Tonårssönerna Frank och Kim är odefinierat handikappade, långsamma i tankar, tal och rörelser. De talar en blandning av slang och sludder, och eftersom de har ett begränsat ordförråd och förmåga att föreställa sig vad som händer är frågorna de ställer till varandra och svaren de får raka och ärliga. Lillebror Kim är allra minst skickad att klara sig på Stockholms gator. Han möter ändå människor som verkar snälla mot honom. Men inte helt snälla, för visst hade de baktankar med att ge honom magiskt röka gratis och sedan be honom om tjänster.
Den initiala sympatin för fru Darija försvinner inte men under handlingens gång blir engagemanget för Frank och Kim djupare, de två pojkarna som vet att de är litet fel och att de inte kan göra något åt det. När Kim flyr in i det mjuka drogmolnet är det lätt att förstå vilken lisa det är i hans omtumlande vardag. De skoningslösa beskrivningar av den udda pojken som vaknar upp på offentliga toaletter och kräks litet till visar något som vi kanske har sett på riktigt eller velat slippa se.
Utan att vara en eländesskildring är Sogand Sasanpours berättelse genomgående mycket sorglig att läsa. Ingen av människorna i boken har förmågan att ta sig ur labyrinterna de är fast i, och de har inte heller förmågan eller orken att hjälpa sina allra närmaste. Men det är ändå bra att de här människornas liv fästs på papper av någon som Sasanpour, som har träffat deras likar i yrket som försvarsadvokat. Förhoppningsvis kan vi komma ihåg att känna sympati när vi träffar människor som sitter fast i svåra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar