Till världsutställningen i Paris år 1900 byggdes det lilla palatset, Petit Palais, strax intill det stora palatset Grand Palais. Litet till namnet men ändå imponerande, med stora, generösa proportioner i salarna och den inneslutna trädgården i mitten, mosaikgolv, vackra slingrande räcken kring de rundade trapporna och många andra fint uttänkta detaljer. Under de efterföljande decennierna smyckades byggnaden ytterligare med muralmålningar och byster av stora män.
Specialutställningar visas regelbundet men de permanenta samlingarna är minst lika intressanta och kan besökas utan inträdesavgift. Direkt vid inträdet finns ett antal skulpturer från det sena 1800-talet uppställda - eller rättare sagt är det inte slutresultatet, bronsskulpturerna som vi ser, utan gipsmodellerna som användes för att skapa gjutformerna. Detta beror på att många av skulpturerna i fråga smältes ned under första världskriget, så det är lyckosamt att modellerna finns kvar. Det skapades många skulpturer från 1870 och framåt och de flesta som visas avbildar minnesvärda personer ur historien, som Jean-Baptiste Lully som steg från bagerilärling till hovkompositör, så han bär både på instrument och bagarmössa. Och två bacchanter som slåss, en mycket realistisk scen som skulptören Alexandre Jean Joseph Falguière fick direkt inspiration till av ett gatuslagsmål.
Vi ser också en namngiven mästerkock från 1400-talet vars fikonrätter var berömda, och symboliska scener från ockupationen av Paris 1870. Det är kanske inte så konstigt att man väljer konkreta händelser ur historien att förevigas som staty, vilket ju är ett nästan orubbligt monument som kan tänkas finnas kvar länge. Men vi får också se några statyer (modeller) från 1900-talet vilka börjar välja andra sorters motiv; namnlösa dansöser i rörelse, en mor med sina barn.
Skulpturerna följs av salar med exklusiva föremål; skrivverktyg i emalj med noggranna miniatyrmålningar, byråer med fantastisk intarsia och design. I de följande salarna tilltar andelen målningar från 1800-talet och framåt, trevligt arrangerade tematiskt, inget i övermått. En vägg är dedikerad till badande damer! Inte överdrivet voyeristiskt utan sympatiskt, i sällskap med små glada barn. Litet speciella är den dekorativa triptyken av Maurice Denis, med baderskor, sångerskor respektive poetissor.
En sal med konst med kristna motiv tilltalar mig mycket då det mäktiga innehållet verkar utfört med uppriktighet av konstnären, vilken här i många fall är Gustave Doré. Kring Jungfru Maria bärande på Jesusbarnet har han målat en skara av ljuvligt vackra änglar i lysande vitt, vilka i sin tur beundrar det vackraste och viktigaste de kan tänka sig, Jesus Kristus född till människobarn. Och den ännu större La Vallée des Larmes visar en skinande Kristusgestalt i den bortre ändan av en mörk tåredal, där de fattiga och svaga - människor på kryckor - har mer bråttom att klättra upp och ta sig till sin frälsare än den mer tveksamma kungafamiljen i bildens mitt.
Från 1875 är Emmanuel Frémiets imposanta staty av Jeanne d'Arc, inte någon vän liten flicka i för stor rustning utan en stark kvinna djupt försjunken i bön men redo att möta fiender av denna värld. Statyn finns på nedervåningen där även mycket fantastiskt hantverk är utställt, liksom prerafaeliter, medeltida verk och hemlighetsfullt skimrande smycken från 1900-talets första år, och det ikoniska porträttet av Sarah Bernhardt, målat av Georges Clairin. Museet har också flera väl bevarade altartavlor och reliefer från medeltiden. Det goda urvalet gör att detta litet mindre museum är mycket väl värt ett besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar