Tolv människobarn är det tänkt att Mother och Father skall föda fram och uppfostra på planeten Kepler-22b. Det håller på att bli bara fem av det första halvdussinet foster, men i sista stund bringas minstingen Campion tillbaka till livet av Mothers sång. Barnen växer upp omhändertagna av de två androiderna med människoliknande egenskaper på planeten med inte helt människovänlig natur. Man planterar och skördar carbos ovanpå skeletten av de jättelika ormar som förhoppningsvis är helt utdöda.
Barnen och deras vårdare är sända av ateisterna, inte bara för att jorden de lämnar är förorenad och döende utan också på grund av det pågående kriget med de övermäktiga Mithrastroende. Både Mother och Father är uppbyggda av teknologi från Mithraskulten men har hackats och förbytts till hängivna ateister. Dock har även de Mithrastroende sikte på Kepler-22b, men då de ser det som en synd att enbart sända androider och embryon i överljudsfart kommer de fram till planeten då Mother och Father har levt där i tolv år - och endast Campion har överlevt av de sex syskonen. Misstänksamhet, övervåld från de landande Mithraskultisterna och Mothers överlägsna förmåga att skydda de sina leder till att fem nya barn fogas till kolonin, hämtade från det avancerade skeppet som just har anlänt.
Motsättningarna mellan de två sidorna blir mer intressanta för att det inte handlar om två olika religioner, utan mellan att tro på Sol eller att inte tro på någon gud alls. Då kan både vi tittare och aktörerna i dramat vara mer uppmärksamma på när någon börjar känna av en tro på något högre, eller till och med säga sig vara gudasänd med ett budskap om vad man måste göra. Det finns också ytterligare en poäng i att den förhärskande religionen inte är någon vi kan se från vår egen samtid, utan en med riter och böner vi svagt kan känna igen men med mysterier som är inte så litet påtagliga. Vad de möter på Kepler-22b kan tolkas som religiösa reliker, ditsatta av Sol, eller också som spännande tecken på en kommande First Contact med ett intelligent släkte som dittills hållit sig undan.
TV-serien Raised by Wolves bygger på den intrikata tecknade serien med samma namn, och det märks att historien är skriven av någon som tänkt ut såväl en komplex bakgrundshistoria som detaljer i vardagslivet. Till det senare hör scener där Mother i bakgrunden väver de grova tyger som blir kläder till barnen, och robotmedikus Karl vars korta framträdande i serien blev en publikfavorit. De två skådespelarna Amanda Collin och Abubakar Salim gör Mother och Father exemplariskt; med inbyggd drivkraft att ta hand om barnen och mänskliga reaktioner och känsloyttringar för att ge dem vuxna förebilder under sin uppväxt - och Mothers ljuvligt stela leende är både litet skrämmande och tröstande på samma gång.
I sista avsnittet händer väldigt mycket på en gång, och en del kan verka snabbt ihoprafsat och strida mot logiken vi tidigare har kunnat lita på. Dock finns det ingående diskussioner och teorier på nätet som gör händelserna mer begripliga, och det finns också en intervju med skaparen Aaron Guzikowski där han förklarar nästan för mycket av vad som hänt och kommer att hända. För egen del hoppar jag över att lyssna på den intervjun och väntar på den just färdigfilmade säsong två av Raised by Wolves för fler förklaringar och fördjupningar av mysterierna på Kepler-22b.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar