och så vidare in i vuxenlivet. Gustav är en viktig vän sedan gymnasiet, och hans väg in i kulturlivet som konstnär med den för tiden ovanliga inriktningen figurativa oljemålningar ger mer direkt gensvar i form av uppmärksamhet och sålda tavlor, något som Martin ibland kan vara avundsjuk på men som aldrig hotar deras vänskap.

Männens bitvis vilda ungdomsår utspelar sig på 80-talet, men parallellt följer berättelsen också Martin och hans barn i nutid, främst dottern Rakel som då och då jämför sig med sin försvunna mamma.

Författaren Lydia Sandgren skriver om människor som är äldre än hon, men troligen jämnåriga med större delen av läsarskaran. Sandgren ger goda tidsmarkörer som gör Martins och Gustavs omständigheter trovärdiga - och också låter läsaren nicka igenkännande. Gustav och Martin ser och inser Vilhelm Hammershøis storhet redan innan de stora utställningarna i Göteborg och Stockholm vid millennieskiftet som väl alla utom tyvärr jag såg. De unga litterära människorna läser Wittgenstein på tyska och lyssnar på Clash eller Glenn Gould. Att vår huvudperson Martin Berg inte alltid har läst det det talas om och känner sig vara på väg att bli påkommen gör att vi läsare inte behöver få mindervärdeskomplex över det intellektuella liv som levs, för visst har väl vi alla några utomlandssejourer och hetsläsning av obskyra verk att jämföra med?

Det faktum att Pers och Martins förlag går någorlunda bra, och inte skakas i grunden av minskat bokläsande vilket vi ofta annars hör om, gör också mycket till för att göra läsningen till ett nöje. En värld där litteratur fortfarande är relevant! Till en början är det fånigt nog det faktum att boken är så genomgående bra att jag blir skeptisk - skall det vara så här bra hela tiden? Inga svårtuggade partier med mer mörker och motstånd? Men där finns ju det sorgliga stråket av Cecilia som försvann från familjen, vilket halvvägs genom boken får allt större tyngd. Vad som också händer är att personerna blir så gedigna och trovärdiga att man helt enkelt vill fortsätta att följa dem. Det är skickligt gjort av Lydia Sandgren. Gustav Becker har sina "plågad konstnär"-manér utan att bli en karikatyr, och genom hur andra ser den gåtfulla Cecilia Berg får vi faktiskt stor förståelse för hennes personlighet också.

De nästan sjuhundra sidorna slutar aldrig att vara intressanta och engagerande, och Sandgrens tjocka och välskrivna bok är en välkommen motvikt till alla korta böcker med skissartade scener och outsagda känslor från senare år, böcker som visst kan vara bra men också kan kännas slarviga. Jag vill inte kalla Lydia Sandgrens Samlade verk för en generationsroman för dylika intresserar mig inte. Istället är det en bok som påminner om hur bra litteratur kan vara genom att återvända till beprövade format av vänskaper och relationer som berättas med god känsla för orden.