Ma Rainey's Black Bottom

 Året är 1927 och Ma Rainey skall spela in en ny låt på skivbolaget i Chicago. Men hon är sen, och medan inspelningsteknikerna stressar upp sig hinner kompbandet samlas och bryta sina världsbilder mot varandra. Där är Toledo, Cutler och Slow Drag, äldre och erfarna musiker, och där är också trumpetaren Levee, ung och full av energi och den självsäkerhet man har när man vet att man är bra och att man kan förändra världen med vad man kan. Levee retar de äldre männen för att spela jugband-musik och vill istället spela efter sina egna arrangemang, men de andra är avvaktande. De vet vad skivbolaget och inte minst Ma Rainey vill ha. 

Slow Drag berättar en historia vi hört många gånger, om musikern som sålde sin själ till djävulen, men hans framförande är så starkt och inpassen från de andra så äkta att man sitter trollbunden ändå. Gruppens ålderman Toledo fnyser åt snacket om att "have a good time". Det måste finnas något mer i världen än det, det måste gå att göra världen bättre för den svarte mannen. Han kan inte göra det ensam, han kan inte säga åt någon annan vad han skall göra, men de måste alla hjälpa till. 

Det utspelar sig många små maktkamper, på olika nivåer, mellan olika personer, utan säkra utgångar. När Ma Rainey och hennes flickvän Dussie Mae kommer fram får den stora sångerskan vad hon begär, för hon vet sitt värde för skivbolaget. Men utanför inspelningslokalen kan en svart människa inte vara säker på att behandlad med respekt. Dussie Mae prövar sin skönhets magi på scenen genom att lockande vicka på rumpan under klänningen - både Ma Rainey och Levee åtrår henne, och där har hon sin makt för en tid till. Men det stora slaget står mellan Ma Rainey och Levee, var sina poler i en värld där deras begåvning ger dem fotfäste och kanske ett eget imperium. 

Filmen Ma Rainey's Black Bottom bygger på en pjäs med samma namn av August Wilson och det märks - INTE för att den verkar som filmad teater utan för att replikerna och karaktärerna är så omsorgsfullt skrivna OCH i det här fallet helt sömlöst inlevelsefullt framförda av de skickliga skådespelarna. Det går att hoppa in i vilken dialog som helst och fastna i stämningen. Vi får inte bara höra männe slänga käft med varandra, eller Ma Rainey etablera sin position, utan också grymma berättelser från det utsatta livet som svart människa i Amerika. 

Och så musik! Fantastisk musik, framförd från själen, den som kan få både lyssnaren, dansaren och musikern att känna sig som världens kung. Detta är som sagt inte filmad teater, utan regissören George C. Wolfe har gjort det bästa av varje scen; kommit nära, flyttat sig, dragit sig tillbaka när det behövs. Denzel Washington har lovat att spendera största delen av sitt återstående liv på att filmatisera August Wilsons pjäser, och om de blir hälften så bra som Ma Rainey's Black Bottom blir de bättre än det mesta.