Vad hände med de där idealisterna som gav sig av för att bebygga en annan, jordliknande planet? Vi läste om dem i boken Semiosis men på jorden har man inte hört av dem på länge, och skickar ett forskningsskepp till Pax, som planeten kallas av människorna. Pax var ju redan bebodd av andra intelligenta livsformer - inte bara de myr-liknande varelserna som kallas Glassmakers, utan faktiskt främst av kännande och reflekterande växter, vilka lärt sig att styra djur till att göra saker som gynnade jordmånen.
Generation för generation har befolkningen på Pax blivit kortare och sattare i den högre gravitationen, och lärt sig känna igen dofterna som ackompanjerar Glassmakers talade språk. De lever och arbetar sida vid sida med varandra, och med den nästan allestädes närvarande intelligenta regnbågsbambun som fått namnet Stevland. Vad de minns från jorden var att den var förorenad och härjad av krig, men Pacifisterna har behållit sitt öppna sinnelag och tar vänligt emot besökarna som kliver ut ur landningsfarkosten.
Det stämmer att livet på jorden är hårt; det har bara blivit grymmare sedan Pacifisterna lämnade dem. Några av deltagarna i forskningsexpeditionen har goda anledningar att fly från jorden till något som förhoppningsvis är ett bättre ställe. Några är funktionärer medsända för att övervaka och hålla de övriga i schack, men de flesta är forskare med genuint intresse för den nya världen. Även Pacifisterna har börjat undersöka sina mer perifera omgivningar, under livsfara då många av de övriga livsformerna på Pax är mycket fientliga. Tillsammans de anlända forskarna från jorden och deras instrument och skepp kommer de att kunna utforska övriga delar av Pax - men de måste se till att hemlighålla kunskapen om Stevlands intelligens, för säkerhets skull.
Jag gillar att Sue Burkes berättelse, utan att bli snirklig och komplicerad, ger sig ut på stickspår som blir mindre byggstenar i resten av historien. Personer som för ordet i ett kapitel är bifigurer i andra vilket betyder att vi har en aning om vad de sysslar med i ögonvrån. Men en del noga uttänkta planer rinner ut i sanden, misstro mellan personer kan biläggas medan missförstånd kan växa till något stort som kan hjälpa eller stjälpa allt. Personteckningarna är enkla men tillräckliga för att skapa förståelse. Skildringarna av de skiftande miljöerna och samhällets organisationen bygger vidare på det som hände i Semiosis. Nu undrar jag bara om Sue Burke som jag skulle vilja utforska ännu mer av Pax, eller om hon lämnar oss med detta frö av förundran?
Fler böcker av Sue Burke:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar